Prop. 1983/84:138

Regeringens proposition

1983/84:138

om ändring i räntelagen (1975:635);

beslutad den 8 mars 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har lagils upp i bifogade uldrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME

STEN WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i räntelagen (1975:635). Sålunda skall dröjsmålsränta i fortsättningen utgå med åtta i stället för som f. n. fyra procentenheter över diskontot. Vidare föreslås att dröjsmålsränla inle skall utgå på skadestånd för personskada innan del har slutligt avgjorts vilka förmåner som utgår från den allmänna försäkringen eller arbeisskadeförsäkringen e. d. I stället skall räntan i dessa fall utgå i form av avkastningsränta, dvs. med två procentenheter över diskontot.

Lagändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1984.

Nuvarande lydelse

I fall som avses i 3 eller 4 § beräknas ränta för år enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid vaije tid gällande diskontot med tillägg av fyra procentenheter.

6§

Föreslagen lydelse

I fall som avses i 3 eller 4 § beräknas ränta för år enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av åtta procentenheter. Om det vid bestämmande av skadestånd med anledning av personskada skaU avräknas förmåner som utgår enUgt 5 kap. 3 § 1 skadeståndslagen (1972:207), utgör dock tillägget tiU diskontot för tiden tiU dess att det har slutligt avgjorts vilka sådana förmåner som utgår endast två procentenheter.

Prop. 1983/84:138 3

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-02-23

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ändring i räntelagen (1975:635)

1 Inledning

Regler om skyldighet all betala ränta på penningfordringar inom förmögenhetsrättens område finns i räntelagen (1975:635). Reglerna är disposiliva, dvs. de gäller i den mån inte annat är avtalat eller utfäst eller särskilt föreskrivet. Lagen innehåller regler om dröjsmålsränta och avkastningsränta. I lagen preciseras också den tidpunkt från vilken ränta i olika fall skall börja utgå.

Räntelagen har varit i kraft sedan den 1 januari 1976. Efter hand har önskemål förts fram om en översyn av lagen i skilda hänseenden. Sålunda har datainspektionen i en skrivelse till justitiedepartementet den 3 december 1982 framhåUit atl den nuvarande dröjsmålsräntan är för låg och därför bör höjas. Också Stockholms kommun har i en skrivelse till justitiedepartementet den 30 mars 1983 tagit upp frågan om dröjsmålsräntans höjd. Vidare har Försäkringsbranschens serviceaktiebolag i en skrivelse till justitiedepartementet den 2 mars 1981 framhållit alt räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta medför vissa problem i försäkringsbolagens verksamhet när det gäller skadestånd vid personskada.

I departementspromemorian (Ds Ju 1983:16) Ändringar i räntelagen har behandlats de frågor som sålunda har aktualiserats. Promemorian har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels det lagförslag som promemorian innehåller som bilaga I, dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts i justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 3202-83).

Beträffande nuvarande svenska och andra nordiska förhållanden kan hänvisas till promemorian.

Prop. 1983/84:138 4

I lagstiftningsärendet har samråd skett med justitiedepartementen i de andra nordiska länderna.

2 Motivering

2.1 Dröjsmålsräntans höjd

I förarbetena till räntelagen (se SOU 1974:28, prop. 1975:102, LU 1975: 30) anges tre kriterier som i huvudsak bör vara avgörande vid bestämmandel av dröjsmålsräntans höjd. För det första bör räntan inte vara så låg att det framstår som lönsamt för gäldenären att betala senare än på förfallodagen. Av delta följer enligt förarbetena att räntan bör vara högre än placeringsränta eller upplåningsränta på samma risknivå. För det andra bör den legala dröjsmålsräntan inte vara så låg atl en gäldenär i betalningssvårigheler prioriterar betalningen av de fordringar som har en avtalad dröjsmålsränla framför dem vilkas räntefot bestäms av lagen. I förarbetena sägs atl delta leder till alt den legala räntan inte bör vara nämnvärt lägre än den ränta som avtalas efler marknadsmässiga grunder. För det tredje bör räntan vara tillräckligt hög för att borgenären även skall kunna få viss kompensation för de särskilda ölägenheter som han lider genom att inte få betalt i rätt tid.

För atl dröjsmålsräntan bl.a. skall verka som ell påtryckningsmedel ansågs räntenivån böra sältas så atl den något överstiger den ränta som är vanlig vid exempelvis checkräkningskrediter. Dröjsmålsräntan bestämdes därför till diskontot med tillägg av fyra procentenheter (se 6 § räntelagen).

Under de första åren sedan räntelagen hade trätt i kraft förelåg överensstämmelse mellan utvecklingen av dröjsmålsräntan och räntesatsen för checkräkningskredit. Efter hand har emellertid denna överensstämmelse blivit mindre. Fr.o.m. år 1981 har dröjsmålsräntan understigit räntan för checkräkningskredit. Enligt riksbankens analys för september månad 1983 var genomsnittsränlan för krediter i räkning i affärsbankerna (checkräkningskrediter exkl. byggnadskrediler) 14,91 % (inkl. avgift). Efter den senaste diskontoändringen i april 1983 uppgår dröjsmålsräntan till 12,5%.

Datainspektionen har i sin skrivelse till justitiedepartementet framhållit att dröjsmålsränta enligt räntelagen numera är en billigare kredit än ett banklån mol säkerhet och efter vederbörlig kreditprövning. Enligt inspektionen synes tendensen vara all fordringsägare därför bortser från räntelagens bestämmelser och i fakturan debiterar en högre dröjsmålsränta.

Stockholms kommun har i sin skrivelse till justitiedepartementet hänvisat till en promemoria, där det framhålls att marknadsräntan efter räntelagens tillkomst har kommit att ligga på en så hög nivå att räntelagens dröjsmålsränta inte har varit tillräcklig för att tillgodose de syften som urspmngligen låg bakom denna ränta.

I departementspromemorian uttalas att dröjsmålsräntan sedan några år

Prop. 1983/84:138 5

tillbaka inte längre uppfyller de krav som uppställdes vid räntelagens tillkomst när det gäller räntans höjd. Enligt promemorian bör dröjsmålsräntan anpassas till del nuvarande kredilläget genom en ändring av antalet procentenheter som skall läggas till diskontot. Promemorian mynnar ut i förslaget att dröjsmålsränlan i fortsättningen skall utgå med åtta procentenheter över diskontot.

Delta förslag har tillstyrkts av flertalet remissinstanser, bl. a. riksbanksfullmäktige, bankinspektionen, bankorganisationerna, så gott som samtliga näringslivsorganisationer samt allmänna reklamalionsnämnden. Konsumentverket anser dock alt en höjning av dröjsmålsräntan över huvud taget inte bör genomföras i fordringsförhållanden mellan näringsidkare och konsumenter. Vidare framhåller Landstingsförbundet alt den föreslagna höjningen av dröjsmålsräntan bör begränsas till sex procentenheter över diskontot. Stockholms kommun och Svenska inkassoföreningen menar däremoi att dröjsmålsräntan bör höjas till tio procentenheter över diskontot, och televerket uttalar sig i samma riktning. Slutligen ifrågasätter några remissinstanser om inte dröjsmålsräntan kan konstrueras på ett sätl som gör att den bättre än f.n. anpassas till det vid varje tillfälle rådande kreditläget.

Enligt min mening är del uppenbart all den nuvarande dröjsmålsräntan bör höjas så att del ursprungliga syftet med den åter uppnås. Jag kan inle se någon anledning till att i detta sammanhang göra skillnad mellan fordringsförhållanden på konsumentområdel och andra fordringsförhållanden. En höjning av dröjsmålsräntan bör därför nu genomföras generellt för alla slag av fordringsförhållanden. En annan sak är att det senare kan finnas skäl atl uppställa särskilda ränteregler för konsumentförhållanden. Den frågan återkommer jag till i avsnitt 2.4.

Som har anförts i departementspromemorian bör man inte nu gå ifrån konstruktionen av dröjsmålsränlan som en ränta motsvarande diskontot med tillägg av vissa procentenheter. Diskontots roll som normgivare för ränlesättningen har visserligen på senare tid försvagats. Del finns emellertid f.n. knappast någon annan måttstock som skulle kunna överta diskontots roll. Jag anser det inle heller lämpligt att, som någon remissinstans har varit inne på, låta dröjsmålsränlan följa enbart diskontot t. ex. på så sätt atl dröjsmålsräntan bestäms till dubbla diskontot. Förhållandet mellan diskontot och den allmänna räntenivån är nämligen inle konstant, varför man inte kan lila till diskontot ensamt som en användbar måttstock på räntenivån.

Liksom tanken var när räntelagen kom till bör dröjsmålsräntan bestämmas så att den något överstiger den räntenivå som är vanlig vid exempelvis checkräkningskrediler. Däremoi bör dröjsmålsräntan inte sättas ännu högre för att komma närmare eller överensstämma med vissa höga räntor som bestäms på marknadsmässig grund. Bestämmande för dessa räntor är nämligen i många fall en strävan att ge kompensation för särskilda admini-

Prop. 1983/84:138 6

strationskostnader som är förenade med just den ifrågavarande krediten. Sådana faktorer bör inte beaktas när det gäller att fastställa nivån för en allmän dröjsmålsränta.

Den i departementspromemorian föreslagna höjningen av dröjsmålsräntan från fyra till åtta procentenheter över diskontot tillgodoser i varje fall f.n. de synpunkter på dröjsmålsräntans nivå som jag nu har fört fram. Liksom det stora flertalet remissinstanser tillstyrker jag därför detta förslag.

Naturligtvis kan förhållandena på kreditmarknaden så småningom utvecklas så att en ny justering av dröjsmålsräntan kan bli nödvändig. Som har sagts i departementspromemorian bör man dock undvika alltför täta ändringar av sättet att bestämma dröjsmålsräntan. Någon årlig korrigering av dröjsmålsräntan - som statens pris- och kartellnämnd har föreslagit under remissbehandlingen — bör därför inte införas.

2.2 Ränta på skadestånd och försäkringsersättning

I fråga om försäkringsersättning gäller enligt 24 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal att, om inget annat har angetts i försäkrings villkoren, betalningsskyldigheten skall fullgöras en månad efler del alt försäkringsbolaget har fått meddelande om försäkringsfallet samt tagit emot handlingar och andra upplysningar som är tillgängliga för den som begär ersättning (se 22 § försäkringsavtalslagen). En i sak motsvarande bestämmelse finns i 38 § konsumentförsäkringslagen (1980: 38). Förfallodagen för försäkringsersättningen anses i dessa fall bestämd i förväg. Det innebär atl dröjsmålsränta enligt 3 § första stycket räntelagen utgår från den sålunda bestämda förfallodagen.

När del gäller krav på förfallna skadeståndsbelopp utgår dröjsmålsränta enligt 4 § andra stycket räntelagen en månad efter det att borgenären har framställt krav på ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Dröjsmålsränta på skadestånd börjar alltså i princip utgå från samma tidpunkt som när det gäller försäkringsersättning.

Försäkringsbranschens serviceaktiebolag har i sin skrivelse till justitiedepartementet hänvisat till en promemoria, som har utarbetats av jurister inom försäkringsbranschen, samt hemställt atl de synpunkter som förs fram i promemorian läggs till gmnd för överväganden om ändringar i räntelagen.

I försäkringsbolagens promemoria sägs sammanfattningsvis att bestämmelserna i 4 § räntelagen har medfört så betydande ölägenheter vid personskaderegleringen alt de motiverar att lagen ses över. Vid en sådan översyn bör framför allt eftersträvas regler som inte medför dröjsmålsränla när något egentligt dröjsmål på gäldenärens sida ej kan anses föreligga. Vidare bör eftersträvas alt "dubbel" inflationskompensation inte blir möj-

Prop. 1983/84:138 7

lig i sådana fall då skadeståndet bestäms på en nivå där penningvärdets försämringar redan har beaktats. Slutligen är det angeläget att reglerna görs klara och entydiga, så atl svårlösta tvister i räntefrågan kan undvikas.

I departementspromemorian föreslås att dröjsmålsränta inte skall utgå på fordran på skadestånd för personskada innan det har slutligt avgjorts vilka förmåner från annat håll som skall avräknas enligt 5 kap. 3 § 1 skadeståndslagen (1972:207). Det rör sig här framför allt om ersättning från den allmänna försäkringen eller arbetsskadeförsäkringen. I sådana fall bör räntan i stället utgå i form av avkastningsränta, dvs. diskontot med tillägg av två procentenheter ( se 5 § räntelagen ). I departementspromemorian har också behandlats de övriga frågor som försäkringsbolagen har tagit upp. När det gäller dessa frågor mynnar promemorian ut i slutsatsen att det saknas skäl att ändra de nuvarande bestämmelserna i räntelagen om dröjsmålsränta på skadestånd och försäkringsersättning.

Den ändring i räntelagen som föreslås i departementspromemorian har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtiiga remissinstanser utom bankinspektionen och Sveriges advokatsamfund. Också jag anser att denna ändring är befogad. I de fall som avses med förslaget saknar gäldenären helt möjlighet att påverka situationen. Del är därför rimligt att endast avkaslningsränta utgår för tiden till dess att del har slutligt avgjorts vilka förmåner från den allmänna försäkringen eller arbetsskadeförsäkringen e.d. som den skadelidande har rätt till.

Som har föreslagils i departementspromemorian bör en bestämmelse om detla tas in som ett nytt andra stycke i 6 § räntelagen. Jag vill tillägga atl när del i annan lagstiftning hänvisas till den räntesats som gäller enligt denna paragraf, hänvisningen kommer att avse del stycke i paragrafen som i varje särskilt fall är tillämpligt på den fordran som del är fråga om. Motsvarande gäller i fråga om den hänvisning till paragrafen som finns i 7 § räntelagen.

Under remissbehandlingen har Svenska försäkringsbolags riksförbund framhållit att den nu förordade ändringen inte är tillräcklig för all tillmötesgå den kritik som försäkringsbolagen har fört fram mot räntdagen när det gäller ränta på skadestånd och försäkringsersättning. Riksförbundet vidhåller försäkringsbolagens uppfattning att dröjsmålsränta inle heller bör utgå vid andra oundvikliga betalningsdröjsmål, t. ex. på grund av en utdragen medicinsk utredning av skadefallet. I stället bör det i dessa fall vara tillräckligt med avkastningsränta. En liknande inställning redovisas av hovrätten för Västra Sverige.

För egen dei vill jag understryka vad som har sagts i departementspromemorian om att termen dröjsmålsränta - som f.ö. inle återfinns i själva lagen - inte bör tas för bokstavligt och uppfattas som att den som måste betala räntan har gjort sig skyldig till något klandervärt. Bl.a. i sådana fall där fastställandet av ersättning för personskada kan behöva anstå i avvaktan på utvecklingen och dess följder kan det finnas högst legitima skäl till

Prop. 1983/84:138 8

atl utbetalningen kan dröja ganska länge. Det stöter dock på stora svårigheter att - i vidare mån än som nyss har förordats — på ett rättvisande och samtidigt lagtekniskt enkelt sätl skilja ut dessa fall från dem som utmärks av att gäldenären har gjort sig skyldig till en renodlad betalningsförsummelse. Åtminstone f.n. finns det därför inte underlag för några mera långtgående ändringar i aktuellt hänseende än som har föreslagits i departementspromemorian.

Jag vill dock inte utesluta att detla ställningstagande kan behöva omprövas som följd av de resultat som en allmän översyn av räntelagen kan medföra. Jag återkommer till denna översyn i avsnitt 2.4.

Under remissbehandlingen har Folksam särskilt uppehållit sig vid det problem som en utdragen skadereglering kan medföra i och med alt den ersättning som den skadelidande slutligen anses berättigad till bmkar fastställas i det penningvärde som gäller när utbetalningen sker. Den skadelidande får härigenom kompensation för den penningvärdeförsämring som kan ha ägt mm sedan skadan inträffade. Om den skadelidande dessutom får dröjsmålsränta beräknad på del belopp som betalas ut, blir den skadelidande i viss mån dubbelkompenserad för penningvärdets fall.

Som framhållits i departementspromemorian utgår dröjsmålsränta enligt räntelagen på det belopp som fordringen uppgick till när skyldigheten att utge denna ränta uppkom. Någon dubbelkompensation för penningvärdets fall uppslår då inte. All det av administrativa eller andra skäl i praktiken kan vara svårt att beräkna dröjsmålsräntan på annat belopp än den ersättning som betalas ut är en annan sak. Enligt min mening är delta inte något skäl för atl ändra räntelagen i delta hänseende. 1 detla lagstiftningsärende saknas f.ö. tillräckligt underlag för hur en såuan ändring skulle genomföras.

2.3 Ränta vid återgång av betalning

Enligt 2 § andra stycket räntelagen utgår avkastningsränta när betalning går åter vid hävning av elt avtal till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller på liknande gmnd. Räntan utgår från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller, om återbetalning inte görs i räll tid, till och med den dag från vilken dröjsmålsränla börjar utgå.

Den angivna bestämmelsen är tillämplig oberoende av vad typ av avtal det är fråga om. Den har emellertid i första hand tillkommit med tanke på köp. I sådana fall gäller bestämmelsen vid hävning på gmnd av säljarens dröjsmål eller på gmnd av fel i godset. Bestämmelsen är inle tillämplig när betalning går åter på grund av något förhållande som är atl hänföra till den betalande. Om säljaren häver köpet på gmnd av ett kontraktsbrott på köparens sida med den följden att köpeskillingen skall återbäras, utgår alltså ingen ränta på köpeskillingen. Det har överlämnats till rättstillämpningen att avgöra när omständighetema kan motivera atl ränta skall utgå i

Prop. 1983/84:138 9

sådana fall. Vid köp på avbetalning blir dock konsumentkreditiagen (1977:981) eller lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.n. tillämplig. Avräkning sker då enligt reglerna i någon av dessa lagar.

I departementspromemorian föreslås aU bestämmelsen om avkastningsränta på grund av kontraktsbrott e.d. vid återgång av betalning görs till-lämplig oavsett vilken av parterna som har gjort sig skyldig till kontrakls-

broUet.

Huvuddelen av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Svenska kommunförbundet anser dock atl den föreslagna ändringen är obefogad, medan Sveriges industriförbund, Sveriges grossist-förbund och Sveriges hantverks- och industriorganisalion - Familjeföretagen förordar att frågan övervägs inom ramen för det pågående arbetet på en ny köplag.

Också jag anser alt frågan om ränta vid återgång av betalning på grund av kontraktsbrott e.d. har sådant samband med den översyn av köplagen som f.n. företas i nordiskt samarbete att den bör behandlas i det sammanhanget. Frågan bör alltså inte las upp vid den begränsade översyn av räntelagen som nu är aktuell.

2.4 Övriga frågor

Vid räntelagens tillkomst diskuterades om lagens regler borde göras tvingande på konsumentområdet (se prop. 1975:102 s. 82 f). Denna tanke avvisades då men har på senare tid aktualiserats på nytt. Vidare har allmänna reklamationsnämnden i remissyttrande över konsumenltjänstul-redningens förslag till konsumenlljänsllag (SOU 1979:36) ifrågasatt om man inte bör överväga att för konsumentförhållanden åstadkomma enklare regler om dröjsmålsränta än de som nu finns i räntelagen.

1 departementspromemorian sägs au det - sedan lagen nu har varit i kraft i åtta år - kan finnas anledning att se över den mera allmänt. En sådan översyn har tillstyrkts av flera remissinstanser. Enligt allmänna reklamationsnämnden - som på nytt har understrukit behovet av enkla ränteregler i konsumentförhållanden - är det önskvärt atl översynen kommer igång utan dröjsmål.

Jag delar uppfattningen atl räntelagen bör ses över och avser alt inom kort föreslå regeringen all tillkalla en särskild utredare för all göra denna översyn. Denne bör därvid behandla - fömtom frågan om särskilda ränteregler i konsumentförhållanden - bl. a. en del andra frågor rörande lagen som har aktualiserats i detta lagstiftningsärende, l.ex. om ränta på skadestånd på gmnd av brott och ränta på ersättning för rättegångskostnader. Jag finner därför inte anledning atl nu ta upp dessa frågor.

Prop. 1983/84:138 10

2.5 Ikraftträdande m. m.

Som framgått av vad jag har sagt i avsnitt 2.1 är det rådande ränteläget sådant atl en höjning av den nuvarande dröjsmålsräntan är angelägen. Med hänsyn främst till detta bör de föreslagna lagändringarna träda i kraft så snart som möjligt. Tidpunkten för ikraftträdandet kan lämpligen bestämmas till den I juli 1984.

De nya reglema bör kunna tillämpas i fall då ränta har börjat löpa efler ikraftträdandet, även om den fordran på vilken räntan utgår har uppkommit före denna tidpunkt. Däremoi bör reglerna inte tillämpas i fall då ränta har börial löpa före ikraftträdandet (jfr prop. 1975: 102 s. 112, 131, 204 och 211).

3 Upprättat lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats ett förslag till lag om ändring i räntelagen (1975:635). Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

4 Hemställan

Jag hemställer atl lagrådets yttrande inhämtas över lagförslaget.

5 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1983/84:138 11

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1984-03-01

Närvarande: justitierådet Höglund, f.d. justitierådet Hessler, regeringsrådet Wahlgren.

Enligt utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 23 febmari 1984 har regeringen på hemslällan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yllrande över förslag till lag om ändring i räntelagen (1975:635).

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Göran Håkansson.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Prop. 1983/84:138 12

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-03-08

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom.

Föredragande: statsrådet Wickbom.

Proposition om ändring i räntelagen (1975:635)

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till lag om ändring i räntelagen (1975:635).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran.

Elt par redaktionella ändringar bör göras i det remitterade förslaget. Sålunda bör det föreslagna andra slyckel i 6 § i stället tas in i paragrafens första stycke som en ny andra mening. Samtidigt bör ordalydelsen jämkas något.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att anta del av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagna ändringar.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden ocb beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta del förslag som föredraganden har lagt fram.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 23 februari 1984.

På fordran som avser återgång av betalning då avlal hävts till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller på liknande gmnd utgår dock ränta för tiden från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller, om återbetalning ej sker i rätt tid, den dag från vilken ränta börjar utgå enligt 3 eller 4 §.

På fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts Iill följd av kontraktsbrott eller på liknande grund utgår dock ränta för liden från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller, om återbetalning ej sker i rätl tid, den dag från vilken ränta börjar utgå enligt 3 eller 4 §.

I fall som avses i 3 eller 4 § beräknas ränta för år enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av fyra procentenheter.

I fall som avses i 3 eller 4 § beräknas ränta för år enligt en räntefot som motsvarar del av riksbanken fastställda, vid vaije tid gällande diskontot med tillägg av åtta procentenheter.

Om det vid bestämmande av skadestånd med anledning av personskada skall avräknas förmåner som avses i 5 kap. 3 § 1 skadeståndslagen (1972:207), utgör dock det i första stycket nämnda tillägget två procentenheter för liden tiU dess att det har slutligt avgjorts vilka sådana förmåner som borgenären är berättigad till.

Prop. 1983/84:138 14

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av hovrätten för Västra Sverige, datainspektionen, kommerskollegium, televerket, bankinspektionen, försäkringsinspektionen, konsumentverket, statens pris- och kartellnämnd, Stockholms kommun, försäkringsrätts-kommittén. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisalion -Familjeföretagen, Kooperativa förbundet. Svenska handelskammarförbundet. Finansbolagens förening. Svenska inkassoföreningen, riksbanksfullmäktige. Svenska bankföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska sparbanksföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam.

Post- och kreditbanken (PK-banken) har instämt i Svenska bankföreningens yttrande.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från Skånes handelskammare och Stockholms handelskammare.

Yttranden har dessutom inkommit från Sveriges speditörförbund och Svenska elverksföreningen.

Nuvarande lydelse

I fall som avses räknas ränta för är fot som motsvarar ken fastställda, vid de diskontot med procentenheter.

Föreslagen lydelse

6§

i 3 eller 4 § be- I fall som avses i 3 eller 4 § be-enligt en ränte- räknas ränta för år enligt en ränte-det av riksban- fot som motsvarar del av riksban-varje tid gallan- ken fastställda, vid varje tid gallan-tillägg av fyra de diskontot med tillägg av åtta procentenheter.

Om det vid bestämmande av skadestånd med anledning av personskada skaU avräknas förmåner som avses i 5 kap. 3 § 1 skadeståndslagen (1972:207), utgör tillägget tiU diskontot i stället två procentenheter för tiden tiU dess att det har slutligt avgjorts vilka sådana förmåner som borgenären är berättigad tiU.

Prop. 1983/84:138 16

Innehåll Sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll ...................... .... 1

Propositionens lagförslag ....................................... 2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 23 februari 1984 3

1 Inledning .......................................................... 3

2 Motivering ...................................................... 4

2.1 Dröjsmålsräntans höjd .................................. 4

2.2 Ränta på skadestånd och försäkringsersättning . .... 6

2.3 Ränta vid återgång av betalning ..................... 8

2.4 Övriga frågor .............................................. ... 9

2.5 Ikraftträdande m.m......................................... .. 10

3 Upprättat lagförslag ......................................... 10

4 Hemställan ...................................................... .. 10

5 Beslut ............................................................ 10

Utdrag av lagrådets protokoll den 1 mars 1984 ........ .. 11

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1984 .... 12

Bilaga 1 Departementspromemorians lagförslag .. .. 13

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna .... 14

Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag ............... 15

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984