Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1983/84:124

Regeringens proposition

1983/84:124

om mottagandet av flyktingar och asylsökande m. m.;

beslutad den 8 mars 1984

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar OLOF PALME

ANITA GRADIN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att del statliga ansvaret för överföring och mottagande av flyktingar i Sverige förs över från arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) till statens invandrarverk (SIV). Vidare föreslås ett ökat statligt ansvar för mottagande av asylsökande. SIV får i uppdrag att träffa över­enskommelser med kommuner om mottagande av asylsökande och flyk­tingar mot statlig ersättning.

Organiserat överförda flyktingar skall enligt förslaget tas emot 2-4 veckor på en statlig moltagningsförläggning. Därefter skall de erbjudas bostad i en kommun med vilken SIV träffat överenskommelse och där få svenskundervisning och annan introduktion i det svenska samhället. F. n. tas flyktingarna som regel om hand i 6—7 månader på förläggning och får där svenskundervisning.

Utlänningar som söker asyl i samband med inresan till Sverige bör normalt tas emot i en statlig utredningsförläggning i upp till fyra veckor medan utredning sker i asylärendet. Därefter anvisas bostad i en kommun som SIV träffat överenskommelse med.

Staiens generella ersättning till kommunerna för ekonomiskt bistånd till flyktingar utsträcks enligt förslaget med ett år. Det innebär att ersättning lämnas för det år tillstånd beviljas och ytteriigare tre år. Undantagsregeln om förlängd rätt till ersättning för ekonomiskt bistånd vidgas till atl för­utom sjuka och handikappade flyktingar omfatta alla flyktingar som är över 60 år när de kommer till Sverige.

Kommuner som enligt överenskommelse med SIV tar emot asylsökande och flyktingar får enligt förslaget utöver ersättning för ekonomiskt bistånd en schablonmässigt beräknad engångsersättning för varje flykting resp. 1    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 124

 

Prop. 1983/84:124                                                     2

asylsökande. Både vad gäller flyktingar och asylsökande ges en schablon­ersättning även för barn under 16 år.

Utöver schablonersättningen föreslås att medel ställs till SIV:s förfo­gande för att verket under vissa förutsättningar skall kunna ge bidrag till kommuner för vissa särskilda kostnader.

De föreslagna förändringarna bör genomföras den 1 januari 1985. SIV övertar då de permanenta mottagningsförläggningarna i Alvesta, Moheda och Hallslahammar och får i uppdrag atl anpassa förläggningsverksamhe­ten till de ändringar som föreslås i propositionen. SIV får också i uppdrag att driva en fast utredningsföriäggning för asylsökande i Flen. AMS före­slås svara för successiv avveckling av den permanenta mottagningsförlägg­ningen för flyktingar i Flen och av de tillfälliga föriäggningar som är i drift vid utgången av år 1984. Vidare föreslås en successiv avveckling under första halvåret 1985 av länsarbetsnämndernas särskilda verksamhet med omhändertagande av flyktingar i enskild inkvartering.

I samband med att formerna för flyktingmottagandet och statens ersäU­ning till kommunerna för åtgärder för flyktingar ändras, avvecklas nuva­rande särskilda statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet för flykting­ar. Vidare föreslås att nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk verk­samhet för zigenare ändras så att bidrag skall kunna lämnas även till andra projekt som syftar till att förbättra zigenarnas förhållanden i det svenska samhället.

 

Prop. 1983/84:124                                                     3

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1984-03-08

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, An­dersson, Boström, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande: statsråden Gradin och Sigurdsen

Proposition om mottagandet av flyktingar och asylsökande m. m.

Statsråden anmäler Siina förslag. Anförandena och förslagen redovisas i underprotokollen för arbetsmarknads- resp. socialdepartementet.

Statsrådet Gradin hemställer att regeringen i en gemensam proposition föieslår riksdagen att antaga de förslag som hon och statsrådet Sigurdsen har lagt fram.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra­gandena har lagt fram.

Regeringen förordnar att de anföranden och förslag som redovisas i underprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna I och 2.

 

Prop. 1983/84:124                                                     4

Bilaga 1

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-03-08

Föredragande: statsrådet Gradin

Anmälan till proposition om mottagandet av flyktingar och asylsökande m.m.

1   Inledning

Sedan år 1950 svarar arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) för organiserad överföring till Sverige av flyktingar och omhändertagande av flyktingar i Sverige. Styrelsen anordnar och driver mottagningsförläggningar för flyk­tingar. För de flyktingar som på egen hand kommer till Sverige svarar normalt vistelsekommunen för försöijning och annat bistånd till dess att ansökan om uppehållstillstånd har behandlats. När uppehållstillstånd be­viljats kan de få samma statliga omhändertagande som de organiserat överförda flyktingarna, men vanligen utan att hänvisas till förläggning. I stället erbjuds denna grupp s.k. enskild inkvartering. Det innebär att flyktingen bor kvar på samma ort som under väntetiden och att länsarbets­nämnden övertar ansvaret för att flyktingarna ges erforderligt stöd. En närmare redogörelse för nuvarande ordning bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 1.

AMS föreslog i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 att dess ansvar för överföring och omhändertagande av flyktingar i Sverige i hu­vudsak skulle föras över fill staiens invandrarverk (SIV). Styrelsen före­slog vidare att frågan om ansvarfördelningen mellan stat och kommun för omhändertagande av enskilt inresta flyktingar borde ses över i detta sam­manhang.

Mot denna bakgrund bemyndigade den dåvarande regeringen den 20 november 1980 statsrådet Karin Andersson att fillkalla en arbetsgrupp med uppgift att pröva frågan om huvudmannaskapet för överföring och omhän­dertagande av flyktingar i Sverige. I samband därmed skulle arbetsgruppen också belysa de förändringar av formerna för överföringen och omhänder­tagandet som ett ändrat huvudmannaskap kunde aktualisera. Vidare skulle arbetsgruppen göra en kartläggning av den nuvarande ansvarsfördelningen mellan berörda myndigheter avseende åtgärder i samband med överföring

 

Prop. 1983/84:124                                                     5

och omhändertagande av flyktingar och av de resurser som myndigheterna förfogar över för dessa ändamål. Därefter skulle arbetsgruppen överväga om den nuvarande ansvarsfördelningen borde ändras. I detta sammanhang skulle gruppen även pröva i vilken utsträckning socialstyrelsens särskilda verksamhet med flyktingfrågor borde föras över till annan huvudman. En utgångspunkt för arbetsgruppens arbete skulle vara alt åstadkomma klara ansvarsförhållanden. Av särskild vikt var alt söka åstadkomma admini­strafiva förenklingar och kostnadsbesparingar.

Som ledamöter i arbetsgruppen förordnades företrädare för arbetsmark­nads- och socialdepartementen, AMS, SIV, Svenska kommunförbundet saml Botkyrka kommun. Arbetsgruppen antog namnet arbetsgruppen för flyktingansvaret (AGFA).

Arbetsgruppen överlämnade i september 1981 sin rapport (Ds A 1981:11) Ett lokalt omhändertagande av flyktingar. En sammanfattning av rapporten bör fogas fill protokollet i detta ärende som underbilaga 2.

Efter remiss har yttrande över rapporten avgetts av rikspolisstyrelsen, dvilförsvarsslyrdsen, socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen (SÖ), universitets- och högskoleämbetet, AMS efler hörande av länsarbetsnämnderna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Kristianstads och Västmanlands län, SIV, bostadsslyrdsen, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Uppsala län, länsstyrelsen i Södermanlands län, länsstyrelsen i Kronobergs län, länsstyrelsen i Malmö­hus län, ärkebiskopen, kommittén (81979:03) om hemspråksträning för förskolebarn, språk- och kullurarvsutredningen (U 1981:04), invandrarpo­litiska kommittén (A 1980:04), Svenska kommunförbundet. Landstings­förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen. Landsorganisationen i Sveri­ge (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisa­tionen SACO/SR, Landstinget i Stockholms län. Landstinget i Kronobergs län, Haninge kommun, Huddinge kommun, Solna kommun, Stockholms kommun, Södertälje kommun, Uppsala kommun, Flens kommun, Oxelö­sunds kommun, Norrköpings kommun, Alvesta kommun, Växjö kommun, Olofslröms kommun, Perstorps kommun, Lunds kommun, Malmö kom­mun, Göteborgs kommun, Kariskoga kommun, Örebro kommun, Hallsta­hammars kommun. Köpings kommun, Västerås kommun, Sundsvalls kommun. Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer. Riksföreningen för familjepedagogiskt arbete, Sveriges frikyrkoråd. Svenska Röda Kor­set, Rädda Barnen, KFUK/KFUM och Ungerska riksförbundet.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 3.

Efler remissbehandlingen av AGFA-gruppens förslag bedömdes ett an­lal frågor kräva ytterligare beredning innan del kunde läggas till grund för ett regeringsförslag. En av dessa frågor gällde principerna för samhällets behandling av de utlänningar som väntar på avgörande i tillståndsfrågan. En annan fråga var inriktningen av ersättningen till kommunerna för bi-

 

Prop. 1983/84:124                                                     6

stånd till flyktingar och ufiänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd. Svenska kommunförbundet samt några kommuner och andra organisationer har i särskilda skrivelser till regeringen bl. a. begärt att staten skall ta ett ökat praktiskt och ekonomiskt ansvar för omhänder­tagandel av tillståndssökande.

Invandrarpolitiska kommittén (IPOK) har i silt delbetänkande (SOU 1983:29) Invandringspolitiken - Förslag, lämnat förslag om mottagandet av asylsökande och andra som söker tillstånd för bosättning efter inresan. Vidare har kommittén lämnat förslag i fråga om ansvarsfördelningen mel­lan stat och kommun för dem som väntar på beslut i fråga om uppehållstill­stånd. Kommitténs förslag i fråga om utlänningar som väntar på tillstånd (kap. 14) bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 4.

Efter remiss har yttranden över betänkandet, i vad avser kap. 14 "Vän­tarnas situafion" avgetts av Kammarrätten i Jönköping, socialstyrelsen, SÖ, AMS, SIV, bostadsstyrelsen, statskontoret, länsstyrelsen i Stock­holms län, länsstyrelsen i Malmöhus län. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Västerbottens län, ärkebiskopen, Svenska Kom­munförbundet, Landstingsförbundet, LO, TCO, Centralorganisationen SACO/SR, Botkyrka kommun, Sigtuna kommun, Stockholms kommun, Södertälje kommun, Uppsala kommun, Norrköpings kommun, Malmö kommun, Ystads kommun, Göteborgs kommun, Borås kommun, Örebro kommun, Västerås kommun, Umeå kommun, föreningen Sveriges social­chefer. Svenska Röda korset. Svenska flyktingrådet, Svergies frikyrkoråd, Rädda Barnen, KFUK/KFUM, Riksförbundet för personal vid invandrar­byråer, Jugoslaviska riksförbundet och Turkiska riksförbundet.

En sammanställning av remissyttrandena över kapitel 14 i IPOK:s be­tänkande bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 5.

Jag kommer i det följande att på grundval av de förslag som lämnats av AGFA-gruppen och IPOK föreslå ändrade former för mottagandet av flyktingar och asylsökande i Sverige. Jag kommer därvid också att behand­la frågan om ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar och asylsökande.

F.n. lämnas statlig ersättning till kommuner för bistånd till flyktingar och personer som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd enligt förordningen (1979:1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m.fl. (ändrad 1980:443 och 1981:1233). Reglerna, som trädde i kraft den 1 januari 1980, baserar sig på rikUinjer i prop. 1979/80:38 om ersäUning till kommunerna för hjälp till flyktingar m.fl., vilka antagits av riksdagen (SoU 1979/80:22, rskr 111). ErsäUningen utbetalas av länsstyrelsen. Kom­muner kan, utöver ersättning enligt nämnda förordning, efter särskild prövning få ersättning från socialstyrelsen för familjepedagogisk verksam­het bland flyktingar.

Ersättningarna till kommunerna lämnas från socialdepartementets an­slag Ersättningar till kommunerna för hjälp till utländska medborgare.

 

Prop. 1983/84:124                                                    7

flyktingar m. m. Från samma anslag finansieras också särskilda lån till bostadsrätislägenheter till flyktingar som socialstyrelsen under vissa förut­sättningar kan bevilja samt ersättning från socialstyrelsen till sjukvårdshu­vudmännen för varaktig vård av vissa flykfingar.

Regeringens proposifion (1979/80: 38) om ersättning till kommunerna för hjälp till flykfingar m.fl. byggde på ett förslag från en arbetsgrupp inom regeringskansliet som presenterades i promemorian (Ds S 1979:7) Ersätt­ning fill kommunerna för hjälp till flyktingar och personer som väntar på uppehållstillstånd. Denna promemoria remissbehandlades. I remissbe­handlingen framfördes viss kritik mot förslaget från bl. a. en del kommuner som ansåg att det fanns risk att kommunerna skulle få lägre ersättning än fidigare. Mot bakgrund av att effekterna för kommunerna av de nya ersätt­ningsreglerna var osäkra aviserades i propositionen en noggrann uppfölj­ning av kostnadsutvecklingen i kommunerna och en utvärdering av vissa delar av de nya ersättningsreglerna. Vidare framhölls att möjligheterna att åstadkomma ytterligare förenklingar borde ägnas fortsatt uppmärksamhet.

Mot denna bakgrund fillsatte dåvarande chefen för socialdepartementet den 30 april 1981 en särskild arbetsgrupp för att utvärdera reglerna för ersättning till kommunerna för hjälp till flyktingar m.fl. Som ledamöter i arbetsgruppen förordnades företrädare för social-, budget- och arbets­marknadsdepartementen, socialstyrelsen, SIV, länsstyrelsen i Stockholms län samt Svenska kommunförbundet.

Arbetsgruppen överlämnade i februari 1982 sin rapport (Ds S 1982; 1) Utvärdering av reglerna för ersättning till kommunerna för hjälp till flyk­tingar och utlänningar som väntar på beslut om uppehållstillstånd. En sammanfattning av rapporten bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 6.

I arbetsgruppens uppdrag ingick förutom att utvärdera de generella reglerna för ersättning till kommunerna för hjälp till flyktingar m. m. också att på grundval av en utvärdering av den familjepedagogiska verksamheten för flyktingar och zigenare som genomfördes år 1980 överväga möjligheter­na att inom nuvarande ekonomiska ram förändra statsbidraget till denna verksamhet.

Arbetsgruppen överiämnade i oktober 1981 siu förslag (DsS 1981:20) Förändring av nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet bland flyktingar och zigenare. I fråga om flyktingar anslöt sig förslagen i stort till de som tidigare lämnats av AGFA-gruppen.

Arbetsgruppens förslag överlämnades, i den del det avsåg flyktingar, för eventuella synpunkter till samtliga instanser som fått rapporten (DsS 1981:11) Elt lokalt omhändertagande av flykfingar på remiss. De syn­punkter som framförts på förslaget framgår av den remissammanställning som är fogad som underbilaga 3 till protokollet i detta ärende.

Som ett led i beredningen av AGFA-gruppens förslag tillkallade jag efter regeringens bemyndigande i mars 1983 en arbetsgrupp med uppgift att

 

Prop. 1983/84:124                                                     8

förbereda en eventuell överföring av det stafiiga ansvaret från AMS till SIV och ett genomförande av flyktingverksamheten på i huvudsak det sätt som föreslogs av AGFA-gruppen. Som ledamöter i gruppen förördnades företrädare för social-, finans- och arbetsmarknadsdepartementen, AMS, SIV och socialstyrelsen.

Arbetsgruppen överlämnade i september 1983 förslag om hur de nya formerna för flyktingmottagande bör genomföras. Gruppen föreslog bl. a. att SIV fr.o.m. den 1 januari 1985 bör överta det stafiiga ansvaret för verksamheten. Förslaget har redovisats i departementspromemorian (Ds A 1983:10) Genomförande av ändrad statlig ansvarsfördelning inom flykfing-omsorgen. Gruppens överväganden och förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 7.

I mars 1983 uppdrog regeringen vidare åt SIV att redovisa hur en tillräcklig tillgång på bostäder för flyktingar skall kunna tryggas i samband med ett kommunalt omhändertagande av flyktingar. Arbetet har bedrivits i samråd med bostadsstyrelsen, socialstyrelsen, AMS och Svenska kom­munförbundet. SIV har redovisai sitt uppdrag till regeringen i september 1983. En sammanfattning härav bör fogas till protokollet i delta ärende som underbilaga 8.

De ändrade former för mottagande av flyktingar och asylsökande som jag kommer atl föreslå i det följande innebär att stat och kommun i samverkan skall svara för flyklingverksamheten. Därigenom skapas förut­sättningar för en ökad solidaritet mellan ofika kommuner vad gäller flyk­tingmottagandet. Staten föreslås få elt ökat ansvar för de asylsökande. Huvuddelen av det praktiska arbetet med mottagande av asylsökande och flyktingar och med introduktion av flyktingar i det svenska samhället kommer emellertid att åvila kommunerna. Alla kommuner som har kostna­der för ekonomiskt bistånd till flyktingar och personer som väntar på uppehållstillstånd kommer att få ersättning för de faktiska kostnaderna för delta bistånd under tre år. Kommuner som träffat överenskommelser med SIV om att ta emot flyktingar och asylsökande i planerade former kommer därutöver att få ersättning för andra insatser. Överläggningar bar ägt rum med Svenska kommunförbundet om kommunernas uppgifter i flyktingmot­tagandet, formerna för samverkan mellan stat och kommun och statens ersättning fill kommunerna.

Det nya systemet innebär bl. a. att SIV kommer att få ett centralt ansvar för flyktingmottagandet på statlig myndighetsnivå. Huvuddelen av de upp­gifter inom flyktingverksamheten som i dag ligger hos AMS eller socialsty­relsen avvecklas eller förs över till SIV. Vidare kommer SIV att få ett samlat ansvar för systemet för statlig ersättning till kommunerna. Jag kommer mot denna bakgrund, efter samråd med statsrådet Sigurdsen, att föreslå att det ansvar och de medel som i dag ligger på socialdepartementet till övervägande del förs över till arbetsmarknadsdepartementet. Jag kom­mer därför i det följande atl behandla även frågor för vilka sodaldeparte-

 

Prop. 1983/84:124                                                     9

menlet nu ansvarar. Statsrådet Sigurdsen kommer senare att behandla de frågor som socialdepartementet fortsättningsvis föreslås svara för.

2   Föredragandens överväganden

2.1 Allmänna utgångspunkter

2.1.1 Flyktingpolitiken

Sverige har sedan lång tid fört en aktiv flyktingpolitik. Denna kan sägas bestå av flera delar: internationellt samarbete för att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna, ekonomiskt bistånd till FN: s flyklingkommissarie (UNHCR) och till enskilda länder som tar emot flyktingar, överföring av flyktingar hit, generös asylpolitik för dem som söker skydd här, särskilda sociala insatser för flyktingarna samt stöd till frivillig repatriering från Sverige. Totalt utgår ca en miljard kr. per år från statsbudgeten för den samlade flyktingpolitiken, varav hälften för insatser utom Sverige och hälften för insatser i Sverige.

Invandrarpolitiska kommittén (IPOK) har i silt delbetänkande (SOU 1983:29) Invandringspolitiken - Förslag understrukit vikten av atl de grundläggande principerna för vår flyktingpolitik bibehålls och att politi­ken på detta område liksom hittills bör präglas av generositet. Kommittén har även förordat att regeringen årligen ger riksdagen en samlad redovis­ning av Sveriges insatser på det flykfingpoliliska området och att en ökad samordning eftersträvas inom ramen för flyktingpolitiken. Kommittén har vidare gjort en noggrann genomgång av de asylrättsliga bestämmelserna och har föreslagit vissa ändringar i utlänningslagstiftningen. En särskild fråga som kommittén har haft att överväga är handläggningstiderna i utlän­ningsärenden. Att väntetiderna blir så korta som möjligt är av väsentlig betydelse både för de människor det gäller och för samhället. Kommittén har föreslagit åtgärder i syfte att förkorta handläggningstiderna.

IPOK: s betänkande har remissbehandlats. En proposition med förslag till riktlinjer för invandrings- och flyktingpolitiken och till vissa ändringar i utlänningslagen kommer inom kort att avlämnas till riksdagen. Upprättade lagförslag behandlas f. n. i lagrådet. Jag kommer därvid också att lämna förslag som bör kunna leda till att handläggningstiderna i asylärenden ytterligare kan förkortas.

Jag vill emellertid redan nu behandla frågan om formerna för mottagan­det av flyktingar och asylsökande i Sverige på grundval av de förslag som AGFA-gruppen och IPOK har lämnat i denna del. Den ordning som jag föreslår i det följande svarar mot de allmänna riktlinjer som jag avser föreslå i den aviserade propositionen om invandrings- och flyktingpoliti­ken. Jag anser det vara väsentligt att de nya former för mottagandel av flyktingar och asylsökande, som jag kommer att föreslå, kan införas så snart som möjligl och samtidigt som ändringarna i utlänningslagen avses

 

Prop. 1983/84:124                                                    10

träda i kraft, dvs. den 1 januari 1985. Medel måste således anvisas för budgetåret 1984/85.

Vid utformningen av de förslag som jag anmäler i det följande har jag utgått från en invandring av flyktingar och asylsökande som är av samma omfattning som under senare år.

Innan jag går närmare in på de olika utredningsförslagen vill jag ange vissa allmänna synpunkter på principerna för mottagandet av flyktingar i Sverige.

2.1.2 Särskilda åt gärder för fly klingar i Sverige

De nu gällande riktlinjerna för mottagandet av flyktingar i Sverige fast­slogs av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:100 bil. 15, AU 1978/79:22, rskr 1978/79:230) på grundval av förslag i rapporten (Ds A 1978:1) Sverige och flykfingarna, som hade lämnats av en arbetsgrupp inom arbetsmarknads­departementet. Dessa riktlinjer utgår bl. a. från alt det från samhällets synpunkt är motiverat att vidta särskilda insatser som positivt särbehand­lar flyktingar i förhållande till övriga invandrare. Det som skiljer flyktingar­na från övriga invandrare är bl. a. att de inte fritt kan återvända fill sina hemländer. Flyktingar kommer i regd från särskilt svåra förhållanden som motiverar att de behandlas särskilt gynnsamt. En sådan särbehandling ligger också i linje med vad Sverige har åtagit sig enligt 1951 års FN-kon­vention om flyktingars rättsliga ställning (Genévekonventionen), enligt vilken polifiska flyktingar skall behandlas som "mest gynnad grupp".

Särbehandlingen av flykfingar lar sig bl. a. ultryck i ett särskilt statligt ansvar för att underlätta flyktingarnas introdukUon i det svenska samhället och främja deras möjligheter att finna sig till rätta här. Det sker l.ex. genom att flyktingar som kommer till Sverige genom organiserad överfö­ring vanligen tas om hand av AMS i särskilda motiagningsförläggningar under ca sex månader. Under denna tid får flyktingarna bl. a. svenskunder­visning. Enskilt inresta flyktingar och andra med flyktingliknande skäl tas normalt om hand av länsarbetsnämnderna i s.k. enskild inkvartering och får i huvudsak samma förmåner som organiserat överförda flyktingar. En närmare beskrivning av motlagningsinsatserna finns i underbilaga 1.

Till de särskilda förmåner som flyktingar har jämfört med andra invand­rare hör också att elt räntefrilt slartlån kan beviljas för att anskaffa möbler och husgeråd. Flyktingar har vidare möjlighet att få statligt studiestöd utan atl först ha arbetat i Sverige i två år, vilket i regel krävs av andra invandra­re. En flykting som saknar egna medel kan under vissa villkor få bidrag till resa för bosättning i annat land. Om förhållandena ändras i hemlandet och flykfingen önskar återvända dit kan han också få bidrag till resan. Bidrag för resa fill Sverige kan — inom ramen för en försöksverksamhet - beviljas till make/maka och barn till den som är flykting enligt 3 § utlänningslagen (UfiL).

De förmåner som organiserat överförda flyktingar har tillerkänns också

 

Prop. 1983/84:124                                                    11

enskilt inresta flyktingar och andra med flyktingliknande skäl. Det är formellt vederbörande myndighet, exempelvis AMS eller centrala studie­stödsnämnden, som har alt avgöra vem som skall få del av de särskilda flyktingförmånerna. I praktiken följer dock dessa myndigheter regelmäs­sigt det yttrande över flyktingstatus som fordras in från SIV. SIV jämstäl­ler med organiserat överförd flykting alla som fillåtits invandra med stöd av 3,5 eller 6§§ UfiL, dvs. konventionsflyktingar, krigsvägrare och andra som åberopar flyktingliknande skäl och bedöms vara i behov av särskilt skydd. Däremot jämställds endast i undantagsfall den som fåu stanna av andra politisk-humanitära skäl. Enligt praxis som utvecklats har anhöriga som inte bedömts vara flyktingar tagils emot i förläggningar och i enskild inkvartering om den tidigare anlände vid de anhörigas ankomst är föremål för AMS flyktingomhändertagande. Stafiig ersättning för socialbidrags­kostnader utgår till flyktingens hela familj.

IPOK har föreslagit att även de utlänningar som får uppehållstillstånd på polifisk-humanitära grunder utan att hänföras till 3, 5 eller 6§§ UtlL i princip skall omfattas av samma villkor som de som får stanna av politiska skäl. Denna grupp, som f. n. ges tillstånd enligt 31 § st 1 och 2 UfiF, har de senaste åren utgjort färre än 200 personer per år. Kommittén har vidare pekat på det rimliga i att familjemedlemmar till flyktingar som kommer till Sverige får i princip lika hjälp oberoende av om de kommer i nära anslut­ning till huvudmannen eller något senare.

Jag anser alt del finns skäl att även fortsättningsvis i vissa avseenden positivt särbehandla flyktingar och personer med flyktingliknande skäl i jämförelse med andra invandrare. Rätten för flyktingar att få en fristad är en följd av internationella åtaganden och kan därmed sägas utgöra en del av den svenska utrikespolitiken. Staten bör därför ta ett större ansvar för mottagandet av flyktingar i Sverige och för deras introduktion i samhället än vad man gör för andra invandrare. Flyktingar kan till skillnad från de flesta andra invandrare inte fritt välja atl återvända fill sina hemländer, och det är därför befogat alt vidta vissa särskilda åtgärder från såväl statens som kommunemas sida för att främja deras anpassning i det svenska samhället.

Jag ställer mig för egen del positiv till IPOK: s förslag att utvidga flyk­tingförmånerna och den statliga ersättningen till kommunerna till alla som beviljas tillstånd på grund av politisk-humanitära skäl. Dessa är normalt i behov av samma stöd som de som får stanna av rena flyktingskäl. Jag förordar således att de utlänningar som skall omfattas av den nya ordning­en för flyktingmottagande skall vara de som ges uppehållstillstånd på grunder som avses i 3, 5 eller 6§§ UtlL eller som eljest får tillstånd alt stanna på grund av politisk- humanitära skäl. Härutöver förordar jag att make/maka och barn till ufiänningar som fått fillstånd på ovan nämnda grunder - i de fall de inte själva fått tillstånd på samma grunder - skall omfattas av flyktingmottagandet om deras ansökan om uppehållstillstånd

 

Prop. 1983/84:124                                                    12

anhängiggjorts inom 6 månader efter det all den som kom först beviljats uppehållsfillstånd. Make/maka fill den som fåu uppehållstillstånd med stöd av 3 eller 6§§ UtlL får i regel uppehållsfillstånd på samma grund, vilket innebär att de som regel kommer att omfattas av de särskilda flyktingför­månerna oavsett när familjeåterförening aktualiseras.

Jag vill i detta sammanhang också föreslå att den försöksverksamhet med bidrag för resa till Sverige för anhöriga till flykfingar, som pågått sedan budgetåret 1979/80, fortsätter. Möjligheten att få sådana bidrag bör dock liksom hiuills - till skillnad från de övriga flyktingförmåner jag nämnt - begränsas till nära anhöriga till personer som är flyktingar enligt 3 § UtlL. Regeringen bör liksom hittills för varje budgetår ange en medels­ram för dessa resor eller på annat sätt reglera omfattningen.

När jag i det följande talar om flyktingar innefattar jag i detta begrepp inte bara de som är flykfingar enligt 3 § UfiL utan alla som enligt vad jag här angett i förmånshänseende bör jämställas med konventionsflyktingar.

2.1.3 Ökat statligt ansvar för asylsökande

IPOK har tagit upp frågan om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun under den tid tillståndsfrågan prövas för dem som söker uppe­hållstillstånd för bosättning efter inresan i Sverige. I dag ligger normalt det direkta ansvaret för omhändertagandet av tillståndssökande på vistelse­kommunen, som enligt socialtjänsfiagen har det yttersta ansvaret för att alla som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Kom­munerna får ersättning av staten för ekonomiskt bistånd men får själva svara för övriga kostnader. Som en följd av den ökande tillströmningen av asylsökande till Arlanda flygplats har AMS i slutet av år 1982 bemyndigats att som en temporär insats erbjuda inkvartering i statlig regi åt sådana ufiänningar som söker asyl vid inresa via Arlanda flygplats.

IPOK konstaterar att genomförandet av invandrar- och minoritetspoliti­ken traditionellt ansetts vara en gemensam uppgift för stat och kommun, medan regleringen av invandringen betraktas som en statlig angelägenhet. Denna grundsyn bör enligt IPOK bestå. I konsekvens härmed bör staten, enligt IPOK: s mening, ha ett huvudansvar för att de som här i landet får avvakta tillståndsprövningen tas om hand under väntefiden. Mot denna bakgrund föreslår IPOK dels att staten tar ett visst ökat administrafivt ansvar för mottagandet av asylsökande och andra som söker tillstånd för bosättning efter inresan, dels att staten i princip tar hela ansvaret för kostnaderna för samhällsservice under väntetiden.

Även jag anser att staten bör ta ett ökat administrativt och kostnadsmäs­sigt ansvar för dem som får vänta på beslut i tillståndsfrågan i Sverige och som behöver hjälp från samhället under väntetiden. Detta är inte minst viktigt med hänsyn till den ojämna fördelning av ansvar och kostnader som i dag föreligger mellan olika kommuner. Huvuddelen av de som söker uppehållsfillstånd för bosättning efter inresan är asylsökande. De är som

 

Prop. 1983/84:124                                                    13

regel i behov av stöd från samhället under väntetiden och bör därför omfattas av det system med ökat statligt ansvar som jag kommer atl föreslå. Övriga söm kan söka tillstånd efter inresan är i huvudsak anhöriga till personer som redan är bosatta i landet. Det rör sig i första hand om nära familjemedlemmar som har inkvartering ordnad och kanske inte heller behöver något annat särskilt stöd från samhället. Det finns dock även andra tillståndssökande än asylsökande som i vissa avseenden kan behöva få samma mottagande som de asylsökande. Jag tänker då närmast på dem som åberopar släktanknytning till flyktingar. Dessa är f. n. också ojämnt fördelade mellan kommunerna på samma sätt som flyktingarna.

Jag återkommer till hur ett ökat statligt administrativt ansvar bör komma till uttryck i praktiken och till hur ett ökat statligt kostnadsansvar bör avspegla sig i den statliga ersättningen till kommunerna.

2.2 Allmänt om formerna för mottagandet av flyktingar och asylsökande

Jag har inledningsvis redovisat atl den närmare bakgrunden till regering­ens beslut i november 1980 atl tillkalla den s. k. AGFA-gruppen var att AMS i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 föreslog aU ansvaret för överföring och omhändertagande av flykfingar i Sverige skulle föras över från AMS till SIV. I gruppens uppdrag ingick, förutom att pröva denna fråga, även att belysa de förändringar av formerna för omhänderta­gandet av flyktingar som en överföring av del statliga ansvaret från AMS till SIV kunde aktualisera. AGFA-gruppen föreslog att det stafiiga ansva­ret för verksamheten skulle föras över från AMS till SIV. Mot bakgrund av vissa problem i nuvarande flyktingomhändertagande och svårigheter för SIV alt i avsaknad av en regional organisation ta över AMS nuvarande verksamhet föreslogs också relativt stora förändringar av formerna för mottagandet och omhändertagandet av flyktingar.

AGFA-gruppen föreslog att flyktingar så tidigt som möjligt efter an­komsten bör erbjudas bostad i en kommun och att huvuddelen av del omhändertagande som AMS f.n. svarar för bör ske genom kommunala insatser på de orter där bostäder erbjuds. Den statliga huvudmannen, SIV, föreslogs träffa överenskommelser med ett antal kommuner om mottagan­de och omhändertagande av flyktingar mol statlig ersättning. Förslaget innebär att förläggningstiden för organiserat överförda flyktingar skulle kunna förkortas från i genomsnitt drygt sex månader till ett par veckor. Insatserna för flyktingar sker sålunda huvudsakligen i kommunerna och behöver inte som hittills koncentreras till den allra första tiden i landet utan kan bättre anpassas till flyktingarnas behov. För enskilt inresta flykfingar innebär förslaget att nuvarande form av s. k. enskild inkvartering genom länsarbetsnämnden upphör. För en utförligare beskrivning av förslaget hänvisar jag till underbilaga 2.

Förslaget inbegriper alltså ett system med överenskommelser mellan

 

Prop. 1983/84:124                                                    14

SIV och enskilda kommuner om au dessa mot särskild statlig ersättning skall åta sig att ta emot flyktingar och svara för den introduktion i samhäl­let för vilken AMS i dag svarar. Även asylsökande bör enligt arbetsgrup­pen omfattas av detta system. Nuvarande regler om ersättning till kommu­nerna för bistånd fill flyktingar m.fl. bör enligt AGFA- gruppen anpassas fill det föreslagna systemet med överenskommelser. Det nya systemet antas enligt AGFA-gruppens bedömning kunna leda till minskade kostna­der för staten med ca 20 milj. kr. per budgetår jämfört med nuvarande system, räknat på de förutsättningar som gällde budgetåret 1979/80.

Grundtanken bakom AGFA-gruppens förslag är att flyktingarna så tidigt som möjligt skall kunna leva som övriga invånare i en normal miljö och att de där skall få en behovsanpassad introduktion i det svenska samhället. Det föreslagna systemet med överenskommelser mellan staten och kom­muner syftar bl. a. till alt få till stånd en förbättrad planering av kommuner­nas insatser för flyktingar.

F.n. är flyktingarnas bosättning starkt koncentrerad fill vissa kom­muner. Del gäller särskilt dem som kommer hit på egen hand och söker tillstånd under åberopande av politiska och/eller politisk-humanitära skäl. Koncentrationen till vissa kommuner bar inneburit problem för en del av dessa kommuner. Flera kommuner har i olika sammanhang ställt krav på ett ökat statligt ansvarstagande såväl i fråga om geografisk fördelning av invandringen som för kostnaderna för hjälp ål asylsökande, flyktingar och andra invandrare. Den starka koncentrationen av flyktingar till vissa kom­muner har ibland också ytterst inneburit problem för de enskilda flykting­arna genom att kommunerna har haft svårt att ge tillfredsställande social service och utbildning. Genom det föreslagna systemet med överenskom­melser mellan stat och kommuner om flyktingmottagning ansåg AGFA-gruppen att man också anvisat en väg att minska koncentrafionen av flyktingar till vissa kommuner.

Problemen med den starka koncentrationen av enskilt inresta flyktingar till vissa kommuner har också uppmärksammats av IPOK, som föreslagit ell stafiigt ansvar för att asylsökande och andra som söker tillstånd för bosättning efter inresan erbjuds bostäder. Detta bör enligt kommitténs förslag ske inom ramen för de avtal om mottagande av flykfingar som staten enligt AGFA-förslaget bör träffa med kommunerna. Syftet med förslaget är att skapa bättre möjligheter att erbjuda service åt dem som väntar här och som sedermera får stanna i landet som flyktingar.

Den av AGFA och IPOK föreslagna modellen för mottagandel av asyl­sökande och flyktingar har vad gäller dess allmänna inriktning och innehåll mottagits i huvudsak positivt vid remissbehandlingen. En del remissinstan­ser har dock ansett atl modellen inte varit tillräckligt utredd vad gäller det praktiska genomförandel. Från kommunernas sida redovisades i remiss­yttrandena en positiv inställning till det föreslagna avlalssystemet under förutsättning att de ekonomiska frågorna kunde lösas tillfredsställande.

 

Prop. 1983/84:124                                                    15

För egen del anser jag att del finns starka skäl för en reformering av mottagandet av flyktingar och asylsökande med den inriktning som AGFA och IPOK har föieslagit. Jag delar AGFA-gruppens uppfattning att flyk­tingarnas introduktion i det svenska samhället kan underlättas om de så tidigt som möjligt kan leva i en normal miljö, helst där de sedan kan bo kvar och arbeta. Långa förläggningsvistdser kan medföra risk för att flyktingar blir passiva och all deras integration i det svenska samhället försvåras. Vistelse lång lid på förläggning medför också höga kostnader för samhället. Det är vidare en fördel om den sociala service som finns uppbyggd i kommunerna även kan utnyttjas för mottagandet av flyktingar och att man undviker kostnadskrävande särlösningar och parallella organi­sationer.

SIV har på regeringens uppdrag undersökt på vilka sätt en tillräcklig fillgång på bostäder för flyktingar kan tryggas i samband med ett kommu­nalt omhändertagande av flyktingar. Av verkels redovisning av detta upp­drag framgår bl. a. att tillräcklig tillgång på bosläder bör kunna tryggas genom överenskommelser med kommuner och att det således inte behövs någon ny lagstiftning eller att staten direkt skaffar bostäder ål flyktingar. Däremot behöver kommunerna en förbereddsetid för atl kunna planera en lämplig tillgång på bostäder som svarar mot de behov som överenskom­melserna med SIV motiverar.

Jag är av den uppfattningen att det genom det föreslagna systemet skapas förutsättningar för att ge alla flyktingar som kommer till Sverige en bra start i det svenska samhället. Inle minst viktigt är att kommunerna får väsentligt bättre möjligheter än i dag att planera för flyktingarnas tillvaro i kommunen. Jag är också av den uppfattningen alt det föreslagna systemet bör innebära att fler kommuner kommer alt engagera sig i flyktingmotta­gandet, vilkel sannolikt kan innebära en förbättring av landets samlade möjligheter att även i fortsättningen bedriva en generös flyktingpolitik.

Mot bakgrund av vad jag här anfört föreslår jag att formerna för motta­gande av flyktingar och asylsökande förändras så all verksamheten huvud­sakligen genomförs i kommunal regi med stöd av statlig ersättning. Mitt förslag innebär att kvotflyktingar skall vistas kortare tid än f. n. på mottag­ningsförläggning och att länsarbetsnämndernas s.k. enskilda inkvartering för enskilt inresta flyktingar upphör.

Jag kommer senare att mera ingående redovisa min syn på de praktiska formerna för hur organiserat överförda flyktingar resp. asylsökande skall tas emot samt på arbets- och kostnadsfördelningen mellan stat och kom­mun för flyktingmottagningen.

2.3 Överföring av det statliga ansvaret för flyktingmottagandet till SIV

AGFA-gruppen föreslog att ansvaret för överföring och omhänderta­gande av flyktingar i Sverige i huvudsak skulle föras över till SIV. Det

 

Prop. 1983/84:124                                                    16

viktigaste skälet som gruppen angav var att flyktingverksamheten borde ses som ett samlat verksamhetsområde och att därför ansvaret, som i dag är splittrat, borde samlas på en myndighet. SIV svarar redan i dag för uttagning av flykfingar, för samordning av samhällets insatser för flykfing­ar och för kontakter med flyktingarnas egna organisationer och med berör­da svenska organisationer.

AGFA-gruppen framhöll också att frågan om förändrad ansvarsfördel­ning på statlig nivå i hög grad sammanhänger med frågor om innehåll och former för flyktingverksamheten. Eftersom SIV inte har någon regional organisation skulle således en överföring av det statliga ansvaret från AMS till SIV i hög grad underlättas av om formerna för flyktingmottagningen samtidigt förändrades så att huvuddelen av det prakfiska genomförandet av flyktingverksamheten sker i kommunal regi.

Arbetsgruppens förslag att föra över ansvaret för flykfingverksamheten från AMS till SIV har på det hela taget mötts av en mycket positiv remissopinion. Vissa remissinstanser har emellertid redovisai en allmän tveksamhet inför effekterna av en förändring vad gäller möjligheterna att placera flyktingar i arbete, särskilt i ett svårt arbetsmarknadsläge. Jag delar bedömningen att arbetsmarknadsläget för flykfingar är svårt. Jag finner emellertid för min del ingen grund för den oro som dessa remissin­stanser har uttryckt för att det med SIV som ansvarig myndighet skulle bli svårare än f. n. att finna arbete åt flyktingarna. Jag återkommer senare till vissa frågor som rör AMS fortsatta insatser och resurser i fråga om arbets­marknadsservice för flykfingar.

Jag vill i sammanhanget redovisa att en överföring av det statliga ansva­ret från AMS fill SIV ligger i linje med uttalanden om arbetsmarknadsver­kets arbetsuppgifter i 1981 års proposifion (prop. 1980/81:126) om arbets­marknadspolitikens framtida inriktning. Där sägs atl del är angeläget att effektivisera arbetsmarknadsverket genom att från dess verksamhetsområ­de föra bort uppgifter som inte omedelbart ligger inom det arbelsmark­nadspolitiska fältet. Nuvarande regering har därefter i tilläggsdirektiv till utredningen (A 1981:02) om arbetsmarknadsverkels ansvarsområde och organisafion också uttalat atl vissa av arbetsmarknadsverkets uppgifter bör kunna flyttas till annan huvudman i syfte att koncentrera verkets krafter på dess huvudsakliga uppgifter. Överföringen av ansvaret för flyk­tingverksamheten till en annan myndighet är ett led i denna renodling och syftar således också till att effektivisera arbetsmarknadsverkets möjlighe­ter att fullgöra sina uppgifter vad gäller arbetsförmedling m.m., vilket också kommer flyktingarna till del.

Några enstaka remissinstanser har uttryckt farhågor för intressekon­flikter mellan SIV: s tillståndsprövning å ena sidan och flyktingmoUagande å den andra. Risken för konflikter skulle - om den vore reell - ligga redan i verkets konstruktion, där integreringen av frågor rörande regleringen av invandringen och åtgärder för invandrare alltsedan verkets tillkomst år

 

Prop. 1983/84:124                                                    17

1969 varit en bärande tanke. Jag kan inte heller finna att någon verklig konflikt föreligger mellan SIV som ansvarig myndighet för flyktingmotta-gandel och den år 1975 fastlagda principen om att varje myndighet i princip skall ansvara för erforderliga åtgärder för invandrare inom sitt verksam­hetsområde.

Mol denna bakgrund förordar jag att det statliga ansvaret för överföring och omhändertagande av flyktingar förs över från AMS till SIV. Huvudde­len av de operativa uppgifter inom flyktingverksamheten som i dag åvilar socialstyrelsen bör också föras över till SIV i den mån de inle helt kan upphöra som en följd av ändrade former för flykfingmottagandet. Genom en överföring av det stafiiga ansvaret för flyktingverksamheten till SIV kommer ledningsansvaret för flyktingfrågorna på verksnivå att åvila en myndighet. Detta är särskilt viktigt när huvuddelen av det praktiska arbe­tet i flyktingmottagandet avses ske i kommunal regi. Kommunerna måste kunna vända sig fill en myndighet som har ett samlat övergripande ansvar för planering och genomförande av flyktingmottagandet.

Det förslag jag här lämnat om elt samlat och övergripande ansvar hos SIV för flyktingmottagandet innebär inget avsteg från den princip om ansvarsfördelningen mellan de statliga myndigheterna i invandrarfrågor som fastslogs av riksdagen år 1975 och som kommit till uttryck i förord­ningen (1976:310) om åtgärder för invandrare m. fl. Denna princip innebär all varje myndighet inom sitt verksamhetsområde har alt beakta de särskil­da behoven hos invandrare och språkliga minoriteter. Detta gäller självfal­let flyktingar i samma mån. SIV: s uppgift som central myndighet för flykfingmottagandet innebär dels ett ansvar för bevakning och samordning av olika statliga myndigheters verksamhet inom området, dels vissa opera­tiva uppgifter och ett särskilt ansvar för samordning och fördelning av uppgifter mellan stat och kommun och mellan enskilda kommuner inom flyktingmottagandet. Jag återkommer senare mera i detalj till SIV: s upp­gifter som central myndighet för flyktingmoltagandet.

Statsrådet Sigurdsen kommer senare att redogöra för de uppgifter inom flykfingverksamheten som bör ligga kvar på socialstyrelsen.

2.4 Överenskommelser mellan SIV och kommuner

Jag har tidigare förordat ett system för mottagande av flyktingar och asylsökande som innebär att den statliga huvudmannen, SIV, träffar över­enskommelser med kommuner om att dessa mot särskild statlig ersättning skall ta emot flykfingar i planmässiga former och svara för deras introduk­tion i del svenska samhället.

Enligt AGFA: s förslag borde regleringen mellan stat och kommun bestå av dels ett ramavtal mellan staten och Svenska kommunförbundet, dels avtal mellan SIV och enskilda kommuner. Ramavtalet skulle enligt försla­get innehålla av staten preciserade krav på innehållet i det kommunala 2    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 124

 

Prop. 1983/84:124                                                    18

mottagandet och reglera hur den statliga ersättningen skall beräknas och utgå. Avtalen mellan SIV och enskilda kommuner skulle enligt förslaget innehålla en överenskommelse om det antal flyktingar och asylsökande som kommunen skall ta emot under en viss angiven fid och ersättning för kostnader som är lokalt befingade eller beroende på flyktinggruppens speciella behov.

Jag anser att regleringen mellan stat och kommun av både principiella och praktiska skäl bör utformas på ett något annorlunda sätt än vad AGFA-gruppen föreslagit. Utgångspunkterna för överenskommelser mel­lan SIV och enskilda kommuner kan klargöras på annat säu än genom ett ramavtal. Ett sätt är atl i en förordning ange att den kommun som tar emot asylsökande och flyktingar har räu att under vissa angivna förulsäUningar få ersättning från staten för detta. En sådan förordning kan kompletteras med bemyndiganden för den statliga huvudmannen att vidta olika åtgärder för att stimulera ett kommunall flyktingmottagande. Enligt min mening bör regleringen ske på delta sätt.

Ett argument som anförts mot en reglering i förordning är att kommu­nens uppgifter då enbart kan anges i allmänna termer, medan man i eu ramavtal kan ange en mer preciserad ambitionsnivå för flykfingverksamhe­ten. Jag anser för egen del atl det är svårt atl i detalj precisera kommuner­nas åtgärder. Målet för ett introdukfionsprogram för flyktingar skall vara att dessa genom hjälp och stöd kan finna sig till räUa här i landet samt att de genom informafion, svenskundervisning, tolkhjälp m. m. blir i stånd att utnyttja den svenska samhällsservicen på lika villkor som den övriga befolkningen. Men del gäller att se flyktingens situation i eU sammanhang och inte bara på de problem som kan uppstå därför att han eller hon är flykting. Merparten av kommunens åtgärder för flyktingar är samma som för andra kommuninvånare med vissa standardkrav angivna i lagstiftning. Kommunens åtgärder måste bygga på lokala förutsättningar och måste i vissa avseenden anpassas fill den servicenivå som erbjuds övriga kommun­invånare. Dessutom måste flertalet av de insatser som kommunerna skall göra för flyktingar vara individuellt anpassade efter flyktingens behov. Jag återkommer senare med en allmän beskrivning av de åtgärder för asylsö­kande och flyktingar som kommunerna bör vidta samt med ett förslag till hur den statliga ersättningen skall utgå.

Det förslag om mottagande av flyktingar och asylsökande somjag föror­dar har föregåtts av överläggningar mellan företrädare för regeringskans­liet och Svenska kommunförbundet. Detta lorde utgöra en tillräcklig grund för att överenskommelser skall kunna träffas mellan SIV och enskilda kommuner om kommunalt flyktingmottagande.

SIV bör således bemyndigas alt träffa överenskommelser med enskilda kommuner om mottagande av flyktingar och asylsökande. Dessa överens­kommelser bör ange ett ungefärligt antal asylsökande och flyktingar som kommunen skall ställa bostad till förfogande åt och i övrigt ta emot i

 

Prop. 1983/84:124

19

planmässiga former under en angiven period. Överenskommelserna skall ange de rikttal kommunerna skall planera för. SIV skall så långt möjligt verka för att kommunen får ta emot det antal flyktingar och asylsökande som anges i överenskommelsen. Del ligger i sakens natur alt över- eller underskridanden av dessa rikttal måste kunna ske med hänsyn till oförut­sebara fluktuationer i flyktinginvandringen.

Ett system med överenskommelser mellan SIV och ett antal kommuner om mottagande av flyktingar och asylsökande ger självfallet inte någon kommun räU att vägra ta emot den som på egen hand söker sig till kommunen. Kommuner som idag har en stor koncentration av flyktingar bör dock kunna ställa anspråk på SIV aU söka erbjuda bostad i annan kommun åt de asylsökande som själva sökt sig till kommunen och saknar anknytning där.

Överenskommelser bör kunna träffas beträffande enbart följdinvandring fill flykfingar som en kommun tidigare har tagit emot. En förutsättning bör dock i princip vara att det rör sig om en följdinvandring av utlänningar som tillhör de kategorier som enligt vad jag tidigare anfört omfattas av ett särskilt statligt ansvar.

I överenskommelsen mellan SIV och en kommun kan t. ex. anges vilka nationaliteter eller språkgrupper av asylsökande och flyktingar som kom­munen i första hand vill planera för och som SIV i första hand bör erbjuda mottagning i kommunen. Med hänsyn till gällande lagstiftning och till osäkerheten i fråga om flyktinginvandringens sammansäUning kan dock inte en överenskommelse innehålla garantier för alt kommunen endast skall få ta emot en bestämd flyktingkaiegori eller aU denna kategori verkli­gen kommer till kommunen.

Kommuner som enligt överenskommelse med SIV tar emot asylsökande skall också svara för att dessa, om de får tillstånd att stanna i Sverige, erbjuds ett fortsatt omhändertagande i kommunen. Överenskommelserna måste ge kommunerna frihet atl organisera flyktingverksamheten på det sätt de bedömer vara lämpligt.

Överenskommelser mellan SIV och kommuner bör föregås av samråd med AMS och med andra centrala myndigheter för att bedöma förutsätt­ningarna för att flyktingarna skall kunna få arbete eller utbildningsplats i aktuella kommuner. Även kontakter med sjukvårdshuvudmannen bör som regel föregå överenskommelsen med en kommun.

2.5 Mottagande av organiserat överförda flyktingar

Jag har tidigare uUalat mig för en förändring av formerna för flykfing­mottagandet som innebär att de organiserat överförda flyktingarna, i enlig­het med AGFA-gruppens förslag, bör tas om hand i en kommun och erbjudas bostad i ett normalt bostadsbestånd betydligt tidigare än i dag. En av fördelarna med en tidig inflyttning i eget boende i en kommun är att det

 

Prop. 1983/84:124                                                    20

på ett naturiigt sätt bör underiätta för flyktingen att komma till rätta i det svenska samhället. Förutsättningarna för en naturlig integrering i det omgi­vande samhället ökar i jämförelse med vistelse på förläggning. Det bör också vara bra för flyktingen atl tidigt få del av samhällets service på ett sådant sätt och under sådana förhållanden att de i största möjliga mån motsvarar de som han eller hon senare kommer att leva med.

En ordning bör alltså eftersträvas där, på det sätt AGFA-gruppen före­slagit, svenskundervisning och huvuddelen av övriga introduktionsåt­gärder från samhället förläggs till tiden efler bosättningen i en kommun. Det kommer dock enligt min bedömning att ändå behövas någon form av mottagningsarrangemang i statlig regi i samband med ankomsten av kvot­flyktingar. Många av flyktingarna kommer från svåra förhållanden, en del direkt från fängelse eller tortyr, och behöver vila ut och återhämta sig viss tid efter ankomsten. Detta bör lämpligen ske under en kortare vistelse på en mottagningsförläggning. Där bör flyktingen normalt också erbjudas en hälsoundersökning för att fastställa eventuella akuta eller andra mer omfat­tande vårdbehov. Samtidigt bör flykfingarna i mån av behov få personlig utrustning för den första tidens vistelse i landet, l.ex. kläder för årstiden. Vidare bör grundläggande information ges om det fortsatta mottagandet i Sverige. En utredning om lämplig bostadsort och ingående diskussion med flyktingen och i förekommande fall hans familj härom är också nödvändig innan ett erbjudande bör lämnas om bosättning i en kommun som träffat överenskommelse med SIV om all ta emot flyktingar.

Jag bedömer i likhet med AGFA-utredningen att dessa åtgärder normalt bör kunna klaras av inom 2-4 veckor. Därefter bör en utflyttning ske till ett eget boende. Förläggningen bör således fungera som en mottagnings­sluss och under förläggningstiden bör normalt inte svenskundervisning och samhällsinformation för vuxna eller skolundervisning för barnen påbörjas. Dessa funktioner skall i stället ingå i de mottagningsinsatser som skall genomföras efter utflyttningen fill en kommun. Normalt skall inte heller yrkes- och arbetshvsorientering eller annan arbetsmarknadsservice ges till flyktingarna under förläggningstiden utan sådana insatser bör påbörjas först efter utflyttningen. Jag återkommer senare med en redogörelse för vad som bör ingå i det kommunala flyktingmottagandet och för hur jag ser på hälso- och sjukvårdsfrågorna och arbetsmarknadsservice för flyktingar i ett system med kommunaU mottagande.

Avsikten är således att förläggningsvistelsen för flyktingarna skall bli kort och alt endast ett fåtal åtgärder skall vidtas under den allra första korta tiden i förläggning. Även i framtiden kan det dock i vissa fall bli nödvändigt med längre tids vistelse i förläggning. Det kan t. ex. gälla flyktingar med särskilda behov, som kan vara svåra att tillgodose i normalt boende. Jag är dock av den uppfattningen att det endast i undantagsfall skall behövas långa förläggningsvistelser av detta skäl. Flertalet flykfingar som behöver ett omfattande individuellt stöd bör kunna tas om hand på ett

 

Prop. 1983/84:124                                                   21

bra sätt genom kommunala insatser. I enstaka fall kan det också bli aktuellt med placering på sjukvårdsinrättning för att tillgodose varaktiga vårdbe­hov. Ett ahemativ till direkt bosättning i en kommun eller längre förlägg­ningsvistelse kan i vissa fall också vara placering på en folkhögskola.

Längre förläggnings vistelser än de normaltider jag angivit kan också bli aktuella dels övergångsvis innan SIV har hunnit träffa överenskommelser med så många kommuner om flyktingmottagande atl det täcker det nor­mala behovet, dels om flykfingkvoten med kort varsel behöver ökas med hänsyn till särskilda händelser och förhållanden utanför vårt land.

I de fall det kan bli nödvändigt med längre tids vistelse på förläggning måste flyktingarna under förläggningstiden kunna få svenskundervisning och komma i åtnjutande av vissa andra insatser som annars skulle utföras i bosättningsorten. Detta kräver flexibilitet. SIV bör bemyndigas att vid behov träffa överenskommelse om tjänsteköp av olika slag med de kom­muner där förläggningarna är belägna. Utplacering från en längre förlägg­ningsvistelse kan antingen ske på samma sätt som i dag, dvs. till arbete eller utbildning när flyktingen fått genomgå grundläggande svenskunder­visning, eller utan att arbete eller utbildning är ordnad i förväg fill kom­muner som planerat för flyktingmottagande.

De förslag jag nu har lämnat innebär alltså att kvotflyktingarnas vistelse på mottagningsförläggning skall kunna minskas från i dag i genomsnitt 6-7 månader till normalt 2—4 veckor. Detta leder naturligtvis till ett väsentligt mindre behov av förläggningsplatser än i dag för kvotflyktingama. Jag återkommer till behovet av föriäggningskapacitet.

2.6 Mottagande av asylsökande

2.6.1 Inkvartering i utredningsförläggning och erbjudande av bostad m.m.

IPOK har föreslagit att asylsökande och andra som söker tillstånd för bosättning efter inresan, i de fall de inte själva har ordnat sin bostadsfråga, bör erbjudas bostad i en kommun som träffat överenskommelse med SIV om att ställa bostäder till förfogande och i övrigt bistå fillståndssökande. Det bör i första hand vara fråga om orter inom regioner där arbete på sikt kan erbjudas, om sökanden skulle beviljas tillstånd. Andra kommuner än den där sökande anvisats bostad bör enligt IPOK: s mening i princip kunna begränsa sina insatser till att avse akut hjälp. Har sökanden personlig anknytning till en viss ort bör bostad självfallet erbjudas där.

Kommunernas möjhgheter att vid onormal tillströmning kunna förse tillståndssökande med lämpliga bostäder kan, enligt IPOK: s mening, be­höva kompletteras med anordningar som staten direkt svarar för. Såsom en möjlig reserv för inkvartering av tillståndssökande under en begränsad tid anser kommittén därför alt det bör övervägas alt inrätta någon form av

 

Prop. 1983/84:124                                                    22

statliga motlagningsföriäggningar. Det skulle i första hand gälla för asylsö­kande som kommer via Arlanda flygplats utan att ha bostad ordnad eller någonstans atl ta vägen.

IPOK: s förslag att asylsökande och andra tillståndssökande skall erbju­das bostad i en kommun med vilken SIV träffat överenskommelse har i huvudsak bemötts positivt av en bred remissopinion. Svenska kommun­förbundet framhåller emellertid att en förutsättning för att de tillståndssö­kande inte hamnar i "fd" kommun torde vara att de placeras i någon form av genomgångsbostäder i avvaktan på att en tillfredställande utredning gjorts om eventuella anhöriga och andra faktorer som bör påverka var bostad skall erbjudas. Med en utveckling mot kortare väntefider ifrågasät­ter förbundet också om inte placering i statliga förläggningar under hela tillståndsprövningen kan vara ett alternafiv till de avtal mellan SIV och kommuner om mottagande som föreslagits. Socialstyrelsen, som i grunden är positiv till atl fillståndssökande erbjuds bostäder i kommuner med vilka SIV träffat överenskommelser, anser att stor hänsyn måste tas till varje enskild individs och familjs behov och önskemål om bostadsort.

Jag ansluter mig för egen del till grundtanken bakom IPOK: s förslag, nämligen att samhället måste ha möjlighet att i ett tidigt skede påverka var asylsökande och andra som saknar anknytning till Sverige skall tillbringa väntetiden. Syftet härmed bör vara alt söka avlasta de kommuner som under senare tid på grund av stor tillströmning av enskilt inresta flyktingar har haft problem atl erbjuda dessa tillfredsställande service samt att där­igenom skapa bättre möjligheter alt erbjuda service åt dem som väntar här och som sedermera får stanna i landet som flyktingar. Genom det föreslag­na systemet där staten genom SIV träffar överenskommelser med kom­muner om mottagande av flyktingar och asylsökande bör etniska grupper få bättre möjligheter än nu att hålla ihop och få en ändamålsenlig service. Kommuner som har elt stort antal etniska grupper har som regd väsentligt svårare att ge fullgod service åt alla eftersom del måste ske på ett stort antal språk.

Systemet med bostadserbjudanden till tillståndssökande bör avse de som saknar familjeanknytning i Sverige och som inte har sin bostadsfråga löst. Det gäller primärt de asylsökande. Övriga som får vänta på tillstånd i landet åberopar som regel familjeanknytning som skäl och har i allmänhet inkvartering ordnad genom någon släkting. Vad gäller den närmare utform­ningen av systemet måste man enligt min mening betrakta dem som söker asyl i samband med inresan och dem som söker tillstånd först efter en tids vistelse i landet på något olika sätt. Även för utlänningar som söker asyl i direkt anslutning till inresan kan inkvartering under den första tiden behö­va ordnas på något olika sätt beroende på inreseort.

Enligt min mening bör huvudprincipen vara att de, som i samband med inresan till Sverige ansöker om uppehållstillstånd för bosättning och inte direkt avvisas, hänvisas till en kortare tids inkvartering vid en utrednings-

 

Prop. 1983/84:124                                                    23

förläggning där normalt utredningen i tillståndsärendet görs. Detta bör, under förutsättning alt polisen har tillräckliga resurser för utredningar i anslutning till en sådan förläggning, leda till att utredningarna går snabbare och får högre kvalitet än om de är utspridda på en rad olika polisdistrikt.

Under vistelsen på utredningsförläggningen skall vad gäller asylsökande också göras en planering av var det fortsatta mottagandet bör ske. En sådan planering måste utgå från den asylsökandes individuella bakgrund och önskemål samt från kommunernas förutsättningar all ta emot olika etniska grupper. Ett samtal med den lillståndssökande krävs självfallet för en bedömning av var bostad skall erbjudas. Så långt möjligt bör de särskil­da önskemål som den asylsökande kan ha beaktas med tanke på att placeringen under väntetiden syftar till permanent bosättning om vederbö­rande får stanna. Om individuella önskemål inte beaktas tillräckligt kan det leda till en omfattande sekundär flyttning mellan olika kommuner.

En del av de asylsökande brukar uppge någon form av anknytning till Sverige vid ankomsten. Om det inte gäller en mycket nära familjeanknyt­ning, bör även dessa asylsökande i princip inkvarteras vid en utrednings-förläggning. Därigenom bör utredningen i tillståndsärendet kunna gå snab­bare. Under den tid den asylsökande vistas på utredningsförläggningen kan det också prövas om en bostad kan ordnas på önskad ort. Vidare ger förläggningsvistelsen möjlighet för kommunen i fråga att ordna bostad och i övrigt förbereda mottagandel.

Det är angeläget att under den lid inkvartering sker vid en utredningsför­läggning information lämnas om hur prövningen av tillståndsärenden går till, vilka regler som gäller för asylsökande och vad som händer under väntetiden.

Det bör vara möjligt att normalt genomföra utredningen i tillståndsären­det och finna en lämplig bostadsplacering inom några veckor. Ett mål bör vara att förläggningstiderna inte skall överstiga fyra veckor. Det är önsk­värt att också SIV: s beslut i tillståndsärendet kan fattas inom denna tid. Detta bör som regel vara möjligt i ärenden som enligt polisens bedömning bör bifallas och i vilka det därför inte krävs något offentligt biträde. Om offentligt biträde skall förordnas kan del däremot många gånger vara svårt för SIV att fatta något beslut inom fyra veckor efter ankomsten, eftersom biträdet normalt har 14 dagar på sig för att komma in med synpunkter. Del torde därför i dessa fall relativt ofta bli aktuellt med utflyttning i en kommun innan SIV har fattat sitt beslut. Om så är möjligl bör då ske en viss samordning mellan utflyttningen och förordnandet av biträde så att biträdet utan större svårighet skall kunna träffa den asylsökande.

Det är mot bakgrund av att Arlanda flygplats är den mest frekventa inreseplatsen viktigt att det finns mottagningskapacitet i anslutning till Arlanda. Den mottagningssluss som i dag finns i Märsta bör även fram­deles användas för ändamålet. Jag anser emellertid att SIV, när verket får huvudansvaret för flyktingmottagandet, också bör få ett huvudansvar för

 

Prop. 1983/84:124                                                    24

verksamheten vid mottagningsslussen och ett praktiskt ansvar för fördel­ningen av asylsökande på olika kommuner. Nuvarande mottagningssluss har inte tillräcklig kapacitet för att ensam kunna tjäna som utredningsför­läggning för dem som reser in via Arlanda. Jag återkommer till frågan om förläggningskapacitet.

Med hänsyn till den varierande inresefrekvensen på andra orter torde det inte finnas tillräckligt behov av särskilda mottagningsslussar eller utredningsförläggningar i statlig regi med en fast organisation i direkt anslutning till dessa inreseorter. Utlänningar som söker asyl på andra inreseorter i samband med inresan eller strax därefter bör emellertid få i princip samma mottagande och erbjudande om bostad som de som söker asyl på Arlanda. En möjlighet är att avtal träffas mellan SIV och berörda kommuner om att ställa tillfaUiga bostäder till förfogande för inkvartering under den tid polisens utredning sker och fills en mer permanent bostad kan erbjudas i en kommun med vilken SIV träffat överenskommelse om mottagande. Det är givetvis ingenting som hindrar att inresekommunema även träffar överenskommelser om mer varaktig mottagning av ett visst antal asylsökande och flyktingar.

För att klara inkvartering och bostadserbjudanden åt asylsökande som kommer via andra inreseorter än Arlanda krävs en flexibel organisation. Om inte den förläggningskapacitet som primärt är avsedd för asylsökande som kommer via Arlanda är fullt utnyttjad bör denna kunna tas i anspråk även för asylsökande som kommer via andra inreseorter. Om antalet inresor, l.ex. vid Skåne-hamnarna ökar kraftigt bör det också finnas möjligheter att anordna tillfälliga mottagningsförläggningar i SIV:s regi. Jag återkommer till frågan om dimensioneringen av utredningsförläggning-ar och om hur beredskap kan ordnas.

Jag utgår från att det vid erbjudande av bostad och mottagande i planera­de former kommer att kunna tas så stora hänsyn till individuella önskemål och behov att erbjudandena överlag kommer att accepteras av de till­ståndssökande. Det är självklart aU den som har sin familj i en kommun eller har någon annan stark anknytning till en viss kommun inte bör erbjudas bostad på annat håll. Erfarenheterna visar emellertid att en stor del av de asylsökande inte har någon nära anknytning till någon särskild kommun. Även dessa bör emellertid som regel - om de så önskar -erbjudas bostad i en kommun som tar emot landsmän eller där det redan tidigare finns landsmän.

Det kan givetvis inte uteslutas att det i undantagsfall inte är möjligt alt fillgodose den enskildes önskemål. Om en asylsökande av någon anledning inte accepterar ett bostadserbjudande i en kommun utan i stället på eget initiativ söker sig till en annan kommun har vistelsekommunen enligt socialtjänstlagen ett ansvar för att vederbörande - i likhet med alla som vistas i kommunen - får stöd och hjälp. En förutsättning härför är dock att behoven inte kan fillgodoses på annat sätt. Ett statligt erbjudande om

 

Prop. 1983/84:124                                                   25

bostad och social service i planerade former under väntetiden kan vara av betydelse vid prövningen av biståndsbehovet.

Det förekommer att asylsökande ufiänningar redan vistats kortare eller längre tid i en kommun innan ansökan om uppehållstillstånd lämnas in till polisen. I en del av dessa fall har redan viss anknytning fill orten etable­rats. Vid sådana förhållanden bör det endast i undantagsfall bli aktuellt med inkvartering i en utredningsförläggning eller bostadserbjudande i en annan kommun med stöd av SIV.

En utlänning som söker asyl först efter en tids vistelse i en kommun bör normalt kunna erbjudas bostad och socialt stöd där under väntetiden. Kommunen kan emellertid bedöma att prognosen för en framlida bosätt­ning är dålig, t. ex. därför att kommunen har svårt att erbjuda social och annan service. Kommunen bör då kunna vända sig till SIV i syfte att undersöka om SIV kan erbjuda inkvartering i utredningsförläggning och/eller bostad i en lämplig kommun som har överenskommelse med SIV. Ett annat skäl för att samråda med SIV kan vara att kommunen i fråga anser sig ha svårigheter att klara en alltför omfattande språkservice till asylsökande och flyktingar av många skilda nationaliteter. Det är även i dessa fall självklart atl ett bostadserbjudande i en annan kommun via SIV inte skall kunna aktualiseras om den asylsökande har någon nära famil­jeanknytning i den första kommunen.

2.6.2 Åtgärder för utlänningar som väntar på beslut ifråga om uppehålls­tillstånd

Jag skall nu behandla frågan om vilka åtgärder en kommun normalt bör vidta för utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd och om det kan finnas skäl att behandla den som ännu inte fått tillstånd alt bosätta sig i landet på elt annat sätt än den som fått tillstånd. Jag gör därför en genomgång på motsvarande sätt som IPOK gjort av den tillståndssö­kandes rättigheter och möjligheter när del gäller tillträde till utbildning, sociala välfärdsanordningar samt hälso- och sjukvård. En utgångspunkt är den av riksdagen fastslagna principen att tillståndssökande inte har rält att arbeta under väntetiden. Direkt arbelsförberedande åtgärder bör heller inte vidtas förrän tillstånd har beviljats.

Tillträde till utbildning

Barn till utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd är inte skolpliktiga på samma sätt som barn som är bosatta i landet. Enligt skollagen skall dock ell barn som vistas i en kommun - även om det inte är kyrkobokfört där - tas emot i grundskolan om, med hänsyn till barnets bästa, särskilda skäl talar för det. Enligt praxis las barn till dem som väntar på tillstånd regelmässigt emot i grundskolan. Grunden för denna praxis är främst anvisningar från SÖ från år 1974 i vilka anges atl det av såväl sociala som pedagogiska skäl ofta är till barnels bästa att inskrivning sker. I dessa

 

Prop. 1983/84:124                                                    26

anvisningar framhålls emellertid också att det åligger skolmyndigheten att informera eleven och dennes vårdnadshavare om att deltagande i undervis­ning är att betrakta som en temporär social åtgärd under väntefiden och att inskrivningen inte får tjäna som argument för atl vederbörande skall få rätl all stanna här.

IPOK anser all möjligheten till inskrivning i grundskolan, i synnerhet under pågående termin, kan ifrågasättas om handläggningstiderna i till­ståndsärenden förkortas och de mål härvidlag som kommittén anger upp­nås. Som ell alternativ till nuvarande ordning för kommittén fram en idé om alt anordna sammanhållna aktiviteter för hela familjen, där samtliga familjemedlemmar kan delta tillsammans, med l.ex. orientering i den nya miljön eller andra studieaktivileter.

De remissinstanser som tar upp frågan om inskrivning i grundskolan av barn till utlänningar som saknar uppehållstillstånd är tveksamma fill IPOK: s resonemang. Det gäller SIV, TCO, Ärkebiskopen, Rädda Barnen, Svenska Flyktingrådet, Sveriges frikyrkoråd och några kommuner. Stock­holms kommun framhåller att befrielse från inskrivning i grundskolan bör kunna ges i vissa fall av särskilda skäl men alt fullgod ersättning till skolgång måste finnas innan några andra förändringar vidtas.

Innan det finns skäl att överväga en omprövning av nuvarande principer för när barn till tillståndssökande bör skrivas in i grundskolan bör enligt min mening de av IPOK uppställda målen i fråga om handläggningstider i princip ha uppnåtts. Jag är således inte beredd alt f. n. aktualisera några förändringar. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Göransson.

Jag vill emellertid i detta sammanhang starkt understryka vad som sägs i SÖ: s anvisningar om skolmyndigheternas informationsskyldighet i sam­band med inskrivningen och om att barnens skolgång inte får tjäna som argument för all en utlänning som sökt uppehållstillstånd skall få rätt att stanna här. Klar information om alt barnens skolgång och andra samhälls­insatser under väntetiden inte utgör något ställningstagande från samhäl­lets sida till vederbörandes rätt atl stanna här måste i framliden också lämnas i samband med alt asylsökande erbjuds bostad i en kommun.

Enligt vad jag tidigare föreslagit kommer en stor del av de utlänningar som söker tillstånd i anslutning fill inresan att under de första veckorna vistas i en utredningsförläggning. Under denna tid bör inte någon utbild­ning för vare sig barn eller vuxna erbjudas.

Personer som saknar tillstånd i Sverige får inte delta i kommunal vuxen­utbildning eller i grundutbildning för vuxna och inte heller i högskoleutbild­ning eller arbetsmarknadsutbildning. IPOK har inte funnit några skäl som talar för ändring av dessa regler och det förekommer heller knappast några synpunkter i denna fråga i remissvaren. Inte heller enligt min mening finns det några skäl att ändra nuvarande principer för tillträde till dessa utbild­ningsformer. Jag har i denna fråga samrått med cheferna för utbildnings-och arbetsmarknadsdepartementen.

 

Prop. 1983/84:124                                                    27

Enligt regeringens bestämmelser skall utlänningar för att få delta i stu­diecirklar i svenska för invandrare (sfi) i princip ha uppehållstillstånd eller — för nordbor - vara kyrkobokförda i Sverige om särskilda skäl inte föranleder annat. SÖ har föreskrivit att väntan på uppehållstillstånd kan vara ett sådant särskilt skäl. SÖ: s motiv är att det bl. a. av humanitära skäl är lämpligt atl låta utlänningar studera svenska eftersom väntetiderna ofta är långa. I prakfiken har SÖ: s föreskrifter lett till atl vuxna utlännningar som sökt uppehållstillstånd i allmänhet deltar i sfi under väntetiden. Enligt IPOK: s mening bör rätten till sfi i princip vara förbehållen dem som har rätt att bo i Sverige och som förbereder sig bl. a. för arbetslivet här. För den som väntar på tillstånd bör enligt IPOK: s mening emellertid ordnas andra aktiviteter som ger meningsfull sysselsättning under väntetiden. Sådana aktiviteter bör enligt IPOK lämpligen handhas av studieförbunden och kan l.ex. vara orientering om svenska samhällsförhållanden och viss undervisning i svenska språket. Som tidigare nämnts för IPOK också fram tanken på sammanhållna studieaktivileter för familjer t. ex. i studieförbun­dens regi.

Förslag i fråga om den framtida utformningen av sfi planeras lämnas i en särskild proposition senare under våren. Detta förslag kommer att innebä­ra att sfi får en mer enhetlig utformning än f. n. En utgångspunkt är att sfi i princip skall vara förbehållen ufiänningar som blivit kyrkobokförda. I likhet med IPOK vill jag dock framhålla att någon form av meningsfull verksamhet under väntetiden bör finnas för dem som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd. Det bör t. ex. kunna ordnas genom studieför­bunden eller i samarbete mellan kommun, studieförbund och andra organi­sationer.

Sociala välfärdsanordningar

Den som har rätt att här i landet vänta på beslut i sitt tillståndsärende har också rätt att få hjälp till sin försöijning om han eller hon saknar egna medel. Enligt socialtjänstlagen har varje kommun det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. I 6§ socialtjänstlagen sägs att den enskilde har rält till bistånd för sin försörjning och livsföring i övrigt, om dessa behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Jag har tidigare behandlat frågan om hur asylsökande, som inte har någon direkt anknytning till en kommun, bör erbjudas bostad och planerad mottagning i en kommun med vilken SIV ingått överenskom­melse härom. Jag skall här kortfattat redovisa min syn på vilket bistånd som normall torde bli aktuelh att lämna till den asylsökande i mottagnings­kommunen. Det är till denna normala omfattning på biståndet som den statliga ersättning somjag senare kommer atl föreslå skall relateras.

I likhet med IPOK samt socialstyrelsen, som är den enda remissinstans som haft direkta synpunkter i denna fråga, anser jag alt omfattningen och formerna för bistånd till den som saknar tillstånd måsle anpassas fill det

 

Prop. 1983/84:124                                                    28

förhållandet att det är osäkert om den tillståndssökande kommer att få stanna i landet. Socialnämnd och invandrarförvaltning kan t. ex. göra en betydelsefull insats bl. a. när det gäller att förbereda den tillståndssökande såväl på möjligheten att han eller hon inte får stanna här som på de svårigheter som kan möta vid konfrontationen med svenskt samhällsliv och svenskt kulturmönster.

Den som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd och som saknar egna medel eller annan möjlighet att försöija sig bör få sin försörjning tryggad genom socialbidrag. Sådant bidrag bör normalt utgå enligt gällande socialbidragsnorm i kommunen. Bidraget skall enligt 6§ socialtjänstlagen anpassas så att det ger den hjälpbehövande en skälig levnadsnivå. Detta bör normalt kunna tolkas så att bidrag utöver norm inte utgår under väntetiden, t. ex. för inköp av kapitalvara eller annan utrustning som inte är absolut nödvändig för den enskildes livsföring.

Rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen är emellertid inte begränsad fill socialbidrag. En utlänning som väntar på uppehållstillstånd kan också ha rätt att i vissa fall få andra former av social omsorg. Förhållandena i varje enskilt fall skall bestämma insatsernas art och utformning.

Vid denna individuella bedömning kan det förhållandet att det råder osäkerhet om utlänningen i fråga kommer att få stanna i landet i vissa fall vara av betydelse för vilket bistånd som bör lämnas. Det är t. ex. inte rimligt att under väntetiden påböija vård- och behandlingsprogram som är långsiktiga eller som utan större nackdel kan senareläggas.

Vad gäller barnomsorg innehåller socialtjänsfiagen bestämmelser om att kommunerna är skyldiga att anvisa alla barn som stadigvarande vistas i kommunen plats i förskola fr. o. m. det år de fyller sex år. Med uttrycket stadigvarande vistelse avses enligt förarbetena till lagstiftningen en vistelse som är avsedd att vara minst två månader. Det innebär att det kan bli aktuellt med placering av sexåringar, som är barn till utlänningar som sökt uppehållstillstånd, i förskola. IPOK ifrågasätter dock om en sådan place­ring normalt bör ske när utvecklingen går mot allt kortare handläggnings­tider. Några av de remissinstanser som är tveksamma till IPOK: s resone­mang vad gäller inskrivning av barn i grundskolan är också tveksamma till atl inte alla sexåringar skulle beredas plats i förskola. Kritiken mot IPOK: s förslag i fråga om förskolan är dock mindre än vad gäller grund­skolan.

Jag vill här vad gäller erbjudande av plats åt sexåringar i den allmänna förskolan upprepa vad jag tidigare sagt i fråga om inskrivning i grundskolan av barn fill tillståndssökande. Det innebär att en omprövning av nuvarande ordning f. n. inte bör aktualiseras. Jag vill samtidigt framhålla att det f. n. torde vara sällsynt att barn till asylsökande börjar i den allmänna förskolan även om de erbjuds en plats.

Vad gäller barn under sex år delar jag IPOK: s uppfattning att plats i kommunal barnomsorg bör anvisas endast i undantagsfall efter en nog-

 

Prop. 1983/84:124                                                   29

grann prövning i varje enskilt fall om barnet har behov av särskilt stöd. Enbart det förhållandet att barn till en asylsökande kommer från en annan kultur och har ett annat språk kan således inte i dessa fall, där barnets framtid i Sverige är osäker, anses innebära att barnet har behov av särskilt stöd och därför skall få en barnomsorgsplats.

Hälso- och sjukvård

Ufiänningar som saknar uppehållstillstånd har rätt till akut sjukvård. Om det föreligger ett akut vårdbehov avgörs från fall till fall av den behand­lande läkaren. IPOK anser inte att någon förändring eller precisering av gällande regler är påkallad. Kommittén föreslår dock att sjukvårdshuvud­männen bör erhålla ersättning för kostnaderna för akut vård av tillstånds­sökande direkt från staten. Detta förslag har tillstyrkts av en bred remiss­opinion. Enligt socialstyrelsen bör ersättning även kunna utgå för viss icke akut vård. Det kan t. ex. gälla aborter eller ett vårdbehov som kan övergå i ett akut behov av vård, om vårdbehovet inte blir tillgodosett. Jag ansluter mig till detta förslag. Jag återkommer senare till formerna för den statliga ersättningen till sjukvårdshuvudmännen.

Kommittén föreslår vidare att personer som har sökt tillstånd och som har rätt att här i landet vänta.på beslut i tillståndsfrågan normall bör få en grundläggande hälsoundersökning så snart som möjligt efter ankomsten. Sådana hälsoundersökningar föreslås vara kostnadsfria för den enskilde och finansieras med statliga medel. Flera remissinstanser ställer sig posi­fiva till detta. Socialstyrelsen anser att det inte bör ske någon allmän hälsoundersökning av dem som söker uppehållstillstånd. I individuella fall kan det dock, enligt socialstyrelsen, finnas behov av en hälsoundersök­ning. Jag delar denna uppfattning och återkommer senare till denna fråga.

Slutligen har IPOK vad gäller hälso- och sjukvård föreslagit att SIV bör ta de initiativ som behövs för att asylsökande i praktiken skall kunna erbjudas adekvat psykisk vård. Här är bl. a. kontakter med sjukvårdshu­vudmännen i samband med överenskommelserna med kommunerna om mottagande av flyktingar väsentliga. Det är också viktigt med samarbete med socialstyrelsen, som är ansvarig fackmyndighet. Jag kommer senare att redovisa möjligheterna för SIV att under vissa förutsättningar utge särskilda bidrag till kommuner för speciella insatser. Sådana bidrag bör också kunna användas som stöd till en landstingskommun om det på något håll krävs extraordinära insatser i fråga om psykisk vård.

2.7 Innehåll i det kommunala flyktingmottagandet

Jag skall nu som ledning för överenskommelser mellan SIV och enskilda kommuner göra en allmän beskrivning av vad som enligt min mening bör ingå i ett kommunalt flyktingmottagande. Del är mot den beskrivning jag här gör som den statliga ersättningen till kommunerna som jag senare kommer att redovisa skall relateras.

 

Prop. 1983/84:124                                                    30

Som jag redan har framhållit, bör flyktingmottagandet ha som utgångs­punkt aU flyktingarna behöver visst särskilt stöd av samhället i syfte alt få en bra start och en god anpassning i sitt nya land. Jag vill här betona vikten av att detta stöd så långt möjligt ges med hänsynstagande till flykfingens individuella behov.

AGFA-gruppen har i sin rapport lämnat förslag i fråga om inriktningen och omfattningen av de insatser för flyktingar som samhället bör erbjuda. Jag instämmer i allt väsentligt i dessa förslag. Jag vill här framhålla att det förslag till innehåll i den kommunala flyktingverksamheten som jag nu avser lämna inte innebär någon egentlig utvidgning av nu gällande flykting­förmåner. Vad det är fråga om är alt omorganisera flyktingverksamheten på ett sätt som både främjar flyktingarnas anpassning till svenskl samhälls­liv och tar till vara redan uppbyggd kapacitet i samhället. Mot bakgrund av vad AGFA-gruppen har anfört och av de omfattande erfarenheter som finns av flyktingmottagning i vårt land, bör den kommunala flyktingverk­samheten huvudsakligen omfatta följande inslag.

Efter inflyttning i den kommun där flyktingen skall tas emot bör han eller hon få en bostad och utrustning till denna. Bostadsbidrag skall utgå till flyktingar enligt gängse regler.

Flyktingarnas uppehälle garanteras genom socialtjänsten i form av so­cialbidrag om flyktingen inte har egen inkomst eller andra medel som räcker till försörjningen. Socialbidrag bör också vid behov utgå till person­lig utrustning, tandvårdskostnader m. m. för den som saknar egna medel. I och med alt flyktingarnas behov av utrustning i samband med bosättningen löses via socialbidrag, kan de startbidrag och startlån som AMS nu kan betala ut i samband med bosättningen upphöra som separata bidrags­former.

Socialbidrag bör lämnas i enlighet med de socialbidragsnormer som finns i resp. kommun. Jag är medveten om att detla kan leda till vissa skillnader i standardnivå mellan ohka flyktingar beroende på i vilken kommun de tas emot. Det är dock enligt min mening nödvändigt att flyktingar i fråga om storleken på det ekonomiska biståndet behandlas på samma sätl som andra kommuninvånare.

Flyktingar har självfallet samma rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen som alla andra kommuninvånare. Många gånger har flyktingarna ett sär­skilt behov av socialt stöd. I inledningsskedet har flykfingen ofta behov av hjälp i många prakfiska situationer. Det kan gälla praktiska frågor i hem­met eller närmiljön eller hjälp att få kontakt med olika lokala institutioner. Vidare kräver flyktingarnas bakgrund, tidigare upplevelser och anpass­ningsproblem i allmänhet särskilda insatser. Det kan ibland vara nödvän­digt utveckla särskilda metoder i det sociala arbetet. Det är värdefullt med kommunal personal som är tvåspråkig och som har god kunskap om flyktinggruppens kulturella bakgrund och flyktingarnas särskilda anpass­ningsproblem. Familjepedagogisk verksamhet borde många gånger kunna vara en lämplig arbetsform.

 

Prop. 1983/84:124                                                    31

Förutom social service skall flyktingarna givelvis få del av annan kom­munal service som står till buds för alla kommuninvånare. Tolkservice av tillräcklig omfattning måste kunna erbjudas.

Alla flyktingar bör få svenskundervisning med samhällsorientering i en omfattning som motsvarar vad som nu ges vid AMS mottagningsförlägg­ningar. Frågan om den framlida utformningen av sfi - omfattning, organi­sation, finansiering m. m. - bereds f. n. inom regeringskansliet. Siktet är, som jag tidigare nämnt, inställt på att förelägga riksdagen proposifion senare under våren.

Vuxna flyktingar som är analfabeter bör erbjudas grundutbildning för vuxna för vilken kommunen svarar.

Flyktingarnas barn i skolpliktig ålder skall omedelbart skrivas in i grund­skolan.

Tillgång till barntillsyn är ofta en förusättning för att sfi och annan utbildning för flyktingar med barn i förskoleåldern skall kunna genomfö­ras. Kommunen kan ordna någon form av särskild barntillsyn i anslutning till sfi eller ge barn till flyktingar plats i den ordinarie kommunala barnom­sorgen. Sexåringar och de yngre barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling skall enligt gällande lagstiftning anvisas plats i förskola.

Mottagande kommun skall se till atl flyktingen kyrkobokförs, skrivs in i försäkringskassa och normalt erbjuds en hälsoundersökning om detta inte redan skett under vistelsen på en moltagningsförläggning. För hälso- och sjukvård svarar sjukvårdshuvudmannen. Jag återkommer strax till vissa hälso- och sjukvårdsfrågor.

Kulturliv och kontakt med landsmän är ofta viktigt för flyktingarnas möjligheter att finna sig till rätta. Det är också betydelsefullt med kon­takter med svenskar och svenska organisationer. Såväl frivillig - organisa­tioner som flyktingarnas egna organisafioner kan få en viktig roll i flykting­mottagandet. Kommunen bör vara beredd att anordna särskild kultur- och fritidsverksamhet i syfte atl underlätta anpassningen till ett liv i Sverige. Sådan verksamhet bör med fördel kunna ordnas i samarbete med flykting­arnas egna organisationer. Även studieförbund och folkhögskolor kan utgöra värdefulla resurser i detta sammanhang.

Det är av stor vikl att det kommunala mottagandet organiseras på ett sätl som möjliggör en anpassning till de enskilda flyktingarnas individuella behov. Det är också viktigt att åstadkomma ell flexibelt och effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser. Förutsättningarna varierar från kom­mun till kommun och det är därför, enligt min mening, självklart att kommunerna själva måste bestämma den organisatoriska utformningen av flyktingmottagandet.

OavseU den organisatoriska utformningen krävs en samordning av olika kommunala organ som är engagerade i flykfingmoUagandet. Samordning är nödvändig på flera plan. I initialskedet måste de olika facknämndernas

 

Prop. 1983/84:124                                                    32

planering samordnas. För del praktiska genomförandet krävs samarbete både mellan olika kommunala förvaltningar och mellan anställda inom förvaltningarna. Det kan t. ex. finnas behov av lokala "flyktingteam" som arbetar över sektorsgränserna.

Behov av samordning och samverkan finns också med andra lokala organ än kommunala förvaltningar. Det gäller främst sjukvård, arbetsför­medling och försäkringskassa.

Som en del av den lokala samordningen kan ses behovet av kartläggning av flyktingarnas bakgrund och särskilda behov, särskilt när en ny flykfing-grupp anländer. Det är angeläget att sådan information om flyktingarna sprids till berörda lokala funktioner. Det är också angelägel med en upp­följning av flyktingarnas förhållanden.

2.8 Statlig ersättning till kommunerna

2.8.1 Allmänt

De förändringar i systemet för mottagande av flyktingar somjag föresla­git innebär en överföring till kommunerna av en rad uppgifter, för vars genomförande staten idag svarar. Bl. a. med hänsyn till statens ansvar för flykfingpolitiken måste utgångspunkten för reformen vara att staten även fortsättningsvis har ett kostnadsansvar för dessa uppgifter. Avsikten är att de kommuner som åtar sig att ta emot flyktingar enligt det nya systemet skall få ersättning för insatser som motsvarar dem som staten idag svarar för inom ramen för AMS flyktingomhändertagande eller som staten på annat sätt finansierar.

Jag har tidigare också föreslagit alt staten bör ta elt ökat kostnadsansvar för åtgärder för asylsökande och vissa andra som efter inresan söker tillstånd för bosättning. Ett viktigt skäl - förutom de rent principiella - för att staten i ökad utsträckning bör svara för kostnaderna under väntetiden är den ojämna geografiska fördelningen av de asylsökande. Även med en ambition att minska koncentrationen till vissa kommuner torde man fram­deles få räkna med att en relativt stor del av de enskilt inresta flyktingarna på grund av någon form av anknytning kommer att tas om hand i kom­muner som under senare år haft en stor flyktinginvandring. Det är rimligt att dessa kommuner genom att träffa överenskommelse om mottagande av ett ungefärligt antal asylsökande och flyktingar kan få bättre kompensation för sina kostnader än i dag. Det är också nödvändigt med stafiig ersättning för att engagera nya kommuner i mottagandel av asylsökande och flykting­ar.

Innan jag går in på frågan om hur den statliga ersättningen bör utformas vill jag ta upp några principiella aspekter rörande ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i fråga om kostnaderna för genomförandet av invandrar- och minoritetspolitiken. Frågan om statsbidrag fill kommuner för ohka åtgärder som kommunerna vidtar för invandrare och flyktingar

 

Prop. 1983/84:124                                                    33

har blivit alltmer aktuell i den inrikespolitiska debatten under senare år. T. ex. har ett par kommuner och SIV, som till regeringen överlämnat en rapport om "Invandring och kommunal ekonomi", efterlyst ell utvidgat statligt slöd till "invandrartäta" kommuner med en mångfald av etniska grupper. Från några kommuner har också framförts att annan invandring än av flyktingar - särskilt i elt initialskede — kan förorsaka vissa kom­muner lika betydande kostnader för ekonomisk hjälp och annat bistånd som invandring av flyktingar och atl nuvarande avgränsning av den statliga ersättningen därför bör ändras.

Jag har tidigare föreslagit atl del nya systemet för flyktingmottagande bör omfatta alla som får stanna av politisk- humanitära skäl och inte som i dag enbart de som får uppehållstillstånd enligt 3, 5 och 6§§ UtlL. Därmed får kommunerna framdeles ersättning för ekonomisk hjälp och annat bi­stånd för dessa personer efter samma regler som för flyktingar. Vad gäller make/maka och barn till flyktingar utgår redan i dag ersättning för utgiven ekonomisk hjälp eftersom hela familjen i bidragshänseende betraktas som en enhet.

Även annan invandring än flyktinginvandring kan givetvis medföra bety­dande kommunala kostnader för ekonomisk hjälp och andra insatser, särskilt i ett initialskede. Jag är dock inle beredd att föreslå några ytterliga­re förändringar av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun i detta avseende. Många av de kommuner som har särskilt höga kostnader för invandrare har också en förhållandevis svag ekonomi. Regeringen kan vid prövning av extra skatleuljämningsbidrag ta hänsyn till om en kommun har höga kostnader för invandring. Jag vill i detla sammanhang också hänvisa fill alt kommiuén (Fi 1983:05) med uppdrag att se över skatieutjämnings-systemet enligt sina direktiv bör pröva om ytterligare faktorer - såsom l.ex. kostnader till följd av invandring - kan vägas in i skalteuljämnings-systemet.

Jag övergår nu till att behandla ersättningen till kommuner som tar emot flyktingar enligt den nya ordning somjag föreslagit samt de förändringar av nuvarande generella ersättning till kommuner för bistånd till flyktingar m.fl. som bör göras som en följd härav.

För en del av den verksamhet som kommunerna kommer att ta över finns redan generella statsbidrag. Del gäller främst skola och barnomsorg. Dessa gängse statsbidrag kan betraktas som grunden för statens ersättning till kommuner som tar emot flyktingar och asylsökande. Staten bör sedan i särskild ordning ersätta vissa kostnader som inle läcks genom sådana gängse statsbidrag. Jag återkommer strax till detta.

I detta sammanhang vill jag åter erinra om alt frågan om den framtida utformningen av svenskundervisningen för vuxna invandrare f. n. bereds inom regeringskansliet. I avvaktan på regeringens och riksdagens ställ­ningstaganden bör svenskundervisningen för flyktingar kunna anordnas genom studieförbund på orten inom ramen för nuvarande regler. Kostna-3   Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 124

 

Prop, 1983/84:124                                                    34

derna för denna undervisning finansieras över utbildningsdepartementets anslag Undervisning för invandrare i svenska språket m. m. I budgetpropo­sitionen 1984 har angivits ett tak på 490000 studielimmar för budgetåret 1984/85 som inte bör få överskridas. Ett överskridande av denna ram bör dock, om så är nödvändigt, kunna beviljas som en följd av alt sfi för flyktingar i ökad utsträckning skall finansieras från anslaget. F. n. finansi­eras sfi för flyktingar till stor del från AMS flyktinganslag.

Kommunernas faktiska kostnader för socialbidrag för flyktingar och utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd ersätts idag enligt förordningen (1979:1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m.fl. De ökade kostnader kommunerna får i form av socialbidrag till uppehälle, bostad och utrustning till flyktingar under den tid, som motsva­rar dagens förläggningsvistelse eller den enskilda inkvarteringen, kommer alt ersättas av staten med slöd av denna förordning utan att några grund­läggande regeländringar behöver göras. Vissa ändringar av ersättningsreg­lerna bör dock ändå genomföras, bl. a. mot bakgrund av den utvärdering av reglerna som genomförts inom socialdepartementet (DsS 1982:1). Des­sa ändringar syftar bl. a. till att underlätta utplacering av flyktingar som inte kan få sin försörjning tryggad genom arbete eller utbildning. Jag återkommer till delta.

Utöver generella statsbidrag och ersättningen av socialbidragskostnader bör kommuner som träffar överenskommelser om att la emot flyktingar och asylsökande ersättas från SIV med schablonberäknade engångsbe­lopp för varje flykting resp. asylsökande som kommunen lar emot. När jag i detta sammanhang talar om asylsökande avser jag även andra fillstånds­sökande som kan ha tagits emot inom ramen för överenskommelser mellan SIV och en kommun.

Därutöver bör SIV ges möjlighet att under vissa förutsättningar genom särskilda bidrag kompensera enskilda kommuner för vissa speciella kost­nader som inte kan inrymmas i en schablonersättning.

Jag skall nu närmare gå in på de olika delarna av den statliga ersättning­en till kommunerna samt behandla frågor som rör administrationen av ersättningen.

2.8.2 Ersättning av kostnader för ekonomisk hjälp

Enligt förordningen (1979:1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m.fl. lämnas f.n. ersättning kalenderårsvis i efterhand för kommunernas faktiska kostnader för ekonomisk hjälp (socialbidrag) enligt 6§ social­tjänstlagen till flyktingar och utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd. Ersättning för socialbidragskostnader för flyktingar ut­går generellt under det år flyktingen erhållit sill uppehållstillstånd samt de två därpå följande kalenderåren (den s. k. tväårsregeln). För flyktingar som efler denna tid fortfarande inte kan försörja sig på grund av sjukdom eller handikapp som förelåg vid ankomsten till Sverige, kan ersättning för utbetalda socialbidrag lämnas under längre tid.

 

Prop. 1983/84:124                                                    35

Som framgått av vad jag tidigare sagt bör flyktingarnas utgifter för uppehälle, bostad och andra grundläggande behov fr. o. m. den dag inflytt­ning i kommunen sker garanteras genom socialbidrag såvida flyktingen inte har sin försörjning tryggad på annat sätt. De ökade kostnader kommu­nerna därigenom får för socialbidrag till flyktingar kommer att ersättas av staten med stöd av gällande förordning utan alt några grundläggande regeländringar behöver göras. Det redovisade förslaget innebär atl även flykfingarnas behov av utrustning i samband med bosättningen löses via socialbidrag och att de startbidrag och slartlån som AMS nu kan utge för detta ändamål kan avskaffas.

Den utvärdering av gällande ersättningsregler som gjorts inom socialde­partementet (DsS 1982:1) visade bl.a. att den förändring av reglerna som gjordes år 1980 har inneburit att många kommuner fått en lägre täckning av kostnaderna för ekonomisk hjälp än vad som var avsett. Det är särskilt vissa kommuner med stor invandring av flyktingar som har svårt all själva klara sin försörjning som har drabbats. Det finns redan mol denna bak­grund skäl att ändra reglerna.

När nu kommunerna föreslås ta emot flykfingar relativt snart efter ankomslen till Sverige och långt innan arbetsplacering är aktuell är del enligt min mening nödvändigt att förändra ersättningsreglerna så att större hänsyn tas till atl behovet av ekonomisk hjälp varierar mellan olika flyk­tinggrupper och så att kommuner som lar emot flyktingar som har svårt alt få arbete inom normal tid inte missgynnas. Vad det är fråga om är atl skapa en form av garanti för mottagningskommunerna mol framlida höga kostna­der. Bl. a. i de kontakter som SIV haft med kommuner om förutsättningar för att ordna bostäder i ett kommunalt omhändertagande har, enligt vad jag erfarit, kommunerna starkt understrukit alt en sådan garanti är av stor betydelse för kommunernas intresse av att träffa överenskommelser med SIV om mottagande av flyktingar.

Den arbetsgrupp som utvärderat gällande ersättningsregler har diskute­rat olika alternativ till förändringar av ersättningssystemet som bör kunna tillgodose de syften jag nu nämnt. De huvudalternativ som gruppen redovi­sar är dels en föriängning av den tid för vilken ersättning lämnas, dels en utvidgning av den krets av flyktingar som bör undantas från den s. k. 2-årsregeln. En tänkbar sådan utvidgning som föreslagits av ett par kom­muner är att analfabefism alltid bör räknas som ett handikapp som berätti­gar till ersättning längre tid än 2 år. Arbetsgruppen pekar dock på att en sådan konstruktion bl. a. av administrativa skäl är förknippad med vissa nackdelar.

Jag delar arbetsgruppens uppfattning atl en förlängning av den tid ersätt­ning kan utgå för är att föredra av bl. a. administrativa skäl. Jag föreslår att ersättning generellt skall kunna utgå i tre kalenderår efler det år dä uppe­hållstillstånd beviljas första gången.

Även med den generella förlängning av ersättningstiden från två till tre

 

Prop. 1983/84:124                                                    36

år somjag nyss föreslagit behövs liksom hittills en undantagsregel för när ersättning skall kunna utgå under en längre tid. En sådan undantagsregel är nödvändig bl. a. för aU Sveriges möjligheter att ta emot sjuka och handi­kappade flyktingar skall kunna vidmakthållas och för atl de kommuner som tar emot flyktingar som aldrig kan förväntas komma att klara sin försörjning på egen hand inle själva skall få bära kostnaderna härför. Denna undantagsregel bör som idag på samma sätt som den generella ersättningen för ekonomisk hjälp till flyktingar gälla samtliga kommuner som har kostnader av delta slag.

Som framgått av den utvärdering som gjorts vållar tillämpningen av nuvarande undantagsregel stora problem för såväl kommunerna som utbe­talande myndighet. För alt så långt möjligt undanröja dessa problem bör enligt min mening om möjligl klargöras redan i samband med utplaceringen av flyktingar från förläggning om ersättning för socialbidragskostnader i mer än tre år kan påräknas. Som grund bör då bl. a. kunna ligga den hälsoundersökning som utförts vid förläggningen.

Nuvarande bestämmelse om rätl till förlängd ersättning bör också kom­pletteras med en åldersgräns, dvs. för alla flyktingar vars ålder övestiger denna åldersgräns bör kommunernas socialbidragskostnader ersättas i längre tid än tre år. Skälet härför är atl flyktingarnas ålder vid ankomsten till Sverige i mycket hög grad påverkar deras möjligheter att själva kunna försörja sig genom arbete. För alla flyktingar som är över 60 år vid ankomsten bör socialbidragskostnader ersättas av staten i längre tid än enligt huvudregeln. Som jämförelse kan nämnas att 60 år är den ålder vid vilken förtidspension kan utgå av arbelsmarknadsskäl till svenska medbor­gare.

Jag vill här la upp ytterligare en fråga som gäller tillämpningen av undanlagsregeln. Det gäller om ersättning i dessa fall skall omfatta hela den hjälp som lämnats fill den sjuke/handikappades familj eller endast den hjälp som avser den sjuke/handikappade själv. De riktlinjer som riksdagen antagit innehåller inte något klart ställningstagande på denna punkl och beslämmelserna har tolkats olika av olika myndigheter. Jag vill för egen del framhålla att ersättning bör utgå för hela den hjälp som lämnats till familjen eftersom det alltid är svårt att särskilja den hjälp som direkt avser den handikappade eller sjuka. I alla övriga fall lämnas ersättning för hela den hjälp som lämnats, bl. a. med motiveringen alt det är mycket admini­strativt betungande att dela upp hjälpen på olika familjemedlemmar.

Jag vill i detta sammanhang också anmäla att det vid behov kan finnas anledning att göra preciseringar och löpande justeringar i ersättningsreg­lerna som inte i någon större grad påverkar kostnadsfördelningen mellan stat och kommun.

 

Prop. 1983/84:124                                                   37

2.8.3 Ersättning av bostadskostnader

Somjag nyss nämnt blir det i normalfallet aktuellt att med socialbidrag bekosta de asylsökandes och flyktingarnas bostadskostnader under den första tidens vistelse i en kommun. Kommunen får då ersättning härför på samma sätt som för annan ekonomisk hjälp. När en flykting eller asylsö­kande tas emot från en förläggning är del rimligt att kommunen på detta sätt får ersättning för bostadskostnaden för hela den månad när inflyttning sker oavsett när under månaden flyktingen kommer. När en flykting har blivit kyrkobokförd i kommunen bör bostadsbidrag utgå efter de regler som normalt gäller. Statsbidrag till kommunens kostnader för bostadsbi­drag utgår efter generella regler. För flyktingar som inte kommit ut i arbete eller utbildning och inte har egna inkomster blir det normalt aktuellt att hyreskostnaden finansieras med både bostadsbidrag och socialbidrag.

Beträffande asylsökande torde det många gånger bli aktuellt att under väntetiden erbjuda en basmöblerad lägenhet som kommunen står för. För ensamslående asylsökande kan det också på vissa håll bli aktuellt att ordna inkvartering i andra typer av genomgångsbostäder. Det är i dessa fall många gånger orationellt alt redovisa kostnaderna individuellt som social­bidrag utan del kan vara mera lämpligt med en gemensam redovisning som avser samtliga berörda asylsökande. Beläggningen i sådana kollekliva genomgångsbosläder kan också variera och det kan då vara rimligt att ersättning utgår för normal kapacitet även om beläggningen vid något tillfälle är lägre. Jag anser att det bör finnas möjlighet att på detta sätt i särskild ordning ersätta sådana kostnader. Bl. a. för Stockholm och Sig­tuna har länsstyrelsen inom ramen för nuvarande ersätlningsbestämmelser medgivit alt ersättning utbetalas i särskild ordning för kostnader för ge­nomgångsbostäder eftersom man därigenom kunnat sänka kostnaderna för staten.

Genom det förslag jag nu lämnat skapas goda möjligheter att i kommuner med fluktuationer i tillströmningen av asylsökande hålla en viss beredskap i fråga om inkvartering. Delta torde vara särskilt viktigt vad gäller inre­seorter i Skåne och vissa andra orter med ojämn inresefrekvens.

SIV har i sin rapport om tillgången på bostäder för flyktingar aktualiserat frågan om en särskild ersättning för atl bygga upp en bostadsreserv i kommuner som träffar överenskommelser om mottagande av flyktingar. Mol bakgrund av att tillgången på bostäder i allmänhet är mycket god i kommunerna kan jag inle tillstyrka delta förslag. I flertalet kommuner finns oulhyrda lägenheter i allmännyttiga företag vilket innebär dels atl det finns möjlighet att ordna bostad ål en flykting med relativt kort varsel, dels atl flykfingmottagandet kan innebära minskade kostnader för hyresförlus­ter. Det finns således inte ett generellt behov av att ersäUa kommunerna för all hålla en bostadsreserv av viss storlek. I vissa speciella situationer bör dock de medel för särskilda bidrag till kommuner som SIV föreslås förfoga över kunna användas i syfte att trygga behovet av bostäder för

 

Prop. 1983/84:124                                                    38

flyktingar. Exempel på detta kan vara när man vill i flyktingmotlagningen engagera nya kommuner med tillgång på arbeten men med en besvärlig bostadssituation eller när det finns påtagligt behov av särskilda åtgärder för att åstadkomma önskvärd spridning av flyktingar inom en kommun.

2.8.4 Ersättning av kostnader för barn utan egna vårdnadshavare

Det förekommer att det bland de flyktingar som las emot i Sverige finns en del barn som kommit hit utan sin egen vårdnadshavare. I den grupp sino-vietnamesiska flyktingar som togs emot under åren 1979-1982 fanns det ett drygt hundratal minderåriga barn utan vårdnadshavare. Dessa har i många fall placerats i familjehem, så långt möjligl hos personer från den egna gruppen. Även bland de enskilt inresta flyktingarna har det funnits barn och ungdomar under 18 år som varit i behov av vård i ett annat hem än barnets eget med stöd av socialtjänstlagen eller lagen om vård av unga (LVU).

Som en följd av att vissa kommuner som tog emot sino-vietnamesiska flyktingar fick höga kostnader för fosterlöner m. m. för omhändertagande av föräldralösa barn bemyndigade regeringen i juni 1980 socialstyrelsen att betala ut ersättning för sådana kostnader. De generella ersättningsregler som infördes fr. o. m. år 1980 ger inget utrymme att ersätta sådana kostna­der med faktiska belopp, ulan för andra kostnader än socialbidrag utgår endast en schablonersältning. Orsaken till regeringens beslut var bl. a. att det rörde sig om kostnader för detta ändamål av en omfattning som inte alls beräknats vid fastställandet av schablonersältningens storlek och att det var några ganska små kommuner som skulle drabbas av stora kostnader om ersättning endast skulle lämnas i form av schablonbidrag. Under bud­getåret 1982/83 var kostnaderna för verksamheten drygt 3,3 milj. kr.

I utvärderingen av nuvarande ersättningsregler (DsS 1982:1) ifrågasat­tes om inte ersättningsreglerna borde ändras så att kommunernas kostna­der för flyktingbarn som är omhändertagna i familjehem eller på institution generellt borde ersättas med de faktiska kostnaderna. Som skäl härför angavs att de problem som lett fram till ett särskilt beslut beträffande de sino-vietnamesiska barnen var generella och skulle kunna bli aktuella även i fråga om andra flyktinggrupper. Man framhöll också atl dessa kostnader på många sätt är jämförbara med kostnader för ekonomisk hjälp som ersätts med faktiska kostnader och att de enkelt kan tas fram ur kommu­nernas redovisning, varför en ersättning med de faktiska kostnaderna inte skulle leda till något administrativt merarbete.

Jag delar i huvudsak den uppfattning som förts fram i utvärderingsrap­porten och anser att kommunernas faktiska kostnader för vård enligt socialtjänstlagen eller LVU av barn under 18 år som kommit hit utan egna vårdnadshavare bör ersättas av staten. Däremot anser jag inte atl statlig ersättning bör utgå för motsvarande kostnader för barn till flyktingar som av andra skäl kan behöva placeras i annal hem än sitt eget när familjen

 

Prop. 1983/84:124                                                   39

vistats en tid i Sverige. I dessa fall är inte omhändertagandet av barnet på samma sätl direkt relaterat till flyktingsituationen och det finns inte motiv för några andra regler i fråga om kommunens kostnadsansvar än vad som gäller generellt för alla barn.

2.8.5 Schablonersättning av vissa kostnader

Kommuner som enligt överenskommelse med SIV tar emot asylsökande och flyktingar bör somjag tidigare framhållit få ersättning för sina insatser. Utöver vad generella statsbidrag och ersättningen av socialbidragskostna­derna ger bör, enligt min mening, berörda kommuner ersättas med ett engångsbelopp från SIV för varje flykting man lar emot. Syftet med ersätt­ningen bör vara att täcka sådana, vad man bör kalla normala extra kostna­der, som kommunen åsamkas som en direkt följd av dess åtagande gent­emot staten, och vilka inte ersätts via generellt verkande statsbidragssy­stem. Somjag tidigare framhållit är avsikten med omläggningen av flykt-ingmottagandet inte atl öka omfattningen av de åtgärder som i dag vidtas till förmån för flyktingar i AMS och länsarbetsnämndernas regi. Mot den bakgrunden skall engångssumman självfallet inte avses täcka kostnaderna för verksamhet som går utöver den nivå som gäller i dag. Det är inle heller avsikten att engångssumman eller andra statsbidrag till flyktingomhänder-tagandel skall täcka sådan särskild verksamhet som kommunen ändå -oavsett åtagandet att ta emot flyktingar — bedriver till förmån för invand­rare och språkliga minoriteter.

Engångsbeloppet bör schablonberäknas och i princip motsvara normala kommunala kostnader för de åtgärder som staten i dag direkt svarar för på förläggning eller i enskild inkvartering eller på annal sätt finansierar, och som inle kommer att ersättas på annat sätt. Det innebär att schablonersätl-ningen i princip bl. a. skall omfatta kommunernas extra kostnader för socialt stöd, annan social service, tolkservice samt fritids- och kulturverk­samhet. Vidare bör schablonersältningen avse kostnader för administra­tion och samordning av flyktingverksamheten samt för viss beredskap. Även kommunala merkostnader inom skolan och barnomsorgen till följd av åtagandena alt ta emot flykfingar bör ingå i de schablonberäknade bidragen.

F.n. lämnas enligt förordningen (1979: 1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m.fl. en schablonersättning för viss social verksamhet till samtliga kommuner som har kostnader för ekonomisk hjälp till flyktingar. Denna schablonersättning utgör 25% av kostnaderna för ekonomisk hjälp. I den tidigare nämnda utvärderingen av dessa regler konstaterades all denna schablonersättning har en mindre lämplig konstruktion genom sin koppling till sodalbidragskostnaderna. Det framhålls också att eU tänkbart alternativ är ett belopp per flykting.

Enligt min mening är en samordning av den schablonersättning som finns i nuvarande ersättningssystem och den nya schablonersättning jag

 

Prop. 1983/84:124                                                    40

föreslagit nödvändig. Det bör ske genom att nuvarande schablonpåslag på socialbidragskostnaderna tas bort och genom all den ersättning som hittills utgått till kommunerna på detla sätt beaktas när nivån fastställs på det engångsbelopp som i det nya systemet skall utgå från SIV. Jag återkommer strax till nivån på engångsbeloppet.

AGFA-gruppen har föreslagit all också nuvarande form av statligt bi­drag till familjepedagogisk verksamhet bör upphöra i samband med all elt nytt system för mottagning av flyktingar införs och att medel bör föras över till SIV för all användas av kommunerna för motsvarande insatser inom ramen för de avlal om kommunall omhändertagande som skall slutas mellan SIV och enskilda kommuner. Samma förslag har också lämnats av en arbetsgrupp inom socialdepartementet i promemorian (DsS 1981:20) Förändring av nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet bland flyktingar och zigenare. Förslaget tillstyrks av flertalet av de remiss­instanser som yttrat sig i frågan, även om en annan mening redovisas av några, bl. a. socialstyrelsen.

För egen del vill jag först framhålla den viktiga roll som den familjepeda­gogiska verksamheten hiuills har haft för att underlätta många flyktingars inträde i det svenska samhället. Genom familjepedagogernas arbete har sociala problem kunnat förebyggas och samhällets insatser många gånger bättre anpassats till olika minoritetsgruppers speciella behov och förutsätt­ningar. Den typ av gruppinriktal socialt arbete som den familjepedagogiska verksamheten innebär bör även framdeles vara av stor betydelse för många flykting- och minoritetsgrupper.

Samtidigt menar jag all kommunernas sociala arbete för flyktingar måste anpassas efter de behov och förutsättningar som finns i resp. kommun och all kommunerna därmed också själva måste få avgöra hur man vill utforma och organisera verksamheten. Detla synsätt talar mot att ha ett särskilt spedaldestinerat stimulansbidrag för en viss slags verksamhet för flykting­ar vid sidan av ett mer allmänt bidrag. Jag har mot denna bakgrund funnit alt övervägande skäl talar för att den statliga ersättningen fill familjepeda­gogisk verksamhet för flyktingar avskaffas i sin nuvarande form och sam­ordnas med del system för bidrag till kommunerna för flyktingmottagande somjag nyss föreslagit. Därigenom samlas statens ersättningar för särskild verksamhet för flyktingar på en myndighet. Det innebär att engångsbelop­pet per flykting också bör läcka familjepedagogisk verksamhet eller liknan­de insatser av normal omfattning.

Jag vill i delta sammanhang framhålla alt det är viktigt atl sprida erfaren­heterna av den familjepedagogiska verksamheten till de nya kommuner som kommer atl engagera sig i flyktingmottagandet. Här bör socialstyrel­sen även framdeles ha en uppgift. Statsrådet Sigurdsen kommer senare att behandla dessa frågor närmare och tar samtidigt upp den familjepedago­giska verksamheten för zigenare.

Innan jag redovisar med vilket belopp engångsersättningen för flykting

 

Prop. 1983/84:124                                                                 41

bör utgå skall jag också ta upp frågan om schablonersältning för asylsö­kande och andra tillståndssökande som kan komma all omfattas av över­enskommelserna mellan SIV och kommuner. Somjag tidigare nämnt bör staten la ett ökat kostnadsansvar för de åtgärder kommunerna bör vidla under väntetiden för dessa. Jag har tidigare också redovisai vilka åtgärder som normall bör vidtas. Jag anser att kommunernas åtgärder för asylsö­kande på samma säu som för flyktingar bör ersättas med ett engångsbe­lopp per person. Delta belopp bör motsvara dels normala kommunala kostnader för social service, tolkservice och andra insatser under vänteti­den som inte ersätts med generella statsbidrag, dels kostnader för admini­slration, samordning och viss beredskap.

Den tid del lar från det en asylsökande söker uppehållstillstånd till det slutliga beslutet varierar myckel från fall till fall, bl. a. beroende av om SIV beviljar uppehållstillstånd eller om vederbörande får avslag från SIV och besvärar sig hos regeringen. Schablonersättningen för asylsökande skulle därför kunna anpassas till väntetidens längd. Bl. a. av administrativa skäl finner jag emellertid en sådan lösning mindre lämplig. Jag förordar en schablonersältning som utgår för varje asylsökande med samma belopp oavsett väntetidens längd. För flertalet kommuner bör effekterna av vänte­tider som ligger över resp. under genomsnittet ta ut varandra. Det är också så alt kommunens kostnader för andra ändamål än bostad och uppehälle inte är direkt relaterade till väntetidens längd utan behovet av insatser är normalt störst under den första tiden efter ankomsten.

Med hänsyn till att kommunerna många gånger har höga extra kostnader inom skolan och barnomsorgen bör schablonersättningarna differentieras på barn och vuxna. För år 1985 bör engångsersättningarna lämnas till de kommuner som träffat överenskommelse om mottagande av flyktingar och asylsökande med följande belopp:

Asylsökande          Flyktingar

Barn under 16 år            10000 kr.               25000 (19000) kr.

Övriga                              6000 kr.                12000 (10000) kr.

De inom parentes angivna beloppen avser schablonersältning för en flykting när schablonersältning avseende väntetiden lämnats till samma kommun. Orsaken till alt beloppen i sådana fall är lägre än för flyktingar som kommer från motlagningsföriäggningar och har sitt tillstånd klart när de tas emot i kommunen är atl vissa initiala åtgärder redan har vidtagits under den tid flyktingen väntade på sitt tillstånd. Vissa kostnader för beredskap har också redan beaktats i belopp som utgått för väntetiden.

Schablonbeloppen bör fastställas årligen efter överläggningar med Svenska kommunförbundet.

De förslag jag nu lämnat innebär som framgått av vad jag tidigare sagt att nuvarande generella schablonersättning på 25% av socialbidragskostna-

 

Prop. 1983/84:124                                                    42

derna slopas och att en schablonersättning för andra kostnader än ekono­misk hjälp lämnas endast till de kommuner som träffat överenskommelser med SIV om mottagning av flyktingar. Det innebär att kommuner som inte har träffat överenskommelser med SIV men som ändå tar emot enstaka enskilt inresta flyktingar får sämre ersättning än i dag. Dessa kommuner har dock sällan några betydande kostnader och del är enligt min mening rimligt alt den statliga ersättningen omfördelas till förmån för kommuner som direkt engagerar sig i flyktingpolitiken och som också har förhållande­vis större kostnader. Genom att utge ersättning för andra kostnader än sodalbidragskoslnader endast till kommuner som tar emot flyktingar i organiserade former skapas också incitament för kommunerna att träffa överenskommelser med SIV.

Som en följd av att nuvarande schablonersättning (25% av socialbi­dragskostnaderna) för vissa kostnader för social service upphör och för att inle försvåra utplacering efter reformens ikraftträdande av flyktingar som då är inskrivna på förläggningar bör ett reducerat engångsbelopp utgå för dessa flyktingar. Detta belopp bör i princip vara lika stort som den del av det nya engångsbeloppet som motsvarar nuvarande schablonersättning. Nivån bör fastställas av regeringen.

Behovet av att kunna föra över en del av schablonersältningen från en kommun till en annan om en flykting flyttar efter en kort lids vistelse i en kommun kan behöva övervägas. I denna fråga bör samråd ske med Svens­ka kommunförbundet.

2.8.6 Särskilda bidrag

Som jag nämnt bör det finnas möjlighet för SIV att genom särskilda bidrag kompensera enskilda kommuner för vissa speciella kostnader som inte kan inrymmas i schablonersättningen. Ett exempel på när särskilt bidrag bör kunna lämnas är när förutsättningarna i en viss kommun är sådan att särskilda åtgärder av engångskaraktär är nödvändiga. I första hand avser jag här uppbyggnad av resurser och kompetens i mottagnings-kommuner som tidigare inte tagit emot flykfingar eller saknar aktuell erfarenhet av flyktingarbete. På motsvarande sätt kan det även i kom­muner med erfarenhet av flyktingmottagande i vissa fall krävas särskilda och kostnadskrävande anordningar om man lar emot en helt ny flykfing-grupp. SIV bör även i sådana fall ha möjlighet att bevilja särskilda bidrag.

Behov av att ge särskilda bidrag kan också finnas om en kommun tar emot en större grupp flyktingar som på grund av sin kulturella eller etniska bakgrund, utbildningsnivå eller andra förhållanden har särskilda behov som kräver speciellt kostnadskrävande insatser. Det kan l.ex. gälla en kommun som tar emot en stor grupp analfabeter eller en grupp handikap­pade flyktingar. Mottagning av zigenska flyktingar kräver också många gånger speciella insatser. Särskilda bidrag bör i här nämnda situation kunna utges för såväl särskilda insatser i form av projekt eller liknande som för extremt höga kostnader för reguljär verksamhet.

 

Prop. 1983/84:124                                                   43

Som jag tidigare nämnt bör i vissa speciella fall de medel som anvisas SIV för särskilda bidrag också kunna användas för atl kompensera kom­muner som måste vidta särskilda åtgärder för att få fram bostäder för flyktingar och som har betydande kostnader härför.

Särskilda bidrag av det slag jag här nämnt bör också vid behov kunna användas för att få till stånd specialislfunklioner som kan vara gemensam­ma för flera kommuner. Även för vissa specialistfunktioner för flyktingar inom den medicinska och psykiatriska vården bör under vissa förutsätt­ningar särskilda bidrag kunna beviljas. Jag återkommer till denna fråga i samband med att jag behandlar annan ersättning till sjukvårdshuvudmän­nen.

Det ankommer på regeringen att ge de närmare rikfiinjer för beviljande av särskilda bidrag som bedöms erforderliga.

Hur stora resurser som bör ställas till SIV: s förfogande för särskilda bidrag bör varje år - inom av riksdagen angivna ramar - fastställas av regeringen i samband med dess beslut om flyktingkvotens storlek och inriktning. Resurserna måste vid behov givelvis också under löpande år kunna anpassas till oförutsedda variationer i flyktinginvandringen.

2.8.7 Utbetalningsregler och administration

Schablonersättningarna och de särskilda bidragen bör som jag tidigare framhållit utbetalas av SIV. Den närmare utformningen av utbetalnings­reglerna för schablonersättningen bör fastställas av regeringen. Vad gäller de särskilda bidragen bör det ankomma på SIV all besluta om ansöknings­förfarande och om när utbetalning skall ske.

Ersättning av socialbidragskostnader utbetalas f.n. kalenderårsvis i ef­terskott av länsstyrelsen. Av den utvärdering av ersättningssystemet som genomförts framgår att den omläggning av systemet som gjordes år 1980 har medfört en avsevärt förenklad administration för såväl staten som kommunerna. När det gäller att avgöra för vilka personer ersättning skall lämnas krävs dock alltjämt en relativt omfattande administration. Den består bl. a. av förfrågningar från kommunerna om vilka utlänningar som är flyktingar eller därmed jämställda.

Ersättningen bör som hittills utbetalas kalenderårsvis i efterskott. Mot bakgrund av att SIV föreslås få ett samlat ansvar för flyktingmoltagandet samt det förhållandet att kommunerna i dag ändå som regel måste vända sig till SIV för att klargöra flyktingstatus skulle det kunna ifrågasättas om inte även utbetalningen av ersättningen för socialbidragskostnader borde bli en uppgift för SIV. Jag anser dock inte att det f. n. finns tillräckligt underlag för att besluta om en sådan förändring.

Genom den nya form för flyktingmottagande med överenskommelser mellan SIV och kommuner som jag föreslagit kommer kommunerna att i väsentligt högre utsträckning veta när utlänningar kommer till kommunen som flyktingar eller asylsökande. De kommuner som träffat överenskom-

 

Prop. 1983/84:124                                                    44

melse med SIV om mottagande av flyktingar kommer all aviseras vid bosättningen. Det innebär att de problem som i dag finns i ansökningsför­farandet till stor del kommer atl elimineras. Endasl när det gäller flykfingar och asylsökande som söker sig till andra kommuner än dem med vilka SIV har överenskommelser saml flykfingar som flyttar till en annan kommun under de första åren bör det bli aktuellt med förfrågningar hos SIV om flyktingstatus o. dyl. Kommunernas ansökningsförfarande bör därför kun­na förenklas avsevärt även med länsstyrelsen som utbetalande myndighet. Vid länsstyrelserna finns också resurser för ändamålet.

SIV bör få i uppdrag atl i samråd med länsstyrelser och Svenska kom­munförbundet anpassa ansökningsförfarandet till de nya förutsättningar som kommer alt gälla när ett system med kommunalt mottagande av flykfingar är genomfört. Man bör därvid ägna särskild uppmärksamhet åt atl åstadkomma förenklingar. Om detta arbete skulle visa alt del skulle innebära förenklingar eller andra fördelar med alt lägga över ersättningsad­ministrationen på SIV bör frågan om en sådan förändring kunna aktualise­ras.

SIV bör i sin egenskap av ny huvudman för flyktingmottagandet ha ett centralt ansvar för alla delar av ersättningssystemet på myndighetsnivå. I detta ansvar bör bl. a. ligga all följa kostnadsutvecklingen och svara för anslagsframställning.

2.9 Hälso- och sjukvårdsfrågor - ersättning till sjukvårdshuvudmännen

2.9.1 Hälsoundersökningar

Såväl asylsökande som organiserat överförda flykfingar kommer inte sällan från förhållanden som har inneburit atl många grundläggande behov under lång tid har åsidosatts. Som en följd härav är vissa hälsoproblem förhållandevis vanliga. Smittsamma sjukdomar som turberkulos, tarmsjuk­domar och hepatit kan också förekomma, men dominerar inte på något sätt flyktingarnas hälsosituaiion.

För alt främja flyktingarnas välbefinnande och integrering i del svenska samhället bör de liksom f. n. erbjudas en hälsoundersökning. Kvotflykting­ar bör erbjudas en sådan undersökning under vistelsen på moUagningsför-läggning. Det kan också i vissa fall - t. ex. om det föreligger påtagliga hälsorisker - vara lämpligt alt erbjuda även asylsökande en hälsounder­sökning. Rekommendationer om innehållet i undersökningarna, som bör anpassas efler personernas hälsotillstånd och förhållandena i övrigt, bör utarbetas av socialstyrelsen efter samråd med SIV.

För hälsoundersökningarna bör normalt samhällets ordinarie hälso- och sjukvårdsorganisation anlitas. Sjukvårdshuvudmannen bör ersättas för dessa kostnader med fastställda belopp. Ersättning bör utbetalas på sam­ma sätt som i fråga om sjukvård. Jag återkommer till detta i det följande.

 

Prop. 1983/84:124                                                   45

2.9.2 Hälso- och sjukvård för asylsökande

Enligt bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen har utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd rätl till akut sjukvård, och det ankommer därför på vederbörande sjukvårdshuvudman alt erbjuda denna. Som jag redan nämnt bör dock staten svara för de kostnader som därvid uppkommer. F. n. utgår inte någon sådan ersättning direkt till sjukvårdshu­vudmännen, men staten svarar i många fall ändå indirekt för dessa kostna­der. Det sker på följande sätt. Sjukvårdshuvudmannen tar ut en patientav­gift motsvarande del belopp som anges i det av landstingsförbundet rekom­menderade riksavtalet för hälso- och sjukvård eftersom den asylsökande inte omfattas av den allmänna försäkringen och sällan kommer från länder med vilka Sverige har någon konvention om sjukvårdsförmåner. Denna patientavgift betalas många gånger genom socialbidrag. Den kommun som utgivit socialbidrag får sedan ersäUning för sina kostnader genom förord­ningen (1979:1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m.fl.

Denna ordning är enligt min mening olillfredställande. Del finns som IPOK framhållit vissa principiella skäl för att staten skall svara för kostna­derna för sjukvård för den som har rätt att vänta i landet på beslut i tillståndsfrågan. Denna ersättning bör i enlighet med IPOK: s förslag utgå direkt till sjukvårdshuvudmännen. Det är enligt min mening samtidigt viktigt atl undvika en omfattande administration, varför någon form av schabloniserad ersättning bör eftersträvas. Inom socialdepartementet på­går med dellagande från landstingsförbundet ett arbete med alt söka för­enkla och schablonisera statens ersättningar till sjukvårdshuvudmännen. Det kan vara lämpligt att det i sammanhanget även inkludera ersättningen för sjukvårdskostnader för utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd. Om en sådan schablonisering inte är möjlig att genom­föra till den 1 januari 1985 bör dock ersättningen t. v. utgå i någon annan form. Statlig ersättning bör då enligt min mening kunna utgå med de belopp som anges i del nyss nämnda riksavtalet. Utbetalningarna skulle i detta läge kunna ombesörjas av alternativt riksförsäkringsverket, socialstyrel­sen, SIV eller länsstyrelserna. Jag har funnit atl - om inte en total schablonisering kan åstadkommas — SIV skulle vara det mest lämpliga alternativet med hänsyn till att SIV har uppgifter om vilka personer som är tillståndssökande.

För akut sjukvård under vistelse på utredningsförläggning bör också så långt möjligl ordinarie sjukvårdsresurser användas. Sjukvårdshuvudman­nen bör ersättas enligt riksavtalet för sjukhusvård och annan sjukvårdande behandling under förläggningsvistelsen.

2.9.3 Hälso- och sjukvård för flyktingar

Även hälso- och sjukvården åt flyktingar bör ges av samhällets ordinarie organisation härför. Detta gäller också dem som las emot på flyktingför­läggning. Vid de förläggningar som SIV skall ta över finns f. n. sjuksköters-

 

Prop. 1983/84:124                                                    46

ka och arvoderad läkare. SIV bör i samband med den omstrukturering som successivt skall ske, i samråd med respektive landsting, bedöma vilket behov som finns av att ha egen personal anställd.

Sjukvårdshuvudmannen bör även fortsättningsvis ersättas för sina kost­nader för hälso- och sjukvård till dem som är inskrivna på föriäggning. Ersättningen bör utgå enligt samma principer som AMS i dag tillämpar, dvs. enligt riksavtalet.

Vissa flyktingar kan ha ett ackumulerat vårdbehov som inte har hunnit behandlas under vistelsen på förläggning. Detta kan ställa krav på bered­skap hos sjukvårdshuvudmannen. Det är därför viktigt att SIV tar kon­takter också med aktuell landstingskommun i samband med att verket förbereder en överenskommelse med en kommun om mottagande av flyk­tingar.

För den sjukvård som ges till flyktingar när de flyttat ut från förläggning kommer sjukvårdshuvudmannen alt få ersättning från sjukförsäkringen efter gängse regler eftersom dessa personer kommer att vara inskrivna hos försäkringskassan. För sjukhusvård utgör denna ersättning endast en mindre del av den faktiska kostnaden medan staiens ersättning av sjukhus­vård för flyktingar som är inskrivna vid förläggning i princip täcker hela kostnaden. Därigenom kommer vissa landsting atl få högre sjukvårdskost­nader fill följd av tidigare omhändertagande av flyktingar ute i samhället. Kostnadsökningarna torde dock för de flesta landstingskommuner - till skillnad mot kommunernas merkostnader för lokalt omhändertagande -bli begränsade. Det är bl. a. mol denna bakgrund enligt min mening i normalfallet inte motiverat med någon särskild ersättning till sjukvårdshu­vudmannen för vård av flyktingar. I vissa fall kan emellertid, med hänsyn till flyktingarnas bakgrund, särskilda behov av speciella sjukvärdsinsatser uppstå som kan motivera statlig ersättning.

Inom ramen för flyktingkvoten tar Sverige varje år normalt emot ett anlal flykfingar som behöver sjukhusvård eller p. g. a. fysiskt eller psykiskt handikapp behöver särskild omvårdnad. Vid uttagning och mottagning av dessa flyktingar medverkar socialstyrelsen, som också genom elt särskilt bemyndigande kan utge ersättning till sjukvårdshuvudmännen för varaktig vård av sjuka och handikappade flyktingar som inte kan tas emot på moltagningsförläggning. Sådan ersättning utgår med de belopp som finns angivna i riksavtalet.

Vår tradition atl inom ramen för flykfingkvoten la emot ett antal sjuka och handikappade flyktingar bör bibehållas. För att dessa flyktingar skall kunna tas om hand på ett bra sätt krävs en överblick över landets samlade vårdresurser. Del innebär att socialstyrelsen, som har fill uppgift alt ha denna överblick, på samma sätt som hittills måste kunna medverka vid uttagningen av kvotflyktingar. För att vidmakthålla våra möjligheter alt ta emot sjuka och handikappade flyktingar bör också nuvarande möjligheter att utge ersättning för varaktig vård på sjukvårdsinrättning bibehållas.

 

Prop. 1983/84:124                                                   47

Uppgiften bör emellertid föras över från socialstyrelsen till SIV mol bak­grund av att SIV, enligt vad jag tidigare föreslagit, bör svara för ersättning­en till sjukvårdshuvudmännen för sjukvård av asylsökande.

F.n. tas handikappade flyktingar, som ej är i direkt behov av annan vård, emot på förläggning under några månader. Under denna tid bekostar länsarbetsnämnderna sjukvårdsinsatser, hjälpmedel etc. Förläggningen i Moheda är handikappanpassad. Här finns också träningsmöjligheter för vissa handikapp. Det kan mot denna bakgrund i vissa fall vara lämpligt med någon längre föriäggningsvislelse för dessa flyktingar än de normal-fider jag tidigare angivit. Det innebär också att man bättre hinner planera vård- och behandlingsinsatser på inflyttningsorten.

Jag har tidigare föreslagit av SIV bör bemyndigas alt kunna utge särskil­da bidrag fill bl. a. kommuner som tagit emot handikappade flyktingar som kräver särkilda insatser. På samma sätt bör SIV under vissa förutsättning­ar kunna utge särskilda bidrag till landstingskommuner för särskilda insat­ser för handikappade flyktingar. Även för vissa andra extraordinära insat­ser bör SIV vid behov ha möjlighet atl ge särskilda bidrag till sjukvårdshu­vudmännen. Det kan l.ex. gälla extraordinära insatser, exempelvis inom den psykiatriska vården. Det bör ankomma på regeringen atl utfärda de riktlinjer härför som bedöms erforderliga.

2.10 Arbetsmarknadsservice

Huvudparten av de flyktingar som las emot i Sverige är unga och arbetsföra. En av förutsättningarna för att de skall kunna anpassa sig i det svenska samhället är att de får ett lämpligt arbete. Självfallet måste därför insatserna för att bereda flyktingarna plats på arbetsmarknaden även fram­över bli ett av de viktigaste inslagen i mottagandet av dem. Ansvaret för flyktingarnas introduktion på arbetsmarknaden kommer alt åvila arbets­marknadsverket även sedan de frågor som rör flyktingarnas mottagande förts över fill SIV.

Flyktingarna har mycket skiftande bakgrund och erfarenheter. Medan vissa är välutbildade och har god arbetslivserfarenhet har andra ingen eller bristfällig skolgång och en yrkesbakgrund som inte passar svenska förhål­landen. Möjligheterna atl direkt få arbete efter genomgången svenskunder­visning har också försvårats under senare år p. g. a. arbetsmarknadsläget. De arbetsmarknadspolifiska medlen och då främst AMU har därför fått anlitas i allt större utsträckning.

Det har emellertid visat sig att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste anpassas efter flyktingarnas behov. Det är t. ex. ofta värdefullt om det ges möjlighet för flyktingen atl varva yrkesutbildning med arbete i syfte att underlätta såväl språkinlärning som anpassning till svensk arbetsmark­nad. Genom den nya form av värvning mellan beredskapsarbete och ut­bildning saml del nya rekryteringsstöd som regeringen föreslagit i prop.

 

Prop. 1983/84:124                                                    48

1983/84:26 om särskilda sysselsättningsåtgärder för budgetåret 1983/84, och som riksdagen beslutat om (AU 8, rskr56), bör möjligheter för flyk­tingarna att komma ut på arbetsmarknaden öka. Fr.o.m. den 1 juli 1983 kan också - genom ett tillägg i arbetsmarknadskungörelsen - nyanlända flykfingar som inte är arbetslösa, men ändå kan sägas ha en svag ställning på arbetsmarknaden, beviljas arbetsmarknadsutbildning.

En utgångspunkt i reformeringen av flyktingmoltagandet är atl flykting­en så långt möjligt bör tas om hand och få grundläggande svenskundervis­ning i en kommun där han fortsättningsvis kan bo kvar och arbeta. Det innebär av SIV vid planeringen av flyktingmottagningen noga bör upp­märksamma den förväntade arbetsmarknadssituationen samt möjligheter­na all arbetsplacera flyktingarna eller ordna utbildning för dem. Överens­kommelser med kommunerna om mottagning av flyktingar bör bl. a. före­gås av en kartläggning av de arbetsmarknadsmässiga förutsättningarna samt fillgången på utbildningsplatser - inte minst inom AMU - i de olika kommuner/regioner som kan komma i fråga. Innan SIV träffar överens­kommelse med en kommun bör yttrande regelmässigt inhämtas från AMS.

F. n. sker huvuddelen av arbetsplacering av nyanlända flyktingar genom särskilda platsförmedlare som är avdelade för flyktingverksamheten och som är knutna till flyktingförläggningarna eller flyktinggrupperna vid läns­arbetsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. Vid ett kommunall omhändertagande kommer denna uppgift primärt att åvila den lokala arbetsförmedlingen. För att de skall kunna fullgöra denna uppgift och för att nivån på arbetsmarknadsservicen till flyktingar skall kunna vidmakthållas är del nödvändigt alt särskilda resurser tillförsäkras arbets­förmedlingarna i de kommuner som tar emot flyktingar enligt del nya systemet. Dessa resurser bör vara av minst samma omfattning som de resurser AMS i dag använder för arbetsmarknadsservice ål nyanlända flyktingar.

I promemorian (Ds A 1983: 10) Genomförande av ändrad statlig ansvars­fördelning inom flyktingomsorgen uppskattades resursåtgången för den arbetsförmedling för flyktingar som finansieras över flyktinganslaget till 9,4 milj. kr. under budgetåret 1981/82. Till delta skall läggas vissa tolkkost­nader. AMS har i en skrivelse till regeringen den 15 december 1983 beräk­nat eu permanent medelsbehov på ca 12,8 milj. kr., vid en mottagning av ca 5000 flyktingar per år. AMS anser alt dessa medel bör tillföras verket under anslaget B 1. Arbetsmarknadsservice när huvudmannaskapsföränd­ringen genomförs och AMS särskilda flyklinganslag upphör.

Jag räknar för egen del med att den del av AMS nuvarande flyktingan­slag som avser arbetsmarknadsservice och som framdeles bör ligga kvar hos AMS för att bibehålla nivån på arbetsförmedlingens insatser uppgår till ca 11,5 milj. kr. per helår. Jag har därvid räknat med all 4 500 flyktingar tas emot per år. Jag återkommer senare till anslagsberäkningen för budgetåret 1984/85.

 

Prop. 1983/84:124                                                                 49

En kommunalisering av flyktingmoltagandet leder till att arbetsmark­nadsservicen för flyktingar i viss utsträckning behöver ordnas på andra orter än för närvarande. Behovet av insatser pä olika orter kan också förväntas variera från tid till annan. Jag förutsätter atl AMS omfördelar sina resurser för verksamheten och i övrigt tillämpar de flexibla lösningar som verksamheten kommer att kräva.

Arbetsförmedlingen för flyktingar kan delvis också behöva ordnas i andra former än f. n. Den försöksverksamhet avseende arbetsförmedling för invandrare som bedrivits i Kista har visat att det är möjligt alt även i elt kärvt arbetsmarknadsläge nå goda resultat genom intensifierade arbetsför­medlingsinsatser. Olika metoder som har ingått i Kista-projektet bör med fördel kunna användas i verksamheten för flyktingar. Jag vill också fram­hålla atl elt nära samarbete mellan arbetsförmedlingen och olika funktio­ner i kommunerna som är engagerade i flyktingmoltagandet är nödvändigt.

2.11 Behovet av förläggningar

2.11.1 Mottagningsförläggningar för kvotflyktingar

De förslag jag nyss har redogjort för innebär att kvotflylingarnas vistelse på moltagningsförläggning skall kunna minskas från i dag i genomsnitt 6-7 månader till normalt 2-4 veckor. Delta leder naturligtvis till elt väsentligt mindre behov av föriäggningsplatser än i dag för kvotflyktingarna.

I dag finns permanenta förläggningar i Alvesta, Moheda, Flen och Hall­slahammar med sammanlagt ca 700 platser. Det motsvarar grovt räknat den kapacitet som behövs för ett över årel relativt jämnt fördelat motta­gande av ca 1 250 kvotflyktingar, vilka i genomsnitt vistas i förläggning något halvår. Det ligger i sakens natur all inresorna inte fördelar sig jämnt över tiden. Detta har tillsammans med längre förläggningsvistelser under senare tid och extra kvoter för båtflyklingar under slutet av 1970-talet och början av 1980-lalet lett till ett närmast konstant behov av tillfällig föriägg­ningskapacitet. De senaste åren har AMS föriäggningskapacitet motsvarat ca 1 300 platser.

Ell fullt utbyggt lokall flyktingomhändertagande med tillräckligt antal kommunala mottagningserbjudanden och en förläggningstid på fyra veckor skulle med samma antal kvotflyktingar som i dag inte kräva en föriägg­ningskapacitet på mer än 150 platser. Inresetoppar av de senaste årens karaktär får emellertid anses vara sannolika även i framtiden, varför anta­lel platser kan behöva vara något fler. Det leder till atl jag bedömer att, vid elt fullt utbyggt syslem med kommunala mottagningserbjudanden, antalet föriäggningsplatser för kvotflyktingar skulle behöva uppgå till ca 200 platser med en oförändrad storlek av flykfingkvoten.

Mot bakgrund av att det råder viss osäkerhet om i vilken takt SIV kan träffa överenskommelser med enskilda kommuner om mottagning av flyk­tingar och med hänsyn till att en successiv uppbyggnad av det nya mottag-4    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 124

 

Prop. 1983/84:124                                                    50

ningssystemet har vissa fördelar anser jag att avvecklingen av nuvarande mottagningsförläggningar bör ske stegvis. Den arbetsgrupp som lämnat förslag till genomförande av en förändrad flyktingmottagning bedömde att om SIV får i uppdrag att överenskomma med kommuner fr. o. m. juni 1984 borde del vara rimligt atl anta atl överenskommelser om kommunal mot­tagning motsvarande åtminstone ett halvårs organiserad flyktingöverföring finns färdiga att tillämpa fr.o.m. den 1 januari 1985. Jag delar denna bedömning och finner atl behovet av förläggningskapacitet därför redan då bör ha minskal avsevärt. Jag föreslår att föriäggningskapacitet motsvaran­de ca 400 platser överförs till SIV den 1 januari 1985 och att SIV svarar för drift och ledning av dessa förläggningar fr. o. m. denna tidpunkt. SIV bör få i uppdrag all därefter genomföra den anpassning av kapaciteten från denna nivå ner till den lägre nivå som en fortgående kommunalisering av flykting-mottagandet innebär. Det är i dagsläget omöjligt att exakt ange i vilken takt en sådan anpassning kan ske. Om inte förutsättningarna helt förändras bedömer jag dock att anpassningen i sin helhet bör vara genomförd senast den 1 juli 1987. I den anpassning av förläggningsverksamheten som SIV kommer att få i uppdrag att genomföra ligger inte bara en minskning av antalet förläggningsplatser för kvotflyktingar utan också en successiv ned­dragning av de funktioner vid förläggningarna som i det föreslagna syste­met inte längre skall finnas kvar vid förläggningarna.

I fråga om vilken del av dagens förläggningsverksamhet som bör föras över till SIV ansluter jag mig till den nyss nämnda arbetsgruppens kriterier och slutsatser. Jag föreslår således att SIV fr. o. m. den 1 januari 1985 får ansvar för drift och ledning av förläggningarna i Alvesta, Moheda och Hallslahammar. Det innebär att den permanenta förläggningen i Flen och de tillfälliga förläggningarna i Surahammar, Oxelösund och Perstorp bör avvecklas som mottagningsförläggningar för kvotflyktingar.

Mol bakgrund av atl SIV inte förfogar över någon regional organisation, som kan svara för de administrativa uppgifter som länsarbetsnämnderna i dag sköter, bör en viss administrativ förstärkning ske vid de förläggningar SIV skall ta över. Administrationen av förläggningarna i Alvesta och Moheda bör kunna samordnas. I detta sammanhang vill jag också förorda atl byggnadsstyrelsen får i uppdrag att svara för förvaltningen av de lokaler SIV: s förläggningsverksamhel kommer alt kräva.

Jag återkommer strax till personalfrågorna i samband med omstrukture­ringen av förläggningsverksamheten.

2.11.2 Utredningsförläggningar för asylsökande

Jag har tidigare föreslagit all utlänningar som söker asyl i samband med inresan som regel bör hänvisas till en kortare lids inkvartering i en utred­ningsföriäggning eller någon annan form av tillfällig bostad under den tid utredningen i tillslåndsärendel görs. Under denna tid skall också göras en planering av var det fortsatta mottagandet skall ske. Förläggningsvisldsen

 

Prop. 1983/84:124                                                   51

bör normalt kunna begränsas till fyra veckor. Jag har också redovisat att behov av fast förläggningskapacitet i första hand finns i anslutning till Arlanda flygplats eftersom det är dit som de fiesta asylsökande kommer.

Flertalet av de asylsökande som kommer via Arlanda inkvarteras idag direkt efter ankomsten vid den mottagningssluss som finns i Märsta och drivs av Sigtuna kommun med stöd av särskild statlig ersättning. Denna mottagningssluss har f. n. en fast kapacitet på ca 60 platser. Vistelsetiderna vid motlagningsslussen har hittills i hög grad påverkats av tillströmningen av asylsökande. Vid låg tillströmning har vistdseliden normalt varit några veckor och Arlandapolisen har med hjälp av utredningscenlralen i Stock­holm haft möjlighet att i flertalet fall göra en fullständig utredning i asyl­ärendet under denna tid. Vid hög fillslrömning av asylsökande har vistdse-fiderna vid motlagningsslussen varit kortare, under hösten 1983 som regd 1-2 veckor. Genomströmningen har således skett snabbare för att det skall finnas en viss beredskap med lediga platser som kan ta emot de nya asylsökande som anländer. Vid en stor tillströmning har det inte heller funnits tillräckliga resurser hos Arlandapolisen för alt utredningarna skall kunna genomföras under vistelsen i mottagningsslussen.

T.o.m. år 1982 var del i huvudsak en uppgift för Sigtuna kommun alt efter det första mottagandet vid motlagningsslussen även svara för den fortsatta inkvarteringen under hela den tid frågan om uppehållstillstånd prövades. Detta innebar stora problem för kommunen, bl. a. vad gällde bostadsanskaffning. Som en följd av dessa problem och ökad tillströmning av asylsökande bemyndigade regeringen i december 1982 AMS att som en temporär insats erbjuda inkvartering i statlig regi för asylsökande som kommer till Arlanda flygplats.

Vid utgången av år 1983 drev AMS fem tillfälliga förläggningar för asylsökande med en total kapacitet på drygt 400 platser. Under de första månaderna 1984 har förläggningskapaciteten utökats med ytterligare näs­tan lika många platser för att möjliggöra mottagande av det stora antal iranier som kom till Arlanda under januari. De asylsökande placeras nor­malt på någon av AMS föriäggningar efter 1-2 veckors vistelse vid mot­tagningsslussen i Märsta. Eftersom tillströmningen har varit hög under senare delen av år 1983 och början av är 1984 har polisen som regel inte hunnit göra utredningar i asylärendet innan utplaceringen sker utan den görs av polismyndigheter på den ort där AMS föriäggning ligger eller med stöd av utredningscenlralen i den aktuella regionen. Problem med lång väntan på utredning har i vissa fall uppstått genom atl polisen saknat resurser och erfarenhet av denna typ av verksamhet på de orter dit AMS förläggningar har lokaliserats. De asylsökande som placerats på någon av AMS förläggningar har normall fått stanna där till dess att slutligt beslut i lillständsärendel har fattats. Så gott som alla som tagits om hand på någon av föriäggningarna har av SIV beviljats uppehållstillstånd som flykting. De har, när de fått sitt tillstånd, normall fått elt fortsatt omhändertagande som

 

Prop. 1983/84:124                                                    52

flykting på någon av AMS permanenta eller tillfälliga mottagningsförlägg­ningar för flyktingar.

Skillnaden mellan den form av utredningsföriäggning för asylsökande somjag nyss föreslagit och de tillfälliga föriäggningar för asylsökande som AMS f. n. driver är främst att föriäggningsliderna kommer att bli kortare eftersom utflyttning i en kommun normalt skall ske när polisens grund­utredning i asylärendet är klar. Eventuell kompletterande utredning i ären­det på initiativ av SIV eller ev. besvärsprövning av regeringen bör således den asylsökande normalt få avvakta i en kommun där han eller hon erbjudits bostad. I de fall polisen i sin utredning bedömer att den asylsö­kande bör få tillstånd att stanna i landet och därför inte initierar ett offentligt biträde bör SIV normall kunna fatta ett snabbt beslut om uppe­hållstillstånd medan vederbörande fortfarande är kvar på utredningsför­läggningen. Förutsättningen för alt vistelsetiderna vid en utredningsför­läggning skall kunna begränsas till de fyra veckor som jag förordat är att det finns tillräckliga och kvalificerade resurser för utredningar i anslutning till förläggningsorten och en flexibilitet så att polisens utredningsresurser vid behov tillfälligtvis kan omdisponeras.

Behovet av utredningsförläggningskapacitei är svårt att ange. Det är givetvis beroende av tillströmningen av asylsökande. Det är också beroen­de av hur snabbt utredningarna kan ske och vilka överenskommelser om mottagande som SIV kan träffa med kommuner. En tillströmning på ca 50 asylsökande per vecka, vilket inte varit ovanligt vid Arlanda under det senaste året, skulle med en förläggningsvistelse på 3-4 veckor ställa krav på 150-200 platser. Det behövs enligt min mening en fast kapacitet av ungefär denna storleksordning.

Med hänsyn till att en utredningsförläggning i första hand bör finnas för dem som söker asyl vid ankomsten till Arlanda finns det vissa skäl som talar för en lokalisering i nära anslutning till Arianda. Ett sådant skäl är att det kan vara rationellt att den fullständiga utredningen i asylärendet görs av samma polismyndighet som gjort den preliminära utredning som sker när det prövas om den tillståndssökande skall ha rätt atl resa in i landet och få sin ansökan prövad här. 1 Stockholmsområdet finns också god tillgång på tolkar. Om den försöksverksamhet med lokalt samarbete mellan SIV och lokala polismyndigheter som nyligen påbörjats i Stockholmsområdet slår väl ut och leder till en permanentning skulle detta också kunna vara ett skäl att ha en utredningsföriäggning i Stockholmsområdet. En lokalisering i direkt anslutning till Arlanda eller i Stockholmsområdet är dock inte nödvändig. Del väsentliga är att det finns eller kan skapas tillräckliga utredningsresurser på den on där föriäggningen ligger.

Eftersom nuvarande mottagningssluss i Märsta inte har tillräcklig kapa­citet för att ensam tjäna som utredningsföriäggning enligt den modell jag föreslagit och det dessutom kommer att frigöras resurser på annal håll i samband med avvecklingen av motlagningsföriäggningar för kvotflykting-

 

Prop. 1983/84:124                                                   53

ar har det varit naturligt för mig alt pröva om en lokalisering av en utredningsförläggning kan ske till någon av de orter där en avveckling skall ske. Jag har då av flera skäl funnit alt en fast utredningsförläggning för asylsökande med fördel kan inrättas i Flen. I Flen finns goda möjligheter till inkvartering av både ensamstående och familjer. Där finns också stor erfarenhet av mottagning av flyktingar av en rad olika nafionaliteter som bör kunna utnyttjas vid mottagandel av asylsökande. Där finns också tillgång till tolkar på flera språk som kan utnyttjas såväl i det dagliga arbetet på förläggningen som i polisens utredningsverksamhet. Jag kan efter samråd med chefen för justiliedepartementel också konstatera alt han är beredd att vidta de åtgärder som kan bli nödvändiga för att se till att det finns tillräckliga polisresurser för utredning av utlänningsärenden i Flen. Jag vill också framhålla att närheten till Norrköping gör det möjligl för personal vid SIV: s fillståndsbyrå att när så bedöms lämpligt direkt delta i utredningarna på det sätt som avses ske i den försöksverksamhet med lokalt samarbete mellan SIV och polisen, som nyligen har påbörjats i Stockholmsregionen.

Jag föreslår mol denna bakgrund att SIV bör få i uppdrag atl driva en fast utredningsföriäggning för asylsökande i Flen fr.o.m. den 1 januari 1985. Det saknas f. n. underlag för att närmare ange dimensioneringen på en sådan förläggning. Jag har emellertid för avsikt alt inom kort ge SIV i uppdrag att med utgångspunkt i de uttalanden jag gjort i denna proposition närmare utreda hur många platser föriäggningen bör ha och vilken personal som bör finnas vid förläggningen. En sådan utredning bör ske i samråd med AMS och rikspolisstyrelsen, som samfidigt närmare bör överväga behovet av polisresurser för utredningsverksamheten. En utgångspunkt för personaldimensioneringen vid förläggningen bör vara att de asylsö­kande, somjag tidigare nämnt, inte bör erbjudas svenskundervisning eller barntillsyn och att de i så stor utsträckning som möjligt bör klara sig själva under förläggningsvistelsen. Beslut om förläggningens dimensionering bör fattas av regeringen när SIV har redovisai sitt utredningsuppdrag.

Jag vill i delta sammanhang framhålla att man bör sträva efter atl den personal som i dag är anställd vid AMS moltagningsförläggning för flyk­tingar i Flen bör erbjudas anställning i de motsvarande funktioner som kommer att finnas vid den nya utredningsförläggning som SIV där skall svara för. Jag återkommer till vissa personalfrågor i samband med genom­förandet .

Mitt förslag atl SIV skall driva en utredningsföriäggning i Flen innebär inte att behovet av nuvarande mottagningssluss i direkt anslutning till Arlanda försvinner. Denna mottagningssluss behövs liksom f. n. som en buffert där de asylsökande las emot direkt efter ankomsten. Hur länge de skall stanna där blir beroende av bl. a. tillströmningen. Om inte tillström­ningen är så stor så att hela mottagningsslussen behövs som buffert bör den också kunna fungera som utredningsföriäggning. Särskilt när Arlanda-

 

Prop. 1983/84:124                                                    54

polisen har gjort en preliminär utredning i samband med alt det har prövats om den tillståndssökande skall direktavvisas kan det ibland vara lämpligt att den fullständiga utredningen också görs av Arlandapolisen. Då bör den asylsökande kunna stanna i motlagningsslussen under hela utredningstiden om det finns plats. Utflyttning bör då ske direkt till en kommun. Jag förordar att SIV får ett ledningsansvar för verksamheten vid motlagnings­slussen i Märsta i samband med att SIV får huvudansvaret för flyktingmot­lagningen, dvs. den 1 januari 1985. Liksom f. n. bör även Sigtuna kommun kunna engageras i det praktiska arbetet.

I den utredning av behovet av förläggningskapacitet i Flen som jag jag har för avsikt att initiera bör även ingå att närmare överväga vilka mottag­nings- och utredningsresurser som bör finnas i direkt anslutning till Ar­landa. Det bör också undersökas i vilken utsträckning det är möjligt att asylsökande från hela landet tas emot på den föreslagna fasta utrednings­förläggningen i Flen och vilket behov det kan finnas av inkvarleringsmöj-ligheter i direkt anslutning till andra inreseorter än Arlanda. En viss bered­skap på de vanligaste inreseorterna bör kunna åstadkommas genom att SIV träffar överenskommelser med berörda kommuner om att de svarar för inkvartering under den tid polisens utredning sker.

I ett läge med onormalt stort antal asylsökande lorde det även framdeles vara nödvändigt atl med kort varsel kunna ordna fillfälliga förläggningar eller andra inkvarteringsmöjligheter. SIV måsle mot denna bakgrund ges ell bemyndigande som möjliggör detta. Om tillfälliga förläggningar för asylsökande måste öppnas är det nödvändigt atl samråd sker med polisen så atl dessa föriäggningar inrättas på sådana orter där det finns möjlighet att inom rimlig tid genomföra polisens utredningar i tillståndsärenden.

På samma sätt måsle SIV ges ell bemyndigande atl med kort varsel kunna agera för att ta hand om kvotflyktingar om särskilda händelser inträffar och Sverige måste möta tillfälliga inresetoppar eller beslutar att ta emot ett större antal flyktingar än den normala flyktingkvoten.

Vid tillfälliga inresetoppar av asylsökande eller kvotflyktingar bör de tillfälliga förläggningar som kan vara nödvändiga att öppna så långt möjligl vara av samma karaktär som de fasta förläggningarna, dvs. med en vistel­setid på 2-4 veckor. Del fortsatta omhändertagandet bör så långt möjligt ske i kommunal regi. Överenskommelserna med kommunerna måste där­för utformas så att det finns visst ulrymme för en större kommunal mottag­ning än vad som är planerat. SIV måste också ha en beredskap för att snabbt träffa överenskommelser med nya kommuner. Först om det inte är möjligl atl få till stånd en kommunal verksamhet bör en utökad statlig förläggningsverksamhet med längre vistelsetider komma ifråga.

För att kunna hantera situationer med mycket stor tillströmning av asylsökande under kort tid krävs en särskild beredskap. Här kan i vissa fall behövas ett samarbete mellan å ena sidan SIV och å andra sidan civilför­svarsstyrelsen och länsstyrelserna, som också har ett ansvar för bered-

 

Prop. 1983/84:124                                                   55

skapsplanering för flyktingmottagning i krig eller vid krigsfara. IPOK har föreslagit att formerna för en bättre beredskap bör övervägas närmare liksom fågor om ansvarsfördelningen mellan berörda organ. Jag har för avsikt att ge SIV i uppdrag att i samråd med berörda myndigheter utreda och lämna förslag i dessa frågor.

2.12 SIV:s uppgifter som central myndighet

Som framgått av vad jag tidigare sagt bör SIV få ett samlat ansvar på verksnivå för mottagandet av flyktingar och asylsökande i Sverige. SIV har redan i dag som central förvaltningsmyndighet för utlännings- och invandrarfrågor ett bevaknings- och samordningsansvar för insatser röran­de flyktingar och invandrare. Med de förändringar i flyktingmottagandet somjag föreslår skulle SIV även få ett operafivt ansvar för denna verksam­het. De uppgifter som kommer att läggas centralt på SIV inom flykting­verksamheten är i huvudsak följande:

-      Överföring av kvotflyktingar och placering av dessa i mottagningsför­läggningar

-      Bevakning av tillströmningen och den geografiska fördelningen av asyl­sökande

-      Ansvar för att de som söker asyl i samband med inresan och saknar bostad tas emot på utredningsföriäggning

-      Ledning av förläggningsverksamheten

-      Överläggningar och överenskommelser med kommuner om mottagande av flyktingar och asylsökande

-      Ansvar för att flyktingar och asylsökande erbjuds bostad i kommuner med vilka SIV träffat överenskommde om flyktingmottagande och för att fördelningen på kommuner sker på ett lämpligt sätt

-      Information, stöd och rådgiVning till kommuner som tar emot flyktingar

-      Utbetalning av vissa ersättningar till kommuner för åtgärder för flyk­tingar

-      Uppföljning av den kommunala flyktingverksamheten.

Överföring av organiserat uttagna flyktingar och placering av dessa i förläggningar är i stort samma uppgift som i dag åvilar AMS. Till denna uppgift räknar jag också ärenden i fråga om bilresor för vissa anhöriga samt bidrag till frivillig repatriering.

Bevakning av tillströmningen och den geografiska fördelningen av asyl­sökande blir en central uppgift för SIV. Det är bl. a. en förutsättning för att kunna ta hand om de asylsökande som saknar bostad och samordna överenskommelserna med kommunerna och bosättningsplaneringen. Det­ta ansvar måste som jag tidigare nämnt innebära att SIV måsle få ett bemyndigande all med kort varsel kunna ordna tillfälliga förläggningar eller andra inkvarteringsmöjligheter.

För ledning och drift av förläggningarna bör en långtgående delegering

 

Prop. 1983/84:124                                                    56

av framförallt ekonomiadministration och personaladministrativa frågor eftersträvas. SIV centralt bör huvudsakligen ansvara för övergripande ekonomi- och personaladministrativa frågor. Jag har tidigare föreslagit en viss administrativ förstärkning på de föriäggningar SIV skall ta över från AMS med hänsyn till att en stor del av administrationen i dag sker på regional nivå hos länsarbetsnämnden.

Överenskommelser med kommuner om flyktingmottagande måste som jag tidigare framhållit normalt föregås av kontakter med andra statliga myndigheter. Bl. a. krävs samråd med arbetsmarknads- och utbildnings­myndigheter för alt bedöma möjligheter till arbete och utbildning i aktuella kommuner. Även kontakter med sjukvårdshuvudmännen kommer som regel att bli aktuella.

Utslussningen av flyktingar och asylsökande från föriäggningarna bör i första hand skötas lokall men måste samordnas på central nivå.

Vad gäller information, stöd och rådgivning kommer behoven av insat­ser från SIV att variera från kommun till kommun. Självfallet är behovet störst i fråga om kommuner som har ringa erfarenhet av flyktingmotta­gande och som tar emot nya flyktinggrupper. En viktig uppgift för SIV blir att svara för erfarenhetsöverföring mellan kommuner. För detta ändamål är det nödvändigt att SIV har resurser för bl. a. kurser och konferenser.

SIV:s ansvar bör vara att följa upp verksamheten i mottagningskom­munerna på grundval av riktlinjer antagna av riksdagen och de precisering­ar av dessa riktlinjer som kan ha gjorts i den förordning, somjag tidigare har föreslagit, och i de överenskommelser som träffats mellan SIV och kommunerna. SIV bör självfallet inte på egen hand ge råd om hur arbetet med flyktingar bör bedrivas inom olika fackområden. Varje fackmyndighet har ett ansvar för sitt verksamhetsområde. Men SIV bör förmedla kunska­per om olika flyktinggrupper, deras bakgrund och särskilda behov. Det är viktigt att SIV samordnar sina insatser med de myndigheter som har tillsynsansvar för olika delar som ingår i det kommunala flykfingmoUagan­det. Ett fortlöpande samråd förutsätts liksom hittills ske på verksnivå mellan SIV och övriga centrala myndigheter i fråga om åtgärder för asylsö­kande och flyktingar samt uttagning av flyktingar inom ramen för flyk­tingkvoten.

En överföring av ansvaret för flyktingmoltagandet till SIV medför natur­ligtvis behov av resursförstärkning inom myndigheten. SIV har i en skri­velse i september 1983 redovisat atl del enligt verkets bedömning förelig­ger ett behov av förstärkning med 24 tjänster, varav 20,5 tjänster avser verket centralt och 3,5 tjänster en administrativ förstärkning av förlägg­ningarnas organisation. I skrivelsen föreslås också alt det inrättas en särkild flyktingbyrå inom verket och att verket förstärks på ledningsnivå genom att det inrättas en avdelningschefstjänst med ansvar för de verk­samhetsområden som faller under samordnings- och flyktingbyråerna. Av­delningschefs- och byråchefstjänsierna skulle ingå i de 24 tjänster som ovan angivits.

 

Prop. 1983/84:124                                                   57

Jag har redan föreslagit en viss administrativ förstärkning pä de förlägg­ningar som SIV skall ta över från AMS. Vad gäller verket centralt föreslår jag en förstärkning med 13 tjänster. Jag har därvid räknat med att en viss förstärkning av verkets ekonomi- och personaladministraliva funktioner är nödvändig. För överföring av flyktingar finns i dag två tjänster på AMS och resursbehovet torde bli av ungefär samma storlek när uppgiften förs över till SIV. Det största resurstillskottet behövs för de uppgifter som är direkt relaterade till den kommunala flyktingverksamheten. Jag vill dock nämna att jag här gjort bedömningen att det vad gäller bl. a. informafion, utbildning och uppföljning finns goda möjligheter att delvis samordna verkets nya uppgifter med dem som verket redan i dag har.

Jag är inle beredd alt f. n. föreslå någon förändring av SIV: s organisa­tion vad gäller byråinddning och ledningsfunktioner eftersom det pågår utredningsarbete och försöksverksamhet på angränsande områden som kan leda till alt det kan bli aktuellt med en allmän översyn av SIV: s organisation. I avvaklan härpå bör emellertid verkets ledningsfunktion tills vidare förstärkas med hänsyn till de nya uppgifterna med flyktingmotta­gande. Del ankommer på regeringen att besluta om en sådan tillfällig förstärkning.

2.13 Genomförande och övergångsfrågor

Som jag tidigare nämnt har en särskild arbetsgrupp haft till uppgift alt förbereda en eventuell överföring av del statliga ansvaret från AMS till SIV och ett genomförande av flyklingverksamheten på i huvudsak det sätt som föreslogs av AGFA-gruppen. Denna grupp har i departementsprome­morian (Ds A 1983: 10) Genomförande av ändrad slafiig ansvarsfördelning inom flyktingomsorgen lämnat förslag till en plan för hur de ändrade formerna för flyktingmottagande bör genomföras.

Jag ansluter mig i huvudsak till den plan för genomförandet som föresla­gits av arbetsgruppen. Det innebär alt det statliga ansvaret för flyktingmol­tagandet bör föras över från AMS till SIV den 1 januari 1985 och att de ändrade former för mottagandel somjag föreslagit bör tillämpas från denna tidpunkt. De nya regler för statlig ersättning somjag föreslagit bör samti­digt träda i kraft. Del ankommer på regeringen atl utfärda särskilda över­gångsbestämmelser, om så erfordras.

För att det skall vara möjligl all få till stånd överenskommelser mellan SIV och kommuner om kommunall mottagande av flyktingar som kan gälla fr.o.m. den 1 januari 1985 är det nödvändigt att SIV snarast efter ett riksdagsbeslut våren 1984 bemyndigas att ta upp överläggningar och ingå överenskommelser med kommuner. Detta innebär i sin lur också alt en del av den personalförslärkning vid SIV som jag föreslagit bör komma till stånd innan det statliga ansvaret för flykfingverksamheten den 1 januari 1985 överförs fill SIV.

 

Prop. 1983/84:124                                                    58

Jag har tidigare föreslagit atl föriäggningarna i Alvesta, Moheda och Hallslahammar tas över av SIV den 1 januari 1985. Jag har vidare föresla­git att SIV får i uppdrag att därefter anpassa kapaciteten och verksamheten vid dessa förläggningar i takt med en fortsatt kommunalisering av flykling-mollagandet efter de riktlinjer jag angivit. Hur snabbt en sådan anpassning kan genomföras är omöjligt att närmare ange eftersom detla bl.a. är bero­ende av hur snabbt SIV kan träffa överenskommelser med tillräckligt många kommuner och av i vilken utsträckning Sverige kommer alt ta emot flyktingar som av någon anledning kan behöva en längre lids förläggnings-vistelse innan de kan klara ett eget boende i en kommun. Om inte förutsätt­ningarna helt förändras bedömer jag - som jag tidigare nämnt - att en minskning till 200 platser för kvotflyktingar bör vara möjlig all genomföra fill den 1 juli 1987.

Det förslag jag lämnat innebär alt flyktingarna normalt inte skall få svenskundervisning, barnomsorg eller arbetsmarknadsservice under vis­telsen på föriäggningen, som endasl bör uppgå till 2-4 veckor. I ett hell genomfört nytt system skulle det därför inte behövas någon personal för dessa ändamål. När SIV tar över förläggningarna måste det emellertid fortfarande finnas resurser för dessa funktioner. Det kommer att finnas flyktingar vid föriäggningarna som har skrivits in enligt det gamla systemet och påbörjat svenskundervisning och som också skall fullfölja denna un­dervisning och därefter få hjälp från förläggningen alt få bostad och arbete eller utbildning. Det kommer vidare under en övergångstid sannolikt också atl finnas en del flyktingar som måste bli kvar mer än 2-4 veckor på föriäggning därför att SIV ännu inte hunnit träffa tillräckligt många över­enskommelser med kommuner och som under denna längre förläggningstid bör påbörja svenskundervisning.

Mot denna bakgrund bör all personal som är anställd vid förläggningarna i Alvesta, Moheda och Hallslahammar, utom arbetsförmedlarna, erbjudas anställning hos SIV fr. o. m. den I januari 1985. När SIV tar över verksam­heten har man under ca ett halvt år haft möjlighet att träffa överenskom­melser med kommuner om kommunalt flyktingmottagande. Man bör då i viss utsträckning kunna bedöma hur omfattande insatser i form av svensk­undervisning och barnomsorg som kommer att krävas under det närmaste året och i vilken takt en avveckling av dessa verksamheter kan vara möjlig. Om det vid denna tidpunkt finns överenskommelser som motsvarar den normala storleken på flyktingkvoten kan en mindre del av personalen vid förläggningarna komma att bli utan arbetsuppgifter redan under år 1985. Det gäller i första hand barnomsorgspersonal, som totalt uppgick till 16 personer den 1 juli 1983. Svensklärare finns inte anställda vid någon av de aktuella förläggningarna eftersom svenskundervisningen inte bedrivs i egen regi.

De arbetsförmedlare som i dag tjänstgör vid förläggningarna i Alvesta, Moheda och Hallslahammar bör successivt kunna omplaceras i motsva-

 

Prop. 1983/84:124                                                   59

rande funktioner på annat håll inom AMS organisation. Det är dock ange­läget att arbetsmarknadsverket ser till att det finns tillräcklig arbetsmark­nadsservice vid de förläggningar SIV lar över så länge det finns flyktingar där som är inskrivna enligt del gamla systemet.

Vid sidan av motlagningsföriäggningar för flyktingar bör somjag tidigare framhållit SIV driva en utredningsförläggning för asylsökande i Flen fr.o.m. den 1 januari 1985. Jag har också föreslagit aU SIV tar över ledningsansvaret för den mottagningssluss i Märsta som Sigtuna kommun f. n. driver med statliga medel. Dimensioneringen av dessa mottagningsan-ordningar och det eventuella behovet av ytteriigare mollagningsresurser på annat sätt bör i enlighet med vad jag tidigare nämnt utredas ytteriigare av SIV.

Jag övergår nu till att behandla den avveckling av vissa förläggningar och av enskild inkvartering som skall ske.

Jag föreslår atl AMS skall svara för avvecklingen av den permanenta flyktingförläggningen i Flen och av de tillfälliga förläggningarna i Suraham­mar, Oxelösund och Perstorp. Inskrivning i dessa förläggningar enligt nu gällande ordning bör upphöra senast den 1 januari 1985. Om inte antalet nyanlända flyktingar är alltför stort under hösten 1984 bör en strävan vara att upphöra med inskrivning vid åtminstone någon av de tillfälliga förlägg­ningarna tidigare än den 1 januari 1985. AMS bör behålla ansvaret för de flyktingar som vid utgången av år 1984 vistas i dessa förläggningar tills de har kunnat utplaceras.

Jag föreslår också att AMS skall svara för avvecklingen av den enskilda inkvarteringen. Jag bedömer det möjligt för SIV alt till den 1 januari 1985 träffa överenskommelser med berörda kommuner i framför allt storstads­områdena avseende enskilt inresta flyktingar. Ett mindre antal av dem som får uppehållstillstånd efter den 1 januari 1985 kommer dock att vistas i kommuner med vilka överenskommelser inte ingåtts. Dessa kommuner kommer då enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen all vara skyldiga att svara för ekonomiskt bistånd och viss annan service som länsarbetsnämn­den enligt det gamla systemet skulle ha svarat för. De kommer emellertid att få ersättning för kostnaderna för ekonomiskt bistånd, som utgör den övervägande merparten av kostnaderna. Jag föreslår mot denna bakgrund att inskrivning i enskild inkvartering upphör den I januari 1985 och alt AMS successivt avvecklar verksamheten i och med den utplacering som sker under första halvåret 1985.

AMS bör också behålla ansvaret för driften av de tillfälliga förläggningar för asylsökande som kommer atl vara i bruk den I januari 1985 och svara för en successiv avveckling av dessa. Asylsökande som finns vid dessa förläggningar bör när de beviljas tillstånd så långt möjligl erbjudas bostad och flyktingomhändertagande enligt del nya systemet i någon av de kom­muner som SIV träffat överenskommelse med om flyktingmottagande. För denna utplacering bör SIV ansvara, vilket kan innebära att personal från

 

Prop. 1983/84:124                                                    60

SIV i någon utsträckning kan behöva finnas på föriäggningarna för denna funkfion. Nyinskrivning efter den 1 januari 1985 skall inte ske utan de asylsökande som kommer efter denna tidpunkt bör tas emot vid utred­ningsförläggningarna i Flen eller Märsta. För att underlätta avvecklingen av de tillfälliga föriäggningarna krävs elt omfaUande samråd mellan AMS och SIV.

Jag vill i detta sammanhang ta upp de konsekvenser för den anställda personalen som ell genomförande av mina förslag kan innebära. Den arbetsgrupp som lämnat förslag i frågan om hur förändringen av flykfing­verksamheten skall genomföras har bedömt att 230-250 anställda direkt påverkas av de åtgärder som skall genomföras från den 1 januari 1985. Det största antalet bland den berörda personalen finns i Flen (ca 70 anställda) och vid flyktingdetaljen vid länsarbetsnämnden i Stockholm (ca 40 anställ­da). Personalen vid de tillfälliga flyktingförläggningarna i Oxelösund och Surahammar är till övervägande del fast anställda på samma sätt som personalen vid de fasta förläggningarna. Personalen vid de tillfälliga för­läggningarna för asylsökande är däremot huvudsakligen projektanställda.

Den 1 april 1984 beräknas ett nytt statligt trygghetsavtal (TrA-S) träda i kraft. Detta avtal anger olika personaladministrativa åtgärder som myndig­heterna skall använda i samband med omställningar av det slag det här är fråga om. Åtgärderna i avtalet, t. ex. omplacering, utbildning och ekono­miska förmåner,skall tillämpas under minst nio månader. Statens arbets­marknadsnämnd (SAMN) skall biträda myndigheterna vid omplacering utanför den egna myndigheten.

I samband med omstruktureringen av flyktingverksamheten krävs ett omfaUande samarbete mellan SIV och AMS i bl. a. personalfrågor. Jag förutsätter härvid ett intimt samråd mellan myndigheterna i frågor om rekrytering, vakanshållning m.m. Behovet av samråd och samarbete är särskilt stort i Flen, där SIV enligt mitt förslag bör öppna en utredningsför­läggning för asylsökande samtidigt som AMS skall avveckla nuvarande förläggning för flyktingar. Vid rekrytering fill SIV: s utredningsförläggning i Flen bör man sträva efter atl den personal som är anställd vid AMS flyktingförläggning erbjuds anställning i de funktioner som är likartade på de båda förläggningarna. Jag förutsätter också samarbete i lokalfrågor och andra praktiska frågor under den övergångsperiod som de båda förlägg­ningarna drivs paralldh i Flen.

De ändrade formerna för flykfingmottagandet kan innebära att flera kommuner har behov av att rekrytera ny personal med erfarenhet från arbete med flyktingar. Det bör vara en uppgift för SIV att i samband med överläggningar med kommunerna uppmärksamma dem på var kompetens och erfarenhet finns att tillgå inom nuvarande statliga organisation.

Svenskundervisningen för flyktingar anordnas som nämnts fidigare på olika sätt. Vid de permanenta förläggningarna i Alvesta och Moheda an­ordnar den lokala skolmyndigheten undervisningen efter överenskom-

 

Prop. 1983/84:124                                                    61

melse med AMS. Lärarna är kommunall anställda. I Hallslahammar är undervisningen förlagd till AMU-centret och lärarna anställda av SÖ. I Flen är lärarna anställda av länsarbetsnämnden. Vid de tillfälliga förlägg­ningarna och för enskilt inkvarterade flyktingar upphandlar länsarbets­nämnden verksamheten av studieförbunden. Somjag nämnt tidigare avser jag all senare i vår lägga fram förslag om ändrade former för svenskunder­visning för invandrare. I det sammanhanget ämnar jag också behandla frågan om situationen för de lärare som kommer atl beröras av de föränd­ringar i fråga om flykfingmottagandet somjag föreslagit.

Jag övergår nu till alt behandla ytterligare några frågor som aktualiseras av alt viss verksamhet föreslås upphöra.

Jag har tidigare redovisat att den verksamhet med startlån som AMS nu svarar för kan avvecklas när kommunerna lar över mottagandet av flyk­tingar. Det är emellertid lämpligt att behålla denna möjlighet atl få startlån för de flyktingar som skrivits in i förläggning eller enskild inkvartering enligt det gamla systemet och som kommer att utplaceras av AMS. Slart­lån bör mot denna bakgrund kunna beviljas under hela budgetåret 1984/85 för alt därefter upphöra.

Jag vill vad gäller startlånen också framhålla att det f. n. i skilda sam­manhang pågår översyner som kan leda till förslag om att AMS återkrav-verksamhet i fråga om olika låneformer bör föras över till annal organ.

Nuvarande schablonersältning för vissa kostnader för social service, som lämnas med 25% av socialbidragskostnaderna, skall somjag tidigare föreslagit upphöra fr.o.m. år 1985 och har beaktats vid fastställande av nivån på den nya schablonersättning som skall lämnas till kommuner som träffar överenskommelse med SIV om mottagande av flyktingar. Mot denna bakgrund och för att inle försvåra utplacering av flyktingar som vid reformens ikraftträdande är inskrivna på förläggningar och som där fått svenskundervisning m.m. har jag tidigare föreslagit att ett reducerat en­gångsbelopp bör lämnas till kommuner som lar emot dessa flykfingar.

Vad gäller genomförandet av de föreslagna förändringarna vill jag slutli­gen framhålla alt en omorganisation av detta slag alltid kan innebära övergångsproblem som kan behöva lösas i särskild ordning. Regeringen bör mot denna bakgrund bemyndigas att vidta de åtgärder som behövs för alt den nya organisation för flyktingmottagandel m.m. somjag förordat skall kunna genomföras.

2.14 Ekonomiska konsekvenser

De förslag som jag lämnat innebär bl. a. förbättrade möjligheter till planering av flyktingmottagandel och en minskning av det flyktingomhän­dertagande som sker på förläggning. Därmed kan samhällets totala kostna­der sänkas vid en flyktinginvandring i samma storieksordning som de senaste åren. Erfarenheterna från annan omsorgsverksamhet visar nämli-

 

Prop. 1983/84:124                                                    62

gen att eget boende jämfört med institutionsboende innebär väsenfligt lägre kostnader. Man bör också kunna anta att bl. a. boendekostnaderna blir lägre när man i förväg bättre kan planera mottagandet i kommunerna. Det bör också innebära minskade kostnader att den sociala service som finns uppbyggd i kommunerna även kan utnyttjas för flyktingar under deras första tid i Sverige och genom att man i så stor utsträckning som möjligl undviker särskilda anordningar. På sikt bör också betydande sam­hällsekonomiska vinster kunna göras genom att de ändrade mottagnings-formerna bör kunna innebära au flyktingarna snabbare kan anpassa sig till ett normalt liv.

Genom de föreslagna förändringarna ökar kommunernas insatser i flyk­tingmoltagandet medan statens egen verksamhet minskar. Jag har tidigare framhållit att en utgångspunkt för reformen måsle vara att staten, bl. a. med hänsyn till sitt ansvar för flyktingpolitiken, har ett särskilt ansvar för kostnaderna för flyktingarnas introduktion i det svenska samhället. Delta statliga kostnadsansvar är särskilt viktigt eftersom inte alla kommuner är eller kan vara involverade på samma sätt i flyktingmottagandet. Idag är det, trots att staten svarar för en stor del av de sociala insatserna för flyktingar under den första tiden i Sverige, stora skillnader mellan kom­muner i fråga om kostnader och insatser för flyktingar.

Somjag nyss nämnt kommer de ändringar somjag föreslagit av flykfing­mottagandet att leda till atl mottagandet bör kunna ske till lägre kostnader. Det är emellertid inte möjligl att exakt bedöma hur stor denna kostnads­minskning kommer att bli. Del är, enligt min mening, rimligt att en stor del av de ekonomiska vinster som de ändrade mottagningsformerna kan inne­bära för samhället i stort kommer de kommuner till del som engagerar sig i flyktingmottagandet och har slora kostnader härför. Därigenom åstadkoms en större ekonomisk rättvisa mellan kommuner som tar emot flykfingar och andra kommuner. Det är ju också till stor del ett ökat kommunalt engagemang i flyktingmottagandel som leder fill att verksamheten bör kunna bedrivas till en totalt sett lägre kostnad än idag.

Det är bl. a. mot denna bakgrund jag har lämnat vissa förslag som innebär att staten i vissa avseenden tar på sig ett ökat kostnadsansvar gentemot kommunerna än idag. Ett sådant förslag är schablonersältningen för asylsökande avseende andra kostnader än socialbidragskostnader, som jag beräknar kosta staten 10-15 milj. kr per år. Det gäller också utvidg­ningen av flyklingverksamheten till att omfatta alla som får stanna av politiskt-humanitära skäl. Kostnaden för denna utvidgning kan uppskattas till närmare 10 milj. kr per år. Ett annat förslag som innebär ökade statliga kostnader för ersättning till kommuner är förlängningen av ersältningsli-dens längd vad gäller socialbidrag fill flyktingar med ett år. Kostnaderna härför är inte möjliga atl beräkna med någon säkerhet eftersom de bl. a. beror på i vilken utsträckning flyktingarna har möjlighet alt få arbete. Jag uppskattar dock dessa ökade kostnader för ersättningen till kommunerna till ca 15 milj.kr per år.

 

Prop. 1983/84:124                                                    63

Det är således fråga om en betydande ökning av den statliga ersättningen till kommunerna för bistånd till flyktingar och asylsökande vid sidan av den schablonersättning för flyktingar som skall motsvara kostnaderna för den sociala service m.m. som staten idag själv svarar för. Den ökade statliga ersättningen finansieras somjag tidigare nämnt främst av att kost­naderna för bostad, uppehälle och viss service beräknas bli lägre vid ett kommunalt mottagande än vid långvarig inkvartering på föriäggning. I övrigt beräknas staten också få minskade kostnader genom att handlägg­ningstiderna i tillståndsärenden kan minskas genom utnyttjande av en permanent utredningsförläggning. Avskaffandet av nuvarande generella schablonersättning med 25% av utgivna socialbidrag, det särskilda statsbi­draget till familjepedagogisk verksamhet samt startlånen och bostadslånen innebär också minskade kostnader för staten som delvis har beaktats vid fastställandet av schablonersättningen för flykfingar och delvis har använts för att finansiera den ökade statliga ersättningen somjag här nämnt.

Totalt innebär reformeringen av flykfingmottagandet att statens kostna­der beräknas bli i stort sett oförändrade jämfört med idag när de ändrade formerna är helt genomförda. Det innebär - med undantag för resurser för sfi som kommer att behandlas i kommande proposifion - en total kostnad på ca 380 milj. kr. per år vid en mottagning av ca 4 500 flyktingar. Jag har då i nuvarande kostnader räknat in både socialdepartementets anslag J6 Ersättningar till kommunerna för hjälp till utländska medborgare, flykting­ar m. m. och arbetsmarknadsdepartementets anslag D2 Åtgärder för flyk­tingar (exkl. resurser för sfi).

Genomförandet av de ändrade formerna för flyktingmottagandel kom­mer utöver de kostnader jag nyss nämnt atl innebära vissa övergångskost­nader bl. a. till följd av att förläggningskapaciteten inte kan avvecklas på en gång.

De förslag jag lämnat innebär att SIV kommer att få ett samlat centralt ansvar för flyktingmottagningen och för den statliga ersättningen till kom­munerna. SIV bör således ha elt bevaknings- och uppföljningsansvr även för den del av den stafiiga ersättningen som kommer att utbetalas av länsstyrelserna. Jag föreslår mot denna bakgrund att de medel för ersätt­ning till kommunerna för hjälp till flyktingar m.fl. som anvisats över socialdepartementets anslag J6 Ersättningar till kommunerna för hjälp till utländska medborgare, flyktingar m. m. förs över fill elt nytt anslag inom arbetsmarknadsdepartementet. I samband därmed förs också vissa arbets­uppgifter över från socialdepartementet till arbetsmarknadsdepartementet.

Jag återkommer strax till anslagsberäkningarna för budgetåret 1984/85.

 

Prop. 1983/84:124                                                             64

3   Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1.      godkänna de riktlinjer för mottagandet av flyktingar och asylsö­
kande somjag har förordat,

2.    godkänna förslaget om överföring av del statliga ansvaret för flyktingmottagandet till statens invandrarverk,

3.    godkänna de riktlinjer jag har förordat för ersättning till kommu­nerna för åtgärder för flyktingar,

4.    bemyndiga regeringen att vidla de övergångsåtgärder och åtgär­der i övrigt som behövs för att den organisation av flyktingmotta­gandet somjag har förordat skall kunna genomföras.

4   Anslagsfrågor för budgetåret 1984/85

Tionde huvudtiteln

D   INVANDRING M. M.

D 1 Statens invandrarverk

Som jag tidigare har anfört bör SIV centralt förstärkas med 13 tjänster till följd av att verket får ökade arbetsuppgifter som ny ansvarig myndighet för flyktingmottagandel. Resurser härför bör anvisas över SIV: s myndig­hetsanslag.

En viss del av personalförstärkningen till SIV bör, som jag har tidigare anfört, komma till stånd redan innan SIV den 1 januari 1985 får hela del statliga ansvaret för flyktingverksamheten. Jag föreslår all verket förstärks med medel för 7 tjänster från den I juli 1984. Medel för övriga tjänster beräknas från den I december 1984 för att den nya verksamheten skall kunna fungera väl redan när ansvaret förts över på SIV.

Även verkets resurser för kurser och konferenser m.m. behöver förstär­kas och medel härför anvisas över SIV: s myndighetsanslag.

Totalt beräknar jag det tillkommande resursbehovet för budgetåret 1984/85 till 2977000 kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

all till Statens invandrarverk för budgetåret 1984/85 utöver i prop. 1983/84:100, bil. 12, föreslaget förslagsanslag anvisa ytterligare 2977000 kr.

 

Prop. 1983/84:124                                                             65

D 2 Åtgärder för flyktingar

Som jag tidigare nämnt bör från detla anslag anvisas medel för den verksamhet som AMS förfarande kommer atl bedriva för flyktingar under budgetåret 1984/85. Medel för den verksamhet för flyktingar som SIV skall bedriva bör anvisas över ett nytt anslag.

AMS kommer fram till den 1 januari 1985 alt svara för överföring och omhändertagande av flyktingar på samma sätl som hittills. Ansvaret för överföring av flyktingar övergår vid denna tidpunkt helt till SIV. Däremot kommer AMS även därefter att svara för omhändertagande av de flykting­ar som tagits emot före den 1 januari 1985 med undanlag av de som finns i förläggningarna i Alvesta, Moheda och Hallslahammar. Övriga förlägg­ningar och den enskilda inkvarteringen skall successivt avvecklas under 1985. De föreslagna förändringarna innebär all medel till AMS för delpro­grammet Överföring av flyktingar bör beräknas för elt halvår. Medelsbe­räkningen för delprogrammet Omhändertagande av flyktingar måste bl. a. göras med utgångspunkt från antaganden om i vilken takt flyktingarna kommer att kunna utplaceras från de aktuella förläggningarna och enskild inkvartering våren 1985.

Jag beräknar kostnaderna för delprogrammet Överföring av flyktingar till 3,25 milj. kr., varav 500000 kr. för bidrag till resor till Sverige för nära anhöriga till flyktingar.

Med utgångspunkt från oförändrad omfattning på flyktinginvandring och en genomsnittlig inkvarteringstid på sex månader kan AMS medelsbehov för omhändertagande i förläggningar och enskild inkvartering under bud­getåret 1984/85 beräknas till ca 168 milj.kr. I detta ingår också lönekost­nader för de platsförmedlare som på förläggningarna och vid vissa länsar­betsnämnder arbetar speciellt med flyktingar och finansieras över flykting-anslaget.

Som jag fidigare nämnt har AMS i en skrivelse till regeringen den 15 december 1983 hemställt att lönemedel för plalsförmedlare och viss annan personal bör tillföras verket under anslaget B I. Arbetsmarknadsservice fr.o.m. den I januari 1985. Mot bakgrund dels av aU en viss del av arbetsmarknadsservicen för flyktingar fortfarande under det första halv­året 1985 kommer att ske vid förläggningar och vid särskilda flykfingde-laljer vid några länsarbetsnämnder, dels att AMS under hela budgetåret 1984/85 kommer att disponera elt särskilt anslag för åtgärder för flyktingar, anser jag för egen del alt arbelsmarknadsservice för flyktingar under budgetåret 1984/85 på samma sätt som hittills bör belasta delta anslag. Jag räknar således med ett visst resursbehov för platsförmedling och tolkkost­nader under budgetåret utöver det som enligt vad jag nyss angivit ingår i kostnaderna för förläggningar och enskild inkvartering. Detta resursbehov avser sålunda platsförmedling för flyktingar i kommuner med vilka SIV träffat överenskommelse om mottagande av flyktingar. Resursbehovet blir 5   Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 124

 

Prop. 1983/84:124                                                    66

bl. a. beroende av i vilken takt mottagandet kommer alt kunna ske enligt del nya systemet. Fr. o. m. budgetåret 1985/86 bör medel för arbetsmark­nadsservice för flyktingar anvisas över anslaget B 1. Arbetsmarknadsser­vice.

De gemensamma förvaltningskostnader som skall belasta anslaget har beräknats till 4,5 milj. kr.

Jag kommer senare att föreslå regeringen att AMS får ett fortsatt bemyn­digande t. o, m. den 31 december 1984 att erbjuda inkvartering i statlig regi för vissa asylsökande. Kostnaderna härför belastar detta anslag och beräk­nas för budgetåret 1984/85 till ca 10 milj. kr.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Åtgärder för flyktingar, med ändring av vad jag föreslagit i prop 1983/84:100, bil. 12, anvisa eU förslagsanslag av 185750000 kr.

D 5 Överföring och mottagning av flyktingar m. m.

Nytt anslag (förslag)   24250000

Som jag tidigare anfört bör ett nytt förslagsanslag med benämningen Överföring och mottagning av flyktingar m. m. föras upp i statsbudgeten. Över detta anslag bör anvisas medel för den del av mottagandet av flyk­tingar och asylsökande som genomförs direkt av SIV. Det gäller i första hand överföring av flyktingar, verksamheten vid och i direkt anslutning fill motlagningsföriäggningar för flykfingar och utredningsförläggningar för asylsökande samt bidrag till repatrieringsresor och till resa fill Sverige för nära anhöriga till flyktingar. I den mån det kan komma att erfordras extraordinära statliga insatser utöver SIV: s verksamhet vid en onormalt stor flyktinginvandring bör de också bestridas från detta anslag.

För överföring av kvotflyktingar beräknar jag 2,75 milj.kr. för första halvåret 1985. Jag bar därvid utgått från en organiserad överföring under hela budgetåret 1984/85 av samma storlek som innevarande budgetår och att denna överföring är jämnt fördelad över året. För bidrag till resa till Sverige för nära anhöriga till flyktingar, som hittills ingått i AMS delpro­gram för överföring av flyktingar, beräknar jag 500000 kr. för första halvåret 1985. För bidrag till repatrieringsresor beräknar jag 1 milj.kr. för samm.a period.

För verksamheten vid de mottagningsförläggningar för flyktingar och utredningsförläggningar för asylsökande som SIV skall svara för beräknar jag 20 milj.kr. Jag har vid denna beräkning utgått från en flyktinginvand­ring i ungefär samma omfattning som föregående år. Från denna anslags­post bör förutom den föriäggningsverksamhet som SIV driver helt i egen regi också kostnader för ijänsteköp m. m. i anslutning till förläggningsverk­samheten bestridas.

 

Prop. 1983/84:124                                                   67

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

atl till Överföring och mottagning av flyktingar m. m. för budgetåret 1984/85 anvisa eU förslagsanslag av 24250000 kr.

D 6 Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m. m.

NyU anslag (förslag) 202000000

Som jag tidigare anfört bör i statsbudgeten för budgetåret 1984/85 föras upp ett nytt anslag med benämningen Ersättning fill kommunerna för åtgärder för flyktingar m. m. Över detta anslag bör anvisas medel till den generella ersättning som utgår fill kommunerna för ekonomiskt bistånd och vissa andra kostnader för flyktingar och utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd. Denna ersäUning bestrids f.n. från femte huvudtitelns förslagsanslag J6 Ersättningar till kommunerna för hjälp till ufiändska medborgare, flyktingar m. m. Vidare bör över anslaget anvisas medel för schablonersättningar och särskilda bidrag fill kommuner för åtgärder för flyktingar och asylsökande. Slutligen bör anvisas medel för ersättning fill sjukvårdshuvudmännen för vissa kostnader för asylsökande och flyktingar.

Den generella ersättningen till kommunerna för ekonomiskt bistånd utbetalas av länsstyrelserna kalenderårsvis i efterhand. De nya ersätt­ningsregler somjag föreslagit skall gälla fr.o.m. år 1985 påverkar därför inte kostnaderna för budgetåret 1984/85. Med utgångspunkt i gällande regler och anslagsbeslastningen under budgetåret 1982/83 beräknar jag kostnaderna till ca 175 milj. kr.

För schablonersättningar till kommuner för flyktingar och asylsökande beräknar jag medelsbehovet för budgetåret 1984/85 till ca 21 milj.kr., vilket ungefär motsvarar kostnaderna för ett kvartal i ett fullt genomfört kommunall omhändertagande. Jag har därvid utgått från en flyktingin­vandring av ungefär samma omfattning som under senare år.

För särskilda bidrag till kommuner har jag för budgetåret 1984/85 beräk­nat ca 3 milj.kr. avseende ett halvt år. Jag har även här utgått från en flyktinginvandring av ungefär samma omfattning som under senare år.

För ersättning till sjukvårdshuvudmännen för kostnader för asylsökande och vissa kostnader för flyktingar beräknar jag ett medelsbehov på ca 3 milj.kr. för utbetalningar under första halvåret 1985. Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m. m. anvisa ett förslagsanslag av 202000000 kr.

 

Prop. 1983/84:124                                                             68

Underbilaga 1

Nuvarande ordning för mottagning och omhändertagande av flyk­tingar

Omhändertagande av organiserat överförda flyktingar.

Varje år fastställer regeringen en s.k. flyktingkvot för överföring av flyktingar till Sverige. Uttagning skall ske i samråd med FN: s flyktingkom­missariat (UNHCR). Sedan mitten av 1970-lalet har flyktingkvoten varit 1250 personer. I samband med särskilda händelser har dock extra kvoter fastställts. Sålunda har t. ex. båtflyklingar från Sydostasien mottagits utom ramen för den vanliga flykfingkvoten.

De organiserat överförda flyktingarna erbjuds vid inresan till Sverige inkvartering i föriäggningar som drivs av arbetsmarknadsverket. Under förläggningsvisldsen får flyktingen mat, husrum, kläder och sjukvård samt social rådgivning m. m. Syftet med förläggningsvistelsen är all ge flykting­en en möjlighet att återhämta sig fysiskt och psykiskt samt att underlätta anpassningen till del svenska samhället. Ett annat viktigt syfte är att förbereda flyktingen för ett arbete och en utbildning.

Varje flykting får undervisning i svenska under hela förläggningsvisld­sen, dock minst 240 timmar. Information om det svenska samhället ges både integrerat i undervisningen och separat. För att möjliggöra för vuxna flyktingar att delta i svenskundervisningen ordnas barnomsorg för försko­lebarn. Skolpliktiga barn deltar i den reguljära skolans undevisning på orten. Frifidsaktiviteter vid förläggningarna ordnas i samarbete med kom­munen och fritidsorganisationer.

En lid efter ankomsten till föriäggningen påbörjas en kartläggning av de vuxna flyktingarnas yrkes- och utbildningsbakgrund. Successivt ges ar­betsmarknads-, yrkes- och studievägledning.

Permanenta förläggningar drivs i Flen, Alvesta, Moheda och Hallsla­hammar. Vid samtliga förläggningar finns administrativ personal, tolkar, arbetsförmedlare, kuratorer och sjuksköterska. Vid vissa förläggningar är också svensklärare, barnstugepersonal och fritidsledare anställda.

Förläggningen i Flen utgörs av ett tidigare länslasarett sorn länsarbets­nämnden hyr av landstinget. Förläggningen har kapacitet för 280 flyktingar och där finns ca 70 anställda. De flesta funktioner vid förläggningen utförs i egen regi, t. ex. svenskundervisning, barnomsorg och fritidsverksamhet.

Alvesta- och Mohedaförläggningarna består av 30 resp. 18 småhus jämte byggnader för administration och andra förläggningsfunktioner. Kapacite­ten är 190 resp. 90 platser och personalen utgörs av ca 45 resp ca 40 anställda. I Alvesta och Moheda bedrivs barnomsorg och fritidsverksam­het dels i egen regi och dels genom avtal med kommunen. Svenskundervis­ningen drivs av den kommunala skolstyrelsen och är grundad på avtal med länsarbetsnämnden.

 

Prop. 1983/84:124                                                   69

Förläggningen i Hallslahammar består av ett antal lägenheter i ett bo­stadsområde. Förläggningen förfogar över 70 lägenheter med plats för 150 flyktingar. Flyktingarna har sitt eget lägenhetsboende, dock finns möjlig­heter till gemensamma aktiviteter och i vissa fall gemensam utspisning. Vissa tjänster inom fritidsverksamheten och inom barnomsorgen köps av kommunen. Svenskundervisningen bedrivs vid ell närbeläget AMU-center genom avtal med AMU. Vid förläggningen finns ca 25 anslällda.

Vid sidan om dessa permanenta föriäggningar har under flera år funnits tillfälliga föriäggningar som i fråga om sin verksamhet inte skiljer sig från de permanenta, nämligen i Oxelösund och Surahammar; sammanlagd ka­pacitet 350 platser och med ca 15 resp. 40 anställda. Dessa föriäggningar består av lägenheter och förlitar sig i likhet med vad som är fallet i Hallslahammer i stor utsträckning på köpta tjänster. Utöver de nämnda förläggningarna har under de senaste åren drivits föriäggnignsverksamhel i Skåne på flera platser, främst för sino-vietnameser. Av dessa förläggningar är f. n. endast den i Perstorp i verksamhet.

Omhändertagande av enskilt inresta flyktingar

Enskilt hitresta flyktingar som har ansökt om uppehålls- och arbetstill­stånd får i regel vänta flera månader innan deras ansökan behandlats och avgjorts. Under väntetiden har de asylsökande inte rält all ta arbete. Det är i regel vistelsekommunens socialförvaltning som anskaffar bostad och som genom sociabidrag svarar för uppehälle inklusive bostadskostnader under väntetiden. Kommunerna får ersättning av staten för socialbidrags­kostnader men får själva svara för övriga kostnader. Asylsökande kyrko­bokförs inte innan uppehållstillstånd beviljats och är inte inskrivna i för­säkringskassan. Erforderlig sjuk- och tandvård ges emellertid vid akut sjukdom. Enligt skollagen skall barn som vistas i kommunen tas emot i grundskolan, även om de inte är kyrkobokförda, om det är särsilt moti­verat med hänsyn till barnets bästa.

Som en följd av den ökade tillströmningen av asylsökande till Arianda flygplats i slutet av år 1982 har AMS bemyndigats att som en temporär insats erbjuda inkvartering i statlig regi åt sådana ullännignar som söker asyl på Arianda flygplats. AMS drev vid utgången av år 1983 tillfälliga moltagningsförläggnignar för asylsökande i Flen, Lagan, Tyringe, Perstorp samt Ramnäs. Föriäggningarna hade en kapacitet på ca 400 platser. Under januari 1984 har ytteriigare fyra förläggningar om tillsammans 380 platser öppnats i Medevi, Nybro, Säffle och Tibro till följd av ett stort anlal asylsökande från i första hand Iran.

De enskilt inresta flyktingarna behandlas enligt i princip samma regler som kvotflyktingama efter det att de har fått uppehålls- och arbetstillstånd. Eftersom de då ofta har varit i Sverige en längre fid och redan har bostad i en kommun får de i allmänhet s.k. enskild inkvartering. Med enskild

 

Prop. 1983/84:124                                                    70

inkvartering menas atl länsarbetsnämnderna svrar för flyktingarnas hyres­kostnader och uppehälle samt ger dem i övrigt i huvudsak samma förmåner som utgår till flyktingar i mottagningsföriäggning. De enskilt inresta flyk­tingar som tagits emot av AMS på föriäggning under väntetiden får i regel fortsalt omhändertagande på en moltagningsförläggning för flyktingar när de beviljats tillstånd.

Enskilt inkvarterade flyktingar får 240 timmars svenskundervisning ge­nom länsarbetsnämndens försorg. Ofta har de då under väntetiden i Sveri­ge redan lärt sig en del senska vid kurser på studieförbund. Vid länsarbets­nämnderna i Stockholms, Göteborgs, Malmöhus och Uppsala län finns särskilda flyktingenheter som svarar för arbetet med flykfingarna. Där finns bl.a. förmedlare anställda som ger arbetsmarknads- och yrkesorien­tering. För enskilt inkvarterade i andra län faller detta ansvar på den lokala arbetsförmedlingen där flyktingen vistas.

Enskilt inkvarterade flyktingar får samma hälso-, sjuk- och tandvård som flyktingar på förläggning. Den sker inom ramen för den ordinarie sjukvården i bostadskommunen. Specialdestinerade resurser av det slag som står till flyktingarnas förfogande i en förläggning finns således inte för enskilt inkvarterade. I Stockholms län har dock länsarbetsnämnden an­ställt en sjuksköterska och kuratorer för flyktingar. Länsarbetsnämnden har också träffat särskilda avtal med Roslagstulls sjukhus och tandläkar-högskolan vid Huddinge sjukhus om att dessa institutioner skall lämna viss sjuk- och tandvård åt enskilt inkvarterade flyktingar inom landstinget. Länsarbetsnämnden anordnar inte heller någon egen barnomsorg för en­skilt inkvarterade flyktingar utan de hänvisas fill den kommunala barnom­sorgen.

Placering i arbete/utbildning

AMS ansvar för flyktingar, både inom förläggningsverksambeten och den enskilda inkvarteringen, kvarstår tills flyktingarnas försörjning kunnat ordnas på annat sätt. Direkt utplacering i arbete är i rådande arbetsmark­nadsläge och med hänsyn till flyktingarnas utbildningsbakgrund ofta inte möjlig, varför AMS ansvar för det första omhändertagandet i de flesta fall avslutas i och med att flyktingen erbjuds en plats i arbetsmarknadsutbild­ning (AMU). Den tid flyktingar tagits om hand av AMS har i genomsnitt under de senaste åren varit 6-7 månader, både vad avser kvotflyktingar i förläggning och vad avser enskilt inresta flyktingar som fått enskild inkvar­tering.

I samband med utplacering i arbete eller utbildning erhåller flyktingen startbidrag. Det avser att täcka kostnaderna för uppehälle och bostad tills flyktingen erhåller sin första lön eller i förekommande fall sitt första utbildningsbidrag. Dessutom kan flyktingen få ett startlån - f. n. 14000 kr. för en familj med ett barn - för anskaffande av nödvändig basutrustning.

 

Prop. 1983/84:124                                                   71

husgeråd, linne m. m. När tillfredsställande bostad inle kan erhållas kan socialstyrelsen under vissa förutsättningar bevilja lån för anskaffning av bostadsrältslägenhet.

För flyktingar somm p. g. a. hög ålder, handikapp eller annal skäl ej kan placeras i arbete eller utbildning sker s.k. socialplacering i någon kom­mun. Det innebär att flyktingen får sin försörjning tryggad genom socialbi­drag. Socialplacering skall ske i samråd med socialstyrelsen och socialför­valtningen på inflyttningsorten. Startbidrag och startlån kan inte erhållas vid socialplacering.

I samband med att en flykfing vid arbets-, utbildnings- eller socialplace­ring flyttar in i en kommun tar kommunen i princip över ansvaret på samma sätl som för andra kommuninvånare.

Ersättning till kommuner för bistånd till flykfingar m.fl.

Enligt förordningen (1979:1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m. fl. (ändrad senast 1981:1233) har kommuner rätt till ersättning för vissa kostnader för bistånd till flykfingar och utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd. Ekonomiskt bistånd till flyktingar ersätts för det år beslut om uppehållstillstånd fattas samt de två efterföljande åren. Rätt till ersäUning föreligger även för ekonomisk hjälp som har lämnats efter utgången av denna tid till flyktingar som inte kan försörja sig på grund av sjukdom eller handikapp, som förelåg vid ankomsten till Sverige eller annars har sin grund i utlänningens situation som flykting.

För att täcka även andra kostnader innan socialtjänsten som kommunen kan ha haft för flyktingar utgår utöver ersättningen för ekonomisk hjälp en schablonersältning med 25 % av ersättningen för ekonomisk hjälp.

I fråga om utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållsfillstånd utgår ersättning för ekonomisk hjälp och viss vård.

Ersättning fill kommuner kan också utgå för familjepedagogisk verksam­het för flykfingar.

 

Prop. 1983/84:124                                                             72

Underbilaga 2

Sammanfattning av förslagen i rapporten (Ds A 1981:11) Ett lokalt omhändertagande av flyktingar

Statligt ansvar

AGFA utgår i sin rapport från att flyktingpolitiken är ett statligt åta­gande. Sverige har internationellt förbundit sig att låta utlänningar få en fristad här om de flytt undan politisk förföljelse, och utfäster sig att årligen överföra ett viss antal flyktingar till Sverige. Mot denna bakgrund har staten ett ansvar för det första omhändertagandet i Sverige för flyktingar som överförts bit eller som själva har tagit sig till Sverige. Samtidigt gäller att flyktingen i samband med bosättningen i en kommun blir en kommunin­vånare, gentemot vilken kommunen i princip har alla de skyldigheter och det ansvar som gäller kommunens övriga invånare. Staten har emellertid påtagit sig ell ansvar för att alla flyktingar skall kunna få del av de särskilda insatser som ingår i flyktingomhändertagandet under den första tiden.

Frågan om huvudmannaskapet för flyktingverksamheten

AGFA förordar att Statens invandrarverk (SIV) blir statlig huvdman för flyktingverksamheten och att SIV övertar arbetsmarknadsverkets upp­gifter och resurser vad gäller överföring och omhändertagande av flykting­ar. Vidare föreslår AGFA att socialstyrelsens ansvar för den familjepeda­gogiska verksamheten överförs till SIV, men att styrelsens övriga upp­gifter vad gäller flyktingomhändertagande i princip bör bestå. Verksamhe­ten med lån till flyktingar för inköp av bostadsrätter bör helt upphöra.

AGFA betonar att frågan om ett förändrat huvdmannaskap för flykting­verksamheten inte kan bedömas isolerat från frågan om verksamhetens former och innehåll. SIV, som saknar en regional organisation, kan endast med svårighet ta över ansvaret för flyklingverksamheten i dess nuvarande form från arbetsmarknadsverket.

Ett lokalt omhändertagande

Man bör enligt AFGA: s förslag finna former för en bättre planering av flyklingomhändertagandet genom en kartläggning av bostäder och arbete i kommuner som kan komma ifråga. Överenskommelser bör träffas med berörda kommuner om omhändertagande i kommunal regi på ett tidigare stadium än vad som nu är fallet.

För kvotflyktingarnas del skulle ett sådant lokalt omhändertagande inne­bära atl de efter i bästa fall bara ell par veckor på förläggning kommer ut i de kommuner som den statliga huvudmannen har träffat avtal med. På

 

Prop. 1983/84:124                                                   73

föriäggningen sker enbart grundläggande hälso- och sjukvård, grundläg­gande utrustning och viss information. Efter överföring till bosättnings-kommunen äger sedan svenskundervisningen rum, liksom även arbetsför­medling, arbetsmarknadsutbildning eller annan utbildning. Förläggnings­vistelsen skulle därigenom alltså förkortas från nuvarande 3—6 månader till 2-4 veckor. Flyktingen skulle få en bostad i det normala bostadsbe­ståndet och komma i åtnjutande av den vanliga kommunala servicen.

För de spontaninvandrade flyktingarna skulle ett lokall omhänderta­gande innebära att de fortsätter att vistas i den kommun som de vistas i som asylsökande. Länsarbetsnämndernas s. k. enskilda inkvartering före­slås således upphöra. Vidare föreslår AGFA att även asylsökande inbe­grips i det lokala omhändertagandet. Detta skulle dock enligt AGFA inte innebära att de asylsökande får samma omhändertagande som flyktingar.

AGFA framhåller vidare att flyktingar så fort som möjligt bör erbjudas arbete och kunna varva svenskundervisning och arbete. Rätlen till arbets­marknadsutbildning borde kunna sparas så att utbildningen kan påbörjas vid ett senare tillfälle, även om flyktingen inte är arbetslös.

Avtalen med kommunerna

Del lokala omhändertagandet avses regleras genom avtal mellan stal och kommun. Ell ramavtal bör ingås mellan staten och Svenska kommunför­bundet. Delta avtal skall innehålla av staten definierade krav på innehåll i omhändertagandet saml hur ersättningen ska beräknas till kommunerna. Ramavtalet skall reglera ersättningen för kommunens kostnader utöver dem som ersätts genom generella statsbidragssystem. Vidare skall enligt förslaget avtal ingås mellan SIV och den enskilda kommunen. Detta avtal skall med utgångspunkt i ramavtalet reglera del anlal flyktingar och asylsö­kande som kommunen skall ta emot under en viss angiven tid och ersätt­ning för de kostnader som är lokalt betingade eller beroende på flykting­gruppens särskilda behov.

Enligt förslaget bör det lokala omhändertagandet omfatta följande:

-      bostad och uppehälle under det första omhändertagandel

-      kurativt, psykologiskt och socialt stöd

-      hälso- och sjukvård

-      svenskundervisning (SFI)

-      samhällsinformation

-      skola för skolpliktiga barn

-      barnfillsyn under SFI eller GRUNDVUX-ulbildning

-      familjepedagogisk verksamhet

-      fritids- och kulturaktiviteter.

En av utgångspunkterna i det lokala omhändertagandet bör vara att den kommunala kompetensen och de reguljära kommunala resurserna kan utnyttjas för omhändertagande av flyktingar. Omhändertagandet bör inte-

 

Prop. 1983/84:124                                                   74

greras i kommunens ordinarie verksamhet och bygga på lokala förhållan­den. Oavsett hur utformningen blir kommer berörda kommuner enligt arbetsgruppen att behöva förstärkning vad gäller bl.a. socialförvaltning, skolförvaltning saml fritids- och kulturverksamhet. Även beträffande ar­belsmarknadsservice är det väsentligt au tillräckliga resurser skapas på berörda orter för förmedling, yrkesvägledning, utbildning m.m. Ansvaret för dessa frågor bör ligga kvar hos arbetsmarknadsverket även sedan ansvaret för flyktingarnas omhändertagande förts över till SIV och kom­munerna.

Det föreslagna systemet med lokalt omhändertagande skulle enligt AGFA innebära att de nuvarande permanenta och de tillfälliga förläggning­arna i sina nuvarande former bör ersättas av mottagningsförläggningar för korta vistelser. Den fasta förläggningskapaciielen kan därigenom minskas.

Genomförande och kostnader

Elt genomförande av fullt utbyggt lokalt omhändertagande föreslås ske successivt i takt med att överenskommelser med kommuner om lokalt omhändertagande ingås. Staten och kommunförbundet borde snarast in­leda överläggningar om ett lokalt omhändertagande. SIV bör från början ta över ansvaret för flyktingförläggningarna från AMS. Därmed bör även tolfte huvudtitelns förslagsanslag D2 "Åtgärder för flyktingar" föras över till SIV. Samtidigt bör länsarbetsnämndernas verksamhet med enskild inkvartering upphöra och ansvaret för familjepedagogverksamheten föras över från socialstyrelsen till SIV.

SIV bör tillföras 18 tjänster och de fasta förläggningarna förstärkas med någon tjänst för kamerala och personaladministrativa tjänster. En överfö­ring av huvudmannskapet från AMS till SIV skulle beröra ca 500 fast och tillfälligt anställda inom arbetsmarknadsverket. Tjänsterna vid förläggning­arna skulle med undantag för vissa arbetsförmedlartjänster föras över till SIV.

Enligt AGFA skulle den totala kostnaden med ett lokalt omhänderta­gande på en nivå med 1250 kvotflyktingar och 3000 spontanflyktingar uppgå till 129 milj.kr. per budgetår att jämföra med de senaste årens budgetutfall om ca 170 milj.kr. per budgetår. Häri ingår viss kommunal verksamhet för asylsökande som inte blir flyktingar. Om man jämför denna

kostnad med de korrigerade nulägeskostnaderna skulle skillnaden i kostna­der uppgå till ca 18 milj. kr. per budgetår. Förslagen skulle således enligt AGFA: s bedömning rymmas inom den ekonomiska ramen och även inne­bära en viss besparing för staten.

 

Prop. 1983/84:124                                                             75

Underbilaga 3

Sammanställning av remissyttranden över rapporten (Ds A1981:11) Ett lokalt omhändertagande av flyktingar

1  Allmänt

Arbetsgruppens rapport har i remissbehandlingen fått ett i stort sett positivt mottagande vad gäller förslagen om den allmänna inriktningen av samhällets åtgärder för flykfingar och förslaget om atl statens invandrar­verk (SIV) bör bli ny huvudman för flyktinverksamheten. Vissa instanser hyser dock farhågor för atl arbetsplaceringen av flykfingar skall försvåras, särskilt i ett utsatt arbetsmarknadsläge, om ansvaret för flyktingverksam­heten flyttas från arbetsmarknadsverket.

Den av arbetsgruppen skisserade modellen för ett lokalt omhänderta­gande av flyktingar har också vad gäller dess allmänna inriktning och innehåll mottagits i huvudsak positivt. Många instanser anser dock att modellen inte är tillräckligt utredd, vare sig vad gäller de ekonomiska konsekvenserna för stat och kommun eller del praktiska genomförandet. Från kommunernas sida är inställningen till det föreslagna avtalssystemet posifiv under förutsättning atl kommunerna får full kostnadsläckning för sina insatser för flyktingar och att ersättningen ges i så schabloniserad form som möjligt.

Förslaget om ökade insatser för atl främja en mera jämn fördelning av asylsökande och flyktingar över landet har välkomnats av remissinstanser­na. Ett stort antal instanser har emellertid ställt sig frågande till hur en sådan styrning skall kunna genomföras i praktiken.

Till de förslag i arbetsgruppens rapport som ifrågasatts eller kritiserats av en del remissinstanser hör förslaget att asylsökande bör omfattas av det lokala omhändertagande som regleras i avtalen med kommunerna. Dessa instanser anser att det i stället är viktigare att koncentrera insatserna till att förkorta väntetiderna i utlänningsärenden. Ett annat av arbetsgruppens förslag som har ifrågasatts är att vistdsefiden vid de fasta flyktingförlägg­ningarna inle bör omfatta mer än 2-4 veckor.

2  Ny statlig huvudman

Förslaget att SIV bör få ett samlat statligt ansvar för flyktingfrågorna genom att bli huvudman för flyktingverksamheten har mötts av en positiv remissopinion. Principen om SIV som huvudman tillstyrks sålunda av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), SIV, rikspolisstyrelsen (RPS), ci­vilförsvarsstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), samtliga länsstyrelser som har yttrat sig i frågorna. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska kommunför-

 

Prop. 1983/84:124                                                   76

bundet och den hell övervägande delen av de kommuner som har yttrat sig i frågan. Socialstyrelsen och Eskilstuna kommun avstyrker förslaget, och hävdar att det kräver fortsatt utredning. Vissa remissinstanser bl. a. SIV, LO, Södertälje, Stockholm, Botkyrka och Kariskoga kommuner samt Svenska kommunförbundet, har uttryckt farhågor för att arbetsplacering­en av flyktingar därmed kan försvåras särskilt i ett utsatt arbetsmarknads­läge.

En del instanser, bl. a. socialstyrelsen, Frikykorådet, Rädda barnen och Svenska Röda korset har påtalat den konflikt som kan uppstå genom att SIV har ansvaret för såväl tillståndsprövningen av flyktingar som flykfing­verksamheten.

Flera remissinstanser, bl. a. socialstyrelsen, SIV, Svenska kommunför­bundet och RRV vill fästa uppmärksamheten på att alla statliga myndighe­ter har sitt ansvarsområde för flyktingarna och att delta ansvar inle får rubbas.

SIV menar att det är naturligt att den myndighet som har det samordnan­de ansvaret för flyktingpolitiken även bör ha det administrativa ansvaret. Verket bedömer dock alt ansvaret för den nya formen av omhänderta­gande kan handhas av SIV endast under förutsättning alt tillräckliga re­surser ställs till förfogande. SIV räknar med att verket måste tilldelas 22,5 tjänster för alt ta över flyktingverksamheten. Verket anser det omöjligt att la över verksamheten i sin nuvarande form och särskilt då den enskilda inkvarteringen eftersom verket saknar regional organisation.

AMS tillstyrker att huvudmannaskapet förs över till SIV och framhåller vidare i sitt yttrande att ansvaret för de arbetsföra flyktingarna även i fortsättningen åvilar AMS när det gäller utbildning och arbete. AMS anser det angeläget atl man på ett tidigt stadium tillsätter en organisationskom­mitté för genomförande av arbetsgruppens förslag, en synpunkt som delas av många andra remissinstanser, bl. a. TCO och LO. Enligt AMS bör de anslällda vid såväl de fasta som de tillfälliga föriäggningarna erbjudas anställning hos den nye huvudmannen fr.o.m. den 1 juli 1983. Sedan de fasta förläggningarna förts över återstår 60 tjänster som åvilar AMS efter ansvarsuppdelningen. Lönemedel motsvarande 60 tjänster måste därför avdelas för AMS återstående uppgifter inom flykfingverksamheten.

Socialstyrelsen hävdar att frågan om huvudmannaskapet inte är ordent­ligt utredd och avstyrker förslaget i avvaklan på ytterligare utredning. Bl. a. pekar styrelsen på prop. 1968:142 och prop 1975:26 av vilka det framgår att åtgärder för invandrare i princip skall vidtas av respektive fackmyndighet på området. Förslaget om lokalt omhändertagande borde ha prövats utifrån dessa propositioner. I stället har betänkandet givit SIV en roll som det knappast har enligt dess instruktion 3§, nämligen ett övergripande ansvar på myndighetsnivå för flyktingfrågor i Sverige. Soci­alstyrelsen framhåller vidare att det inte torde vara möjligt att ulan lagänd­ring ge en central myndighet en tillsynsuppgift över verksamhet som faller

 

Prop. 1983/84:124                                                   77

inom andra fackmyndigheters kompetens. Socialstyrelsen har enligt gäl­lande lag tillsyn över socialtjänstlagen och medicinallagstiftningen.

Svenska kommunförbundet menar också att SIV: s ansvar inle får in­kräkta på andra myndigheters ansvar för flyktingfrågor inom del egna fackområdet. Verkets ansvar bör avse förläggningsverksambeten, upprät­tande av avtal med enskilda kommuner, information om flykfinggrupper och frågor i samband med själva mottagningen. Däremot bör inte enligt kommunförbundet SIV ansvara för de frågor som rör principer för och innehåll i socialtjänst, utbildning och andra fackområden.

Även invandrarpolifiska kommittén (IPOK) tillstyrker att SIV i fortsätt­ningen blir huvudman för flyktingverksamheten. Såväl länsstyrelsen i Malmöhus län som Malmö kommun framhåller att länsstyrelsernas roll i flyktingomhändertagandet borde diskuteras. Länsstyrelsen påtalar även behovet av samarbete mellan regeringskansliet och länsstyrelsen vid större spontan flyktinginvandring.

Från flera håll påtalas att det är väsentligt att SIV får tillräckliga resurser för att klara huvudmannskapet. Viss oro uttrycks även för atl AMS inte får tillräckliga resurser för placering av flyktingar i utbildning och arbete bl. a. från Oxelösunds, Södertälje och Göteborgs kommun.

3   Nya former för flyktingomhändertagandet

De flesta remissinstanser ansluter sig till förslaget om ett lokalt omhän­dertagande, bl. a. SIV, AMS, IPOK och Kommunförbundet. Några anser dock, bl. a. RRV och RPS, att det föreslagna systemet med ett lokalt omhändertagande har vissa brister, bl. a. möjligheten till styrning av flyk­tingarna till flera kommuner, att asylsökande inbegrips, hur avtalen med kommuner skall läggas upp, den ekonomiska ersättningen m. m.

AMS påtalar att flyktingarna under senare år kommit att vistas i förlägg­ning allt längre tid. AMS ser därför positivt på förslaget atl kommunerna skall ta hand om flykfingarna och påpekar i sitt yttrande att styrelsen i skrivelse till regeringen anhållit om bemyndigande för att tillämpa ett med lokalt omhändertagande snarlikt förfarande som en engångsföreteelse i vissa kommuner.

Möjligheterna att låta kommunerna ta hand om flyktingar bör enligt AMS införas successivt. Ett motiv härför är att det kan bli svårt att i fillräcklig omfattning finna kommuner som har såväl bostad som arbets­marknad. Först sedan man fått erfarenhet av hur ett sådant arrangemang fungerar i praktiken bör en omstrukturering av flyktingförläggningarna övervägas.

SIV framhåller att den nya formen av omhändertagande av flyktingar kräver i ett uppbyggnadsskede kraftfulla insatser för alt få tillstånd avta­len. Den nya formen av föriäggningsverksamhet får genomföras i den takt som ett lokalt omhändertagande byggs ut. Det innebär att de förläggningar som verket tar över kommer att ha samma funktion som i dag.

 

Prop. 1983/84:124                                                   78

RRV menar att SIV: s och kommunernas roller måste renodlas för att den lösning som föreslås med verket i en kravställande roll och kommuner­na i en praktisk roll skall kunna genomföras. RRV är också skeptisk fill atl det går snabbt aU bygga upp eu system för de spontant inresta flyktingar­na. Enligt verkets bedömning är del inte bara fråga om en nyorganisafion utan även en ambitionsförskjutning i nivån på omhändertagandet. Verket förordar att förändringen sker i två etapper för alt kunna utvärdera resulta­ten av den första etappen innan beslut om ny etapp tas. I första etappen skulle ansvaret för förläggningarna föras över till SIV. Därefter skulle möjligheten att föra över ansvaret för de spontant hitresta kunna prövas.

RPS, som i och för sig inte motsätter sig atl SIV lar över huvudmanna­skapet, menar att verket utan större problem bör kunna ta över verksam­heten vid de permanenta förläggningarna. Det är däremot tveksamt om SIV, i avsaknad av regional organisafion, vid hastigt uppkommande behov av tillfälliga föriäggningar kan tillgodose behovet på samma snabba och effektiva sätt som AMS har gjort. Enligt RPS bör ett lokalt omhänderta­gande av andra än kvotflyktingar bli föremål för ytterligare överväganden. Bl. a. Eskilstuna, Örebro och Täby kommuner påtalar svårigheten för SIV att ta över ansvaret eftersom verket inte har en regional organisation. Eskilstuna kommun menar att försäkringskassorna kunde handlägga eko­nomiska frågor för flyktingar och särskilt från verket utsänd personal övriga frågor.

Länsstyrelsen i Malmöhus län menar att det kan vara svårt att realisera förslaget om lokalt omhändertagande och föreslår att alternativa lösningar diskuteras. En sådan vore att SIV inrättade mindre förläggningar med SIV som huvudman och kommunen som ansvarig för verksamheten.

Täby kommun menar att del kan ta viss tid för en kommun all förbereda inför mottagandet av en större grupp flyktingar. Samtidigt måste enligt kommunen vissa insatser vara lättare att genomföra på förläggning.

De flesta remissinstanser, som har uttalat sig om en bättre planering av flyklingverksamheten, är positiva. Flera framhåller dock, som redan nämnts, svårigheten att finna instrument för en bättre fördelning mellan kommunerna av flyktingarna och menar att frågan om spridning inte be­lysts ordentligt, bl. a. RPS, Stockholm, Göteborgs, Uppsala och Södertälje kommuner samt Svenska Röda Korset. Frågor om vem som ska sköta fördelningen, när det ska ske och hur har, enligt flera remissinstanser, inte analyserats tillräckligt. SIV och Stockholms kommun menar aU deUa är en uppgift för polisen. Stockholms kommun föreslår även att ett utlokaliserat kontor från SIV kunde ha denna uppgift. RPS menar för sin del att det är en uppgift för socialförvaltningen.

RPS menar att kommunernas vilja atl göra en insats för flyktingarna kan bli beroende av arbetsmarknads- och bostadspolitiska hänsyn, vilket i sin tur kan leda till att huvudmannen får svårt att träffa avtal, och därigenom åstadkomma en spridning. Inträffar den situationen lorde föriäggningsvis-

 

Prop. 1983/84:124                                                   79

telsen komma att förlängas. RPS påtalar också att det övervägande antalet utlänningar som åberopar politiska skäl gör det först efler en lid efter inresan, varför det är svårt att veta hur en spridning skall komma fill stånd.

Socialstyrelsen menar att den planering och framförhållning som arbets­gruppen talar om är möjlig att genomföra med nuvarande ordning av mottagande och omhändertagande av flyktingar. Fullt utbyggd har denna arbetsmetod använts av socialstyrelsen när det gäller de organiserat över­förda zigenare som kom till Sverige i början av 1970- talet.

Bl. a. Kommunförbundet framhåller att det är väsentligt att det enbart träffas avtal med kommuner som har förutsättningar att erbjuda flyktingen arbete vilket i sin tur kan försvåra en spridning.

IPOK framhåller att det är angelägel att även andra kommuner är de som i dag tar emot flyktingar, kan erbjuda såväl lediga bostäder som möjlighet till arbete för att mottagandet skall bli bättre.

Stockholms kommun påpekar att en förutsättning för att kommunen skall kunna träffa avtal är alt även andra kommuner träffar avtal. Kom­munen påtalar att den har tagit emot så många spontanflyktingar att det inte kan vara aktuellt alt skriva avtal om atl ta emot kvotflyktingar.

Bl. a. Svenska Röda Korset menar alt det kan bli svårt atl styra flykting­arna fill vissa kommuner eftersom de kan ha uttalade önskemål om att komma till annan kommun. LO påtalar atl det kan finnas behov av andra styrinstrument om en kommun vägrar att ta emot flyktingar utan godtag­bara skäl.

4   Förläggningsverksamheten och innehållet i flyktingomhändertagandet

Förslagen tillstyrks av de flesta instanser som behandlar frågorna. Flera remissinstanser har haft synpunkter på den nuvarande förläggningsverk­samheten och bl. a. menat att den är för lång. En del remissinstanser har även gjort påpekanden om innehållet i denna nya omhändertagandeform speciellt när det gäller alt inbegripa asylsökande.

Bl. a. kommunförbundet pekar på att långvarig vistelse på institution kan medföra passivisering. En snabb utflyttning i en kommun gör att kvotflyktingen kan leva under normala förhållanden och få klara sig på egen hand på ett annat sätl än i en traditionell föriäggning. Från flera håll, bl. a. socialstyrelsen, LO, Hallslahammar och Uppsala kommuner, påtalas att en föriäggningsvislelse på ett par veckor är för kort för att flyktingen ska hinna återhämta sig.

RRV delar arbetsgruppens uppfattning all en kort förläggningsvistelse inte främjar flyktingens integration men verket vill emellertid peka på att ambitionen atl förkorta föriäggningsvistdsen f. n. kan stöta på betydande svårigheter.

Länsarbetsnämnden i Kronobergs län förordar en förläggningstid på högst tre månader. Under denna tid skulle flyktingen ges möjlighet atl

 

Prop. 1983/84:124                                                    80

återhämta sig. En grundlig hälsoundersökning bör ske under denna tid jämte påbörjande av svenskundervisning. Nämnden kan inte finna att det framkommit skäl som talar emot bedömningen i utredningen "Sverige och flykfingarna" av att föriäggningsvislelse är all föredra för merparten av flyktingarna. På förläggningen sker idag en mängd administrativa uppgifter som troligen är lättare att sköta när flyktingarna är samlade, påtalar nämn­den.

Frikyrkorådet tror för sin del att permanenta förläggningsresurser kom­mer att krävas under lång tid framöver bl. a. som en beredskap inför eventuella större invandringar av asylsökande.

I Oxelösunds kommun finns sedan våren 1981 en tillfällig föriäggning som i stort liknar ett lokalt omhändertagande. Erfarenheterna av den hittillsvarande verksamheten har varit mycket goda framhåller kommunen i silt remissvar.

Hallstahammars kommun framhåller att en permanent förläggning i Hallslahammar med nuvarande organisation och med invandrarverket som huvudman skulle vara ett lämpligt komplement till förläggningar med snab­bare genomströmningstid enligt utredningens förslag. Den förläggning som i dag drivs i Hallslahammar har stora likheter med ett lokah omhänderta­gande och skiljer sig från de övriga fasta förläggningarna genom att flyk­tingarna bor i egna lägenheter. Flera aktiviteter vid förläggningarna sker i dag i samverkan med kommunens förvaltningar. Karlskoga kommun som har erfarenhet av mottagande av en större grupp kvotflyktingar från en förläggning påpekar, att trots begränsad arbetsmarknad på orten gav när­heten mellan flyktingarna och arbetsmarknaden stora fördelar när del gällde att placera flyktingen i arbete.

Såväl Röda Korset som socialstyrelsen reagerar mol ordet omhänderta­gande. Omhändertagande står för passivitet. Under hänvisning till 9§ i socialtjänstlagen att socialnämndens insatser skall göras tillsammans med den enskilde hade termen "mottagande i kommunen" varit riktig.

Flera remissinstanser tillstyrker att flyktingar ska kunna spara sin ar­betsmarknadsutbildning. Bestämmelserna i arbetsmarknadskungörelsen bör ses över för att göra det möjligt för nykomna flyktingar att senare komma i fråga för utbildning även om de är utplacerade i arbete, framhåller såväl AMS som SIV.

Arbetsgruppens förslag atl ta bort möjlighet till lån för inköp av bostads­rätt biträds inle av socialstyrelsen och Täby kommun. Styrelsen framhåller att denna möjlighet ofta är en förutsättning för a« bostadsfrågan överhu­vudtaget ska kunna lösas. Om den nuvarande låneverksamheten hell upp­hör eller går över fill annan myndighet bör del undersökas om administra­tionen av de lån som getts framtill den I juli 1983 kan gå över till kammar­kollegiet. Socialstyrelsen menar vidare att det nuvarande startbidraget bör kunna upphöra. Flyktingen är i de flesta fall berättigad till socialbidrag om det blir ett glapp emellan tiden för svenskundervisning och anställning.

 

Prop. 1983/84:124                                                   81

Startlån till bohagsutrustning bör dock finnas kvar, menar socialstyrelsen. För starfiån bör man finna andra former, men denna fråga bör närmare utredas menar SIV. Verket menar sig inte kunna ta på sig att administrera denna verksamhet. Denna bör ligga kvar på länsarbetsnämnderna.

Överlag tillstyrks förslaget att inbegripa de asylsökande i del lokala flyktingomhändertagandet. Ett stort antal synpunkter har emellertid fram­förts på bl. a. avgränsningen till andra väntare än asylsökande och ambi­tionsnivån för omhändertagandel. RPS avstyrker dock förslaget. Det för­slag som föreligger beträffande asylsökande är enligt RPS inte tillräckligt underbyggt för atl kunna tillstyrkas, i synnerhet som de praktiska lika litet som de sociala och ekonomiska konsekvenserna kan överblickas.

AMS bedömer atl det i många fall kan bli svårt att fördela de asylsö­kande över landet, något som dock är en förutsättning för atl avtal med kommunerna ska kunna träffas. Stockholms kommun menar atl inbegri­pande av de asylsökande är en av förutsättningarna för att kommunen ska kunna diskutera lokalt omhändertagande.

Flera remissinstanser påtalar behovet av att få staiens syn på omhänder­tagandet av asylsökande klarlagt. Utredningen har inte preciserat sig till­räckligt menar bl. a. socialstyrelsen och Stockholms kommun. Socialsty­relsen menar att med undantag för planering av arbete och utbildning finns del inte någon anledning att göra någon större åtskillnad mellan fiyktingar och asylsökande. Asylsökande har enligt socialtjänstlagen samma rätt till bistånd som övriga som vistas i kommunen. Formen för bistånd måste dock anpassas till det förhållande aU asylsökande inle fått uppehållstill­stånd. Södertälje kommun menar att om prognosen för UAT redan från början kan bedömas som god måste anpassningsåtgärder kunna vidtas under väntetiden för alt integreringsprocessen inle skall fördröjas.

Från flera håll påtalas behovet av alt i första hand förkorta väntetiderna för att komma tillrätta med den s.k. väntarproblematiken. Detta är en väsentligare fråga menar många remissinstanser, än hur tillvaron skall gestalta sig under väntetiden.

Kommunförbundet framhåller i sitt yttrande att under de senaste åren har spontanflyktingarna varit avsevärt fler än kvotflyktingarna. Spontan-flyklingarna har i hög grad bosatt sig i vissa kommuner. Det är därför behovet av planering är större för denna grupp. Elt villkor för att denna planering ska lyckas är att den påbörjas under spontanflyktingarnas tid som asylsökande. Ell ytteriigare skäl att inbegripa asylsökande är all det i det praktiska arbetet är omöjligt att göra åtskillnad mellan dem som väntar på tillstånd och de som fåu fillstånd framför allt inom två områden, skolan och socialtjänsten. Vissa insatser, t. ex. utrustning av bostäder, är självfal­let delvis beroende av om frågan om tillstånd avgjorts menar förbundet.

SIV framhåller att det lokala omhändertagandet förutsätter atl åtgärder­na för asylsökande ombesörjes av samma kommunala organ som svarar för arbetet med flyktingar. Flertalet asylsökande får stanna, varför en sådan 6   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 124

 

Prop. 1983/84:124                                                    82

ordning garanterar kontinuitet i handläggningen. Detta innebär emellertid inte alt de asylsökande bör få samma omhändertagande som de som accepterats som flyktingar. RPS menar för sin del att det är märkligt att arbetsgruppen inte funnit det motiverat all diskutera för- och nackdelar med föriäggningsvislelse för asylsökande. RPS menar att det finns stora fördelar med delta bl. a. ur rationaliserings- och effektivitetssynpunkt. Stockholm, Södertälje och Uppsala kommun menar likaså alt det kan finnas skäl att låta asylsökande bo på förläggning.

SIV menar för sin del att bostadsfrågan för asylsökande inte får lösas genom mottagningsförläggningar under väntetiden. Möjligen kan någon form av kollektiv inkvartering bli nödvändig i avvaktan på att ett lokah omhändertagande ordnas. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller beho­vet av att i svåra fall hänvisa de asylsökande i en kommun till en förlägg­ning på annan ort tills bostadsfrågan har lösts medan LO föreslår ett syslem med på förhand utvalda och lämpliga mottagningskommuner där den asylsökande anvisas bostad under väntetiden.

Uppsala kommun å sin sida menar att det kan finnas behov av lagstöd med innebörden atl de asylsökande hänvisas till en viss kommun under hela väntetiden.

5   Kostnadsfördelning stat/kommun

Den allmänna uppfattningen bland remissinstanserna är att omhänderta­gande av flyktingar är ett statligt ansvar även i ekonomiskt avseende. Samtliga kommuner som har uttalat sig anser att en förutsättning för atl del lokala omhändertagandet skall kunna genomföras är att full statlig kost­nadstäckning ges. De flesta remissinstanser som har uttalat sig om utred­ningens förslag om avtal mellan stat och kommun är positiva till förslagen. Kommunförbundet menar att det är just genom avtalen som man dels kan åstadkomma en planering av bosättningen, dels kan ge kommunerna ut­rymme för planering av omhändertagandet.

Genom att ett ramavtal ingås ges statens möjlighet att åstadkomma ett någorlunda likvärdigt omhändertagande i de olika kommunerna, menar bl. a. SIV. Avtalen bör kunna omförhandlas efter viss tid menar bl. a. SIV, Kommunförbundet, Stockholms kommun och socialstyrelsen. Socialsty­relsen anser att del inle är realistiskt atl göra en bedömning av insatserna i kommunen förrän flyktingen vistats där en viss tid. Landstingsförbundet och socialstyrelsen bör delta i förhandlingar om ramavtal när det gäller hälsofrågor framhåller bl. a. SIV.

RRV ställer sig tveksam till den roll som staten skulle få gentemot kommunernas intresseorganisation. Svenska kommunförbundet. Som skäl härför pekar RRV dels på att det är juridiskt omöjligt med ett ramavtal då det förutsätter atl kommunförbundet får kommunernas mandal atl sluta ett för kommunerna bindande avtal, dels på att förfarandel innebär risk för atl

 

Prop. 1983/84:124                                                   83

staten håller auktion med kommunerna om placering av flyktingarna, dels på att arbetsgruppens förslag ger vid handen att innehållet i omhänderta­gandel skall kunna variera från kommun till kommun; dels slutligen på att förslaget inte synes praktiskt genomförbart om man inte väljer vägen att från statens sida utse ett begränsat antal kommuner.

Socialstyrelsen betonar hur viktigt valet av kommun är med hänsyn fill flykfinggruppernas behov. Man bör även enligt styrelsen kunna avtala om att la emot en viss bestämd flyktinggrupp.

När det gäller ersättningen till kommunen bör den enligt flera remissin­stanser ges med visst belopp per flykting. Socialstyrelsen menar att de olika alternativen som föreslagits av utredningen ej är tillräckligt utredda. Stockholms kommun menar att ersättningen måsle ses tillsammans med den översyn av statsbidragen som gjorts inom socialdepartementet. Tidsa­spekten är här väsentlig och har inte berörts tillräckligt av utredningen. Örebro kräver t. ex. ersättning av socialbidragskostnader i fem år.

De kommuner som uttalat sig om ersättningen till kommunerna kräver full kostnadstäckning för samtliga insatser som föreslås ingå i det lokala omhändertagandet. Därutöver bör kommunen få ersättning för den bered­skap inom olika fält som måste hållas för att kunna ta emot ett anlal flyktingar, menar Stockholms kommun och tillägger att även administra­tionen av omhändertagandet måste ersättas. Kommunförbundet menar att ersättning bör utgå för bostad och uppehälle, kostnader för socialtjänst, tolkservice, information, utbildning, sysselsättningsåtgärder, fritid, kultur och administration. Länsstyrelsen i Stockholms län anser det nödvändigt atl tillsammans med frågan om ersättning för flyktingar även ta upp för­handlingar om ersättning för de merkostnader som de senaste årens in­vandring medfört i de invandrartäta kommunerna i Stockholms län, främst Botkyrka och Södertälje kommun. SIV understryker atl ramavtalet måste innehålla krav på barnomsorg för alla flyktingbarn i förskoleåldern under den tid svenskundervisningen ges och att grundutbildning för vuxna flyk­tingar skall ingå i omhändertagandet, när behov föreligger.

Södertälje kommun menar att det kan finnas behov av att ge ansvarför­delningen mellan stat och kommun författningsstöd. Kommunen tillstyrker avtalsformen för kvotflyktingar men anser att staten bör ha det yttersta ansvaret för spontanflyktingar. Kommunen menar vidare att en särbe­handling av flykfingar i kommunen kan vålla svårigheter när det gäller likabehandlingen av kommuninnevånarna.

6   Familjepedagogiskt arbete

Förslaget om att nuvarande form av statligt bidrag till familjepedagogisk verksamhet bör upphöra och medel föras över från socialstyrelsen till invandrarverket för atl användas för personalinsatser inom ramen för de avtal som avses slutas, tillstyrks av flera remissinstanser som yttrat sig i

 

Prop. 1983/84:124                                                   84

frågan, bl. a. Stockholms kommun, Södertälje kommun, Uppsala kom­mun, SIV och kommunförbundet. Kommunförbundet framhåller att det är väsentligt att kommunen själv får avgöra vad bidraget ska användas till. De insatser som familjepedagogerna gör behövs under avsevärt längre tidspe­riod än fram till utplacering i arbete eller utbildning, menar kommunför­bundet.

Några remissinstanser menar att verksamheten ska ligga kvar på social­styrelsen, nämligen socialstyrelsen själv, TCO, länsstyrelserna i Stock­holms län och Malmöhus län samt riksförbundet för familjepedagogiskt arbete (RFFA). RRV menar alt den familjepedagogiska verksamheten bör inordnas i kommunernas sociala verksamhet. Kommunen bör därför ha ansvaret för verksamheten.

Enligt socialstyrelsen är familjepedagogiskt arbete ett förebyggande so­cialt arbete, avgränsat i tiden och till siu innehåll samt eU komplement till de insatser samhället i övrigt bjuder. Familjepedagogiskt arbete kan inte delas upp på andra tjänstemän. Familjepedagogerna bör därför höra till socialtjänsten och socialstyrelsen vara huvudman. Länsstyrelsen i Stock­holms län menar att familjepedagogiskt arbete bör ses som en del av social behandlingsmetodik.

RFFA menar att familjepedagogerna utför ett socialt arbete som under årens lopp utvecklat metoder som ligger i linje med socialtjänstens inten-fioner vad gäller det framtida sociala arbetet i allmänhet. Familjepedagog­verksamheten får inte avskärmas organisatoriskt från den sociala sektorn. Medlen för familjepedagogiskt arbete bör även i fortsättningen specialdes-tineras just till denna verksamhet.

7   Kostnadsberäkning, genomförande

Från flera håll framhålls att de ekonomiska beräkningarna är svåröver­skådliga, bl. a. från socialstyrelsen, RRV, statskontoret och IPOK.

IPOK menar att arbetsgruppen i ett avseende är alltför optimistisk i sin ekonomiska bedömning. Del gäller den lid man räknat med att en flykting skall vara på förläggning. Längre tid alt återhämta sig behövs samt att del krävs en mycket hög beredskap för aU kommunerna med kort varsel skall kunna ta emot flyktingar. RRV pekar på en rad punkter i de ekonomiska beräkningarna som kan ifrågasättas, bl. a. skillnaden i nivå på ekonomiska beräkningar för omhändertagandet per kvotflykting och spontanflykfing. Del framgår inte om hänsyn tagits till statsbidrag för skola och barnom­sorg. Nivån på beräkning av antalet arbetsförmedlare ifrågasattes. För­läggningskostnaderna förefaller överskattade enligt RRV.

Socialstyrelsen framhåller aU kostnader för personalutbildningen inte har redovisats. Arbetsgruppen har inte heller tagit upp staiens kostnadsan­svar för hälso- och sjukvård. Hälsokontroll för asylsökande är l.ex. inte redovisat. Styrelsen framhåller att stora kostnader i dag faller på AMS

 

Prop. 1983/84:124                                                   85

sjuk- och hälsovård både för kvot- och sponlanflyktingar. Dessa utgifter har inte redovisats i förslaget.

Flera remissinstanser understryker vikten av alt del lokaia omhänderta­gandet genomförs successivt, så att kommunerna får tillräcklig tid för planering. Några instanser, bl. a. RRV, Göteborgs och Växjö kommun är skeptiska till den av utredningen utsatta tidpunkten för genomförandet, 1 juli 1983. Andra finner fidpunkten väl vald. RRV anser dessutom, som tidigare nämnts, att genomförandet bör ske i två etapper.

 

Prop. 1983/84:124                                                             86

Underbilaga 4 Utdrag ur SOU 1983:29 Invandringspolitiken - Förslag (Kap. 14). 14   Väntarnas situation

14.1 Bakgrund

En viktig del av flykfingpolitiken och av den rättssäkerhet som det invandringspolitiska systemet förutsätter ligger i de tillståndssökandes rätl att vistas här under den fid myndigheterna behöver för att ta slufiig ställ­ning till om de skall få stanna i Sverige eller inte. I en undersökning som kommittén gjort och som avsåg ansökningarna under en - som vi bedömer representativ — månad, redovisad i bilaga 3 till bakgrundsbetänkandet, fick drygt 70% av de sökande som åberopat politiska skäl stanna i landet. Mer än två tredjedelar av dessa fick en fristad som flykting eller på grund av flyktingliknande skäl och blev delaktiga av flyktingförmånerna. Övriga fick stanna på grund av andra politisk—humanitära skäl eller på grund av "snabb anknytning". Undersökningen gällde ansökningar som gjordes innan krav på UT före inresan infördes för sökande som inte åberopar politiska skäl. De som fick sina politiska skäl underkända men fick stanna på grund av "snabb anknytning" skulle därför inte ha fått stanna om det hade gällt förhållandena i dag. Andelen avslag ökar härigenom något. Med de förslag vi har lagt fram i kapitel 7 blir även de som får stanna på grund av icke flykfingliknande politisk- humanitära skäl delaktiga av flykfingför-månerna. Sammanfattningsvis bedömer vi all, med de förslag vi har lagt fram, inemot 70% av de asylsökande normalt kan antas komma att få en fristad och att samtliga dessa blir delaktiga av flyktingförmånerna.

Att väntetiderna blir så korta som möjligl är av väsentlig betydelse både för de människor det gäller och för samhället. För individen är väntetiden - ovissheten om framtiden och avsaknaden av en möjlighet att menings­fullt planera för den, i kombination med den relativa sysslolöshet som blir följden av att väntaren inte fillåts arbeta i Sverige - alltid pressande. Av naturliga skäl gäller detta särskilt familjer med barn.

För samhället innebär väntetiderna avsevärda kostnader. Utgiften för staten för väntare var under år 1980 ca 70 milj kr i ersättning till kommuner­na för utgiven ekonomisk hjälp. Reglerna har redovisats i kapitel 13 i bakgrundsbetänkandet och vi återkommer till frågan i avsnitt 14.3.4.

Från principiell synpunkt är det emellertid viktigt att slå fast att de väntare som behöver det har rätt till hjälp och stöd från samhället under väntetiden.

Kommittén har, som vi tidigare nämnt i olika sammanhang, enligt sina direktiv i uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet ål problemet med långa handläggningstider i utlänningsärenden. I kapitel 12 har vi présente-

 

Prop. 1983/84:124                                                   87

rat överväganden och förslag som om de genomförs bör leda till betydligt kortare handläggningstider och till att färre personer som åberopar icke­politiska skäl får vänta här på prövningen av sitt ärende.

I bakgrundsbetänkandets kapitel 13 har vi behandlat väntarnas situation. Vi har gjort en genomgång av väntarnas rättigheter inom olika samhällsom­råden och bl. a. beskrivit deras bostadssituation och spridning i landet. Slutligen har vi tagit upp frågan om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun när det gäller åtgärder för väntare.

Förslag om överföring av huvudmannaskapet för hela flyktingverksam­heten från AMS till SIV bereds för närvarande inom regeringskansliet. SIV har nu ansvaret för uttagningen och AMS och länsarbetsnämnderna för överföring och "omhändertagande" (den term som används i budgetpro­positioner) av flykfingar. Beredningen sker på grundval av den s.k. AGFA-gruppens betänkande (Ds A1981:11) Elt lokalt omhändertagande av flyktingar. Enligt förslaget skall det praktiska ansvaret för flyktingarna föras över fill kommunerna. SIV skall enligt förslaget träffa avtal med lämpliga kommuner om att de skall ta emot inte bara överförda flyktingar utan också väntare. AGFA: s förslag om samordning av samhällets åtgär­der för väntare med åtgärder för omhändertagande av flyktingar bör bere­das mot bakgrund av våra överväganden och förslag i det följande.

Väntefidens längd generellt sett bör tillmätas betydelse vid bedömningen av behovet av samhällsåtgärder såväl under själva väntetiden som under fiden därefter. Vi har i kapitel 12 konstaterat att ett rimligt mål för hand­läggningstiderna med nu gällande instansordning bör vara att de allra flesta ärenden skall klaras av inom totalt sex månader och att maximitiden för ärenden som efter besvär prövas av regeringen bör vara ett år. Den ideala sammanvägda genomsnittstiden för invandringsärenden bör enligt våra förslag bli ca fyra månader, med utgångspunkt från i genomsnitt tre måna­der sammanlagt hos polisen och SIV och i genomsnitt ytterligare tre månader i ärenden där regeringen beslutar. Beträffande väntetidens längd kan också noteras att de längsta väntetiderna normalt gäller sökande som efter avslag fört ärendet vidare till regeringen. Det finns inte anledning att räkna med att dessa får tillstånd att stanna i Sverige i samma utsträckning som gäller för väntarkollektivet i dess helhet.

14.2 Hittillsvarande utveckling

Innan vi redovisar våra principiella överväganden vill vi lämna en kort­fattad redogörelse och översiktlig beskriving av utvecklingen under senare år och av vilka problem den har fört med sig.

Mer än hälften av alla flykfingar som las emot i Sverige under ett år har kommit hit på egen hand, vänt sig till polisen och sökt tillstånd under åberopande av polifiska och/eller politisk-humanitära skäl av något slag. Denna invandring är alltså fill en böljan inte, såsom överföringen av

 

Prop. 1983/84:124                                                    88

flyktingar inom ramen för flyktingkvoten, planerad eller organiserad. Ef­tersom många har anhöriga i Sverige eller eljest kontakt med landsmän här redan före ankomsten, får regioner och kommuner med många invandrare automatiskt ta emot fler tillståndssökande än andra kommuner. Spontanin­vandringen har härigenom kommit att inriktas på vissa, från invandrings­synpunkt "attraktiva" kommuner, huvudsakligen i Stockholmsregionen (inklusive Uppsala) och i Skåne. Man har där fått ta emot en stor mängd tillståndssökande utan att kunna planera för de särskilda åtgärder som behövs och utan att kunna falla tillbaka på någon enhetlig syn på hur samhället bör hjälpa fill och - enligt kommunernas egen uppfattning -utan att få tillräcklig ersättning från staten för de insatser som görs. Kommunemas praxis i fråga om bistånd enligt socialtjänstlagen till väntare är skiftande och ofta oklar. Flera kommuner har i olika sammanhang ställt krav på ett ökat statligt ansvarstagande såväl i fråga om geografisk sprid­ning av spontaninvandringen som för kostnaderna för hjälp under vänteti­den.

Som vi konstaterat är vantarna alltså mycket ojämnt fördelade över landet med koncentrationer av väntare i vissa kommuner som - i vaije fall tidvis - fått svårigheter att klara mottagandet. Oklarheten om ansvars­fördelningen mellan stat och kommun har ytterligare accentuerats i situa­tioner med oväntat stor tillströmning av tillståndssökande under kort tid.

När vi ser det från väntarnas utgångspunkt har som redan framgått det stora problemet varit de under vissa fider i många fall extremt långa handläggningstiderna. Den frågan har vi ingående belyst i kapitel 12 i bakgrundsbetänkandet. Att leva i ovisshet om framtiden utan möjlighet till annat än mera terapeutiska sysselsättningar är naturligtvis synnerligen pressande och ibland t.o.m. nedbrytande. Särskilt besvärlig har situa­tionen varit för barnfamiljer och allra helst när det slutliga beskedet blivit utvisning efter elt par års väntan när barnen gått sin fjärde eller femte termin i skolan. (Jfr. kapitel 13 angående en helhetssyn på "barnären­den"). En del asylsökande har vidare till följd av sina upplevelser varit i ett dåligt psykiskt tillstånd redan vid ankomsten hit och haft svårt att få adekvat hjälp.

14.3 Överväganden och förstag

14.3.1 Principiella utgångspunkter

Vi tar i det följande upp tre huvudfrågor: mottagningen av väntare, åtgärder för väntare och ansvarsfördelningen mellan stat och kommun. Vi vill här först redovisa de principiella överväganden som varit vägledande för de förslag vi lägger fram.

Som vi redovisai i kapitel 3 har genomförandet av invandrar- och minori-letspolitiken traditionellt ansetts vara en gemensam uppgift för stat och kommun, medan regleringen av invandringen, invandringspolitiken, be-

 

Prop. 1983/84:124                                                                 89

traktats som en statlig angelägenhet. Som vi också redan anfört finns det ingen anledning alt förändra denna grundsyn. Del är alltså statsmakternas uppgift att reglera och organisera tillståndsprövningen och att förse berör­da myndigheter med de resurser som behövs. Med stöd av denna princip bör del också vara staten som tar elt övergripande ansvar för samhällsser­vice ål "vantarna" under den tid som tillståndsprövningen sker. Detta bör bl. a. innebära att staten i princip tar hela ansvaret för kostnaderna och att ledningsansvaret på central statlig nivå blir klart markerat. Den myndighet som får ansvaret för flyktinghjälpen i Sverige, vilket enligt AGFA-utred-ningens förslag är SIV, bör få ansvaret också för vantarna. Eftersom SIV också har huvudansvaret för tillståndsprövningen anser vi att denna ord­ning är särskilt ändamålsenlig.

Del är angeläget atl flera kommuner än nu lar emot lillståndssökande. Den ojämna fördelningen med starka koncentrationer av elt stort antal nationaliteter i ett fåtal kommuner - där bostads- och arbetsmarknadssi­tuationen redan är besvärlig - återverkar på kommunernas möjligheter att ställa upp med den service som behövs både under väntetiden och under tiden därefter i de fall de tillståndssökande får stanna i landet. Med elt ökat engagemang från flera kommuner i de regioner där del finns möjligheter alt på sikt få arbete bör möjligheterna att uppnå de invandrarpolitiska målen förbättras. Vi vill samtidigt understryka vikten av alt flyktingar inte ham­nar i kommuner där det inte finns landsmän som kan vara till stöd särskilt under den första tiden i landet. Att ta emot väntare - och självfallet också flyktingar — är slutligen inte bara en fråga om åtgärder och kostnadsan­svar. Det gäller i hög grad också attityder, vilja och personligt engagemang hos såväl politiska beslutsfattare som tjänstemän och hos kommunmed­borgare i övrigt.

Utformningen och omfattningen av de åtgärder, som samhället vidtar till förmån för väntare, måste som vi tidigare anfört sättas i relation till handläggningstidernas längd generellt. Med korta handläggningstider blir behoven av samhällsåtgärder under väntetiden inle så stora. Ett problem vi nämnt tidigare är alt väntare inte får arbeta under väntetiden. Att tillåla arbete skulle emellertid innebära atl den reglerade invandringens principer sattes ur spel. Dessutom skulle det strida mot den allmänna arbetsmark­nadspolitiken i landet. Vi vill som vår mening framhålla att inte heller åtgärder, som kan betecknas som direkt arbelsförberedande, bör vidtas för tillståndssökande under den lid deras rält att stanna i landet inte är klar­lagd. Allmän orientering om förhållandena här bör ges och aktiviteter för hela familjen ordnas. Detta tar vi upp i avsnitt 14.3.3.2.

14.3.2 Mottagning av asylsökande och andra som söker tillstånd för bo­sättning efter inresan 14.3.2.1 Allmänt I dag är det praktiska omhändertagndet av väntare en rent kommunal

 

Prop. 1983/84:124                                                    90

angelägenhet som en följd av socialtjänstlagens bestämmelser om att kom­munen har ansvar enligt lagen för var och en som vistas där. Lagen fastslår en väntares principiella rätt till bistånd, men lämnar ett visst spelrum i fråga om på vilket sätt sådant bistånd kan ges. Ekonomiskt tar staten ansvar för de direkta kostnader som kommunerna har för ekonomisk hjälp (socialbidrag) till väntare, men inte för andra åtgärder som kommunen eventuellt anser sig behöva vidta dier för de kostnader kommunen har för alt administrera stödet till väntare. Denna syn återspeglas i den proposi­tion (1979/80:38) om ersättning till kommunerna för hjälp till flyktingar m.fl. som omnämnts i bakgrundsbetänkandet. Vi återkommer till frågan om del ekonomiska ansvaret.

14.3.2.2 Statligt ansvar för att väntare erbjuds bostäder

Frågan om ett statligt eller kommunalt huvudmannaskap för hjälp fill och åtgärder för tillståndssökande ställs på sin spets när man söker lös­ningar på bostadsproblemen. Från kommunalt håll krävs emellanåt ett totalt statligt ansvarstagande, inte bara ekonomiskt utan också praktiskt, t. ex. genom bemyndigande för den statliga flyktinghuvudmannen AMS att i mottagningsförläggningar ta emot också väntare. Sådant bemyndigande har getts vid två tillfällen: dels i samband med tillströmningen i mitten av 1970-talel av assyrier och syrianer till främst Södertälje, dels i slutet av år 1982 som en följd av en ökande tillströmning av asylsökande via Arlanda flygplats.

En annan väg har varit att — med bibehållet kommunalt praktiskt ansvar - söka ordna tillfälliga eller mer varaktiga bostäder, som är mindre kost­nadskrävande för samhället. Särskilt statligt stöd har i detla syfte utgått till Stockholms och Sigtuna kommuner. Det är enligt vår mening inte rimligt alt t. ex. Sigtuna kommun skall behöva bära en så stor del av ansvaret för mottagande av tillståndssökande som nu är fallet till följd av att Arlanda flygplats ligger inom kommunen. Likartade problem kan uppstå i andra delar av landet.

Vår slutsats är att samhället bör få möjlighet alt i ett tidigt skede påverka var den sökande kommer att tillbringa väntetiden. Detla bör ske inom ramen för de avtal om mottagande av flyktingar som staten enligt AGFA-förslaget bör träffa med kommunerna. Detta bör kunna ske genom att en ordning skapas med statligt ansvar för all bostad erbjuds väntare i de fall den sökande inte har ordnat bostadsfrågan själv, t. ex. hos någon anför­vant.

Det är viktigt att ett system med statligt ansvar för alt bostad erbjuds väntare kan bygga på atl en statlig myndighet som huvudman - enligt vårt förslag alltså SIV - kan hålla en överblick över på vilka orter i landet som sökande lämpligen bör erbjudas bostad under väntetiden. Styrande bör naturligtvis vara dels tillgången på lämpliga bostäder, dels möjligheterna för den sökande atl, om han får stanna i landet, få ett bra mottagande och

 

Prop. 1983/84:124                                                   91

så småningom utbildning och arbete på eller nära orten. Om nära anhöriga finns i Sverige bör detta självfallet inverka på valet av vistelsekommun. SIV bör i enlighet med AGF A-förslaget träffa avtal med kommuner om att bostäder skall ställas till förfogande för väntare. Delta bör ske inom ramen för de avtal om mottagande av flyktingar som staten enligt AGFA-förslaget bör träffa med kommunerna.

En rutin bör, enligt vår mening, utarbetas för hur berörda statliga och kommunala myndigheter bör förfara i samband med att en utlänning, som har rätt att här i landet avvakta den slutliga prövningen, kommer hit och söker tillstånd. Denna rutin bör innebära att den som inle har sin bostads­fråga löst får ett erbjudande om bostad under väntetiden enligt de principer som vi angett ovan. Den som kan visa att han har någonstans alt bo under väntetiden bör kunna bo där i avvaklan på besked i tillståndsfrågan.

Det praktiska förfarandet bör kunna vara att polismyndigheterna vid Arlanda och andra stora inreseställen samt de sociala myndigheterna i stora "väntarkommuner" har aktuella uppgifter om vilka kommuner som enligt överenskommelse med SIV kan ta emot olika nafionahteter av väntare och att man på grundval av sådana uppgifter erbjuder väntaren bostad i en lämplig kommun. Man bör sedan kontakta respektive kommun för att se till att sökanden blir mottagen där. SIV bör också underrättas om var väntaren erbjuds bostad. Om en väntare som inte har någon anhörig i landet själv vänder sig till en annan kommun än någon av de stora vantar-kommunerna för alt få bostad och sådan inte kan erbjudas på orten, bör kommunen vända sig till SIV för atl få besked om var bostad kan erbjudas.

De kommuner som efter överenskommelse med SIV tar emot utlänning­ar under väntetiden måste förutom bostad också svara för att den till­ståndssökande får det bistånd i övrigt som han har rält till enligt social­tjänstlagen och blir föremål för de övriga kommunala åtgärder som bör vidtas för väntare. Vilka sådana åtgärder som bör komma i fråga och statens kostnadsansvar behandlas nedan i avsnitt 14.3.3 respektive 14.3.4.

När utlänningar har erbjudits bostad genom det syslem som vi här skisserat, bör enligt vår mening andra kommuner än den där bostad erbju­dils kunna begränsa sina insatser enligt sodaltjänstlagen till att avse tillfäl­lig inkvartering och annan akut hjälp samt kostnaderna för resa till ort där bostad erbjudits. Den tillståndssökandes behov av bistånd i övrigt enligt socialtjänstlagen bör genom det föreslagna systemet kunna anses bli tillgo­dosedda genom det erbjudande om bostad och övrig service i en kommun som har lämnats.

När lillståndssökande själv har ordnat bostad men av olika skäl inle längre kan bo kvar, bör i princip också bostad kunna erbjudas genom det föreslagna systemet, och om det blir i en annan kommun bör den kommun där den sökande vistas kunna begränsa sina insatser enligt socialtjänstla­gen med hänvisning till atl behoven kan tillgodoses på annat sätt. I vissa fall bör bostad inte ordnas på annan ort än i vistelsekommunen, l.ex. om barn börjat skolan eller om väntaren har nära anhöriga där.

 

Prop. 1983/84:124                                                    92

Enligt vår mening ligger det i sakens natur att fillståndssökande inle bör erbjudas en bostad med egel kontrakt för vistelsen i Serige under vänteti­den. Det är ju inte här fråga om bosättning i egentlig mening. I stället bör någon form av genomgångslägenheler användas. Åtminstone för ensam­stående sökande kan man tänka sig bostadshotell, kommunala bostadsför­läggningar eller andra mera provisoriska bostadsformer av viss minimikva-litet. En strävan bör dock vara att de sökande så långt som möjligl kan bo i samma bostad under hela väntetiden. Ett enligt vår mening rimligt alterna­tiv som på vissa håll tillämpas för barnfamiljer är ett system med en rullande kvot av genomgångslägenheter. Under väntefiden har kommunen kontrakt, som får tas över av familjen om tillstånd beviljas.

Kommunernas möjligheter att vid onormal fillslrömning kunna förse vantarna med lämpliga bosläder kan behöva kompletteras med anordning­ar som staten direkt svarar för. Såsom en möjlig reserv för inkvartering av fillståndssökande under en begränsad tid bör därför övervägas att inrätta någon form av statliga mottagningsförläggningar, i första hand för asylsö­kande som kommer via Arlandas flygplats utan att ha bostad ordnad eller någonstans att ta vägen. Förläggningen behöver inte ligga nära Arlanda geografiskt. En sådan lösning med kompletterande reservbostäder i statlig regi behöver inte nödvändigtvis kräva att en stafiig organisation byggs upp för ändamålet. Ett alternativ kan vara atl staten genom avtal anförtror driften åt den berörda kommunen. Frågan bör beaktas i samband med den fortsatta beredningen av de tidigare nämnda förslagen om utformningen av flyklingverksamheten. Om AGFA-utredningens förslag, att kommunerna tar över del praktiska ansvaret för flykfingverksamheten, läggs till grund för förslag till riksdagen, kommer behovet av fast förläggningskapacitet för flyktingar atl minska. Det bör i detta sammanhang övervägas om någon del av den överskottskapacitet som kan uppstå i stället kan användas i det syfte som vi nu har angett.

Syftet med förslaget är att skapa bättre möjligheter att erbjuda service åt dem som väntar här och som sedermera får stanna i landet som flyktingar. Om man bättre än nu kan ta tillvara den kultur- och annan kompetens som finns i kommunerna rörande olika etniska och språkliga grupper och mera systemafiskl bygga upp en sådan kompetens om den inte finns, bör det också ge bäUre förulsäUningar för en etnisk eller språklig grupp aU hålla ihop. Om ett stort antal etniska grupper bosätter sig i en kommun minskar möjligheterna att ge fullgod service eftersom det måste ske på ett stort antal språk. Därmed minskar också förutsättningarna att nå de invandrar­politiska målen.

14.3.2.3 Behovet av beredskap vid onormalt stor tillströmning

Vi har ovan framhållit att oklarhet uppstått beträffande ansvarsfördel­ningen mellan berörda myndigheter i situationer med onormalt stor till­strömning av spontaninresta under kort tid. Erfarenheterna under senare

 

Prop. 1983/84:124                                                   93

år har enligt vår uppfattning visat att samhällets beredskap är bristfällig i lägen med en stark inströmning av lillståndssökande, men där situationen inle är sådan att den särskilda beredskap som planläggs inom länsstyrelser­nas civilförsvarsenheter träder i funkfion.

Mot denna bakgrund och som en följd av en starkare markering av statens ansvar för vantarna bör åtgärder vidtas för aU få en bättre bered­skap än nu. Detta bör kunna ske genom samarbete mellan kommuner, länsstyrelser och den myndighet - enligt vårt förslag SIV - som utses atl vara statlig huvudman. De planer för hknande situafioner som redan finns bör vidareutvecklas och möjligheterna till interkommunal samverkan i dessa frågor bör tas tillvara.

Formerna för en bättre beredskap bör övervägas närmare liksom frå­gorna om ansvarsfördelningen mellan berörda organ. Enligt vår mening bör den myndighet som får det samlade ansvaret för väntarfrågorna få i uppdrag att utreda dessa frågor i samråd med de andra myndigheter som berörs.

14.3.3 Åtgärder för väntare 14.3.3.1 Inledning

Som vi tidigare framhållit har det visat sig att samhällets syn på väntar­nas rättsliga ställning inte är enhetlig. Kommunernas praxis i fråga om bistånd fill väntare enligt socialtjänstlagen tycks variera. Från kommunalt håll har uttryckts tveksamhet i fråga om vilka väntare som från invand-ringspolitisk utgångspunkt bör ges stöd.

Från principiell synpunkt är det enligt vår mening klart att den som enligt utlänningslagen har rätl atl här i landet vänta på beslut i silt till­ståndsärende också har rält atl få hjälp till sin försörjning om han saknar egna medel. Med våra förslag om en vidgad rätt för polisen att besluta och utan hinder av anförda besvär verkställa beslut i avlägsnandeärenden där inga politiska skäl åberopas, bör inte den situation uppkomma att någon som kommit hit som turist får socialbidrag enbart av den anledningen atl han tre månader efter inresan anmäler sig hos polisen.

En utgångspunkt är självfallet atl vantarna skall tas väl om hand under väntetiden. Principiella invändningar finns emellertid mol atl när det gäller samhällets service i alla avseenden jämställa väntare med den som fått tillstånd att stanna i landet. Till grund härför ligger samma grundläggande synsätt som fått statsmakterna att avvisa förslag om att tillerkänna lill­ståndssökande en rätt alt arbeta under väntetiden.

Vi har i bakgrundsbetänkandets avsnitt 13.1 beskrivit väntarnas rätlsliga ställning när del gäller

tillträde till utbildning,

sociala välfärdsanordningar samt

hälso- och sjukvård.

Nivån på och innehållet i samhällets åtgärdsprogram för väntare måste

 

Prop. 1983/84:124                                                    94

dels utgå från den enskildes behov av stöd och hjälp, dels stämmas av med vad samhället sedan erbjuder dem som får stanna här.

Vid vår genomgång i det följande kommenterar vi inte särskilt självklara kommunala serviceuppgifter, t. ex. tolkservice och åtgärder för att admini­strera socialt bistånd till dem som väntar. Dessa frågor återkommer vi till längre fram, när vi behandlar ersättningsfrågan.

14.3.3.2 Tillträde fill utbildning

Som framgått av vår redovisning i bakgrundsbetänkandel får personer som saknar tillstånd i Sverige inte delta i kommunal vuxenutbildning eller i grundutbildning för vuxna och inte heller i högskoleutbildning eller arbets­marknadsutbildning. I praktiken gäller det också i fråga om tillträde till folkhögskoleutbildning, även om klara regler saknas, ocb till gymnasiesko­lan. Vi har med målet om kortare väntefider inte funnit skäl som talar för en ändring av dessa regler.

Vad som är av särskilt intresse att diskutera är tillträdet för barnen till grundskolan och möjligheterna för vuxna att delta i svenskundervisning.

Frågan om det lämpliga i att tillståndssökandes barn skrivs in i grund­skolan har prövats tidigare. De överväganden som då gjordes gav till resultat att inskrivning i skolan borde tillåtas av hänsyn fill barnels bästa. Enligt skolöverstyrelsens (SÖ) anvisningar åligger det emellertid skolför­valtningen i kommunen bl. a. att informera eleven och dennes vårdnadsha­vare om att deltagande i undervisning är att se som en temporär social åtgärd under väntetiden, som inte innebär något ställningstagande från samhällets sida till vederbörandes räll att stanna här.

Vi anser att möjligheten till inskrivning i grundskolan (i synnerhet under pågående termin) kan ifrågasättas om handläggningstiderna i allmänhet blir så korta att del ler sig onaturligt atl påbörja inskolning och vidta andra förberedande åtgärder för elever, som riskerar att utvisas ur landet mycket snart efter skolgångens böljan. Om de handläggningstider vi siktar till uppnås, bör frågan om en regeländring kunna övervägas på nytt.

Kommittén har berört möjhgheten att direkt efter ankomsten hit anord­na särskilda sammanhållna studieaktiviteter för väntarfamiljerna. De sys­selsättningar som i dag kan komma i fråga är olika för olika familjemedlem­mar, bl. a. beroende på ålder. Förskolebarn kan kanske tas emot i försko­lan, äldre barn i grundskolan och föräldrarna i studieförbunden. En sam­manhållen för familjesituationen anpassad studieform, där samtliga famil­jemedlemmar kan delta tillsammans, med t. ex. orientering i den nya miljön eller andra studieaktivileter, kan kanske motverka den ofta splitt­rade situation som nu råder. Särskilt viktigt är det naturligtvis att överväga sådana sammanhållna aktiviteter för familjer som upplevt omskakande händelser i samband med att de lämnat sitt hemland. Dessa frågor bör enligt vår mening övervägas yUeriigare.

För deltagande i allmänna studiecirklar enligt folkbildningsförordningen

 

Prop. 1983/84:124                                                   95

finns inga krav på uppehållstillstånd för tillträde. Däremot gäller för della­gande i studiecirklar i svenska för invandrare (sfi) atl deltagare skall ha uppehållstillstånd, såvida särskilda skäl inte föranleder annal.

Enligt den praxis som tillämpas av SÖ får utländska medborgare som sökt uppehållstillstånd för bosättning delta i sfi i avvaktan på besked om tillstånd beviljas eller ej. Enligt studieförbunden har sfi kommit atl få en viktig social funktion, särskilt när väntetiderna är långa.

Frågan om den framtida utformningen av sfi bereds för närvarande inom regeringskansliet på grundval av SFI-kommitténs belänkande (SOU 1981:86). Vi utgår från att frågan om väntarnas ställning bedöms i samband därmed och vill här föra fram följande synpunkter.

Vi anser att det bör göras en klar skillnad mellan den speciella svenskut­bildning för invandrare som kallas sfi och studier och annan verksamhet som väntare ges möjlighet att delta i. Enligt vår mening bör sfi - med de nuvarande undervisningsformerna och med de former som kan komma alt gälla i framtiden - i princip vara förbehållen dem som har rätt alt bo i Sverige och som förbereder sig bl. a. för arbetslivet här. För den som väntar på tillstånd bör det emellertid ordnas aktiviteter som ger menings­full sysselsättning under väntetiden. Sådana aktiviteter kan l.ex. vara orientering om svenska samhällsförhållanden och undervisning i svenska språket. Lämpligen handhas denna verksamhet av studieförbunden.

14.3.3.3 Sociala välfärdsanordningar

Som framgått av bakgrundsbetänkandel får den som väntar på tillstånd i allmänhet inle del av den allmänna försäkringen. Kyrkobokföring är vis­serligen inget krav för inskrivning i försäkringskassan, som har att göra en självständig bedömning av om det är fråga om bosättning här i landet. I allmänhet följer dock försäkringskassan vid sin bedömning kyrkobokfö­ringen. Vi anser atl gällande praxis bör fillämpas även fortsättningsvis så att inskrivning i försäkringskassan får ske först när tillstånd har beviljats.

Enligt gällande lagstiftning har utländska medborgare rätt till allmänt barnbidrag ocb bidragsförskott under förutsättning att de varit bosalla i landet i minst sex månader. Praxis innebär atl barnbidrag eller bidragsför­skott inte kan beviljas någon som saknar tillstånd och väntar på beslut. Den som fått tillstånd och som väntat på beslut i mer än sex månader kan dock enligt praxis erhålla barnbidrag och i förekommande fall bidragsförs­kott så snart tillstånd beviljats. Vi anser inte att det finns några skäl atl ändra gällande praxis.

Enligt socialtjänstlagen har varje kommun det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. I 6§ socialtjänstlagen sägs att den enskilde har räll till bistånd för sin försörj­ning och livsföring i övrigt, om dessa behov inte kan tillgodoses på annat sätl. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnads­nivå. I förarbetena (prop 1979/80: 1) framhålls att 6§ också omfattar vän­tare.

 

Prop. 1983/84:124                                                    96

Som framgått ovan bör staten ha ett övergripande ansvar för inkvarte­ring och annan hjälp till väntare som saknar egna medel. Detta ansvar kan ta sig olika uttryck, exempelvis genom atl bostad erbjuds i en kommun som svarar för omhändertagandet mot statlig ersättning eller undantagsvis genom inkvartering i en statlig föriäggning. Oavsett var vantarna tas emot bör de få en så likartad behandling som möjligt.

För väntare som las om hand av den kommunala socialtjänsten bör de grundläggande behoven tillgodoses genom socialbidrag, om de inte kan tillgodoses på annat sätt. I den mån väntare kommer alt tas emot i stafiig föriäggning kan de grundläggande behoven av uppehälle, kläder och viss annan utrustning tillgodoses vid föriäggningen.

Rätten till bistånd enligt socialtjänsfiagen är inte begränsad till socialbi­drag. Var och en som för sin försöijning och livsföring i övrigt inte kan få sina behov tillfredsställda på annat sätt skall beredas hjälp som är avpassad efter dessa behov. Förhållandena i varje särskilt fall skall därvid bestämma insatsernas art och utformning. Det innebär att en väntare kan ha rätt alt få olika former av social omsorg, vård och behandling. Omfattningen av och formen för biståndet till den som saknar tillstånd måste enligt vår mening anpassas till det förhållandet att det är osäkert om den tillståndssökande kommer att få stanna i landet. Som framhålls i socialstyrelsens allmänna råd 1981: 1 om rätten till bistånd kan detta innebära bistånd på en något "lägre" nivå än vad som skulle gälla för en person som är bosatt här.

Vad gäller barnomsorg innehåller socialtjänstlagen bestämmelser om att kommunerna är skyldiga att anvisa alla barn som stadigvarande vistas i kommunen plats i förskola fr. o. m. det år då de fyller sex är. Med uttrycket stadigvarande vistelse avses enligt förarbetena till lagstiftningen en vistelse som är avsedd atl vara minst två månader. Det innebär att det i många fall för närvarande är aktuellt med placering av sexåringar i förskola. Med en utveckling mot kortare väntefider kan dock enligt vår uppfattning ifråga­sättas om barn till dem som ännu saknar tillstånd normall skall anvisas plats i förksola. Det kan vara lämpligare med någon form av sammanhållen aktivitet för hela familjen så som vi nämnt i avsnitt 14.3.3.2.

De barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt slöd i sin utveckling skall enligt socialtjänstlagen anvisas plats i förskola tidigare än vid sex års ålder. Såväl för sexåringar som för yngre barn bör en prövning göras i varje enskilt fall av om barnet har behov av särskilt stöd och därför skall anvisas plats i förskola. Del förhållandet att barn till väntare kommer från en annan kultur och har ell annat språk bör således inte i sig innebära att det får anses ha behov av särskilt stöd och därför skall få en barnomsorgsplats.

14.3.3.4 Hälso- och sjukvård

Enligt den nya hälso- och sjukvårdslag som trädde i kraft den I januari 1983 skall varje landstingskommun erbjuda en god hälso- och sjukvård åt

 

Prop. 1983/84:124                                                                 97

dem som är bosatta inom landstingskommunen. Om någon som vistas inom landstingskommunen ulan att vara bosatt där behöver omedelbar hälso- och sjukvård, skall landstingskommunen också erbjuda sådan vård. Med bosatta inom landstingskommunen avses enligt förarbetena till hälso-och sjukvårdslagen samma personkrets som i 12 § folkbokföringsförord­ningen (1967:198) dvs de som skall vara kyrkobokförda inom området.

För utlänningar som saknar tillstånd innebär beslämmelserna i hälso-och sjukvårdslagen atl de har rätl till adekvat vård vid ett akut behov av sjukvård. Huruvida del föreligger ett akut vårdbehov avgörs från fall till fall av den behandlande läkaren. Någon förändring eller precisering av gällande regler är inte påkallad, eftersom del enligt vår mening inte är rimligt alt några mer omfattande eller långsiktiga vård- eller rehabilite­ringsprogram påbörjas för den som ännu inte fått uppehållstillstånd.

En fråga som inte har ägnats tillräcklig uppmärksamhet är att många lillståndssökande som åberopar politiska skäl kommer till Sverige i dålig psykisk kondition till följd av händelser i samband med flykten. Väntarsi-luationen kan ofta accentuera besvären. Det bör enligt vår mening åligga den för väntarfrågorna ansvariga myndigheten - enligt vårt förslag SIV -atl ta de initiativ som behövs för att asylsökande i praktiken skall kunna erbjudas adekvat psykisk vård.

Väntare som saknar egna medel bör inle krävas på kostnaderna för den sjukvård de har rätt atl få enligt sjukvårdslagen. Enligt vår mening bör ersättning för sådana sjukvårdskostnader utgå direkt från staten till lands­tingen.

En särskild fråga som bl a aktualiserats i riksdagen och tagits upp av den s. k. AGFA-utredningen gäller hälsoundersökning av väntare. Mot bak­grund av den karaktär som spontaninvandringen har haft under senare år anser vi att personer, som sökt tillstånd och som får rätt att här i landet vänta på slutligt beslut i tillståndsfrågan normalt bör få en grundläggande hälsoundersökning så snart som möjligt efler ankomsten. Sådana hälsoun­dersökningar bör vara kostnadsfria för den enskilde och finansieras med statliga medel.

14.3.4 Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun

14.3.4.1          Allmänt

Såsom tidigare framhållits bör enligt vår mening staten ta ell övergri­pande ansvar för bistånd ål vantarna under den lid som tillståndsprövning­en tar och SIV vara huvudman för verksamheten. I avsnitt 14.3.4.2 görs en samlad redovisning av vad en statlig huvudman bör ha för uppgifter. I avsnitt 14.3.4.3 behandlas sedan frågan om vilka kostnader för väntare som kommunen har och som bör ersättas av staten.

14.3.4.2          Innebörden av huvudmannaskapet

Vi har tidigare föreslagit ett system med statligt ansvar för all bosläder 7   Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 124

 

Prop. 1983/84:124                                                    98

erbjuds väntare och framhållit att SIV som statlig huvudman bör hålla en överblick över var i landet väntare kan tas emot samt träffa överenskom­melser om detta med kommuner. Vi har också redovisat behovet av bättre beredskap vid onormalt stor fillslrömning och de krav detta kan ställa på en statlig huvudman.

En uppgift som SIV har i dag och som vi inte nämnt är att lämna den information som behövs för bedömning av kommunernas rält till ersättning enligt förordningen (1979:1120) om ersättning för socialhjälp till flykfingar m.fl. Denna innefattar också ersättning för kostnader för ekonomisk hjälp fill väntare. Ersätlningsärendena prövas av länsstyrelserna, som inom respektive län skall följa tillämpningen av socialtjänsfiagen.

Som både huvudman för vantarna och ansvarig för prövningen av asyl­ansökningarna bör SIV kunna ha en samlad överblick av hur väntetiderna utvecklas också hos polismyndigheterna. Vi har i kapitel 13 förordat alt SIV skall få ett ökat administrativt ansvar för asylärenden som innebär skyldighet att följa utvecklingen även hos polismyndigheterna och att ta initiativ till erforderliga åtgärder för att hålla nere utredningstiderna.

De huvudsakliga uppgifter som bör ingå i SIV: s samordningsansvar är sammanfattningsvis följande:

ha överblick över den geografiska spridningen av vantarna och ansvara för att de tillståndssökande som saknar bostad under väntetiden erbjuds bostad,

bevaka och samordna de statliga åtgärderna såvitt avser samhällets bistånd till vantarna,

följa kommunernas åtgärder för väntare och verka för en likartad be­handling av väntare oavsett bostadsort,

följa utvecklingen av kostnaderna för bistånd till väntare och ha ett samlat ansvar för systemet för statlig ersättning till kommunerna för dessa kostnader och

ha det administrativa ansvaret för eventuell(a) siatlig(a) väntarförlägg-ning(ar).

14.3.4.3 Statlig ersättning till kommunerna I avsnitt 13.2.2 i bakgrundsbetänkandel beskrivs ansvarsfördelningen

mellan stat och kommun vad avser kostnader för väntare. Där framgår

också konstruktionen av del ersättningssystem som regleras i den ovan

nämnda förordningen (1979:1120). Enligt denna förordning ersätter staten kommunerna för: ekonomisk hjälp (socialbidrag) enligt 6 § socialtjänstlagen, kostnader för vård av barn i annal hem än barnets eget med slöd av

socialtjänstlagen eller lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om

vård av unga samt kostnader för resa till hemlandet i vissa fall. Vi anser i princip alt staten skall ta hela kostnadsansvaret för statliga

 

Prop. 1983/84:124                                                   99

åtgärder. Staten bör i enlighet härmed ta ansvaret för de kostnader som kommunerna åsamkas för åtgärder som de är skyldiga att vidta för van­tarna, i den mån kostnaderna inte ersätts genom generella statsbidragssy­stem. Utöver vad som täcks av nu gällande förordning innebär principen vi har föreslagit atl ersättning i någon form utgår också för kostnader för den personal inom kommunens socialförvaltningar, som svarar för atl stöd och ekonomisk hjälp ges, samt för kostnader för tolkservice, hälsokontroller och i förekommande fall andra nödvändiga vård- och behandlingsinsatser.

Så långt som möjligt bör kommunernas kostnader ersättas enligt scha­blon. Vid sidan av scablonersättning kan det vara nödvändigt att staten i vissa situafioner ger extra ersättning för särskilda åtgärder som är särskilt kostnadskrävande och som inte kan inberäknas i en schablon.

Frågan om den närmare utformningen och inriktningen av ersättningen till kommunerna för kostnader för väntare bör, enligt vår mening, tas upp i anslutning till den pågående beredningen inom regeringskansliet av AGFA-uredningens förslag om mottagande av flykfingar. Ett alternativ som bör undersökas närmare är om det är möjligl att beräkna ett ersätt­ningsbelopp per väntare enligt den modell som AGFA- utredningen före­slagit när det gäller ersättning till kommunerna för mottagande av flykting­ar.

14.3.5 Stats- och kommunalfinansiella effekter av förslagen

Den statliga ersättningen för socialbidrag till väntare uppgick år 1980 till ca 70milj. kr. Kostnaderna för åren 1981 och 1982 har ännu inte klarlagts (april 1983). Det förslag vi nyss redovisat i fråga om det statliga kostnads­ansvaret för väntare leder till ökade statliga kostnader. Ökningen uppskat­tas med utgångspunkt från de mål för väntefider vi ställt upp till ca 8milj. kr. om årel och avser personalkostnader, tolkservice, barnomsorg och hälsokontroll m. m.

Å andra sidan bör kostnaderna minska genom de förslag som vi lagt fram, främst i kapitel 12. Om dessa förslag genomförs systematiskt, bör de kunna leda till ett minskat antal väntare och till att målen i fråga om väntetider kan nås. En uppskattning av utgiftsförändringarna redovisas i kapitel 17. Minskningen för kommunerna för personalkostnader m m har vi uppskattat till ca 4milj. kr. medan besparingen för staten med alla redovi­sade utgiftsförändringar inräknade uppskattas till ca 25 milj. kr. Totalt sett kan alltså en minskning av statens kostnader för väntare ske med (ca25 -ca8=) ca 17milj.kr. till följd av minskal antal väntare och om målen i fråga om kortare väntefider uppnås.

På en punkt innebär våra förslag i fråga om åtgärder för vantarna en viss ambitionshöjning jämfört med i dag. Det gäller förslaget att alla väntare skall få genomgå en hälsokontroll så snart som möjligt efter ankomsten till Sverige. Delta leder dock bara till en mycket marginell ökning av staiens kostnader. För det första får redan i dag en del av vantarna genomgå en

 

Prop. 1983/84:124                                                   100

hälsokontroll strax efter ankomslen. Den bekostas då normalt genom socialbidrag från den kommun där väntaren vistas, en kostnad som staten ersätter redan i nuvarande system. Vidare får en stor del av dem som sökt fillstånd stanna här som flyktingar och får då, inom ramen för det särskilda flykfingomhändertagandel, genomgå en hälsokontroll som bekostas av staten. För dessa innebär vårt förslag enbart att kontrollen kommer tidi­gare.

 

Prop. 1983/84:124                                                  101

Underbilaga 5

Sammanställning av remissyttranden över del av betänkandet In­vandringspolitiken - Förslag (SOU 1983:29, kap. 14 "Väntarnas situation").

Mottagning av asylsökande och andra som söker tillstånd för bosättning efter inresan

Förslaget om ett mer markerat statligt ansvar för samhälsservice ål väntare tas emot positivt av de remissinstanser som berört denna fråga. Statskontoret hävdar dock att frågan måste ses i ljuset av det statsfinan­siella läget. Av de kommuner som yttrat sig gör nästan samtliga det fillägget atl ett statligt ansvar bör innebära statlig kostnadstäckning för åtgärder under väntetiden. Botkyrka kommun och föreningen för Sveriges socialchefer påpekar att ett statligt ansvar för de asylsökande och för flyktingarna sannolikt kan innebära en förbättring av landets samlade möjligheter aU bedriva en generös flyktingpolitik.

Förslaget att SIV efter överenskommelser med kommunerna skall svara för alt tillståndssökande som själva inte ordnat bostadsfrågan erbjuds bostad i en lämpUg kommun bemöts Ukaledes positivt av en bred remiss­opinion. SIV betonar dock att en förändring av bosätlningsmönstrel kan ske först på längre sikt. Flera kommuner, bland dem Sigtuna, Malmö, Göteborg och Örebro, påpekar att staten bör svara för de beredskapskost­nader som kan uppstå i samband med systemet med bostadsupplåldser. I fråga om påverkan på bosättningsmönstret hävdar Svenska Kommunför­bundet alt detta sannolikt kan komma till stånd om de som söker upppe-hållstillstånd i samband med inresan passerar någon slags utredningsför­läggning. Sigtuna kommun framhåller också ett sådant behov. Ärkebisko­pen, Svenska flyktingrådet och Sveriges fri kyrkoråd/samråd framhåller i sitt gemensamma remissvar alt frågan om bostadserbjudanden bör hand­läggas av annan myndighet än polismyndigheten.

Enligt invandrarpolitiska kommiuén (IPOK) bör andra kommuner än den där bostad erbjudits kunna begränsa sina insatser till alt avse akut hjälp. Den tillståndssökandes behov av bistånd i övrigt enligt sodaltjänst­lagen bör, enligt IPOK, kunna anses tillgodosett genom det erbjudande om bostad och övrig service i en kommun som har lämnats. Socialstyrtdsen kan inte instämma i detla resonemang och hävdar alt delta synsätt i praktiken skulle kunna innebära att socialtjänstlagen kom att användas som ett bostadspolitiskt instrument. Styrelsen påpekar au betydligt större hänsyn måste tas fill den enskildes önskemål och situation än vad som föreslagits i utredningen. Från övriga remissinstanser finns inga direkta invändningar mot IPOK: s resonemang.

 

Prop. 1983/84:124                                                   102

Åtgärder för väntare

I avsnittet om tillträde till utbildning diskuterar kommittén om man inte kan ifrågasätta inskrivning i grundskola (i synnerhet under pågående ter­min) om man uppnår kommitténs mål i fråga om handläggningstid, dvs. i genomsnitt tre månader i första instans och ytterligare tre i besvärsären­den. SIV tvekar inför delta resonemang. Ärkebiskpen, Rädda barnen, Sveriges frikyrkoråd/samråd och Svenska flyktingrådet anser att detla verkar mindre välbetänkt. Några kommuner, bl. a. Stockholm, önskar ingen reglering av dagens möjligheter till skolgång för väntarbarn. SÖ har i sill yttrande ingen kommentar till kommitténs resonemang i denna fråga. I fråga om tillträde till annan utbildning anser SACO/SR att samma regler bör gälla i fråga om tillträde till grundvux och komvux som gäller studieför­bundssvenska under väntetiden. Man anser vidare alt formerna för utbild­ning under väntetiden så nära som möjligt bör ansluta till vad som gäller i övrigt. Väntarnas situation konstituerar således inga behov av särlösningar för denna grupp. Förslaget att svenskundervisningen även fortsättningsvis i princip skall vara förbehållen dem som givits uppehållstillstånd kommen­teras i övrigt inte närmare i remissyttrandena.

I fråga om vissa sociala välfärdsanordningar föreslår kommittén inga avgörande förändringar av regelsystemet. Däremot resonerar kommittén kring vissa principiella frågor om väntarnas rättigheter enligt 6§ social­tjänstlagen, om rätten till inskrivning i obligatorisk förskola och om rätten till barnomsorgsplats. Man erinrar om angelägenheten i kortare handlägg­ningstider och i förhoppningen att så också skall bli fallet diskuteras viss restriktivitet i fråga om välfärdsanordningars tillämplighet på UAT-sö-kande. Kommitténs resonemang har inte föranlett några anmärkningsvär­da reaktioner i remissyttrandena.

IPOK har övervägt samt kommit med vissa förslag i fråga om hälso- och sjukvård av UAT-sökande. Sålunda har kommittén föreslagit att alla UAT-sökande normalt bör få en grundläggande hälsoundersökning så snart som möjligt efter ankomsten och att den bör finansieras med stafiiga medel. Alla yttranden som berör denna fråga ställer sig positiva fill detta utom socialstyrelsen som avstyrker detta förslag. Socialstyrelsen anser att hälsoundersökningar inte är motiverade av smittskyddsskäl. Styrelsen framhåller vidare att undersökningarna i vissa fall skulle kunna leda till att man spårar sjukdom, till vilken man med svårighet skulle kunna ta ställ­ning till om den kräver vårdinsats under väntetiden.

Kommiuén har föreslagit att kostnader för akut sjukvård av väntare skall ersättas direkt från staten till sjukvårdshuvudmannen. Detla förslag har tillstyrkts av en bred remissopinion. Flera kommuner, bl. a. Uppsala och Stockholm, har i sina yttranden pekat på behovet av psykiatriska insatser för väntare, särskilt mot bakgrunden av de långa handläggningsti­derna.

 

Prop. 1983/84:124                                                  103

Övrigt

Kommttén har föreslagit att SIV bör ha ett samordningsansvar för omhändertagande av väntare och har sammanfattat vilka uppgifter som man anser skall ligga på SIV. Botkyrka kommun och föreningen Sveriges socialchefer påpekar i detta sammanhang att ett ökat statligt ansvar för insatser i samband med inresorna väl låter sig förenas med en ambition att i samband med inresekontrollen låta SIV ta ett närmare grepp om tillstånds­prövningen i form av regionaliserade enheter. Sambandet mellan utredning och beslut skulle stärkas; inslaget av muntlig förhandling trode vara ägnat att förbättra tillståndsprövningen.

Den del av kommittébelänkandet som avhandlar väntarnas situation avslutas med några överväganden och förslag i fråga om den ersättning kommunerna bör ges för sina uppgifter. Man bedömer att ersättning i princip bör utgå för kostnader för åtgärder som kommunen är skyldig att vidta för UAT-sökande i den mån de inte ersätts genom generella bidrags­system. Kommittén föreslår att sådan ersättning så långt möjligt bör ske enligt schablon, men räknar också med att vissa särskilt kostnadskrävande åtgärder inte kan ersättas genom schablon. Kommunerna instämmer i allmänt i dessa resonemang.

 

Prop. 1983/84:124                                                  104

Underbilaga 6

Sammanfattning av (DsS 1982:1) Utvärdering av reglerna för ersätt­ning till kommunerna för hjälp till flyktingar och utlänningar som väntar på beslut om uppehållstillstånd

1    Bakgrund

Fr.o.m. den 1 januari 1980 gäller nya regler för ersäUning till kommu­nerna för hjälp fill flyktingar och vissa andra utlänningar (prop 1979/80:38, SoU 1979/80:22, rskr 1979/80:111). Ersättningsbestämmdsema finns i förordningen (1979:1120) om ersäUning för bistånd till flykfingar m.fl. (ändrad 1980:443, 1981:1233).

Ersättning utgår för bistånd åt dels flyktingar, dels utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd (väntare). Vad gäller flykting­ar ersätter staten ekonomisk hjälp för det år beslut om uppehållsfillstånd fattas samt de två efterföljande åren. (Den s. k. tväårsregeln). För flykting­ar som efter denna tid fortfarande inte kan försörja sig p. g. a. sjukdom eller handikapp som förelåg vid ankomsten till Sverige, kan ersättning för utbetald ekonomisk hjälp lämnas under längre tid. För att täcka även andra kostnader inom socialtjänsten som kommunerna kan ha haft för flyktingar utgår därutöver en schablonersältning med 25 % av ersättningen för ekono­misk hjälp. I fråga om väntare ersätter staten ekonomisk hjälp och de faktiska kostnaderna för vård av vissa barn i familjehem och på institution. Någon schablonersättning för övriga kostnader inom socialtjänsten utgår inte. Ersättningarna utbetalas av länsstyrelserna för kalenderår i efter-skou.

Ett syfte med de nya ersättningsreglerna var att åstadkomma en förenk­lad administration. Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun för hjälp till flyktingar skulle i princip vara oförändrad i jämförelse med äldre regler. När det gäller väntare var det fråga om en viss ulvidning av det statliga kostnadsansvaret. I april 1981 tillsattes en arbetsgrupp för att undersöka de kostnadsmässiga och administrativa konsekvenserna för staten och kommunerna av ändringarna i ersättningsreglerna. Arbetsgrup­pen skulle särskilt uppmärksamma effekterna av den s. k. 2-årsregeln och av den schablonersättning som lämnas för vissa kostnader. Vidare skulle arbetsgruppen särskilt redovisa kostnaderna för hjälp Ull väntare.

1 föreliggande rapport redovisas resultaten av arbetsgruppens arbete.

2   Statens totala ersättning för hjälp till flyktingar och väntare år 1980

Den stafiiga ersättningen för hjälp till flyktingar och väntare 1980 upp­gick totalt till ca 124 milj.kr. Därav avsåg ca 70 milj.kr. socialhjälpskost­nader under den lid utlänningar väntar på uppehållstillstånd. Ca 39 milj. kr.

 

Prop. 1983/84:124                                                  105

avsåg socialhjälp till flyktingar som fåll uppehållstillstånd. Schablonersält­ningen för övriga kostnader för flyktingar uppgick till ca 15 milj. kr.

Både flyktingarna och vantarna är relativt starkt koncentrerade till vissa kommuner. Den totala ersättningen fill Stockholm uppgår till ca 33 milj. kr. varav ca 25 milj. kr avser väntare. Även Södertälje och Botkyrka har fått mer än lOmilj. kr. vardera. Kommunerna i Stockholms län har fillsammans fått ca 60% av den totala ersättningen. I övriga landet har Malmö, Göte­borg och Uppsala fåu mer än 5 milj. kr. vardera.

Totalt har 114 kommuner fått ersättning 1980. I 38 av dessa understiger ersättningen 50000 kr. 160 kommuner har inte ansökt om någon ersättning och torde inte heller ha några kostnader för flyktingar och väntare.

3   Ersättningen av ekonomisk hjälp till flyktingar

Den s. k. 2-årsreglen har inneburit alt kommunerna generellt fått en lägre täckning av sodalhjälpskoslnaderna för flyktingar än tidigare. Detta bort­fall för kommunerna kan skattas till totalt ca 20 milj. kr. år 1980.

De kommuner som tagit emot assyrier/syrianer och zigenska flyktingar har förioral förhållandevis mest till följd av 2-årsregeln. Orsaken härtill är i första hand alt många från dessa flyktinggrupper har svårt att få arbete l.ex. på grund av analfabetism. Vidare innehåller dessa grupper elt stort antal barnfamiljer som inte kan klara sig på en vanlig inkomst utan måsle få kompletterande socialhjälp.

2-årsregeln innebär att någon hänsyn inte tas till att skillnader i flykting­arnas bakgrund och variationer på arbetsmarknaden påverkar den tid det tar för en flykting tills han själv kan svara för sin försörjning. Endast när det gäller vissa sjuka och handikappade flyktingar får kommunerna kom­pensation för att ekonomisk hjälp normall måsle lämnas under längre tid än 2—3 år.

Arbetsgruppen anser att vore önskvärt med ersättningsregler som tar större hänsyn till atl behovet av ekonomisk hjälp varierar mellan olika flyktinggrupper. I ett avsnitt med sammanfattande slutsatser diskuteras några tänkbara alternativ till förändring av ersättningsreglerna som skulle ge en större rättvisa åt kommuner som har många flyktingar med ett stort behov av ekonomisk hjälp under lång tid.

Ett alternativ som diskuteras är att utvidga den krets av flykfingar för vilka ersättning kan utgå i längre tid än de 2 år som är tidsgräns enligt huvudregeln. En utvidgning av undantagsregeln så att föriängd ersäUning generellt skall utgår för ekonomisk hjälp till flyktingar som är analfabeter kunde vara en möjlighet. En sådan förändring avvisas dock bl. a. därför att den skulle vålla stora administrativa problem. Däremot anser gruppen att någon form av åldersgräns som komplement till nuvarande bestämmelse om rätl till förlängd ersättning bör övervägas.

Ett annat alternativ till förändring av ersättningsreglerna som diskuteras

 

Prop. 1983/84:124                                                   106

är alt förändra 2-årsregeln så atl ersättning generellt lämnas under en längre tid. Detta är från administrativa utgångspunkter ett klart bättre alternativ än att ha en särskild regd om att förlängd ersättning skall lämnas till l.ex. analfabeter.

Ytterligare ett alternativ som diskuteras är att inte ha någon tidsgräns alls men samtidigt ha en undre beloppsgräns så att ingen ersättning utgår för socialbidrag under ett visst belopp. Därigenom skulle kommunerna få ersättning för de tunga hjälpfallen men inle för sporadisk och komplette­rande hjälp av mindre storlek till flyktingar som har egen inkomst och som betalar i skatt i kommunen.

4   Ersättningen i övrigt för flyktingar

Det ekonomiska utfallet av schablonersättningen av vissa kostnader för flyktingar varierar mellan kommunerna. I flertalet kommuner motsvarar ersättningen endast en mindre del av de faktiska kostnaderna medan det också finns kommuner som fått ersättning som överstiger de kostnader som schablonersältningen var avsedd att täcka. Skillnaderna i utfall mellan kommunerna är enligt arbetsgruppens mening så stora att en förändring av schablonersättningens utformning bör övervägas. Schablonersättningens koppUng till socialhjälpskostnaderna har också vissa betydande nackdelar som motiverar en förändring. En sådan nackdel är att en kommun med höga bostadskostnader automatiskt får högre ersättning för social service än andra kommuner.

Någon allmän återgång till ersättning av faktiska kostnader bör inte aktualiseras utan vad som bör eftersträvas är en schablonersättning som tar större hänsyn till faktorer som generellt kan påverka kommunernas kostnader men som ändå är enkel att administrera. Tänkbart alternativ skulle kunna vara ett belopp per flykting eller per flykting som uppbär socialbidrag. Helst borde också hänsyn tas fill fördelningen mellan vuxna och barn. Vad gäller kostnader för omhändertagna barn ifrågasätts om inte en återgång till ersättning av de faktiska kostnaderna bör ske. Sådana kostnader är sällsynta men kan när de förekommer vara förhållandevis stora. De är därför svåra att inordna i en schablonersättning. Dessa kostna­der kan också relativt enkelt tas fram från kommunernas redovisningssy­stem.

Frågan om hur ersättning av kostnaderna för social service bör ske påverkas direkt av om AGFA: s förslag (Ds A 1981:11) Ett lokah omhän­dertagande av flyktingar genomförs. Elt genomförande av detta förslag innebär atl kommunerna skall ta över en del social verksamhet som i dag ligger på mottagningsföriäggning och bekostas av AMS. Staten skall även fortsättningsvis ha kostnadsansvaret för denna verksamhet. Det måste bli en samordning av ersättningen för den sociala servicen som kommunerna i dag svarar för och den verksamhet som tillkommer.

 

Prop. 1983/84:124                                                  107

5   Kostnader för väntare

Socialhjälpskostnaderna för väntare uppgick som ovan nämnts till ca 70 milj.kr. år 1980. Kostnaderna per hjälpfall varierade mycket mellan olika kommuner, bl. a. beroende på bostadssitautionen i kommunen.

Storleken på kostnaderna för ekonomisk hjälp åt väntare understryker med all tydlighet vikten av att ökade insatser görs för alt förkorta vänteti­derna i tillståndsärenden. Åtgärder för att minska botadskostnaderna är också viktiga.

Vid sidan av de kostnader för ekonomisk hjälp som ersätts av staten har kommunerna andra kostnader för väntare som man själva får stå för. Jämfört med kostnaderna för ekonomisk hjälp var dessa kostnader relativt små år 1980. Störst var personalkostnaderna.

Socialtjänstlagen innebär att en större del än tidigare av de insatser som görs av kommunerna för väntare men för vilka ersättning inte lämnas är obligatoriska. Enligt arbetsgruppens bedömning torde dock inle social­tjänstlagen i sig leda till någon större ökning av kommunemas kostnader för väntare.

Kommunernas och i sista hand statens kostnader för väntare kan öka genom att Kungl. Maj: ts vårdtaxa (1956:632) har upphört att gälla fr. o. m. den 1 januari 1982. Kommunerna kan nu komma att få betala hela vård­kostnaden vid sjukhusvård av medellösa väntare i form av socialbidrag. I efterhand kan kommunerna få ersättning av staten. Tidigare var det lands­tingen som svarade för merparten av denna kostnad.

6   Administration

De nya ersättningsreglerna har trots vissa initialproblem medfört en avsevärt förenklad adminislration för såväl staten som kommunerna. Nå­gon beräkning av de minskade administrationskostnaderna har inle varit möjlig men det torde minst röra sig om en halvering av tidigare kostnader.

När det gäller att avgöra för vilka personer ersättning skall lämnas krävs fortfarande en realtivt omfattande administration. Ytterligare strävanden till förenklingar bör därför i första hand gälla denna del av administrafio­nen.

En förändring eller precisering av bestämmelsen om för vilka flyktingar ersättning skall lämnas i längre lid än 2 år bedöms av bl. a. administrativa skäl nödvändig såvida del inte sker någon större ändring av ersättningssy­stemet som gör denna bestämmelse överflödig.

7   Snabbare utbetalningar

Kommunerna erhåller ersättning mycket snabbare än förut, i många fall mer än ett år tidigare. Därigenom har kommunerna fått minskade ränte­kostnader som grovt kan skattas till ca 15 milj. kr.

 

Prop. 1983/84:124                                                  108

Underbilaga 7

Utdrag ur Ds A 1983:10 Genomförande av ändrad statlig ansvarsför­delning inom flyktingomsorgen

Överväganden och förslag

Utgångspunkter

En plan för genomförande av en förändring av förläggningsverksamhe­ten och av en överföring av ansvaret för denna och andra statliga uppgifter inom flyklingomsorgenom från AMV till SIV måste bygga på vissa beslut och överenskommelser som i stor utsträckning tillhör det fortsatta bered­ningsarbetet och alltså saknas för närvarande. Vi baserar våra förslag på följande antaganden.

Vi utgår från att såväl den organiserade överföringen av flyktingar som de enskilt företagna inresorna av asylsökande kommer atl i stort ligga på den nivå som gällt de senaste åren, dvs. 4000-6000.

Vi förutsätter att statsmakterna fattar beslut under våren 1984 om såväl ändrad statlig ansvarsfördelning inom flyktingomsorgen som om en kom­munalisering av vissa verksamheter för flyktingar. Vi utgår också från att avtal rörande mottagning och omsorg om flyktingar kommer till stånd mellan staten och enskilda kommuner i den omfattning och vid de tid­punkter som krävs för att uprätthålla verksamheten. Detta förutsätter sannolikt en reformering av ersättningssystemet till kommuner. Vi erinrar också om att frågan om den framfida svenskundervisningen för flyktingar och invandrare är föremål för beredning inom regeringskansliet.

Vid en nyordning av flyktingverksamheten förutsätts merparten av in­satserna för flyktingar ske inom ramen för den ordinarie verksamheten i kommuner och vid arbetsförmedlingar samt vara förenad med ett enskilt boende. Vi anser att "flyktingomsorg" är ett mer adekvat begrepp för de samlade åtgärderna för flykfingar än del hittills använda begreppet flyk­tingomhändertagande, som snarast kan hänföras till ett omhändertagande av hitfillsvarande slag vid förläggning. Vi använder begreppet flykfingom-händertagande endast i fråga om förläggningsverksamheten, medan flyk-fingomsorg används som samlande begrepp för alla åtgärder avsedda för flykfingar.

Vi konstaterar att samtidigt som denna rapport läggs fram redovisar SIV ett uppdrag i fråga om bostadsförsörjning för flyktingar. Jämte tidigare underlag i frågan torde dessa rapporter kunna utgöra underlag för över­läggningar under hösten 1983 mallan regeringen och Svenska kommunför­bundet.

Om en proposition läggs fram för vårriksdagen 1984 torde ett beslut kunna fattas tidigast under maj månad 1984. Detta beslut förutsätts reglera en ändrad stafiig ansvarsfördelning, en omstrukturering av flykfingförlägg-

 

Prop. 1983/84:124                                                  109

ningarna och principerna för statlig ersättning till kommunerna. Vi förut­sätter atl SIV snarast efter statsmakternas beslut ges uppdrag att förhandla och ingå avtal med enskilda kommuner fr.o.m. 1984-06-01 och att vissa sådana avtal finns färdiga alt tillämpas fr. o. m. 1985-01-01.

Mot denna bakgrund föreslår vi atl följande förändringar vidtas per 1985-01-01:

-      SIV övertar det statliga ansvaret för flyktingomsorgen

-      ett reformerat ersättningssystem för kommunalt bistånd träder i kraft.

-      de avtal som SIV förhandlat fram under andra halvåret 1984 träder i kraft.

-      inskrivning av flyktingar enligt den dittillsvarande ordningen med AMS-ansvar för verksamheten upphör.

Förläggningsverksamheten

En ändrad statlig ansvarsfördelning och en kommunalisering av större delen av insatserna för flyktingar föranleder förändringar av förläggnings­verksamheten vad gäller såväl omfattning och innehåll som drift- och ledningsfunktionerna. Vi skall enligt våra direktiv utarbeta en plan för att anpassa förläggningskapaciielen till en ev. framlida kommunalisering. Ett genomförande av AGFA: s förslag innebär ett behov av ca 150-200 platser i permanenta förläggningar. Mot bakgrund av att den kommunala flykting­omsorgen måste byggas upp successivt bör avvecklingen av den statliga förläggningsverksamheten ske stegvis. Vi bedömer all om SIV ges upp­drag att förhandla med kommuner fr.o.m. den 1 juni 1984 bör det vara rimligt att avtal motsvarande åtminstone ett halvårs kvotintagning finns färdiga att fillämpas fr.o.m. den 1 januari 1985. Behovet av förläggnings-kapacitet skulle därför redan fr.o.m. 1985 vara avsevärt reducerat. Vi föreslår alt en kapacitet i storleksordningen 400 platser överförs till SIV per den 1 januari 1985 och att SIV ansvarar för ledning och drift av dessa fr. o. m. detta datum. SIV bör därefter få ansvar för att genomföra avveck­lingen av kapaciteten från denna nivå ner till den lägre nivå som en kommunalisering av flyktingomsorgen i större skala innebär. Denna bör vara avslutad den 1 junli 1987.

Inför uppgiften att föreslå vilken del av dagens förläggningsverksamhet som bör överföras till SIV har vi gjort följande bedömningar. Totalt uppgår AMS förläggningskapacitet f.n. till 1 310 platser, varav 710 i permanenta anläggningar. Bl. a. av personalpolitiska skäl har vi ansett att dagens permanenta förläggningar är de som i första hand bör utgöra grunden för de framtida moitagningsföriäggningarna. Det blir emellertid inte möjligt atl behålla hela denna permanenta kapacitet. Därför måste vi föreslå nedskär­ning av denna i storleksordningen 300 platser utöver att de tillfälliga förläggningarna föreslås kunna upphöra.

Inför övervägande kring delta har vi satt upp ett antal kriterier kring vilka vi sökt bedöma kommande behov av föriäggningskapacitet:

 

Prop. 1983/84:124                                                   1 lo

-      AGFA-gruppens förslag om boendeformer innebär aU flyktingar så långt möjligt skall kunna fungera i eget hem. Det innebär att ett enskilt boende så långt möjligt bör eftersträvas.

-      även om den kommande verksamheten skall drivas i riktning mot korta vistelsetider i förläggning kan behov uppkomma att i vissa fall ordna en längre förläggningsvistelse.

-      möjligheter till senare omstruktureringar och nedskärningar; enligt våra direktiv skall en anpassning till nivån 150-200 platser ske. En sådan anpassning underlättas av en lägre grad av bundna resurser vid förlägg­ningen i fråga.

Vi har funnit att dessa kriterier talar för att de förläggningar som bör föras över till SIV är anläggningarna i Alvesta, Moheda och Hallslaham­mar. Dessa förläggningar ger bättre förutsättningar för flykfingarna till ett eget boende än förläggningen i Flen. Denna omständighet får ytterligare betydelse i de fall vistelsen på förläggning kan komma atl omfatta en längre tid. Vid förläggningarna i Alvesta, Moheda och Hallslahammar fillämpas i högre utsträckning tjänsteköp för olika funktioner. Resurserna blir därmed lättare att avveckla vid en kommande anpassning till mottagningsförlägg­ningar enligt AGFA-gruppens förslag.

Vi har funnit att ytterligare skäl talar i samma riktning. Lokalerna i Alvesta och Moheda ägs av staten. All fortsätta verksambeten där innebär ett utnyttjande av en redan gjord investering. Dessa förläggningar har även möjligheter atl ta emot handikappade flyktingar.

En annan faktor som kan vara av betydelse rör möjligheterna all före­komma slitningar mellan olika flyktinggrupper av t. ex. poHfiska skäl. Alvesta, Moheda och Hallslahammar torde med sitt mer spridda boende skapa bättre förutsättningar att bemästra problem att detta slag. Vi har även sökt bedöma förläggningarna utifrån var de är geografiskt belägna, men därvid inte funnit skäl för vare sig bibehållande eller nedläggning av någon förläggning. Samtliga nu existerande permanenta förläggningar be­finner sig inom rimliga avstånd från flygplatser med internafionell trafik. Det är dock angeläget att försöka styra de orgnaiserat överfördas resor till annan inreseort än Arlanda.

En minskning av dagens förläggningskapacitet får med nödvändighet omfattande konsekvenser för personalen. Friställningar och omplaceringar kan beroende på arbetsmarknaden i regionen i fråga slå olika hårt. Vi har emellertid ansett att dessa aspekter på omstruktureringen av föriäggnings-verksamhelen ligger utanför vårt uppdrag.

Den förläggninskapacitet som överförs till SIV per den 1 januari 1985 bör således omfatta förläggningarna i Alvesta, Moheda och Hallslaham­mar.

AGFA-förslaget innebär atl föriäggningsverksamheten skall omfatta hu­vudsakligen hälso/sjukvård, grundläggande utrustning av kläder samt grundläggande information om omhändertagandet i Sverige. Förläggning-

 

Prop. 1983/84:124                                                  111

arna bör emellertid inte ombesörja svenskundervisning, samhällsinforma­tion, barnomsorg och fritidsverksamhet. De förändringar av verksamhets­innehållet som föreslås av AGFA-gruppen bör genomföras snarast möjligt efter den 1 januari 1985.

Vi föreslår vidare att AMS skall svara för avvecklingen av den perma­nenta förläggningen i Flen och av de tillfälliga förläggningarna i Suraham­mar, Oxelösund och Perstorp. Inskrivning i dessa förläggningar enligt nu gällande ordning bör upphöra den 1 januari 1985. AMS bör behålla ansva­ret för de flyktingar som då vistas i dessa föriäggningar Ulls de har kunnat utplaceras.

Enskild inkvartering

Den enskilda inkvarteringen skall enligt AGFA: s förslag inte i någon del föras över till SIV utan skall upphöra i samband med att kommuner engageras i den nya flyktingomsorgen. Verksamheten skall således av­vecklas i sin helhet och för denna avveckling bör AMS ansvara. Vi be­dömer det vara möjligt att till den 1 januari 1985 träffa avtal med berörda kommuner i framför allt storstadsområdena avseende enskilt inresta flyk­fingar. Ett mindre antal av de som får uppehållstillstånd efter den 1 januari 1985 kommer dock sannolikt au vistas i kommuner med vilka avtal inte ingåtts. Dessa kommuner kommer emellertid genom det generella statsbi­dragssystem som redan finns att få ersätttning för kostnaderna för flykting­arnas uppehälle och bostad, vilket är den absoluta merparten av kostna­derna. Vi föreslår mot denna bakgrund atl inskrivning i enskild inkvarte­ring upphör den 1 januari 1985 och atl en successiv avveckling sker i och med den utplacering som sker under första halvåret 1985.

Arbetsmarknadsservice för flyktingar

En väsentlig del av flyktingomsorgen är arbetsmarknadsservicen för flyktingar. Vid förläggningarna och vid länsarbetsnämndernas grupper för de enskilt inkvarterade flyktingarna finns i dag särskilda arbelsförmed-lingsresurser. Arbetsmarknadsservicen för flyktingar bör alltjämt fullgöras av AMS.

AGFA-förslaget leder till att arbetsmarknadsservice för flyktingar kan komma att behöva ordnas på andra orter än för närvarande. AMS måste därför kunna omfördela sina insatser härför och i övrigt kunna tillämpa flexibla lösningar för förmedlingsverksamheten. Ett nära samarbete med SIV förutsätts härvid komma till stånd. De arbetsförmedlande insatserna bör - som en följd av verksamhetens natur - fortlöpande kunna omprö-

SIV:s ansvar inom flyktingomsorgen

SIV är en central förvaltningsmyndighet för invandrarfrågor och har därmed redan idag ell bevaknings- och samordningsansvar för insatser

 

Prop. 1983/84:124                                                   112

rörande flyktingar. Vid genomförandet av AGFA: s förslag får SIV även ett operativt ansvar inom flyktingomsorgen. SIV: s funktioner inom den nya flykfingomsorgen kan indelas i fem områden, nämligen

-    överföring av organiserat uttagna flykfingar och placering av dessa i motlagningsföriäggningar

-    ledning och drift av förläggningarna

-    överläggningar med kommuner om mottagning av flyktingar och om flyktingomsorg

-    fördelning av organiserat överförda och enskilt inresta flyktingar på kommuner

-    tillsyn och uppföljning av den kommunala flykfingomsorgen Överföring av organiserat uttagna flyktingar och placering av dessa i

mottagningsförläggningar är en ny uppgift för SIV. Detta är i stort samma uppgifter som i dag ligger på AMS. Reseverksamheten för flyktingar inklu­derar även ärenden i fråga om bilresor för nära anhöriga samt bidrag till repatriering eller resor till tredje land. För att kunna fördela ankommande flykfingar på mottagningsförläggningar krävs inom SIV, liksom hiuills inom AMS, en central bevakning av kapacitet och kapacitetsutnyttjande inom förläggningarna.

Även ansvaret för ledning och drift av förläggningarna är en ny uppgift för SIV. Detta ansvar skall fördelas på två nivåer, nämligen SIV på den centrala nivån och förläggningarna på lokal nivå. En långtgående delege­ring av framförallt ekonomiadministrativa och personaladministrativa frå­gor bör komma till stånd. SIV: s centrala nivå bör huvudsakligen ansvara för övergripande ekonomi- och personaladministrativa frågor. Till detta kan komma en viss ökning av förvaltningfrågor, så som intendentur, fas-fighetsförvaltning, upphandling m.m. Samtidigt tillförs förläggningarna funktioner, som ställer nya krav på den lokala förläggningsadministra-fionen. I bil. 7 lämnas en skiss till arbetsfördelning mellan central och lokal nivå.

Flyktingarna förutsätts som regel vistas högst 2-4 veckor på förlägg­ningarna innan de utplaceras i en kommun. Det bör ankomma på SIV att fortlöpande samråda och ge anvisningar till förläggningarna i utplacerings-frågor. I vissa fall kan del bli aktuellt med ett längre och mer omfattande mottagningsprogram på förläggningar. I dessa fall krävs mer utförliga anvisningar till förläggningarna. Inom SIV: s nya ansvarsområde ligger även fördelning av enskilt inresta flyktingar på kommuner.

AGFA: s förslag till nytt system för flyktingomsorg förutsätter atl forlö­pande förhandlingar äger rum mellan SIV och olika kommuner. Dessa förhandlingar skulle syfta till att det i princip skall finnas avtal med kom­muner om mottagning av flyktingar motsvarande den förväntade tillström­ningen. Med hänsyn till svårigheten att förutse flyktingtillströmningen bör det även finnas en beredskap att förhandla fram nya mottagningserbjudan-den. Förhandlingsarbetet kräver att SIV fortlöpande har överblick över

 

Prop. 1983/84:124                                                  113

var i landet man lämpligen kan ta emot flyktingar. Självfallet förutsätter denna överblick att kontakter med AMS kontinuerligt äger rum. Inför förhandlingarna bör även samråd ske med andra centrala, statliga myndig­heter, i första hand socialstyrelsen och skolöverstyrelsen. Flykfingomsor­gen kan indelas i olika delområden, så som socialt stöd, hälso/sjukvård, svenskundervisning, skolundervisning, barntillsyn och placering i arbete och utbildning. SIV: s tillsynsfunktion inom den nya flyktingomsorgen förändrar inte i något avseende respektive fackmyndighets tillsynsansvar för de olika delområdena. Vi förutsätter att staten på olika sätt preciserar kvalitet och omfattning rörande den nya flyktingomsorgen. Detta bör bl. a. framgå av statsmakternas beslut. SIV: s tillsynsfunktion lorde i allt väsent­ligt ta sig ultryck i att initiera, informera, ge råd samt att följa upp olika frågor inom den nya flyktingomsorgen så att resultatet blir i enlighet med statsmakternas intentioner.

Frågor rörande samråd och samordning inom flyktingomsorgen behand­las i ett följande avsnitt.

En överföring av ansvaret för flyktingomsorgen till SIV kommer att medföra behov av resursförstärkningar inom myndigheten. Vi har erfarit att SIV avser att i särskild skrivelse till regeringen bedöma frågor rörande resurser och organisation till följd av de föreslagna arbetsuppgifterna inom flyktingomsorgen.

Ansvarsfördelning och samordning

Samordningsfrågor inom flykfingomsorgen kan ses som två frågor. Den ena rör bevakning och samordning av olika statliga myndigheters agerande inom området. Den andra rör samordning och ansvarsfördelning mellan de statliga och kommunala ansvarsområdena. Denna senare fråga torde när­mast komma till uttryck genom upprättande, uppföljning och bevakning av de avtal om flyklingomsorg som förväntas komma till stånd.

Bevakning och samordning mellan statliga myndigheter i dessa frågor regleras bl. a. i förordningen (1976:310) om åtgärder för invandrare m.fl., som gäller alla statliga myndigheter. Enligt denna förordning skall statliga myndigheter, inom ramen för tillgängliga resurser, fortlöpande beakta sitt ansvar för invandrare och språkliga minoriteter och därvid uppmärksam­ma behov av särskilda åtgärder. SIV skall informeras om planerade åtgär­der och när anledning finns därtill, skall samråd ske med SIV om insatser­nas utformning.

SIV:s roll regleras i instruktionen (1969:137, ändrad 1975:594) där det bl. a. sägs att SIV är central förvaltningsmyndighet för utlännings-, invand­rar- och medborgarskapsfrågor i den mån det inte ankommer på annan myndighet.

Varje fackmyndighet ansvarar således för flyklinginsalser inom siu verksamhetsområde. SIV: s ansvar kan närmast beskrivas som bevakning 8    Riksdagen 1983184. I saml. Nr 124

 

Prop. 1983/84:124                                                  114

av frågor som riskerar hamna "mellan stolarna", initiativtagande verk­samhet samt samordning av olika statliga myndigheters insatser.

I flera fall torde det vara lämpligt att den centrala samordningen sköts med hjälp av bilaterala kontakter mellan de myndigheter som har gemen­samt ansvar för vissa frågor. Flyklingverksamheten är emellertid en kom­plex verksamhet genom alt den inehåller många osäkerhetsfaktorer och är uppdelad på flera huvudmän och verksamhetsnivåer. Samordningsproble­matiken inom flykfingomsorgen förutsätter därför, liksom hitfills, även mer organiserade verksamhetsformer.

På uppdrag av regeringen bildades 1979 en samrådsgrupp för flykfingar med SIV som sammankallande. Gruppen skall främst ha initiativtagande och samordnande uppgifter. Gruppen skall även fungera som ett forum för diskussion av gemensamma frågor samt utbyte av information, erfarenhe­ter och synpunkter.

Samrådsgruppen beslår av rikspolischefen, generaldirektörerna för soci­alstyrelsen, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och statens in­vandrarverk samt företrädare för utrikesdepartementet och Svenska kom­munförbundet. Därutöver kan vid behov företrädare för andra myndighe­ter och organisationer adjungeras. Fr. o. m. 1980 har företrädare för SIDA och UHÄ adjungerats till samrådsgruppen. Generaldirektören vid statens invandrarverk är samrådsgruppens ordförande. Flyktingsekfionen vid SIV har fungerat som samrådsgruppens sekretariat.

I syfte alt ta vara på erfarenheter och synpunkter knöls till samrådsgrup­pen en referensgrupp med företrädare för frivilliga orgnisationer och sam­manslutningar av flyktingar. Del ankom på samrådsgruppen att utse refe­rensgruppens ledamöter och bestämma formerna för dess verksamhet. Referensgruppen fungerade även som referensgrupp till AGFA-gruppen.

Behovet av samordning mellan olika myndigheters insatser för flykting­ar kvarstår även i fortsättningen och förstärks vid genomförandet av den nya flyktingomsorgen. Vi ser ingen anledning att föreslå ändringar i for­merna för samverkan i flykfingarbetet mellan SIV och berörda centrala myndigheter, organisationer m. fl. med anledning av de nya formerna för flyktingomsorgen.

Vissa personalfrågor

Ett genomförande av förslagen rörande flyktingomsorgen leder till kon­sekvenser för personalen. Vi skall enligt våra direktiv bl. a. utreda for­merna för en successiv avveckling av berörda länsarbetsnämnders verk­samhet med flyktingar samt klargöra förutsättningarna och presentera en plan för överföringen av personal från AMV fill SIV. Nedan berörs först vissa allmänna utgångspunkter för behandlingen av dessa frågor. Därefter redogörs för de förutsättningar som gäller vid den avveckling och överfö­ring av personal inom olika delar av AMV: s flyklingverksamhet, som blir

 

Prop. 1983/84:124                                                  115

en följd av förändring av dels ansvarsförhållanden dels av form och inrikt­ning av flykting verksamheten.

Lagar och kollektivavtal reglerar många frågor i samband med föränd­ringar av detta slag. Sålunda avses ett nytt statligt trygghetsavtal (TrA-S) träda i kraft den 1 januari 1984. Detta avtal innebär vissa ändringar beträf­fande villkoren för rätl till avgångsförmåner vid frivillig avgång i arbets­bristsituation. Åtgärderna enligt TrA-S, l.ex. omplacering, utbildning coh ekonomiska förmåner, skall tillämpas under minst 9 månader, räknat från den tidpunkt då man bestämt övertalighetsgrupp fill beslut om uppsägning. Därefter följer en uppsägningstid, i de flesta fall på 6 månader, så som det regleras i lagen om anställningsskydd (LAS). Avtalsmässigt kommer det att finnas en koppling mellan den konkreta förändringen av verksamheten och indelningen i turordningskretsar. Detla kan vara av betydelse för en myndighet med verksamhet på flera orter. Inom AMV har lokala avtal ingåtts om att varje förläggning skall utgöra sin egen turordningskrets. Alvesta/Moheda utgör dock en gemensam krets.

Regleringen enligt TrA-S och LAS kan ge en sammanlagd avvecklings-period av 15 månader. En myndighet bör ha arbetsgivaransvar under hela denna tid. Statens arbetsmarknadsnämnd (SAMN) förutsätts enligt TrA-S biträda myndigheten i samband med tillämpningen av avtalet.

I enlighet med ovan lagda synpunkter och förslag förordar vi följande ansvarsfördelning mellan AMV och SIV när det gäller avvecklingsproble-mafiken. SIV, som övertar Alvesta, Moheda och Hallslahammar, ansvarar för förändringen av verksamhetsinriktningen och den föreslagna nedskär­ningen av kapaciteten från ca 400 till 150-200 platser.

AMV ansvarar för avvecklingen av dels den förläggningskapacitet som inte överförs till SIV, dvs. dagens tillfälliga förläggningar samt föriäggning­en i Flen, dels den personal på central och regional nivå som kan bli övertalig till följd av förändringen. Detta förutsätter ett intimt samråd mellan SIV och AMS under lång tid i frågor om rekrytering, vakanshåll­ning m. m. I samband med förändringarna förutsätter vi alt man - oavsett huvudmannaskap - fillvaratar befintlig kompelens så långt verksamheten inom den nya flyktingomsorgen medger.

Central administration

Vid AMS centralt finns fyra tjänster som berörs av de föreslagna föränd­ringarna. Två av dessa är direkt sysselsatta med funktioner som kommer atl föras över till SIV nämligen överföring av flyktingar och fördelning av dessa på förläggningar.

Förläggningsverksamheten

I samband med förändringen skall SIV erbjuda anställning till samfiig personal vid föriäggningarna i Alvesta, Moheda och Hallslahammar som är anställd där 1984-12-31. AMS svarar för omplacering/avveckling av perso-

 

Prop. 1983/84:124                                                   116

nålen vid övriga förläggningar dvs. Flen, Surahammar, Oxelösund och Perstorp samt de ev. övriga tillfälliga förläggningar som kan komma att vara i drift den 31 december 1984.

Vi har av AMS erhållit följande sammanställning av personalsituationen inom flyktingförläggningarna 1983-07-01.

 

Län Ort

Tjänster

 

Anställningar

Tjänsl

[görande

 

Antal

Omr heltid

Antal

Omr heltid

Antal

Omr heltid

D    Flen

65

 

64,0

84

81,0

79

72,3

D    Oxelösund

1

 

1,0

15

14,8

15

14,8

G    Alvesta

39

 

36,2

53

46,5

44

36,6

G    Moheda

32

 

30.7

44

36,5

41

31,9

L    Perstorp

1

 

1,0

33

30,4

33

30,4

U    Hallslahammar  19

 

18,5

28

27,2

24

23,0

U    Surahammar

1

 

1,0

40

36,6

36

32,9

Totalt

158

 

152,4

297

273,0

272

241,9

Länsarbetsnämndernas personal

Länsarbetsnämndernas (LAN) aktiviteter med flyktingar omfattar hu­vudsakligen dels olika administrativa uppgifter rörande verksamheten vid flyktingförläggningarna, dels enskild inkvartering. I samband med föränd­ringen överförs, enligt vårt förslag, en del av förläggningskapaciteten till SIV. Resterande förläggningskapacitet och den verksamhet som rör en­skild inkvartering skall avvecklas, som en följd av det nya systemet med flyktingomsorg i kommunal regi.

Av detta följer att del knappast kan anses aktuellt att den här berörda övertalighetsgruppen i nämnvärd utsträckning överförs fill SIV. Vi förut­sätter emellertid, liksom när det gäller övertalig personal inom förlägg­ningsverksamheten, att befintlig kompetens i möjlig utsträckning tillvara­tas.

Tjänsteorganisationen den 1 juli 1983 vid länsarbetsnämndernas verk­samhet för flyktingar har av AMS redovisats enligt nedan.

Län     Antal anställda               Övrig personal

arbetsförmedlare

AB

9

C

2

D

7

G

11

L

1

M

6

0

3

u

5

41'

4

1

5

I 10

8

Totalt       44                          70

' Ett antal bampassare ej medräknade

 

Prop. 1983/84:124                                                  117

Övertalighetsgrupp

Det går inte alt exakt ange storleken på den personalgrupp som direkt påverkas av förslagen om förändringarna per den I januari 1985. Statsmak­ternas beslut om bl. a. dimensionering av arbetsmarknadsservicen för flyk­tingar påverkar gruppens storlek. Personalen (exkl. personal inom arbets­marknadsservice) som tjänstgör vid de tillfälliga förläggningarna och vid förläggningen i Flen samt vid länsarbetsnämndernas särskilda flykting­grupper skulle enligt våra förslag dock komma alt sakna arbetsuppgifter inom den nya flyktingomsorgen. Vi bedömer den personalgruppen vara i storleksordningen 230-250 anställda. Vi har vid denna beräkning utgått från personalsituationen den 1 juli 1983.

9    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 124

 

Prop. 1983/84:124                                                   118

Underbilaga 8 Sammanfattning av SIV: s rapport "Bostäder för flyktingar"

Statens invandrarverk fick den 3 mars 1983 regeringens uppdrag atl undersöka på vilka sätl en tillräcklig fillgång på bosläder för flykfingar kan tryggas i samband med ett kommunalt omhändertagande av flyktingar. Invandrarverket har bedrivit utredningen genom en arbetsgrupp med före­trädare för även socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrd-sen och Svenska kommunförbundet. Arbetsgruppen har haft överläggning­ar med Sveriges Allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Sveriges Faslig-hetsägarförbund, HSB:s Riksförbund, Riksbyggen, Stor-Stockholms bo­stadsförmedling (KSB) och Syd-västra Skånes Kommunalförbund (SSK). Besök har gjorts i följande kommuner: Botkyrka, Göteborg, Jönköping, Linköping, Malmö, Oxelösund, Siockholm, Södertälje, Täby, Upplands-Väsby, Uppsala och Västerås. Kontakterna i kommunerna har varit skif­tande, men omfattat kommunala förtroendevalda och tjänstemän inom främst invandrarbyråer, socialförvaltningar, bostadsförmedlingar och fas­tighetskontor samt företrädare för allmännytfiga bostadsföretag och fas-tighelsägarföreningar.

I rapporten beskrivs erfarenheter på förläggningar och länsarbets­nämnder samt socialstyrelsen av att skaffa bostäder åt flyktingar. Även bostadsproblemen för dem som väntar på UAT berörs.

Det konstateras alt familjesammansättningen bland flyktingar har stor betydelse för hur många och hur stora bostäder som behövs. Med en flyktinginvandring på 4000-6000 flykfingar per år skulle det med vissa anlaganden om familjesammansättning behövas mellan ca 1 500 och 3 200 bostäder per år.

Under budgetåret 1982/83 var andelen ensamstående flyktingar stor, uppåt 30 procent. Svårigheterna alt skaffa bostad varierar kraftigt, bl. a. beroende på flyktinggrupp. Tidvis har det varit svårt att finna tillräckligt med stora bostäder. För närvarande är det största problemet att finna små lägenheter. Rapporten innehåller även uppgifter om flyktingars bosätt­ningsmönster. Flyktingarna har huvudsakligen bosatt sig i storstadsområ­dena.

Kommunernas inställning

Genomgående är kommunerna beredda till atl ta emot flykfingar inom ramen för ett kommunalt omhändertagande. Kommuner och bostadsföre­tag har generellt goda erfarenheter av invandrare och flyktingar som hyres­gäster. Ingen kontaktad kommun har ansett det omöjligt att ta emot flyk­tingar med hänvisning till att det inte skulle finnas bostäder att tillgå. Förutsättningarna är att kommunerna får tid på sig att planera bostadsför-

 

Prop. 1983/84:124                                                  119

sörjningen och bygga upp en bostadsreserv. Flera kommuner är emellertid oroade för svårigheterna att ordna arbete åt flyktingar.

Var flyktingarna skall erbjudas bostad i kommunen påverkas av inställ­ningen till etnisk koncentration. Den varierar från kommun till kommun.

Därutöver har kommunerna lämnat följande synpunkter:

-      Bättre kostnadstäckning av staten än för närvarande.

-      Ökad information och bättre samordning mellan staten och kommuner­na

-      Fler kommuner än idag bör engageras i flyktingmotlagningen

-      Bättre socialt stöd under den första tiden.

Överväganden

Tillräcklig tillgång på bostäder kan tryggas genom överenskommelser med kommuner. Det behövs således ingen ny lagstiftning eller att staten direkt skaffar bostäder åt flyktingar. Däremoi behöver kommunerna en förberedelsetid. Det kan bli nödvändigt att finna bostäder i kommuner och bostadsområden, där det inte finns många tomma lägenheter. Därför behö­ver kommunerna bygga upp en bostadsreserv. Kostnaderna bör ersättas av staten. Ersättningsreglerna bör göras så enkla som möjligt. En beräk­ning har gjorts av de kostnader som kan uppstå.

Situationen på arbetsmarknaden är en begränsande faktor och medför krav på en förbättrad ersättning för sociala kostnader. Del kan bli svårt att finna fillräckligt antal kommuner med en kombination av bra fillgång på bosläder, hygglig arbetsmarknad och goda utbildningsmöjligheter. Därför kan det bli nödvändigt att finna regionala lösningar.

Flyktingarnas bosättning har hittills präglats av en koncentration till storstadsområdena och inom storstadsområdena till vissa kommuner. Även om betydligt flera kommuner i framliden bhr mottagningskommuner är det realistiskt alt räkna med att storstadsområdena också i fortsättning­en kommer att ta emot många flyktingar.

Tillströmningen till en ort av flyktingar av en viss nationalitet tenderar att följas av ytteriigare invandring av flyktingar och anhöriga av samma nationalitet. Erfarenheterna av t. ex. flyktingarna från Vietnam har visat att det går atl ordna bosättning i "nya" kommuner när del rör sig om en ny flyktinggrupp utan tidigare anknytning i landet.

Utgångspunkten för erbjudande om bostad bör vara att hänsyn i största möjliga utsträckning tas till flyktingens anknytning till viss ort. Många flyktingar klarar själva av att skaffa bostad genom anhöriga och genom andra kontakter. Det kan inte vara angelägel att tvinga in dessa i ett generellt system som styr var flyktingar av en viss nationalitet bör tas om hand. Hur stor del av flyktingarna som själva kan ordna bostad på detla säll varierar från grupp till grupp och mellan olika tidpunkter.

I kommuner, där en stor del av bostadsbeståndet är insatslägenheter och

 

Prop. 1983/84:124                                                   120

småhus, bör kommunerna använda sina möjligheter atl förvärva bostads­rätter åt flyktingar. Kostnaderna beräknas normalt motsvara en hyresrätt av samma slag. Ersättning utgår genom ordinarie statsbidrag för utgivet socialbidrag för flyktingar. Socialstyrelsens långivning till flyktingar för bostadsrätter föreslås upphöra.

 

Prop. 1983/84:124                                                  121

Bilaga 2

Utdrag
SOCIALDEPARTEMENTET                 PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-03-08

Föredragande: statsrådet Sigurdsen

Anmälan till proposition om mottagandet av flyktingar och asylsökande m.m. såvitt avser socialdepartementets verksamhetsområde

Femte huvudtiteln

Socialstyrelsens uppgifter inom flyktingverksamheten m. m.

Inledning

De nya former för mottagande av flykfingar och asylsökande som stats­rådet Gradin föreslår i sitt anförande, bilaga 1. till propositionen om mottagande av flyktingar och asylsökande m.m., innebär alt stat och kommun i samverkan skall svara för flyktingverksamheten. Huvuddelen av det praktiska arbetet med mottagande av asylsökande och flyktingar och med introduktion av flyktingar i det svenska samhället kommer att åvila kommunerna. Alla kommuner som har kostnader för ekonomiskt bistånd till flyktingar och personer som väntar på uppehållstillstånd kom­mer atl få ersättning för de faktiska kostnaderna under tre år. Kommuner som träffat överenskommelser med statens invandrarverk, SIV, om atl ta emot flykfingar och asylsökande i planerade former kommer därutöver atl få ersättning även för vissa andra insatser. Överläggningar har ägt rum med Svenska kommunförbundet om kommunernas uppgifter i flyktingmolta­gandet, formerna för samverkan mellan stat och kommun samt statens ersättning fill kommunerna.

Det nya systemet innebär bl.a. all SIV fr.o.m. den 1 januari 1985 kommer att få ett centralt ansvar för flyktingmoltagandet på statlig verks­nivå. Huvuddelen av de uppgifter inom flyktingverksamheten som i dag ligger hos AMS eller socialstyrelsen avvecklas eller förs över till SIV. Vidare kommer SIV att få ett samlat ansvar för systemet för statlig ersäU­ning till kommunerna. Statsrådet Gradin har, efter samråd med mig, före­slagit aU del ansvar och de medel som i dag ligger på socialdepartementet till övervägande del förs över till arbetsmarknadsdepartementet. Jag kom-

 

Prop. 1983/84:124                                                   122

mer i det följande att närmare behandla de frågor som skall Hgga kvar på socialdepartementet.

Socialstyrelsens uppgifter

Socialstyrelsen har i dag att se till att flyktingar som behöver sjukvård eller annan särskild omvårdnad får detta. Socialstyrelsen medverkar dess­utom vid uttagning och mottagning av flyktingar som behöver sjukhusvård eller på grund av fysiskt eller psykiskt handikapp behöver särskild om­vårdnad. Vidare får styrelsen utge ersättning fill sjukvårdshuvudmännen för varaktig vård på sjukvårdsinrättning av sådana flyktingar. Under vissa omständigheter kan socialstyrelsen bevilja lån för inköp av bostadsrättslä­genhet. Socialstyrelsen har också ansvar för bidrag till familjepedagogisk verksamhet och för viss utbildningsverksamhet för familjepedagoger.

Vissa förändringar i socialstyrelsens verksamhet för flyktingar genom­fördes den 1 juli 1981 som en följd av riksdagens beslut med anledning av proposition (1979/80:6) om socialstyrelsens uppgifter och organisation m.m. Härvid redovisades också några frågor som borde få sin lösning i samband med den pågående översynen av huvudmannaskapet för flykting­verksamheten.

Som framgår av vad statsrådet Gradin tidigare denna dag har anfört bör SIV få ett samlat ansvar för flykfingverksamheten i Sverige. Detta innebär, somjag snart återkommer till, att vissa delar av socialstyrelsens särskilda verksamhet med flyktingfrågor bör föras över fill SIV. Förändringen inne­bär emellertid inget avsteg från den princip som år 1976 fastslogs av statsmakterna om ansvarsfördelningen mellan de statliga myndigheterna i invandrarfrågor och minoritetspolitiska frågor och som kommit fill uttryck i förordningen (1976:310) om åtgärder för invandrare m. fl. Denna princip säger att varje myndighet inom sitt verksamhetsområde har att beakta de särskilda behoven hos invandrare och språkliga minoriteter. Detta gäller självfallet flykfingar i samma mån.

Inom ramen för flyktingkvoten tar Sverige varje år normalt emot ett antal flyktingar som behöver sjukhusvård eller på grund av fysiskt eller psykiskt handikapp behöver särskild omvårdnad. Vid uttagning och mot­tagning av dessa flyktingar medverkar socialstyrelsen, som också genom ett särskilt bemyndigande kan utge ersättning till sjukvårdshuvudmännen för varaktig vård av sjuka och handikappade flyktingar som inte kan tas emot på mottagningsförläggning.

För att de sjuka och handikappade flyktingar som tas emot skall kunna tas om hand på ett bra sätt krävs en överblick över landets samlade vårdresurser. Det innebär att socialstyrelsen, som har till uppgift att ha denna överblick, på samma sätl som hiuills måste kunna medverka vid uttagningen av kvotflykfingar. Min och statsrådet Gradins gemensamma mening är således att socialstyrelsen bör behålla sin nuvarande roll när del

 

Prop. 1983/84:124                                                  123

gäller medverkan vid uttagning av sjuka och handikappade flykfingar som behöver sjukhusvård eller annan särskild omvårdnad. För atl vidmakthålla våra möjligheter att ta emot sjuka och handikappade flyktingar bör också nuvarande möjligheter att lämna ersättning för varaktig vård på sjukvårds­inrättning bibehållas. Denna uppgift bör emellertid föras över från social­styrelsen fill invandrarverket mot bakgrund av att SIV, enligt vad statsrå­det Gradin fidigare har föreslagit, bör svara för ersättning till sjukvårdshu­vudmännen för sjukvård av asylsökande.

Socialstyrelsen har f. n. möjlighet aU i vissa fall bevilja flyktingar lån för att anskaffa en bostadsrättslägenhet. Låneverksamhet har liten omfattning men har ändå varit ett betydelsefullt medel för att lösa bostadsfrågan i särskilt svåra fall. Verksamhetens nuvarande utformning har dock inte varit problemfri och har inneburit en förhållandevis stor administration för kravverksamhet m. m. Socialstyrelsen föreslog år 1979 att låneverksamhe­ten borde förändras, bl. a. så att lån skulle kunna beviljas till kommunala bostadssliftdser i stället för till flyktingarna själva.

Statsrådet Gradin har i sitt anförande föreslagit att SIV skall träffa överenskommelser med enskilda kommuner om mottagande av flykfingar. En sådan överenskommelse skall bl. a. innehålla ell åtagande från kom­munen att ställa bostad till förfogande. Det innebär att socialstyrelsen i fortsättningen inte skall ha några uppgifter som rör bosladsanskaffning åt flyktingar. Eftersom flyktingen kommer att få en bostad ordnad av mottag­ningskommunen kan också nuvarande form av bostadsrättslån från social­styrelsen upphöra. Nyutlåning i denna låneform upphör således den 1 janu­ari 1985. Strävan bör enligt min mening vara att ansvaret för kravverksam­het och andra uppgifter avseende administration av redan beviljade lån skall överföras till ett annat organ. Mot bakgrund av att det f. n. pågår en mer allmän översyn av statlig långivning bör dock socialstyrelsen i avvak­tan på resultatet av denna ha kvar ansvaret för administrationen av ute­stående lån.

Som en följd av att vissa kommuner som tog emot sino-vietnamesiska flyktingar fick höga kostnader för fosterlöner m. m. för omhändertagande av föräldralösa barn bemyndigade regeringen i juni 1980 socialstyrelsen atl betala ut ersättning för sådana kostnader. De generella ersättningsregler som infördes fr. o. m. år 1980 ger inget utrymme att ersätta sådana kostna­der med faktiska belopp. För andra kostnader än socialbidrag utgår endast en schablonersättning. Orsaken till regeringens beslut var bl. a. att det rörde sig om kostnader av en omfattning som inte alls beräknats vid fastställandet av schablonersättningens storlek och att det var några gans­ka små kommuner som kom att drabbas av stora kostnader om ersättning endast skulle lämnas i form av schablonbidrag. Under budgetåret 1982/83 var kostnaderna för denna verksamhet drygt 3,3 milj. kr. Jag delar statsrå­det Gradins uppfattning au kommunemas kostnader för flykfingbarn som kommit hit utan egna vårdnadshavare och är omhändertagna i familjehem

 

Prop. 1983/84:124                                                   124

eller på institution bör ersättas av staten på samma sätt som kostnaderna för ekonomiskt bistånd, dvs. av länsstyrelsen. Socialstyrelsen bör därför i fortsättningen inte svara för dessa ersättningar.

Statsrådet Gradin har tidigare behandlat frågan om formerna för ersätt­ning till kommunerna för deras flyktingverksamhet. Hon har därvid, efter samråd med mig, föreslagit att nuvarande särskilda statsbidrag till familje­pedagogisk verksamhet bland flyktingar, som socialstyrelsen ansvarar för, skall upphöra och atl bidragsgivningen bör samordnas med det system för bidrag till kommunerna för flyktingmottagande som SIV skall förfoga över. Jag kommer nu att något utveckla min syn i denna fråga och därvid särskilt ta upp socialstyrelsens framfida roll. Jag återkommer i del följande fill det förslag till förändring av nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk verk­samhet bland zigenare som redovisas i rapporten (DsS 1981:20) Föränd­ring av nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet bland flyktingar och zigenare. (Sammanfattning av rapporten, bilaga 2:1)

Jag vill först rent allmänt erinra om den viktiga roll som den familjepeda­gogiska verksamheten hittills har spelat för att underlätta många flykting­ars inträde i det svenska samhället. Genom familjepedagogernas arbete har sociala problem kunnat förebyggas och samhällets insatser många gånger bättre anpassats till olika minoritetsgruppers speciella behov och förutsätt­ningar. Den typ av gruppinriktal projektarbete, som den familjepedago­giska verksamheten innebär, bör även framdeles vara av stor betydelse för många flykting- och minoritetsgrupper.

Från vissa håll har framförts att det föreslagna ersättningssystemet skulle innebära att den familjepedagogiska verksamheten kommer att få stå tillbaka för annan verksamhet för flyktingar av mer löpande karaktär och annan verksamhet som inte på samma sätt direkt kommer flyktingar fill del. För egen del är jag av den uppfattningen alt kommunerna överlag ser den familjepedagogiska verksamheten som ell viktigt medel i arbetet med flyktingar. Jag utgår därför från att kommunerna även fortsättningsvis kommer atl satsa på denna verksamhet eller att man i sitt arbete med flyktingar på annat sätt tar fill vara familjepedagogernas erfarenheter och metoder.

Att mer allmänt sprida erfarenheter av och kunskap om den verksamhet för flyktingar och de arbetsmetoder som används i socialt arbete bland flyktingar bör även fortsättningsvis vara en uppgift för socialstyrelsen. Det kan ske i olika former, t. ex. genom utarbetande av allmänna råd i fråga om socialt arbete bland olika minoritetsgrupper, direkt rådgivning och olika utbildningsaktiviteter. Socialstyrelsen bör som ett led i styrelsens kun-skapsförmedlande funkfion liksom f. n. svara för den kurs- och konferens­verksamhet som bedöms nödvändig för personal, t. ex. familjepedagoger, inom kommunernas socialtjänst som arbetar med flyktingar. För att social­styrelsen skall kunna fullgöra dessa utbildnings- och stödinsatser bör sty­relsen även fortsättningsvis tilldelas vissa medel för kurser och konferen-

 

Prop. 1983/84:124                                                  125

ser. 1 fråga om denna utbildning, liksom beträffande de andra kommunin-riktade aktiviteter jag här nämnt, förutsätts att samråd sker med SIV.

Statsbidrag till verksamhet bland zigenare

De förändringar i fråga om statsbidraget till familjepedagogisk verksam­het bland flyktingar somjag och statsrådet Gradin tillsammans har föresla­git aktualiserar också ett ställningstagande till det förslag om förändrat statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet bland zigenare som lämnats i den tidigare nämnda rapporten (DsS 1981:20) Förändring av nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet bland flykfingar och zigenare (bilaga 2:1).

Socialstyrelsen kan sedan den 1 januari 1972 som en försöksverksamhet lämna ersättning till kommuner för kostnader för familjepedagogisk verk­samhet bland zigenare. Verksamheten avsåg först organiserat överförda zigenare men utökades år 1976 resp. 1977 till att omfatta även nordiska zigenare och enskilt invandrade utomnordiska zigenare som inte är flyk­tingar. För innevarande budgetår får högst 2,5 milj. kr. disponeras för familjepedagogisk verksamhet bland zigenare som inle omfaltas av flyk­tingbestämmelserna.

I den nämnda promemorian föreslås alt nuvarande statsbidrag till famil­jepedagogisk verksamhet bland zigenare bör förändras så atl bidrag skall kunna lämnas även till andra försöksprojekt än familjepedagogprojekt. Bidraget föreslås läcka 75% av kostnaderna medan kommunerna i dag som regel fått hela kostnaden för anställning av familjepedagoger ersatta. Vidare föreslås i promemorian alt ansökningar om sådana projektbidrag bör behandlas i samrådsgruppen för zigenarfrågor, som är knuten till SIV, och att verket bör besluta om bidrag efter samråd med de myndigheter som ingår i samrådsgruppen.

Innan jag går in på detaljerna i arbetsgruppens förslag vill jag först allmänt beröra frågan om behovet av särskilda insatser för zigenare och om statlig ersättning för sådana insatser. Några för flertalet zigenska grupper utmärkande drag är hög vuxenanalfabetism, bristande yrkeserfarenhet inom områden gångbara på den svenska arbetsmarknaden och isolering från samhället. Detta har många gånger ställt krav på särskilda insatser inom bl. a. utbildnings- och arbetsmarknadsområdet. Zigenarna har inle sällan också andra problem som kräver stora insatser och resurser av kommunernas socialförvaltningar. Vad gäller de finska zigenarna tillkom­mer dessutom vissa speciella problem till följd av stor rörlighet mellan Sverige och Finland och mellan olika kommuner.

En del av de zigenare som kommit till Sverige under senare år, bl. a. från Polen, är flyktingar. För dessa zigenare gäller de regler i fråga om stafiigt omhändertagande och statlig ersättning för kommunernas kostnader som

 

Prop. 1983/84:124                                                   126

finns för andra flyktingar. I den mån zigenare även i framtiden kommer att söka sig till Sverige som flykfingar kommer det system för statlig ersätt­ning för vissa kostnader, som statsrådet Gradin tidigare har föreslagit, atl gälla även dessa zigenare. Dessa ersättningar är anpassade till vad kommu­nerna normalt gör för flyktingar. I fråga om zigenare krävs emellertid ofta mer insatser.

Det finns mot denna bakgrund, enligt min mening, skäl för att även fortsättningsvis ha någon form av statligt bidrag som kan utgå för vissa särskilda insatser bland zigenare. Ytterligare ett skäl, som också väger tungt, är alt zigenarna - i likhet med flyktingar - är koncentrerade till ett mindre antal kommuner.

Arbetsgruppens förslag innebär atl nuvarande statsbidrag fill familjepe­dagogisk verksamhet bör förändras så att bidrag inte bara skall kunna lämnas för familjepedagogiska insatser utan också för andra slags försök med personella stödresurser för zigenare och till projekt som syftar fill alt förbättra zigenarnas förhållanden i del svenska samhället. Ett motiv som arbetsgruppen anger för den föreslagna förändringen är att nya idéer och arbetsmetoder bör prövas och stimuleras. Gruppen uppger att den i sitt arbete stött på flera projektuppslag som bedömts vara intressanta.

Jag delar arbetsgruppens uppfattning att del är önskvärt att sfimulera nya metoder i arbetet med zigenarna. Samhällets reguljära insatser och arbetssätt har många gånger visat sig föga framgångsrika. Den familjepeda­gogiska verksamheten är ett exempel på en arbetsmetod som kan vara bra men det kan även finnas andra former av socialt arbete som bör prövas. Inte minst viktigt är det enligt min mening all få fill stånd samarbete mellan socialförvaltningen och andra samhällsorgan, l.ex. arbetsförmedlingen. En större frihet att prioritera och omdisponera medlen för andra typer av insatser för zigenare bör därför kunna ske inom ramen för bidraget.

Vad jag här sagt innebär givetvis inte alt statsbidrag inte skall kunna lämnas till familjepedagogprojekt. Jag vill i stället understryka vad jag nyss anfört i fråga om den familjepedagogiska verksamheten bland flyktingar, nämligen alt familjepedagogernas arbete ofta underlättar en anpassning av samhällets insatser till olika minoritetsgruppers behov och förutsättningar. Jag utgår från att en viss del av de medel som avsätts för det av mig angivna ändamålet även fortsättningsvis kommer att användas för familje­pedagogisk verksamhet för zigenare.

Enligt arbetsgruppens förslag bör bidrag lämnas för tidsmässigt begrän­sade projekt, men projektens längd bör kunna variera avsevärt. Jag anslu­ter mig till delta förslag.

Arbetsgruppen har som tidigare nämnts föreslagit att staten inte som hittills bör stå för hela personalkostnaden utan i stället för 75% av kostna­den. Även jag anser alt det kan vara rimligt all kommunerna svarar för en viss del av kostnaderna. Jag anser dock inte att man bör fastställa en viss bidragsprocent utan det bör ankomma på ansvarig myndighet atl inom den

 

Prop. 1983/84:124                                                  127

medelsram som riksdag och regering ställer till förfogande besluta om storleken på de bidrag som beviljas. Det innebär att bidragsnivån kan varieras över tiden och mellan olika projekt. I fråga om projekt som sträcker sig över flera år kan det enligt min mening många gånger vara lämpligt med en successiv nedtrappning av bidragsnivån för atl därigenom underlätta en fortsättning av verksamheten med total kommunal finansi­ering när del statliga bidraget upphör.

Arbetsgruppen föreslår att bidragsansökningar behandlas i den till SIV knutna samrådsgruppen i zigenarfrågor, vilken består av representanter för SIV, AMS, skolöverstyrelsen och Svenska kommunförbundet. For-mdh bör, enligt arbetsgruppen, invandrarverket besluta om bidrag efter samråd med de myndigheter som ingår i samrådsgruppen.

För egen del anser jag att arbetsgruppens förslag är mindre lämpligt och kan leda till en onödig byråkrati. Enligt vad jag ovan sagt bör bidrag lämnas fill projekt med olika former av socialt arbete bland zigenare inklusive samarbetsprojekt mellan socialförvahningar och andra samhälls­organ. Mot denna bakgrund bör också — liksom vad som gäller för dagens system med statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet - socialstyrel­sen vara ansvarig myndighet. I fråga om projekt som rör samarbete med andra samhällssektorer bör givetvis socialstyrelsen vid behov samråda med andra berörda myndigheter. Den föreslagna ordningen hindrar inte heller att socialstyrelsen redovisar större projekt av principiellt intresse i samrådsgruppen för zigenarfrågor.

Jag har i min tidigare redogörelse för socialstyrelsens uppgifter inom flykfingverksamheten anfört att socialstyrelsen bör svara för den kurs- och konferensverksamhet för familjepedagoger och annan personal inom kom­munernas socialtjänst som arbetar med flyktingar. Vid fördelning av med­len bör socialstyrelsen prioritera insatserna för de olika personalkatego­rierna inom ramen för av riksdagen tilldelade medel. Styrelsens kurs- och konferensverksamhet bör liksom hittills även omfatta familjepedagoger som arbetar bland zigenare. Socialstyrelsen bör också sprida de erfarenhe­ter som kommer fram i de övriga projekt bland zigenare som styrelsen kommer att stödja.

Anslagsfrågor för budgetåret 1984/85 m. m.

Överföringen av det statliga ansvaret för flykfingmoUagandet och de därtill kopplade förslagen om kommunalisering av mottagandet föreslås genomföras den 1 januari 1985. Det innebär alt socialstyrelsens uppgifter i flyktingfrågor bör vara oförändrade fram till denna tidpunkt. Eftersom ersättningar för familjepedagogisk verksamhet, sjukvårdskostnader m.m. utbetalas i efterskott bör medel för helår därför beräknas för budgetåret 1984/85. Kommuner som påbörjat eller har fått förhandsbesked för familje-

 

Prop. 1983/84:124                                                   128

pedagogiska projekt bland flyktingar under år 1983 eller 1984 - och som inte efter överenskommelse med statens invandrarverk tar emot samma flyktingkategori under år 1985 - bör om socialstyrelsen bedömer att behov föreligger få möjlighet att inom en total kostnadsram av 1 milj. kr. slutföra påbörjade projekt under budgetåret 1985/86. Medel härför kommer att avsättas under budgetåret 1985/86.

De nya riktlinjerna för statsbidrag för verksamhet bland zigenare bör gälla fr. o. m. den 1 januari 1985.

Stafiiga medel beräknas innevarande budgetår lämnas med 158milj. kr. från förslagsanslaget J 6 Ersättningar till kommunerna för hjälp till ufiänds­ka medborgare, flyktingar m. m. För budgetåret 1984/85 har under social­departementets huvudthd i budgetpropositionen (bilaga 7, sid. 180-182) föreslagits att ett belopp av 158 milj.kr. skall anvisas. För detta anslag föreslås ändring ske på så sätt att 16575000 kr. förs upp på nämnda anslag för familjepedagogisk verksamhet m. m. Resterande belopp, som avser ersättning till kommuner från länsstyrelserna enligt förordningen (1979:1120) om ersättning för bistånd till flykfingar m.fl., föreslås bli överfört till arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel, förslagsanslaget D6 Ersättning till kommuner för åtgärder för flyktingar m. m.

Jag har vid min medelsberäkning för budgetåret 1984/85 på socialdepar­tementets huvudfitel beräknat 12,5 milj.kr. för sodalstyrdens uppgifter när det gäller familjepedagogisk verksamhet, varav 2,5 milj.kr. avser familjepedagogisk verksamhet bland zigenare samt kurser och konferen­ser. För lån fill bostadsrätter beräknas 575000 kr. (halvårskostnad), för kostnader för sino-vietnamesiska barn 3 milj.kr. och för sjukvårdskost­nader 0,5 milj. kr. Medel för de båda senare ändamålen beräknas för helår eftersom utbetalningarna sker i efterskoU.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1.   godkänna de av mig förordade riktlinjerna för socialstyrelsens uppgifter i flyktingfrågor,

2.   till Ersättningar till kommunerna för hjälp till utländska medbor­gare, flyktingar m.m. för budgetåret 1984/85 - med ändring av det i proposition 1983/84:100, bilaga 7., upptagna beloppet -anvisa ett förslagsanslag av 16575000 kr.

 

Prop. 1983/84:124                                                  129

Bilaga 2:1

Sammanfattning av förslag till förändring av nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet bland flyktingar och zigenare (Ds S 1981:20)

Bakgrund

Socialstyrelsen kan utge ersättning till kommunerna för kostnader för familjepedagogisk verksamhet bland flyktingar och zigenare. För flykting­ar har denna möjlighet funnits sedan år 1973. För zigenare, som inte är flyktingar, är del fråga om en försöksverksamhet. Den startade 1972 för organiserat överförda zigenare. Försöksverksamheten utökades 1976 till att omfatta även nordiska zigenare.

Budgetåret 1980/81 var den totala kostnaden för den familjepedagogiska verksamheten ca 12,4 milj.kr., varav ca 2,6 milj.kr. avsåg verksamhet bland zigenare.

I april 1981 tillsatte chefen för socialdepartementet en särskild arbets­grupp för att utvärdera reglerna för ersättning till kommunerna för hjälp till flykfingar m.fl. Parallellt med denna utvärdering skulle arbetsgruppen på grundval av den utvärdering av den familjepedagogiska verksamheten för flyktingar och zigenare som genomfördes 1980 överväga möjligheterna att inom nuvarande ekonomiska ram förändra statsbidraget till denna verk­samhet. I föreliggande rapport redovisas arbetsgruppens förslag till föränd­ring av nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet bland flyktingar och zigenare.

En särskild arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet (AGFA) har i september 1981 avlämnat elt förslag om lokall omhändertagande av flyktingar (DsA 1981: II). Detta förslag berör också den familjepedago­giska verksamheten för flyktingar. Bl. a. mol denna bakgrund behandlas här frågan om statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet till flyktingar och zigenare på olika sätl.

Förslag i fråga om flyktingar

Förslaget ansluter i stort till AGFA: s förslag i Ds A 1981: 11. En vidare­utveckling sker av AGFA: s förslag på några punkter. Arbetsgruppens förslag kan sammanfattas i följande punkter.

1   Nuvarande form av statligt bidrag till familjepedagogisk verksamhet för flyktingar bör upphöra och medel föras över från socialstyrelsen till invandrarverket för att användas av kommunerna för motsvarande insat­ser inom ramen för de avtal som avses slutas om lokalt omhändertagande.

2   I den mån även kommuner med vilka det inle finns avtal om lokalt omhändertagande kommer att ta emot större flyktinggrupper bör även

 

Prop. 1983/84:124                                                   130

dessa kunna få ersättning för insatser av det slag familjepedagogerna idag svarar för.

3   Kommunerna bör ges organisatorisk frihet all utforma de insatser för vilka ersättning utgår. Kommunerna kan därmed själva disponera resur­serna för familjepedagoger eller för annan personal som svarar för de funkfioner som idag ligger på familjepedagogerna.

4   Socialstyrelsen bör även fortsättningsvis kunna svara för viss kurs-och konferensverksamhet för familjepedagoger och annan personal inom det sociala området som arbetar med flyktingar.

Förslag i fråga om zigenare

Förslaget kan i korthet sammanfattas i följande punkter.

1   Nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet för zigenare bör omvandlas till ett syslem med projektbidrag till olika slags försöks­verksamhet bl. a. i syfte att utveckla nya former för arbetet med zigenare. Ersättning bör därvid kunna utgå även till familjepedagogprojekt. Bidraget bör täcka 75 % av kommunens kostnader.

2   För att underlätta kommunernas planering bör beslut om projektbi­drag kunna fattas för mer än ett år i taget.

3   Ansökningar om projektbidrag bör behandlas i samrådsgruppen för zigenarfrågor. Formellt bör invandrarverket, till vilken gruppen är knuten, besluta om bidrag efter samråd med de myndigheter som ingår i samråds­gruppen.

4   Socialstyrelsen bör även fortsättningsvis svara för den utbildning av familjepedagoger som bedöms nödvändig.

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande har lämnats av dels Sverker Liden, budgetdepartemen-let, som bl. a. anser att arbetsgruppens förslag föregriper ett ställningsta­gande till AGFA: s betänkande, dels Hugo Stargård, SIV, och Inger Zel-zdl, SoS, som bl. a. anser att ersättning för kostnader för familjepedago­gisk verksamhet bland flyktingar skall utgå efter särskild ansökan som skall innehålla en uppgjord projektplan och att socialstyrelsen skall vara huvudman för verksamheten.

 

Prop. 1983/84:124                                                  131

Innehållsförteckning

Sid

Propositionen  ....................................................      1

Propositionens huvudsakliga innehåll   .....................      1

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1984  ....      3

Bilaga 1: Arbetsmarknadsdepartementet   ................ .... 4

1   Inledning ......................................................... .... 4

2   Föredragandens överväganden ............................      9

2.1 Allmänna utgångspunkter ..............................      9

2.1.1       Flyktingpolitiken  ................................. .... 9

2.1.2       Särskilda åtgärder för flyktingar i Sverige   .. 10

2.1.3       Ökat stafiigt ansvar för asylsökande   ...... .. 12

 

2.2      Allmänt om formerna för mottagandet av flyktingar och asyl­sökande            13

2.3      Överföring av det statliga ansvaret för flyktingmottagandet till SIV              15

2.4      Överenskommelser mellan SIV och kommuner .... .. 17

2.5      Mottagande av organiserat överförda flyktingar                19

2.6      Mottagande av asylsökande........................... .. 21

 

2.6.1       Inkvartering i utredningsförläggning och erbjudande av bostad m.m             21

2.6.2       Åtgärder för ufiänningar som väntar på beslut i fråga

om uppehållstillstånd   .......................... .. 25

2.7      Innehåll i del kommunala flyktingmottagandel   ..    29

2.8      Statlig ersättning till kommunerna   ................. .. 32

 

2.8.1       Allmänt   ............................................    32

2.8.2       Ersättning av kostnader för ekonomisk hjälp             34

2.8.3       Ersättning av bostadskostnader   ............ .. 37

2.8.4       Ersättning av kostnader för barn utan egna vårdnads­havare                      38

2.8.5       Schablonersättning av vissa kostnader   .. .. 39

2.8.6       Särkilda bidrag  ................................... .. 42

2.8.7       Utbetalningsregler och administration........ .. 43

2.9............................................................ Hälso- och sjukvårdsfrågor - ersättning till sjukvårdshuvud­
männen   ................................................... .. 44

2.9.1       Hälsoundersökningar   ........................... .. 44

2.9.2       Hälso- och sjukvård för asylsökande ........    45

2.9.3       Hälso- och sjukvård för flykfingar   ..........    45

 

2.10   Arbetsmarknadsservice    ..............................    47

2.11   Behovet av förläggningar   ............................    49

 

2.11.1    Mottagningsförläggningar för kvotflyktingar    49

2.11.2    Utredningsförläggningar för asylsökande   .    50

 

2.12   SIV: s uppgifter som central myndighet .........      55

2.13   Genomförande och övergångsfrågor   .............. .. 57

2.14   Ekonomiska konsekvenser   ........................... .. 61

 

3   Hemställan   ....................................................   64

4   Anslagsfrågor för budgetåret 1984/85    ................ .. 64

Underbilaga 1: Nuvarande ordning för mottagning och omhän­
dertagande av flyktingar   ............. ........ 68

 

Prop. 1983/84:124                                                  132

Underbilaga 2: Sammanfattning av förslagen i departements­
promemorian (Ds A 1981:11) Ett lokah omhän­
dertagande av flyktingar................           72

Underbilaga 3: Sammanställning av remissyttranden över rap­
porten (Ds A 1981:11) EU lokah omhänderta­
gande av flykfingar   ....................           75

Underbilaga 4:  Invandringspolitiken      -      Förslag      (SOU

1983:29); kap. 14 "Väntarnas situafion")    ...        86

Underbilaga 5: Sammanställning   av   remissyttranden   över

SOU 1983:29, kap. 14 "Väntarnas situation" 101

Underbilaga 6: Sammanfattning av (DsS 1982:1) Utvärdering
av reglerna för ersättning till kommunerna för
hjälp till flyktingar och utlänningar som väntar
på beslut om uppehållsfillstånd ....... ........ 104

Underbilaga 7: Utdrag ur Ds A 1983:10 Genomförande av änd­
rad statlig ansvarsfördelning inom flyktingom­
sorgen   .................................... ........ 108

Underbilaga 8: Sammanfattning av SIV:s rapport "Bostäder

för flyktingar"   ............................          118

Bilaga 2:      Socialdepartementet  ................... ....... 121

Socialstyrelsens uppgifter inom flyktingverksamheten m.m         121

Statsbidrag till verksamhet bland zigenare.......... ....... 125

Anslagsfrågor för budgetåret 1984/85 m. m........ ....... 127

Hemställan   ................................................         128

Bilaga 2: 1   Sammanfattning av förslag till förändring av

nuvarande   statbidrag   fill   familjepedagogisk verksamhet bland flyktingar och zigenare (Ds S

1981:20)    ................................         129

Norstedts Tivckeri, Stockholm 1984