Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop, 1983/84:168 Regeringens proposition 1983/84:168 om exportfrämjande verksamhet;

beslutad den 15 mars 1984.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

MATS HELLSTRÖM

Propositionens huvudsakliga inneliåll

I propositionen redovisas åtgärder för att främja en ökad export från små och medelstora företag. Sveriges exportråd föreslås få ökade medel för det särskilda s.k. småföretagsprogrammet. Behovet av ökat samarbete mellan berörda instanser understryks. Vidare ges exportrådet ökade medel för att särskilt främja export inom byggsektorn inkl. trähussektorn samt energi­sektorn inom ramen för Svensk bygg- och energiexport.

Den kommunala och landstingskommunala sektorns export av tjänster föreslås främjas. Sveriges exportråd ges ansvaret för ett särskilt utveck­lingsprogram för denna tjänsteexport.

1    Riksdagen 1983184. I sainl. Nr 168

 

Prop. 1983/84:168                                                                   2

Utdrag
UTRIKESDEPARTEMENTET                      PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-03-15

Närvarande: statsrådet I. Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bo­ström, Bodström, Göransson, Gradin, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Hellström

Proposition om exportfrämjande verksamhet

1    Inledning

Ll Utrikeshandeln och exportfrämjande

Den svenska ekonomin är starkt beroende av utrikeshandeln. Inemot en tredjedel av landets samlade produktion avsätts utomlands. Av industri­produktionen går ca 50 % till export.

Den svenska ekonomins öppenhet är en viktig förklaring till det höga välståndet i Sverige. Genom utrikeshandeln har Sverige - trots landets relativa litenhet — kunnat renodla sina speciella konkurrensfördelar och uppnå en de "långa seriernas ekonomi" som aren nödvändig förutsättning för en effektiv och internationellt konkurrenskraftig produktion.

Under en stor del av efterkrigstiden lyckades Sverige förena en snabb expansion av utrikeshandeln med en tillfredsställande balans i handelsut­bytet med omvärlden. Det var först i och med den första stora oljepris­chocken i mitten äv 1970-talet som den svenska utrikeshandeln kom i allvarlig obalans. Oljeprisstegringarna sammanföll dessutom med betydan­de strukturförändringar i väridsekonomin. Nya industriländer trängde in på våra gamla exportmarknader samtidigt som efterfrågan på "klassiska" svenska exportprodukter — t.ex. investeringsvaror — försvagades. Svens­ka varor och tjänster mötte avsättningssvårigheter på en rad exportmark­nader samtidigt som kostnaderna för viktiga delar av importen steg kraf­tigt. Underskottet i utrikeshandeln föranledde en växande internationell upplåning där räntebetalningarna så småningom blev en allt större belast­ning på betalningsbalansen.

Utvecklingen under åren kring 1980 blev alltmer oroväckande. Den svenska ekonomin verkade ha fastnat i ett läge med mer eller mindre

 

Prop. 1983/84:168                                                    3

permanenta underskott i utrikesaffärerna. En fortsatt sådan utveckling skulle komma att hota stabiliteten och styrkan i den svenska ekonomin.

En återställd balans i utrikesaffärerna var därför ett av de viktigare målen i den socialdemokratiska krispolitiken. Utan en återställd balans i utrikeshandeln skulle centrala sysselsättnings- och välfärdsmål komma att hotas.

Ett första steg i riktning mot en återvunnen balans i utrikeshandeln var den nytillträdande socialdemokratiska regeringens devalvering i oktober 1982. Denna förändring av kronkursen ledde till en snabb förbättring av den svenska exportens utveckling. Det ansvarsfulla avtal som arbetsmark­nadens parter träffade för år 1983 bidrog till att konkurrensförbättringen kunde bibehållas. Förbättringen av utrikeshandeln fortsatte och en bety­dande ökning av exporten under år 1983 har nu kunnat noteras - 25 % i värde jämfört med år 1982 och drygt 10 % i volym.

Import värdet ökade däremot avsevärt långsammare - med 15 % mellan åren 1982 och 1983 räknat i värde och med ca 1 % i volym.

För handelsbalansens vidkommande innebar detta en omsvängning från ett underskott på 5,8 miljarder kr. år 1982 till ett överskott på drygt 10 miljarder kr. år 1983.

De svenska företagen har under år 1983 kunnat stärka sin ställning på flertalet marknader. I en del fall har detta kunnat ske genom en ökad priskonkurrens. Svenska exportföretag har nu en uthållighet i sina mark­nadsansträngningar som man har saknat under tidigare år. Man har också kunnat använda en del av de förbättrade exportintäkterna till ökade inves­teringar i marknadsföring och försäljning.

Den ökade konkurrensförmågan har kommit till uttryck genom att en del av de förluster av marknadsandelar som gjordes iinder tidigare år har ätertagits. Detta återtagande har i första hand skett på de traditionella marknaderna i Västeuropa och Nordamerika. Utvecklingen inom statshan-delsländerna och u-länderna har inte varit lika kraftig. Nämnvärda mark­nadsandelar har endast vunnits på speciella marknader. Där uppvisar exportökningarna också klart lägre tal mätt i volym. Marknadsandelarna är genomsnittligt sett betydligt lägre än vad de är inom flertalet industrilän­der. De volymmässigt betydelsefulla framgångar som hittills vunnits på exportens område efter devalveringen har alltså i första hand skett på Sveriges närmarknader inom OECD-området, inkl. USA och Japan.

De under år 1983 vunna framgångarna har emellertid inte fört tillbaka landet till ett tillstånd av en långsiktig, strukturell balans i utrikesaffärerna. Trots det stora överskottet på drygt 10 miljarder kr. i varuhandeln uppvisar fortfarande summan av "de löpande betalningarna på den s.k. bytesbalan­sen ett underskott pä drygt 6 miljarder kr. år 1983. En fortsatt internatio­nell upplåning om än i klart mindre takt än tidigare är således fortfarande nödvändig.

Det är ett centralt mål för den ekonomiska politiken att uppnå jämvikt i

 

Prop. 1983/84:168                                                    4

våra samlade betalningar med utlandet. Inte nog med att 1983 års stora överskott i varuhandeln måste bibehållas utan det måste därutöver ytterli­gare öka.

En grundläggande förutsättning för att detta skall kunna komma till stånd är att det kostnadsläge som uppnåddes för svenskt näringsliv i och med devalveringen år 1982 kan bibehållas. En försämring i detta kostnads­läge i förhållande till den utländska konkurrensen kommer ofrånkomligen att få negativa återverkningar på handels- och bytesbalansen vilket i sin tur kommer att försvåra uppnåendet av de långsiktiga ekonomiskt — politiska målen för kommande år.

En fortsatt exportoffensiv ställer även frågan om var marknadsmöjlighe­terna finns för en fortsatt ökning. Marknaderna i industriländerna i Västeu­ropa, Nordamerika och Japan bör även i fortsättningen kunna erbjuda de svenska företagen expansionsmöjligheter. Man kan här peka på t.ex. att exporten till Frankrike från Sverige endast utgör ca hälften av exporten till Storbritannien - trots att den franska marknaden är större än den brittis­ka. Man kan även peka på att det föreligger ett underskott i varuhandeln med Västtyskland som uppgår till nära 10 miljarder kr. Importen från Västtyskland uppgår till drygt 30 miljarder kr. medan importen från Sveri­ge endast uppgår till drygt 20 miljarder kr.

Självfallet bör fortsatta ansträngningar göras att komma in med svenska exportvaror på dessa marknader. Likheten i konsumtionsmönster och den geografiska närheten gör att dessa marknader alltid kommer att ha sitt intresse för svensk exportindustri.

Det bör även finnas goda utvecklingsmöjligheter för exporten till vissa utvecklingsländer och statshandelsländer. Flera länder, speciellt i Fjärran Östern, har utvecklats mycket snabbt under senare år och bör fortsätt­ningsvis utgöra expansiva och kreditvärdiga marknader. Många utveck­lingsländer befinner sig dessutom i en utvecklingsfas som passar väl till för den svenska exportindustrin med dess sedan länge starka inriktning på investeringsvaror och infrastrukturinvesteringar.

Man kan här peka på enstaka kraftiga exportframgångar för svenska företag under år 1983. Sålunda har exporten till t.ex. Sydkorea, Kina och Saudiarabien mer än fördubblats under år 1983. På dessa isolerade mark­nader har svensk industri kunnat göra betydande marknadsinbrytningar, vilket visar att svenska företag med kraftfulla insatser av marknadsföring och försäljningsansträngningar kan vinna betydande framgångar.

En fortsatt offensiv exportutveckling gör det nödvändigt att ansträng­ningarna även på vissa u-landsmarknader ökar. Det är här som, i varje fall på sikt, de stora efterfrägeökningarna finns. Det är genom att långsiktigt bygga upp kommersiella och ekonomiska kontakter med sådana länder, som svensk exportindustri kan få det verkligt breda underlaget för en fortsatt expansion som är en nödvändighet för en återvunnen extern ba­lans.

 

Prop. 1983/84:168                                                    5

Det är i detta perspektiv som samhällets exportfrämjande insatser i första hand bör ses. Att bearbeta nya marknader och skapa nya affärsför­bindelser kräver ofta ett samspel mellan företag, exportfrämjande åtgärder och utlandsrepresentation som rätt utformat snabbare än vad som eljest skulle vara fallet kan leda till positiva resultat. Ju längre bort från Sverige som de utländska marknaderna ligger desto större krav ställs på de kunska­per om lagstiftnings- och betalningssystem och ofta även om kulturella förhållanden som kan ha sin betydelse för exportframgångarna.

De svenska storföretagen har i många fall själva förvärvat dessa kunska­per. Flera av dem är sedan decennier inarbetade på avlägsna marknader och har världsomspännande försäljningsnät. Men samtidigt har devalve­ringen lett till att en rad svenska mindre och medelstora företag nu fått en konkurrenskraft på utlandsmarknaderna som de kanske ännu inte vågat pröva. Här finns det en rad hinder för en export, som kanske är kostnads-och konkurrensmässigt väl motiverad, men som hindras från att komma till uttryck genom språkproblem och bristande kunskaper om främmande länders lagstiftning och betalningsförhållanden.

De stora och traditionella exportföretagen ges fortfarande ett väsentligt stöd av samhället, dels genom exportfrämjande insatser som regeringen bedriver när det gäller större projekt, dels genom systemen med statliga exportkreditgarantier och exportkrediter.

Men det finns en betydande potential i de många små och medelstora företagen, antingen direkt eller som underleverantörer. För en del av dessa kan det vara naturligt att betrakta Norden som hemmamarknad och att där göra sina första erfarenheter som exportföretag. Därför är det viktigt att de pågående strävandena att minska handelshindren i Norden omsätts i prak­tisk handling. I den mån dessa små och medelstora företag också vill delta i de fortsatta exportansträngningarna är det på sin plats att samhället erbju­der dem hjälp och stimulans under själva uppbyggnadsskedet med att bryta ner olika hinder för att deras konkurrenskraft skall komma till fullt uttryck.

Exportfrämjandet måste arbeta med en kombination av bredd och djup. Särskilda insatser av generell natur måste sättas in för att hjälpa den stora grupp av små och medelstora företag som, oavsett bransch, har tillvunnit sig en betydande internationell konkurrenskraft genom devalveringen. Det är viktigt att observera den tendens till en breddning av exporten som nu sker till nya områden - t.ex. till tjänsteområdet i vid mening - och att exportfrämjandet också måste avspegla och kanske i en del fall även driva på denna utveckling. Man måste nu räkna med att en kanske växande del av strukturomvandlingen på expoi tområdet tar sig uttryck i att tillbaka­gående delar av varuexporten ersätts med en tjänsteexport i form av t.ex. turism, sjukvård eller konsulttjänster. Redan i dagsläget svarar tjänsteex­ porten i vid mening för inemot en Qärdedel av de samlade exportinkoms­terna. Vi har all anledning räkna med att denna andel kommer att öka. De generella exportfrämjande insatserna måste därför utformas sä att de även

 

Prop. 1983/84:168                                                                   6

innefattar och beaktar behoven hos dessa nytillkomna grupper av företag.

Men bredden och generaliteten i exportsatsningarna måste kombineras med sektorinriktade satsningar. Sveriges exportråd har redan arbetat i denna riktning i olika utvecklingsprogram liksom i samverkansgrupper för vissa sektorer. I det följande föreslås nu en utvidgning av dessa sektorpro­gram till att inkludera två viktiga framtida exportsektorer nämligen bygg­sektorn i vid mening samt energitekniksektorn.

Sådana sektorinriktade satsningar behöver inte med nödvändighet kräva något större nytillskott av resurser. Insatser kan i viss utsträckning åstad­kommas genom en resursmobilisering inom redan existerande organ. En fördel med sådana lösningar är - förutom de rent resursmässiga - att en önskvärd samordning då ofta också kan uppnås med annat exportfräm­jande. Senare i år kommer även sektorsprogram på tjänsteexportens områ­de att presenteras med anledning av tjänsteexportutredningens förslag. Den allmänna kraftsamling som nu kommer att göras på exportfrämjandets område kommer dock även att innefatta betydande delar av denna tjänste­export.

Det är viktigt att dessa olika exportansträngningar sker i en väl fungeran­de samverkan mellan samhälle och näringsliv.

De statliga insatserna kan aldrig ersätta en effektiv marknadsföring och en konkurrenskraftig produkt. Det är därför av yttersta vikt att export­främjandet sker i sådana former att arbetet på alla nivåer kan ske i samver­kan. Sveriges exportråds konstruktion med dess dubbla huvudmannaskap för staten och näringslivet lägger en god grund för sådana gemensamma ansträngningar.

1.2 Aktuella utredningar på exportfrämj andeområdet

Regeringen har nyligen (prop. 1983/84:100, bil. 5) föreslagit riksdagen att till Exportfrämjande verksamhet för budgetåret 1984/85 anvisa ett reserva­tionsanslag av 202660000 kr. Medlen avses huvudsakligen användas för den exportfrämjande verksamhet som Sveriges exportråd, handelssekrete­rare och beskickningar bedriver. Av dessa medel har en del ställts till regeringens förfogande för att bl.a. möjliggöra genomförandet av olika förslag från utredningar, vilka har beskrivits i propositionen.

Flera av de nämnda utredningarna har nu presenterat sina förslag. Jag återkommer nu därför till dessa frågor. De förslag jag ger i det följande har utarbetats efter samråd med cheferna för utrikes-, finans-, bostads-, indu­stri- och civildepartementen samt statsrådet Dahl.

En rad av förslagen rör såväl Sveriges exportråds verksamhet som den verksamhet som bedrivs av handelssekreterare och svenska beskickning­ar. När jag i det följande talar om verksamheten hos Sveriges exportråd avser jag också den exportfrämjande verksamhet som utövas genom han­delssekreterare och ambassader.

 

Prop. 1983/84:168                                                                   7

Särskilda insatser har under en tid vidtagits för små och medelstora företags export. Sveriges exportråd erhöll således budgetåret 1978/79 sär­skilda medel för att främja dessa företagskategoriers export (prop. 1977/78:40 bil. 4, NU 34, rskrllO). Exportrådet har därefter utvecklat detta särskilda småföretagsprogram. Vidare erhöll rådet ett extra medels­tillskott genom prop. 1980/81:141 (NU 58, rskr 426), som var särskilt inriktad mot dessa företagskategorier.

Utredningen (H 1982:08) om exportfrämjande stöd till små och medel­stora företag har haft i uppdrag att utvärdera det under senare år utökade exportfrämjande stödet till dessa företagskategorier. Detta gäller såväl de insatser som görs inom ramen för Sveriges exportråds och de regionala utvecklingsfondernas verksamhet som de branschinriktade åtgärder som statens industriverk svarar för. Vidare har utredningen haft i uppgift att pröva förutsättningarna för att öka de privata handelshusens engagemang för dessa företagskategorier liksom frågan om statligt handelshus. De åtgärder Sveriges exorträd vidtar för att främja ökade underleveranser till exporterande företag har också studerats. Detsamma gäller den försöks­verksamhet med exportagenturer som pågår vid vissa regionala utveck­lingsfonder.

Utredningen har presenterat sina förslag i betänkandet (Ds UD 1983:5) Exportfrämjande stöd till mindre och medelstora företag. En sammanfatt­ning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende såsom bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning över remissin­stanserna och en sammanfattning av remissyttrandena bör fogas till proto­kollet i detta ärende som bilaga 2.

Småhusbyggandet, särskilt fritidshusbyggandet, har minskat kraftigt se­dan senare delen av 1970-talet. En förbättring av läget för den svenska trähusindustrin kräver en ökad export. Mot den bakgrunden har den nyss nämnda utredningen också haft i uppdrag att belysa behovet av särskilda exportfrämjande insatser för trähusindustrin samt att i anslutning därtill undersöka i vilken utsträckning ett särskilt exportbolag för trähusindustrin skulle kunna tillgodose detta behov.

Utredningen har presenterat sina förslag i betänkandet (Ds UD 1984:3) Ökad trähusexport. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till pro­tokollet i detta ärende såsom bilaga 3.

Byggsektorns roll i utrikeshandeln har ökat kraftigt under den senaste tioårsperioden. Inte minst devalveringen av den svenska kronan år 1982 har lett till ökad export, i synnerhet för byggmaterialindustrin. Utveckling­en i Sverige inom denna sektor har lett till att byggmaterialindustrin, byggföretagen och konsultföretagen på byggområdet har ökat sina an­strängningar för att komma ut på exportmarknaderna. Dä byggandet under senare hälften av 1970-talet utvecklats negativt i flertalet industriländer har även andra länders byggnadsindustri ökat sina exportansträngningar. Kon­kurrensen på den internationella byggmarknaden har således ökat succes­sivt sedan mitten av 1970-talet.

 

Prop. 1983/84:168                                                    8

Byggsektorn i vid mening har visat sig besitta en god exportpotential. Exportverksamheten har emellertid i första hand varit begränsad till de största företagen. Konkurtensen på den internationella byggmarknaden kan förväntas öka ytterligare i framtiden. Mot denna bakgrund och med hänsyn till svårigheterna på den svenska byggmarknaden har Sveriges exportråd fått i uppdrag att överväga en förstärkning av åtgärderna för att särskilt främja byggexperten. Syftet har varit att ge exporten en större spridning. En utveckling och utvidgning av den svenska byggexporten kan underlättas och främjas av ett bättre organiserat samspel mellan branschen och samhället inom ramen för en gemensam långsiktig strategi. Denna strategi bör inordnas i regeringens långsiktiga byggpolitik.

Sveriges exportråd har redovisat sina förslag i betänkandet (Ds UD 1984:2) Svensk byggexport. I utredningens arbete har deltagit före­trädare för bl.a. Svenska byggnadsarbetareförbundet. Svensk byggtjänst. Svenska konsultföreningen, Industrins byggmaterialgrupp. Svenska bygg-nadsentreprenörtoreningen och utredningen om exportfrämjande stöd till små och medelstora företag. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende såsom bilaga 4.

Sverige har en betydande kompetens inom många delar av det energitek­niska området. Den återfinns inom hela kedjan från utvinning, omvandling och överföring till effektiv användning av energi. Ofta gäller den hela system. Kompetensen finns både inom det enskilda näringslivet och hos kommunala och statliga verk och företag. De insatser som genomförs med statligt stöd inom energiforskningsområdet för att kommersialisera och introducera ny teknik kan också främja exporten inom detta område.

Mot denna bakgrund har delegationen för upphandling inom energiområ­det (11982:07) fått i uppdrag att i samråd med Sveriges exportråd undersö­ka behovet av särskilda exportfrämjande insatser inom energiområdet. Eventuella nya insatser skall enligt uppdraget syfta till att komplettera, stödja eller samordna åtgärder som utförs av befintliga organ. En utgångs­punkt för utredningen har varit den verksamhet som Sveriges exportråd bedriver och som särskilt riktas mot export inom energiområdet.

Delegationen har presenterat sina förslag i betänkandet (Ds11983:26) Ökad export av svensk energiteknik - ett handlingsprogram. En samman­fattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende såsom bilaga 5. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning över remissinstanserna och en sammanfattning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende såsom bilaga 6.

Statsmakterna har tidigare behandlat frågan om statlig tjänsteexport (prop. 1980/81:171, NU 58, rskr426). I det sammanhanget framhölls att en närmare undersökning borde göras om förutsättningarna för export av kommunala tjänster. Flera omständigheter motiverar ett aktivt deltagande från kommuners och landstingskommuners sida i en med näringslivet samordnad exportverksamhet. Samtidigt har flera hinder av formell och

 

Prop. 1983/84:168                                                    9

praktisk natur hittills försvårat en framgångsrik exportsamverkan mellan kommunerna och näringslivet.

Av den anledningen har förutsättningarna för att öka möjligheterna till export inom olika kommunala och landstingskommunala områden stude­rats särskilt. Utredningen (Kn 1982:02) om export av kommunalt kunnande har således haft att behandla innebörden av de kommunalrättsliga reglerna om kommunernas och landstingskommunernas kompetens såvitt gäller kommunal medverkan i export. Vidare har formerna för samverkan mellan kommunerna och näringslivet utretts. Detsamma gäller behovet av särskil­da insatser i ett inledande skede för att stimulera en sådan samverkan.

Utredningen har presenterat sina förslag i betänkandet (SOU 1983:72) Kommunalt kunnande - ett stöd för svensk export. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7. Betän­kandet har remissbehandlats. En sammanställning över remissinstanserna och en sammanfattning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 8.

1   Exportfrämjande åtgärder 2.1 Små och medelstora företag

Inom den statliga exportfrämjande verksamheten är en rad aktiviteter särskilt inriktade på små och medelstora företag. Sveriges exportråd är det centrala organet för att främja svensk export. För att lösa denna uppgift planerar och leder exportrådet handelssekreterarnas och utrikesrepresen-tationens exportfrämjande verksamhet. I Sverige tar exportrådet till vara den kunskap som finns inom de regionala utvecklingsfonderna och han­delskamrarna m.n. regionala organ. Även statens industriverks verksam­het har en inriktning mot denna företagskategori.

Sveriges exportråd arbetar sedan budgetåret 1978/79 vid sidan av den sedvanliga verksamheten — som också kommer små och medelstora före­tag till del - med ett särskilt åtgärdspaket för små och medelstora företag. Åtgärderna syftar till att stimulera intresset för export, till att utvärdera förutsättningarna för export och till att underlätta ett slutligt genomförande av en exportsatsning och är i princip en hjälp till självhjälp. Inom ramen för detta program bedrivs också sedan år 1974 projektet exportchef-att-hyra. Avsikten är att ställa en kvalificerad marknadsförare till företags förfogan­de för en flerårig insats på deltid i resp. företag.

För budgetåret 1978/79 anslogs 4milj.kr. för.denna särskilda verksamhet för små företag. Detta belopp har ökats till 20milj.kr. för budgetåret 1983/84. Det ankommer på Sveriges exportråd att inom ramen för tillgäng­liga medel fördela resurser till denna verksamhet.

De regionala utvecklingsfonderna har under senare år engagerat sig allt mer i exportfrämjande verksamhet. Organisationen utgör tillsammans med

 

Prop. 1983/84:168                                                   10

bl.a. handelskamrar en replipunkt i resp. län för den centrala exportfräm­jande organisationen helt i enlighet med statsmakternas uttalanden. Fon­dernas exportfrämjande verksamhet är bl.a. inriktad på exportservice och finansiering av exportsatsningar. Insatsernas omfattning och inriktning varierar mellan fonderna. Ett antal fonder bedriver exportverksamhet genom det s.k. exportpulsprojektet med medel från statens industriverk. Syftet är bl.a. att identifiera företag med exportförutsättningar. Fondernas finansieringsverksamhet syftar till att komplettera den ordinarie kredit­marknaden genom att bevilja rörelselån, garantier eller utvecklingskapital. Det senare är avsett för bl.a. utveckling och marknadsföring av nya pro­dukter, processer eller system för industriell produktion men även för att finansiera en introduktion av befintliga produkter på nya marknader.

En väsentlig del av statens industriverks verksamhet är inriktad på de små och medelstora företagen, bl.a. i egenskap av huvudman för de regio­nala utvecklingsfonderna. Vidare berörs också dessa företagskategorier av de branschprogram industriverket administrerar för teko-, den manuella glas- och träbearbetande industrin. Dessa branschprogram innehåller ex­portfrämjande åtgärder. Statens industriverk har ansvar för de samlade branschinsatserna medan Sveriges exportråd verkställer de beslutade in­satserna på det exportfrämjande området med undantag för tekostödet som industriverket svarar för. Regeringen har nyligen föreslagit (prop. 1983/84:135) att det särskilda branschprogrammet för den manuella glasin­dustrin upphör fr.o.m. budgetåret 1984/85 frånsett fortsatt utnyttjande av ev. reserverade medel under det aktuella anslaget.

En särskild utredning har, som nämnts inledningsvis, haft i uppdrag att utvärdera den statliga exportfrämjande verksamhet som är inriktad mot små och medelstora företag. Inledningsvis framhålls i betänkandet att det statliga exportfrämjande stödet skall vara av initial och icke permanent karaktär. Vidare bör företagen även i fortsättningen själva stå för huvudde­len av kostnaderna i samband med olika insatser. Vikten av att olika instanser följer samma principer vid kostnadsdelning med företagen i sam­band med exportfrämjande insatser understryks också. Det gäller såväl exportrådet som utvecklingsfonderna och industriverket inom ramen för de särskilda branschprogrammen. Jag delar i likhet med remissinstanserna denna uppfattning.

Riksrevisionsverket framhåller i sitt remissvar bl.a. att de olika export­främjande åtgärderna bör utformas så att de träffar de marginella exportö­rerna, dvs. företag med rimlig storlek och i övrigt realistiska förutsättning­ar att etablera sig internationellt under stödperioden. Jag delar riksrevi­sionsverkets uppfattning på denna punkt.

Kommerskollegium understryker i sitt remissvar att de internationella handelspolitiska reglerna för exportfrämjande stöd inte gör några särskilda undantag för små och medelstora företag. Under alla förhållanden bör, enligt kollegiet, tillses att införda stödåtgärder inte kan hänföras till de i

 

Prop. 1983/84:168                                                                 11

internationella överenskommelser uppräknade förbjudna exportsubven­tionerna. Jag delar kommerskollegiums synpunkter härvidlag. Jag anser det också angeläget att alla de organ som är engagerade i exportfrämjande verksamhet håller kontakt med kommerskollegium för synpunkter på sin verksamhet utifrån våra handelspolitiska åtaganden.

Frågan om stöd för individuella insatser jämfört med kollektiva insatser har tagits upp av några remissinstanser. Dessa anser att stöd också bör kunna utgå individuellt. Jag vill för egen del peka på att en viss flexibilitet redan föreligger i det stöd som administreras av exportrådet. Det finns således vissa möjligheter att ge individuellt stöd. Sådana möjligheter kan enligt min mening behöva utvecklas ytterligare i framtiden.

I betänkandet redovisas såväl exportrådets insatser som de som görs av statens industriverk, de regionala utvecklingsfonderna och av andra stat­liga och privata instanser. Samtliga dessa instanser har enligt utredningen en roll att spela när det gäller att bistå småföretag. Jag delar denna uppfatt­ning. Enligt min mening finns det samtidigt anledning att åter, liksorh utredningen och flertalet remissinstanser, framhålla Sveriges exportråds centrala roll på det exportfrämjande området. Ett fördjupat samarbete i konkreta frågor mellan berörda instanser har här enligt min mening sin givna plats. Detta gäller exportrådets samverkan med såväl industriverket och olika regionala organisationer som med exempelvis styrelsen för tek­nisk utveckling. Det får ankomma på Sveriges exportråd att ta initiativ till utökat samarbete med berörda instanser.

Enligt min mening kan det här ha sitt intresse att något beröra frågan om andra länders exportfrämjande verksamhet. Jag finner det naturligt att exportrådet kontinuerligt följer vad andra länder gör i syfte att förbättra och utveckla det statliga exportfrämjandet. Från tid till annan kan det dock finnas anledning att mera genomgripande få belyst hur andra länder bedri­ver sin exportfrämjande verksamhet. I det sammanhanget finner jag det naturligt att den centrala organisationen på det handelspolitiska området, kommerskollegium, engagerar sig på detta område.

I betänkandet konstateras att det särskilda småföretagsprogrammet vid Sveriges exportråd fungerar tillfredsställande. Särskilt framhålls verksam­heten med exportchef-att-hyra som en av företagen uppskattad insats. Exportrådet har under årens lopp gjort de anpassningar som har bedömts som nödvändiga för att på bästa sätt kunna bistå de små företagen. Utred­ningen föreslår mot denna bakgrund inte några specifika förändringar i nuvarande program men anser det vara av vikt att rådet får resurser för att fortsätta och utöka denna verksamhet. Detta gäller inte minst den uppsö­kande verksamhet som bedrivs i samarbete med regionala organisationer i syfte att diskutera exportförutsättningar. Utredningen föreslår ett ökat anslag om 4,5 milj.kr. Därutöver föreslår utredningen att de medel industri­verket har avdelat av sina resurser för det nyss nämnda exportpulsprojek­tet överförs till exportrådet. Detta belopp uppgår f.n. till ca3,5milj.kr.

 

Prop. 1983/84:168                                                    12

Utvecklingsfonderna avses även fortsättningsvis driva projektet. Genom detta förfarande stärks enligt utredningen exportrådets centrala roll.

För egen del vill jag anföra följande. Inte heller jag vill förorda någon grundläggande förändring av exportrådets program för små företag. Den anpassning till näringslivets behov som kan behöva göras får liksom hittills beslutas av exportrådet. Jag vill här framhålla vikten av att sådant an­passningsarbete fortsätter löpande. Mot bakgrund av programmets bety­delse för denna företagskategori vill jag förorda att ytterligare 3 milj.kr. tilldelas detta program. Detta bör göras genom omfördelning under ansla­get E2. Exportfrämjande verksamhet. En del av de föreslagna medlen bör användas till fler exportchefer-att-hyra, en verksamhet som har rönt stor uppskattning.

Jag vill framhålla att samarbetet mellan exportrådet och utvecklingsfon­derna har utvecklats under senare år. Flera av utvecklingsfonderna under­stryker också behovet av samarbete i sina remissyttranden. Jag vill i likhet med remissinstanserna framhålla vikten av att detta samarbete fördjupas ytterligare så att dubbelarbete undviks och de olika insatser resp. organ gör så långt möjligt kompletterar varandra. Detta gäller inte minst den uppsökande verksamheten. Däremot är jag inte beredd att föreslå en omfördelning av medlen för exportpulsprojektet. Detta projekt bör liksom hittills bedrivas i samarbete med exportrådet. Enligt min mening kan en fördjupad samverkan mellan exportrådet, industriverket och utvecklings­fonderna utvecklas inom ramen för nuvarande anslagssystem.

I betänkandet konstateras att nuvarande samarbete mellan exportrådet och industriverket inom ramen för de särskilda branschprogrammen fun­gerar tillfredsställande. Jag delar utredningens syn att någon förändring av formerna för rådande samarbete inte bör genomföras. Samtidigt vill jag framhålla exportrådets centrala roll även i detta sammanhang.

Utredningen pekar på att svenska underleverantörer av varor och tjäns­ter sedan mitten av 1970-talet har varit utsatta för en hårdnande konkur­rens. För underleverantörsbranscherna generellt sett konstateras i betän­kandet att den svenska marknaden är för liten. Fler företag måste således söka sig till exportmarknaden. Den uppsökande verksamhet som exportrå­det bedriver inom ramen för det särskilda småföretagsprogrammet är av väsentlig betydelse för att identifiera underleverantörsföretag som har möjlighet att gå ut på exportmarknaderna. Vidare understryks i betänkan­det att ett närmare samarbete mellan stora exportföretag och svenska underleverantörer är nödvändigt för att främja underleverantörsexporten. Ett sådant samarbete sker för fordonsindustrin inom Swedish automotive suppliers. I sammanhanget kan också framhållas det program statens in­dustriverk, Sveriges exportråd och Industrigruppen JAS AB driver i syfte att förmedla svenska underleveranser till utländska underleverantörer i JAS-projektet. Vidare har verksamheten vid Svensk projektexport stor betydelse för svenska underleveranser till projekt.

 

Prop. 1983/84:168                                                   13

I syfte att främja underleverantörernas export föreslår utredningen ett treårigt program om totalt 10,5 milj. kr. inom exportrådets ram. En sam­verkan bör ske mellan exportrådet, styrelsen för teknisk utveckling, indu­striverket och de regionala utvecklingsfonderna i syfte att komplettera annat stöd till underleverantörsföretag.

Regeringen har nyligen (prop. 1983/84:135) behandlat frågan om bl.a. insatser för underleverantörer. Där redovisas aktuella åtgärder för att stärka de svenska underleverantörernas ställning genom insatser av indu­striverket såsom central instans på detta område samt av utvecklingsfon­derna, exportrådet och Industrifonden. Vidare föreslås att 24 milj. kr. ställs till förfogande budgetåren 1984/85-1986/87 för åtgärder i syfte att stimulera teknikupphandlingsprojekt och åtgärder inom underleverantör­sområdet.

För egen del vill jag framhålla följande. Jag delar, liksom de remissin­stanser som har yttrat sig i frågan, utredningens syn på behovet av ytterli­gare insatser för att främja underleverantörers export. Sveriges exportråd bör således ges möjlighet till insatser på detta område genom ett särskilt underieverantörsprogram. Ett samarbete måste enligt min mening ske med statens industriverk m.fl. berörda instanser i denna fråga. Ett belopp om 3 milj. kr. bör ställas till exportrådets förfogande under budgetåret 1984/85. Detta bör ske genom en omfördelning av medel under anslaget E 2. Exportfrämjande verksamhet.

Jag vill i sammanhanget ta upp frågan om samarbete mellan stora och små företag. Stora exportföretag har möjlighet att genom företaget i Sveri­ge eller genom dotterföretag utomlands försälja andra svenska företags produkter, s.k. piggy-backing. De större företagen kan därmed komplette­ra sitt eget produktsortiment eller ta till vara sådana inköpskanaler utom­lands, som efterfrågar också andra varor än de företaget i fråga kan erbjuda. Även andra former för stöd från stora företag kan hänföras till begreppet piggy-backing. Enligt min mening öppnar denna samarbetsform möjligheter för stora företag att bistå små företag i deras exportansträng­ningar. Jag anser att det är önskvärt att berörda företag tar till vara denna möjlighet i så stor utsträckning som möjligt. Exportrådet har enligt min mening en naturlig uppgift att förmedla denna typ av kontakter mellan företag och bör ägna ökad uppmärksamhet åt denna fråga.

Utredningen behandlar frågan om särskild finansiering av små och me­delstora företags exportinvesteringar. Avsikten är att stimulera enskilda exportörer men också exportörer i samverkan till ett större risktagande. Det är kostsamt och förenat med stora risker att etablera sig på en export­marknad, något som små företag därför många gånger inte har möjlighet att göra. Olika vägar föreslås av utrednigen. Det utvecklingskapital som ut­vecklingsfonderna administrerar bör i större utsträckning än f.n. utnyttjas för exportsatsningar. Detta bör enligt utredningen kompletteras med insat­ser på nationell nivå genom att företag kan ta upp lån med villkorlig

 

Prop. 1983/84:168                                                   14

återbetalningsskyldighet eller att en särskild instans ställer riskkapital till förfogande i form av minoritetsposter. Den föreslagna finansieringskällan utgörs av de särskilda löntagarfondsmedel som avses kanaliseras till små­företagssektorn. Hälften av det tänkta beloppet eller 50milj.kr. bör enligt utredningen reserveras för nämnda ändamål.

I betänkandet förs också resonemang om de tre exportagenturer som tre utvecklingsfonder har bedrivit, nämligen de i Stockholms, Värmlands och Gävleborgs län. Dessa har efter hand funnit nya former för sin verksamhet. Enligt utredningen kan inte resultatet sägas stå i rimlig proportion till nedlagda kostnader. Mot den bakgrunden avråds från att etablera nya sådana företag på det regionala planet. Existerande företags verksamhet följs av bl.a. Sveriges exportråd.

De traditionella handelshusen besitter ett kunnande på olika marknader som kan vara av intresse för mindre och medelstora företag. Handelshusen har dels erfarenhet från de marknader där de är verksamma, dels har de ofta också erfarenhet av motköpsaffärer. Utredningen anser att ett samar­bete i konkreta fall bör kunna komma till stånd, exempelvis genom export­rådets försorg. Exportrådet har här en självklar roll att koordinera olika typer av insatser. Dessutom kan enligt utredningen insatser göras för att stimulera tillkomsten av privata säljbolag, som på affärsmässig basis skulle vara beredda att sälja småföretags produkter utomlands. Utredningen före­slår att Sveriges investeringsbank AB ställer riskkapital till förfogande främst i form av minoritetsposter i handelshus och olika slags privata exportsäljbolag - nya eller existerande - så att dessa kan utveckla sin verksamhet och i allt högre grad hjälpa enskilda exportörer att komma ut på nya marknader. Satsningarna avses ske på kommersiella grunder med ett stort risktagande. Mot denna bakgrund anser utredningen det inte vara befogat med ett statligt handelshus eftersom det syfte som ligger bakom inrättandet av ett statligt handelshus kan förverkligas på nämnda sätt.

Sveriges exportråd har i några fall fått regeringens tillstånd att bevilja lån med villkorlig återbetalningsskyldighet för projekt delvis finansierade med statsmedel inom ramen för exportaktionsprogrammet. Någon total utvär­dering är inte möjlig att göra då tidpunkterna för eventuell återbetalning ännu inte har inträffat.

Jag vill för egen del anföra följande. I likhet med flertalet remissinstanser delar jag utredningens syn på behovet av ytteriigare insatser för att finansi­era riskfyllda marknadsinvesteringar. Utvecklingsfondernas utvecklings­kapital bör som hittills kunna utnyttjas för detta ändamål. Detta framhålls också av flertalet remissinstanser. En redogörelse för utvecklingsfonder­nas utvecklingskapital har nyligen lämnats i prop. 1983/84:135. Det är en fråga för fonderna att fatta beslut i varje enskilt ärende. En utökad infor­mation om denna finansieringsmöjlighet är enligt min mening önskvärd. Detta är en fråga för berörda organisationer att ta ställning till.

Jag kan, liksom ett antal remissinstanser som har yttrat sig, ansluta mig

 

Prop. 1983/84:168                                                                 15

till förslaget om att i större grad utnyttja de existerande handelshusen för export. Det får ankomma på Sveriges exportråd att tillsammans med handelshusen finna lämpliga samarbetsformer. Enligt min mening finns det anledning att framhålla behovet av en aktiv insats från exportrådets sida i syfte att stimulera sådan samverkan.

Jag vill i detta sammanhang också ta upp frågan om de krav på motköp som i ökande utsträckning förekommer vid export. I sina exportansträng­ningar på i första hand statshandels- och u-länder möter de svenska företa­gen i ökad grad krav på mothandelsarrangemang av skilda slag. Detta är enligt min mening en beklaglig konsekvens av bl.a. många länders an­strängda finansiella läge. Även om mothandelskraven förhoppningsvis kan komma att avta på lång sikt är det realistiskt att räkna med att de kommer att aktualiseras under många år framöver. Svensk industri kan inte ställa sig vid sidan av denna utveckling.

För att underlätta för svensk exportindustri att hantera mothandelskrav har under senare tid ett arbete påbörjats inom Svensk utrikeshandelskom­pensation AB (SUKAB) för att förstärka verksamheten, bl.a. för att stärka seviceutbudet för små och medelstora företag. I detta sammanhang har diskussioner förts om ett visst statligt engagemang i SUKAB. Från export­främjande synpunkt ser jag positivt på tanken att Sveriges investerings­bank AB skall kunna teckna aktier i SUKAB. Förutsättningen för ett statligt engagemang är att ett tillräckligt starkt intresse visas från näringsli­vets sida för att stärka företaget.

Jag ställer mig också, liksom remissinstanserna, bakom utredningens bedömning rörande de tre regionala exportsäljbolagen. Jag är därför inte beredd att föreslå att ytterligare medel anvisas för denna verksamhet.

Som ett komplement till utvecklingsfondernas utvecklingskapital och till de övriga insatser som görs på det exportfrämjande området bör det enligt min mening finnas möjligheter till andra finansieringsinsatser på central nivå. Regeringen har nyligen i prop. 1983/84:135 om industriell tillväxt och förnyelse behandlat bl.a. frågan om en särskild småföretagsfond knuten till Sveriges investeringsbank AB. Enligt propositionen är det viktigt att säkerställa att en tillräckligt stor del av de medel som disponeras inom ATP-systemet kanaliseras till småföretagssektorn i form av riskkapital. Småföretagsfonden föreslås organiseras som en stiftelse med ett kapital i storleksordningen lOOmilj.kr. Fonden avses mot ersättning utnyttja Inve­steringsbankens expertis och kansliresurser. Medel bör ställas till förfo­gande för sådana investment- och utvecklingsbolag som i sin tur är inrikta­de på att göra placeringar av riskkapital i företag inom småföretagssektorn. Placering av medel avses ske i form av aktier, skuldebrev och andelar men också i form av lån. I propositionen föreslås också att Investeringshanken i sin egen verksamhet bör få större flexibilitet vid val av engagemang och utformning av kreditvillkor m.m. Vidare anges att investeringar i bl.a. marknadsföring bör ges lika goda finansieringsmöjligheter som investe-

 

Prop. 1983/84:168                                                    16

ringar i maskiner och anläggningar. Banken bör också enligt propositionen få vidare möjligheter att engagera sig med ägarkapital-och att genom utlåning eller på annat sätt engagera sig utan särskild säkerhet.

Mot denna bakgrund finner jag att det finns goda möjligheter till finansi­ering av riskfyllda marknadsinvesteringar. Såväl Investeringsbanken som den särskilda småföretagsfonden är viktiga finansieringskällor. Det finns därför enligt min mening inte anledning att ge särskilda riktlinjer för just denna typ av investeringar. Det får ankomma på Sveriges investeringsbank AB resp. den föreslagna småföretagsfonden att fatta beslut i varje enskilt ärende. Exportrådet har här en viktig roll att informera om de ökade finansieringsmöjligheterna!

Jag vill också, i likhet med flera remissinstanser, peka på det ökande antal företag som gått in på riskkapitalmarknaden, s.k. venture-capital-för-etag. Dessa utgör också en intressant finansieringskälla för riskfyllda inve­steringar inkl. marknadsföringsåtgärder.

Vad slutligen gäller möjligheten för Sveriges exportråd att bevilja lån bör enligt min mening denna möjlighet finnas som ett komplement till rådets sedvanliga exportaktioner. Även dä större företag vill engagera sig i en ny samarbetskrets med andra företag kan denna form av medelstilldelning komma till användning. Eventuellt återbetalade medel inkl. ränta får dis­poneras av Sveriges exportråd för nya aktiviteter. En årlig redogörelse bör lämnas till regeringen.

Jag återkommer under avsnitt 2.3 och 2.4 till de ytteriigare förslag utredningen har presenterat.

2.2 Bygg- och energisektorn

Såsom har angivits inledningsvis har frågan om ökade exportfrämjande insatser för bygg- och energisektorn studerats av tre utredningar.

Utredningen om export av energiteknik konstaterar i sitt betänkandet att svenskt näringsliv tillsammans med svenska universitet och högskolor, offentliga myndigheter och användare besitter en mycket god kompetens i hela kedjan från utvinning, tillförsel och överföring till effektiv användning av energi för olika ändamål, I betänkandet ges exempel på teknikområden där den svenska kompetensen internationellt sett ligger på en hög nivå. Sådana exempel är bl.a. elproduktion, pumpkraftverk för energilagring, elektrisk energitransmission, energi- och råvarueffektiva industriella pro­cesser samt processtyrning, fjärtvärrme, värmeväxlar, hetvattenlagring och förbränningsteknik.

Utredningen om export av energiteknik föreslår ett handlingsprogram under tre år med syfte att snabbt öka exporten av energiteknik. Program­met är främst inriktat på marknader med betalningsförmåga inom OECD och Sydostasien men understryker också behovet av ökad bevakning av svenska biståndsländer och internationella finansieringsorganisationer.

 

Prop. 1983/84:168                                                   17

Fyra teknikområden anges som mest angelägna att satsa på, nämligen Qärtvärme, fastbränsleeldning, elproduktion och kraftteknik samt energi­snåla processer inom industrin. Ett femte område har studerats, nämligen energieffektiva byggnader. Detta ingår emellertid inte i utredningens be­tänkande utan har överiämnats till utredningen om svensk byggexport att närmare behandla. De i handlingsprogrammet föreslagna åtgärderna syftar till att öka exporten av svensk energiteknik. Särskilt framträdande är enligt utredningen behovet av att föra ut system och systemkunnande så att fördelarna med svenska lösningar blir väl kända för utländska köpare av energiteknik. Åtgärderna involverar exporterande företag, konsultföretag, användare samt statliga och kommunala myndigheter av olika slag. En förutsättning för att målen skall nås är att ansträngningarna samordnas. Mot den bakgrunden föreslår utredningen att en samordningsgrupp bildas i anslutning till regeringskansliet. Dess uppgift skall bl.a. vara att samordna statlig medverkan i sökprocessen kring marknader och projekt, initiera undersökningar och analyser samt samordna handlingsprogrammet för de fyra teknikområdena.

Samordningsgruppen bör enligt utredningen disponera medel för perso­nal (2milj. kr.), information (Imilj. kr.) samt utredningar och undersök­ningar (3 milj. kr.) om totalt 6 milj. kr.

Vidare föreslår utredningen att för varje teknikområde bildas en före­tagsgrupp som inom sig utser en styrgrupp. De fyra styrgrupperna föreslås få ett gemensamt kansli till en kostnad av 2,5 milj. kr. och en basbudget om 3 milj. kr. för marknadsuppbyggande gemensamma aktiviteter. Därutöver föreslås medel för gemensamma åtgärder på basis av en delad finansiering mellan staten och näringslivet. De statliga medlen föreslås uppgå till 8milj. kr. Verksamheten förutses drivas i nära samråd med Sveriges exportråd.

Utredningen om svensk byggexport har inriktat sitt förslag mot ett målinriktat och tidsbegränsat program för gemensamma och samordnade långsiktiga insatser inom byggexportsektorn. Olika typer av åtgärder före­slås för sektorerna byggvaror och komponenter samt prefabricerade hus, byggnadsentreprenörer resp. konsulter. Dessa omfattar dels de traditionel­la insatserna inom exportrådets ram, dels statliga insatser för marknads-etablering utomlands. Sålunda föreslås att medel ställs till förfogande i form av villkorslån för att etablera försäljningsföretag för dels monterings­färdiga hus, dels byggvaruproducenter och dels konsultföretag till en kost­nad av ca40 milj. kr. Vidare föreslås att staten ställer garanti i storleksord­ningen 100—150milj. kr. för export av monteringsfärdiga hus och konsult­tjänster. Såväl finansieringen av villkorslån som garantiutfästelserna avses ske genom Sveriges investeringsbank AB.

I avsikt att ge exportframjandet en markerad branschinriktning och en klar organisatorisk hemvist föreslår utredningen att ett särskilt byggex-portråd - Svensk byggexport - bildas med stark anknytning till Sveriges ,exportråd. Dess verksamhet skall bedrivas i fem år, varefter den bör 2    Riksdagen 1983184. 1 saml. Nr 168

 

Prop. 1983/84:168                                                    18

utvärderas. Byggexportrådet bör ledas av en styrgrupp och ha ett kansli till sitt förfogande. Vidare kan vissa frågor behöva diskuteras i en vidare krets. För detta ändamål bör en referensgrupp inrättas. Kostnaderna för kansliet uppskattas till 2,5milj. kr. och för insatser av olika slag till 7milj. kr.

Utredningen om trähusindustrins export konstaterar att exportfräm­jande insatser för denna bransch motiveras av den ökande världsmarkna­den för trähus och vidareförädlat trä, nödvändigheten av att den begränsa­de svenska skogsråvaran vidareförädlas, de svenska företagens produk­tions- och kvalitetsmässiga förutsättningar samt av sysselsättningsskäl. Sveriges exportråds centrala roll på det exportfrämjande området mar­keras. De statliga åtgärderna bör mot den bakgrunden samordnas inom det av byggexportutredningen föreslagna organet Svensk byggexport. Dess styrgrupp bör enligt utredningen utvidgas till att också omfatta företrädare för trähusbranschen och berörda fackliga organisationer. Vidare krävs mer kansliresurser. Svensk byggexport föreslås under första verksamhetsåret prioritera uppgiften att identifiera företag som kan nå framgång på export­marknaden. En utvärdering skall göras efter detta år. Mot denna bakgrund anser utredningen det inte f.n. lämpligt att bilda ett statligt handelshus. Frågan om ett säljbolag för trähusindustrin kan dock bli aktuell på nytt i samband med den prövning av framgångarna med de föreslagna export­satsningarna som avses ske efter ett år.

Utredningen om trähusindustrins export har i sitt huvudbetänkande om exportfrämjande stöd till småföretag föreslagit att Investeringsbanken på kommersiella villkor skulle kunna äga minoritetsposter i exportsäljbolag och handelshus. Sådana kan avse trähus. Vidare framhåller utredningen att Svensk byggexport bör ta upp överläggningar med existerande statliga företag och de statsägda skogsföretagen om att pröva affärsidén om trähus­export på kommersiella grunder. Statens industriverk bör därvid ges möj­lighet att ställa garanti för detta företags aktieteckning upp till en viss del av aktiekapitalet i ett företag som ägnar sig åt svensk trähusexport.

I betänkandet föreslås också statligt stöd i form av villkorslån admini­strerade av Investeringsbanken i samarbete med Svensk byggexport till ett belopp om 20milj. kr. Detta belopp skall tas ur den särskilda småföretags­fonden. Garanligivning för risker som inte kan täckas på annat håll inkl. tidigare nämnd aktieteckning bör skötas av statens industriverk. Garanti­ramen föreslås inledningsvis uppgå till 25 milj. kr.

För egen del vill jag anföra följande. Jag delar nämnda utredningars uppfattning om att bygg- och energisektorn har varor och tjänster som är intressanta för utlandsmarknaderna. Detta visar sig redan nu genom att exporten är av stor omfattning. Den totala byggexporten beräknas uppgå till ca 23 miljarder kr. och exporten av energiteknisk utrustning till ca 8 miljarder kr. Exporten bör dock kunna höjas ytterligare. Utökade statliga insatser i samverkan med företagen kan bidra till en sådan utveckling.

 

Prop. 1983/84:168                                                   19

De insatser, som utredningarna föreslår ingå i olika handlingsprogram för bygg- och energisektorerna, utgör i stor utsträckning sådana typer av insatser som Sveriges exportråd redan har möjlighet att genomföra. Bygg-och energisektorn har vissa beröringspunkter framför allt på uppvärm­ningsområdet. Samtidigt finns det självfallet en rad olikheter mellan de två ■ sektorerna beträffande marknadsval och kundkategorier. Det finns emel­lertid också klara beröringspunkter med exportrådets ordinarie verksam­het inom olika produktområden. En lämplig form för att stimulera expor­ten inom bygg- och energisektorn som både tillvaratar samordningsmöj­ligheterna och ger möjligheter att utnyttja verksamheten inom respektive delområde är enligt min mening att bilda Svensk bygg- och energiexport, knutet till Sveriges exportråd. Organisationen skall ha till uppgift att främja svensk export inom såväl byggsektorn inkl. trähusbranschen som energi­sektorn. Verksamheten bör enligt min mening bedrivas i ett långsiktigt perspektiv. Vidare bör verksamheten utvärderas löpande så att nödvän­digajusteringar vidtas. En total utvärdering bör ske efter fem år.

Det bör här framhållas att statens industriverk har ansvar för samlade insatser för trähusindustrin inom ramen för det särskilda branschprogram­met för den träbearbetande industrin. Stöd ges till kollektiva exportsats­ningar inom detta program. Ett samarbete har därvid etablerats med Sveri­ges exportråd. Avsikten med mina förslag är nu att bygga vidare på detta samarbete genom bildandet av Svensk bygg- och energiexport knutet till Sveriges exportråd.

Organisationen bör ha ett gemensamt kansli till sitt förfogande som, tillsammans med Sveriges exportråds resurser, skall svara för den löpande verksamheten. Kansliet bör vara en liten operativ organisation med upp­skattningsvis 3-4 personer anställda.

Beredningen av ärenden torde av praktiska skäl lämpligen böra ske i två grupper, en för bygg- och en för enerigärenden. För att säkerställa samord­ningen bör dock besluten om projekt och resursfördelning tas av en gemen­sam styrgrupp bestående av de två beredningsgrupperna. Det får ankom­ma på regeringen att efter förslag från Sveriges exportråd ta närmare ställning till gruppens sammansättning.

Vidare bör enligt min mening organisationen till sig knyta särskilda referensgrupper vid behov. I dessa bör finnas representerad en bred sak­kunskap på respektive sektor. Svensk bygg- och energiexport får ta ställ­ning till såväl kansli som de samarbetsformer som kan bedömas lämpliga för verksamhetens genomförande.

Det nu föreslagna Svensk bygg- och energiexport skall således utarbeta ett handlingsprogram för de aktuella sektorerna. De olika förslag som finns relaterade i utredningarnas betänkanden kan därvid utgöra en lämplig utgångspunkt för det fortsatta arbetet liksom de insatser som redan görs inom olika sektorer. En lämplig utgångspunkt för det energitekniska områ­det kan också vara Ingenjörsvetenskapsakademiens studie Energipciitiken

 

Prop. 1983/84:168                                                   20

och den industriella utvecklingen, vilken också utgör grund för förslagen från utredningen om export av energiteknik. För byggområdet kan också studien Svenskt byggande i internationell konkurtens utgöra en grund för handlingsprogrammet.

Ett belopp för Svensk bygg- och energiexports verksamhet om 18milj. kr. bör ställas till förfogande för budgetåret 1984/85. Detta kan ske genom omprioritering under anslaget E2. Exportfrämjande verksamhet (8milj. kr.), genom att medel erhålls via energiupphandlingsdelegationen (5 milj, kr.) samt genom omprioriteringar inom bostadsdepartementets ansvars­område (5 milj. kr.). Chefen för bostadsdepartementet avser att föreslå regeringen att lämna närmare förslag i tilläggsbudget 1 för budgetåret 1984/85.

Medlen avses täcka kostnader för olika typer av aktiviteter samt ett gemensamt kansli för de olika sektorerna. Avvägningen mellan olika typer av insatser och mellan de olika sektorerna ligger hos Svensk bygg- och energiexport. Utöver de särskilda medel om 18 milj kr. som nu föreslås så är det naturiigt att organisationen i sin verksamhet också fångar upp de aktiviteter som genomförs inom ramen för exportrådets sedvanliga verk­samhet och som berör bygg- och energisektorerna. En riktpunkt kan vara att de medel som anvisas från industridepartementet och bostadsdeparte­mentet samt genom omprioriteringar inom anslaget för exportfrämjande verksamhet fördelas balanserat och skäligt över tiden mellan de båda insatsområdena. För att öka intresset hos berörda parter och för en hög effektivitet i verksamheten bör samtliga inblandade parter ekonomiskt bidra till aktiviteterna. En förutsättning är således att näringslivet bidrar med åtminstone motsvarande belopp som det som nu ställs till förfogande. Jag finner det naturligt att verksamheten utvärderas löpande så att eventu­ella nödvändiga justeringar av såväl organisation som åtgärder kan vidtas. Programmet är en del av den löpande exportfrämjande verksamheten och avses på sikt finansieras inom denna.

Enligt min mening bör insatserna genom Svensk bygg- och energiexport ses som ett praktiskt instrument i syfte att främja svensk export. Jag vill också framhålla betydelsen av snabba insatser för inte minst trähussektorn i enlighet med den utredningens förslag, dvs. att under första verksamhets­året för denna sektor identifiera företag.Även exportsäljbolag på detta område - nya eller etablerade - utgör praktiska instrument i en samlad exportverksamhet. Verksamheten kan således ses i två steg, där inrättan­det av nya exportsäljbolag för t.ex. monteringsfärdiga hus, byggvarupro­ducenter och konsulter inom byggsektorn utgör det andra steget. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

Utredningen om export av energiteknik har pekat på den betydelsefulla roll som regeringar och myndigheter spelar vad gäller investeringar inom energisektorn. Utredningen har därför betonat vikten av kontakter med andra länder i dessa frågor på regeringsnivå och förslag har framförts om

 

Prop. 1983/84:168                                                   21

en samordningsgrupp för energiteknikexport i anslutning till regerings­kansliet. Jag delar utredningens bedömning om betydelsen av kontakter på regeringsnivå i exportfrämjandesyfte vad gäller energisektorn. Främst gäl­ler detta i förhållande till u-länder och statshandelsländer. Energi- och byggsektorerna ägnas betydande uppmärksamhet i överläggningar med dylika länder, t.ex. inom ramen förblandade kommissioner som upprättats i regeringsavtal om ekonomiskt, industriellt och tekniskt samarbete. Vi­dare har en rad exportfrämjandemanifestationer på såväl bygg- som ener­giområdet under senare år ägt rum med regeringsmedverkan i u-länder. Enligt min mening bör bygg- och energisektorn även fortsättningsvis ägnas stor uppmärksamhet i dylika sammanhang. Insatserna bör liksom hittills beredas inom ramen för den existerande departementsorganisationen.

Två av de tre nu aktuella utredningarna behandlar frågan om villkorslån och garantier. Investeringsbanken och industriverket avses spela en roll i detta sammanhang. Jag har i tidigare avsnitt (2.1) behandlat frågan om Investeringsbankens roll i samband med särskilt riskfyllda marknadsinve­steringar för små och medelstora företag. De resonemang och förslag jag tar upp i det följande berör såväl dessa företagskategorier som bygg- och energisektorerna.

Jag vill i detta sammanhang kort peka på några synpunkter från Investe­ringsbankens sida. Investenngsbanken anför följande vad gäller förslagen från utredningen om exportfrämjande stöd till små och medelstora företag och från byggexportutredningen. Banken förklarar sig beredd att delta i exportfrämjande insatser, men är kritisk till systemet med villkorslån. I stället för banken fram tanken på alternativa stödformer, t.ex. lån med starkt variabel ränta. Ett sådant system skulle kunna innebära att lån beviljades till riskfyllda exportsatsningar med mycket låg ränta, som i sin tur skulle kompenseras med en överränta (dvs. över gällande marknads­ränta), därest exportsatsningen skulle visa sig lönsam. Investeringsbanken framhåller också beträffande de föreslagna garantierna att garantier för husleveranser lämpligen bör ställas av en lokal bank. Om denna vill åter-försäkra sig hos Investeringsbanken är banken beredd att pröva sådana framställningar från fall till fall.

Finansiering av olika exportprojekt bör ske på den ordinarie kreditmark­naden. Endast i de fall detta inte kan ske bör enligt min mening staten kunna medverka till en utlandssatsning. Vidare anser jag det vara av betydelse att företagen själva står för en stor del av det ekonomiska risktagandet. I det följande diskuteras Investeringsbankens roll avseende delägarskap, län och garantier. Jag vill äter erinra om att regeringen nyli­gen har föreslagit möjligheter till större flexibilitet när det gäller former för engagemang och kreditvillkor från bankens sida. Jag vill också framhålla att Svensk bygg- och energiexport har en betydande roll att spela som initiativtagare till olika projekt vilka kan finansieras av Investeringsbanken eller småföretagsfonden. Med tanke på fondens krav om en real avkastning

 

Prop. 1983/84:168                                                   22

på 3 % bedömer jag det emellertid som troligt att fonden inte kommer att engageras i någon större omfattning för särskilt riskfyllda marknadsinve­steringar.

I den mån statlig medverkan behövs för att etablera försäljningsbolag o.d. kan enligt min mening tre slag av insatser bli aktuella. För det första kan staten eller offentliga organ behöva gå in som minoritetsdelägare i bolagen. Förutsättningen härför är självfallet att företagen så önskar. För detta krävs det tillskott i form av aktiekapital el. likn. Som jag redan har anfört har Investeringsbanken denna möjlighet efter prövning från fall till fall. Det är naturligt att Investeringsbanken i dessa frågor har ett nära samråd med Svensk bygg- och energiexport som också bör kunna ta initiativ i denna fråga. Även småföretagsfonden har möjlighet att köpa aktier i sådana bolag. Jag anser således att behovet av aktiekapital el. liknande kan tillgodoses.

För det andra kan sådana försäljningsbolag behöva ytterligare rörelseka­pital och kapital för bl.a. marknadsföringsinvesteringar. Det är enligt min mening naturligt att detta kapital lånas upp av bolagen. Sådan upplåning kan ske på den allmänna kreditmarknaden. Med hänsyn till den risk som är förenad med sådan långivning — särskilt i ett inledande skede — är det naturligt att Investeringsbanken kan komma ifråga som långivare. I syn­nerhet om banken också har engagerat sig som minoritetsägare blir en kompletterande långivning både lämplig och naturlig. Investeringsbanken har ju också i sitt remissvar förklarat sig beredd att pröva låneformer med bl.a. variabel ränta. Behovet av lånemedel bör således kunna tillgodoses efter prövning från fall till fall av banken. Svensk bygg- och energiexport har också i detta fall en viktig roll som initiativtagare.

För det tredje kan det bli aktuellt med garantier av olika slag. I likhet med Investeringsbanken anser jag att sådana garantier i första hand bör ställas av lokala eller andra banker. Det bör, som Investeringsbanken framhåller, vara möjligt för bankerna att återförsäkra sig hos Investerings­banken efter prövning från fall till fall.

Mot denna bakgrund finner jag inte anledning att föreslå särskilda kapi­taltillskott för delägarskap, lån eller garantier för utlandssatsningar. Jag ser det samtidigt som naturligt att Investeringsbanken fortsättningsvis engage­rar sig i exportverksamhet i en större utsträckning än hittills. Jag anser således att existerande finansieringskällor bör tillvaratas så långt som möjligt för såväl långivning som delägarskap genom minoritetsandelar och garantigivning.

Jag vill slutligen framhålla att möjligheterna för ett statligt delägarskap i den form som utredningarna har föreslagit kan vara av stor betydelse för de nu aktuella sektorerna i syfte att främja dessa sektorers export. Frågan om inrättandet av olika försäljningsbolag och eventuellt statligt delägar­skap bör därför enligt min mening kunna prövas av olika branscher och företag i samarbete med relevanta finansieringskällor, företrädesvis Inves-

 

Prop. 1983/84:168                                                   23

teringsbanken. Svensk bygg- och energiexport har, i enlighet med vad jag har anfört tidigare, självfallet en roll att spela i detta sammanhang som initiafivtagare, diskussionspartner ocn förmedlare av kontakter till exem­pelvis Investeringsbanken.

Inom såväl bygg- som energisektorn arbetar en rad organisationer ut­ifrån olika aspekter. Detta förhållande stryker enligt min mening under behovet av samarbete. Svensk bygg- och energiexport har här en central roll när det gäller exportfrämjande verksamhet. Organisationen bör i sin verksamhet finna lämpliga samarbetsformer i olika frågor med berörda organisationer. Detta gäller inte minst statens industriverk beträffande trähussektorn och Investeringsbanken i finansieringsfrågor. Svensk bygg-och energiexport har enligt min mening också en samarbetsuppgift med organisationer som inte i första hand sysslar med exportfrämjande, bl.a. myndigheter inom bygg- och energisektorerna, i syfte att underlätta för varor och tjänster inom dessa sektorer att komma in på utlandsmarknaden.

Kommunerna besitter ett kunnande, inte minst på enerigområdet, vad gäller bl,a. drift av anläggningar. Kommunerna utgör således också en intressant samarbetskrets. Jag återkommer i avsnitt 3 till möjligheterna för kommunerna att engagera sig i exportverksamhet.

Jag vill avslutningsvis något beröra frågan om teknikupphandling. Sty­relsen för teknisk utveckling har här en central roll. De relativt nystartade nationella utvecklingsbolagen för energi, miljövård och transportsystem -TEMU-bolagen - kan spela en roll vad gäller finansieringen av olika projekt. Syftet med bolagen verksamhet är en inriktning på teknikupp­handling med bivillkoret att upphandlingen skall leda till produkter med en klar internationell marknadspotential. TEMU-bolagen kompletterar där­med insatser som utförs av t.ex. styrelsen för teknisk utveckling. Industri­fonden och Sveriges exportråd. I första hand utnyttjas bolagens kompe­tens för att i samverkan med beställare, industriföretag och forsknings- och utvecklingsstödjande organ skapa referensobjekt. Dessa är oftast nödvän­diga för en framgångsrik marknadsföring utomlands. Detta gäller inte minst energiområdet. Regeringen har nyligen (prop. 1983/84:135) föreslagit att de tre bolagen förs samman till ett bolag. Regeringen har också i nämnda proposition behandlat andra insatser på teknikupphandlingsomrä-det. Jag har berört denna fråga under avsnitt 2.1.

Utredningen om export av energiteknik har förordat att den nuvarande upphandlingskoden i GATT utvidgas till att omfatta statliga myndigheter som upphandlar energiutrustningar. Anledningen är att marknaden för energiteknik ofta är starkt myndighetsstyrd. Genom en utvidgning skulle svenska leverantörer komma att konkurrera på lika villkor som det upp­handlande landets egna leverantörer.

Sverige verkar aktivt för förbättringar av den nuvarande upphandlings­koden. Frågan om ett inkluderande av energimyndigheter i kodens täck­ningsområde kommer att ingå i den nu inledda omförhandlingen av koden.

 

Prop. 1983/84:168                                                   24

Det är emellertid osäkert vilken effekt en eventuell utvidgning av koden till det energitekniska området kan få eftersom koden inte omfattar kommuna­la och regionala myndigheter.

I detta sammanhang vill jag erinra om vikten av att de program som här föreslås utformas så att åtgärderna inte kan hänföras till de i internationella överenskommelser förbjudna exportsubventionerna och att ansvariga or­ganisationer håller kontakt med kommerskollegium vad gäller de gränser som våra handelspolitiska åtaganden sätter.

2.3 Utbildningsfrågor

Behovet av utbildning med anknytning till export framhålls särskilt av tre av utredningarna. En rad insatser görs redan i syfte att förbättra t.ex. språkkunskaper.

Fr.o.m. budgetåret 1976/77 har medel anvisats för vidareutbildning i internationell marknadsföring. Sveriges exportråd har tilldelats uppgiften att planera och samordna denna verksamhet. En särskild delegation för vidareutbildning har tillsatts av exportrådet. De medel som har anvisats har utgjort bidrag till utveckling, regionalisering och modernisering av kurser inom detta utbildningsområde samt även för att underiätta pro­blemen med bristande språkkunskaper i småföretagen. Delegationen har sedermera upphört och verksamheten bedrivs inom exportrådets ram.

Exportrådet administrerar också den svensk-franska språkfonden som delar ut stipendier för studier i franska språket kopplat till arbete i franska företag.

1 detta sammanhang finns det också anledning att peka på ett regerings­uttalande (prop. 1981/82:100 bil. 12) om just vikten av att förbättra utbild­ningen i internationell marknadsföring.

Vidare vill jag peka på de insatser som görs inom Sveriges exportråd och dess dotterföretag Exportskolan AB, Stiftelsen Institutet för Företagsut­veckling (SIFU) och inom det ordinarie utbildningsväsendets ram. Statens industriverk och utvecklingsfonderna främjar på olika sätt fortbildning inom småföretagen. Ytterligare insatser föreslås från utredningarnas sida.

Ett av dessa förslag rör möjligheterna för Sveriges exportråd att medver­ka till att handelssekreterarnas personal efter avslutad tjänstgöring kan få anställning i små och medelstora företag. Ett annat förslag innebär att Sveriges exportråd tillsammans med berörda näringslivsorganisationer och arbetsmarknadsstyrelsen utreder möjligheterna för bristyrkesutbildning i exportfrågor. Vidare pekas på behovet av ökade språkkunskaper i teknisk och kommersiell engelska och franska, ökade kunskaper i exportteknik samt ökade kunskaper i internationell projektledning allt i syfte att under­lätta svensk export. Slutligen framhålls vikten av utbildning och kurser i Sverige med internationellt deltagande på det enerigtekniska området.

För egen del kan jag instämma i behovet av ökad utbildning på detta

 

Prop. 1983/84:168                                                   25

område. De remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga har varit positiva till att ökade insatser görs på utbildningsområdet. Jag anser det önskvärt att berörda institutioner i än högre grad uppmärksammar behovet av utbildningsinsatser och anpassar sina utbildningsprogram efter företa­gens behov utifrån näringslivets ökande grad av internationalisering.

Ett sätt att. föra ut erfarenheter av och kunskap om exportfrågor till småföretag är sjävfallet att ta till vara den kunskap personalen hos handels­sekreterarna besitter. Sveriges exportråd har enligt min mening en naturiig uppgift att finna lämpliga former för att kunna föra vidare främst s.k. stipendiater men även annan personal hos handelssekreterarna till intres­serade små och medelstora företag.

Bristen på exportkunnig personal utgör erfarenhetsmässigt ett problem i många små och medelstora företag. Det rör sig här om olika typer av frågor och också om olika branscher. Enligt min mening är dessa frågor av stor betydelse. Det kan konstateras att högskolan har en central roll i fråga om att ge både grundutbildning och fortbildning för exportindustrins behov. Programmet för internationalisering av högskolan tar bl.a. sikte på bättre språkutbildning, utökad utbildning avseende "area studies" samt införan­de av momemt avseende internationell marknadsföring i ekonomutbild­ningen. Redan nu pågår en samverkan mellan Sveriges exportråd och olika utbildningsinstanser. Jag anser det angeläget att denna samverkan fortsät­ter och även utökas. Det är också väsentligt att nära kontakter byggs upp mellan högskoleenheterna och exportindustrins organ, för att underlätta bl.a. utveckling av fort- och vidareutbildning som svarar mot exportföreta­gens behov. Vidare anser jag att det vore önskvärt med ett samarbete på detta område med näringslivet och arbetsmarknadsstyrelsen.

2.4 Exportkreditfrågor m.m.

I det följande behandlas ett antal frågor som har tagits upp av en eller flera utredningar.

I syfte att främja den svenska exporten av systemleveranser till stora industri- och anläggningsprojekt anslås sedan flera år särskilda medel genom Sveriges exportråd. Detta stöd till svensk projektexport beslutas av en särskild nämnd knuten till Sveriges exportråd! Som framgår av prop. 1983/84:100 bil. 5 har stödet nyligen utvärderats. Mot bakgrund härav har regeringen föreslagit att systemet bibehålls, men att det övergår till att bli ett garantistöd, som föranleder utbetalning enbart när ett projekt inte leder till kontrakt. Små och medelstora företag bör i vissa fall kunna få stödet utbetalat även innan det föreligger ett beslut i fråga om kontrakt.

De utredningar som har tagit upp denna fråga framhåller betydelsen av att systemet bibehålls. Vidare framhålls att små företag bör få ett likvidi­tetstillskott innan beslut fattas om ett kontrakt. Med särskild hänsyn till de små företagen föresläs att nuvarande lägsta beloppsgräns om 15milj. kr.

 

Prop. 1983/84:168                                                   26

som kontraktsbelopp uppmjukas ytterligare och sänks till 5 milj. kr. Bety­delsen av svenska underleveranser framhålls också. Vidare bör denna stödform utvidgas till att även omfatta stöd för rena byggentreprenader liksom för exportprojekt inom trähusområdet.

Enligt min mening stärker utredningarnas förslag uppfattningen att den­na stödform har betydelse för såväl stora som små företag, i det senare fallet inte minst såsom underleverantörer. Vad avser förslaget om en sänkning av beloppsgränsen vill jag peka på att det redan nu finns möjlig­het för den beslutande nämnden att i vissa fall göra undantag från den fastlagda gränsen. Enligt min mening bör denna flexibilitet bibehållas. Någon generell ändring av beloppsgränsen bör däremot inte göras. Beträf­fande utvidgningen av stödet till att omfatta rena byggentreprenader och projekt inom trähusområdet finns det enligt min mening anledning att pröva sådana projekt. Det får ankomma på nämnden att ta ställning i denna fråga inom ramen för tillgängliga medel.

Utredningen om svensk byggexport framhåller att det s.k. anbudskost-nadsstödet till konsulter för vissa projekt i u-länder inom exportrådets ram inte förefaller vara anpassat till stimulans av konsulternas insatser på områden, som för svenska system- och produktleverantörer är mest intres­santa. Det föreslås att Sveriges exportråd tar upp en diskussion med konsultföretagen om en ändrad inriktning mot projekt på intressantare marknadssegment. Jag anser det vara av intresse att exportrådet tar upp sådana diskussioner ined berörda parter.

Det kan nämnas att utredningen (H 1982:07) om åtgärder för att främja export av tjänster bl.a. har till uppgift att studera detta konsultstöd. Vidare vill jag peka på att regeringen nyligen (prop. 1984/85:100 bil. 5) uttalat att en samordning mellan konsultstödet och stödet till svensk projektexport bör beaktas av Sveriges exportråd.

Utredningen om svensk byggexport behandlar också frågan om teknisk exportservice. Betydelsen av att standards, normer och provningar i snab­bare takt görs internationellt likformiga påpekas. Den verksamhet Sveriges exportråd avser att inleda på detta område bedöms som viktig. Denna verksamhet skall ge företagen en möjlighet att vända sig fill en instans som kan lämna information och på annat sätt assistera företag med teknisk rådgivning m.m. i samband med frågor orn mätning, provning eller annan teknisk produktanpassning till utländska krav. Ett samarbete har inletts mellan exportrådet, kommerskollegium. Standardiseringskommissionen i Sverige och statens mät- och provråd för denna verksamhet. Även utred­ningen om exportfrämjande stöd till småföretag framhåller betydelsen av att dessa snabbt kan erhålla information om tekniska standards för pro­dukter i olika länder.

Regeringen har nyligen (prop. 1983/84:100 bil. 5) uttalat sig för denna form av exportservice. Jag föreslår att ett belopp om I milj. kr. anslås för denna verksamhets inledningsskede. Detta kan ske genom en omfördel-

 

Prop. 1983/84:168                                                   27

ning under anslaget E2. Exportfrämjande verksamhet. Verksamheten bör på sikt avgiftsfinansieras.

Flera av utredningarna framhåller vikten av en ökad bevakning av inter­nationellt och på annat sätt finansierade projekt i syfte att erhålla en så tidig information som möjligt. Denna projektbevakning utförs i första hand genom de svenska beskickningarna utomlands och genom handelssekrete­rarna. Därutöver föreslås en intensifierad bevakning av byggfrågor på vissa speciellt intressanta marknader, t.ex. Sydostasien, genom s.k. bygg-attachéer vid svenska beskickningar. Vidare föreslås att ett handelsråd i. energiteknik tillsätts för att inom samma geografiska område bevaka mark­nader och projekt inom hela energiområdet.

Jag instämmer helt i behovet av en utökad projektbevakning. Detta återspeglas också i regeringens nyligen lämnade förslag (prop. 1983/84:100 bil. 5) om en förstärkning av denna verksamhet vid Sveriges exportråd. Projektbevakningen bör dock liksom hittills i regel inte vara generellt begränsad till vissa sektorer. Däremot ser jag det som angeläget att bevak­ningen på olika marknader koncentreras till sädana områden och sektorer där svenskt näringsliv bedöms ha särskilda förutsättningar att konkurrera om aktuella projekt. Det ankommer på Sveriges exportråd i samråd med utrikesdepartementet att finna lämpliga former för en utökad projektbe­vakning i Sydostasien liksom även i andra regioner. Därvid bör också frågan om bevakning av projekt inom speciella sektorer genom attachéer eller annan särskild personal behandlas.

Utredningen om byggexport tar upp frågan om skatteförhållanden för utomlands stationerad personal. Enligt nu gällande bestämmelser krävs att en person vid utlandstjänstgöring måste vistas minst 12 månader utan­för Sverige för att beskattas i utlandet i stället för i Sverige. Utredningen framhåller att flera projekt, särskilt konsultuppdrag och mindre entrepre­naduppdrag, kräver en kortare utlandsvistelse än 12 månader. En förkort­ning av 12-månadersperioden till 6 månader föreslås. Detta skulle i flera fall minska kostnaderna och därmed öka svenska företags konkurrens­kraft.

För egen del vill jag peka på betydelsen av att åtgärder vidtas för att öka svenska företags konkurrenskraft. Enligt vad jag har erfarit avser utred-, ningen om åtgärder för att främja export av tjänster att behandla denna fråga. Jag anser det därför inte vara rätt tidpunkt att nu lämna förslag i denna fråga. Jag återkommer senare (avsnitt 3) till skattefrågor för offent­ligt anställda vid utlandstjänstgöring.

Utredningen om exportfrämjande stöd till småföretag har behandlat vissa frågor rörande exportkreditnämndens (EKN:s) garantigivning som har betydelse för de små och medelstora företagens exportmöjligheter. Utredningen har bl,a. framfört förslag om vissa förenklade rutiner. Av EKN:s remissvar framgår att arbete redan pågår inom nämnden i syfte att effekUvisera garantigivningen bl.a, för affärer med korta kredittider, vilken

 

Prop. 1983/84:168                                                   28

har särskild betydelse för små företag. Jag anser det angeläget att nämnden fortsätter sina ansträngningar att förbättra den service nämnden kan erbju­da de små och medelstora företagen.

Utredningen om exportfrämjande stöd till småföretag har föreslagit att EKN bör utröna möjligheterna att använda svensk komponentandel som kriterium för att bestämma förlusttäckningsgrad. Vidare sägs att i de fall EKN på grund av begränsat utrymme måste prioritera mellan olika export­affärer bör nämnden under alla omständigheter tillmäta den svenska kom­ponentandelen betydelse för sitt avgörande.

EKN har liksom ett flertal remissinstanser pekat på de praktiska svårig­heter som skulle uppkomma om nämnden ytterligare skulle begränsa möj­ligheterna att täcka utländska komponenter i den export nämnden garante­rar. Även om det i och för sig är önskvärt att främja svenska underleveran­ser, anser jag inte att det är motiverat att ändra reglerna för EKN:s garantigivning i detta avseende.

Byggexportutredningen har bl.a. tagit upp frågan om betydelsen av EKN:s riskkapacitet för den svenska byggexporten. Utredningen pekar särskilt på vikten av att underlätta riskdelningsarrängemang. Jag instäm­mer därmed och vill erinra om att EKN redan bedriver arbete på området. Jag delar också utredningens uppfattning om önskvärdheten av att entre­prenadexporten i högre grad än hittills finansieras genom arrangemang med de multilaterala bankerna. Vad beträffar frågan om skadereglering i valutor är även den under översyn inom EKN.

Jag vill i detta sammanhang erinra om det utredningsuppdrag avseende riskdelning som jag omtalade i prop. 1984/84:100 bil. 5. Chefen för EKN som utfört uppdraget har avgivit rapport i vilken olika metoder för risk­delning beskrivs och analyseras. Av rapporten framgår att diskussioner pågår med såväl banker som företag i syfte att finna former för riskdelning. Jag anser det angeläget att fortsatta ansträngningar görs att nå överens­kommelse om lämpliga former, framför allt genom att nå överenskom­melse med fler företag om globalgarantiavtal. Samtidigt kan konstateras att vissa aspekter är tekniskt komplicerade. Det kan ta viss tid att utarbeta praktiskt användbara lösningar. Mot den bakgrunden synes ej sannolikt att något väsentligt ökat behov av garantiutrymme kommer att uppstå under den närmaste tiden. Jag anser det därför ej nödvändigt att nu föreslå riksdagen någon ökning av garantiramen för exportkreditgarantigivningen.

Riksdagen har beslutat att minimistorleken för det kontrakt som finansi­eras med statsstödd exportkredit genom AB Svensk Exportkredit skall vara 350 000 kr. (prop. 1980/81:130, NU58, rskr 426). Utredningen om småföretagens export har föreslagit att detta minimibelopp uttryckt i kro­nor sänks till 75 000 kr. för att ge de mindre företagen större möjligheter att utnyttja det statsstödda systemet. Jag förordar att minimibeloppet sänks och att något nytt minimibelopp uttryckt i kronor inte fastställs. I stället bör alla affärer som kan exportkreditförsäkras genom EKN med en kredit-

 

Prop. 1983/84:168                                                   29

tid på två år eller längre kunna finansieras genom det statsstödda systemet. Detta torde f.n. innebära att affärer på mindre belopp än 75000 kr. inte kommer i fråga. Detta förslag innebär inte någon ändring av de varukate­gorier som kan finansieras med statsstödda exportkrediter och inte heller i kreditvillkoren. Jag har samrått med chefen för industridepartementet i denna fråga.

Utredningen om energiteknik och byggexportutredningen tar upp frågor med anknytning till bistånd. Det gäller frågor som bevakning av projekt, möjligheterna att anställa svenskar i internafionella finansieringsinstitu­tioner, ökad insats från svenska entreprenörer, ökat deltagande av svenska företag vid anbudsgivning och återflöde av svenskt bistånd. Jag kan i huvudsak ansluta mig till de tankegångar som finns redovisade i utredning­arnas betänkanden.

Byggexportutredningen föreslår att en viss del biståndsmedel ställs till förfogande för förstudier utförda av svenska konsulter och beordrade av internationella finansieringsintitutioner. Detta system existerar i Norge.  För egen del finner jag det angeläget att svenska konsulter utnyttjas i sådana sammanhang. Det sker också i betydande utsträckning. Svenska konsulter hävdar sig väl i den internationella konkurrensen. Det är därför inget generellt svenskt intresse att den internationella konsultupphandling­en blir föremål för ökad bindning. Mot den bakgrunden är det enligt min mening inte önskvärt att införa det system som finns i Norge.

3    Export av tjänster från kommuner och landstingskommuner

Tjänstesektorn utgör en stor och växande del av den svenska produk­tionen. Utvecklingen i Sverige följer i detta avseende utvecklingen i övriga industrinationer. Världsmarknaden för tjänster växer. Detta kan innebära stora möjligheter till internationalisering för många svenska företag. Det gäller både rena tjänsteproducerande företag som är framgångsrika i Sveri­ge och som får internationella tillväxtmöjligheter, och företag som främst säljer varor men successivt ökar sitt tjänsteinnehåll och lägger allt större vikt vid s.k. mjukvaror som affärsidé.

Vid sidan av regeringens allmänna politiska insatser för att stärka företa­gens konkurrenskraft vidtas också ett antal åtgärder för att förbättra förut­sättningarna för en ökad tjänsteexport. Inom OECD arbetar man på att underlätta det internationella tjänsteutbytet. Tjänstehandelsfrågan har även tagits upp inomdet Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT).

Utredningen om åtgärder för att främja export av tjänster (tjänsteexport­utredningen) kommer att lämna sitt betänkande inom kort. Jag avser att föreslå regeringen att återkomma till riksdagen i denna fråga under hösten. 1984. Tjänsteexportutredningen har under arbetets gång lämnat olika för­slag. Regeringen har på grundval av dessa förslag medverkat till ett antal

 

Prop. 1983/84:168                                                   30

seminarier i tjänsteexportfrågor i Singapore, USA, Storbritanien, Norge och Sverige. Vidare har regeringen beviljat medel för ett särskilt utbild­ningsprogram inom tjänsteexportområdet, administrerat av Sveriges ex­portråd. Syftet med detta program är att öka kunskapen om tjänsteexport och höja medvetenheten om vilka faktorer som bör beaktas vid försäljning av tjänster.

Åtgärder har vidtagits från statsmakternas sida för att öka exporten av tjänster från statliga myndigheter och bolag bl.a. i syfte att komplettera näringslivet på områden där statliga institutioner har en unik kompetens. Detta ligger helt i linje med regeringens allmänna strävanden att främja tjänsteexport. Som ett ytteriigare komplement har insatser föreslagits för att främja export av tjänster från kommuner och landstingskommuner.

Flera hinder av formell och praktisk natur har hittills försvårat en fram­gångsrik exportsamverkan mellan kommunerna och näringslivet. Samti­digt finns flera skäl för en sådan samverkan. Kommunala tjänster kan utgöra del av ett fullständigt system. Vidare har kommuner och landstings­kommuner erfarenheter av hur driften av vissa typer av anläggningar skall organiseras och administreras. Kommuner och landstingskommuner kan också spela en viktig roll i marknadsföringen av system bl.a. genom att ställa referensobjekt till förfogande.

Mot denna bakgrund har, som har nämnts inledningsvis, en särskild utredning haft i uppdrag att lägga fram förslag som gör det möjligt för kommuner och landstingskommuner att engagera sig i exportfrämjande verksamhet inom de egna verksamhetsområdena.

I utredningens betänkande ges exempel på fall där kommuner och lands­tingskommuner har medverkat i exportverksamhet. Den hittills mest till-lämpade formen för export av kommunalt kunnande har varit att tjänste­män i kommuner och landstingskommuner har beviljats tjänstledighet för att arbeta i privata företag, som driver projekt utomlands. Sådan tjänstle­dighet från tjänst i kommun är enligt betänkandet relativt ovanligt. Inom landstingskommunernas verksamhetsområde, och där främst sjukvården, förekommer emellertid sådan tjänstledighet i större omfattning än på det primärkommunala området.

I utredningen framhålls även att kommuner och landstingskommuner i vissa fall har initierat egna aktiviteter. Ett sådant exempel är Swedehealth AB, som är ett tjänsteexportbolag inom hälso- och sjukvårdsområdet bildat av Landstingsförbundet år 1982 som ett dotterbolag till Lands­tingens Inköpscentral. Ett annat exempel är samarbetet mellan Malmö kommun, Malmöhus läns landsting och Lunds universitet samt hälso­vårdsministeriet i Kuwait om framför allt utbildning av sjukvårdspersonal. Bland organ som gör insatser för att marknadsföra svenskt vårdkunnande i utlandet finns också Swecare Foundation. I Swecare ingår bl.a. Lands­tingsförbundet. Göteborgs Frihamns AB och Göteborgs Stuveri AB, som båda ägs av Göteborgs kommun, har bildat ett bolag - Port of Gothenburg

 

Prop. 1983/84:168                                                                 31

Consultancy AB - i syfte att vara ett instrument för export av hamn- och stuverikunnande. Det kunnande som kontinuerligt utvecklas inom dessa områden avses ge draghjälp åt svensk industri. Göteborgs kommun har också engagerat sig i att utveckla bl.a. sophanteringsutrustning som kan avsättas på utlandsmarknaderna.

Utredningen framhåller även att avtal har ingåtts i några fall mellan företag och kommuner om konkret samverkan. De exempel som ges i betänkandet rör avtal mellan Göteborgs Trafik AB och ASEA, Göteborgs brandnämnd och Ericsson Telematerial AB samt Göteborgs kommun och AB Volvo.

Slutligen ges exempel pä företag som direkt eller indirekt ägs av kom­muner och landstingskommuner och som bedriver exportverksamhet, t.ex. Kommun-Data AB och K-konsult.

Utredningen föreslår bl.a. en utvidgning av den kommunala kompeten­sen till att omfatta kommunala åtgärder för att främja svensk export. Vidare föreslår utredningen att Sveriges exportråd får genomföra ett ut­vecklingsprogram för den kommunala tjänsteexporten. Flertalet remissin­stanser är positiva till grundtanken att kommuner och landstingskommu­ner skall ges möjlighet att främja den svenska exporten. Några tunga remissinstanser — bl.a. Sveriges industriförbund - avstyrker utredningens förslag till lagstiftning.

Jag anser, i likhet med flertalet av remissinstanserna, att åtgärder bör vidtas för att möjliggöra en ökad export av tjänster från den kommunala och landstingskommunala sektorn. Erfarenheterna från den hittillsvarande statliga tjänsteexporten visar att detta är ett långsiktigt arbete. Såsom framgår av utredningens redovisning har endast ett fätal kommuner och landstingskommuner hittills engagerat sig i exportfrämjande verksamhet. Sjukvårdsområdet har därvid varit den dominerande sektorn.

Utredningen konstaterar att möjlighet att ställa kommunalt kunnande till förfogande i kombination med export av varor och i samarbete med nä­ringslivet kan ge resultat som är intressanta från bytesbalanssynpunkt. Detta gäller inte minst vid leverans av hela system, något som efterfrågas i allt högre utsträckning. Den internationella konkurrensen hårdnar alltmer. Ett sätt för svenska företag att nå konkurrensförsteg kan enligt min mening vara att erbjuda hela system där utbildning, ledning, drift och underhäll är väsentliga delar och där offentliga tjänster har en naturlig plats. De kom­munala exportansträngningarna.utgör genom samverkan med näringslivet också en komplettering av företagens exportansträngningar.

Utredningen framhåller att kommuner och landstingskommuner har på flera verksamhetsområden monopol eller näst intill monopol på verksam­heten. Detta gäller framför allt frågor om hur anläggningar och liknande skall drivas, dvs. driftkunnande, men också frågor om upphandling av såväl hård- som mjukvaror till olika anläggningar. Kommuner och lands­tingskommuner äger också ofta de anläggningar som företag vill referera

 

Prop. 1983/84:168                                                                 32

till. Dessa förhållanden utgör enligt min mening betydelsefulla element i en samverkan mellan kommuner och näringslivet.

I betänkandet förs vissa principresonemang kring kommuners och lands­tingskommuners roll i tjänsteexporten. Därvid framhålls att tjänsteexport aldrig kan bli någon primär uppgift för kommuner och landstingskommu­ner men kan bli ett komplement till näringslivets samt statliga myndig­heters och bolags kommersiella verksamhet. Näringslivet kan genom sam­verkan förstärka sitt kunnande samt öka kapaciteten och trovärdigheten i offererade projekt. Kommuner och landstingskommuner kan således spela en viktig roll när det gäller såväl att kvalificera svenska leverantörer på nya marknader som att utföra erhållna projekt pä ett sådant sätt att de banar väg för nya leveranser.

I betänkandet anges också att kommuners och landstingskommuners medverkan i tjänsteexport inte förändrar deras roll i samhället men innebär nya former för samarbete med utländska kunder och svenska företag. Vidare har statsmakterna möjlighet att slå fast att kommunal medverkan i exportverksamhet är förenlig med kommunernas uppgifter i samhället och överlämna till den kommunala självstyrelsen att finna de praktiska for­merna. Slutligen framhålls att det primära målet för kommunal medverkan är att ta till vara kunnandet i den kommunala sektorn för att öka landets exportintäkter.

För egen del vill jag anföra följande. Kommunala åtgärder för att främja svensk export kan i viss mån redan nu vidtas inom ramen för den kommu­nala kompetensen. Utredningens förslag innebär emellertid en förändring av kommunernas roll som samhällsorgan genom den kompetensutvidgning som har nämnts tidigare. Efter samråd med chefen för civildepartementet är jag inte beredd att nu förelägga regeringen några förslag till lagstiftnings­åtgärder. Det krävs ett noggrant övervägande av hur de kommunalrättsliga principerna skall kunna kombineras med eller utvidgas till att omfatta kommunala aktiviteter till stöd för den svenska exporten. Frågan om en lagstiftning på området bereds f.n. inom regeringskansliet. Jag vill också peka på att kommuner och landstingskommuner har system och instru­ment för sin kommunala förvaltning, som kan vara intressanta för u-länder vid uppbyggnad av kommunal infrastruktur.

I betänkandet pekas på behovet av ett utvecklingsprogram för att i ett initialskede utveckla förutsättningar och former för en kommunal tjän­steexport. Ett sådant program kan innehålla åtgärder för att utveckla produkter, leveransformer, organisation och personal, marknadsföra det kommunala kunnandet, söka projekt samt utforma samverkan med företag i konkreta projekt. En parallell dras till det utvecklingsprogram Sveriges exportråd genomför för den statliga sektorn.

Jag delar, liksom flertalet remissinstanser, utredningens uppfattning att Sveriges exportråd bör få ansvar även för detta utvecklingsprogram. Det får ankomma pä regeringen att ta ställning till ett mer detaljerat förslag frän

 

Prop. 1983/84:168                                                   33

exportrådets sida. Exportrådet kommer inom kort att fä uppdrag att utar­beta ett sådant förslag.

Enligt min mening bör Kommun- och Landstingsförbunden på lämpligt sätt delta i exportrådets arbete. Det får ankomma på rådet att behandla denna fråga.

I betänkandet berörs slutligen några frågor som jag vill ta upp avslut­ningsvis. En sådan fråga rör möjligheterna att utnyttja kommunalt kunnan­de i biståndsprojekt. I betänkandet anges att det från olika håll ibland har hävdats att biståndsfinansierade projekt skulle vara en lättillgänglig inkörs­port för ett kommunah engagemang. Utredningen vill varna för en sådan inställning. SIDA kan dock genom kontakter med den kommunala sektorn försöka komma i kontakt med personer som är intresserade av att arbeta som rådgivare i u-länders administrationer. Vidare kan SIDA genom så­dana kontakter pröva olika sätt att överföra svenskt kommunalt kunnande till u-länder.

Jag finner tanken intressant på ett ökat samarbete i olika former mellan SIDA och den kommunala sektorn. Det får ankomma på berörda organ att behandla denna fråga.

En annan fråga rör nuvarande skattelagar enligt vilka utlandstjänst­görande personal får olika behandling i beskattningshänseende om arbets­givaren är en kommunal förvaltning jämfört med om arbetsgivaren är ett företag. Denna fråga rör den s.k. ett-årsregeln vilken f.n. ses över inom regeringskansliet, I vad män det är möjligt att likställa förvaltning med ett företag i detta hänseende bör bedömas i samband med denna översyn.

Slutligen framhålls i betänkandet frågan om samverkan mellan den kom­munala sektorn och näringslivet i teknikupphandlingsfrågor. Med teknik­upphandling avses anskaffning av produkter, tjänster eller system som inte redan finns på marknadern utan kräver utvecklingsarbete för att tillgodose krav från köparen. Teknikupphandling har under senare år blivit ett allt­mer intressant instrument i kommuner och landstingskommuner. Ett av skälen är att kommuner och landstingskommuner är stora upphandlare av varor och tjänster som spänner över många sektorer där avancerad teknik och komplicerade processer förekommer. Landstingsförbundet har inlett ett samarbete med styrelsen för teknisk utveckling i syfte att avlasta teknikupphandlande landstingskommuner de merkostnader som uppkom­mer vid upphandling av teknik jämfört med sedvanlig upphandling. Någon motsvarighet till detta finns inte pä den primärkommunala sidan. Utred­ningen konstaterar emellertid att kommuner och landstingskommuner till­sammans med företag sedan lång tid tillbaka drivit fram en teknikupphand­ling inom flera områden, t.ex. sjukvård, vattenrening, energiproduktion och kollektiv trafik. För framtiden förutser utredningen ett ökat behov av stöd till företag i marknadsföring inkl. export av produkter som har tagits fram genom teknikupphandling. Utredningen anser vidare att det ökade kommunala engagemanget i exportverksamheten, som utredningen har 3    Riksdagen 1983184. 1 saml. Nr 168

 

Prop. 1983/84:168                                                   34

föreslagit, också kan utnyttjas i kombination med teknikupphandling. Det blir enligt utredningen möjligt att redan i uppgörelsen mellan leverantören och den kommunala beställaren beakta framtida samverkan i exportsam­manhang.

Jag delar utredningens uppfattning att det ökade kommunala engage­manget i exportverksamhet bör kunna tas till vara i kombination med teknikupphandling. Jag ser det som ett naturligt led i samverkan mellan kommuner och näringsliv. Det får ankomma på berörda finansiärer, bl.a. styrelsen för teknisk utveckling beträffande statligt engagemang, att bedö­ma omfattningen av stöd till teknikupphandlingsprojekt som resulterar i produkter och system med goda avsättningsmöjligheter på exportmarkna­den. Exportråder har enligt min uppfattning också en naturlig roll i delta sammanhang.

4   Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om

1.   insatser för att främja små och medelstora företags export

2.   insatser för att främja export frän bygg- och energisektorn och

3.   tjänsteexport från den kommunala och landstingskommunala sektorn,

dels föreslår riksdagen att godkänna vad jag har anfört om ändrade riktlinjer för statsstödd exportkreditgivning genom AB Svensk exportkre­dit.

5    Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

 

Prop. 1983/84:168                                                   35

Bilaga 1

Sammanfattning av (Ds UD 1983:5) Exportfrämjande stöd till mindre och medelstora företag

Exportstödsutredningen har haft i uppdrag att utvärdera den statli­ga exportfrämjande verksamhet som är inriktad på mindre och medel­stora företag.

Särskilt skulle Sveriges exportråd (SE) och de regionala utveck­lingsfondernas insatser granskas liksom även de branschinriktade åtgärder som statens industriverk ansvarar för. Utredningens ut­värdering skulle ge underlag för förslag till förändringar i de exportfrämjande insatsernas inriktning och omfattning.

Utredningen skulle även pröva förutsättningarna för att inrätta ett statligt handelshus och studera om och hur de existerande handelshusens engagemang i de mindre och medelstora företagens export kunde förstärkas.

I kapitel 2 diskuteras motiven för det statliga exportfrämjandet mot bakgrund av både traditionell utrikeshandelsteori och ett kom­pletterande synsätt som säger att både enskilda företag och in­dustrins konkurrenskraft är beroende på utvecklingen av varaktiga förbindelser mellan företagen på olika marknader.

Det kan vara samhällsekonomiskt riktigt att stödja mindre och me­delstora företags export av flera skäl. Marknadssatsningar är be­tydande och risktagandet stort särskilt i ett initialskede. Brist på information och kunskap hos de nindre företagen är också ett viktigt exporthinder. Statligt stöd kan oc-.h \.'A)-a betydelsefullt när företagen vill utveckla ny teknik och komma in pä nya marknader.

Frågan om exportstöd till mindre och medelstora företag kan tänkas komma i konflikt med de handelspolitiska spelregler Sverige är bundet av, diskuteras i kaoitel 3. Av speciellt intresse är våra överenskommelser med GATT, OECD, EG och EFTA.

Det kan därvid sägas att direkta exportsubventioner som påverkar

 

Prop. 1983/84:168                                                                 36

handeln mellan länderna i princip är förbjudet. För räntesubven­tioner vid exportkrediter gäller särskilda överenskommelser.

[Jär det gäller mindre företag är dessa internationellt sett en accepterad målgrupp för statliga exportfrämjande åtgärder. Det svenska stödet är dessutom ett initialstöd och inte av permanent karaktär. Några exportprissubventioner ingår inte heller i det svenska exportstödsprogrammet.

Även indirekt verkande stödformer kan emellertid enligt gällande internationella regler utsättas för kritik om ett land upplever konkreta problem på en varumarknad. För att motåtgärder skall kunna vidtas krävs dock att skada skall kunna påvisas. När det gäller initialstöd till mindre företag vilket är det som känne­tecknar svenskt exportstöd i denna del lär knappast några skade­effekter på det mottagande landets industri kunna urskiljas.

Den svenska exporten av varor beräknas uppgå till drygt 200 mil­jarder kr. år 1983. 5 500 företag har en export som understiger 10 milj.kr. De svarar för ca 10 procent av den totala exporten. Företag med under 200 anställda svarar för en femtedel av expor­ten.

Av kapitel 4 framgår att statens totala kostnader för exportfräm­jandet 1982/83 uppgick till drygt 2 miljarder kr. Fyra femtede­lar var subventionerade exportkrediter - dels inom det s.k. SEK-systemet dels krediter på förmänliga villkor till u-länder.

Som andel av statligt exportfrämjande, exklusive kreditsubven­tioner, kan småföretagsstödet beräknas uppgå till minst en fem­tedel. Det direkta statliga exportstödet som är förbehållet de mindre och medelstora företagen uppgick budgetåret 1982/83 till ca 40 nilj.mkr., varav hälften kommer från Sveriges exportråd och hälften kommer de mindre företagen till del via utvecklingsfon­derna. Därutöver tillkommer ett antal miljoner via olika organi­sationer.

 

Prop. 1983/84:168                                                   37

Kapitel 5 handlar om Exportrådsgruppens (ERG) organisation och verksamhet - dvs. Sveriges exportråd (SE) samt handelssekrete­rare och svenska beskickningar i utlandet i den del de biträder i exportfrågor. Bland annat ägnas särskild uppmärksamhet åt pro-grairmet för mindre och medelstora företag. Detta program består av exportträffar, uppsökande verksamhet, utarbetande av handlings­program och marknadsintroduktion, säljresor samt Exportchef-att-hyra. Beroende pä aktivitet uppgår det statliga stödet till högst 60 procent.  Vad beträffar Exportchef-att-hyra - en aktivitet som innebär att mindre företag som saknar exportkunnig personal hyr en kvalificerad och erfaren marknadsförare och exportman - trap­pas subventionen ned under en tréärsperiod. Det statliga stödet till Sveriges Exportråds särskilda småföretagsprogram uppgår 1982/83 till 20 milj.kr. Dessutom tilldelades Sveriges export­råd ytterligare 2 milj.kr. för utökad uppsökande verksamhet un­der budgetåret.

De mindre och medelstora företagen har självfallet också till­gång till den övriga verksamheten inom ERG, men då till full be­talning.

Det finns ett antal andra statliga organ som sysslar med export­främjande verksamhet vilket redovisas i kapitel 6. Industriver­ket ställer inom ramen för det s.k. Exportpulsprojektet resurser till förfogande för utvecklingsfondernas exportfrämjande verksam­het. Dessutom handhar verket de s.k. branschprogranmen för trä­industri, manuell glasindustri och tekoindustri som även inklu­derar medel för exportsatsningar, ofta till mindre och medelsto­ra företag.

Inom Exportkreditnämnden (EKN) berör den största delen av antalet ärenden mindre företags export. Värdemässigt svarar de dock för högst 10 procent av EKNs garantigivning. Inom det s.k. SEK-syste-met svarar de mindre och medelstora företagen för drygt 10 pro­cent av subventionerade exportkrediter. Svensk Projektexport (SPE) är ett annat statligt organ som beviljar företagen stöd till anbudsgivning m.m. när de samverkar i systemleveranser. Eftersom många mindre företag kan vara inblandade som under-

 

Prop. 1983/84:168                                                   38

leverantörer vid projektexport har SPE haft stor betydelse också för mindre och medelstora företag.

De regionala utvecklingsfonderna behandlas i kapitel 7. De har under senare år engagerat sig i ökad utsträckning i exportfräm­jande verksamhet och bedriver egen exportservice genom export­konsulter, exportträffar m.m. Utvecklingsfonderna finansierar också exportsatsningen och uppsökande verksamhet på detta om­råde genom det bidrag man får från industriverket i Exportpuls­projektet. Genom sin normala låneverksamhet - rörelselån och ut­vecklingskapital - finansierar utvecklingsfonderna exportsats­ningar. Ungefär 5 procent av utlåningen har denna inriktning. Tre fonder har egna exportsäljbolag - Gävleborgs län (Gavlex), Stockholms län (Stockex) och Värmlands län (Wermex). De har star­tats i avsikt att söka främja export av produkter från mindre och medelstora företag inom det egna länet.

Av de privata insatser som nämns i kapitel 8 behandlas särskilt handelshusens verksamhet. Om man tar begreppet handelshus i vid mening, dvs. företag som exporterar (och importerar) varor man inte själv tillverkar, så finns det idag ett stort antal sådana företag i Sverige. De är ofta specialiserade på vissa varugrupper och marknader.

Sukab är ett speciellt bolag som sköter motköpsaffärer. I övrigt understrykes den roll som banker, handelskamrar och expo-orga­nisationer spelar för företagens exportverksamhet.

Kapitel 9 fokuserar sig på underleverantörernas export. Svenska underleverantörer drabbades från mitten av 70-talet av en hård­nande konkurrens. Det gäller dels deras direkta export och dels den indirekta export som sker genom att de är underleverantörer till de stora svenska exportföretagen. Sedan mitten av 70-talet försämrades de svenska konkurrenternas konkurrensförmåga, men denna har sedan devalveringarna på nytt förbättrats. Ett antal olika rapporter om underleverantörer gås igenom i kapitlet, sär­skilt vad som sägs beträffande möjligheterna och förutsättningar­na för export.

 

Prop. 1983/84:168                                                   39

Åtskilliga tusentals underleverantörer berörs av den svenska ka­pitalvaruexporten och sysselsättningen i de berörda underleveran­törsföretagen och beräknas till ca 40 000.

Mekanförbundet, Sveriges Exportråd och utvecklingsfonderna är organ som i ökad grad ägnat sig ät underleverantörernas situa­tion. Inom Sveriges Exportråd har bildats en särskild grupp för fordonsunderleverantörer med god draghjälp från Saab-Scania och Volvo.

För de särskilda underleverantörsbranscherna konstateras att den svenska marknaden är för liten. Det är nödvändigt att fler under­leverantörsföretag söker sig ut på exportmarknaden för att klara konkurrensen frän utländska underleverantörer. Även 1 egoföretag kan exportera till närmarknader. JAS-projektet förutsätter en stor underleverantörsexport från Sverige i sanband med de kom­pensationsaffärer som avtalet med de utländska leverantörerna innebär.

Inom Exportkreditnämnden accepteras upp till 50 procent utländska komponenter i en svensk vara som exporteras. Därutöver accepte­ras 30 procent utländska varor vid en projektleverans enligt ett avtal som finns med andra länder. Det framgår av en undersökning som gjorts av utländska villkor för den statsstödda exportkredit­finansieringen att dessa är strängare än de svenska.

Kapitel 10, en internationell överblick, är en beskrivning av exportfrämjandet i nio länder huvudsakligen baserat på material från SIND. Det framgår av kapitlet att huvuddelen av exportstödet under de senaste åren liksom i Sverige har utgjorts av export­finansiering på gynnsamma villkor och i några länder av bundet bistånd. I de flesta av de studerade länderna finns särskilda program för mindre och medelstora företag. Mässor och utställ­ningar prioriteras. Sammanfattningsvis kan sägas att länderna utanför norden koncentrerar sina insatser på finansieringsstöd främst då till större företag, medan de nordiska länderna erbju­der ett mera brett program av exportfrämjande tjänster för mind­re företag, där syftet är att stödja dessas utveckling till att bli exportvana företag.

 

Prop. 1983/84:168                                                   40

I kapitel 11 utvärderas olika svenska stödformer för mindre och medelstora företag, som underlag för de slutsatser och förslag som jag presenterar i kapitel 12.

Mina förslag i kapitel 12 tar sin utgångspunkt i exportfrämjan- . dets inriktning: ingen förändring i stödgränser, initialstöd, flexibilitet, ökade individuella insatser men också kollektiv samverkan, att principerna för Sveriges exportråds och utveck­lingsfondernas exportfrämjande verksamhet bör överensstämma.

De exportfrämjande insatserna bör också ske företagsnära och inom ramen för en helhetssyn där exporten är en av flera fakto­rer i företagets affärsutveckling. Därav följer att utvecklings­fonderna ute i länen bör förbli riktiga regionala stödpunkter för exportfrämjandet.

Sveriges exportråd skall svara för den samornande rollen vad beträffar det exportfrämjande som riktas mot de mindre och me­delstora företagen. Därför föreslår jag att det administrati­va ansvaret för Exportpulsprojektet förs över från statens in­dustriverk till Sveriges exportråd och samordnas med de insat­ser som görs inom ramen för Sveriges exportråds småföretags­program.

Jag betonar samverkan i exportfrämjandefrågor mellan SIND, STU och SE.

Sveriges exportråd bör ges resurser för ytterligare uppsökande verksamhet i mindre företag för att finna potentiella exportö­rer, informera om möjligheter till exportstöd samt biträda eko­nomiskt och personellt vid företagens planering för export.

Jag föreslår därför ett tillskott på 4,5 milj.kr. per år att satsas på uppsökande verksamhet utöver Exportpulsprojektets 3,5 milj.kr. och det särskilda anslag på 2 milj.kr. som Sveriges ex­portråd erhållit. Det innebär att Sveriges exportråd får 10 milj. kr. att disponera för detta ändamål. Efter hand som de utökade insatserna för den uppsökande verksamheten ger resultat bör

 

Prop. 1983/84:168                                                   41

resurser från detta program styras över till exportfrämjandets sena­re del och satsas på Exportchef-att-hyra och liknande fördjupa­de exportinsatser.

Försöksverksamheten med regionala exportsäljbolag som några ut­vecklingsfonder har bedrivit visar att detta är en svår form för exportfrämjande. Resultatet kan inte sägas ha stått i rimlig proportion till de kostnader och personella insatser som gjorts. Jag avråder från denna typ av allmänägda exportsäljbolag på det regionala planet. Däremot är det angeläget att riskkapital finns att tillgå för exportagenturer och handelshus som är intressera­de av att på kommersiell grund exportera bl.a. produkter från mindre företag. Som komplement till privat finansiering borde här den statliga Investeringsbanken kunna gå in med aktiekapital främst i form av minoritetsdelägande. Om så är befogat utifrån exportfrämjandesynpunkt bör också én sådan satsning kunna kom­pletteras med villkorslån samt olika exportstöd, som Sveriges exportråd disponerar inom ramen för sitt småföretagspaket. På så sätt bör existerande handelshus och exportagenturer kunna spe­la en större roll, när det gäller att främja mindre och medel­stora företags export. Därigenom bortfaller behovet av att inrät­ta särskilda statliga handelshus för detta ändamål.

Medel för riskkapital och villkorslån av angivet slag föreslår jag att Investeringsbanken får disponera från särskilda anslag för riskfyllda marknadsinvesteringar på exportområdet till stöd för mindre och medelstora företag som jag återkommer till nedan.

Vad beträffar Exportkreditnämnden anser jag att EKN även i fort­sättningen skall ägna sig åt korta krediter och därmed i hög grad medverka i småföretagens' exportaffärer. Jag har vissa synpunkter på hur EKN skall kunna förbättra sin konkurrenskraft på detta om­råde och underlätta för de mindre företagen att erhålla export­kreditgaranti .

Minsta kontraktsbelopp inom SEK-systemet och SPE bör sänkas till 75 000 respektive 5 milj. kr.

 

Prop. 1983/84:168                                                   42

Jag föreslår vidare ett strskilt underleverantörsprogram på 10,5 milj.kr. över 3 år. Därutöver kommer möjligheten till villkorslån för exempelvis kompletterande marknadsinvesteringar utomlands. Detta innebär stöd till olika underleverantörsprojekt bl.a. för att utveckla samarbetet mellan de stora exportföretagen och deras underleverantörer. För att främja svenska underleveranser till de stora svenska exportföretagen bör EKN ta större hänsyn till svensk komponentandel vid sina avgöranden om garantigivning och garantivillkor.

Enligt proposition 1983/84:50 angående löntagarfonder överväger regeringen att kanalisera en del av fondmedlen på så sätt att en särskild fond inrättas knuten till Investeringsbanken. Dessa me­del skulle sedan i olika finansiella former tillföras småföre­tagssektorn. Som framgår av vad jag anför i betänkandet finns det behov av riskkapital och villkorslån för att stödja de mindre företagens exportsatsningar. Det gäller inte minst ur dessa före­tags synpunkt stora och riskfyllda marknadsinvesteringar utomlands.

Jag föreslår därför att som ett engångsbelopp, 50 milj.kr. av de särskilda fondmedlen reserveras för finansiering av riskfyllda exportinvesteringar. Dessa medel bör kunna disponeras av Investe­ringsbanken efter samråd med Sveriges exportråd. Dessa medel skul­le då i form av villkorslån eller ägartillskott kunna användas för att finansiera exportmarknads investeringar för mindre och me­delstora företag på bl.a. områden som underleverantörer, energi­teknik samt via handelshus och exportagenturer.

I betänkandet föreslås slutligen också vissa insatser vad gäller statliga myndigheters service till företag avseende vilka tek­niska standards som gäller för olika produkter i olika länder. Dessutom föreslås att SÖ, ii:samverkan med arbetsmarknadsstyrel­sen och arbetsmarknadens parter får i uppdrag att överväga brist­yrkesutbildning pä exportomrädet.

 

Prop. 1983/84:168

43

I   .K

U   U

V v ■a X c u

9   I

« .. ■D   «

■   C

C ■.<

j< c » .x a :o

X  ■

o

:o M

*-. c

•.4

a a

B  u « M

SS

c  I

9 M

> u a
a » «

•u e

a      ..4

►   a    B
 c   «4
a wi   M
e »     M
< u      a

 

Prop. 1983/84:168

44

Exportträff (SE, UF, HK, Expo) Uppsökande verksamhet (SE, UF)

1)   Handlingsprogram (SE)
Exportpuls (UF)

EaH (SE)

Branschprogram (SE, SIND)

Exportkonsulter

2)   Marknadsintroduktion MIP (SE)
EaH (SE)

Branschprogram (SE, SIHD) Exportkonsulter

3)   Marknadsintroduktion MIP (SE)
EaH (SE)

Branschprogram (SE, SIND) Exportkonsulter Undersökni ngsföretag Handelskamrar Utvecklingsfonder

4)   Marknadsintroduktion MIP (SE)
EaH (SE)

Branschprogram (SE, SIND) Exportkonsulter Undersökningsföretag Handelskamrar Utvecklingsfonder Exportaktioner (SE)

5)   Marknadsintroduktion MIP (SE)
EaH (SE)

Branschprogram (SE, SIND) Exportkonsulter Undersökningsföretag Handelskamrar Utvecklingsfonder

6)      Exportaktioner (SE) Säljresor-Norden (SE) Samverkan (SE, UF, SIND) Språktjänst (SE) Branschprogram (SE, SIND)

7)      Exportrådet Handelskamrar EKN

SEK Bankerna

8)   Exportskolan (SE)
Utveckli ngsfonderna
Handelskamrar
Privata institut

Bildtext

En viktig utgångspunkt för exportfrämjande tjänster och ekonomiska stöd är behoven hos företagen. Dessa växlar i tiden med hänsyn till företagens ambitioner och planer samt deras kunskaper, erfa­renheter och resurser. Förenklat kan sägas att behovet av uppsö­kande verksamhet - t.ex. för att väcka intresse för export - är störst i början av ett företags "exportmognadskurva". Här behövs också ofta analyserade tjänster av strategisk natur, liksom eko­nomiskt stöd. Successivt skjuts därefter behoven över till mer operativa åtgärder på utlandsmarknaderna.

Ovanstående illustration avser att ge en förenklad bild av ett företags exportmognadskurva. Den visar också att det svenska exportfrämjandet täcker de här angivna faserna av ett företags exportmognadsutveckling, samt vilka tjänster som är avsedda för de olika faserna.

 

Prop. 1983/84:168                                                   45

Bilaga 2

Sammanfattning av remissyttranden över (Ds UD 1983:5) Exportfrämjande stöd till mindre och medelstora företag

Efter remiss har yttranden över betänkandet (Ds UD 1983:5) Export­främjande stöd till mindre och medelstora företag avgivits av statens industriverk, exportkreditnämnden(EKN), kommerskollegium, arbets­marknadsstyrelsen (AMS), styrelsen för teknisk utveckling (STU), riks­revisionsverket (RRV), handelssekreteraren i Nederiänderna, Västtysk­land och Schweiz (handelssekreterarna). Delegationen för mindre företag, Sveriges exportråd, Sveriges industriförbund. Svensk industriförening, Sveriges investeringsbank AB, AB Svensk exportkredit, utvecklingfonden i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvs­borgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs, Västernortlands, Jämtlands och Västerbottens län, Svenska handelskammarförbundet. Svenska bankför­eningen, SHIO-Familjeföretagen, Svenska kommunförbundet. Lands­tingsförbundet, Landsorganisationen (LO), Tjänstemännens centralorga­nisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivare­föreningen, Sveriges ambassad i Bonn och Washington, Stockex AB och Gavlex Trade AB. Synpunkter har också inkommit från Svenska spar­banksföreningen och Swedish trade commissioners association.

Kommunförbundet avstår från att yttra sig. Svenska arbetsgivareför­eningen hänvisar till yttrande från Sveriges industriförbund.

Flertalet remissinstanser uttalar sig positivt om utredningen i stort. Förslagen om finansiering av riskfyllda marknadsinvesteringar har dock fått ett blandat mottagande.

Några remissinstanser såsom RRV, Delegationen för mindre företag och Sveriges industriförbund framhåller inledningsvis att de delar utredningens uppfattning om att det stattiga exportfrämjande stödet skall vara av initial och icke-permanent karaktär. Vidare framhålls att företagen bör stå för minst hälften av kostnaderna i samband med statsstödda exportsatsningar. Det stöd som ges bör också enligt bl.a. Landstingsförbundet, RRV, Indu­striförbundet, och några utvecklingsfonder kunna utgå individuellt, dvs. avkall bör kunna göras på kravet om samarbete mellan företag. SHIO-Fa­miljeföretagen efterlyser en större flexibilitet från exportrådets sida.

Kommerskollegium framhåller betydelsen av att stödåtgärder inte får införas som strider mot internationella överenskommelser.

Ett flertal remissinstanser understryker Sveriges exportråds centrala roll i det exportfrämjande arbetet. Samarbetet med de regionala utveck­lingsfonderna kan utökas ytterligare, vilket framhålls av bl.a. ett antal utvecklingsfonder. Detta är också fallet med handelskammare och andra privata organisationer pä regional nivå, vilket framhålls av bl.a. Svenska

 

Prop. 1983/84:168                                                                 46

handelskammarförbundet. Remissinstanserna delar därmed utredningens synpunkt att exportrådet inte bör bygga upp en egen regional organisation. SHIO-Familjeföretagen anser det väsentligt att utvecklingsfonderna får förbli de regionala stödpunkterna för exportfrämjandet. Ett nära samarbe­te förutsätts ske med Sveriges exportråd. Handelssekreterarna anser för sin del det inte vara motiverat att regionala organisationer bygger upp en kapacitet av välutbildade affärsmän. Ambassaden i Washington pekar pä behovet av utökat samarbetemed utrikesförvaltningen.

Ambassaden i Bonn kan i stort ansluta sig till vad de tre handelssekrete­rarna framför särskilt vad gäller angelägenheten av en klar markering av Sveriges exportråds övergripande ansvar för och centrala roll i det samlade statliga exportfrämjandet. Ambassaden finner det mycket angeläget att betona betydelsen av exportfrämjande stöd till mindre och medelstora företag.

Handelskontoren ute på fältet har här en mycket viktig uppgift. Kon­toren bör inte endast delta i initialskedet av en exportsatsning utan bör också ges möjlighet att följa upp etablerade affärskontakter. I detta sam­manhang pekar ambassaden pä den viktiga roll som redan etablerade företag med dotterföretag på marknaden kan spela för oerfarna exportörer, s.k. piggy-backing. Även ambassaders och generalkonsulats kontaktska-pande, understödjande och samordnande roll inom handelsfrämjandet på­pekas.

Exportrådet m.fl. understryker också behovet av utökat samarbete cen­tralt mellan exportrådet, styrelsen för teknisk utveckling och industriver­ket.

Bl,a. Bankföreningen, exportrådet. Delegationen för mindre företag. Svensk industriförening, SHIO-Familjeföretagen och Industriförbundet är positiva till ökade medel till exportrådets särskilda småföretagsprogram liksom till överföring av medel från industriverket för exportpulsprojektet. Delegationen menar att nuvarande uppdelning fungerar tillfredsställande men att en bättre samordning i vissa fall bör eftersträvas. De regionala utvecklingsfonderna liksom statens industriverk, LO och landstingsför­bundet anser emellertid att exporten måste ses som en av flera delar i ett företags totala marknadsföring. I den mån exportrådets uppsökande verk­samhet inte är motiverad för marknadsföring av rådets tjänster bör den upphöra och motsvarande resurser föras över till fonderna. Fonderna och industriverket liksom LO ställer sig således inte heller positiva till förslaget att föra över medel från industriverket till exportrådet för exportpulspro­jektet. Snarare bör fonderna förstärkas. Flera fonder framhåller samtidigt att de har ett gott samarbete med exportrådet och även fortsättningsvis önskar vara rådets replipunkter i länen.

Styrelsen för teknisk utveckling anser att utvecklingsfonderna bör ha de bästa möjligheterna att väga behovet av exportinsatser mot annan verk­samhet. STU förordar att såväl exportpulsprojektet som det nya underle­verantörsprogrammet handläggs av fonderna.

 

Prop. 1983/84:168                                                                 47

Ett fåtal instanser har yttrat sig över verksamheten exportchef-att-hyra. Fler sädana bör kunna inrättas. SHIO-Familjeföretagen anser att exportrå­det även fortsättningsvis skall vara huvudman för verksamheten.

Industriverket anför att de exportfrämjande insatserna inom ramen för de särskilda branschprogrammen utgör ett led i försöken att omstrukturera en bransch. Erfarenheterna från dessa program ger enligt verket stöd för tanken att betydande fördelar finns genom en samordning mellan export­främjande och övriga industripoliliska insatser. Enligt RRV är det naturligt att industriverket tilldelas de totala resurserna för branschprogrammen.

Endast ett fåtal instanser tar upp frågan om särskilt program för underle­verantörer. Delegationen för mindre företag liksom Svensk industriför­ening finner förslaget acceptabelt men vill att regler utarbetas för samarbe­te mellan exportrådet och industriverket. Svenska bankföreningen stödjer för sin del tanken på ett sådant program som inte bör ges alltför detaljerade bestämmelser i förväg om medlens användning.

Förslagen om teknisk exportservice, svensk projektexport och utbild­ningsinsatser får stöd av de instanser som yttrat sig. RRV vill dock för sin del framhålla att stöd fill svensk projektexport bör utgå inom ramen för det allmänna exportfrämjandet som exportrådet har att svara för.

AMS anför att arbetsmarknadsutbildningens inriktning förändras fortlö­pande efter marknadens behov. Under de senaste åren har särskild s.k. flaskhalsutbildning bedrivits i ett första led inom verkstadsindustrin och numera inom hela industrin. Problemet med brist på exportkunnig perso­nal har uppmärksammats inom AMS och diskussioner pågår med arbets­marknadens parter om försöksverksamhet inom detta område. AMS stäl­ler sig mot denna bakgrund positiv till förslaget om en utredning av dessa frågor. Handelssekreterarna föreslår att en kampanj inleds som framhäver de viktigaste reglerna för affärsmässigt beteende. Därigenom skulle kanske många exportaffärer förhindras att gå i stöpet p.g.a. okunskap. Utveck­lingsfonden i Värmlands län anser att exportrådet bör få ansvar för fonder­nas fortbildningsbehov i exportfrägor.

De remissinstanser som yttrat sig, bl.a. utvecklingsfonderna, delar ut­redningens ståndpunkt beträffande de exportsäljbolag som finns vid tre fonder. Gavlex Trade AB finner för sin del att uttalandet om att avstyrka statliga medel till verksamheten strider mot affärsidén med Gavlex och äventyrar den påbörjade kraftigt expanderande verksamheten. Delegatio­nen för mindre företag, Industriförbundet, utvecklingsfonder, Handels­kammarförbundet, Svensk industriförening m.fl. ser bl.a. mot bakgrund av utredningens förslag inte några skäl till ett statligt handelshus, I stället bör etablerade handelshus utnyttjas bättre. Exportrådet bör, i enlighet med utredningens förslag, närmare analysera hur handelshusens kompetens bättre kan vitnyttjas för de små och medelstora företagens export.

LO instämmer i förslagen om exportsäljbolag och handelshus. LO delar dock inte utredningens uppfattning att behovet av särskilda statliga han-

 

Prop. 1983/84:168                                                   48

delshus därmed bortfaller. Enligt LO kan företag inom statsföretagsgrup­pen ha intresse av att inrätta handelsföretag. En förutsättning för att han­delshusen kan spela en större roll för småföretags exportmarknadsbearbet­ning är att åtgärder inom den statliga sektorn inte försämrar de relativa konkurrensvillkoren för privata handelshus.

Utredningens förslag om finansiering av riskfyllda marknadsinvestering­ar får ett blandat mottagande. Industriförbundet, Delegationen för mindre företag, industriverket och utvecklingsfonderna m.fl. ser positivt pä att fondernas utvecklingskapital utnyttjas i än högre grad för marknadsför­ings- och exportändamål. Industriverket och utvecklingfonderna liksom Landstingsförbundet delar utredningens uppfattning att det föreligger ett behov av riskvillig finansiering för exportsatsningar. Detta kan tillgodoses genom utvidgade resurser till dessa instansers befintliga utlåningsmöjlighe­ter. Någon ny finansieringsform enligt utredningens förslag behövs således inte. Liknande tankar återfinns i TCO:s svar.

Andra instanser såsom handelssekreterarna. Delegationen för mindre företag, AB Svensk exportkredit och Svenska handelskammarförbundet stödjer förslaget att ge Investeringsbanken möjlighet att satsa riskkapital och villkorslån för att stödja små företags exportsatsningar. Ett nära sam­råd bör ske med exportrådet. LO finner för sin del den föreslagna idén intressant att knyta an till löntagarfondssystemet. Handelskammarförbun­det är dock starkt kritiskt mot att använda löntagarfondsmedel för finansi­eringen. Detsamma gäller SACO/SR.

STU är tveksam till att en ny operativ verksamhet byggs upp på Investe­ringsbanken. En motsvarande resursförstärkning till utvecklingsfonderna bör först prövas. Samma tanke förs fram av SHIO-Familjeföretagen. Ex­portrådet tar inte ställning till riskkapitalets storlek. Rådet framhåller också betydelsen av att en samordning sker med utvecklingsfonderna så att en dubblering undviks.

Investeringsbanken menar att den mot ersättning kommer att ställa sina resurser till förfogande för förvaltning av såväl löntagarfonden som utred­ningens förslag. Banken vill dock inte engagera sig i villkorslän som innebär en form av subventionering. Skulle utredningens förslag accepte­ras förutsätter banken att exportrådet väljer sådana projekt som det vill underställa för prövning.

RRV anser för sin del att det på nationell nivå bör skapas nya former för tillförsel av riskvilligt kapital. En möjlighet vore s.k. venture-capital-före-tag specialiserade pä exportaffärer. Enligt RRV bör möjligheten prövas att även bidra med offentligt riskkapital till sädana företag.

Enligt Industriförbundet har Investeringsbanken redan idag möjlighet att engagera sig i exportsatsningar. Vidare hänvisar också förbundet liksom Svenska bankföreningen till det ökande antal företag som gått in på risk­marknaden, vilket gör att försörjningen av denna typ av kapital är tillgodo­sedd. Svenska bankföringen anser vidare att det finns en risk för snedvrid-

 

Prop. 1983/84:168                                                   49

ning av kreditmarknaden om förslaget genomförs. Företagens ordinarie bankförbindelse kan och bör ta hand om kreditgivning. Detsamma fram­förs från Svenska sparbanksföreningen. Samarbete bör ske med exportrå­det.

Flera av förslagen rörande exportkreditgarantigivningen får ett positivt mottagande av några instanser som har yttrat sig. EKN anför att frågan om täckning av kommersiella risker vid affärer med korta kredittider disku­teras inom EKN. Exportkreditgarantier för sådana affärer lämnas redan i betydande omfattning. Som ett huvudförslag övervägs att erbjuda exportö­rerna globalgarantiavtal med inbyggt "first-loss"-system, I samband där­med övervägs vidare att EKN skulle införskaffa erforderliga kreditupplys­ningar i stället för att som nu huvudsakligen repliera på de av exportörerna själva lämnade upplysningarna. Exportrådet instämmer i utredningens uppfattning att EKN på ett mer offensivt sätt än hittills bör täcka kommer­siella risker och anser det rimligt att EKN erbjuder globalavtal. Vidare förespråkas på detta område samarbete mellan EKN och andra försäk­ringsgivare samt att EKN undersöker möjligheterna för äterförsäkring av kommersiella risker. Bankföreningen erinrar om att krediter med korta löptider också kan täckas på marknaden genom bankgaranti. Bankföre­ningen föreslär att ett förenklat förfarande liknande det danska systemet för s.k. H- och M-garantier borde övervägas för svensk del. Sparbanks­föreningen anser inte att EKN bör ställa krav på exportföretagen att ingå globalgarantiavtal. Beträffande täckning av förluster under tillverkningsti­den, anser EKN att med en flexibel tillämpning av riktlinjerna för sådana garantier kan rimliga anspråk anses vara tillgodosedda.

EKN anför att utredningens förslag att relatera det svenska komponent­innehållet till garantiernas täckningsgrad är praktiskt ogenomförbart när det gäller vanlig varuexport. Exportrådet finner för sin del förslaget om komponentandel som kriterium för förlusttäckningsgrad som väl långtgå­ende. Industriförbundet avstyrker förslaget. AB Svensk exportkredit an­ser det inte motiverat att införa någon begränsning av det utländska kom-ponentinnehället i stödberättigad svensk export. Bankföreningen anför att EKN redan idag tillämpar svensk komponentandel som kriterium för för­lusttäckningsgraden i den män det är praktiskt genomförbart. Tillämpning på alla affärer skulle komplicera affärerna och ej vara ägnat stärka svensk industris internationella konkurrensförmåga. Liknande synpunkter anförs av Sparbanksföreningen. Kommerskollegium påpekar att ett genomföran­de av förslaget kan komma att uppfattas som en protektionistisk åtgärd.

Exportrådet, Industriförbundet, Svenska bankföringen liksom Spar­banksföreningen stödjer utredningsförslagen om olika praktiska föränd­ringar såsom förenklad ansökningsblankett vid affärer med korta kredit­tider och utökad information.

Kommerskollegium och Bankföreningen erinrar i detta sammanhang om att EKNs garantigivning måste ske till premier som täcker de långfristiga 4   Riksdagen 1983184. 1 saml. Nr 168

 

Prop. 1983/84:168

50

:T' '" "■ "' ' -•-—'- ™- S„„,es i„,e™,i„„.„a

Utredningens förslag om sänkning av lägsta kontrakt.h.i.      . p-
stödda exportkrediter från 300000kr till 75000kTtrt   I '    '"'"

det och Industriförbundet.                     '"''' ' "ä"

AB Svensk exportkredit föreslår att regeln utformas sä att SFK h.

 

Prop. 1983/84:168                                                   51

Bilaga 3

Sammanfattning av (Ds UD 1984:3) Ökad trähusexport

Genom tilläggsdirektiv den 1 september 1983 erhöll utredningen om exportfrämjande stöd till de mindre och medelstora företagen i uppdrag att utreda särskilda exportfrätnjande insatser för träin­dustrin bl.a. frågan om ett särskilt statligt säljbolag. '

I det inledande kapitlet beskrivs branschens struktur och den struturomvandling som pågår. Eftersom nybyggandet av bostäder sjunkit drastiskt de senaste åren har produktion och sysselsätt­ning inom branschen minskat. Någon ökande efterfrågan på den svenska hemmamarknaden syns inte. I den pågående strukturomvand­lingen medverkar Industriverket och Investeringsbanken i syfte att genom samarbete få till stånd överlevnadskraftiga företag inom branschen, vilken skulle ha möjlighet till långsiktiga ex­portsatsningar.

Kapitel 2 är en översikt över världsmarknaden för trähus. En allt större del av byggandet sker i trä. Världshandeln är emeller­tid mycket liten pga byggbranschens utpräglade hemmamarknads­orientering. Den större delen av världexporten går till oljelän­der och u-länder.

Den svenska exporten behandlas i kapitel 3. Norden, Västtyskland och Storbritannien är våra största marknader. Exporten av trähus uppgår endast till 10 procent av den totala försäljningen. Under 1983 uppgick exporten av trähus till något över 350 milj.kr., vil­ket nästan är en fördubbling från en relativt stabil nivå sedan början av 70-talet. I volym har emellertid exporten inte ökat.

Till den låga internationella bygghandeln bidrar åtskilliga ex­porthinder, bl.a. nämns normer och regler som omger byggandet, boendevanor, fraktkostnader. Företagen har generellt sett stor exportovana, bristande ekonomiska resurser och uthållighet i sina exportsatsningar. De har också problem med att finna rätta utländska samarbetspartners.

 

Prop. 1983/84:168                                                   52

I kaoitel 4 behandlas det nuvarande statliga exportstödet inom ramen för branschprogram trä vid statens Industriverk. Dessutom redovisas ett antal förslag både från företagare inom branschen och från andra berörda om hur exporten skulle kunna öka.

Betänkandet avslutas med förslagsdelen i kapitel 5. Exportfräm­jande insatser för trähusbranschen motiveras av den ökande världs­marknaden för trähus och vidareförädlat trä, nödvändigheten av att den begränsade svenska skogsråvaran vidareförädlas, de svens­ka företagens produktions- och kvalitetsmässiga förutsättningar samt hotet om regional arbetslöshet.

Riktlinjerna för stödet föreslås vara flexibilitet och bredd både vad beträffar stödformer och vem stödet ska riktas till. De stat­liga insatserna för trähusexporten föreslås samordnas inom det av en utredning inom Sveriges exportråd nyligen föreslagna organet Svensk Byggexport.I dettas styrgrupp bör emellertid också ingå företrädare för trähusbranschen och berörda fackliga organisa­tioner. Jag föreslår att Svensk Byggexport får i uppdrag att un­der sitt första verksamhetsår prioritera uppgiften att identifi­era aktörer dvs företag bland såväl trähusföretagen själva som utanför branschen som har tillräckliga resurser och kunskaper för att nå framgång på utlandsmarknaden. Utländska företag son kan samarbeta med svenska företag ska sökas aktivt av export­rådets utlandsorganisation.

Jag föreslår att Svensk Byggexport dessutom anställer ytterligare en person som särskilt ska ägna sig åt trähusexport. I och med att en kraftsamling av resurserna sker till Svensk Byggexport an­ser jag det för närvarande inte lämpligt att bilda ett statligt handelshus för trähusexport. Frågan kan emellertid bli aktuell på nytt i samband med den prövning av frångången med de föreslagna exportsatsningarna som jag anser att regeringen bör göra efter ett år.

Existerande statliga företag föreslås däremot pröva affärsidén att Sälja trähus utomlands. För att stimulera statliga bolag till en sådan satsning föreslås en garanti som delvis ska täcka den kapitalinsats bolaget gör i det fall man misslyckas.

 

Prop. 1983/84:168                                                   53

I övrigt föreslår jag att det statliga stödet ska utgå i forr.i av villkorslån, garantier samt särskilda bidrag till exportaktioner m.m. inom ramen för Svensk Byggexports och Sveriges exportråds oli­ka program. För att finansiera trähusprogrannet bör ytterligare 1 milj.kr. avsättas utöver vad som föreslagits tidigare tillskju­tas Svensk Byggexport. Jag räknar därmed med att satsningarna från statens sida i form av bidrag till olika aktiviteter för att öka trähusexporten belöper sig till 3 milj.kr. per år.

Villkorslån för  trähusexport bör totalt kunna uppgå till 20 milj. kr. På samma sätt som i huvudbetänkandet anser jag att Investe­ringsbanken bör handha villkorslånen i samarbete med Svensk Bygg­export. Garantigivningen bör skötas av Industriverket och avse risker som inte kan täckas på annat håll och där lånefinansiering inte är lämplig.

Jag vill understryka den samordnande roll som det föreslagna or­ganet Svensk Byggexport - vilket verkar inom Sveriges exportråd -bör ha. Jag understryker också vikten av en snabb och smidig hand­läggning.

Vad beträffar projektexport föreslår jag att Svensk Byggexport får ett förstahandsansvar genom att åläggas att organisera en effektiv handlingsberedskap för snabb offertframtagning och an­budsgivning. Vid stora projektaffärer bör Svensk Byggexport ha i uppgift att få till stånd paketlösningar med olika inblandade myndigheter, trähusföretag och andra intresserade företag. Pro­jektbevakningen utomlands bör öka. Svensk Projektexport bör ha möjlighet att stödja exportprojekt inom trähusområdet. Nordiskt samarbete på projektområdet bör stödjas via de olika nordiska finansieringskällor som står till buds.

Jag pekar också på att det föreslagna stödet ska vara förenligt med internationella handelspolitiska regler och föreslår att svenska regeringen och myndigheter försöker få till stånd en harmonisering av olika byggföreskrifter i första hand inom Norden.

 

Prop. 1983/84:168                                                   54

Bilaga 4

Sammanfattning av (Ds UD 1984:2) Svensk byggexport

1.1         UTREDNINGSDIREKTIVENS HUVUDPUNKTER

Utredningen har i enlighet med direktiven inriktats rnot ett målinriktat och tidsbegränsat program för gemensamma och samordnade langsiktiga insatser inom byggexportsektorn. Här­vid har hänsyn tagits till förutsättningarna pä olika marknader och till de speciella förhållanden, som präglar byggbranschens olika delar (byggmaterialindustrin, husfabrikanter, entrepre­nörer och konsulter). Insatser av Exportrådet, Statens Industri­verk, Styrelsen för Teknisk Utveckling och ByggforskningsrSdet har behandlats. SIDAs betydelse för utvecklingen av byggex­porten till u-länderna har ocksä berörts (avser i första hand entreprenörer och konsulter).

Utredningen har sökt prioritera produkter (tjänster) och mark­nader med långsiktig framtidspotential och betalningsförmåga.

Olika typer av åtgärder har föreslagits för t ex export av byggvaror och komponenter samt prefabricerade hus å ena sidan och för ett bredare program av mera traditionella exportfräm­jande åtgärder å andra sidan.

I avsikt att ge byggexportfrämjandet en markerad bransch­inriktning och en klar organisatorisk hemvist har föreslagits inrättande av ett särskilt byggexportråd ("Svensk Byggexport", SBX) med stark anknytning till Sveriges Exportråd. "Svensk Byggexport" får bl a i uppgift att samordna insatser av Sveriges Exportråd, Statens Industriverk, Styrelsen för Teknisk Utveck­ling, Byggforskningsrådet m fl, vilka organisationer föreslås representerade i "Svensk Byggexport".

 

Prop. 1983/84:168                                                             55

"Svensk Byggexports" arbete bör inte påverka respektive myn­dighets eller organisations ansvars- eller kompetensområde utan bör ses som en extraordinär insats (under en viss period) för att genom samverkan initiera olika åtgärder som kan stödja var­andra till gagn för den samlade byggexporten.

"Svensk Byggexport" föreslås bestå av en styrgrupp jämte en referensgrupp och ett kansli. Kansliets verksamhet skall bestå dels i att utarbeta program för byggexpertens inriktning och underlag för styrgruppens beslut och dels i att ge tjänster till exporterande företag. Tjänsterna förutsattes finansieras till minst 60% av företagen.

Föreslagna kostnadsramar framgår av utredningen. Utredningen föreslår att bedömningen i vilken utsträckning finansieringen kan ske genom omprioritering av Exportrådets verksamhet göres i samband med Exportrådets förestående verksamhetspla­nering.

1.2        HUVUDPUNKTEF? I ÖVERVÄGANDEN OCH

FÖRSLAG

1.2.1        Särskilda åtgärder för de olika sektorerna byggvaror och komponenter (inkl prefabricerade hus), bygg­entreprenader och konsulttjänster

Den svenska exporten av byggvaror och komponenter inklusive prefabricerade hus bedömes kunna utvecklas i huvudsak i i-län­derna (OECD-länderna).

För monteringsfärdiga trähus föreslås insatser för anpassning av produkten till marknadskrav, framtagande av informations­material, demonstration av svenska monteringsfärdiga hus och

 

Prop. 1983/84:168             ,                                              56

för lokalisering av försäljningskanaler på respektive marknad. Även statliga insatser för försäljningsbolag i vissa länder med lokalt deltagande föreslås i form av finansiellt risktagande, t ex som villkorslån till sådana bolag.

För särskilt de större byggvaruproducenterna föreslås flexiblare garantigivning frän EKN och att finansieringen av företagens marknadsetablering utomlands underlättas - t ex för utbyggnad av distributionsnätet.

För de mindre byggmaterialföretagen föreslär Sveriges Export­råd liknande insatser som för trähusföretagen ovan, särskilt för energisnålt byggande och ROT-sektorn.

För byggentreprenörer liksom för konsulter gäller att markna­den i huvudsak finns i u-länder. I och med att petrodollarlän-dernas stora betalningsbalansöverskott 1974 fram till 1982 försvunnit, har förutsättningarna på dessa marknader försäm­rats.

För de ledande svenska byggentreprenadföretagen registreras dock en åtminstone hittills god utveckling. Tonvikten för denna bransch har lagts på förbättring av EKN-garantier.

För de mindre byggentreprenörerna föresläs i rapporten huvud­sakligen åtgärder för att öka deras export som underentrepre­nörer till utlandsföretag för projekt i tredjeland. En annan exportmöjlighet är mindre projekt och underhåll och reparatio­ner av befintliga anläggningar som finansieras av SIDA i bi-ständsländerna.

För konsultföretagen föresläs satsning pä försäljningsbolag pä avlägsna marknader med lokalt deltagande och med statligt finansiellt risktagande. Även för konsultföretagen är en för­bättring av EKN-garantin av största vikt.

 

Prop. 1983/84:168                                                            57

För såväl entreprenadföretagen som för konsulterna och större byggvaruproducenter framhälles vikten av fortsatta och intensi­fierade insatser av representanter för regering och myndigheter pä intressanta marknader i samband med större offerter, för att säkerställa handel med statshandelsländer och vid presentatio­ner av intressanta sektorer av svensk industri.

Vidare föresläs att Svensk Projektexports (SPE) verksamhet utvidgas att omfatta även vissa byggnadsentreprenader, nämli­gen dels dä de utgör en del av ett system finansierat av biståndsorgan och dels då de består av leverans och uppförande av en större serie prefabricerade hus.

För att öka svenska byggentreprenörers konkurrenskraft före­slär Sveriges Exportråd ett utökat samarbete med svenska industri-och processföretag att sälja totala system.

För att underlätta denna verksamhet föresläs att SPE utökas att innefatta även stöd för uppsökande marknadsundersökningar för sådana affärsmöjligheter.

Eftersom marknaden minskat för de privat och nationellt finan­sierade projekten i OPEC- och NIC-länderna, vill Sveriges Exportråd fästa uppmärksamheten på de biståndsfinansierade projekten där finansieringen är säkerställd.

För att ge svensk exportindustri information om sädana projekt, föresläs ökade möjligheter för svenska beskickningar till pro­jektbevakning i intressanta länder genom att "byggattachéer/ projektspanare" anställs med konsult eller entreprenaderfaren­het.

Sveriges Exporträd föreslär vidare att biståndsmedel ställs till de   multilaterala   biståndsorganens   förfogande   för   förstudier

 

Prop. 1983/84:168                                                            58

genom svenska konsulter av projekt i biständsländer och inom sädana sektorer där svensk industri har framstående kompetens.

Möjligheterna att utnyttja såväl entreprenörer som konsulter i det svenska biståndets tjänst bör enligt Sveriges Exportråds mening bättre tillvaratas. Detta bör kunna ske på ett sådant sätt att även biståndets effekt för mottagarlandet ökas.

Det svenska biståndet, särskilt det som ges 1 form av u-kredi-ter, bör i större utsträckning användas till projekt i samfinan­siering med andra biståndsorgan, så att svenska tjänster och varor i större utsträckning kan exporteras till multilateralt finansierade biståndsprojekt.

Sveriges Exporträd pekar på "spjutspetseffekten" för svensk exportindustri - inte minst byggexporten - som uppnås om förstudier göres av'3venska konsulter."

Det är därför angeläget att svenska konsulter i större utsträck­ning inbjudes att lämna förslag och offerter pä konsulttjänster till Världsbanken, regionala utvecklingsbankerna och FN-orga-nen.

Sveriges Exporträd ger förslag till hur detta skall kunna uppnås.

1.2.2        För de olika sektorerna gemensamma insatser

De för de olika sektorerna gemensamma åtgärder som föreslås i rapporten omfattar bl a individuella tjänster till de mindre företagen i form av handlingsprogram för etablering på intres­santa marknader, anpassning av produkterna till de olika mark­nadsförhållandena, Exportservice (marknadsrädgivning), Export­uppdrag (marknadsundersökningar, representantval etc), Export-aktioner (deltagande i mässor, inbjudningsresor till Sverige osv), Smäföretagspaketet inklusive Exportchef att hyra m m.

 

Prop. 1983/84:168                                                            59

Beträffande omfattning, inriktning, subventionsnivä etc av de statliga insatser som föreslagits ovan för de mindre företagen, ansluter sig Sveriges Exporträd till vad som föreslagits i betän­kandet "Exportfrämjande Stöd till Mindre och Medelstora Före­tag".

1.3         GENOMFÖRANDE OCH ORGANISATION

Det föresläs att ovanstående åtgärder genomföres av ett organ för svensk byggexport kallat "Svensk Byggexport" med en styrgrupp bestående av representanter för branschföretag och myndigheter samt med en referensgrupp med representanter för myndigheter och organisationer. "Svensk Byggexport" förutsattes ha ett kansli som i begynnelseskedet består av chef jämte tre handläggare samt sekreterarservice.

Det föresläs att "Svensk Byggexports" organisation samordnas med den organisation som utredningen rörande export av teknik inom energisektorn - Extern - föreslår. Härigenom bör viss synergieffekt och kostnadssänkning uppnäs.

1.4        KOSTNADER

Den föreslagna organisationen, "Svensk Byggexport", jämte exportservice, uppdrag och aktioner frän Exportrådet för bygg­företag bedöms komma att kosta ca 9,5 miljoner kronor per är. De föreslagna försäljningsbolagen inom sektorerna monterings­färdiga hus, byggvaror och konsulttjänster antas komma att behöva statliga insatser i form av riskkapital med ungefär 40 miljoner kronor jämte garantikapacitet i storleksordningen 100 - 150 miljoner kronor. Det föreslås att finansieringen av riskkapitalet sker genom Investeringsbanken samt att garantier­na tillika ställs av Investeringsbanken.

 

Prop. 1983/84:168                                                             60

1.5        UPPFÖLJNING, TIDRYMD

De exportfrämjande åtgärder som man väljer att genomföra, bör omsorgsfullt följas upp ärligen för att se om erfarenhe­terna ger anledning till förändringar. En förhållandevis läng försöksperiod är nödvändig för man skall kunna göra en utvärde­ring av "Svensk Byggexports" verksamhet, eftersom vunna erfa­renheter säger att de åtgärder som här föresläs kräver relativt lång tid innan den avsedda effekten uppnås. Sveriges Exportråd föreslär därför att "Svensk Byggexport" drives i fem är och att man därefter tar ställning till fortsatt verksamhet.

 

Prop. 1983/84:168                                                   61

Bilaga 5

Sammanfattning av (Ds I 1983:26) Ökad export av svensk energiteknik — ett handlingsprogram

Sverige har en betydande kompetens inom många delar av det energitekniska området. Den återfinns inom hela kedjan från utvinning, omvandling och överföring till effektiv använd­ning av energi. Ofta gSller den hela system. Kompetensen finns både inom det enskilda näringslivet och hos kommunala och statliga verk och företag. De omfattande statliga in­satserna har medverkat till kompetensuppbyggnaden.

I IVA-r.apporten "Energipolitiken och den industriella ut­vecklingen" redogörs för svensk energiteknisk kompetens och för marknader för svensk export av energiteknik. Energi­tillförsel och -hushållning ges hög politisk prioritet i många i- och u-lSnder. Med hSnsyn dSrtill bedöms marknaden för energiteknik som mycket stor, Sven nSr man beaktar de starka protektionistiska tendenserna på denna marknad. Den svenska kompetensen har karaktär av "färskvara". Det Sr därför viktigt att handla snabbt, att ta vara på det försprång vi har. Detta motiverar särskilda och omedelbara insatser.

EXTERN har lagt IVA-studien och dess bedömningar som grund för sitt förslag till ett handlingsprogram med syfte att snabbt öka exporten av energiteknik. Programmet Sr främst inriktat på marknader med betalningsförmåga inom OECD och i Sydostasien men understryker också behovet av ökad bevak­ning av svenska biständsländer och internationella, mellan-statliga organ såsom UNDP, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna.

Den internationella marknaden för energiteknik är till be­tydande del politiskt styrd och reglerad. Kunderna för, särskilt större, energitekniska anläggningar och system är ofta statliga eller kommunala myndigheter.

 

Prop. 1983/84:168                                                             62

Svenska myndigheters kontakter med sina utländska mot­svarigheter är därför en värdefull kanal för information om de resultat som uppnätts i Sverige och om den energitekniska kompetensen hos svenska tillverkare och användare.

Förändringar i länders energipolitik påverkar marknaden för svensk export av energiteknik. Tidig kunskap om och analys av sådana förändringar och om projekt som planeras inom energiområdet är därför av stor betydelse. 1 dessa avseenden kan svenska myndigheter genom sina kontaktytor komplettera den information svenska företag själva inhämtar.

Utredningen anser, att svenska myndigheter i samarbete med svenska exportföretag bör kunna mer aktivt medverka i arbetet att identifiera och bearbeta potentiella marknader och kunder för svensk energiteknik. Detta gäller särskilt vid idéförsäljning, då syftet är att visa på de möjlig­heter svenska systemlösningar erbjuder inom energiområdet. I förekommande fall och pä företagens Önskan bör myndig­heterna Sven kunna delta i förhandlingar, avslut och uppföljning av olika projekt.

De svenska användarnas kunnande är en annan stor tillgång som bör tas väl tillvara vid export av energiteknik, inte minst vid systemexport. Användarnas kompetens avser bl a planering, drift, underhäll och utveckling av anläggningar och utbildning av personal.

I kap 3 redogörs kortfattat för svensk energiteknisk kompetens och för marknader för energiteknik. Här behandlas ocksä allmänna förutsättningar för och beskrivs insatser som görs för att främja svensk export av energiteknik.

Tyngdpunkten i EXTERHs förslag ligger på en' treårig export-

 

Prop. 1983/84:168                                                             63

satsning inom några valda teknikområden. Beskrivningarna omfattar teknik, marknader, exportmäl, ekonomi och genomfö­rande. Med IVA-studien som grund, har dessa områden valts frän följande utgångspunkter

-   att den tekniska kompetensen i Sverige är hög, vilket är en förutsättning för konkurrenskraft gentemot utländska leverantörer

-   att tekniken har nått teknisk och kommersiell mognad i Sverige, medan den kan vara relativt ny och okänd på ak­tuella utlandsmarknader

-   att marknadsförutsättningarna är goda på så sätt att det finns kunder och potentiella kunder som efterfrågar den teknik Sverige kan erbjuda och som har betalningsförmåga, antingen egen eller som följd av internationellt bistånd

-   att det finns behov av särskilda insatser för bl a mark­nad suppbyggnad och information om de svenska företagens energitekniska kompetens samt att staten kan ge de svenska exportföretagen ett verkningsfullt stöd i dessa avseenden

-   att det inom respektive teknikområde finns många verksam­ma företag och att dessa i ovan nämnda avseenden kan nå större effekt genom gemensamma åtgärder än var för sig.

Givetvis kan dessa förutsättningar gälla Sven för andra teknikområden än. de EXTERN valt. Där. så är lämpligt kan därför förslagen tillämpas även på andra områden. Detta gäller bl a de mera generella förslag, som diskuteras i kapitel 4 och som i punktform redovisas längre fram i denna sammanfattning. Särskilt framträdande är behovet att föra ut system och systemtänkande sä att fördelarna med svenska lösningar blir väl kända för utländska köpare av energitek­nik.

 

Prop. 1983/84:168                                                             64

Teknikområdena är följande:

1.    Fjärrvärme med vissa därtill hörande anläggningar för tillförsel och lagring av energi. Fjärrvärmetekniken är ett område där leverantörer och användare har förutsätt­ningar att med gemensamma insatser skapa goda exportmöj­ligheter. Tekniken omfattar även hetvattendistribution i mindre skala och ny teknik för hetvattenproduktion och lagring. Bra referensanläggningar finns både i Sverige och på vissa utlandsmarknader.

2.    Fastbränsleeldning inklusive bl a teknik för rökgasre­ning. Tekniken för fastbränsleeldning är under stark ut­veckling. Flera väl fungerande anläggningar har tillkom­mit bl a som följd av kraftfullt statligt stöd. De svenska anläggningarna uppfyller höga krav. Största ex­portmöjligheterna bedöms finnas på de nordamerikanska, de europeiska och de sydostasiatiska marknaderna.

3.     Energieffektiva byggnader, värmeätervinning och klimat­
kontroll. Energieffektivt byggande, omfattande'såväl he­
la byggnader som installationer m m har kommit mycket
längt i Sverige. Kompetensen pä detta område i kombi­
nation med välutvecklade produktionsmetoder har gett ett
betydande förspräng, inte minst beträffande smähus. Små­
husbyggandet i Förenta staterna och Storbritannien är
omfattande och förväntas bli sä under de närmaste aren.
Detta bör ge förutsättningar för ökad svensk export.

i. Elproduktion och kraftteknik. Den tekniska kompetensen i Sverige Sr hög inom hela teknikområdet. Kvalificerad kompetens finns hos leverantörer, konsulter och använda­re. Förutom nyanläggningar finns en stor marknad för åt­gärder som förbättrar effektiviteten i befintliga an­läggningar och system. Konkurrensen är ofta mycket hård. Svenska företag har dock goda möjligheter att hävda sig sig pä vissa delomräden och marknader. Fyra delområden

 

Prop. 1983/84:168                                                            65

har valts ut som de mest angelägna fot • samordnade exportfrämjande insatser under de närmaste åren.

-   tilIgSnglighets- och verkningsgradshöjande åtgärder i be­fintliga kraftverk

-   kapacitetshöjning i befintliga transmissionssystem

-   koleldade kraftverk med trycksatt virvelbädd

-   mindre kraftverk

5. Energisnåla processer inom industrin. Sådana processer, som utvecklats och använts i Sverige efter hand som de blivit lönsamma rymmer en stor exportpotential. Tonvik­ten' läggs i EXTERNS förslag på processer för pappers-och massaindustrin. Denna processteknik har i Sverige utvecklats i samarbete mellan utrustningsleverantörer och användare och lett till betydande energibesparning. Den bedöms ha goda marknadsförutsättningar i främst Nordamerika och Sydostasien. Goda referensanläggningar finns i Sverige.

Efter det att EXTERN påbörjat sitt arbete, har Sveriges Ex­portråd fått regeringens uppdrag att utreda frågan om ett exportprogram för byggindustrin. EXTERN anser, att teknik­området "energieffektiva byggnader" bör ingå i ett sådant exportprogram. Avsnittet "energieffektiva byggnader" bör därför fä utgöra ett underlag för Exportrådets fortsatta överväganden. EXTERNs handlingprogram avser således de fyra övriga teknikområdena.

De i handlingprogrammet föreslagna åtgärderna syftar till att genom kraftsamling öka exporten av svenisk energiteknik. Åtgärderna involverar exporterande företag inklusive kon­sultföretag, användare och statliga och kommunala myndighe­ter av olika slag. En förutsättning för att målen skall nås är att ansträngningarna samordnas. För att genomföra hand-lingprogranmet och fä den önskvärda samordningen till stånd föreslår EXTERN en organisation enligt följande;

5 Riksdagen 1983184. 1 saml. Nr 168

 

Prop. 1983/84:168                                                             66

En samordningsgrupp bildas i anslutning till regeringskans­liet. Dess uppgift är bl a

-   att samordna statlig medverkan i den tidiga sökpro­cessen kring marknader och projekt

-   att initiera undersökningar och analyser av hur ener­gipolitiken i olika länder påverkar marknadsförutsätt­ningarna för svensk export

-   att initiera förstudier med anknytning till övergri­pande, nationell energiplanering

 

-     att i erforderlig utsträckning samordna hemdlingspro-grammen för de fyra teknikområdena, samt

-     att, på initiativ av företagen, förmedla medverkan från myndigheter eller själv medverka i företagens kontakter med presumtiva kunder/myndigheter i andra länder.

Samordningsgruppen bör disponera vissa medel för studier, undersökningar m m. En koppling mellan den här föreslagna samordningsgruppen och det nyligen inrättade energitekniska rådet synes motiverad.

Vidare föreslås, att för varje teknikområde konstitueras en företagsgrupp, öppen för alla men bestående av de företag som åtar sig att medverka i och finansiellt bidra till pro­grammet. Dessa företag utser en styrgrupp. De fyra styr­grupperna - en för varje teknikområde - får till förfogande dels ett gemensamt kansli, här kallad programgrupp, dels en basbudget för marknadsuppbyggande gemensamma aktiviteter och undersökningar. Programgruppen förutses arbeta i nära anslutning till Exportrådet med möjlighet att köpa tjänster både frän rådet och frän andra häll.

 

Prop. 1983/84:168

67

Härtill kan ytterligare statliaa medel ställas till r.t.yr-gruppernas förfogande under förutsättning ati korresponderande finansiering i proportionen 40/60 sker från företagens sida .

De svenska ambassaderna i Sydostasien föreslås förstärkas med ett handelsräd för energiteknik. Befattningshavaren ackrediteras i samtliga länder i regionen med placering, förslagsvis, vid ambassaden i Singapore. Uppgiften Sr att bevaka marknader och projekt och bistå företagen i deras kontakter och förhandlingar med myndigheter och kunder.

Organisationen och dess kontaktytor kan illustreras på föl­jande sätt:

>W"-*ffWE

 

OhankurAo EICRGI SYKSTASIEN

if    nr_______

PROGRATGRIfP 4 hmxäggme

 

Prop. 1983/84:168                                                            68

Handlingsprogrammet syftar till en flerårig, målinriktad och samordnad insats. Det bör därför planeras för och genomföras under en period om tre är. Medel bör disponeras frän 1 juli 1984. Eftersom programmet Sr tidsbegränsat bör handläggare och annan personal rekryteras från näringslivet på kontrakt för den tid som programmet avser. Därefter skall den tillfälliga organisationen avvecklas och det fortsatta arbetet att främja svensk energiteknisk export ligga pä de myndigheter och organisationer som normalt har •exportfrämjande uppgifter.

Dä programmet avslutats bör en utvärdering ske. Om erfaren­heterna är goda, bör modellen kunna användas för export­främjande åtgärder inom andra teknikområden.

Den totala kostnaden för programmet beräknas till 33 miljo­ner kronor/är. Härav skulle staten svara för 21 miljoner och näringslivet för 12 miljoner kronor.

Utredningen har sökt uppskatta vad ett genomförande av pro­grammet kunde innebära för industrisysselsättningen i Sverige och för handelsbalansen.

Utöver vad som här angetts redovisar EXTERN också följande överväganden och förslag:

1. Frän GATT-överenskommelsen om offentlig upphandling görs undantag för sådan upphandling som bedrivs av myndigheter och organ vilka tillhandahäller energi. Denna upphandling av energiteknik representerar en stor marknad pä energitek­niska områden där svenskt näringsliv Sr mycket konkurrens-, kraftigt. Frän svensk sida bör man därför verka för att upphäva detta undantag. (Avsnitt 3.1).

 

Prop. 1983/84:168                                                            69

2.   Bilden av svenskt exportfrämjande Sr något splittrad. En målinriktad och samordnad planering av exportfrämjande åt­gärder bör åstadkommas. (Avsnitt 3.4).

3.   I samband med beslut om stöd till prototyp- och demonstra­tionsanläggningar bör stödbeviljande myndigheter också be­akta möjligheterna till export av den energiteknik stödet avser. De levererande företagens eventuella tidigare erfa­renhet av export bör härvid särskilt uppmärksammas. (Avsnitt 3.5,4.2).

4.   Projekt som beslutas och/eller finansieras av internatio­nella mellanstatliga organisationer utgör en ansenlig del av den nya och potentiellt intressanta marknaden för svensk energiteknik. Genom bl a den föreslagna samordningsgruppen bör svensk bevakning av UNDP, Världsbanken, regionalbanker­na m fl organ förstärkas. Syftet hSrmed Sr att öka tillflö­det till svenska företag av kommersiellt intressant infor­mation samt att vidga kSnnedomen i nämnda organ om svensk energiteknisk kompetens.

Svensk expertis, gSrna med erfarenhet frän näringslivet, bör pä rätt nivå knytas till sådana tjänster inom nämnda organ som har betydelse för teknikvalet i projekt i vilka dessa organ medverkar. (Avsnitt 4.1)

5.    Förändringar i länders energipolitik innebär också ändrade
raarknadsförutsSttningar för svensk export. Information om
energipolitiska förändringar är dSrför av stor betydelse.

Företagen inhSmtar själva kommersiellt intressant informa­tion. Sveriges utlandsrepresentation, svenska biståndsorgan m fl kan pä ett värdefullt sätt komplettera denna. Denna verksamhet bör ytterligare breddas. En formell rapportering är dock otillräcklig. Vad som därtill behövs är en nyanse­rad teknisk och kommersiell bedömning av vad förändringarna

6 Riksdagen 1983184. 1 saml. Nr 168

 

Prop. 1983/84:168                                                            70

kan innebära för svenska företags möjligheter till export av energiteknik. (Avsnitt 4.1)

6.   En "resurspool" av erfarna svenska projektledare bör in­rättas. Denna skall förraedla projektledare för kortare eller längre utlandsuppdrag inom projekt, som finansieras och leds av Världsbanken och liknande internationella or­gan. Resurspoolen bör förslagsvis administreras av IVA. (Avsnitt 4.1 och 4.4).

7.   Kurser för utländska användare av energiteknik är av stort värde och bidrar till svensk export. Sädana kurser finan­sieras med bl a biständsmedel. Nuvarande verksamhet bör kompletteras med en kurs i nationell energiplanering för utländska beslutsfattare pä hög nivå. Inbjudan till en så­dan kurs skulle förslagsvis kunna utfärdas av energiminis­tern. (Avsnitt 4.1)

8.   Statligt stöd till konsulter för förstudier och framtagande av anbud lämnas av Exportrådet. Stöd för förprojektering och för framtagande av anbud lämnas av Svensk Projektexport (SPE). Stöden har i stor utsträckning gällt energiprojekt. Enligt vad utredningen funnit, är dessa stöd av stor bety­delse. Utredningen vill därför föreslå att dessa stödmöj­ligheter bibehålies i minst nuvarande omfattning. (Avsnitt 4.1)

9.   Export av tjänster sker i allmänhet med knappa vinstmargi­naler och med små möjligheter för det exporterande företa­get, ofta ett konsultföretag, att täcka eventuella förlus­ter med inkomster frän andra projekt. Det bör därför över­vägas, om inte den andel av ordersumman som täcks av EKNs exportkreditgarantier bör kunna höjas vid ren tjänsteex­port. Detta kunde underlätta för konsulter att äta sig sys­temstudier. (Avsnitt 4.1)

 

Prop. 1983/84:168                                                            71

10.   Tekniska lägesbeskrivningar och sammanställningar av drift­erfarenheter ' inom olika teknikområden fyller flera funk­tioner. De kan bl a vara till stor nytta i företagens ex­portansträngningar. Värdet i det sammanhanget ökar dä be­skrivningarna görs av oberoende, opartiska myndigheter. Det är angeläget att sådana sammanställningar kommer till stånd i större utsträckning än vad som för närvarande är fallet. Uppgiften bör av berörda myndigheter i allmänhet utföras inom ramen för deras ordinarie verksamhet. (Avsnitt 4.2)

11.   Utredningen understryker betydelsen av att stat och kommun genom framsynt teknikupphandling medverkar till utveck­lingen av svensk energiteknisk kompetens. Stat och kommun bör i egenskap av köpare skapa en reell efterfrågan på ny teknik. Referensanläggningar som härigenom kommer till stånd i Sverige, ger ocksä en grund för export. (Avsnitt 4.2).

12.   En allt vanligare förutsättning för export är att leveran­tören i köparlandet medverkar till att finna finansiella lösningar. För sådana finansiella arrangemang, -s k kreativ finansiering, måste möjligheter finnas till äterfinansie-ring i Sverige. Detta förutsätter bl a, att den ordinarie kreditmarknaden är beredd att erbjuda riskfinansiering av erforderlig omfattning. En annan förutsättning är, att sta­ten i sitt stöd till industriell utveckling och export, även beaktar behovet av nya former av finansiering. (Av­snitt 4.2)

13.   Utredningen konstaterar, att Industrifonden är beredd att i ökad utsträckning medverka nied finansiering och riskdelning i projekt avseende referensanläggningar för svensk energi-' teknik utomlands. En utgångspunkt för sådan medverkan är, att den äir väsentlig för projektets tekniska och kommer­siella framgång. Enligt vad utredningen inhämtat, torde fondens finansiella och personella resurser f n räcka för

 

Prop. 1983/84:168                                                            72

en sådan ökad medverkan. Om efterfrågan på fondens tjänster skulle växa kraftigt får bl a frägan om tillskott av medel övervägas i vanlig ordning. (Avsnitt 4.2)

14.            Utländska köpare av svensk energiteknik ställer ofta krav
på funktionsgarantier. Flera exportföretag har till utred­
ningen angett, att de har behov av att kunna försäkra sig
mot de risker som följer med sådana garantier. De har också
angett, att detta behov f n inte är tillfredsställande
tillgodosett på den svenska försäkringsmarknaden.

Utredningen har dSrför varit i kontakt med      några svenska

försSkringsbolag. Dessa har noterat behovet   och förklarat

sig intresserade att medverka till att finna       lämpliga lös­
ningar .

Energiupphandlingsdelegationen utreder f n former för för-sSkringslösningar för att minska kostnaderna för tidiga kö­pare av ny utrustning i händelse av misslyckande.

Utredningen förordar, att energiupphandlingsdelegationen i detta arbete också beaktar leverantörernas behov av försäk­ringslösningar i samband med export. Därutöver förtjänar också utredas, i vilken utsträckning myndigheter inom ener­giområdet i ökad utsträckning bör äta sig uppdrag att, mot ersättning, avge funktionsutlåtanden avseende energitek­niska produkter och. system. (Avsnitt 4.3)

15.            Svenskt användarkunnande utgör en värdefull och hittills
ofta otillräckligt utnyttjad resurs vid marknadsföring av
svensk energiteknik utomlands. Vad gäller utnyttjande- av
kommunalt användarkunnande lägger nuvarande lagstiftning
hinder i vägen. Det är önskvärt att dessa hinder undanröjs.
Utredningen om export av kommunalt kunnande väntas inom
kort lägga förslag till hur detta kan ske. (Avsnitt 4.4)

 

Prop. 1983/84:168                                                            73

16.   Enligt vad utredningen inhämtat, undersöker nu Svenska Vär­meverksföreningen (VVF) förutsättningarna att bilda ett dotterbolag i syfte att medverka till att kommunernas an­vändarkunnande inom fjärrvärmeområdet tas tillvara i de svenska exportansträngningarna. Utredningen välkomnar ett sådant initiativ och finner det önskvärt att ett sådant bo­lag ges uppgifter inom det handlingsprogram för export av fjärrvärmeteknik som utredningen föreslår. (Avsnitt 4.4)

17.   Utredningen föreslår, att regeringen uppdrar åt berörda myndigheter att ange på vad sätt de inom ramen för sin or­dinarie verksamhet kan medverka i exportfrämjande aktivite­ter. I den mån hinder av formell natur försvårar sådan med­verkan, bör myndigheterna uppmanas ange hur dessa hinder kan undanröjas och vad som i övrigt kan erfordras. (Avsnitt 4.5)

18.   Den s k exportstödsutredningen har haft till uppgift att utreda små och medelstora företags problem i samband med export. I detta sammanhang föreslås åtgärder som berör även små och medelstora energi teknikföretag. EXTERN finner många av dessa åtgärder angelägna. (Avsnitt 4.6)

19.   EXTERN anser, att frägan hur befintliga och eventuellt nya' handelshus  och  exportsäljbolag  kan  främja  exporten  av svensk energiteknik bör prövas  i ett vidare sammanhang. (Avsnitt 4.6).

 

Prop. 1983/84:168                                                   74

Bilaga 6

Sammanfattning av remissyttranden över (Ds I 1983:26) Ökad Export av svensk energiteknik — ett handlingspro­gram

. Efter remiss har yttranden över betänkandet (Ds I 1983:26) Ökad export av svensk energiteknik - ett handlingsprogram avgivits av beredningen för internationellt tekniskt samarbete (BITS), exportkreditnämnden (EKN), kommerskollegium, riksrevisionsverket (RRV), statens energiverk, sta­tens industriverk, statens naturvårdsverk, statens planverk, statens prov­ningsanstalt, statens råd för byggnadsforskning (byggforskningsrådet), sta­tens vattenfalls verk (vattenfall), styrelsen för internationell utveckling (SIDA) och styrelsen för teknisk utveckling (STU) samt Ingenjörsveten­skapsakademien (IVA), Landstingsförbundet, Statskonsult AB, Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Svens­ka cellulosa- och pappersbruksföreningen. Svenska handelskammarför­bundet. Svenska kommunförbundet. Svenska konsultföreningen. Svenska kraftverksföreningen. Svenska värmeverksföreningen, Sveriges export­råd, Sveriges industriförbund, Sveriges teknisk-vetenskapliga attaché­verksamhet. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisa­tionen SACO/SR och Värme-, ventilations- och sanitetstekniska förening­en. Synpunkter har dessutom inkommit från Exportsam verkansgruppen Fjärrvärme, STAL-LAVAL Turbin AB och ÅF Energikonsult.

Statens naturvårdsverk har inte funnit något som föranleder kommenta­rer. SACO/SR avstår från att yttra sig liksom Svenska arbetsgivareför­eningen.

Olika remissinstanser kommenterar olika delar och förslag i utredning­en. Ett stort antal av remissinstanserna har behandlat den av utredningen föreslagna organisationen. Flertalet remissinstanser är positiva till huvud­frågan om att satsa på exportfrämjande åtgärder inom detta område.

RRV anför att den föreslagna organisatoriska lösningen kan antas vara ändamålsenlig. RRV menar dock att det finns anledning att överväga möjligheterna att för den exportfrämjande verksamheten skapa generella rutiner som möjliggör såväl snabba "kraftsamlingar" som relativt enhet­liga och lättöverskådliga organisatoriska lösningar på dessa satsningar. RRV understryker vikten av att undvika ytteriigare organisatorisk splitt­ring.

Statens energiverk menar att den allmänna tekniska kompetensen i bevakningen bör ökas istället för explicit energibevakningen i syfte att möjliggöra en effektivare informationsöverföring till svenska företag om internationella projekt. Organiserandet av denna insats bör därför ske inom befintliga departement och myndigheter.

Statens provningsanstalt biträder förslaget om inrättande av samord-

 

Prop. 1983/84:168                                                   75

ningsgrupp och styrgrupper. Dessa bör emellertid ha en nära anknytning till styrgruppen för byggområdet.

Byggforskningsrådet tillstyrker förslaget om att inrätta en samordnings­grupp men vill att representanter skall ingå från myndigheter, organisatio­ner och företag med kompetens från olika teknikområden. Rådet menar att samordningsgruppen bör integreras i motsvarande grupp för export av byggteknik. Rådet anser vidare när det gäller teknikområdena fjärrvärme och energieffektiva byggnader, att företags- och styrgrupperna bör slopas och att koordinering sker inom gemensamma kansliet i form av en projekt­organisation.

Statens industriverk vill - mot bakgrund av verkets utredningsverksam­het - aktualisera frågan om inte verket borde ges en samordnande roll när det gäller statliga näringspolitiska insatser på detta område. Enligt verket bör man sträva efter att inrätta ett branschprogram för denna del av industrin. Vidare anser industriverket att det kan vara en fördel om den föreslagna organisationen för handlingsprogrammet knyts direkt till Sveri­ges exportråd i stället för att inrätta projektledningsresurser i regerings­kansliet.

Vattenfall anser - i samråd med Swed-Power - att det finns visst fog för förslaget om en sammanhållning av de statliga insatserna vid export­satsning inom energisektorn. Vattenfall menar dock att man bör överväga om inte internationella sekretariatet inom industridepartementet borde få den sammanhållande uppgiften i stället för att bilda en särskild samord­ningsgrupp. Eftersom många satsningar inom energiområdet är långsiktiga är det viktigt att kontinuitet erhålls vilket talar för att utnyttja en redan etablerad organisation. Genom denna planering garanteras också en nära och naturlig kontakt till energiministern.

SIDA stöder utredningens förslag till organisation och menar att ett samordnande organ inom industridepartementet skulle säkra en överblick och ett samlat agerande som inbegriper alla biståndsorganen och näringsli­vet. SIDA framhåller.dessutom IVA som lämpad att bedöma och förmedla energiexperter i samband med satsningar på energiplanering.

/VA menar att det är angeläget att ha en klar fördelning av roller mellan offentlig och privat sektor särskilt med hänsyn till de olika förutsättningar­na som gäller. Man bör undvika att bygga upp organ inom förvaltningsledet som parallellt med industrin erbjuder tekniska lösningar och produkter. IVA anser inte förslaget om en särskild samordningsgrupp tillräckligt väl underbyggt.

Landstingsförbundet anser att handlingsprogrammets genomförande bör ske inom ramen för exportrådets verksamhet. Förbundet förordar därför i stället den organisation som föreslås av utredningen om svensk byggexport. Förbundet pekar också på de regionala utvecklingsfondernas verksamhet, särskilt vad beträffar mindre och medelstora företag. Det är angeläget att samarbetet mellan utvecklingsfonderna och exportrådet stärks.

 

Prop. 1983/84:168                                                                 76

Statskonsult AB ställer sig tveksam till nyttan av en samordningsgrupp i regeringskansliet. Det förefaller lämpligare och mera operationellt att låta ett marknadsföringsbolag handha samordningen. Genom en sådan organi­sation kommer marknadsbehoven lättare till tals och får styra behovet av och formerna för samverkan. Dessutom ställs affärsmässigheten i cent­rum.

Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen menar att exportrådet i samarbete med företaget kan bäst och billigast handlägga teknikexport.

Svenska handelskammarförbundet finner en samordningsgrupp i anslut­ning till regeringskansliet intressant. Förbundet tillägger att det är viktigt att de föreslagna åtgärderna genomförs på ett smidigt sätt och utan tyngan­de byråkrati.

Svenska kommunförbundet tycker att den föreslagna samordningsgrup­pen bör vara ett lämpligt organ för samordning inom energiteknikområdet. Enligt förbundet bör övervägas att låta exportrådet vara kansli åt de föreslagna styrgrupperna.

Svenska konsultföreningen tycker att det är angeläget att samordningen ej sprids på alltför många instanser. Den föreslagna modellen synes något överdimensionerad. Den resurspool för projektledare som föreslås bör byggas upp i samråd med exportrådet.

Svenska värmeverksföreningen finner det angeläget att en samverkan kommer till stånd mellan föreningen och det föreslagna samordningskans­liet så snart detta etablerats.

Sveriges exportråd finner förslaget om en samordningsgrupp knuten till regeringskansliet både "splittrande och fjärmande visavi en samordnings­ambition". Exportrådet förordar därför inte förslaget. Exportrådet anser vidare att betydande synergieffekter finns att vinna ur energiexportutred-ningen och utredningen om svensk byggexport. Exportrådet föreslår en sammanslagning av de båda organisationsförslagen.

Sveriges industriförbund motsätter sig den organisationsmodell som fö­reslås och hänvisar till att de uppgifter som beskrivs i handlingsprogram­met faller inom exportrådets normala verksamhet. Industriförbundet fin­ner ingen anledning till dubblering av de funktioner som redan finns.

TCO anser att föreslagna uppdrag normalt organiseras vid sidan av regeringskansliet. TCO tror dock att projektet kan vinna i effektivitet och uppföljning av ett i regeringskansliet organiserat och preciserat ansvar för genomförandet. Verksamheten bör gagna alla företag och anställda med värdefulla kunskaper och produkter för den internationella energimarkna-■ den.

VV5 Tekniska föreningen anser att man så långt möjligt bör anlita de branschorganisationer och myndigheter som redan utbildat ett förgrenat internationellt kontaktnät. Därigenom undviker man att den exportfräm­jande verksamheten institutionaliseras och att nya organisationer byggs upp.

 

Prop. 1983/84:168                                                                 77

Exportsamverkansgruppen Fjärrvärme bedömer den föreslagna organi­sationen som önskvärd. Samordningsgruppens integrering i regeringskans­liet stöds av majoriteten av gruppens förslag.

ÅF Energikonsult stöder inte utredningens förslag till organisation utan bedömer att den samordning som krävs kan administreras av exportrådet. ÅF Energikonsult anser att utredningen överskattat behovet av samord­ning. STAL-LAVAL framför liknande synpunkter.

Utredningens val av teknikområden för särskilda exportsatsningar har också kommenterats av flera remissinstanser.

BITS noterar att elproduktion och kraftteknik återfinns bland de valda teknikområdena. Inom detta område lämnar beredningen betydande stöd genom u-kreditfinansiering och bidrag till bl.a. konsultstudier och utbild­ningsprogram. Utredningen förordar att särskilda samarbetsavtal inom energiområdet skall slutas inom området elproduktion och kraftteknik. Beredningen menar att samarbetet inte gagnas av en generell strävan om att träffa specialavtal på enskilda områden. Avtalen kan skapa förvänt­ningar som det saknas möjligheter att tillgodose.

Statens energiverk menar att man bör vara mycket återhållsam med att från statsmakternas sida peka ut särskilda "exportområden" inom den energitekniska sektorn och ge särskilt stöd till dessa områden. Risken är att detta kan snedvrida resursutnyttjandet och medföra att andra satsning­ar inte kommer till stånd. Verket avråder från att särskild hänsyn tas till ett förelags exporterfarenhet vid bedömning av PoD-stöd. Verket vill under­stryka att den verksamhet som bedrivs med statliga PoD-stöd framförallt bör inriktas mot svenska förhållanden och energitekniksystem som har väsentlig marknadspotential inom landet.

Statens planverk tillstyrker att teknikområdet energieffektiva byggnader ingår i exportrådets exportprogram för byggindustrin. Planverket anser att det är viktigt att verkets energikunnande räknas med i exportrådets be­dömning av den samlade kompetensen på området.

Statens provningsanstalt delar utredningens uppfattning om potentialen för svensk energiexport och om vilka områden som bör väljas ut för speciella satsningar. Provningsanstalten understryker att en samordning bör ske med utredningen kring exportprogram för byggnadsindustrin. Vi­dare anför man att förutsättningarna för export finns inom områden där Sverige har ett försteg vad gäller teknik, kvalitet och erfarenhet. I detta sammanhang är den tekniska verifikationen väsentlig. Betydelsen av prov­ning och teknisk utvärdering är stor.

Vattenfall tycker begränsningen av teknikområden är olycklig. Export av etablerad teknik som vattenkraft och kärnkraft berör ett mycket stort antal leverantörer och konsulter. Motiven för att begränsa insatserna för elproduktionsanläggningar till enbart mindre kraftverk är ej övertygande. Vidare ifrågasätter vattenfall motiven för att göra insatser inom teknikom­rådena fastbränsleeldning och Qärrvärme. Vattenfall bedömer att dessa områden inte har någon nämnvärd marknadspotential. 7    Riksdagen 1983184. / saml. Nr 168

 

Prop. 1983/84:168                                                                 78

STU menar att utredningen blandar etablerad energiteknik och lovande men ännu ej kommersiell teknik. Exportpotentialen framstår därmed som större än vad som är realistiskt att förvänta. Det är STU:s uppfattning att teknikområdet energiteknik för pappers- och massaindustrin bör vidgas så att insatserna omfattar alla de energitunga branscherna.

IVA varnar för den övertro och därmed den överskattning av resp. områdes potential som utredningens utpekande av teknikområden kan föranleda. Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen delar inte ut­redningens uppfattning att tekniken för energisnåla processer inom massa-och pappersindustrin är en "färskvara". Mot den bakgrunden är förening­en helt negativ till varje utgivande — utan substantiellt utbyte i likvärdig information — av föreningens teknikkunskap och know-how. Svenska konsultföreningen anser att man bör överväga om inte också "övrig indu­stri" bör utgöra ett separat teknikområde. Svenska kraftverksföreningen hänvisar till verksamheten elbyggnadsrationalisering och menar att detta teknikområde kan vara värt att pröva en satsning på.

Exportrådet menar att man bör vidga teknikområdet rörande massa- och pappersindustrin till energisnåla processer inom industrin. VVS Tekniska föreningen pekar på att svensk energiteknik har en stor potentiell men hittills rätt outnyttjad internationell marknad. Föreningen anser inte det som självklart att energifrågor kopplas till byggande utan närheten till miljöteknik kan vara lika naturlig. Teknikområdet energieffektivt byggan­de kan därför behöva behandlas med hänsyn till detta. Exportsamverkans­gruppen Fjärrvärme anser att teknikområdet fjärrvärme har de största exportmöjligheterna inom hela energisektorn. Vidare önskar gruppen en något annorlunda uppdelning mellan teknikområdena. Dessutom bedömer gruppen att området papper och massa är allt för snävt avgränsat. ÅF Energikonsult föreslår att teknikområdet som rör industrin vidgas till "en­ergieffektiva åtgärder inom industrin".

Endast ett fåtal av remissinstanserna tar upp utredningens förslag om ett handelsråd för energiteknik i Singapore. Industriverket anser att det kan vara en fördel om ambassader i Sydostasien förstärks med kommersiell kompetens vad gäller energiteknik. Byggforskningsrådet framhåller att så många informationskällor som möjligt bör tillskapas. Utöver ambassader bör svenska exporterande företag uttnyttjas. Vattenfall menar att en för­stärkning av ambassaden i Manila vore bättre.

Några instanser har synpunkter på den föreslagna Xxe-år\gä. försöksperi­oden. Flera av dem bl.a. industriverket, STU, Landstingsförbundet och konsultföreningen samtycker till förslaget om tre är medan andra t.ex. SINTAB, vill förlänga försöksverksamheten till att omfatta fem ä sex år.

Av de remissinstanser som kommenterat föreslagna medel för verksam­heten menar bl.a. vattenfall och konsultföreningen att det är viktigt att medlen verkligen används för marknadsföringsinsatser m.m. och inte för en omfattande administration. Vidare anförs att de beräknade kostnaderna

 

Prop, 1983/84:168                                                   79

för exportprogrammet kan utnyttjas effektivare och därför räcka även för en förlängd försöksperiod.

Utredningens förslag i utbildningsfrågor kommenteras av några remiss­
instanser.                     ,

BITS framhåller att bland de internationella kurser som erhåller stöd från beredningen finns flera som säkerligen är av intresse för energisek­torn. Beredningen är också beredd att bidra till den föreslagna kursen i energiplanering. Statens energiverk är berett att biträda med arrangerande av lämpliga kurser avsedda för energiplanerare, tekniker etc. Byggforsk­ningsrådet föreslår sin direkta medverkan genom att anordna seminarier, symposier och konferenser om ny svensk bygg- och energiteknik. Vatten­fall vill framhålla vikten av utbildning som långsiktigt marknadsföringsin­strument och är villig till att medverka i en sådan utbildning. SIDA anser att förslaget om kurser i nationell energiplanering för beslutsfattare på hög nivå i u-länder borde genomföras. Föreslagen resurspool administrerad av IVA borde även komma till stånd. Svenska kraftverksföreningen är beredd att aktivt delta i symposier och utställningar.

Några remissinstanser har tagit upp frågor om garantiåtaganden, för­säkringssystem etc.

EKN vill, med hänvisning till utredningens överväganden om inte den andel av ordersumman som kan täckas av exportkreditgarantier borde höjas för ren tjänsteexport, framhålla att konsultföretagen knappast kan inta en sådan särställning bland exportörerna som generellt skulle motivera en högre garantitäckning än som tillämpas för andra exportörer.

Statens energiverk menar att risker i samband med lämnade funktions­garantier bör i största möjliga utsträckning fördelas genom något försäk­ringssystem under medverkan av försäkringsbolag. En utvidgning av sys­temet med funktionsgarantier kan enklast ske genom ökat utnyttjande av statens provningsanstalt.

Statens provningsanstalt menaratt det är av stor betydelse för möjlighe­terna till framgångsrika exportsatsningar att systemet med funktionsgaran­tier utvecklas. Sådana garantier är nödvändiga för att skapa trovärdighet för tekniken.

Vattenfall föreslår en ändring av stödet till konsulter för förstudier så att konsultföretagen kan få icke återbetalningsskyldigt stöd för studier utan att samarbeta med en hårdvaruleverantör. Enligt vattenfall kan återbetalning endast ske då hårdvaruleverantörer utför studien vilket missgynnar fristå­ende konsultföretag.

Svenska konsultföreningen anser att man bör överväga att höja de garan­tier exportkreditnämnden ger vid ren tjänsteexport. Även villkorslån till konsultföretag från staten skulle främja energiexport.

 

Prop. 1983/84:168                                                                 80

Bilaga 7

Sammanfattning av (SOU 1983:72) Kommunalt kunnan­de - ett stöd för svensk export

Vår uppgift har varit att lägga fram förslag som gör det möjligt för kommuner och landsting att engagera sig i exportfrämjande verksamhet på olika kom­munala och landstingskommunala verksamhetsområden.

Med tanke på möjligheten att dra paralleller gör vi i kap. 2 en genomgång av den statliga tjänsteexporten. Vi konstaterar bl. a. att den hittills haft en relativt liten omfattning. De största volymerna har uppnåtts inom tekniskt inriktade områden, t. ex. tele, vägar, järnvägar, luftfart, elkraftsproduktion, skogsbruk och lantmäteriverksamhet. På områden där ett mer renodlat administrativt kunnande är verksamhetens kärna har det varit betydligt svårare, att nå fram till affärer. Vi noterar att ett särskilt utvecklingsprogram genomförs för den statliga tjänsteexporten. En erfarenhet från detta arbete är att det tar tid att förankra synsätt och genomföra intern utveckling inför tjänsteexport från verk och myndigheter.

I kap. 3 redovisar vi ett antal exempel på aktiviteter där kommunalt kunnande har utnyttjats eller skulle ha kunnat utnyttjas. Det kommunala kunnandet har använts nästan enbart genom att enskilda tjänstemän tagit ledigt frän sina kommunala tjänster och tjänstgjort i exportprojekt som drivits av företag. Vi ger emellertid också några exempel på initiativ där kommuner träffat uppgörelser med enskilda företag i syfte att utnyttja kom­munens särskilda resurser och kunnande i exportsammanhang. Vi redovisar också några projekt, som av olika skäl inte genomförts, men där avsikten varit att kommun eller landsting skulle engagera sig djupare än att enbart ge tjänstledighet till enskilda tjänstemän. I något fall har sådana planer lagts åt sidan redan i ett förberedande skede med hänvisning till risken att komma i konflikt med kommunallagens kompetensbestämmelser.

Utbyggnad av infrastruktur och samhällsteknisk service är aktiviteter där ett kommunalt kunnande är särskilt intressant att utnyttja. I många länder finansieras sådana projekt till stor del via biståndsmedel. Vi gör därför i kap. 4 en genomgång av såväl det svenska bilaterala biståndet som olika multilate­rala biståndsinsatser. Vi noterar att ambitionen att öka insatserna för plane­ring, kontroll och uppföljning av de bilaterala biståndsinsatserna - liksom inriktningen mot effektivisering av drift och underhåll av befintliga anlägg­ningar - breddar marknaden för användning av kommunalt kunnande. 1 samma riktning talar ansträngningar som görs via bl. a. Sveriges Exportråd för att öka andelen svenska leveranser till projekt som finansieras via multila­terala biståndsmedel.

I kap. 5 lämnas en kortfattad redovisning av de olika exportfrämjande

 

Prop. 1983/84:168                                                                 81

åtgärder som är möjliga att utnyttja i projekt där kommunalt kunnande kan ingå.

Kap. 7 innehåller dels en redovisning av några basdata och utvecklingsten­denser kring tjänsteexporten, dels en redogörelse för förutsättningar, krav och problem som en tjänsteexportör har att beakta. En tendens är att köparna efterfrågar leveranser som ger dem möjlighet att få en hel funktion utförd. Kunden ställer i allt större omfattning krav på.ett totalansvar från leverantören. Den tekniska utvecklingen leder till alltmer avancerade system-och produktionsprocesser. Anläggningar och installationer måste verka med maximal effektivitet från början och utan störningar i löpande drift.

I vår utvärdering och analys, som inleds i kap. 8, behandlar vi inledningsvis marknadens omfattning. Vi konstaterar bl. a. att konkurrensen generellt sett hårdnar. Ett sätt för svenska leverantörer att nå konkurrensförsteg kan vara att offerera paket där utbildning, management, drift och underhåll är väsent­liga delar.

Kap. 8 innehåller också en analys av hittills genomförda kommunala exportinsatser. Sjukvårdssektorn har varit det helt dominerande sakområdet och svarar för ca 90 % av genomförda leveranser. Mer omfattande insatser har också gjorts inom områdena kollektiv trafik och stadsplanering. I övrigt har förekommit smärre insatser inom flera kommunala verksamhetsom­råden.

Det kommunala kunnandet har i huvudsak levererats i form av personalre­surser för management, drift och underhåll samt utbildning och träning av personal. Det är framför allt personal från de stora kommunerna och lands­tingen som deltagit i exportprojekt. De företag som utnyttjat det kommunala kunnandet är dels konsultföretag, dels systemleverantörer inom byggsektorn och tillverkningsindustrin. Det skall tilläggas att kom"muner och landsting inte krävt någon ersättning för att man låtit sin personal delta i näringslivets exportverksamhet.

En viktig utgångspunkt för en kommunal exportmedverkan är att kommu­ner och landsting på flera verksamhetsområden har monopol eller näst intill monopol på verksamheten. Detta gäller framför allt driften, vilket innebär att driftskunnandet på många områden är förbehållet den kommunala sek­torn. Kommunerna och landstingen sköter också själva ofta upphandlingen av såväl mjuk- som hårdvaror till olika anläggningar. Den kommunala sek­torn sitter därför inne med viktigt underlag för kravspecifikation i planering och projektering av anläggningar och utrustning. Kommuner och landsting äger också de anläggningar som privata företag vill referera till.

I kap. 9 för vi en principdiskussion kring kommunernas och landstingens roll i tjänsteexporten. Vi analyserar därvid bl. a. ett antal mål för en kommu­nal exportmedverkan. Vi finner att det primåra målet måste vara att utnyttja kunnandet i den kommunala sektorn för att öka landets exportintäkter. För att uppfylla detta mål måste kommunerna och landstingen ta på sig ett antal krav som är relativt okända i traditionell kommunal verksamhet. Dessa krav gäller bl. a. prissättning av levererade tjänster, konkurrensaspekter, kom­mersiell inriktning hos berörd personal samt organisatoriska förhållanden.

Principdiskussionen konkrefiseras i kap. 10. Vi förtecknar där ett antal sakområden inom vilka vi bedömer att det finns en leveranskapacitet, sär­präglat kunnande i den kommunala sektorn och/eller tillgång till lämpliga

 

Prop. 1983/84:168                                                                 82

referensobjekt. I fråga om leveransformerna pekar vi på den roll kommuner och landsting kan spela i processen för att kvalificera en leverantör hos en köpare. Presentation av referensanläggningar och information till köparen om bakgrunden till att kommunen/landstinget valt en vi.ss lösning och leve­rantör är viktiga inslag.

Säkerhet och effektivitet i driften är centrala faktorer när det gäller att ban;i väg för nya order. En medverkan från dem som har drifts- och under­hållserfarenhet, dvs. på flera områden kommuner och landsting, är därför betydelsefull när svenska företag till utländska köpare levererar system som innefattar driftsåtaganden. Driftskunnandet kommer till pass inte bara då anläggningar är byggda och installationer på plats. En förutsättning för effektiv drift är att man redan på förstudie- och planeringsstadiet beaktat driftsaspekterna.

En speciell variant på kommunal tjänsteexport är försäljning av vårdplat­ser till utländska patienter. Det finns såväl överkapacitet inom flera speci­aliteter i svensk sjukvård som en dokumenterad efterfrågan från en betal-ningsstark kundkrets. Vi anser att vård i Sverige i många fall kan genomföras som en separat affär, men att det också finns goda möjligheter att kombinera vårdåtaganden med leveranser av anläggningar, utrustning och tjänster till utländska köpare.

En central fråga i vårt arbete är formerna för samverkan mellan kommu­ner/landsting och företag. Vi skisserar och analyserar tre principmodeller för samverkan: tjänstledighetsmodellen, avtalsmodellen och huvudleverantörs­modellen. De tre modellerna skiljer sig åt bl. a. i fråga om konsekvenserna för de anställda, för företagen och kommunerna samt i fråga om graden av vidgning av kommunernas affärsmässiga engagemang.

Sett ur enbart praktisk synvinkel går en skiljelinje mellan tjänsteledighets-och avtalsmodellerna. Tjänstledighetsmodellen innebär att den enskilde anställde för en tid lämnar sin kommunala befattning och inordnas bland företagets övriga anställda. I avtalsmodellen köper - eller tillgodogör sig i annan affärsmässig form — företaget resurser i kommunen/landstinget. Den enskilde utför sitt arbete som anställd hos sin kommunala arbetsgivare. Sett ur kommunernas/landstingens och företagens synvinkel innebär avtalsalter­nativet — jämfört med tjänstledighetsalternativet — att den kommunala organisationen direkt engageras i exportverksamheten. Med detta följer bl. a. ett ansvar för uppdragets utförande i fråga om t. ex. tidpunkt och kvalitet, bemanning och andra personalfrågor och - beroende på samarbe­tets utformning - ett visst risktagande. Avtalsmodellen ger emellertid också kommuner och landsting möjlighet att ta betalt för sina insatser.

Från principiell synpunkt går en skiljelinje mellan avtals- och huvudleve­rantörsmodellerna. 1 avtalsmodellen vilar projektansvaret på företagen. Kommuner och landsting uppträder normalt som underleverantörer med begränsat ansvar och utan alltför stort risktagande. I extrema fall kan den. kommunala insatsen bli så stor att företag och kommun/landsting delar ansvar och risker i stort sett lika. Steget därifrån och över till huvudleveran­törsmodellen är ändå stort. I denna är det kommunen/landstinget som tar på sig marknadsförings- och kontraktsansvar och som bär huvuddelen av ris­kerna.

I kap. 12 diskuterar vi detaljerna i samverkan mellan kommuner/landsting

 

Prop. 1983/84:168                                                                 83

och företag. Vår grundinställning är att formerna för samverkan måste vara flexibla. Åtminstone inledningsvis måste företagen vara beredda att stå för risktagandet i samarbetsprojekten. Uthyrning av personal enligt avtalsmo­dellen kan vara ett sått för kommuner/landsting att skaffa erfarenhet av medverkan i exportprojekt. Efterhand som man på ömse håll får större erfarenhet av samarbete bör kommuner/landsting och förelag kunna samver­ka på alltmer affärsmässig grund. Avtalsmodellen bör vara den normala formen för en kommunal exportmedverkan.

Vi kan emellertid förutse fall där huvudleverantörsmodellen kan tilläm­pas, dvs. att kommun/landsting uppträder som ensam leverantör eller som kontraktsansvarig tillsammans med privata underleverantörer. Modellen kan tillämpas för i huvudsak fristående drifts- och utbildningsinsatser eller insatser på områden där det kommunala kunnandet är exklusivt och efterfrå­gas som fristående komponent.

I anslutning till diskussionen av samverkansformerna belyser vi också konkurrens- och prissättningsfrågorna. Vi anser att en kommun/landsting inte bör binda upp sig i avtal som ger något eller några företag generell exklusivitet i fråga om att utnyttja en kommunal partners resurser. Det bör vara öppet för alla företag att utnyttja det kommunala kunnandet. Kommu­ner och landsting som deltar i exportprojekt bör beräkna sina kostnader och prissätta sina tjänster enligt samma normer som privata företag tillämpar.

I ett särskilt avsnitt om organisation och arbetsformer konstaterar vi att samordnings- och samarbetsfrågorna kring export av varor och tjänster för vårdsektorn nyligen har diskuterats ingående i samband med insatser för att rekonstruera Stiftelsen Swecare. Avsikten är att utveckla Swecare till att bli det officiella exportfrämjande organet för vårdsektorn. Vi förutsätter att såväl Swedehealth - landstingens bolag för export av sjukvårdskunnande -som privata företag inom området kommer att vara medlemmar i Swecare. Därigenom har Swedehealth, som företrädare för den offentliga vården, och privata företag med marknadskunnande, affärsmässighet och finansiell för­måga en bas för att lösa praktiska samarbetsfrägor.

Förutom att svara för produkt- och personkännedom inom den offentliga vårdsektorn kan Swedehealth fylla rollen som kommersiellt riskfördelnings­företag åt de enskilda landstingen. Swedehealth har vidare möjlighet att stå som kvalitetsgarant och svara för att befintliga resurser används effektivt bl. a. i samband med försäljning av vårdplatser till utländska patienter eller utbildningsplatser till utländska studenter.

På det primärkommunala verksamhetsområdet saknas motsvarighet till Swedehealth. Vi rekommenderar heller inte att en sådan paraplyorganisa­tion byggs upp. Eftersom vi i våra förslag utgår från att det kommunala kunnandet i normalfallet skall exploateras i samverkan med företag förutsät­ter vi också att företagen kan bistå i olika operativa frågor. I situationer där en kommun inte kan repliera på ett enskilt företag finns andra organ, t. ex. TEMU-Bolagen, som kan tjäna som stödresurs i ett operativt skede av en kommunal tjänsteexport.

Åven om vi inte ser behov av någon fast paraplyorganisation för den operativa verksamheten anser vi att ganska omfattande insatser krävs för att i ett initialskede utveckla förutsättningar och former för en kommunal tjänste­export. Vi skisserar i kap. 13 ett utvecklingsprogram för den kommunala

 

Prop. 1983/84:168                                                                 84

tjänsteexporten. Programmet innehåller bl. a. åtgärder för att utveckla pro­dukter, leveransformer, organisation och personal, marknadsföra det kom­munala kunnandet, söka projekt samt utforma samverkan med företag i konkreta projekt. Vi föreslår att Sveriges Exportråd får huvudansvar för att genomföra programmet. Till rådet bör knytas en särskild styrgrupp för kommunal tjänsteexport i vilken kommun- och landstingsförbunden är givna deltagare tillsammans med företrädare för privata företag och statliga tjäns­teexportörer.

Utvecklingsprogrammet bör i första hand drivas under en försöksperiod på tre år med början den 1 juli 1984. Vi uppskattar kostnaden till 2 Mkr per år och föreslår att den täcks av statliga medel.

I kap. 14 behandlar vi vissa personal-, löne- och ersättningsfrågor. Vi konstaterar att en tillämpning av avtals- och huvudleverantörsmodellerna kräver att flera arbets- och allmänt avtalsrättsliga problem löses och oklarhe­ter undanröjs. Det är en uppgift för kollektivavtalsparterna att hantera dessa frågor. Vi noterar också att gällande skattelagar innebär att utlandstjänstgö­rande personal får olika behandling i beskattningshänseende om arbetsgivar­na är en kommunal förvaltning jämfört med om arbetsgivaren är ett företag. Vi föreslår att skattelagarna ändras så att likabehandling uppnås.

I kap. 15 behandlar vi bl. a. möjligheterna att utnyttja kommunalt kun nande i biståndsprojekt. Vi föreslår att SIDA försöker fånga upp personer anställda i kommuner och landsting och som är intresserade av att arbeta som rådgivare i u-länders centrala, regionala och lokala administrationer. Avsik­ten är att dessa personer med hjälp av sina erfarenheter av verksamheten inom olika samhällssektorer skall kunna dels i tidiga skeden fånga upp och förmedla information om olika projekt, dels påverka valet av olika praktiska lösningar så att det gynnar svenska leverantörer. Vi föreslår också att SIDA till sig knyter någon kommun som institutionell konsult och den vägen prövar olika sätt att överföra svenskt kunnande till u-länder.

Frågan om samverkan mellan den kommunala sektorn och näringslivet i teknikupphandlingsfrågor omnämns särskilt i direktiven för vårt utrednings­arbete. I kap. 6 sammanfattar vi några intryck av det arbete som hittills bedrivits inom området. De slutsatser vi därvid drar utvecklar vi vidare i kap. 11. Vi konstaterar att det sker en vardagsbetonad teknikupphandling inom den kommunala sektorn. För detta finns en väl fungerande beställarkompe-tens och beprövade former för fördelning av risk mellan beställare och leverantör. För framtiden förutser vi emellertid behov av ytterligare kompe­tensuppbyggnad på beställarsidan och av riskavlyft hos beställare och leve­rantör. Vi räknar också med att behovet av stöd till företagen i marknadsfö­ringen av produkter som tagits fram genom teknikupphandling kommer att öka och att avsättningsmöjligheterna i Sverige måste kompletteras med export. Vi anser att det ökade kommunala engagemanget i exportverksam­het vi föreslagit också kan utnyttjas i kombination med teknikupphandling, Redan i samband med en upphandlingsuppgörelse kan en kommunal bestäl­lare och en leverantör beakta möjligheterna till en framtida samverkan i exportsammanhang. Vi anser också att STU och andra finansiärer bör ge särskild prioritet åt teknikutvecklingsprojekt som resulterar i produkter och system med goda avsättningsmöjligheter på exportmarknaden.

En kommunal medverkan i exportprojekt i de former vi föreslår avviker

 

Prop. 1983/84:168                                                                 85

från traditionell kommunal verksamhet. Vi har därför särskilt behandlat frågan om kommunal kompetens för tjänsteexport. Den redovisas i kap. 16. Vi anser att kompetensfrågan i och för sig skulle kunna lösas utan lagstift­ning. Det finns emellertid faktorer som kan skapa osäkerhet såväl i kommu­ner och landsting som bland företag kring huruvida en viss kommunal med­verkan står i överensstämmelse med lagen eller ej. För att undanröja sådana oklarheter föreslår vi en särskild kompetenslag om kommunala åtgärder för att främja svensk export.

 

Prop. 1983/84:168                                                   86

Bilaga 8

Sammanfattning av remissyttranden över (SOU 1983:72) Export av kommunalt kunnande

Efter remiss har yttranden över betänkandet (SOU 1983:72) Export av kommunalt kunnande avgivits av styrelsen för internationell utveckling (SIDA), Beredningen för internationellt tekniskt samarbete (BITS), kom­merskollegium, universitets- och högskoleämbetet, socialstyrelsen, skol­överstyrelsen, styrelsen för teknisk utveckling (STU), utredningen (H 1982:07) om åtgärder för att främja export av tjänster, delegationen (I 1982:07) för upphandling inom energiområdet, riksrevisionsverket (RRV), statskontoret, Sveriges ambassad i Caracas, Beredningen för inter­nationellt låkemedelssamarbete. Lunds universitet, Göteborgs universitet. Statskonsult International AB (SINTAB), TEMU-bolagen, Sjukvårdens-och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (SPRI), Lands­tingsförbundet, Svenska kommunförbundet. Svenska värmeverksför­eningen, Swecare Foundation, Swedehealth AB, Medentgruppen, Sveri­ges exportråd, Sveriges industriförbund. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska konsultföreningen, Svenska handelskammarförbundet. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sveri­ge (LO), Centralorganisationen SACO/SR,'Stockholms, Uppsala, Öster­götlands, Jönköpings och Västerbottens läns landsting, Stockholms, Upp­sala, Norrköping, Karlskrona, Malmö, Helsingborgs, Göteborgs, Väster­ås, Skellefteå, Umeå och Luleå kommun.

Helsingborgs kommun avstår från att yttra sig.

Länsstyrelsen i Västerbottens län och Svenska kommunalarbetareför­bundet har lämnat synpunkter. Flertalet av remissinstanserna ställer sig i huvudsak positiva till utredningens olika förslag. Däremot finns det olika uppfattningar om graden av kommunalt engagemang i exportverksamhet.

Statskontoret ställer sig i allt väsentligt positiv till utredningens förslag om inriktning och utformning av export av kommunala tjänster. Förutsätt­ningarna får anses goda för export av tekniskt och administrativt kunnan­de. Samtidigt framhålls att det vid export ställs stora krav på en väl fungerande organisation för kontakter såväl med utlandet som inom lan­det. Verket varnar för en alltför stor optimism när det gäller utlandets efterfrågan på administrativa tjänster.

RRV delar utredningens uppfattning att kommuner i vissa situationer bör kunna bidra till en ökad svensk export i huvudsak genom samverkan med kommersiella företag. Exporten måste ske utifrån klart angivna mål. Målet att öka Sveriges exportintäkter bör vara vägledande även om det kommunala kunnandet inte kan förväntas öka exportintäkterna mer än marginellt jämfört med nuvarande situation. RRV anser att delmålet att utgöra vägröjare åt svenska företag på den internationella marknaden bör ges stor vikt, eftersom det synes kunna ge stor utdelning i förhållande till

 

Prop. 1983/84:168                                                   87

kostnaderna. En förutsättning är att kommunens officiella prägel framhålls utomlands. RRV poängterar samtidigt de svårigheter som är förknippade med intäktsökning genom export. RRV pekar också på den svårighet som ligger i behovet av politisk kontroll av exportverksamheten. Exportverk­samheten bör drivas utan direkt medverkan av de politiska instanserna. Samtidigt anser RRV det väsentligt att den politiska nivån har full inblick i exportverksamheten och dess kostnader.

Tjänsteexportutredningen förordar att den kommunala kunskapen görs tillgänglig för export i samverkan med näringslivet. Om kommunerna engagerar sig i export av skälet att vara vägröjare för näringslivets export och att därigenom en förlustbringande verksamhet legitimeras sker ofrån-. komligen en oönskad inkomstomfördelning. Krav på avkastning måste därför vara vägledande i framtida exportprojekt.

STU biträder utredningens uppfattning att det primära målet för en kommunal exportmedverkan bör vara att utnyttja kunnandet i den kommu­nala sektorn för att öka landets exportintäkter. STU instämmer också i uppfattningen att en viktig roll är medverkan i processen för att kvalificera en leverantör hos en köpare, varvid ett viktigt inslag är demonstration av referensanläggningar och information om bakgrunden till dessas anskaff­ning.

SINTAB, TCO liksom Svenska konsultföreningen och Svenska handels­kammarförbundet framhåller vägröjareffekten av kommunal tjänsteexport. Konsultföreningen anför också vikten av att kunna visa referensanlägg­ningar och på annat sätt informera om svenska anläggningar och pro­dukter.

Kommerskollegium understryker för sin del vikten av att den aktuella stödverksamheten bedrivs på sådant sätt att våra internationella åtaganden respekteras.

Konsultföreningen och Svenska handelskammarförbundet tar upp frå­gan om kommunens egen-regiverksamhet. Kommunerna bör inte eftersträ­va en högre sådan andel. Snarare bör entreprenad övervägas. Därigenom skulle serviceföretag få möjlighet att skapa referensanläggningar i Sverige av betydelse för export.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund är nega­tiva till förslagen att kommuner skall ges möjlighet att medverka i export­satsningar på ett sätt som avviker från traditionell kommunal verksamhet. Den offentliga sektorn får enligt SAF inte Ullåtas öka ytterligare utan i stället hållas tillbaka och effektiviseras. Industriförbundet menar bl.a. att det sätt på vilket en kommun ger service åt sina invånare skiljer sig på många och väsenfliga punkter från de principer som råder i en marknads­ekonomi. Vidare finns det enligt förbundet inte något generellt kommunalt kunnande att marknadsföra.

Remissinstanserna understryker behovet av samverkan med näringsli­vet i exportarbetet. Avtalsmodellen förespråkas av flera remissinstanser

 

Prop. 1983/84:168                                                   88

som det bästa sättet för samverkan. BITS menar att kommunerna i huvud­sak bör arbeta som underleverantörer snarare än att själva bygga upp en exportverksamhet. Enligt kommerskollegium bör avtalsmodellen normalt tillämpas. Vilka samarbetsformer som väljs får samtidigt bero av omstän­digheterna i de enskilda fallen och en principiell bindning i förväg till vissa schablonmodeller bör undvikas. SINTAB är också inne på denna tanke att val av modell för samarbete får ses mot bakgrund av på vilket utvecklings­steg i samband med tjänsteexportprocessen kommunen befinner sig. Kol­legiet framhåller också att verksamheten inte bör bedrivas pä sådant sätt att några företag gynnas på andras bekostnad. Sveriges exportråd menar att samarbetsformerna måste vara flexibla och baseras på en affärsmässig grundsyn.

Energiupphandlingsdelegationen anser att den kommunala tjänsteexpor­ten skall komplettera och förstärka näringslivets exportsatsningar. Kom­munal tjänsteexport måste ske på marknadens villkor. Svenska handels­kammarförbundet vill varna kommunerna för att ge sig ut på egen hand på den internationella marknaden. Kommunal tjänsteexport bör begränsas till de områden där kommunerna har ett exklusivt kunnande eller kan kom­plettera företags export.

Landstingsförbundet och SPRI hänvisar till det nyligen bildade bolaget Swedehealth med syfte att sälja och förmedla tjänster inom svensk hälso-och sjukvård samt tandvård till utlandet. Därigenom kommer landstingen endast i undantagsfall att på egen hand engagera sig i exportverksamhet. Swedehealth poängterar vikten av att kunnandet inom sjukvårdssektorn koordineras gentemot utländska kunder. Företaget ser sig som samordnan­de organ inom landstingsområdet. Swedehealth anför vidare att en samver­kansgrupp som Swecare inte själv bör göra affärer utan överlåta detta till de inom branschen aktiva företagen.

Swecare framhåller för sin del vikten av att inte visa en splittrad bild i den internationella marknadsföringen. För att bl.a. kunna visa upp ett enat yttre finns det plats för en organisation som Swecare. Swecare, med en vidgad medlemskrets inkl. Swedehealth, ser sig som branschens para­plyorganisation i exportfrågor med syfte att svara för informationsförmed­ling, marknadsföring m.m. Sveriges exportråd delar denna bedömning. Socialstyrelsen pekar på att läkemedelsindustrin inte är företrädd i Swe­care men väl i beredningen för internationellt läkemedelssamarbete. Möj­ligheterna till samarbete mellan dessa två organ bör därför observeras.

SAF och Konsultföreningen liksom Medentgruppen förordar tjänstle­dighetsmodellen såsom samarbetsform. Samarbetet skall vara öppet för alla företag. Konsultföreningen ser därför ingen anledning att ge TEMU-bolagen en särställning. Tjänstledighetsmodellen kan enligt SAF bidra till att främja en angelägen expansion inom den privata tjänstesektorn. Indu­striförbundet anför att det bästa sättet att tillgodose utredningsdirektivens önskemål att främja svensk export är att tillämpa en generös tjänstledig-

 

Prop. 1983/84:168                                                   89

hetspolitik i sådana fall där utnyttjandet av kompetensen skulle leda till ökade exportintäkter. Kommunal export i egen regi bör enligt förbundet inte förekomma. Sådan export bör endast ske i samverkan med företag och som ett komplement till dessa.

SACO/SR förespråkar tjänstledighetsmodellen av det skälet att efterfrå­gan i många fall just anknyter till befattningshavare med viss kompetens och i mindre utsträckning till övriga resurser inom resp. organisation. Medentgruppen anför samma skäl.

De remissinstanser som har yttrat sig är positiva till att Sveriges export­råd ges en roll avseende ett utvecklingsprogram för kommunal tjänste­export. Programmet bör drivas på försök under en begränsad period.

RRV pekar pä att flera av utbildningsinsatserna bör sättas in långt innan förutsättningarna för konkreta exportprojekt klarnat. RRV föreslår att kommunerna skaffar sig tillgång till gemensam expertis i t.ex. kalkylering och avtalsjuridik. Vidare bör intresserade kommuner överväga möjligheter att starta ett gemensamt exportbolag i syfte att underlätta kontakter med företag m.m.

Statskontoret pekar på möjligheterna att samordna insatserna för statlig och kommunal tjänsteexport. Detta skulle t.ex. göras vid marknadsföring­en utomlands. SINTAB för fram samma tanke under benämningen "of­fentlig tjänsteexport". En total samordning av främjandet av tjänste­export, såväl privat som offentlig, bör enligt SINTAB övervägas i framti­den. Exportrådet och tjänsteexportutredningen anför en liknande uppfatt­ning. Tjänsteexportutredningen anser att utvecklingsprogrammet bör sam­ordnas med utbildningsprogram för tjänsteexport. Den offentliga tjänste­exporten bör i första hand ses som ett komplement till den privata tjänste­exporten. Utredningen avstyrker förslaget om en styrgrupp. Exportrådet bör utan tillskapande av formella institutioner knyta de kontakter som behövs för verksamheten.

Landstingsförbundet anser det värdefullt att kommun- och landstings­förbunden deltar i den föreslagna styrgruppen. TCO anser att det vore värdefullt att följa arbetet, exempelvis genom facklig representation i den projektledning inom exportrådet som kommer att svara för utvecklingsar­betet. Svenska värmeverksföreningen föreslår att den tilltänkta styrgrup­pen innehåller en representant för vart och ett av de största exportområ­dena. Umeå liksom Skellefteå kommun anför att den har goda förutsätt­ningar att ingå i styrgruppen. Göteborgs kommun anser det fördelaktigt om kommunen deltar i styrgruppen. LO och Svenska kommunalarbetareför­bundet förutsätter att även de kommunalt anställda blir representerade.

Universitets- och högskoleämbetet anför att högskolan utgör en resurs för samhället genom den utbildning som ges om ekonomiska, juridiska och sociala förhållanden i andra länder. Dessa kunskaper är högskolan beredd att t.ex. i samverkan med företag, kommuner och landsting på ett aktivt sätt ställa till förfogande i olika typer av projekt. Sådant samarbete före-

 

Prop. 1983/84:168                                                   90

kommer redan vid flera högskolor. Skellefteå kommun anför att exportut­bildning i bl.a. språk bör startas och bedrivas av t.ex. Umeå universitet i kombination med de praktiska exporterfarenheterna som finns i bl.a. Skel-lefteindustrin.

Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig är positiva till en särskild lag för att möjliggöra kommunal tjänsteexport. Bland dessa in­stanser återfinns Stockholms, Uppsala, Karlskrona, Malmö, Göteborgs, Västerås och Luleå kommun samt Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings och Västerbottens låns landsting liksom kommun- och lands­tingsförbunden.

SAF avvisar bestämt att kommunerna ges möjlighet att medverka i exportansträngningar. Konsultföreningen anser inte heller att riksdagen genom lag skall ge kommuner och landsting förändrade förutsättningar för exportverksamhet. Industriförbundet anser att avgränsningen mellan kom­munal verksamhet och näringslivets är inte glasklar. Kompetenslagstift­ningen är f.n. föremål för stat- kommunberedningens utredning. Någon förändring av den kommunala kompetensen bör inte göras förrän denna utredning har lagt fram sitt betänkande.

Några remissinstanser tar upp frågan om biståndets roll i detta samman­hang. BITS delar utredningens bedömning att biståndsprojekt inte skall ses som en lättillgänglig inkörsport för kommunal tjänsteexport. RRV anser att förslaget att SIDA skulle placera ut rådgivare i u-länders förvaltningar inte bör accepteras. En sådan metod skulle förstöra SIDA:s trovärdighet i upphandlingssammanhang. Om kommuner vill samarbeta med biståndsor­gan bör de enligt RRV först skaffa sig utlandserfarenhet tillsammans med etablerade företag.

Kommerskollegium anser det lämpligt att SIDA, i enlighet med utred­ningens förslag, ges ansvar för att det kommunala kunnandet beaktas. Sveriges exportråd liksom TCO delar också utredningens förslag. Skellef­teå kommun föreslår att SIDA till sig knyter en kommun, t.ex. Skellefteå, som institutionell konsult i syfte att överföra svenskt kunnande till u-länder.

STU tar upp frågan om teknikupphandling. STU menar att utredningens uppfattning knappast är realistisk vad gäller uttalandet att STU och andra finansiärer bör ge prioritet åt teknikupphandlingsprojekt som resulterar i produkter och system med goda avsättningsmöjligheter på exportmarkna­den. Enligt STU:s mening måste bedömningar och beslut om satsningar på produkter/system för utlandsmarknaden göras av respektive leverantörer på kommersiella grunder.

TEMU-bolagen skulle enligt utredningen kunna ses som en resurs fram­för allt när det gäller att exploatera ny teknik på en internaionell marknad. TEMU-bolagen är för sin del beredda Ull en sådan medverkan.

TCO anför att nuvarande regler i kollektivavtal inte är utformade för medverkan i exportverksamheten från de anställdas sida. Sådana frågor.

 

Prop. 1983/84:168                                                   91

bl.a. lönesättning, bör kunna regleras genom avtal mellan arbetsmarkna­dens parter. Sveriges exportråd liksom Jönköpings läns landsting instäm­mer i utredningens uttalande om angelägenheten av att personal-, löne- och ersättningsfrågor klaras ut av kollektivavtalsparterna.

Svenska värmeverksföreningen anser det helt nödvändigt att skattela­garna ändras så att likabehandling uppnäs för utlandstjånstgörande perso­nal oberoende av arbetsgivare. LO för också fram denna synpunkt.I annat fall kan inte den tänkta kommunala tjänsteexporten genomföras. Swede­health AB menar att det vore önskvärt med skattelättnader även vid kortare utlandstjänstgöring än ett år. SIDA anför att SIDA har erfarenhet av att anställa personal för utlandsarbete enligt villkor som inte är avpas­sade härför inkl. svenska skatteregler och kan vitsorda att utredningens slutsats är riktig.

TCO tar upp frågan om utbildning inom sjukvården. Enligt TCO är det bättre att överkapacitet inom vård och utbildning exporteras i stället för att institutioner läggs ner. Socialstyrelsen anför att möjligheterna att utnyttja svensk sjukvård för utländska intressenter tas till vara i blygsam omfatt­ning och torde kunna ökas. Styrelsen pekar också på att en konkurrenssi-tuaUon gentemot den inhemska befolkningen kan uppstå. Av intresse är därför att i första hand utnyttja områden som har överkapacitet i syfte att mer effektivt utnyttja tillgängliga resurser. Beträffande export av utbild­ning av vårdpersonal anser socialstyrelsen att mer begränsade utbildnings­insatser kan förverkligas i enlighet med förslagen i betänkandet (Ds S 1981:19) Utbildning för läkare från utvecklingsländer. Jönköpings läns landsting ställer sig positiv till uthyrning av platser för vård och utbildning. Samordningen via Swedehealth bör enligt landstinget inte utesluta att enskilda landsting kan träffa direkta avtal med intressenter utomlands.

 

Prop. 1983/84:168                                                             92

Innehåll

Propositionen  .................................................................. ..... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll   ............................. ..... I

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 1984   ...           2

1 Inledning ....................................................................... ..... 2

1.1                                                                                   Utrikeshandeln och exportfrämjande                    2

1.2                                                                                   Aktuella utredningar på exportfrämjandeområdet                 6

2 Exportfrämjande åtgärder   ........................................... ..... 9

2.1    Små och medelstora företeag ..................................       9

2.2    Bygg- och energisektorn .......................................... ... 16

2.3    Utbildningfrågor ....................................................... ... 24

2.4    Exportkreditfrågor m.m............................................. ... 25

 

3   Export av tjänster från kommuner och landstingskommuner                        29

4   Hemställan   ................................................................... ... 34

5   Beslut   .......................................................................... ... 34

Bilagor

1   Sammanfattning av (DsUD 1983:5) Exportfrämjande stöd till mind­re och medelstora företag                     35

2   Sammanfattning av  remissyttranden  över betänkandet Ds  UD 1983:5                 45

3   Sammanfattning av (Ds UD 1984:3) Ökad trähusexport                   51

4   Sammanfattning av (Ds UD 1984:2) Svensk byggexport                  54

5   Sammanfattning av (Ds 11983:26) Ökad export av svensk energitek­nik - ett handlingsprogram                61

6   Sammanfattning av remissyttranden över betänkandet Ds 11983:26         74

7   Sammanfattning av (SOU 1983:72) Kommunalt kunnande - ett stöd för svensk export                  80

8   Sammanfattning   av   remissyttranden   över   betänkandet   SOU 1983:72                      86

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984