Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1983/84:104

Regeringens proposition 1983/84:104

med förslag till lag om kontrollavgift vid olovlig parkering, m. m.;

beslutad den 26 januari 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

CURT BOSTRÖM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram ett förslag till lag om kontrollavgifter vid sådana parkeringsöverträdelser som inte omfattas av förordnande enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift eller som är brott enligt vägtrafik­kungörelsen (1972:603). Lagen syftar bl.a. till att utjämna skillnaderna mellan den i dag helt oreglerade privaträttsliga s. k. tomtmarksparkeringen och den offentligrättsliga parkeringen.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1984.

1    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 104

 

Prop. 1983/84:104                                                              2

Propositionens lagförslag

1    Förslag till

Lag om kontrollavgift vid olovlig parkering

Härigenom föreskrivs följande.

1 § En markägare som upplåter ett område för parkering eller förbjuder parkering inom området får under de förutsättningar som anges i denna lag ta ut en avgift (kontrollavgift) om ett fordon parkerats inom området i strid mot förbud eller villkor som han har beslutat (olovlig parkering).

Kontrollavgift får inte tas ut om överträdelsen omfattas av förordnande enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift eller är belagd med straff enligt annan författning än brottsbalken.

2§'    Med fordon avses i denna lag

1.  fordon som är upptagna i bilregistret eller motsvarande utländska register,

2.  fordon som är upptagna i det militära fordonsregistret, eller

3.  fordon som brukas med stöd av saluvagns-, turistvagns-, exportvagns-eller interimslicens.

Bestämmelserna i denna lag om markägare gäller också den som på grund av avtal har rätt att upplåta ett område för parkering eller att förbjuda parkering inom området.

3  § Kontrollavgift får tas ut endast om parkeringsförbudet eller parke­ringsvillkoren tydligt har tillkännagetts genom skyltning på platsen. Skylt­ningen skall utföras med vägmärken.

4  § Kontrollavgiften får inte överstiga den felparkeringsavgift som fast­ställts inom kommunen enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift.

Om felparkeringsavgiften har fastställts till olika belopp för skilda delar av kommunen eller för skilda slag av. överträdelser gäller följande. Kon­trollavgiften får inte överstiga den felparkeringsavgift som fastställts för överträdelser av föreskrifter om avgiftsbelagd parkering eller, om sådana föreskrifter saknas, den lägsta felparkeringsavgift som gäller för den del av kommunen där den olovliga parkeringen ägde rum.

5 § En ny kontrollavgift får tas ut för varje påbörjat kalenderdygn som en
olovlig parkering pågår. Minst sex timmar måste dock förflyta från det att
en betalningsuppmaning enligt 8§ första stycket utställdes till dess att en
ny får utställas.

Högst fem kontrollavgifter får tas ut för samma olovliga parkering.

6 § Gör markägaren anspråk på kontrollavgift för en olovlig parkering,
har han inte rätt att för samma parkering också ta ut parkeringsavgift som
inte betalats.

' 1 § i det lagförslag som remitterades till lagrådet har i propositionsförslaget delats upp i 1 och 2§§. Till följd härav motsvarar 3§ i propositionsförslaget 2§ i det remitterade förslaget osv.

 

Prop. 1983/84:104                                                                  3

7 § Fordonets förare och ägare ansvarar solidariskt för att kontrollavgif­
ten betalas. Ägaren ansvarar dock inte om omständigheterna gör det
sannolikt att fordonet har frånhänts honom genom brott.

Med fordonets ägare avses

1.  den som vid tiden för den olovliga parkeringen var antecknad som fordonets ägare i något av de register som avses i 2 § första stycket eller

2.  i fråga om fordon som brukas med stöd av licens som anges i 2 § första stycket 3, den som vid samma tid innehade licensen.

8 § Vill markägaren ta ut kontrollavgift skall han utställa en betalnings­
uppmaning som överlämnas till fordonets förare eller ägare eller fästs på
fordonet.

Om kontrollavgiften inte betalas inom den tid som angetts i uppmaning­en, skall markägaren påminna fordonets förare eller ägare om betalnings­ansvaret innan han vidtar åtgärder för inkassering av avgiften enligt inkas-solagen (1974: 182). Påminnelsen skall innehålla uppgift om när avgiften senast skall betalas.

9 § Talan om att få ut kontrollavgift får inte väckas senare än två år från
den dag då den olovliga parkeringen upphörde.

Talan skall väckas vid tingsrätten i den ort där den olovliga parkeringen ägde rum.

10  § Om det med hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen skulle framstå som uppenbart oskäligt att ta ut kon­trollavgift, får avgiften inte tas ut.

11  § Har någon genom lagakraftägande dom dömts för gärning som innefattar olovlig parkering eller godkänt strafföreläggande för sådan gär­ning får kontrollavgift inte tas ut. Redan erlagd avgift skall betalas tillbaka.

12  § Markägaren ansvarar för att den som övervakar efterievnaden av förbud eller villkor som avses i denna lag har för ändamålet lämplig utbildning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Lagen tillämpas dock inte i fråga om parkering som påbörjats före ikraftträdandet.

M2§ i propositionsförslaget motsvarar del av 7§ första stycket i det remitterade förslaget.

 

Prop. 1983/84:104                                                               4

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

5§

Har fordon stannats eller parkerats i strid mot föreskrift som avses i 1 §, får polisman eller sådan trafikövervakare som avses i 2§ lagen (1964: 321) om kommunal trafikövervakning meddela parkeringsanmärkning. Sådan anmärkning skall innehålla uppmaning att inom viss tid betala den fast­ställda avgiften.

Anmärkningen överiämnas till fordonets förare eller ägare eller fästes på fordonet.

En ny parkerlngsanmärkidng får meddelas för varje påbörjat kalen­derdygn som överträdelsen pågår. Minsl sex limmar måste dock för­flyta från del att en parkeringsan­märkning meddelats tid dess att en ny får meddelas. Högst fem parke­ringsanmärkningar får meddelas för samma överträdelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Den nya bestämmelsen skall inte tillämpas på överträdelser som påbörjats före ikraftträdandet.

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 2, 3 och 7§§ lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lyddse

2§ Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om rätt för statlig eller kommunal myndighet att flytta fordon i särskilt angivna fall, när det behövs för ordningen och säkerheten i trafiken eller av naturvårdsskäl.

Har etl fordon under minst sju dygn i följd varit parkerat i strid mot förhud eder villkor, som avses i lagen (1984:000) om kontrollavgift vid olovlig parkering, får fiyttning ske även om sådana förhållanden som anges 1 första stycket inte före­Ugger.

' Lagen omtryckt 1981: 142.

 

Prop. 1983/84:104                                                    5

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Regeringen får överlämna åt en eller flera myndigheter att meddela tillstånd för andra myndigheter att besluta och verkställa flyttning av fordon.

3§
Fordon som flyttas enligt före- Fordon som flyttas med stöd av
skrifter meddelade med stöd av denna lag skall förvaras på en sär-
denna lag skall förvaras på en sär- skild för ändamålet avsedd upp­
skild för ändamålet avsedd upp- ställningsplats eller ställas så nära
ställningsplats eller ställas så nära den plats där de anträffades att de
den plats där de anträffades att de      lätt kan återfinnas,
lätt kan återfmnas.

Fordonsvrak skall i stället skrotas eller undanskaffas på annat sätt, så snart det lämpligen kan ske. I beslut om flyttning skall anges om fordonet är att anse som fordons vrak.

7§

Ägaren av ett fordon som har flyttats med stöd av denna lag är skyldig att ersätta kostnaden för flyttningen och de övriga åtgärder som vidtagits med stöd av lagen. Ersättningsskyldighet föreligger inte, om ägaren gör sannolikt att fordonet frånhänts honom genom brott.

Vid beräkning av ersättningen skall fordonets värde dras av från kostna­derna om äganderätten har övergått enligt 6§.

Kostnader, som inte tas ut av Kostnader, som inte tas ut av

ägaren, skall bäras av statsverket ägaren, skall bäras av statsverket
eller, om flyttningsbeslutet har eller, om flyttningsbeslutet har
verkställts av en kommunal myn- verkställts av en kommunal myn­
dighet, av kommunen.           dighet, av kommunen. Vid fiyttning

endgt 2§ andra stycket skall så­dana kostnader i stället bäras av den som påkallat fiytlningen.

Regeringen bemyndigas föreskriva om ytterligare undantag från ersätt­ningsskyldigheten.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984. Vid tillämpningen av den nya bestämmelsen i 2§ andra stycket skall hänsyn inte tas till parkeringstid före ikraftträdandet.

 

Prop. 1983/84:104                                                    6

Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET  PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-09-01

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Anders­son, Rainer, Boström, Bodström, Gradin, R. Carisson, Holmberg, Hell­ström, Thunborg

Föredragande: statsrådet Boström

Lagrådsremiss om kontrollavgift vid olovlig parkering

1    Inledning

I november 1978 tillkallades en särskild utredare med uppdrag att utreda frågor om parkeringsöverträdelser på tomtmark m. m.

Utredaren', som arbetar under namnet tomtparkeringsutredningen (K 1978: 10), avlämnade i december 1980 delbetänkandet (Ds K 1980:14) Fel­parkering på tomtmark. Avsnitten 6 och 7 samt författningsförslagen i betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bdaga I.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, datainspektionen, trafiksäkerhetsver­ket, luftfartsverket, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket, riksskattever­ket, Biluthyrningsbranschens Riksförbund, Föreningen Sveriges krono­fogdar, Göteborgs Stads Parkerings AB, Stockholms kommuns parkerings AB, Handels- & juristinkasso AB, Kungl. Automobil Klubben, Motor­förarnas Helnykterhetsförbund, Motormännens Riksförbund, Svenska kommunförbundet, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, Sveriges do­mareförbund och Sveriges Fastighetsägareförbund.

Föreningen Sveriges kronofogdar har till sitt yttrande fogat ett yttrande från föreningens lokalavdelning för mellersta Sverige.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Jag anhåller att nu få ta upp de frågor som behandlas i betänkandet. 1 anslutning härtill behandlar jag också vissa frågor om ändringar i lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift som har aktualiserats av Biluthyrnings­branschens Riksförbund (BURF) i en framställning till regeringen den 11 augusti 1981.

' Rådmannen Tomas Huldén.

 

Prop. 1983/84:104                                                              7

2    Bakgrund

Man brukar tala om två olika slags parkering, nämligen gatumarkspar-kering eller offentligrättslig parkering å den ena sidan och tomtmarkspar­kering eller privaträttslig parkering å den andra.

Med gatumarksparkering eller offentligrättslig parkering menar man par­kering som i huvudsak sker på gator och andra allmänna platser och som är reglerad direkt i författning. Regleringen avser såväl själva parkeringen som sanktioner för överträdelser av reglerna.

Med tomtmarksparkering eller privaträttslig parkering menar man par­kering som i huvudsak sker på tomtmark eller i parkeringshus. Det finns inga författningar som särskilt reglerar denna typ av parkering. Allmänna civilrättsliga och i vissa fall straffrättsliga bestämmelser tillämpas därför.

Benämningarna gatumarksparkering respektive tomtmarksparkering är, som kommer att framgå senare, inte helt korrekta.

Det förekommer sålunda privaträttslig parkering på områden som för betraktaren framstår som gatumark och parkering som sker på tomtmark kan omfattas av de offentligrättsliga parkeringsbestämmelserna. Eftersom benämningarna gatumarks- och tomtmarksparkering trots allt ger en god vägledning om innebörden i de olika parkeringsformerna används de dock t. v.

2.1 Gatumarksparkering

Vägtrafikkungörelsen (1972:603, omtryckt 1978:1000, ändrad senast 1983:114) (VTK) gäller trafik på väg. Med väg förstås enligt 2 § VTK sådan väg, gata, torg och annan led eller plats som allmänt används för trafik med motorfordon, led som är anordnad för cykeltrafik samt gång- eller ridbana invid led eller plats som nyss sagts.

Bestämmelser om stannande och parkering finns i 69-77 §§ VTK. Para­graferna innehåller huvudsakligen bestämmelser om hur ett fordon skall stannas eller parkeras samt förbud mot stannande och parkering i vissa fall.

Med stöd av 147 § VTK får kommunerna meddela lokala trafikföreskrif­ter om stannande och parkering. Lokala trafikföreskrifter kan avse t. ex. förbud mot stannande eller parkering, tidsbegränsning av parkering och avgiftsbeläggning av parkering. Lokala trafikföreskrifter får meddelas även för enskild mark under förutsättning att marken faller under VTK: s vägbegrepp. Om vägen inte används av allmänheten för trafik (är allmän-neligen befaren) krävs dock medgivande av vägens ägare.

Terrängtrafikkungörelsen (1972:594, omtryckt 1979:642, ändrad senast 1983: 117) (TTK) gäller trafik i terrängen. Med terräng förstås enligt TTK område som inte är att anse som väg. Med väg förstås detsamma som i VTK. Särskilda regler för stannande eller parkering i terrängen fmns inte i

 

Prop. 1983/84:104                                                    8

TTK. Däremot får kommunen enligt 57 § TTK meddela lokala trafikföre­skrifter om förbud att stanna eller parkera fordon.

2.2 Påföljder vid överträdelser av bestämmelser i VTK och TTK

Överträdelser av bestämmelserna i VTK om stannande och parkering beivras antingen genom böter enligt 164 § eller genom felparkeringsavgift enligt lagen (1976:206, omtryckt 1981: 142, ändrad senast 1982: 195) om felparkeringsavgift (FelpL). Överträdelser av lokala trafikföreskrifter om stannande eller parkering som har utfärdats med stöd av VTK eller TTK beivras med felparkeringsavgift.

FelpL trädde i kraft den 1 april 1977. Dessförinnan var överträdelser av parkeringsbestämmelserna kriminaliserade i VTK respektive TTK. Påfölj­den var penningböter.

Lagstiftningen om felparkeringsavgifter kom till i syfte att åstadkomma ett effektivt och rationellt system för att beivra olovlig parkering. Den dåvarande ordningen med böter hade lett till att orimligt stora resurser togs i anspråk hos bl. a. polis och domstolar för parkeringsärenden.

1 korthet innebär lagstiftningen om felparkeringsavgifter följande.

Regeringen får enligt 1 § FelpL förordna att lagen skall tillämpas på överträdelser av föreskrifter om stannande och parkering av fordon som är upptagna i bl.a. bilregistret om överträdelsen inte är belagd med straff. Regeringen har i 1§ förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift (FelpF) (omtryckt 1981: 144, ändrad senast 1983:189) förordnat att lagen skall tillämpas vid samtliga vanligen förekommande fall av olovlig uppställ­ning, bl. a. vid överträdelser av lokala trafikföreskrifter. Som nyss sagts kan även enskild mark omfattas av lokala trafikföreskrifter. FelpL är då tillämplig på parkeringsöverträdelser som sker på den enskilda marken.

Den som överträder en föreskrift som omfattas av förordnande enligt FelpL är skyldig att betala felparkeringsavgift.

Regeringen får ange det högsta och lägsta belopp som avgiften får fastställas till. Enligt förordningen (1983: 189) om ändring i förordningen (1976: 1128) om felparkeringsavgift fårfelparkeringsavgifterna fr.o. m. den 1 september 1983 fastställas till lägst 75 kr. och högst 300 kr.

I de kommuner som svarar för trafikövervakning enligt lagen (1964: 321) om kommunal trafikövervakning (ändrad senast 1978:235) fastställer kom­munfullmäktige avgiftens belopp. I andra kommuner fastställer länsstyrel­sen beloppet.

Den som är registrerad ägare till det fordon som felparkerats ansvarar för att avgiften betalas.

Om en bil parkerats fel får en polisman eller trafikövervakare meddela parkeringsanmärkning med uppmaning att inom viss tid betala felparke­ringsavgiften. Normalt fästs anmärkningen på fordonets vindruta.

Om avgiften inte betalas inom föreskriven tid, skall bilens ägare erinras

 

Prop. 1983/84:104                                                    9

om betalningsansvaret och uppmanas att inom viss tid betala avgiften. Betalas avgiften ändå inte skall ett åläggande utfärdas för bilägaren att inom viss tid betala en förhöjd avgift. Höjningen uppgår f. n. till 50 kr. Följs inte åläggandet skall avgiften indrivas. Vid indrivningen höjs avgiften med ytterligare 50 kr.

Åläggande får inte utfärdas senare än ett år efter den dag då överträdel­sen skedde.

Skyldigheten att betala förhöjda avgifter vid för sen betalning infördes genom lagen (1981; 142) om ändringi lagen (1976:206) om felparkeringsav­gift. Lagändringen trädde i kraft den 1 maj 1981. Den syftar till att förmå fordonsägarna att betala i rätt tid och att minska antalet ärenden som måste överlämnas till kronofogdemyndigheten.

Felparkeringsavgiften skall betalas även om man för talan om att betal­ningsskyldigheten skall undanröjas. Undanröjs betalningsskyldigheten återbetalas avgiften, inklusive eventuell avgiftsförhöjning.

Den som anser att parkeringsanmärkning inte borde ha utfärdats kan ansöka om rättelse hos polismyndigheten. Om myndigheten bifaller ansö­kan skall den undanröja betalningsansvaret. Anser polismyndigheten att rättelse inte kan eller bör ske får fordonsägaren till polismyndigheten anmäla att han bestrider betalningsansvaret. Polismyndigheten gör då en utredning. Beslutar polismyndigheten då att undanröja betalningsansvaret får beslutet inte överklagas. Andra beslut av polismyndigheten kan över­klagas till tingsrätten. Tingsrättens beslut kan överklagas till hovrätten.

Uppbördslagen (1953:272, omtryckt 1972:75, ändrad senast 1983:77) gäller i tillämpliga delar i fråga om felparkeringsavgifter.

Det är trafiksäkerhetsverket som bevakar att felparkeringsavgifterna betalas.

I kommuner som svarar för trafikövervakning enligt lagen (1964: 321) om kommunal trafikövervakning tillfaller felparkeringsavgifterna kommunen. I annat fall tillfaller avgiften staten. Vid redovisning av avgifterna till kommunerna dras statsverkets kostnader av med f. n. 40 kr. för varje helt eller delvis betald avgift.

Åriigen utfärdas ca 1,2 milj. parkeringsanmärkningar.

Ett antal bestämmelser om stannande och parkering i VTK är alltjämt kriminaliserade. Som exempel kan nämnas överträdelser av förbudet mot att stanna eller parkera på sådan plats eller sådant sätt att fara uppstår eller trafiken onödigtvis hindras eller störs, VTK 70§.

2.3 Tomtmarksparkering

Det saknas direkta författningsbestämmelser om tomtmarksparkering med undantag för en forumbestämmelse i rättegångsbalken 10 kap. 10 § (paragrafen ändrad senast 1977: 1145). För parkering på sådan tomtmark som disponeras av statliga myndigheter finns dock vissa administrativa

 

Prop. 1983/84:104                                                    10

bestämmelser i förordningen (1982:208) om avgiftsbeläggning av statliga biluppställningsplatser m. m. (ändrad senast 1983: 713).

En relativt fast praxis för tomtmarksparkeringen har emellertid vuxit fram. Den bygger på principen om att ett avtal träffas mellan markägaren och den som parkerar.

Systemet med tomtmarksparkering ser i sin tillämpning i huvudsak ut på följande sätt.

När parkering för allmänheten är tillåten pä en avgränsad yta eller i ett parkeringshus brukar det tillkännages genom ett anslag vid infarten. Där anges också vilka villkor som gäller för parkeringen. Genom att bilföraren parkerar pä platsen anses han ha godtagit markägarens villkor och ett avtal ha slutits. Ofta innehåller ett sådant anslag upplysning om att en extra avgift tas ut för varje påbörjat kalenderdygn som ett fordon är parkerat i strid mot de skyltade villkoren. Åven detta villkor anses bilföraren i allmänhet ha accepterat.

Den extra avgiften, som i princip är ett på förhand fastställt skadestånd eller avtalsvite, kallas kontrollavgift.

Vanligen skall avgift betalas vid parkeringen.

Markägaren svarar själv för övervakningen av parkeringsplatsen.

Om avgift inte har betalats eller någon annan parkeringsföreskrift inte har följts, tar markägaren i allmänhet ut kontrollavgift. Detta sker genom att en faktura och ett inbetalningskort lämnas till föraren eller fästs på fordonets vindruta. Fakturan innehåller uppgifter om överträdelsens art och tidpunkt samt fordonets igenkänningstecken. Kontrollavgiftens be­lopp fastställs av markägaren. I allmänhet tillämpas samma belopp som är felparkeringsavgift i kommunen för överträdelser av lokala trafikföreskrif­ter om parkeringsavgifter.

Betalas inte kontrollavgiften inom angiven tid (vanligen 10 dagar) får fordonsägaren en påminnelse om att betala beloppet. Fordonsägaren erin­ras också om att ärendet kommer att överlämnas till inkasso vid utebliven betalning.

Beträffande de kontrollavgifter som kvarstår obetalda utsänds 3-6 vec­kor efter påminnelsen ett inkassokrav till fordonsägaren. Kravet utsänds som regel av en inkassobyrä och skall vara utformat i enlighet med bestäm­melserna i inkassolagen (1974:182, omtryckt 1981:738, ändrad senast 1981:1055).

Om inte heller inkassokrav medför betalning kan markägaren hos tings­rätten ansöka om betalningsföreläggande enligt lagsökningslagen (1946: 808, ändrad senast 1983: 369). Om inte fordonsägaren bestrider före­läggandet, meddelar tingsrätten ett slutbevis, dvs. bevis om att utmätning får ske. Bestrider däremot fordonsägaren föreläggandet kan markägaren begära att målet hänskjuts till rättegång. Sker detta kommer målet att handläggas enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (ändrad senast 1981: 1201).

 

Prop. 1983/84:104                                                   11

När slutbevis eller lagakraftägande dom föreligger, kan markägaren vända sig till kronofogdemyndigheten för verkställighet av slutbeviset eller domen.

Enligt lagen (1981:739) och förordningen (1981: 1057) om ersättning för inkassokostnader m.m. (förordningen ändrad senast 1982:918) utgår er­sättning för inkassoåtgärd med högst 80 kr. i fråga om krav som avses i 5 § inkassolagen. Ansökningsavgiften vid ansökan om betalningsföreläggande uppgår f. n. till 150 kr. Enligt förordningen (1981: 1056) om ersättning för kostnader i mål om lagsökning, betalningsföreläggande eller handräckning vid tingsrätt (ändrad senast 1982:917) utgår i mål om betalningsföreläggan­de ersättning för borgenärens eget arbete och för arvode till ombud med högst 180 kr. Kronofogdemyndigheten tar enligt förordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter ut en grundavgift om 250 kr. Sammanlagt kan alltså den försumlige fordonsägaren - i ett normalfall - drabbas av kostnader om 660 kr. utöver kontrollavgiften.

Det förekommer också att den besittningsrubbning, som olovlig parke­ring på tomtmark innebär, beivras med åtal för egenmäktigt förfarande. Detta är det vanliga när ett område inte är skyltat så att kontrollavgift kan tas ut.

2.4 Flyttning av fordon

Fordon som är olämpligt uppställda får i vissa fall flyttas genom det allmännas försorg. Bestämmelser om detta finns i lagen (1982: 129) och förordningen (1982: 198) om flyttning av fordon i vissa fall (förordningen ändrad senast 1983: 188).

Enligt 2§ förordningen om flyttning av fordon i vissa fall får ett fordon flyttas om det

är uppställt i strid mot föreskrifter om rätt att parkera på parkerings­platser för handikappade med särskilt tillstånd,

är uppställt i strid mot föreskrifter om stannande eller parkering i kollek-tivkörfält, på gångbana, på markerad busshållplats eller på eller inom fem meter före ett övergångsställe,

är uppställt i strid mot föreskrifter om stannande eller parkering av fordon samt hindrar andra fordon att passera eller försvårar snöröjning, renhållning eller annat arbete på väg,

är fordonsvrak eller

i andra fall är uppställt så att fara för trafikolyckor uppstår eller hinder uppkommer i trafiken.

Vidare får ett fordon flyttas om det är uppställt i strid mot föreskrifter om stannande eller parkering och enligt uppgift i bilregistret är belagt med körförbud enligt fordonskungörelsen (1972:595) eller om det för fordonet gäller brukandeförbud enligt bilregisterkungörelsen (1972:599) eller väg­trafikskattelagen (1973:601) eller om fordonet är trafikförsäkringspliktigt

 

Prop. 1983/84:104                                                   12

enligt trafikskadelagen (1975: 1410) och enligt uppgift i bilregistret saknar föreskriven trafikförsäkring eller om det varit fortlöpande uppställt under minst sju dygn.

Beslut om flyttning får fattas och verkställas av polisen och i vissa fall av en kommun eller en vägförvaltning.

Lagstiftningen om flyttning av fordon gör i och för sig inte någon skillnad mellan tomtmark och gatumark. Eftersom flertalet flyttningsgrunder dock förutsätter att fordonet är uppställt i strid mot någon föreskrift, är tillämp­ligheten i huvudsak inskränkt till den offentligrättsligt reglerade parkering­en.

2.5 Byggnadslagstiftningen

Även inom byggnadslagstiftningen finns det bestämmelser som berör parkeringsfrågorna.

Enligt 25 § byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1981:872, ändrad senast 1983:517) skall i stadsplan anges de för olika ändamål avsedda områden som ingår i planen. Alla de i stadsplanen ingående områdeskategorierna kan komma i fråga för parkeringsändamål. Mark som ingår i byggnads­kvarter kan avses för parkering. Bestämmelser om detta skall då tas in i planen. Även utan sådana bestämmelser kan kvartersmark komma att användas till parkering, eftersom en fastighetsägare i princip är skyldig att anordna parkeringsutrymme på sin tomt, 53 § 3 mom. byggnadsstadgan (1959: 612, omtryckt 1981:873, ändrad senast 1982: 1122).

Inom regeringskansliet bereds f n. en ny plan- och byggnadslagstiftning. De förändringar som den nya lagstiftningen kan komma att innebära torde inte påverka de frågor som behandlas i denna lagrådsremiss.

3    Föredraganden

3.1 Inledande synpunkter

För att trafiken i våra tätorter skall kunna fungera är det nödvändigt att parkeringsfrågorna kan lösas. En tillfredsställande lösning förutsätter att det finns ett effektivt och rationellt system för ingripande mot dem som stannar eller parkerar olovligt. Detta gäller enligt min mening i lika hög grad tomtmarksparkeringen som gatumarksparkeringen; De båda parke­ringsformerna är ju beroende av varandra.

Gatumarksparkeringen eller den offentligrättsliga parkeringen är väl re­glerad. Systemet med felparkeringsavgifter fungerar bra. Enligt min upp­fattning tillgodoser lagstiftningen om felparkeringsavgifter de krav man kan ställa på effektivitet och rättssäkerhet.

För tomtmarksparkeringen - jag menar då den privaträttsligt reglerade tomtmarksparkeringen — saknas däremot ett tillräckligt väl fungerande

 

Prop. 1983/84:104                                                   13

sanktionssystem. Detta är enligt min mening allvarligt eftersom utveck­lingen under senare år lett till att antalet parkeringsplatser på tomtmark och i parkeringshus ökat. Bakgrunden till denna ökning är bl.a. att man i samhällsplaneringen aktivt gått in för att reservera gatumarken för den rörliga trafiken. Möjligheten att meddela lokala trafikföreskrifter för tomt­mark utnyttjas också alltmer sällan. Detta beror bl. a. på att man särskilt i de större kommunerna bildar kommunala parkeringsbolag.

Problemen med nuvarande ordning för ingripande mot olovlig parkering på tomtmark kan åskådliggöras med en redogörelse för skillnaderna mellan de olika parkeringssystemen.

-      Felparkeringsavgiftens maximi- och minimigränser bestäms av regering­
en (2a§ FelpF), beloppen bestäms av kommunen eller länsstyrelsen.
Kontrollavgiftens storlek bestäms av den som upplåter parkeringsplat­
sen.

-      På gatumark får endast en felparkeringsavgifi tas ut för varje överträ­
delse, oavsett hur länge felparkeringen varat. På tomtmark tas vanligen
en kontrollavgift ut för varje påbörjat kalenderdygn.

-      Den registrerade fordonsägaren svarar alltid för att felparkeringsavgiften
betalas. På grund av avtalskonstruktionen vid tomtmarksparkering kan
kontrollavgift i princip tas ut endast av fordonets förare.

-Felparkeringsavgiften är sedan erinran och åläggande utfärdats (6§ FelpL) omedelbart indrivningsbar. För att få ut en kontrollavgift, som inte betalas frivilligt, måste inkassoförfarande anlitas och i sista hand talan väckas vid domstol.

-      Ärenden om felparkeringsavgifter är allmänna mål hos kronofogdemyn­
digheterna. Indrivningen av kontrollavgifter handläggs däremot som
enskilda mål. Gäldenären och ibland borgenären belastas därför med
exekutionskostnader i de senare fallen.

För bilisten framstår skillnaderna mellan systemen ofta som helt omoti­verade. För markägaren är främst bristen på ett fastslaget ägaransvar betungande. Mot det krångliga inkasseringsförfarandet och fiktionen med ett avtalsförhållande kan man också rikta kritik av både praktisk och principiell natur.

Utredningen har sett det som sin uppgift att så långt möjligt utjämna olikheterna mellan de båda systemen. Framför allt på grund av principiella betänkligheter mot att låta enskilda borgenärers fordringar handläggas som allmänna mål hos kronofogdemyndigheterna har utredningen emellertid funnit att det inte är lämpligt att utsträcka lagen om felparkeringsavgifter till att gälla även de privata parkeringarna. I betänkandet läggs därför fram förslag till ett system för ingripande mot olovlig parkering pä tomtmark som bygger på det nuvarande systemet med kontrollavgifter. Förslaget innebär att systemet med kontrollavgifter lagregleras och att vissa nuva­rande olikheter i förhållande till felparkeringsavgifterna utjämnas.

Lagförslaget ger en markägare rätt att under vissa förutsättningar ta ut

 

Prop. 1983/84:104                                                    14

kontrollavgifter vid olovlig parkering på tomtmark. Tomtmark definieras med utgångspunkt i byggnadslagstiftningen som "mark, som inte är väg, gata, torg eller annan allmän plats och inte heller omfattas av lokala trafikföreskrifter rörande stannande eller parkering". Avgifternas storlek m.m. knyts i förslaget till felparkeringsavgifternas. Fordonsägaren får ansvar för atl avgiften betalas.

Utredningen har också föreslagit vissa ändringar i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift och i lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall. Sistnämnda lag har fr. o. m. den I juli 1982 ersatts av lagen (1982: 129) om flyttning av fordon i vissa fall.

Av remissinstanserna är del endast Motorförarnas Helnykterhetsför­bund som helt avstyrker grundtankarna i utredningens förslag. Övriga remissinstanser godtar i huvudsak dessa grundtankar, dvs. utjämnande av skillnaderna mellan tomtmarks- och gatumarksparkering. De flesta är utta­lat positiva till att tomtmarksparkeringen regleras rättsligt.

Det har dock riktats kritik mot flera delar av förslagen. Om man bortser från detaljanmärkningarna kan invändningarna huvudsakligen sägas avse bestämningen av begreppet tomtmark, inkasseringsförfarandet och frågan om ägaransvar.

För egen del vill jag anföra följande.

Sanktioner rnot olovlig parkering på tomtmark bör regleras i författning. Därigenom kan sanktionerna göras enhetliga och anpassas till felparke­ringsavgiften. Genom författningsreglering kan man också frigöra tomt­marksparkeringen från den konstlade och principiellt tveksamma kon­struktionen med ett avtal mellan markupplåtare och bilförare. Tillämp­ningsområdet för en författning om sankfioner för olovlig tomtmarkspar­kering bör bestämmas sä att gränsdragningen mot lagstiftningen om felpar­keringsavgifter blir otvetydig. En sådan författning kommer att bli en del av vår trafiklagstiftning. Dess terminologi bör därför anknyta till trafiklag­stiftningens terminologi.

Min uppfattning om hur tillämpningsområdet för en lag om kontrollav­gifter bör bestämmas avviker således från vad utredningen föreslagit. 1 övrigt anser jag i allt väsentligt utredningens lagförslag vara väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

3.2 Tillämpningsområdet för en lag om kontrollavgifter

3.2.1 Tomtmarksbegreppet

Utredningens lagförslag reglerar påföljden vid parkering som har skett i strid mot de bestämmelser som markägaren har utfärdat. Markägarens civilrättsliga förfoganderätt över marken berörs således inte.

Lagen föreslås bli tillämplig på all mark som markägaren kan förfoga över genom civilrättsliga avtal och på all slags parkering som innebär intrång i markägarens besittning. Kontrollavgifter skall således kunna tas

 

Prop. 1983/84:104                                                   15

ut inte bara på grund av att parkeringsavgift inte har betalats utan även t. ex. när någon parkerat på ett område där parkering helt förbjudits.

Den mark som ägaren kan förfoga över på det sätt som nyss sades kallar utredningen tomtmark.

Vid bestämningen av innebörden av begreppet tomtmark konstaterar utredningen först att avgränsning måste ske mot systemet med felparke­ringsavgifter. Detta system gäller för överträdelser av bestämmelser i VTK och för överträdelser av lokala trafikföreskrifter som har meddelats med stöd av VTK eller TTK. Att definiera tomtmark som något som inte är väg i VTK: s mening skulle enligt utredningen ge lagen ett alltför snävt tillämp­ningsområde.

Utredningen har därför valt att definiera begreppet tomtmark med ut­gångspunkt i byggnadslagstiftningens bestämmelser om indelning av mark i olika användningsområden. Lagen föreslås därför gälla på sådan mark som inte är väg, gata, torg eller annan allmän plats och som inte omfattas av lokala trafikföreskrifter om stannande eller parkering.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva till det tillämpningsområde som lagen föreslagits få. Kritiska synpunkter av principiell betydelse har dock framförts från flera håll, främst på hur utredningen definierat tomt­marksbegreppet.

Trafiksäkerhetsverket, Göteborgs Stads Parkerings AB och Svenska kommunförbundet anser att det är olyckligt att ordet väg fått en annan innebörd i lagen om kontrollavgifter än vad det har i trafiklagstiftningen i övrigt. De anser också att gränsdragningen mot lagstiftningen om felpar­keringsavgifter inte är tillräckligt klar. Trafiksäkerhetsverket och Göte­borgs Stads Parkerings AB föreslår att tomtmark i stället definieras som "annan mark än mark där stannande eller parkering av fordon endast får regleras genom lokal trafikföreskrift eller är reglerad genom sådan före­skrift".

Luftfartsverket anser att det är oklart vad som enligt förslaget skall förstås med tomtmark utanför stadsplanelagt område. Verket önskar vi­dare att begreppet tomtmark bestäms så, alt även vägar kan innefattas. Skälen härtill är enligt verket att allmän väg i allmänhet slutar vid flygplat­sen och att verket därför behöver reglera parkeringen på de vägavsnitt som inte är allmän väg.

Sveriges domareförbund menar inledningsvis att det är fel att över huvud taget använda ordet "mark", eftersom lagen avses bli tillämplig även på parkering i parkeringshus. Förbundet vänder sig vidare mot att ordet tomtmark används i en annan betydelse än i byggnadslagstiftningen samt ifrågasätter om avgränsningen mot annan lagstiftning är tillräckligt tydlig.

För egen del vill jag anföra följande.

Omfattningen av den privaträttsliga parkeringen är f. n. beroende av omfattningen av den offentligrättsliga parkeringen. Genom ett administra-

 

Prop. 1983/84:104                                                   16

tivt beslut om lokala trafikföreskrifter kan en parkeringsplats inlemmas i respektive uteslutas ur det offentligrättsliga systemet. Med andra ord kan man säga att VTK: s tillämpningsområde indirekt anger vad som kan vara privaträttslig parkering. Vill man ändra på detta förhållande, får man ändra VTK: s vägbegrepp och bestämmelserna om lokala trafikföreskrifter i så­väl VTK som TTK. Detta vore emellertid av fiera skäl inte lämpligt. Även i fortsättningen måste man alltså räkna med att området för privaträttslig parkering kommer att kunna påverkas av området för den offentligrättsliga parkeringen.

För att åstadkomma en klar avgränsning av tillämpningsområdet för kontrollavgifterna och förhindra tveksamheter i förhållande till sanktioner­na vid offentligrättslig parkering, dvs. felparkeringsavgifter och böter en­ligt VTK, anser jag därför att lagstiftningen om kontrollavgifter måste anknytas till VTK och FelpL.

I lagstiftningen om felparkeringsavgifter talas om överträdelser av vissa bestämmelser och inte om överträdelser som inträffar på vissa platser. Jag förordar att samma metod används beträffande kontrollavgifterna. Med ett sådant tillvägagångssätt undgår man att använda begreppen väg och tomt­mark. Därmed undgår man också det problem som flera remissinstanser pekat på, nämligen att samma begrepp har olika innebörd i olika lagar.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört föreslår jag att lagen om kontrollav­gifter skall vara tillämplig när FelpL eller straffbestämmelserna i VTK inte är tillämpliga. I det lagförslag somjag nu presenterar har det i författnings­texten uttryckts så att kontrollavgifter får tas ut för sådana parkeringsöver­trädelser som inte omfattas av förordnande enligt FelpL och inte heller är brott enligt någon annan författning än brottsbalken.

Med detta uttryckssätt utmönstras begreppet tomtmark och tomtmarks­parkering ur lagförslaget. Eftersom det är begrepp som ofta används i dagligt tal om den privaträttsliga parkeringen är det kanske en nackdel att de inte återkommer i författningstexten. Jag anser emellertid att fördelarna med anknytningen till trafik- och annan parkeringslagstiftning är så stora att de överväger denna nackdel.

Bestämmelserna i den föreslagna lagen om kontrollavgifter innehåller sådana föreskrifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden som enligt 8 kap. 2§ regeringsformen skall meddelas genom lag. I mitt förslag till författningsreglering av kontrollavgifterna har därför samtliga de bestämmelser som anger tillämpningsområdet fått lagform.

3.2.2 Straffrättsliga frågor

Utredningen föreslår att kontrollavgifter för ett förfarande skall kunna tas ut även om förfarandet i och för sig kan föranleda straff enligt brottsbal­ken. I 10§ i sitt lagförslag har utredningen tagit in en bestämmelse som syftar till att förhindra dubbla sanktioner.

Som framgår av det förslag till författningstext somjag beskrivit i avsnitt

 

Prop. 1983/84:104                                                   17

3.2.1 delar jag utredningens uppfattning att kontrollavgifter bör kunna tas ut även för ett förfarande som i och för sig kan föranleda straff för t. ex. egenmäktigt förfarande. Ett krav är dock att dubbla sanktioner inte drab­bar den som parkerat olovligt.

Sveriges domareförbund har i denna fråga anfört bl. a. att det förhållan­det att åtal för t. ex. egenmäktigt förfarande ogillas inte behöver medföra att förutsättningar saknas för att ta ut kontrollavgift. Åtalet kan, anför förbundet, ha ogillats på grund av att uppsåt saknats eller att man inte kunnat utreda vem som fört bilen. Förbundet förordar därför att en kon­trollavgift som betalats skall återbetalas först sedan någon genom laga­kraftägande dom eller ett godkänt strafföreläggande fått en straffrättslig påföljd för felparkeringen men att åtgärder för indrivning av kontrollavgif­ten inte får vidtas sedan åtal väckts eller strafföreläggande utfärdats.

Jag delar domareförbundets uppfattning. I mitt förslag har därför i 10 § tagits in en bestämmelse med den innebörd domareförbundet förordat.

3.2.3   Vem skall ha rätt att ta ut kontrollavgifter

Enligt utredningens förslag skall rätten att ta ut kontrollavgifter tillkom­ma markägaren. Med markägare likställer utredningen den som på ägarens uppdrag förvaltar fastigheten.

Justitiekanslern har påpekat att utredningsförslaget leder till att, förutom markägarna, endast sysslomän kan komma i fråga. T. ex. arrendatorer, tomträttshavare eller den som har ett parkeringsgarage i en hyrd byggnad skulle däremot inte ha denna rätt. Justitiekanslern menar att det saknas skäl för en sådan gränsdragning. Bl.a. luftfartsverket, datainspektionen, Stockholms kommuns parkerings AB och Sveriges Allmännyttiga Bo­stadsföretag har framfört liknande synpunkter.

Jag instämmer i vad justitiekanslern anfört. Enligt min mening bör rätten att ta ut kontrollavgifter tillerkännas den som på grund av äganderätt eller avtal har rätt att förfoga över mark eller byggnader.

3.2.4   Skyltning

Ett villkor för att kontrollavgift skall få tas ut är enligt utredningens förslag att parkeringsvillkoren eller förbudet tydligt utmärkts med skyltar.

Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens förslag om tydlig skyltning.

För egen del anser jag att en fördel med att reglera den privaträttsliga parkeringen är att man får en författningsmässig grund för att åstadkomma en enhetlig och ändamålsenlig skyltning. Jag biträder därför utredningens förslag.

Som utredningen ocksä föreslagit bör trafiksäkerhetsverket få i uppdrag att meddela föreskrifter om skyltarnas utformning. Det är enligt min upp­fattning en fördel om man kan utnyttja de vägmärken som finns i väg­märkesförordningen (1978: 1001) med lämpliga kompletteringar. 2    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 104

 

Prop. 1983/84:104                                                   18

3.3 Kontrollavgifterna

3.3.1 Kontrollavgifternas storlek

Utredningen har funnit det angeläget att skapa garantier mot att avgifter tas ut med alltför höga belopp. För att åstadkomma sådana garantier föreslås i betänkandet att kontrollavgifternas storlek skall kopplas till felparkeringsavgifternas. Utredningen har övervägt att låta någon myndig­het fastställa avgiften, men har funnit det enklare att direkt i lagförslaget ta in en begränsning av kontrollavgiftens storlek till det belopp som är felpar­keringsavgift inom kommunen.

Utredningen har föreslagit vissa ytterligare begränsningar av avgiftsbe­loppet i de fall en kommun har differentierade felparkeringsavgifter.

Merparten av remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget om att anpassa kontrollavgiftens storlek till felparkeringsavgif­terna.

Luftfartsverket framhåller emellertid att en sådan anknytning kommer att medföra praktiska svårigheter för verket, som har parkeringsplatser på många håll i landet. Riksrevisionsverket framhåller också att anknytningen i undantagsfall kan hindra statliga verk och myndigheter att tillämpa enhet­lig avgiftssättning.

Göteborgs Stads Parkerings AB och Stockholms kommuns parkerings AB delar uppfattningen att kontrollavgifternas storlek bör kopplas till felparkeringsavgiftens. Däremot är de tveksamma till den föreslagna be­gränsningen vid differentierade felparkeringsavgifter och förordar i stället att markägaren får bestämma avgiftens storlek inom ramen för det belopp som bestämts för motsvarande överträdelser på gatumark.

För egen del vill jag anföra följande.

En allmän strävan vid regleringen av sanktioner vid olovlig parkering på tomtmark bör, som jag tidigare anfört, vara att - så långt möjligt -utjämna skillnaderna mellan de privaträttsliga och offentligrätlsliga sank­tionssystemen. Det är helt i linje med denna princip att anknyta kontrollav­giftens storlek till felparkeringsavgiftens. Jag biträder alltså utredningens förslag.

Felparkeringsavgiften får enligt 2a§ FelpF fr.o.m. den 1 september 1983 bestämmas till lägst 75 och högst 300 kr. (förordningen (1983: 189) om ändring i förordningen (1976: 1128) om felparkeringsavgift). F.n. får felpar­keringsavgiften fastställas till lägst 50 och högst 150 kr. För vissa allvarii­gare överträdelser, t. ex. att parkera på platser som reserverats för handi­kappade, får avgiften dock bestämmas till högst 200 kr.

Den höjning av avgiftsbeloppen, som regeringen medgett fr. o. m. den 1 september 1983, motiveras bl.a. av att bötesmaximum höjts med 100% den 1 januari 1982. Fr. o. m. den 1 september 1983 överlåts det åt kommu­nerna, respektive länsstyrelserna i kommuner som saknar egen trafiköver­vakning, att själva bestämma om sådan differentiering av felparkeringsav­gifterna som f. n. är reglerad i FelpF.

 

Prop. 1983/84:104                                                   19

De överträdelser som kan föranleda felparkeringsavgifter varierar från rena ordningsförseelser som underiåtenhel att betala föreskriven parke­ringsavgift till sådana som är förhållandevis allvariiga från trafiksäkerhets­synpunkt, t. ex. parkering på ett övergångsställe.

Av betänkandet framgår att parkeringsöverträdelserna på tomtmark till övervägande delen avser underiätenhet atl betala parkeringsavgifter. Överträdelser av samma allvarliga natur som kan förekomma på gatumark förekommer knappast. Jag anser det därför väl motiverat att i lag begränsa avgifternas storiek till den felparkeringsavgift som gäller vid försummelse att betalaparkeringsavgift eller, om avgiftsbelagd parkering inte finns, den lägsta avgift som tillämpas i kommunen.

Jag medger att det för vissa statliga myndigheter vore mer rationellt att tillämpa samma avgifter över hela landet. Jag anser dock att det är viktiga­re att åstadkomma enhetliga avgifter lokalt. 1 förordningen om avgiftsbe­läggning av statliga biluppställningsplatser m.m. föreskrivs fö. redan nu att avgifter och regler för avgiftsuttag vid statliga biluppställningsplatser skall anpassas till de bestämmelser som har utfärdats av kommunala myn­digheter på orten.

Utredningen har vidare (5 §) föreslagit att parkeringsavgift inte skall få tas ut för samma tid som en kontrollavgift avser, eftersom kontrollavgiften enligt utredningen väl täcker förlusten av en utebliven parkeringsavgift.

Bl.a, byggnadsstyrelsen och de kommunala parkeringsbolagen har mot­satt sig en bestämmelse med den ordalydelse utredningen föreslagit. Man framhåller att kontrollavgifter tas ut även för andra förseelser än avgifts­försummelser och att det i sådana fall inte bör åläggas markägaren att återbetala en uppburen parkeringsavgift.

Jag delar uppfattningen att 5 § utredningsförslaget är onödigt begränsan­de. Jag föreslär därför en bestämmelse med den innebörden att parkerings­avgift inte får tas ut om kontrollavgiften tas ut på grund av att föreskriven parkeringsavgift inte eriagts.

3.3.2 Flera avgifter för en och samma parkering

Vid tomtmarksparkering las inte sällan ny kontrollavgift ut för varje påbörjat kalenderdygn som en olovlig parkering pågår. FelpL ger emeller­tid inte något stöd för att ta ut mer än en avgift oavsett hur länge en parkeringsförseelse pågår.

Utredningen har funnit atl upprepade avgifter är ett bra påtryckningsme­del mot långvarig felparkering samt att detta påtryckningsmedel bör kunna tillgripas vid parkeringsöverträdelser både på tomtmark och pä gatumark. För att inte avgift skall kunna tas ut med bara några timmars mellanrum omkring midnatt föreslår utredningen att ny avgift fär tas ut, inte för varje nytt kalenderdygn, utan efter 24 limmar.

Trafiksäkerhetsverket finner förslaget till ändring i FelpL väl motiverat men erinrar om att det kan uppstå vissa administrativa svårigheter.

 

Prop. 1983/84:104                                                                 20

Rikspolisstyrelsen anför bl.a. följande. Den föreslagna ändringen i FelpL får betydelse endast där ständigt parkeringsförbud eller ständig avgiftsplikl gäller. En olaga uppställning får anses avbruten och fullbordad genom att tid för fri parkering inträffat. Om uppställningen åter kommer in på förbjuden tid begås en ny förseelse. Av bestämmelsen måste därför framgå om 24-timmarsregeln alltid skall tillämpas eller ej.

Av de övriga remissinstanserna som yttrat sig i frågan om flera avgifter har bl. a. de kommunala parkeringsbolagen i Stockholm och Göteborg samt Handels-Äjuristinkasso AB anfört att den nuvarande kalenderdygns-principcn fungerar bra och att 24-timmarsregeln kan leda till missbruk (bilisten vet att han har 24 timmar på sig) och övervakningssvårigheter.

För egen del vill jag anföra följande.

Det bör finnas möjligheter att ta ut flera kontrollavgifter respektive felparkeringsavgifter i de fall en olovlig parkering sträcker sig över lång tid. Med hänsyn till parkeringsbestämmelsernas utformning och till övervak­ningsmöjligheterna torde en sådan möjlighet ha störst betydelse vid den privaträttsliga parkeringen. På gatumarken gäller ju, som rikspolisstyrel­sen påpekat, ofta olika bestämmelser vid olika tidpunkter på dygnet. Upphör avgiftsplikten eller är parkering tillåten vissa tider av dygnet upphör ju den olovliga parkeringen. Inte desto mindre anser jag att möjlig­heten bör finnas att ta ut nya avgifter även på gatumark när förhållandena medger det.

Eftersom det är fråga om nya avgifter kommer bestämmelserna i 16 § FelpL om förhöjning av avgifterna att gälla varje avgift.

Antalet avgifter som får tas ut bör i enlighet med utredningens förslag begränsas till fem.

Den nuvarande kalenderdygnsprincipen vid tomtmarksparkering har till-lämpats vid tomtmarksparkering i ett stort antal år och har såvitt känt fungerat väl. Jag föreslår därför att den behålls. För att förhindra alltför täta debiteringar bör dock en spärrtid om sex timmar införas.

3.3.3 Eftergift av kontrollavgiften

Enligt 6§ ulredningens förslag lill lag om kontrollavgift skall avgiften efterges om den olovliga parkeringen får anses ursäktlig med hänsyn till omständigheterna. I specialmotiveringen till paragrafen har utredningen som exempel nämnt att föraren blivit fördröjd av egen eller någon nära anhörigs sjukdom. Att någon i efterhand visar upp ett giltigt parkeringstill­stånd bör också accepteras av markägaren. Utredningen menar vidare att det måste fordras viss aktivitet från föraren. Han skall l.ex. kunna förete någon form av bevis för anledningen till att han varit försumlig.

Utredningens förslag i denna del har utsatts för en relativt omfattande kritik.

Bl.a. datainspektionen. Svenska korrimunförbuhdet och de kommunala parkeringsbolagen i Stockholm och Göteborg förutser att bestämmelsen

 

Prop. 1983/84:104                                                   21

kommer att leda till stora tillämpningssvårigheter. Samtliga förordar att bestämmelsen ges en mer begränsad räckvidd, t. ex. genom att ange att särskilda eller synnerliga skäl krävs för att avgiften skall efterges.

Luftfartsverket avstyrker en särskild regel om eftergift av avgifterna. Verket menar att regeln kommer att leda till onödiga invändningar och tvister om dess tillämplighet. Kontrollavgifternas ringa storiek motiverar, enligt verket, inte det extra arbete som skulle bli följden. Verket avser att även utan den föreslagna regeln liksom hittills avskriva krav på kontrollav­gifter om det finns särskilda skäl.

Byggnadsstyrelsen anför att det enligt rättstillämpningen ges ett mycket obetydligt utrymme för möjligheten att efterge felparkeringsavgifter om en felparkering är ursäktlig. I de fall där inte markägaren genom t. ex. oklar skyltning vållat att kontrollavgiften uttagits, bör det därför, enligt bygg­nadsstyrelsen inte vara någon tvekan om att även "ursäktliga" misstag ådrar den felparkerande skyldighet att betala kontrollavgift. Bl. a. på grund härav förordar byggnadsstyrelsen antingen att hela den föreslagna paragra­fen utgår eller att en stark begränsning sker.

Sveriges domareförbund anser att den föreslagna liberala regeln är att föredra framför den stränga praxis som finns i fråga om felparkeringsav­gifter. Förbundet menar vidare att man vid tillämpningen bör ta hänsyn till inte bara omständigheter som tar hänsyn till föraren utan även fill ändamå­let med parkeringsregleringen.

För egen del vill jag anföra följande.

Det är orimligt att kräva att samtliga parkeringsvillkor alltid uppfylls eller att parkeringsförbud i alla situationer respekteras. Redan nu avstår också de flesta markägare från kontrollavgift när de anser det orimligt eller stötande atl ta ut den. Jag anser att denna praxis bör komma till uttryck i lagtexten.

Det bör vara en viss överensstämmelse mellan den praxis som i detta hänseende finns i fråga om felparkeringsavgifterna och vad som skall gälla för kontrollavgifterna. Domstolspraxis när det gäller befrielse från felpar­keringsavgifter är, som framgått av redogörelsen för remissyttrandena, myckel sträng. Det finns enligt min mening utrymme för en någol mildare ordning beiräffande kontrollavgifterna. Dessa gäller ju mer sällan förfaran­den som direkt äventyrar trafiksäkerheten eller hindrar framkomligheten. Dock bör det krävas mer än att försumligheten är ursäktlig för att markäga­ren inte skall ha rätt atl la ul kontrollavgift.

Enligt min mening bör avgift inle få las ut om försummelsen berott av någon oförulsebar omständighet av mer än bagatellartad natur. Liksom utredningen anser jag alt egen eller en nära anhörigs sjukdom är en sådan omständighet. Också andra situationer som den ansvarige inte kan påverka själv bör kunna vara skäl nog. Däremot anser jag till skillnad mot ulred­ningen inte aU den som glömt atl förete parkeringsfillslånd ulan vidare bör undgå -avgift. I övrigt delar jag uppfattningen att den ansvarige - om

 

Prop. 1983/84:104                                                                 22

möjligt — bör förete någon form av bevis om anledningen lill sin försum­lighet.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört föreslår jag en bestämmelse av innebörd att kontrollavgift inte får tas ut om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga parkering­en. Bestämmelsen återfinns i 9§ i mitt lagförslag. Bestämmelsen skall givelvis tillämpas både av markägare och domstolar.

3.4 Ägaransvar

3.4.1 Bakgrund och utredningens förslag

Enligt FelpL har den som är registrerad ägare till ett felparkerat fordon strikt ansvar för att felparkeringsavgiften betalas. Vid tomtmarksparke­ring, som ju bygger på all etl avtal iräffals mellan markägaren och den som parkerar, kan kontrollavgiften däremot i princip inle tas ut av någon annan än den som fört fordonet. Rent praktiskt går det emellertid i allmänhet till så att den registrerade ägaren av det olovligt parkerade fordonet krävs på avgiften. Gör ägaren invändning om att han inte fört fordonet är det ofta inte ekonomiskt rimligt för markägaren att utreda vem som varit förare. I rättspraxis har dock pä senare lid fordonsägare förklarats betalningsskyl­dig för kontrollavgiften när han inte alls medverkat till att klargöra vem som fört fordonet.

För en bakgrund till frågan om ägaransvaret vid olovlig parkering och en redogörelse för de olika sammanhang där frågan behandlats ber jag alt få hänvisa till betänkandet, avsnitt 6.4 (bilaga 1).

Utredningen konstaterar att den avtalskonstruktion som den privaträtts-liga parkeringen bygger på synes vara en otillräcklig grund för att utkräva kontrollavgifter, trots att domstolarna i några fall lättat på markägarens bevisbörda för vem som fört fordonet. Den föreslår därför atl strikt ägaran­svar införs vid tomtmarksparkering och att ansvaret konstrueras på samma sätt som i FelpL. Det innebär atl föraren krävs på kontrollavgiften genom en betalningsanmaning på bilens vindruta, men alt de fortsatta kraven kan riktas direkt mot den som är regislrerad ägare lill fordonet. Markägaren skall således inle behöva utreda vem som fört fordonet. Till skillnad från vad som gäller enligl FelpL föreslår utredningen alt det i lagtexten klart skall sägas ut att även föraren är betalningsskyldig och att markägaren alltså kan vända sig antingen mot föraren eller ägaren.

Enligt utredningsförslaget skall vidare förmyndaren svara solidariskt med en underårig fordonsägare. Den föreslagna bestämmelsen syftar till att förebygga missbruk av det förhållandet alt fordonsägaren är underårig. En bestämmelse av innebörd att förmyndare svarar solidariskt med den underårige ägaren föreslås också införd i FelpL.

Med ägare vill utredningen förslå detsamma som enligt FelpL, nämligen den som när den olovliga parkeringen skedde var antecknad som ägare i

 

Prop. 1983/84:104                                                   23

bilregistret, ett utländskt register eller militära fordonsregistrel eller som innehar saluvagns-, turistvagns-, exporlvagns- eller interimslicens.

3.4.2   Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser, däribland luftfartsverket, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverkel och Svenska kommunförbundet är positiva eller myc­kel positiva till både principen om strikt ägaransvar och lill ulredningens förslag lill författningsmässig utformning av ägaransvaret.

Beträffande förslaget om att en förmyndare skall svara solidariskt med en underårig fordonsägare för betalning av felparkeringsavgifter och kon­trollavgifter anför irafiksäkerhetsverket att en sådan beslämmelse kan medföra atl förmyndaren måsle antecknas i bilregistret. Detta motsätter sig verket. Även jusliuekanslern, domstolsverket och datainspektionen är kritiska mot utredningens förslag angående förmyndarens ansvar.

Motormännens Riksförbund (M) avstyrker förslaget att göra fordonsäga­ren ansvarig för betalning av kontrollavgifter. I vart fall menar M alt ägaren skall kunna befria sig från ansvaret genom att göra det sannolikt att någon annan fört fordonet. Vidare bör den person, som visseriigen är antecknad som ägare i bilregistret men som inte är faktisk ägare, befrias från ansvaret. Det kan nämligen, enligt M, hända att ett ägarbyte inte hunnit registreras. M förordar alt befrielse från betalningsskyldighet i sådana fall föreskrivs också i FelpL.

Molorförarnas Helnyklerhetsförbund (MHF) och KAK har framfört synpunkler som i allt väsentligt överensstämmer med M:s i fråga om risken att den faktiske ägaren och den registrerade ägaren på grund av fördröjningar vid bilregistret inle alltid är samma person.

3.4.3   Framställning från Bdulhyrnlngsbranschens Riksförbund (BURF)
angående ägaransvaret 1 lagen om felparkeringsavgift

I en framställning till regeringen den 11 augusti 1981 har BURF hemställt om sådana ändringar i lagen om felparkeringsavgift att den som korttidshyr ett fordon i vissa fall jämställs med fordonsägare vid tillämpning av lagen. Enligt det förslag till författningsändringar som framställningen innehåller skulle biluthyrningsföretagen säsom ägare till fordonen ha ett sekundärt betalningsansvar.

Som skäl för sin framställning anförde BURF bl. a. följande. Bestämmel­serna om ägaransvar i FelpL är avsedda för bilförare i allmänhet och ger biluthyrningsbranschen en ogynnsam särställning. Vissa kundkategorier ignorerar nämligen parkeringsbestämmelserna. Det är inte tillfredsställan­de att personer som kortfidshyr bilar kan sätta sig över gällande bestäm­melser och övervältra betalningsansvaret på uthyrningsförelagen. Antalet obetalda avgifter tenderar atl öka. Uthyrningsföretagen är inte lika fram­gångsrika som myndighelerna när det gäller aU driva in avgifterna. Olika företag använder olika rutiner, vilket leder lill obalans i tillämpningen av bestämmelserna.

 

Prop. 1983/84:104                                                   24

Rikspolisstyrelsen, trafiksåkerhetsverket, riksskatteverket och Svenska kommunförbundet har avgett remissyttranden över framställningen.

Rikspolisstyrelsen och Svenska kommunförbundet anför alt en ändring i FelpL i enlighet med BURF: s önskemål skulle innebära ett avsteg från en klar och konsekvent ansvarsprincip. De avstyrker därför bifall till fram­slällningen.

Riksskatteverket avstyrker också bifall till framställningen bl.a. på grund av att förslagen skulle leda till omfattande merarbete hos kronofog­demyndigheterna.

Trafiksäkerhetsverket menar all förslagen inte är omöjliga alt genomföra men att det kommer att kräva nya rutiner och större resurser hos verket.

I sitt remissyttrande över tomtparkeringsutredningens förslag till lag om kontrollavgifter återkommer BURF till de problem som ägaransvaret en­ligt FelpL vållat biluthyrningsbranschen. BURF anför bl. a. följande.

Det föreligger synnerliga skäl att undanta biluthyrningsbranschen från de föreslagna reglerna om strikt ägaransvar. Branschen har mycket nega­tiva erfarenheter av FelpL. Problemen skulle öka dramatiskt om ägaran­svar infördes även vid tomtmarksparkering. Syftel med den föreslagna lagen - bättre efterlevnad av parkeringsbestämmelserna ulan att rättssä­kerheten eftersatts - kan inte uppnås utan att registrerade korttidshyrbilar undantas från det strikta ägaransvaret.

3.4.4 Föredragandens överväganden

Elt effektivt system för ingripande mol olovlig parkering på gatumark och tomtmark förutsätter enligt min mening att det alltid är möjligt att vända sig till den registrerade ägaren med krav om kontrollavgift eller felparkeringsavgift. Den registrerade fordonsägaren är lätt identifierbar. Det krävs små insatser för att från registerhållaren få uppgift om hans identitet.

Det strikta ägaransvaret enligt FelpL har nu tillämpats i några år. Jag anser inte att denna tillämpning ger anledning till några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Tvärtom måste erfarenheterna anses vara mycket goda. Inte heller den omständighet som M, MHF och KAK pekat på. nämligen den eftersläpning i registreringen av ägarbyte som kan förekom­ma, vållar några påtagliga praktiska bekymmer.

Jag anser därför atl ett strikt ägaransvar efter samma mönster som i FelpL bör införas i lagen om kontrollavgifter vid olovlig parkering. Till­räckliga skäl att göra en förmyndare medansvarig för kontroll- och felpar­keringsavgifterna saknas däremot enligl min mening. Någon bestämmelse som skulle medföra sådant ansvar återfinns därför inle i de författnings-förslag jag lägger fram. I övrigl biträder jag utredningsförslaget.

Det nu sagda betyder alt jag inte är beredd att förorda några ändringar i FelpL eller utredningsförslaget med anledning av BURF: s framställning och remissyttrande. Del skulle medföra ett markant avsteg från en effektiv och konsekvent princip om ansvar alt tillmötesgå BURF: s önskemål.

 

Prop. 1983/84:104                                                   25

3.5 Övervakningen

Efterlevnaden av de offentligrätlsliga föreskrifterna om parkering över­vakas av polisen. Enligt lagen (1964:321) om kommunal trafikövervakning (ändrad senast 1978:235) kan länsstyrelsen besluta all en kommun skall ombesörja övervakningen av efterlevnaden av sådana föreskrifter om stan­nande och parkering som omfattas av förordnande enligt FelpL. F. n. har inemot hundra kommuner sådan egen trafikövervakning. Den personal som skall sköta övervakningen skall enligt lagen ha därför lämpad utbild­ning. Rikspolisstyrelsen meddelar föreskrifter om utbildningen.

När det gäller den privaträllsliga parkeringen finns f.n. - helt naturligt - inte några formella krav på atl den som sköter övervakningen skall ha särskild utbildning.

Enligl utredningens förslag skall markägaren eller anställda med därför lämpad utbildning sköta övervakningen av lomtmarksparkeringen. Ulred­ningen specificerar inte utbildningskraven för dem som skall övervaka parkeringen. Eftersom det system för inkassering av kontrollavgifterna som utredningen förordar behåller den nuvarande domstolsprövningen, anser utredningen att speciella ulbildningskrav inte behöver uppställas.

Av remissinslanserna framhåller bl. a. luftfartsverket, Stockholms kom­muns parkerings AB, Syenska kommunförbundet och Sveriges domareför­bund viklen av atl övervakningen av den privaträllsliga parkeringen blir lillföriillig och all den handhas av personer med god ulbildning för uppgif­ten.

Rikspolisstyrelsen anser att styrelsen bör få i uppdrag all meddela före­skrifter om den utbildning som övervakarna bör ha. Också Sveriges do­mareförbund anser all rikspolisstyrelsen bör få denna uppgifi.

För egen del vill jag anföra följande.

Övervakningen bör skötas av markägaren eller den han anställt för ändamålet. Självfallet bör den som utför övervakningen ha god kännedom om de föreskrifter som gäller för parkeringen, om skyltarnas innebörd, om fordonsägarnas och förarnas rättigheter och skyldigheter osv. Detta bör kunna uttryckas i lagtexten på det sätt utredningen gjort, nämligen atl övervakaren skall ha för ändamålet lämpad ulbildning.

Del är enligt min mening mycket som lalar för all man också bör ställa formella krav på utbildningens innehåll. Emellertid kommer inle heller enligt mitt förslag en utfärdad betalningsanmaning att kunna indrivas utan föregående domstolsprövning. Detta gör del omedelbara behovel av sär­skilda utbildningskrav mindre än vid den offentligrätlsliga parkeringen. En parkeringsanmärkning enligt FelpL leder ju ulan vidare prövning till in­drivning. Jag anser därför att man - åtminstone inledningsvis - bör kunna överlåta ansvaret för utbildningen på markägarna. Skulle emellertid ut­vecklingen visa atl utbildningsfrågorna eftersatts bör frågan om formella utbildningskrav tas upp på nytt.

Prop. 1983/84:104                                                   26

3.6 Inkasseringsförfarandet

Det förslag till former för inkassering av kontrollavgifterna som utred­ningen lagt fram är i allt väsentligt en kodifiering av gällande praxis. Förslaget innebär nämligen att del - efler en betalningsanmaning som lämnas till fordonets ägare eller förare eller fästs på fordonet - följer elt inkassoförfarande i huvudsak enligt inkassolagsliflniiigen. Därefter får markägaren ansöka om belalningsföreläggande. Slutligen får fordringen på grundval av slulbevis i mål om belalningsföreläggande eller dom om betal­ningsskyldighet indrivas som enskilt mål hos kronofogdemyndigheten.

Utredningen har emellertid i enlighel med sina direktiv övervägt möjlig­heten atl förändra och förenkla förfarandet. I första hand har därvid möjligheten prövats atl låta en parkeringsanmärkning som utfärdats för en olovlig parkering på tomtmark vara exekutionstitel. En sådan ordning skulle medföra all indrivningen av kontrollavgifterna skulle handläggas som allmänna mål hos kronofogdemyndigheten. Ulredningen avvisar dock denna möjlighet, främst på grund av att det skulle rubba de grundläggande principerna i vår exekutionsrältsliga lagstiftning alt medge alt en fordran som tillkommer ett privat subjekt handläggs som allmänt mål.

Enligl utredningen har del civilräUsliga indrivningssystemel vissa förde­lar. Del är smidigt och obyräkratiskt och det leder ofta fill snabb belalning på grund av gäldenärens ovilja mot att hamna i kredilupplysningsregister.

Flera remissinstanser beklagar alt utredningsförslaget inte innebär några egentliga förenklingar av nuvarande förhållanden. Kritik mot förslagel har på denna punkt framförts främst av domstolsverket och Föreningen Sveri­ges kronofogdar.

Domstolsverket anser all utredningen har undervärderat ölägenheterna med nuvarande ordning, som bl.a. medför atl tingsrätterna utsätts för etl stort antal mål om betalningsföreläggande. Verket förordar i stället atl man närmare undersöker möjlighelerna att göra del system som gäller för inkassering av felparkeringsavgifterna tillämpligt. Verket anser alt en be­gränsad utvidgning av systemet med felparkeringsavgift skulle kunna ge­nomföras utan atl komma i konflikt med de exekutionsräftsliga princi­perna. Enligt verket skulle statligt och kommunalt ägd tomtmark kunna omfattas av utvidgningen.

Föreningen Sveriges kronofogdar anför alt nuvarande olägenheter inle torde kunna utsuddas med mindre än alt mål om indrivning av kontrollav­gifterna handläggs som allmänna mål. Föreningen ifrågasätter om alla enskilda fordringar verkligen förtjänar all handläggas av kronofogdemyn­digheterna. Enligt föreningen bör lagstiftaren överväga att begränsa möj­ligheterna för en enskild fordringsägare att få exekutionstitel.

1 övrigl har några remissinstanser, bl. a. riksrevisionsverket, dalainspek­tionen, luftfartsverket och byggnadsstyrelsen, haft synpunkter på vissa detaljer i ulredningens förslag. Synpunkterna gäller huvudsakligen 9§ ul­redningens lagförslag. Denna innehåller dels en bestämmelse om all talan om utfående av kontrollavgifter skall väckas genom ansökan om belal-

 

Prop. 1983/84; 104                                                  27

ningsföreläggande, dels bestämmelser om preskription av talerälten och av verkställigheten av domstols dom eller beslul. Remissinslanserna menar att talan bör kunna väckas även genom ansökan om stämning i de fall borgenären vet atl ansökan om belalningsföreläggande kommer att bestri­das. Den föreslagna liden för talans väckande - elt år från den dag då den olovliga parkeringen skedde - anses allmänt för kort.

För egen del vill jag anföra följande.

Del vore enligl min mening en önskvärd förenkling om man kunde åstadkomma en likabehandling av inkasseringen av felparkeringsavgif­terna och kontrollavgifterna. De överväganden som ulredningen gjort i denna fråga anser jag emellertid rikliga. Jag delar alltså bedömningen aU del med de exekutionsrältsliga grundprinciper som gäller inle är möjligl alt låta en privaträttslig parkeringsanmärkning uigöra exekutionstitel. För att detta skulle bli möjligt krävs så stora ingrepp i det privaträttsliga parke-ringssyslemet atl detta i praktiken blir helt samhällsadminislreral.

Äv min angivna ståndpunkt följer att jag anser all del nuvarande syste­met med inkassoförfarande och domstolsprövning bör bestå.

Det är beklagligt om den föreslagna lagstiftningen inte kommer all med­föra någon mer påtaglig minskning av arbetsbördan hos tingsrätter och kronofogdemyndigheter. För att minska mållillslrömningen vill Förening­en Sveriges kronofogdar att rätten alt få fordringar på kontrollavgifter indrivna begränsas. Med hänsyn lill kontrollavgiftens preventiva funktion anser jag detta inte vara någon från parkeringspoliliska utgångspunkter lämplig metod. Att införa elt särskill system för stats- och kommunägd tomtmark skulle enligt min uppfattning inte heller innebära någon verklig förenkling. 1 stället för två skilda syslem skulle vi få tre. De kommunala parkeringsbolagen skulle vidare knappast kunna fortsätta sin verksamhet i nuvarande form. Ett särskilt system för stats- eller kommunägd tomtmark skulle nämligen enligt min mening kräva alt förvaltningen av marken fick en mer offenlligrätlslig prägel än som är möjligt med bolagsform.

På nu anförda skäl biträder jag i huvudsak ulredningens förslag till syslem för inkassering av kontrollavgifterna.

Milt lagförslag innehåller några smärre förändringar i förhållande till utredningens. Jag skall med några ord kommentera de avvikelser jag föreslår.

Inkassolagens (1974: 182) bestämmelser bör gälla för inkassering, om en kontrollavgift inte betalas inom angiven tid. Jag föreslår därför att 8§ tredje stycket i ulredningens lagförslag, som motsvaras av 7§ Iredje slyckel i milt förslag, ersätts med en hänvisning till inkassolagen.

Den som vill väcka talan om all få ut kontrollavgifter bör vara fri all göra det antingen genom ansökan om stämning eller betalningsföreläggande. Som några remissinstanser påpekat är ansökan om betalningsföreläggande en ren överioppsgärning, om borgenären på förhand vet att den kommer att bestridas. I del lagförslag jag presenterar finns därför inle några be­slämmelser om sättet för talans väckande.

 

Prop. 1983/84:104                                                   28

I likhei med ulredningen anser jag att rätten alt föra talan bör vara begränsad i tiden. Jag föreslår att talan skall väckas inom tvä år frän lidpunkten för den olovliga parkeringen. Bestämmelser om preskription av privaträllsliga exekutionstitlar förekommer i princip inte i svensk räll. Särskilda skäl som motiverar särbehandling av kontrollavgifterna i della avseende finns enligl min mening inte.

F. n. handläggs tvister om kontrollavgifter normalt vid domstolen i den ort där parkeringsplatsen är belägen, dvs. vid allmänt fastighetsforum enligt 10 kap. 10 § rättegångsbalken. Tvisterna anses nämligen vara tvister om nyttjanderätt till fasl egendom.

Enligt den föreslagna lagen om kontrollavgifter behöver inte något avtal om nyttjanderätt ha träffats för att det skall föreligga rätt lill kontrollavgift. Markägaren kan l.ex. ha rätt till kontrollavgift när någon har parkerat sin bil på en plats där markägaren förbjudit parkering. Utan en särskild forum-bestämmelse är det i dessa fall inle självklart var talan om all få ul kontrollavgiften skall väckas - vid den domstol som är allmänt fastighets­forum eller vid den som är allmänt tvistemålsforum för föraren/ägaren.

Jag anser att del är lämpligt och prakliskt atl tvister om utfående av kontrollavgifter alltid prövas vid domstolen i den ort där den olovliga parkeringen ägde rum. Till undvikande av iveksamheter föreslår jag därför all en särskild forumregel tas in i lagen.

3.7      Kontrollavgifter och kommunalskattelagen

Enligt utredningen bör kontrollavgifterna inte vara avdragsgilla i den allmänna självdeklarationen. Utredningen föreslår därför alt förbud mol sådani avdrag införs i 20§ kommunalskallelagen (1928: 370).

Enligl min mening skulle del motverka syftet med kontrollavgifterna om de fick dras av i den allmänna självdeklarationen. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag. Jag har i denna fråga samrått med chefen för finansdepartementet som avser att senare lägga fram elt förslag till ändring i nyssnämnda lagrum.

3.8      Flyttning av fordon vid privaträttslig parkering

Ulredningen lämnar i sitt belänkande vissa förslag lill ändringar i lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall. Sedan belänkandel avgavs har 1967 års flyttningslag upphävts och ersatts med lagen (1982: 129) om flyttning av fordon i vissa fall. Förutsättningarna för flyttning av fordon är därför delvis nya. Bl.a. ankommer del numera på regeringen all ange grunderna för flyttning av fordon. Enligt 2§ nu gällande lag får nämligen regeringen meddela föreskrifter om rätt för statlig eller kommunal myndig­het all beslula om flyttning av fordon om det behövs för ordningen och säkerheten i trafiken eller av nalurvårdsskäl. För de föreskrifter som regeringen meddelat har jag tidigare redogjort (avsnitt 2.4).

 

Prop. 1983/84:104                                                   29

Utredningens förslag och skälen lill dessa har trots den nya lagstiftning­en aktualitet.

Ulredningens förslag syftade bl. a. lill atl enskilda intressen skulle kunna tillgodoses bättre. De avsågs få följande resultat. Ett fordon skall kunna flyttas om del stått olovligt parkerat på tomtmark under sju dagar i följd. Beslut om flyttning skall fattas av polismyndigheten eller kommunen på begäran av markägaren. Den som fattal beslutet skall också verkställa det. Efter prövning av den beslutande myndigheten skall markägaren själv få ombesörja flyttningen. Markägaren skall under vissa omständigheter själv slå för flyttningskostnaderna.

Motorförarnas Helnyklerhetsförbund avstyrker hell förslagen om utvid­gade möjligheter till flyttning. KAK är tveksam till om det är lämpligt att markägarna bereds möjlighet all själva flytta fordon. Kommunförbundet anför atl bristen på särskilda biluppställningsplatser för flyttade fordon lorde begränsa möjligheterna till flyttning. Rikspolisstyrelsen anser alt även tomtmarksägare har intresse av all flytta fordon som på grund av felaktig uppställning avsevärt hindrar t. ex, snöröjning även om inte sjuda-garsregeln följts. 1 övrigl har remissinstanserna lämnat förslagen utan erinran.

För egen del vill jag anföra följande.

Som jag tidigare nämnt (avsnitt 2.4) gör nuvarande lag om flyttning av fordon inle någon direki skillnad mellan gatumark och tomtmark. Flyttning från tomtmark är däremot ofta utesluten av det skälet att flyttning förutsät­ter att en offenlligrätlslig föreskrift överträtts.

Om det finns en lag om kontrollavgifter med det innehåll jag föreslagit, anser jag del rimligt att medge flyttning även av fordon som under längre lid varit parkerade i strid mot föreskrifter eller förbud som har tillkännagi­vits i enlighet med lagen. Jag anser nämligen atl del är ett väsentligt intresse för trafikens ordnande och därmed för säkerheten i trafiken atl inte det begränsade antalet parkeringsplatser som finns blockeras av olov­ligt parkerade fordon, oavsett om det är pä tomtmark eller gatumark. Hur det ser ut på tomtmarken får ju återverkningar på gatumarken och vice versa. Jag ser alltså detta mer som en fråga av allmänt än av enskilt intresse.

För att flyttning skall få ske bör det såsom utredningen föreslagil vara fråga om en längre tids olovlig parkering. Jag delar alltså inte rikspolissty­relsens uppfattning att en markägares behov av att kunna t. ex. rengöra en parkeringsplats är lillräckligt skäl för atl medge flyttning enligt flytlningsla-gen även vid kortvarig olovlig parkering.

Jag anser alltså att det är ett allmänt intresse att fordon som parkerats olovligt på tomtmark kan flyttas. Några skäl att i fråga om beslutanderätt eller räll att verkställa beslul särbehandla sådana flyttningsfall anser jag därför inte föreligga. Eftersom flyttning från tomtmark emellertid också ofta sker i markägarens intresse menar jag att det allmänna inte med

 

Prop. 1983/84:104                                                   30

nödvändighet måste stå för sådana flyttningskostnader som inte kan tas ut av fordonsägaren. Om flyttning av ell fordon sker på begäran av en markägare bör denne därför stå för de kostnader som inte kan tas ut av fordonsägaren.

Sådan utvidgad möjlighet till flyttning som jag här förordar förutsätter vissa ändringar i lagen om flyttning av fordon i vissa fall.

Slutligen vill jag erinra om atl en markägare också har möjlighet att ansöka om handräckning enligt handräckningslagen (1981:847, ändrad se­nast 1982:298) för atl få bort elt olovligt parkerat fordon.

3.9      Ekonomiska överväganden

Mina nu framlagda förslag syftar till alt underlätta effektiva ingripanden mot olovlig parkering. Bättre förutsättningar för ingripande kan naturligt­vis medföra att antalet mål vid tingsrätter och kronofogdemyndigheter ökar. Risken för en sådan ökning motverkas dock av atl fordonsägaren avses få strikt ansvar för betalning av kontrollavgifterna. Enhetliga regler för skyltning av parkeringsvillkor och förbud kan också förväntas minska antalet ivistiga fall.

Polisingripanden och åtal för egenmäktigt förfarande med anledning av olovlig parkering torde bli myckel ovanliga.

Sammanfattningsvis gör jag den bedömningen att de förslag till lagstift­ning som jag lägger fram inte kommer att medföra några ökade kostnader för det allmänna.

3.10    Ikraftträdandet

Somjag tidigare har utvecklat följer tomtmarksparkeririgen f. n. en rela­tivt fast praxis. Den föreslagna lagen ansluter i slora delar till denna praxis. Lagen hindrar i och för sig inte den markägare som så önskar att även fortsättningsvis tillämpa nuvarande praxis, dvs. att träffa avtal med bilfö­raren.

Lagen bör kunna träda i kraft den 1 juli 1984. Den bör dock inte kunna tillämpas på olovlig parkering som påbörjats före ikraftträdandet.

4   Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom kommunikationsdepartemen­tet upprättats förslag lill

1.    lag om kontrollavgift vid olovlig parkering,

2.    lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

3.   lag om ändring i lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall. Förslagen bör fogas till regeringsprolokollet i detta ärende som bilaga 3.

 

Prop. 1983/84:104                                                            31

5   Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1983/84:104                                                   32

Utdrag
LAGRÅDET                                    PROTOKOLL

vid sammanträde 1983-11-28

Närvarande: f d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Mueller, justi­tierådet Jermsten.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 1 september 1983 har regeringen på hemslällan av statsrådet och chefen för kommunikationsde­partementet Boström beslutat inhämta lagrådets yllrande över förslag till

1.    lag om kontrollavgift vid olovlig parkering,

2.    lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

3.    lag om ändring i lagen (1982: 129) om flyttning av fordon i vissa fall. Förslagen har inför lagrådel föredragits av hovrättsassessorn Christina

Striby. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådel:

Lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering

1§

De föreslagna bestämmelserna i denna paragraf skulle enligl lagrådels mening vinna i överskådlighet om de delas upp på två paragrafer. Lämpli­gen kunde uppdelningen ske så alt 1 § får innehålla dels den grundläggande föreskriften att kontrollavgift får las ut vid olaglig fordonsparkering, dels den i remissförslagets tredje stycke gjorda avgränsningen mol överträ­delser som omfattas av felparkeringslagen eller är kriminaliserade. Till 2 § skulle dä föras föreskriften om vilka fordon som omfattas av lagbestäm­melserna och innehållet i remissförslagels andra stycke. Lagrådel föreslår vidare alt uttrycket "markägare" som beteckning för den som har rätt alt ta ul kontrollavgiften bytes ut mol "fastighetsägare"; den sistnämnda beteckningen synes bättre svara mot de fall då parkering sker i parkerings­hus eller i annan byggnad.

Biträdes vad lagrådet sålunda förordat kan 1 och 2 §§ - efler vissa andra jämkningar av språklig eller redaktionell art - ges förslagsvis följande lydelse:

" I §. En fastighetsägare får under de förutsättningar som anges i denna lag ta ul en avgift (kontrollavgift) om elt fordon parkerats på fastigheten i strid mol förbud eller villkor som han har föreskrivit (olovlig parkering).

Kontrollavgift utgår inte om överträdelsen omfattas av förordnande enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift eller är belagd med straff enligl annan författning än brottsbalken.

2 §. Med fordon avses i denna lag

I. fordon som är upptagna i bilregistret eller motsvarande utländska register.

 

Prop. 1983/84:104                                                   33

2.    fordon som är upptagna i det militära fordonsregistret, eller

3.    fordon som brukas med slöd av saluvagns-, turistvagns-, exporl­vagns- eller interimslicens.

Bestämmelserna i denna lag om fastighetsägare gäller också den som på grund av nyttjanderätt eller servitul har rätt att upplåta fastigheten för parkering eller förbjuda parkering där."

2§

1 första stycket av paragrafen anges som en förutsättning för uttag av kontrollavgift, att tillämpligt förbud eller villkor "tydligt har tillkännagivits genom skyltning på platsen". Som etl komplement till denna bestämmelse stadgas i andra stycket att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer "meddelar föreskrifter om skyltningen". Avsikten torde vara att det i den sålunda föreslagna ordningen skall kunna närmare bestämmas inle bara hur skyltarna skall vara utformade - med avseende på såväl utseende som textinnehåll - utan också exempelvis var och hur skyltarna skall vara placerade inom det aktuella området.

Med anledning av bestämmelsen i andra stycket kan till en böljan konstateras, alt det här är fråga om en sådan normgivning som avses i 8 kap. 2§ regeringsformen (RF). Vid sådant förhållande föreligger enligt RF inte någon möjlighet till delegation av normgivningskompetensen. Ett från praktisk synpunkl motsvarande resullal kan likväl uppnås inom del be­gränsade område som står till buds vid en tillämpning av reglerna i 8 kap. 13 § RF angående "föreskrifter om verkställighet av lag".

Beträffande frågan om vad som kan räknas som verkslällighetsföreskrif­ter har i förarbetena till RF bl.a. uttalals följande: "I viss utsträckning torde det emellertid vara ofrånkomligt alt tillåta all regeringen med stöd av sin behörighet alt besluta verkslällighetsföreskrifter i materiellt hänseende "fyller ul" en lag, även om lagen i och för sig skulle befinna sig inom del obligatoriska lagområdet. En förutsättning för atl regeringen skall få göra detta måste emellertid vara, atl den lagbestämmelse som skall komplet­teras är så detaljerad att regleringen inle tillförs något väsentligt nylt genom den av regeringen beslutade föreskriften" (prop. 1973:90 s.211).

Den närmare innebörden av 8 kap. 13 § första stycket 1 RF har sederme­ra varit föremål för särskild uppmärksamhet i en del lagstiftningsärenden och i doktrinen (se senast Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform s. 106ff).

Enligl lagrådets mening får del mol bakgrund särskill av vad som utta­lats i tidigare lagstiftningssammanhang (jfr hänvisningarna i a.a. s. 110-112) anses tveksamt om del i andra slyckel föreslagna bemyndigandet avser endast en sådan utfyllnad av beslämmelserna i första stycket som kan godtas inom ramen för en verkställighelsföreskrifl. Med hänsyn härtill ifrågasätter lagrådel om inle syftet med det föreslagna bemyndigandet på etl från praktisk synpunkt lillräckligt nöjaktigt sätt skulle kunna uppnås 3    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 104

 

Prop. 1983/84:104                                                   34

genom en bestämmelse som enbart anger alt trafiksåkerhetsverket utfärdar allmänna råd om hur skyltningen bör genomföras (jfr 67 § socialtjänstla­gen).

5§

Äv främst språkliga skäl föreslår lagrådet atl bestämmelsen i förevaran­de paragraf ges följande ändrade utformning: "Gör fastighetsägaren an­språk på kontrollavgift för den olovliga parkeringen har han inte rätt att därjämte få ut parkeringsavgift som inte har eriagts."

7§

Av första stycket i paragrafen framgår att den personal som markägaren anlitar för alt utställa och överlämna betalningsuppmaningar skall ha fått "därför lämpad utbildning".

Lagrådel ifrågasätter om en bestämmelse i detta hänseende behövs i lagen. Det synes självklart all personalen måste känna lill de av fastighets­ägaren uppställda parkeringsföreskrifterna inom parkeringsområdet. Den ulbildning som kan behövas för alt kunna konstatera att olovlig parkering föreligger och för att kunna fylla i en blankett för betalningsuppmaning måsle rimligen vara av enkel beskaffenhet.

Såsom första stycket är utformat i förslaget skulle föreskriften om ut­bildning kunna uppfattas som etl villkor för att fastighetsägaren skall få la ut kontrollavgift. En sådan tillämpning synes otänkbar och torde heller inte ha varit avsedd. För den händelse det anses erforderligt all i lagen ge en regel om utbildning av personalen bör den därför lämpligen utformas som en frislående föreskrift om fastighetsägarens åliggande i detta hänseende och placeras förslagsvis i en särskild paragraf sist i lagen.

Enligt andra slyckel skall fordonels ägare eller förare påminnas om sitt betalningsansvar om kontrollavgiften inte erläggs inom tid, som angetts i betalningsuppmaningen. Sker ändå inle betalning får enligt tredje stycket vidare ålgärder för inkassering av avgiften vidtas enligl bestämmelserna i inkassolagen. Den åsyftade innebörden av dessa bestämmelser lorde vara atl inkassolagens regler om där avsedda indrivningsåtgärder byggs ul med kravel om påminnelse för det fall alt fordringen gäller kontrollavgift. Regleringen torde däremot inte i och för sig utsäga något om huruvida fastighetsägaren är skyldig atl vidta indrivningsåtgärder i enlighet med inkassolagens föreskrifter; denna fråga lorde få bedömas med ledning av bestämmelserna i nämnda lag.

Innebörden av bestämmelserna i andra och tredje styckena synes kom­ma fram bättre om styckena slås ihop och - med beaktande av lagrådets förslag vid 1 § att beteckningen markägare byts ut mol beteckningen fastig­hetsägare - ges följande formulering: "Betalas inle kontrollavgiften inom den tid som angetts i uppmaningen, skall fastighetsägaren påminna fordo­nets förare eller ägare om betalningsansvaret innan han vidtar åtgärd för inkassering av avgiften enligl inkassolagen (1974: 182)."

 

Prop. 1983/84:104                                                   35

I sammanhangel vill lagrådet framhålla all påföljden av all fastighetsäga­ren underlåter atl göra påminnelse om betalningsskyldigheten inle torde vara alt han går miste om sin rätt alt få ul kontrollavgiften; försummelsen torde i stället kunna påverka hans rätt till ersättning för inkassokoslna-derna. Jämför i sistnämnda hänseende 4§ lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m. m.

9§

Enligl denna paragraf skall kontrollavgift inte ulgå om särskilda skäl föreligger med hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen. I motiven lill bestämmelsen anför departementschefen bl.a. att det är orimligt att kräva alt samtliga parkeringsbeslämmelser alllid uppfylls eller att parkeringsförbud i alla situationer respekteras. Innebör­den av den föreslagna bestämmelsen sammanfattas i remissprotokollel så att avgift inte bör få tas ut om försummelsen beror på någon oförutsebar omständighet av mer än bagatellartad natur.

Del kan från allmän synpunkl i och för sig anses tillfredsställande atl den föreslagna lagen förses med en "säkerhetsventil" av denna art. Reglering­en är emellertid ägnad alt väcka vissa betänkligheter. Det må till en början framhållas atl lagen om felparkeringsavgift inte medger något molsvarande hänsynslagande när en parkeringsbesiämmelse överträds. Mot bakgrund av atl den föreslagna lagen präglas av en strävan atl så nära som möjligl anpassa systemet med kontrollavgift lill vad som gäller beiräffande felpar­keringsavgiften och då någon ändring beträffande denna avgift inte torde vara aktuell, kan den föreslagna regleringen synas i viss mån överras­kande. Härtill kommer all förutsättningen för alt kontrollavgift inle skall ulgå enligt lagtexten är så allmänt hållet — endasl "särskilda skäl" behöver föreligga - all bestämmelsen kan befaras uppmuntra lill mer eller mindre obefogade invändningar mol betalning av kontrollavgift. Detta kan medfö­ra en icke önskvärd belastning på domstolarna och även få lill följd atl en fastighetsägare i många fall hellre avstår från atl fullfölja sill kanske i och för sig berättigade betalningskrav än att riskera en oviss rättegång och därmed förenade kostnader.

Det må i sammanhangel framhållas alt någon motsvarande möjlighet för den enskilde alt bli fri från kontrollavgift inte föreligger i dagens läge utöver vad som kan följa av avtalslagens bestämmelser.

Med hänsyn till det anförda anser lagrådet tillrådligt all, om en regel av della slag anses behövlig, denna utformas mera restriktivt än enligl del remitterade förslaget. I så fall kunde som villkor för alt avgifi inte skall utgå uppställas exempelvis att ett utkrävande av avgiften med hänsyn till omständigheterna vid parkeringen framstår som uppenbart obilligt. Med en sådan formulering av regeln skulle denna komma att omfatta de mest ömmande fallen av den art, som departementschefen i remissprotokollet anfört som exempel på när regeln bör tillämpas.

 

Prop. 1983/84:104                                                                 36

10§

I denna paragraf föreslås vissa bestämmelser för fall då elt förfarande, som i och för sig motiverar att kontrollavgift får las ut, föranleder elt straffrättsligt ingripande.

I första stycket stadgas atl vidare ålgärder för indrivning av kontrollav­giften inte får vidtas sedan åtal väckts eller strafföreläggande utfärdals. Av bestämmelsens utformning framgår inle hur länge hindret mol indrivnings­åtgärderna skall beslå. Inte heller föreskrifterna i andra stycket ger härvid­lag någon uttrycklig vägledning. Det är vidare osäkert hur anståndsregeln avses skola tillämpas i fall då t. ex. etl exekulionsrättsligt förfarande redan har påbörjats hos kronofogdemyndigheten. Förtydliganden på dessa punk­ter synes förutsätta en tämligen omfattande och delvis även komplicerad reglering.

Den straffbestämmelse som närmast kan komma ifråga i delta samman­hang är bestämmelsen i 8 kap. 6§ brottsbalken om egenmäktigt förfarande Ofr NJA 1970 s. 29). Antalet fall där del i praktiken blir aktuellt aU utkräva ansvar enligt delta lagrum är sannolikt inte stort. Det kan vidare förutsät­tas atl det i sådana undantagsfall regelmässigt kommer alt ske efler anmä­lan från målsäganden eller i varje fall med dennes vetskap.

Mol bakgrund av vad nu sagts synes det enligl lagrådets mening mest ändamålsenligt atl i förevarande paragraf införa endast bestämmelser som i sak motsvarar förslagets andra stycke. Därmed klargörs alt elt eventuellt straffrättsligt ingripande får till resultat atl kontrollavgift inte får tas ut eller att erlagd sådan avgifi skall återbetalas. Risken för att nedlagda kostnader för indrivningsåtgärder kommer att stanna på fastighetsägaren bör vid sådant förhällande ha en tillräckligt avhållande effekt så att syftet med den avsedda regleringen i första stycket ändå uppnås.

Lagen om ändring i lagen om felparkeringsavgifter

Förslaget föranleder inte någon erinran från lagrådels sida.

Lagen om ändring i lagen om flyttning av fordon i vissa fall

2§

Av ulformningen av del föreslagna nya andra stycket kan man lätt få intrycket atl ell fordon, som parkerats olovligt i fall som omfattas av den föreslagna lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering, inte får flyttas under andra förhållanden än som anges i samma stycke. Så lorde emeller­tid inte vara fallet. Bestämmelsen i första stycket synes sålunda medge flyttning även från privat område under förutsättning att det behövs för ordningen och säkerheten i trafiken eller av nalurvårdsskäl. Del föreslagna nya andra stycket lorde mol denna bakgrund vara atl betrakta som en normgivning enligl 8 kap. 2§ regeringsformen. Det är angeläget all miss-

 

Prop. 1983/84:104                                                   37

förstånd inte uppslår i fråga om den rätta innebörden av styckena; denna innebörd har ju betydelse bl. a. för omfattningen av regeringens befogenhet alt meddela föreskrifter i ämnet. Med hänsyn till det anförda förordar lagrådet att bestämmelsen i det nya andra stycket ges förslagsvis följande lydelse: "Har ett fordon under minst sju dygn i följd varit parkerat i strid mot förbud eller villkor, som avses i lagen (1984:000) om kontrollavgift vid olovlig parkering, får flyttning ske även om sådana förhållanden som anges i första stycket inle föreligger."

Det må tilläggas atl flyttning enligt andra stycket torde förutsätta all framställning härom görs av fastighetsägaren eller den som annars dispo­nerar området.

 

Prop. 1983/84:104                                                                 38

Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET  PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-01-26

Närvarande: statsrådet I. Carlsson, ordförande, och slalsråden Feldl, Si­gurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bo­ström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Boström

Proposition med förslag till lag om kontrollavgift vid olovlig parkering,

1    Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande över förslag till

1.  lag om kontrollavgift vid olovlig parkering,

2.  lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

3.  lag om ändring i lagen (1982: 129) om flyttning av fordon i vissa fall. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande' och anför.

Förslaget till lag om kontrollavgift vid olovlig parkering

Inledningsvis vill jag anmäla alt Bilulhyrningsbranschens riksförbund, BURF, tillskrivit lagrådet i de frågor som i lagrådsremissen behandlats i avsnittet 3.4 Ägaransvar.

Jag övergår nu till att behandla de frågor som lagrådet har tagit upp i sitt yttrande.

1§

Lagrådet förordar, jämte vissa andra språkliga och redaktionella änd­ringar, dels att paragrafen delas i två, dels alt benämningen "markägare" byts mot benämningen "fastighetsägare".

Jag delar lagrådels uppfallning att beslämmelserna i I § vinner i över­skådlighet om de delas upp på två paragrafer och biträder lagrådets förslag lill uppdelning.

' -Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 1 september 1983.

 

Prop. 1983/84:104                                                   39

Uttrycken markägare och område i det remitterade förslaget syftar på en varierad personkrets och varierade typer av parkeringsytor. Jag anser inte att de av lagrådet föreslagna benämningarna fastighet och fastighetsägare bättre än markägare och område uttrycker vad som åsyftas. Man bör ocksä, enligt min mening, undvika den association till begreppet register­fastighet och fastighetsrätt som ordet "faslighet" otvivelaktigt leder till. Jag kan därför inte biträda lagrådets förslag lill byte av terminologi.

1 § första stycket (delvis) och iredje stycket i del remitterade förslagel motsvaras av I § i propositionsförslaget.

1 § första stycket (delvis) och andra stycket i det remitterade förslaget motsvaras av 2 § i propositionsförslaget.

2§

Lagrådets uppfattning atl 2§ andra stycket i det remitterade förslaget innefattar sådan delegation av normgivning som inte är tillålen enligt 8 kap. 2 § regeringsformen (RF) har enligt min mening fog för sig. Lagrådet har vidare framfört tveksamhet huruvida det föreslagna bemyndigandet i 2§ andra stycket avser endast en sådan utfyllnad av bestämmelserna i första stycket som kan godtas inom ramen för en verkställighelsföreskrifl medde­lad med tillämpning av 8 kap. 13 § RF.

Som anförts i lagrådsremissen anser jag en av fördelarna med atl reglera den privaträllsliga parkeringen vara att man får en författningsmässig grund för atl åstadkomma en enhetlig och ändamålsenlig skyltning. Det remitterade förslagets 2 § avsågs därför medföra all del skulle bli ett villkor för rätten att ta ut kontrollavgifter att skyltningen ulförts på vissl sätt, nämligen i enlighel med föreskrifter som Irafiksäkerhetsverket meddelat. - Detta syfte går inte helt att uppnå med den av lagrådel förordade lösningen att trafiksäkerhetsverket får i uppdrag alt utfärda - inte före­skrifter - utan allmänna råd.

Jag föreslår därför i stället atl bestämmelserna om skyltning i lagen ges en mer detaljerad utformning. Någon tveksamhet huruvida de ylleriigare beslämmelser som behövs kan beslutas med stöd av 8 kap. 13 § RF behö­ver härefter inte föreligga.

I lagrådsremissen har jag konstaterat atl del vore en fördel om vägmär­ken enligt vägmärkesförordningen (1978: 1001), VMF, kunde komma till användning vid skyltningen. Della bör kunna komma till uttryck direkt i lagtexten. Jag föreslår därför all numera 3 § lagförslaget kompletteras med en beslämmelse om att skyltningen skall ulföras med vägmärken. Begrep­pel vägmärke är så entydigt atl det inte lorde uppkomma några tvivel om atl det är vägmärken enligt VMF som åsyftas.

Den av mig nu förordade metoden förutsätter vissa ändringar i VMF. Godtas mitt förslag till utformning av bestämmelsen, avser jag därför all återkomma till regeringen med etl förslag lill ändring i VMF. En sådan ändring skulle innebära alt villkor eller förbud som avses i lagen om

 

Prop. 1983/84:104                                                   40

kontrollavgift vid olovlig parkering får utmärkas med vägmärken samt all karaktären av privaträUslig reglering i sådant fall skall framgå av tilläggs-tavlor.

De ytterligare föreskrifter som erfordras för att det tidigare beskrivna syftet skall uppnås, bör irafiksäkerhetsverket få i uppdrag att meddela. Också i denna fråga avser jag därför att återkomma till regeringen.

2§ i del remitterade förslagel motsvaras av 3 § i propositionsförslaget.

5§

Jag godtar i alll väsentligt lagrådels förslag lill ändrad lydelse av 5 § i det remitterade lagförslaget.

5 § i det remitterade förslaget motsvaras av 6§ i propositionsförslaget.

7 § första stycket

Lagrådel har ifrågasatt om en bestämmelse om utbildning för dem som övervakar parkeringen verkligen behövs. För den händelse sådana be­slämmelser anses erforderliga, förordar lagrådet alt de placeras i en sär­skild paragraf sist i lagen.

Det ligger i såväl markägarens som bilisternas intresse atl övervakning­en av parkeringsvillkoren är effektiv och korrekt. Genom god övervakning kan man uppnå respekt för parkeringsvillkoren och förhindra att felaktiga betalningsuppmaningar utställs. Även om jag - som framhållils i lagråds­remissen (avsnitt 3.5) — f. n. inte är beredd alt föreslå några formella utbildningskrav, menar jag att en allmän beslämmelse om lämplig ulbild­ning bör finnas i lagen. Jag biträder emellertid lagrådets förslag att en sådan beslämmelse bör tas in i en särskild paragraf som placeras sist i lagen. Med den placeringen torde bättre framgå atl kravel på utbildning inte skall uppfattas som ett formellt villkor för rällen all utfå kontrollav­gifter.

Genom att bestämmelsen om utbildning bryts ut ur numera 8§ saknas del skäl alt i denna paragraf omnämna markägarens personal. Ändringen på denna punkt hindrar självfallet inle markägaren från att anlila någon annan för att utställa betalningsuppmaningar.

7§ andra och Iredje styckena

Lagrådels förslag till utformning av de beslämmelser som inlagils i det remitterade förslagets 7 § andra och tredje styckena medför att anknyt­ningen till en tidpunki i betalningspåminnelsen ulgår. Eftersom påminnel­sen bl.a. tjänar som en reservfaktura till bilägaren bör en sådan lidsangi­velse finnas med. I övrigl godtar jag lagrådels förslag lill utformning av bestämmelserna.

Jag vill särskilt erinra om vad lagrådet i delta sammanhang framhållit angående påföljden av alt någon underlåter att utfärda en påminnelse, nämligen att försummelsen kan påverka rätten alt få ul ersättning för

 

Prop. 1983/84:104                                                   41

inkassokostnaderna. På samma sätt torde f ö. försummelse atl vidta åtgär­der enligt inkassolagen kunna påverka rättegångskostnaderna. 7 § i det remitterade förslaget motsvaras av 8 § i propositionsförslaget.

9§

Lagrådet har funnit att bestämmelsen i del remitterade förslagets 9§ innebär ett avsteg från tanken att utjämna skillnaderna mellan vad som gäller för kontrollavgifterna och vad som gäller för felparkeringsavgifterna. Enligt lagrådel kan bestämmelsen vidare, genom sin allmänna utformning, leda lill en icke önskvärd belastning på domstolarna och till all markägare avstår från berättigade krav. Lagrådet har föreslagil att - om en bestäm­melse om eftergift verkligen anses behövlig - det som villkor för eftergift av avgiften uppställs att "ett utkrävande av avgiften med hänsyn lill omständigheterna vid parkeringen framstår som uppenbart obilligt".

Som anförts i lagrådsremissen torde de flesta markägare redan nu avstå från att ta ut kontrollavgifter när de anser att det vore stötande eller orimligt att ta ut dem. Avstår inte markägaren frivilligt från avgiften, kan bilisten med stöd av avtalslagens bestämmelser föra lalan om jämkning av oskäliga avtalsvillkor. I fråga om felparkeringsavgifter finns visseriigen inte någon särskild bestämmelse om eftergift av avgifterna. Som en följd av delta är domstolspraxis också myckel sträng. Emellertid har de kommuna­la trafikövervakarna och polisen enligt bestämmelser i förordningen (1978:578) om kommunal trafikövervakning respektive polisinslruktionen (1972:511) rätt att underlåta att meddela parkeringsanmärkningar enligt lagstiftningen om felparkeringsavgifter om överträdelsen med hänsyn till omständigheterna i del särskilda fallet är alt bedöma som obetydlig.

I såväl nuvarande privaträttsliga system som i systemet med felparke­ringsavgift finns således bestämmelser som ger ett visst utrymme för att se till omständigheterna i det särskilda fallet, om än utrymmet beträffande felparkeringsavgifterna är mindre än det som nu föreslagits beträffande kontrollavgifterna. I lagrådsremissen (avsnitt 3.3) har jag utvecklat varför jag anser att en sådan skillnad är motiverad. Jag vidhåller därför all en bestämmelse om eftergift bör finnas i lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering.

Emellertid delar jag - som framgått av vad jag anförde i lagrådsremissen - lagrådets uppfattning alt en sådan bestämmelse bör utformas restriktivt, bl.a. för alt minska den av lagrådet påtalade risken för en icke önskvärd belastning på domstolarna. Jag vill också instämma i alt uttrycket "uppen­bart obilligt" lill sin innebörd överensstämmer med de situationer jag i lagrådsremissen vaU som exempel för en tillämpning av bestämmelsen. Ordet "obilligt" är dock föråldrat och svårförståeligt för en vidare krets. I mitt förslag till utformning av bestämmelsen, som i övrigt följer vad lagrå­det förordat, används därför del med obilligl synonyma uttrycket oskäligt.

9§ i det remitterade förslaget motsvaras av 10§ i propositionsförslaget.

 

Prop. 1983/84:104                                                   42

10§

Jag ansluter mig till vad lagrådet anfört om beslämmelserna i 10 § första stycket i det remitterade förslagel och biträder förslaget om alt de utgår ur lagen. Som en följd av della har vissa redaktionella jämkningar gjorts i andra stycket.

10 § i det remitterade förslagel motsvaras av 11 § i propositionsförslaget.

12 § i propositionsförslaget motsvarar delar av 7§ första stycket i del remitterade förslagel.

Lagen om flyttning av fordon i vissa fall

Jag ansluter mig lill vad lagrådet anfört och godtar förslagel till formule­ring av det nya stycket i 2 §.

Övrigt

Utöver de ändringar jag nu har berört har vissa redaktionella jämkningar gjorts i lagförslagen.

2   Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen atl anta de av lagrådel granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

3    Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anla de förslag som föredragan­den har lagl fram.

 

Prop. 1983/84:104                                                            43

Bilaga I 6    Utredningens överväganden och förslag

6.1 Inledning

Sedan elt par decennier har det varit en strävan inom samhällsplanering­en all förlägga parkeringsplatser till tomtmark och i huvudsak reservera gatumarken för den rörliga trafiken och sådan kortlidsparkering som häng­er nära samman med denna. Inom nyare bostadsområden inrättas på tomtmark stora parkeringsplatser för de boendes långlidsparkering men även för besökandes korttidsparkering. En stor del av arbetsplatsparke­ringen sker på tomtmark och allt fler affärsföretag söker tillgodose sina kunders parkeringsbehov på tomtmark. Inom de äldre stadskärnorna före­kommer alltjämt i slor utsträckning långtidsparkering på gatumark, men även där anordnas en mängd parkeringsplatser i parkeringshus, parke­ringsgarage, på rivningstomler och i andra anläggningar på tomtmark.

För samhällsplaneringen har både gatumarksparkeringen och tomt­marksparkeringen stor betydelse och dessa är beroende av varandra. En riklig tillgång på parkeringsplatser på tomtmark minskar behovet av par­keringsplatser på gatumark och omvänt. Ju bättre tomtmarksparkeringen fungerar, desto lättare är det att tillgodose den rörliga trafikens behov av framkomlighet och trafiksäkerhet. Parkeringen på tomtmark berör således inte bara fastighetsägarna och bilisterna utan är i hög grad etl allmänt samhällsintresse.

Parkeringen på gatumark regleras genom trafikförfatlningarna, främst vägtrafikkungörelsen (1972:603) (VTK), och lokala trafikföreskrifter. På­följden vid felparkering är i vissa fall böter men vanligtvis den i lag föreskrivna felparkeringsavgiften. Det är således en offenlligrätlslig regle­ring. Också parkeringen på tomtmark omfattas i vissa fall av VTK och kan regleras genom lokala trafikföreskrifter. Detta gäller då marken är så allmänt trafikerad att den kan hänföras till begreppet väg i VTK: s mening. Även i dessa fall blir sanktionen vid felparkering böter eller felparkerings­avgift. Även tomtmarksparkeringen är i sådant fall offentligrällsligt regle­rad. I de flesta fall regleras emellertid parkeringen på tomtmark inte genom lokala trafikföreskrifter utan genom bestämmelser och anvisningar som fastighetsägaren meddelar utan medverkan av myndighet. I den mån mar­ken upplåts för parkering betraktas förhållandet mellan markägaren och bilisten som rent privaträttsligt. Några särskilda lagregler som tar sikte på dessa fall finns ej utan man får falla tillbaka på eventuellt avtal mellan parterna och civilrättens allmänna regler. Som påföljd vid felparkering används då vanligen en avlalsrättslig tilläggsavgift, s. k. kontrollavgift. Om parkeringen utgör intrång i markägarens eller annans besittning kan den ibland föranleda böter enligl brottsbalken. Denna tomtmarksparkering är

 

Prop. 1983/84:104                                                   44

således till skillnad från gatumarksparkeringen civilrättsligt reglerad. I enlighet härmed brukar man tala om offentligrättslig respektive civilrättslig parkering.

Parkeringskommittén, som avlämnade sitt huvudbetänkande 1968, tänkte sig att parkeringen på tomtmark normalt skulle regleras genom lokala s.k. parkeringsföreskrifter på i stort sett samma sätt som gatu­marksparkeringen. Påföljd vid brott mot sådana föreskrifter skulle för båda marktyperna vara i vissa fall böter (främst vid överträdelse av parkerings­förbud och förbud atl stanna), i andra fall en avgift som skulle tillfalla kommunen. Utvecklingen har emellertid inte gått i denna riktning. Visser­ligen har det förekommit och förekommer på sina håll alltjämt att lokala trafikföreskrifter rörande parkering läggs över tomtmark, så att den blir offentligrällsligt reglerad. Tendensen numera är dock, särskilt i de större städerna, att man i takt med alt kommunala parkeringsbolag inrättas över­för parkeringen på tomtmark från offentligrättslig till civilrättslig reglering. Systemet med avtalsrättsliga kontrollavgifter som påföljd vid felparkering har härigenom vunnit en utbredning som skiljer sig markant från lägel 1968, då kommittén ansåg alt det straffrättsliga ansvaret var av större betydelse än de civilrättsliga sanklionsformerna (SOU 1968:18 sid. 330).

Vi har således i dag två parkeringssystem som skiljer sig väsentligt från varandra. För den bilist som följer gällande parkeringsbeslämmelser spelar skillnaden knappast någon roll. Skillnaden blir märkbar först vid ingripan­de mot felparkering.

Några av olikheterna skall här nämnas. På gatumark ullas endast en felparkeringsavgift för varje överträdelse, oavsett hur länge felparkeringen varat. På tomtmark uttas däremot vanligen en kontrollavgift för varje påbörjat kalenderdygn. Felparkeringsavgiftens maximi- och minimigränser är fastlagda i författning och dess belopp fastställs av kommunfullmäktige eller länsstyrelsen. Kontrollavgiften bestäms däremot av fastighetsägaren eller den som förvaltar parkeringsanläggningen och är inte begränsad i lag. Felparkeringsavgiften är sedan erinran och åläggande utfärdals omedelbart indrivningsbar, utan atl domstolsförfarande behöver anlitas. För att få ut kontrollavgiften måsle däremot fastighetsägaren anlila inkassoförfarande och i sista hand väcka talan vid domstol. Härigenom uppkommer inkasso­kostnader och rättegångskostnader som tas ut av den försumlige gälde­nären. Hos kronofogdemyndigheterna handläggs ärenden om felparke­ringsavgift som allmänna mål, medan kontrollavgifterna handläggs som enskilda mål, vilket bl.a. medför att gäldenären i det sista fallel belastas med en extra exekutionskostnad. Slutligen ansvarar den registrerade bil­ägaren för inbetalning av felparkeringsavgiften medan kontrollavgiften i princip endasl drabbar den felparkerande bilföraren.

För bilisterna måste dessa skillnader te sig svårförståeliga. Den som parkerar sin bil kan ofta inte se om parkeringsplatsen utgör gatumark eller tomtmark av del enkla skälet att tomtmark som upplåts för biltrafik och

 

Prop. 1983/84:104                                                   45

parkering vanligen asfalteras och därigenom kommer att se ut som en gata eller annan allmän plats. Ett slående exempel på detta, hämtat från Stock­holm, är att "galan" framför SJ:s centralstation utgör tomtmark med civilrättsligt reglerad parkering. Felparkering där föranleder således kon­trollavgift, medan felparkering på den intilliggande Vasagatan medför fel­parkeringsavgift.

Åven för den som upplåter parkeringsplats vållar skillnaderna en hel del olägenheter. I den i direktiven omnämnda skrivelsen från byggnadsstyrel­sen påtalas angelägenheten av att bilägaren görs ansvarig för betalning av kontrollavgiften när fordon felparkerats på tomtmark, lika väl som biläga­ren är ansvarig för felparkeringsavgiften. Svenska kommunförbundet har i en skrivelse 1979 till regeringen uttryckt önskemål om att en försumlig gäldenär i det offentligrättsliga systemet skall drabbas av en extra avgift så att betalningsfrekvensen förbättras. Slutligen bereder skyltningen av par­keringsbestämmelser på tomtmark siörre svårigheter än skyltningen på gatumark.

Utredningen har därför sett det som en huvuduppgift alt så långt som möjligt undanröja olikheterna mellan de båda parkeringssyslemen.

Mot systemet med avtalsgrundade kontrollavgifter kan riktas viss kritik av främst principiell art. Detta syslem bygger på tanken att bilisten genom att parkera accepterar de villkor som markägaren anslagit på platsen, däri inräknat villkoret om kontrollavgift. Etl avtal anses då ingånget och bilis­ten blir vid felparkering skyldig att betala kontrollavgiften. Mot detta kan till en början invändas att del inle alls är säkert att bilisten har accepterat de erbjudna villkoren. Kanske har han inte sett skylten med parkerings­föreskrifter eller läst igenom dessa. Kanske har han velat trotsa dem. Det kan ju lika väl sägas att bilisten genom att inte följa de skyltade villkoren, l.ex. om betalning av parkeringsavgift, visat alt han inte accepterar vill­koren. Atl avtal ingåtts är således ofta en fikfion.

Vidare kan invändas att kontrollavgiften är en ovanlig och för civilrätten främmande påföljd vid avtalsbrott. Normalt blir en avtalskontrahent skyl­dig att betala sedvanligt eller skäligt pris för en vara eller en tjänst, eventuellt jämte skadestånd. Detta borde leda till att den felparkerande bilisten skulle betala gängse parkeringsavgift för den lid bilen olovligt stått på platsen eller utge skadestånd för intrånget i markanvändningen. Kon­trollavgiften är normalt mycket större. Visseriigen förekommer i andra sammanhang i förväg fastställda s. k. avtalsviten, men dessa torde regel­mässigt vara intagna i skriftliga kontrakt. För att motverka missbruk har avtalslagen tidigare innehållit en uttrycklig beslämmelse öm jämkning av avtalat vite, vars utkrävande skulle vara uppenbart obilligt. Bestämmelsen är numera ersatt av en allmän bestämmelse om jämkning av oskäliga avtalsvillkor. Risk finns atl en kontrollavgift som ensidigt beslutas av markägaren bli alltför hög. En betydelsefull funktion hos kontrollavgiften är självfallet att avskräcka från felparkering. Det skulle vara olämpligt om

 

Prop. 1983/84:104                                                   46

ett system med ensidigt uppställda "straffavgifter" fick breda ut sig i samhället utan lagstiftarens kontroll.

Mot systemet med avtalsgrundade kontrollavgifter kan slutligen invän­das atl kraven vid inkassering och i rättegång brukar riktas mol den felparkerade bilens ägare, trots atl avtalskonstruktionen gör bilföraren ansvarig.

Enligt utredningens mening är en exlra avgift i och för sig en lämpligare påföljd än bötesstraff vid felparkering på tomtmark, lika väl som på gatu­mark. De invändningar som kan riktas mot nuvarande kontrollavgiftssy­stem skulle undanröjas om påföljden reglerades i lag, något som skulle bli fallel om felparkeringsavgiftslagen gjordes tillämplig på tomtmark.

Utredningsarbetet inriktades till en början på atl undersöka om felpar­keringsavgiftslagen kunde göras tillämplig även vid felparkering på tomt­mark, utan att man för den skull lade lokala trafikföreskrifter på tomtmar­ken. Det syntes naturligt att det nyligen införda centralt administrerade och ADB-baserade förfarandet för inkassering och indrivning av felparke­ringsavgifter fick träda i stället för del oreglerade konlrollavgiftssystemet. Man skulle därigenom minska domstolarnas arbetsbelastning, automatiskt få till stånd det eftersträvade ägaransvaret och dessutom komma bort från de avtalsgrundade kontrollavgifterna.

Under utredningsarbetets gång har det emellertid visat sig vissa olägen­heter med atl utsträcka felparkeringsavgiftslagen till tomtmark. En nack­del av praktisk art är att antalet allmänna mål rörande felparkeringsavgtft hos kronofogdemyndigheterna i så fall kan befaras öka så myckel atl myndigheterna inte skulle klara av arbetsbördan utan betydande personal­förstärkningar. Men framför allt är det principiellt betänkligt att låta enskil­da borgenärers fordringar indrivas såsom allmänna mål, vilka ju annars avser fordringar som tillkommer slaten eller kommun. Med hänsyn härtill har företrädare för riksskatteverket motsatt sig en omläggning av ulsök-ningen från enskilda mål till allmänna. Utredningen återkommer till detta nedan under avsnitt 6.6. Vidare har företrädare för de kommunala parke­ringsbolagen vid flera tillfällen tillkännagivit som sin uppfattning att det civilrättsliga kontrollavgiftssystemet är atl föredra framför nuvarande sy­stem med felparkeringsavgifter, dels på grund av att betalningsresullalet anses bättre, dels på grund av all beroendet av statliga myndigheter är mindre.

Dessa och andra skäl har lett fram lill alt utredningen i sak accepterat det nuvarande systemet med kontrollavgift men inriktat sitt arbete på alt lagreglera delta och samtidigt söka utjämna en del av olikheterna mellan påföljderna vid felparkering på gatumark och felparkering på tomtmark. I enlighet härmed lägger utredningen fram elt förslag till lag om kontrollav­gift vid tomtmarksparkering och ett förslag till ändring i lagen om felpar­keringsavgift samt vissa andra författningsförslag.

Genom sitt ställningstagande har utredningen undgått en del av de pro-

 

Prop. 1983/84:104                                                   47

blem som skisserats i direktiven. Det finns ingen anledning att bygga in särskilda rättssäkerhetsgarantier eftersom domstols dom eller beslut allt­jämt skall erfordras för atl en kontrollavgift skall kunna indrivas. Genom att domslolsförfarandet bibehålls har utredningen inte behövt la ställning till hur ett rättelseförfarande skall organiseras och inle heller har det funnits anledning atl ställa upp några särskilda restriktioner för övervak­ningen. Slutligen har utredningen ulan betänkligheter kunnai ge den före­slagna lagen om kontrollavgift vid tomtmarksparkering en vidsträckt tillämpning och därigenom undvikit vissa avgränsningsproblem.

Enligt utredningens förslag förutsätts inte att ett avtal är ingånget för att markägaren skall få ta ul kontrollavgift. Avgift skall ulgå när parkeringen sker i strid mot markägarens bestämmelser, oavsett om bilisten kan anses ha accepterat dessa. Genom förslaget blir det i fortsättningen onödigt att upprätthålla den tidigare kritiserade avtalsfiklionen.

6.2 Tillämpningsområdet

Genom den föreslagna lagen vill utredningen reglera rätten att ta ut kontrollavgift vid olovlig parkering på tomtmark. Del skulle kanske varit möjligt att låta lagen ha etl mer begränsat syfte, såsom atl endast reglera ägaransvaret, men i övrigt låta rätten till kontrollavgift vara oreglerad liksom hittills. Enligt ulredningens mening bör emellertid påföljdssystemel på tomtmark vara så fast och enhetligt som möjligl och della uppnås bäst med en tämligen fullständig reglering.

Utredningen vill betona alt del endast är påföljden vid felparkering som regleras. Markägarens på civilrätten grundade rätt att bestämma över sin mark berörs inte. Om han skall upplåta marken för parkering eller ej och i vilka former han i så fall skall göra del regleras inte av lagförslaget. Således står det honom fritt att vid upplåtelse för parkering ta ut skälig avgift, s. k. parkeringsavgift, utan hinder av lagen. Någon bestämmelse som hindrar alltför höga sådana avgifter torde inte behövas, eftersom bilisterna i så fall helt enkelt låter bli att parkera där.

På många håll i landet förekommer del atl markägaren, t. ex. en kommun eller ett allmännyttigt bostadsföretag, söker uppnå bättre stadga i parke­ringsregleringen genom att låta denna ske genom lokala trafikföreskrifter. Att detta är möjligt beror på att begreppet väg i VTK är så vidsträckt att även sådana delar av tomtmark som är allmänneligen befarna eller allmänt brukas för trafik med motorfordon räknas dit. Enligt utredningens mening bör markägaren även i fortsättningen kunna välja mellan s. k. offenllig­rältslig och civilrättslig parkering på sådana delar av tomtmarken. Lagför­slaget avser således inle alt åstadkomma någon ändring härvidlag.

Kontrollavgifter torde nu uttas så gott som enbart på avgiflsbelagda eller tidsreglerade parkeringsplatser. Utredningen har dock sett exempel på atl markägaren enligt skylt utkräver kontrollavgift vid parkering på gångbana

 

Prop. 1983/84:104                                                   48

inom bostadsområde. Enligt utredningens mening är en avgift, gärna kallad kontrollavgift, en lämplig påföljd då fordon uppställs så att det utgör intrång i markägarens besittning, även om parkeringsplatsen inte är av­giftsbelagd. Den nuvarande ordningen med polisanmälan och åtal eller strafföreläggande för l.ex. egenmäktigt förfarande är tämligen opraktisk och ineffektiv. Utredningen önskar därför ge den föreslagna lagen en vidsträckt tillämpning och därigenom öppna möjlighet för markägaren alt använda kontrollavgiftssystemet på i princip all mark som han kan förfoga över genom privaträllsliga avtal.

Sådan mark vill utredningen kalla tomtmark. Redan nu används uttryc­ket tomtmarksparkering omväxlande med civilrättslig parkering. Begrep­pet tomtmark synes bällre än enskild mark, eftersom sistnämnda uttryck leder tanken lill mark som ägs av enskilda personer. En slor del av den mark som det här är fråga om ägs emellertid av staten, kommun eller kommunall bolag och även sådan mark bör innefattas i begreppet tomt­mark. Ordet tomt används ibland i andra sammanhang i en helt annan och mer begränsad betydelse. Det syftar då på den mark som är närmast runt ett bostadshus och som i princip inte får beträdas av utomstående. Det är inte denna innebörd utredningen vill tillägga uttrycket. Eftersom innebör­den varierar fordras således en definition.

Här erbjuder sig stora avgränsningssvårigheter. Till en början måste gränsen dras mot felparkeringsavgiftssystemet. Det är tydligt att sådana felparkeringar som kan föranleda felparkeringsavgift inte skall medföra kontrollavgift. Elt problem är atl felparkeringsavgiftslagen inte är begrän­sad till vissa markområden utan är tillämplig på överträdelser av vissa typer av parkeringsföreskrifter, vilka väljs ut av regeringen. Av störst intresse är överträdelser av lokala trafikföreskrifter rörande stannande eller parkering. Eftersom parkeringsföreskrifterna i sin tur är tillämpliga på "väg" i VTK: s mening kunde det ligga nära till hands alt betrakta tomt­mark som sådan mark som inte är väg i VTK: s mening. Emellertid är VTK i första hand avsedd all ge regler för den rörliga trafiken. Begreppet väg har där fått en vidsträckt definition och omvänt skulle begreppel tomtmark bli så snävt att möjligheten all använda konlrollavgiftssystemet på allmänt trafikerade delar av civilrättsligt disponerad mark blev utesluten. Delta är ej önskvärt.

Ulredningen anser därför all det är bättre atl vid bestämmande av begreppet tomtmark utgå från byggnadslagstiftningen. Enligt denna skall i bebyggelseplaner anges olika typer av markområden med hänsyn lill deras användningsområde. Genom att marken anges i en plan blir del möjligl att mycket exakt bestämma om etl markstycke är av det ena eller det andra slaget. Avgränsningen blir klarare än om man använder ordet väg i VTK: s mening.

I stadsplan skall till en början utmärkas gator, torg, parker och andra allmänna platser. Enligl byggnadslagen skall sådan mark upplåtas till all-

 

Prop. 1983/84:104                                                   49

mänt begagnande enligt vissa regler och det anses att kommunen är skyldig att hålla marken öppen för allmänt begagnande även i fortsättningen. Med hänsyn härtill kan kommunen inte disponera över marken genom privat­rättsliga avlal, utan kommunens räll att upplåta sådan mark för andra ändamål är noggrant reglerad i allmänna ordningsstadgan och kommunala avgiftslagen. Parkering på sådan mark måste regleras genom lokala trafik­föreskrifter och det är tydligt att del inte finns något utrymme för att ta ul kontrollavgifter. Sådan mark bör alltså ej räknas till tomtmark.

I stadsplan skall även anges byggnadskvarter. Inom sådan mark har ägaren frihet atl inom ramen för vad planbestämmelserna medger själv reglera parkeringen och den bör inräknas i begreppet tomtmark. Detta bör även gälla parkeringshus, parkeringsgarage o. d. på sådan mark. Den tred­je kategorien mark i en stadsplan är specialområden. Dessa kan vara av skiftande karaktär: hamnområden, sjukhusområden, vattenområden, järn­vägsområden, specialområden för parkering osv. Särskill bör nämnas de s. k. trafikområdena som kringgärdar moderna trafikleder och ofta består av grönområden men även kan vara avsedda för l.ex. bensinstationer. Eftersom byggnadslagen inte ålägger kommunen att upplåta sådana områ­den till allmänt begagnande anses det alt markägaren - oavsett om denne är kommun eller annan - kan bestämma om bl. a. parkering i kraft av sin äganderätt och således upplåta parkeringsplatser i civilrättslig ordning. Även dessa områden bör därför räknas till tomtmark, på vilken konlrollav­giftssystemet skall kunna tillämpas.

I förslaget till ny plan- och bygglag (SOU 1979:65) sammanförs begrep­pen byggnadskvarter och specialområde till begreppel kvartersmark. Av det tidigare sagda följer atl sådan mark bör räknas till tomtmark.

Vad beträffar områden utanför stadsplanelagt område bör vägar och andra allmänna områden, som är direkt avsedda för den rörliga trafiken, uteslutande vara föremål för offentligrättslig parkeringsreglering. De bör därför inte räknas till tomtmark i detta sammanhang. Annan mark bör däremot räknas dit, oavsett om den är byggnadsmark, såsom villatomter och gårdstomter, eller grönområden, skog, åker och äng. Det bör således vara möjligt att där utkräva kontrollavgift.

Om kommunen av trafiksäkerhets- eller framkomlighetsskäl enligl VTK eller terrängtrafikkungörelsen (1972:594) (TTK) lagt lokala trafikföre­skrifter rörande stannande eller parkering över tomtmark bör de markom­råden som berörs av trafikföreskrifterna inte räknas lill tomtmark. Olovlig parkering där bör beivras med felparkeringsavgift och inte kontrollavgift.

Utredningen föreslår därför att den föreslagna lagen skall vara tillämplig på tomtmark och att med tomtmark skall förstås sådan mark som inte är väg, gata, torg eller annan allmän plats och inte heller omfattas av lokala trafikföreskrifter rörande stannande eller parkering.

Eftersom det ankommer på regeringen att bestämma över felparkerings-avgiftslagens tillämpningsområde synes det lämpligt att överlåta åt rege­ringen att även bestämma vad som skall förstås med tomtmark. 4    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 104

 

Prop. 1983/84:104                                                   50

På vägmark anses del vara tillåtet att parkera på alla ställen där parke­ring ej är uttryckligen förbjuden enligt VTK eller lokal trafikföreskrift. Förbud enligt lokal trafikföreskrift skall normalt dessutom tillkännages genom vägmärke.

När det gäller tomtmark är det ibland uppenbart för varje fordonsförare att parkering är förbjuden, l.ex. på annans villatomt, på gräsmatta eller plantering eller i en nysådd åker. På många ställen kan parkering antas vara tillåten, t. ex. på iordningställda parkeringsplatser där några inskrän­kande villkor inte finns anslagna. På andra områden åter kan det vara oklart för bilisten om han får parkera eller ej. Med hänsyn härtill synes det föra för långt att låta fordonsföraren drabbas av en kontrollavgift enbart av den anledningen alt han parkerat på ett ställe där han inle haft rätt alt parkera. Etl villkor bör vara att parkeringsförbudet tydligt utmärkts med en skylt på platsen. Om parkering är tillålen på vissa villkor, l.ex. mol avgift eller för en viss personkrets, bör på motsvarande säll dessa villkor anslås på elt för föraren synligt sätt.. Utredningen föreslår därför alt kon­trollavgift bara skall få tas ut om parkeringsförbudet eller parkeringsvill­koret tydligt tillkännagivits genom en skylt på platsen.

Skyltarna bör vara lydliga och enhetliga. Detta underlättar för bilisterna att följa beslämmelserna och är också av betydelse för alt övervakarna på elt säkert sätt skall kunna fullgöra sin uppgift. Det synes därför lämpligt atl trafiksåkerhetsverket, som är ansvarigt för utformningen av vägmärken, får lill uppgift atl utarbeta föreskrifter och rekommendationer för skyltning av parkeringsförbud och villkor för parkering på tomtmark. Endast skyltar som överensstämmer med verkets föreskrifter bör medföra rätt att ta ut kontrollavgift. Trafiksåkerhetsverket bör i sammanhangel överväga i vil­ken omfattning de vägmärken som anges i vägmärkesförordningen (1978: 1001) kan användas för ändamålet. Kompletterande skyltar som faller utanför dessa regler kan också behöva övervägas. Utredningen vill emellertid peka på att vissa förekommande skyltar som t. ex. Besöksplals, För sjukhusets personal etc. inle tillräckligt tydligt anger att det är fråga om förbud för andra att parkera. De bör därför inte godtas i detta samman­hang.

Felparkeringsavgiftslagen är tillämplig endast på överträdelse som ej är belagd med straff. Detta hänger samman med att felparkeringsavgiften ersatt parkeringsboten som påföljd för sådana överträdelser som tidigare varit straffbelagda men nu avkriminaliserats. Någon motsvarande begräns­ning uppställs inte i ulredningens lagförslag. Kontrollavgift skall alltså kunna utgå vid parkering i strid mol förbud eller villkor som meddelats av markägaren, även om parkeringen i och för sig kan betraktas som stri­dande mot någon paragraf i l.ex. brottsbalken. I specialmotiveringen behandlar utredningen frågan om hur "dubbelbestraffning" skall undvi­kas.

 

Prop. 1983/84:104                                                            51

6.3 Kontrollavgifterna

Parkeringskommittén föreslog i sitt belänkande Parkering (SOU 1968:18) att överträdelser av beslämmelser om tidsbegränsning och av regler för avgiftsbeläggning skulle föranleda skyldighet all erlägga en kon­trollavgift, vilken föreslogs tillfalla kommunen. Överträdelser av parke­ringsförbud eller förbud att stanna skulle fortfarande vara straffsanktione­rade. Parkeringskommiltén föreslog atl kontrollavgiftens storiek skulle bestämmas så atl den liksom parkeringsboten fick en viss förebyggande effekt men att den blev något lägre än boten. Enligt förslaget skulle avgiften fastställas av kommunfullmäktige.

I propositionen 1975/76:106 med förslag lill felparkeringsavgiftslag, där avkriminalisering av vissa parkéringsöverträdelser och införande av fel­parkeringsavgift fördes fram, uttalade departementschefen alt avgiften borde regleras på ett liknande sätt som gällde i fråga om parkeringsbot, nämligen alt den lokalt skulle bestämmas inom etl vissl intervall. En anpassning till inträffade penningvärdeförändringar skulle dock göras. I enlighet härmed bestämdes felparkeringsavgiften till lägst 50 kr. och högsl 150 kr. saml överläts på kommun, som förordnats atl svara för Irafiköver-vakningen, eller i övriga fall länsstyrelsen att fastställa avgiftens storlek inom angivna intervall.

I ca hälften av de kommuner som har egen trafikövervakning tillämpas olika belopp inom kommunen för felparkering på gatumark beroende på överträdelsens art. Det finns olika syslem för denna avgiflsdifferenliering men i Stockholm uttas l.ex. ell lägre belopp (100 kr.) vid överträdelse av bestämmelser om lidsbegränsning och av regler för avgiftsbeläggning -dvs. på markerade, avgiflsbelagda parkeringsplatser - medan etl högre belopp (150 kr.) uttas vid alla andra förseelser.

I propositionen 1979/80: 178 har regeringen föreslagit att felparkerings­avgiftslagen ändras så att regeringen får ange det högsta och lägsta belopp som felparkeringsavgifter får fastställas till. Beloppen föreslås få varieras med hänsyn till skilda slag av parkeringsöverträdelser. Den föreslagna ändringen skulle möjliggöra för regeringen atl bestämma högre avgifter för speciella fall, l.ex. för överträdelser som från säkerhets- eller framkom­lighetssynpunkt är särskilt allvarliga. Departementschefen nämner som exempel härpå parkering i kollektivkörfält och på övergångsställen.

Kontrollavgiften har - liksom felparkeringsavgiften - till syfte atl av­hålla fordonsförare från att överträda de parkeringsbeslämmelser som finns. Den skall vidare kompensera för det inkomstbortfall som uppstår genom att vanlig parkeringsavgift inte erläggs saml täcka kostnaderna för viss adminislration i samband med indrivning av kontrollavgift. Vanligtvis uppgår kontrollavgiften lill elt belopp som vida överstiger den förlorade parkeringsavgiften.

Det nuvarande konlrollavgtflssystemet, som grundas på en avtalskon-

 

Prop. 1983/84:104                                                   52

struktion, medger i princip atl markägaren ensidigt bestämmer kontrollav­giftens belopp. För att komma till rätta med en oskäligt hög kontrollavgift torde man fä tillgripa möjligheten till jämkning av avtalsvillkor. Ulredning­en känner inte till att kontrollavgiften i något fall bestämts till ett oskäligt högt belopp. Trots detta anser ulredningen del angeläget att garantier skapas för att förhindra att avgift uttas med alltför höga belopp.

Som framgått av enkätsvaren (se avsnitt 5.1) uppgick kontrollavgifterna i september 1979 till ell belopp mellan 50 och 125 kr. i de tillfrågade kommunerna. Det framgår också av enkätsvaren att merparten av överträ­delserna på tomtmarksparkeringar lill sin art är att jämslälla med överträ­delse av bestämmelser om avgiftsbeläggning på gatumark. Kontrollavgif­tens storlek besiäms av markägaren eller den som åt markägaren förvaltar en anläggning. En del kommunala parkeringsbolag har bestämt all kon­trollavgiften skall följa den lägre felparkeringsavgiften i kommunen. Denna avser ofta överträdelse i fråga om avgiftsbeläggning.

Med utgångspunkt i överträdelsernas karaktär och konlrollavgiftssyste-mets nuvarande tillämpning anser utredningen att det finns goda skäl atl föreslå en koppling mellan kontrollavgiftens storlek och gällande felparke­ringsavgift. I och för sig kunde man låta någon statlig eller kommunal myndighet pröva rimligheten av en kontrollavgift och fastställa beloppet. Enklast torde emellertid vara atl i lagstiftningen införa en begränsning av kontrollavgiften. Detta kan lämpligen ske så atl kontrollavgiften tillåts uppgå lill det belopp som inom kommunen tillämpas i felparkeringsavgift. Inom ramen för delta belopp kan markägaren därefter själv få bestämma vilket belopp kontrollavgiften skall uppgå till och om det skulle vara en fördel atl ha olika belopp beroende på l.ex. vilken fordonskategori som tillåts att parkera. Ett sådant förfarande är smidigt och måste te sig rimligt för bilisterna. För de fall då en kommun tillämpar olika belopp i felparke­ringsavgift beroende på överträdelsens art, bör kontrollavgift högsl få uppgå till den felparkeringsavgift som utlas vid överträdelser av besläm­melser om avgiftsbeläggning. Skulle någon kommun inte ha avgiftsbelagd parkering men ändå lillämpa differentierade belopp i felparkeringsavgift, bör kontrollavgiften maximeras till del lägsta inom kommunen tillämpade beloppel. I vissa kommuner förekommer atl felparkeringsavgiften för sam­ma typ av förseelse är siörre i tätorterna än på landsbygden. I sådana fall bör kontrollavgiften — med iakttagande av övriga beslämmelser - få uppgå lill det belopp som tillämpas i felparkeringsavgifi för den del av kommunen där tomtmarken är belägen. På motsvarande sätt bör av läns­styrelse bestämt belopp tillämpas. I proposition 1980/81:21 har föreslagits att felparkeringsavgiftens belopp skall höjas om den inte betalas efter första påminnelsen. Då kontrollavgiften nu kopplas lill felparkeringsavgif­ten avses självfallet dennas belopp ulan sådan förhöjning.

Fastställd felparkeringsavgift tillkännages inte vid parkering på offenllig­rätlslig mark. Genom att kontrollavgiftens belopp nu maximeras i lag lorde

 

Prop. 1983/84:104                                                   53

det inte vara nödvändigt att ange kontrollavgiftens storlek på de skyltar, som upptar villkoren för parkering. Av hänsyn till allmänheten är del emellertid lämpligt att den för tillfället gällande kontrollavgiften anges någonstans i anslutning till parkeringsplatsen, l.ex. vid en biljettautomat. Om parkering är förbjuden på platsen synes det mindre angeläget all ange kontrollavgiften över huvud taget.

Avgiftsbeläggning av en parkeringsplats på tomtmark är markägarens angelägenhet. Åven andra parkeringsvillkor får enligt utredningens mening ankomma på markägaren att bestämma. För kontrollavgift gäller dock att utredningen föreslagit en högsta gräns. Inom denna gräns bör markägaren emellertid få bestämma kontrollavgiftens belopp. När det gäller avgiftsbe­lagd parkering medför en överträdelse att markägaren går miste om parke­ringsavgiften. Som framgår senare i betänkandet (avsnitt 6.5 och 6.6) förordar utredningen vidare att markägaren även i fortsättningen skall fä sköta övervakningen och inkasseringen av kontrollavgifterna. Dessa för­hållanden bör föranleda att kontrollavgiften - liksom hittills - tillfaller markägaren för atf bl. a. bestrida kostnaderna för åtgärderna.

När etl fordon parkeras på annans hyrda bilplats skulle hyresmannen kunna ha elt krav på att uppbära kontrollavgiften som ersättning för intrånget. Enskilda hyresman torde dock sällan ha någon möjlighel att övervaka parkeringen och inkassera kontrollavgifter. Detta måsle i prakti­ken skötas av markägaren. Enligt utredningens uppfallning vinner över­vakningen i effektivitet om markägaren får uppbära kontrollavgiften även i dessa fall. Hyresmannen får alltså vid intrång på hans plats rikta markäga­rens eller övervakarens uppmärksamhel härpå, varefter markägaren utfär­dar parkeringsanmärkning. Åven om hyresmannen inte får uppbära kon­trollavgifterna lorde en sådan ordning vara till deras bästa.

Frågan om flera kontrollavgifter skall få debiteras vid långvarig felpar­kering behandlas i avsnitt 6.8.

Som nämnts på annat ställe i detta belänkande har kontrollavgiften karaklär av ett slags straffavgift, som väl läcker både utebliven parkerings-avgift och skadestånd. När en markägare tar ut kontrollavgift bör därför inte parkeringsavgift dessutom få tas ut för den tid som kontrollavgiften avser.

Liksom beträffande felparkeringsavgift finns det vid tomlmarksparke-ring situationer dä det får anses vara obilligt alt utkräva kontrollavgift. I förevarande lagförslag har därför intagits en bestämmelse om alt kontroll­avgift skall efterges när den olovliga parkeringen får anses ursäktlig med hänsyn till omständigheterna. Exempel på sädana fall kan vara att den som parkerat drabbats av någon sjukdom, alt bilen gått sönder eller att någon annan nödsituation inträffat. Den förare som åberopar sådan omständighet bör också vara beredd alt på något sätt kunna göra sitt påslående sanno­likt, t. ex. genom intyg eller vittnen. Andra länkbara situationer där mark­ägaren bör efterge kontrollavgiften är då fel på biljettautomaten uppslån på

 

Prop. 1983/84:104                                                   54

sådan lid alt det inle går att nå honom för etl meddelande eller då giltigt parkeringslillstånd uppvisas i efterhand. Del sistnämnda bör dock accepte­ras endast om bilföraren har månadskort eller liknande och under förut­sättning atl försumligheten inte upprepas alltför ofta.

6.4 Ägaransvar

1960 års parkeringskommitté föreslog (se avsnill 4.11) atl överträdelser av bestämmelser om tidsbegränsning och avgiftsbeläggning skulle avkri­minaliseras och att en civilrättslig avgift, kallad kontrollavgift, i stället skulle införas. Kommittén ansåg att en förutsättning för att detta system skulle bli effektivt var att ägaransvar samtidigt infördes.

Förslaget alt avkriminalisera vissa överträdelser vann inle gehör. Väg­trafikförordningens parkeringsregler och i lokala trafikföreskrifter angivna parkeringsbeslämmelser sanktionerades således även fortsättningsvis med böter. Däremot infördes i vägtrafikförordningen etl s. k. subsidiärt ägaran­svar, dvs. om det inte kunde utredas vem som fört det fordon som över­trätt parkeringsbestämmelserna skulle ägaren i stället dömas till straff. Endasl om fordonet frånhänts ägaren genom brott uteblev påföljd. Be­stämmelsen om s. k. subsidiärt ägaransvar överfördes senare till vägtrafik­kungörelsen, som trädde i kraft den 1 maj 1973.

I proposition 1975/76:106 med förslag till lag om felparkeringsavgift m. m. ansågs tiden mogen atl föreslå avkriminalisering av de flesta former av parkeringsförseelser och ersätta parkeringsboten med en avgifi, kallad felparkeringsavgift, som fordonsägaren skulle vara betalningsansvarig för. Därjämte föreslogs att invändningar mot parkeringsanmärkningar inle skulle stoppa förfarandet men att ägaren i efterhand skulle kunna begära rättelse eller bestrida betalningsskyldigheten. Lagen trädde i kraft den 1 april 1977.

När del gäller tomtmarksparkering har byggnadsstyrelsen i den i direkti­ven omnämnda skrivelsen till regeringen påpekat atl den rättsliga grunden är oklar när det gäller möjligheterna atl göra en bilägare ansvarig för parkering på tomtmark. När ägaren invänder att annan fört bilen, är det bl. a. av kostnadsskäl ej rimligt att göra utredning om vem som varil förare. Delta minskar styrelsens möjligheter att på ett effektivt och försvarbart sätt fullgöra uppgiften att kräva avgifter för parkeringsplatser på tomtmark och byggnadsstyrelsen anser det ytterst angeläget att lagstiftningen ändras så att slyrelsen vid överträdelse av angivna villkor får rätt alt rikta krav mol den registrerade ägaren av fordonet.

Med anledning av en motion i ämnet har lagutskottet i belänkande (LU 1977/78:31) uttalat att förutsättningarna för innehavare av parkeringsan­läggning att göra gällande betalningsanspråk på grund av olovlig parkering måsle förbättras och atl en möjlig väg är att man efter mönster av lagen om felparkeringsavgift ålägger bilägaren ett strikt ansvar för betalningsskyldig-

 

Prop. 1983/84:104                                                   55

hetens fullgörande. Utskottet fann det inte påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida men underströk viklen av att frågan snarast blev föremål för utredning. Liknande uttalande hade för övrigt också trafikutskottet gjort i sitt betänkande (TU 1975/76: 14) med anledning av propositionen om felparkeringsavgiftslagen. Datainspektionen har också i en promemoria 1977-10-26 pekat på att nuvarande förhållanden utgör problem vid tillämp­ning av 8 § inkassolagen. Enligt denna bestämmelse bör inkassoåtgärd inte vidtas, om det föreligger sannolika skäl för alt en fordran inle är lagligen grundad eller om fordringen annars framstår som obefogad. I inkasso-ärende avseende kontrollavgift riktas kravet mot fordonsägaren, som inte torde vara skyldig atl betala avgiften om han inte fört fordonet. En lösning som innebär att fordonsägaren lagstiftningsvägen blir betalningsansvarig i likhet med vad som gäller felparkeringsavgift skulle enligt inspektionen undanröja alla oklarheter.

Justitiekanslern har med anledning av klagomål mol byggnadsstyrelsen angående avgiftsbeläggning av statliga parkeringsplatser i beslut den 12 januari 1976 gjort ett par principiella uttalanden. Den ena frågan avsåg texten på den skyll där parkeringsvillkoren angavs. Delta saknar intresse i förevarande sammanhang. Den andra frågan avsåg huruvida betalnings­anspråk kunde riktas mot annan än den som parkerat ett fordon. JK uttalade att svaret ytterst måste ges av domstol men att del enligt JK: s mening endast i undantagsfall lorde föreligga sådana omständigheter all ägaren kunde göras ansvarig för avgiften även om annan person fört bilen. JK ansåg slutligen alt det krävdes särskild lagstifining för att generellt uppnå alt ägaren blev ansvarig för belalning av avgiften.

Frågan om ägarens ansvar för belalning av kontrollavgift har varit före­mål för avgörande bl.a. i Svea hovrätt. För tio år sedan ogillades ett ersältningsyrkande när ägaren uppgav atl han inte själv parkerat sin bil på den aktuella platsen, att han ofta brukade låna ut sin bil till olika funktionä­rer inom en idrottsförening och atl han förgäves försökt ta reda på vem som disponerat bilen när påminnelse om kravel kom efler flera månader.

På senare år har avgöranden i första instans inneburit att ägaren ansetts ansvarig för betalning av kontrollavgiften om det var utrett alt fordonet stått uppställt i strid mot de skyltade parkeringsvillkoren och ägaren inte ansett sig böra medverka till att utreda vem som vid tillfället i fråga förfogade över bilen.

Många av våra tätorters centrala delar är planlagda och bebyggda före bilismen. Utrymmen på tomtmark för stillastående fordon finns därför inle i erforderiig utsträckning och gatumarken måsle reserveras för den rörliga trafiken. Det är med hänsyn härtill betydelsefullt all efterievnaden av parkeringsbeslämmelser på befintlig tomtmark förbättras. För detta krävs att man kan beivra överträdelser på elt snabbi och smidigt sätt. Nuvarande system bygger på uppfattningen att elt avtalsförhållande uppkommer mel­lan markägaren och fordonsföraren. Markägaren saknar emellertid oftast

 

Prop. 1983/84:104                                                   56

kännedom om vem som har parkerat fordonet och krav på kontrollavgift vid avtalsbrott måste riktas mot fordonsägaren, som kan identifieras ge­nom bilregistret. Om ägaren förnekar att han fört fordonet, har markägaren ofta mycket svårt atl bevisa vem betalningsskyldigheten åvilar. Trots alt domstolarna i en del fall lättat på bevisbördan synes avtalskonstruktionen utgöra en otillräcklig grund för utkrävande av kontrollavgift.

Vanligtvis är bilföraren och bilägaren samma person. I annat fall är det i regel en ägaren närstående person som kör bilen. Ägaren kan bestämma vem som får disponera fordonet. Del kan därför inle anföras några princi­piella invändningar mot att ålägga ägaren betalningsansvaret för kontroll­avgiften, särskill som strikt ägaransvar redan gäller för överträdelser på gatumark.

Det strikta ägaransvaret bör konstrueras så som ägaransvaret är upp­byggt enligt felparkeringsavgiftslagen. Föraren krävs genom att parke­ringsanmärkningen och betalningsanmaningen sätts på bilrutan. Om kon­trollavgiften inte eriäggs inom den på betalningsanmaningen angivna tiden krävs fordonsägaren på beloppet. Den som driver en parkeringsanläggning skall alltså inte behöva göra någon utredning om vem som fört fordonet utan påminnelser och efterföljande krav skall kunna riktas direkt mol ägaren. För det fall förare och ägare inte är samma person bör ägaren kunna kräva åter av föraren vad han visar sig ha eriagl med anledning av överträdelsen av parkeringsbestämmelserna.

När det gäller långtidsuthyrning av fordon (dvs. minst etl år) medför etl sådant ägaransvar inga problem. Hyresmannen betraktas som ägare i trafiklagstiftningens mening och antecknas i bilregistret. Krav på kontroll­avgift kommer att riktas direkt till hyresmannen.

I fråga om korttidsulhyrning sänds påminnelse om kontrollavgift till uihyrningsföreiagel. För att ge förelaget erforderiig lid alt efterforska hyresmannen ges ofta längre tidsfrist än beiräffande enskilda personer innan inkassokrav utsänds. Det har kommil till ulredningens kännedom att en del ulhyrningsföretag på senare tid krävt ersättning av de parkeringsbo­lag som begärt uppgift om hyresmannens namn och adress. Äv ulredning­en föreslaget strikt ägaransvar för överträdelser på tomtmarksparkeringar kommer liksom felparkeringsavgiflslagens beslämmelser alt göra uthyr­ningsföretagen belalningsansvariga för hyresmannens överträdelser. För bestämmelsernas efterlevnad är det av stor vikt att ägaransvar införs även för tomtmarksparkering och biluthyrningsföretagens problem kan inle anses vara så stora atl de motiverar någon inskränkning av del föreslagna ägaransvaret. I skrivelse till regeringen har Biluthyrningsbranschens Riks­förbund hemställt om ändring av ägaransvaret för felparkeringsavgifter. Efler utredning har TSV kommit fram lill alt frågan inte föranleder förslag till någon åtgärd. Skulle branschens problem i framtiden kunna lösas t. ex. med enklare rutiner med avseende på felparkeringsavgifterna, bör dessa också kunna tillämpas för kontrollavgifterna.

 

Prop. 1983/84:104                                                   57

I samband med diskussioner om bilägares betalningsansvar har för ut­redningen påpekats alt det inte är ovanligt att den registrerade ägaren är underårig. I sådana fall kan det uppstå svårigheter alt utkräva såväl felpar­keringsavgift som kontrollavgift. Eftersom underårig ägare inte kan bruka fordonet - åtminstone om det är fråga om en bil - är det sannoUkt ekonomiska skäl som gör alt den underårige registreras som ägare medan det får anses mesl troligt atl fordonet brukas av den underåriges förmyn­dare eller annan närstående familjemedlen. För att hindra atl den som nyttjar bilen missbrukar del förhållandet att ägaren är omyndig bör enligt utredningens mening en bestämmelse införas som ålägger förmyndaren betalningsskyldighet i dessa situationer. Detta bör gälla såväl felparke­ringsavgiftslagen som förslaget till lag om kontrollavgift vid tomtmarkspar­kering.

I proposifion 1980/81:21 med förslag till ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift föreslås att felparkeringsavgiftslagen blir tillämplig inte bara som nu på fordon som antecknats i bilregistret och molsvarande utländska register utan även på fordon som är upptagna i del militära fordonsregistrel och fordon som brukas med slöd av saluvagns-, turist-vagns-, exportvagns- och interimslicens. Ulredningen anser att kontrollav­gift vid överträdelse av parkeringsbestämmelser på tomtmark bör tas ut av samma fordonsägare som kan bli föremål för felparkeringsavgift. Utred­ningen föreslår därför att med fordonets ägare skall avses den som när överträdelsen skedde var antecknad som ägare i ovanstående register.

6.5 Övervakningen

Kontrollen av aU parkeringsföreskrifter i vägtrafiklagsliftningen och i lokala trafikföreskrifter efterievs har sedan lång tid skett genom polisens försorg. Genom lagsfiftning år 1957 öppnades möjlighel all för trafiköver­vakning anställa mindre kvalificerad personal än poliser. Motsvarande beslämmelser finns i dag i lagen (1964:321) om kommunal trafikövervak­ning. Enligl denna lag kan länsstyrelse efter ansökan av kommun besluta att kommunen skall ombesörja övervakning av efterlevnaden av sådana föreskrifter rörande parkering eller stannande som omfattas av förord­nande enligl lagen om felparkeringsavgift. Beslut får meddelas endasl om det krävs särskild personal för övervakningen. F. n. har 87 kommuner fåll förordnande all ombesörja Irafikövervakningen i kommunen. I andra kom­muner sköts övervakningen helt av polisen.

För övervakning av efterievnaden av bestämmelser för tomtmarkspar­kering finns inga formella krav på övervakningspersonalen. I praktiken fungerar det oftast så att kommunala parkeringsbolag efter avtal med gatukontoren anlitar de kommunala irafikövervakarna. Byggnadsstyrelsen köper också övervakningstjänsler av några kommuner men anlitar även vaktbolag för dessa uppgifter. SABO rekommenderar sina bostadsförelag

 

Prop. 1983/84:104                                                   58

alt utse någon eller några av förelagets anställda atl hjälpa till med över­vakningen och luftfartsverket har också till stor del egna anställda som sköter övervakningen. Specialinformation om skyltarna och deras inne­börd lämnas till dem som skall övervaka efterlevnaden av bestämmelser­na. En del parkeringsbolag åtar sig uppdrag att övervaka parkeringsplatser vid bostäder, industrier, färjelägen etc.

Den ulbildning som ges kommunala trafikövervakare torde vara så om­fattande atl den väl uppfyller de krav man bör kunna ställa på dem som sköter övervakningen på lomlmarksparkeringar. På sådana parkeringar gäller i allmänhet enklare regler än på gatumark. För stora parkeringsbolag som har behov av en rationellt bedriven övervakning torde del vara lämp­ligt att anlita kommunala trafikövervakare med deras grundliga kunskaper och stora rutin. Men lagen om kontrollavgift är avsedd all kunna tillämpas även på små parkeringsplatser. Tillgången på kommunala trafikövervakare är inte i alla kommuner så stor atl del kan föreskrivas atl så kvalificerad personal skall anlitas för övervakningsuppdrag. Vidare har endasl 87 av landets drygt 240 kommuner egen trafikövervakning och i stora delar av landet torde det vara svårt all köpa sådana övervakningstjänsler. För mindre parkeringsplatser bör det därför ankomma på markägaren själv eller någon av hans anställda att handha övervakningen. Personal vid vaktbolag kan också komma i fråga för övervakningstjänster.

När det gäller frågan om övervakare av tomtmarksparkeringar bör ha särskilda kvalifikationer, har utredningen ansett att detta har nära sam­band med det fortsatta indrivningsförfarandet. För överträdelse av parke­ringsbestämmelser på gatumark gäller att utfärdad parkeringsanmärkning med betalningsanmaning är direkt indrivningsbar om felparkeringsavgiften inte erläggs efter ett par påminnelser. När denna rättsverkan knyts till parkeringsanmärkningen är det viktigt att det slälls krav på utbildning hos övervakaren. Som framgår i detta kapitels inledningsavsnitt och nästföl­jande avsnitt har utredningen stannat för att bibehålla inkassokrav och domstolsförfarande för att utverka en exekutionstitel om kontrollavgift inte erläggs frivilligt. Den utfärdade parkeringsanmärkningen vid parke­ringsöverträdelser på tomtmark blir därför bara ett bevismedel. Eftersom del inle fordras några särskilda krav på ulbildning för att sända ut elt inkassokrav eller inge en ansökan om betalningsföreläggande i andra sam­manhang är det inte rimligt att uppställa speciella krav för övervakning av tomtmarksparkeringar, när ingen rättsverkan knyts till parkeringsanmärk­ningen.

Sammanfattningsvis vill ulredningen framhålla vikten av alt de personer som har ansvaret för övervakningen på parkeringsplatserna får erforderlig utbildning. Della slår utredningen fast genom att i förslaget till lag om kontrollavgift vid tomtmarksparkering föreskriva att om markägaren inte själv utställer betalningsanmaning, skall personal som fått för ändamålet lämplig utbildning göra det. Ulredningen anser alltså att några i lag bestäm-

 

Prop. 1983/84:104                                                   59

da krav på utbildning inte bör anges men att det är betydelsefullt atl övervakningspersonalen är väl informerad om gällande parkeringsbesläm­melser. Till skillnad mol gatumarksparkeringen är utfärdande av parke­ringsanmärkning avseende överträdelse av parkeringsbestämmelser på tomtmark inte någon form av myndighetsutövning och polisen bör inte användas för sådana övervakningsuppdrag. Det torde dock vara av vikt atl man anlitar omdömesgilla personer som övervakare på tomtmark så att det inte uppstår någon form av personförföljelse eller andra oegenlligheter mot dem som nyttjar parkeringsplatsen.

6.6 Inkasseringsförfarandet

Privalrättsliga fordringar, som krav på kontrollavgifter avser, måste för verkställighet ha en exekutionstitel, dvs. betalningsförpliktelsen skall vara fastslagen på visst sätt i en handling. Vanligast i detta sammanhang är domstolars domar och beslut. För att utmätning skall kunna ske måste dessa exekutionstitlar inges till kronofogdemyndigheten. Sådana mål kal­las enskilda mål hos kronofogdemyndigheten.

Åven offentligrätlsliga fordringar förutsätter en exekutionstitel för verk­ställighet. Det kan l.ex. vara en dom, varigenom har ålagts böter eller viten. För verkställighet hos kronofogdemyndigheten krävs emellertid inle generellt att offentligrättsliga fordringars exekutionstitlar inges. I stället används i indrivningsarbetet sammanställningar av ohka exekutionstitlar, l.ex. restlängder, saköreslängder eller andra indrivningshandlingar, som statliga och kommunala myndigheter upprättar på grundval av debiterings­beslut. Åven TSV: s listor över obetalda felparkeringsavgifter hör hil. Kronofogdemyndigheten lar i sådana fall inle någon befattning med bak­omliggande exekutionstitel. Offentligrättsliga fordringar handläggs som allmänna mål hos kronofogdemyndigheten.

Privala exekutionstitlar, dvs. exekutionstitlar som tillkommit utan myn­dighels medverkan, godtages endast i mycket begränsad omfattning i svensk rätt. Någon utökad användning av privata exekutionstitlar föreslås inte i förslaget till utsökningsbalk (prop. 1980/81:8).

Vid diskussion med företrädare för riksskatleverket om möjligheten att låta en utfärdad parkeringsanmärkning avseende överträdelse på tomt­mark uigöra exekutionstitel och därmed i likhet med felparkeringsavgif­terna handläggas som allmänt mål hos kronofogdemyndigheten har riks­skatteverkets företrädare motsatt sig en sådan omläggning främst med hänsyn till att detta skulle rubba de grundläggande principerna i vår exeku­tionsrältsliga lagstifining. Krav på kontrollavgifter är inte en offenlligrätls­lig fordran. Även i förslaget till utsökningsbalk (prop. 1980/81:8) håller man fast vid alt allmänt mål hos kronofogdemyndigheten avser fordringar som tillkommer slaten samt i vissa fall kommun. Kontrollavgifterna där­emot skulle ju tillfalla markägare av olika slag, l.ex. kommunala bolag.

 

Prop. 1983/84:104                                                   60

enskilda företag, privatpersoner saml stal och kommun i egenskap av markägare.

Riksskatteverket har vidare uppgivit atl kronofogdemyndigheternas ar­betsbelastning har ökat markant på senare år utan all molsvarande perso­nalförstärkning erhållits. Della gäller såväl allmänna som enskilda mål. De enskilda målen kräver störst arbetsinsats bl.a. genom att akter måste läggas upp och vissa tidsfrister måsle hållas (f n. skall utmätning ske inom 4 veckor från del att målet kom in lill kronofogdemyndigheten). Om fordringar avseende kontrollavgifter skulle indrivas som allmänna mål, skulle visserligen de enskilda målen minska men de allmänna målen skulle enligl riksskatteverket sannolikt öka än mer beroende på atl exekulionsav-gifl inte ullas i allmänna mål, varför borgenärerna kan förväntas utan solidiletskontroll överlämna samtliga obetalda kontrollavgifter för indriv­ning. Riksskatteverkets antaganden stöds i viss mån av den tidigare re­dovisade statistiken (se avsnitt 5.4), varav framgår att ca 24% av utfärdade felparkeringsavgifter överlämnas för indrivning medan molsvarande siffra för kontrollavgifter enligt Handels- och Juristinkasso (HoJ) är bara 4%.

I många kommuner har de lokala trafikföreskrifterna på tomtmark upp­hävts och civilrättslig parkering har införts. I en del kommuner har bildats kommunala parkeringsbolag för att driva parkeringsverksamheten på pri­vaträttsligt disponerad mark. Åven en del landsting har på sjukhusonirå-den övergått ull civilrättslig parkeringsverksamhet och många bostadsföre­lag reglerar parkeringen på samma sätt. Huvudsakligen får detta antas bero på att markägaren då själv får vinslen av parkeringsverksamheten. Systemet med civilrättslig parkering har blivit betydande och sysselsätter många personer. HoJ räknar rned alt från sina uppdragsgivare få ca 285 000 parkeringsanmärkningar under år 1980. Arbelel med indrivning av kontrollavgifterna har medfört atl HoJ inköpt en egen datoranläggning och kontrollavgifterna omfattar mer än hälften av inkassoföretagets verksam­het ur ärendesynpunkt. HoJ: s verksamhel synes vara rationellt upplagd och kan anses jämförbar med TSV:s handläggning av felparkeringsav­gifter.

HoJ och en del av dess största uppdragsgivare har flera gånger uttalat att det civilrällsliga systemet är atl föredra jämfört med det offentligrätlsliga. Man har därvid bl. a. framhållit atl felparkerare på tomtmark betalar snab­bare beroende på rädslan för alt hamna i kreditupplysningsregister och de ökade kostnader som det civilrättsliga indrivningssystemet medför. En annan fördel med del civilrättsliga systemet uppges vara att beroendet av statliga myndigheter blir mindre. I första hand åsyftas därmed atl man slipper handläggningen vid polismyndigheten och TSV.

HoJ har också påpekat att borgenärerna genom solidilelsundersökning av gäldenären såväl före ingivande av ansökan om betalningsföreläggande som före ansökan om utmätning sållar bort en mängd krav. Detta sker bl.a. av den anledningen att sökanden/borgenären själv får svara för an-

 

Prop. 1983/84:104                                                   61

sökningsavgiften hos domstol och exekulionsavgiften när gäldenären sak­nar utmätningsbara tillgångar. Sådan solidilelsundersökning sker inle i det offentligrättsliga systemet utan där överiämnas samtliga obetalda felpar­keringsavgifter Ull kronofogdemyndigheten. Ulmälningsavgift tas inte ut vid indrivning av felparkeringsavgift.

Eftersom HoJ: s statistik grundar sig på ingående och utgående balans är det svårt att se när belalning för en viss kontrollavgift eriäggs. På grund av de fillkommande kostnaderna och risken att hamna i kreditupplysningsre­gister kan man enligt ulredningens mening våga anta alt kontrollavgifterna betalas något snabbare än felparkeringsavgifterna. De båda systemen torde emellertid inte utvisa några nämnvärda skillnader i betalningsfre­kvens om man ser lill en längre tidsperiod. Den fidigare nämnda förhöj­ningen av felparkeringsavgiften (se avsnitt 4.9) kan också antas medföra snabbare inbetalning av dessa avgifter. En del gäldenärer sållas bort ge­nom HoJ: s solidiletsprövning och blir aldrig föremål för utmätning trots upprepade parkeringsförseelser. I det offentligrätlsliga systemet ligger kra­vet mot samma gäldenärer kvar hos kronofogden och så snart en tillgång yppas tas denna i mät för felparkeringsavgiften. Det är således svårt att se någon egentlig skillnad i betalningsresultat när man jämför de båda syste­men.

Om man utgår från HoJ: s uppgifter och inte beaktar effekten av den föreslagna förhöjningen av felparkeringsavgiften skulle en omläggning av indrivningen av kontrollavgifter från enskilt tillallmänt mål medföra en ökning av antalet mål hos kronofogdemyndigheterna från ca 11000 mål (4% av 285000) till ca 70000 (24% av 285000). Därtill kommer alla mäl som inges av borgenärer, vilka inle anlitar HoJ. Även om man beaktar att 30-35000 mål om betalningsförelägganden skulle försvinna från landels tingsrätter, skulle en tänkt omläggning från enskilda till allmänna mål inte medföra någon vinst ur personalbesparingssynpunkt. En sådan omlägg­ning skulle dessutom öka arbetsbelastningen för polisen, åklagarmyndig­heten och domstolarna genom flera ansökningar om rättelse respekfive befrielse av betalningsskyldigheten. Därtill kommer att försök med databe­handling av må) om betalningsföreläggande planeras vid vissa domstolar, vilket kan väntas förenkla hanteringen vid dessa myndigheter.

Främst anser utredningen att det skulle fordras principiella förändringar i den exekutionsrättsliga lagstiftningen som inte är genomförbara i dag om enskilda borgenärers fordringar på kontrollavgifter skulle kunna indrivas som allmänna mål hos kronofogdemyndigheten. Endast om kontrollavgif­ten fillföll staten eller kommun, som då också fick åla sig ansvaret för övervakning, skulle denna direklindrivning kunna komma till slånd. Detta kan emellertid inte anses förenligt med kommunernas nuvarande parke­ringspolitik då ju flera kommuner har överiåfit den civilrällsliga parkering­en till särskilda bolag. Inom Slockholms kommun har man t.o.m. under­sökt om det är möjligt att överiåta även administrationen av gatumarksparkeringen till det kommunala parkeringsbolaget.

 

Prop. 1983/84:104                                                   62

Dessa och andra skäl har således lett fram till att utredningen föreslår att det nuvarande förfarandet med inkassokrav och ansökan om betalningsfö­reläggande rörande kontrollavgift samt indrivning som enskilt mål hos kronofogdemyndigheten skall bibehållas.

En nackdel från bilisternas synpunkl med del civilrättsliga systemet är att det utöver kontrollavgiften kan fillkomma betydande kostnader för inkassering m.m., för närvarande 400 kr., vilket belopp inom kort stiger till 600 kr. (se avsnitt 4.14). Detta belopp kan tyckas orimligt stort i förhållande lill den ursprungliga kontrollavgiften. Kostnaderna uppstår emellertid successivt i förfarandet och drabbar hårdast den mycket för­sumlige gäldenären. Enligt utredningens mening saknas skäl att föreskriva några speciella undantag från vad som i allmänhel gäller om rällegångs-och exekutionskostnader beträffande enskilda fordringar.

Utredningen vill påpeka att inget synes hindra att TSV inom ramen för sin uppdragsverksamhet åtar sig att biträda markägare med indrivning av kontrollavgifter.

6.7 Flyttning av fordon

För huvudpunkterna i lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall har redogjorts i avsnitt 4.10.

Lagen innebär - mycket kortfattat - att vissa myndigheter har räll att ingripa mot olämpligt uppställda fordon när vissa allmänna intressen som angetts i tre punkter påfordrar del. Den omfattar fordon som ställts upp olämpligt från trafik- och väghållningssynpunkt samt övergivna fordon. Genom en ändring av lagen som genomfördes i samband med alt felparke­ringsavgiftslagen trädde i kraft föreskrevs att om fordon uppställts i strid mot föreskrift om stannande eller parkering skall fara för trafikolycka eller hinder i trafiken anses föreligga, om det ej är osannolikt atl fara uppstår eller hinder uppkommer (2§ sista stycket).

Om man ser på förutsättningarna för ingripande, avser punkt 1 flyttning med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten i trafiken medan punkt 2 avser flyttning av fordon som försvårar renhållning, snöröjning och annat arbete på väg.

Den Iredje och sista punkten medger flyttning av fordon som under vissa förutsättningar betraktas som övergivet.

Bilflyltningslagen har tillkommit för att skydda allmänna intressen så­som trafiksäkerhet, väghållning, naturvård etc. Den torde i princip vara tillämplig på tomtmark. Enskild markägare får emellertid inte själv flytta fordon - med undanlag av rena bilvrak - ulan måste vända sig till en myndighet, som enligt lagen är berättigad att meddela och verkställa beslut om flyttning.

1960 års parkeringskommilté ansåg alt enskilda intressen borde tillgo­doses genom att nya grunder för rätten all flytta fordon infördes. Kommit-

 

Prop. 1983/84:104                                                   63

tén tänkte därvid på att markägaren behövde skyddas mot intrång i situa­tioner där man obehörigt utnyttjade bilplatser, som var uthyrda eller reser­verade för visst fordon eller viss fordonskategori. Likaså borde markäga­ren skyddas mot uppställning på mark som endast i begränsad utsträckning var upplåten för trafik, t. ex. lastgator, körbara gångvägar, skolgårdar och festplatser. Eftersom den s.k. flyttningslagen varil tillämplig endast kort tid när parkeringskommiltén avlämnade sitt betänkande och eftersom re­formering av utsökningsrätten pågick föreslog kommittén emellertid inga ändringar i flyttningslagen.

Liksom parkeringskommittén anser utredningen att flyltningslagen bör kompletteras så att enskilda intressen bättre tillgodoses. Proposition om handräckningslag kommer att läggas för riksdagen tidigast vid årsskiftet 1980/81 och den viktigaste nyheten i denna lag - såvitt nu är i fråga -torde bli atl överexekutorsinstitutionen avskaffas. Den summariska processen inför överexekutor föreslås ersättas med elt liknande förfarande vid allmän domstol. Detta torde innebära atl det kommer att ta viss tid innan beslut om handräckning kan meddelas. För att få bort olovligt uppställda fordon synes handräckningsförfarandel inte vara tillräckligt verksamt. Utredningen föreslår därför införande av en ny flyttningsgrund i flyltningslagen.

Genom ulredningens lagförslag öppnas möjlighel att i ökad utsträckning ta ut kontrollavgift. Om detta inte är Ullräckligt verksamt bör flyttning kunna tillgripas. Med stöd av 2§ första stycket 1. flyltningslagen kan fordonet i vissa fall flyttas på grund av atl hinder i trafiken anses föreligga. Detta torde exempelvis vara fallet om en bil uppställs på en parkeringsplats så atl den hindrar andra bilar att komma till eller från sina platser. För övriga fall där någon olovHgen ställer sitt fordon på en parkeringsplats utan att iaktta föreskrivna villkor, bör emellertid införas en flyttningsgrund som kan tillämpas efter viss tids besittningsintrång även om man inle kan säga att fordonet utgör hinder i trafiken. Enligl utredningen bör kontrollavgift vara den normala påföljden för parkeringsöverträdelser och utredningen har också föreslagit att ny kontrollavgift får uttas efter 24 timmar och atl maximall fem kontrollavgifter får tas ut (se avsnitt 6.8). Eftersom parke­ringsvillkoren ofta är lindrigare över veckosluten, kommer dessa avgifter många gånger att motsvara en veckas felparkering. Härefter får man över­väga att flytta fordonet och utredningen föreslår därför att en bil som under sju dagar i följd stått olovligt uppställd får flyttas. Denna flyttningsgrund bör kunna tillämpas inte bara beträffande fordon som felparkerats på iordningställda parkeringsplatser utan även i fråga om olovligt uppställda fordon på all sorts mark, l.ex. villatomter, grönområden, skogsmark etc. Om en bil parkeras på annans förhyrda parkeringsplats bör den ibland kunna flyttas enligt 2§ första stycket 1. Della gäller l.ex. om det råder brist på parkeringsplatser inom området och hyresmannen därigenom drabbas av stora svårigheter att parkera sin bil. Skulle så ej vara fallet blir den nu föreslagna flyttningsgrunden i vart fall tillämplig.

 

Prop. 1983/84:104                                                   64

Med den föreslagna utvidgningen av flyltningslagen avser utredningen inte att inskränka en markägares möjlighel atl hos överexekutor utverka beslul om handräckning för bortskaffande av fordon.

Enligt gällande lag kan beslut om flyttning meddelas av polismyndighe­ten. Beslutsrätt tillkommer också kommunal myndighet när flyttning av fordon sker av trafiksäkerhets- eller framkomlighelsskäl (2 § första stycket I.) och kommunen har egen trafikövervakning. Den som meddelat beslut svarar också för verkställigheten.

När det gäller flyttning av fordon på övriga grunder finns ingen i lag given beslutanderätt för kommun. Efler ansökan kan dock vägförvaltning-en eller kommunal myndighet få sådan beslutsrätt. Regeringen har år 1979 delegerat lill länsstyrelserna att bestämma om vägförvaltning eller kommu­nal myndighet själv skall få fatta beslut om flyttning av fordon i dessa fall. Ett 20-tal kommuner har utnyttjat denna möjlighet. Beslut om flyttning av väghållningsskäl eller på grund av att fordonet är övergivet verkställs av den som begäa beslutet, dvs. vägförvaltningen eller en kommunal myndig­het. Det finns alltså inget utrymme för en enskild markägare atl besluta eller verkställa beslul om flyttning.

Enligt tomtparkeringsutredningen bör beslutsfunktionen inte ändras. Enskild markägare bör därför kunna vända sig till polismyndigheten med en begäran om beslut att flytta elt fordon. Den utredning som erfordras som beslutsunderlag bör markägaren själv verkställa. Markägaren bör emellertid också i vissa fall kunna vända sig till kommunen för atl få elt beslut om flyttning. Som framgått av redovisningen av enkäten (se avsnitt 5.1) förekommer detta redan i dag.

Enligl lagen bygger kommunal myndighets befattning med flyttning av fordon på frivillighet. Visserligen har i kommun med egen trafikövervak­ning kommunal myndighet en i lag stadgad rättighet att själv beslula om flyttning av fordon av trafiksäkerhets- eller framkomlighetsskäl men myn­digheten kan välja om den själv vill fatta beslut eller låta polisen göra det. När del gäller flyllningsgrunderna väghållningsskäl och övergivet fordon har vissa kommuner begärt och fått beslutanderätt. Del måste betyda all dessa kommunala myndigheier är beredda all pröva föreliggande omstän­digheter och fatta beslut i flyllningsfrågan. En del kommuner kan t. o. m. tänkas ha stor erfarenhet av sådana situationer. Utredningen har därför stannat vid ett förslag som innebär att markägaren för atl erhålla etl flyttningsbeslui skall kunna vända sig till polismyndigheten men även lill sådan kommunal myndighet som kan fatta beslut om flyttning enligt 2§ första stycket 3.

När det gäller verkställighet av elt flyttningsbeslut bör del öppnas möj­lighet för markägaren atl själv verkställa beslutet om det sker under be­tryggande former. Vanligtvis kommer bärgningsföretag eller liknande atl anlitas och då torde inte föreligga några problem. Gäller del all bara flytta fordonet en kort sträcka inom en parkeringsanläggning kan del finnas

 

Prop. 1983/84:104                                                   65

enklare förfaringssätt som bör accepteras. Viktigast är att flyttningen sker genom person med erfarenhet av bilflyttning och med lämpliga hjälpmedel. Om den beslutande myndigheten åläggs all pröva av markägaren föreslaget sätt för verkställighet, bör det inle finnas några invändningar mot att markägaren själv flyttar det olämpligt uppställda fordonet. Om myndighe­ten ej medger markägaren att flytta fordonet, bör det ankomma på myndig­heten aft verkställa beslutet.

I flyttningslagen finns vissa föreskrifter om kungörelse, undersökningar och åtgärder som skall utföras för att underrätta fordonsägaren om flytt­ningen. Detta förfarande åvilar enligt gällande lag den verkställande myn­digheten. Det torde också vara myndigheten som bäst känner till vad som skall utföras. Åven beträffande den nya flyttningsgrunden bör därför dessa åtgärder vidtas av den verkställande myndigheten eller - då markägaren fått tillstånd att själv flytta fordonet - av den beslutande myndigheten.

Om fordonsägaren inte låter höra av sig inom viss tid tillfaller fordonet enligt flyttningslagen kommunen, om flyttningen verkställts av kommunal myndighet, och i annat fall staten. Ett fordon som flyttas av kommunen på den av utredningen föreslagna flyttningsgrunden bör enligt utredningens mening följa samma regel. Om kommunen däremot låter markägaren själv verkställa flyttningen, kommer fordonet att tillfalla staten. Detta är inte onaturligt eftersom det inte bör tillfalla markägaren och kommunen genom sitt ställningslagande har avstått från sina anspråk. Om en kommunal myndighet har atl ta ställning till om den skall låta markägaren själv verkställa flyttningsbeslutet bör den alltså överväga vilken konsekvens detta kan få för den händelse fordonet inte avhämtas.

Om kostnaden för förfarandet vid flyttning enligt den föreslagna flylt-ningsgrunden inte kan tas ut av fordonsägaren eller ur fordonets värde, bör finnas en bestämmelse som förpliktar markägaren att svara för denna kostnad. Detta innebär atl markägaren i vissa fall kan komma att slutligt få stå för flyttningskostnaden. Den beslutande myndigheten bör också kunna kräva förskott av markägaren om risk föreligger att kostnadstäckning inte kan erhållas.

I samband med att ersättning för flyttningskostnaden erläggs, är det lämpligt att bereda den betalningsskyldige möjlighet att betala även kon­trollavgiften. Vägrar han detta kan den som tagit hand om det flyttade fordonet inte göra annat än att anvisa fordonet som utmätningsobjekt hos kronofogdemyndigheten för den händelse det hos utmätningsmannen skul­le finnas exigibla fordringar på kontrollavgift eller felparkeringsavgift.

6.8 Ny avgift vid långvarig felparkering på gatumark och tomtmark

På parkeringsplatser på tomtmark är det i dag vanligt all markägaren förbehåller sig rätt atl utta en ny kontrollavgift för varje påbörjat kalender­dygn som ett fordon stått uppställt i strid mot de villkor som gäller för parkeringsplatsen i fråga.

5   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 104

Prop. 1983/84:104                                                   66

I lagen om felparkeringsavgift och i förarbetena lill denna har inte nämnts något om möjligheten att utta en ny felparkeringsavgift för fordon som på gatumark står uppställda i strid mot gällande föreskrifter om stannande och parkering. Såvitt utredningen har bekant finns det heller inte någon kommun som utfärdar mer än en parkeringsanmärkning för samma överträdelse oavsett hur länge den pågår.

Genom den i direktiven (se avsnitt 2.1) omnämnda skrivelsen från Stockholms kommun har kommunen hemställt om en ändring av gällande lag för att göra det möjligl att tillämpa s.k. successiva felparkeringsav­gifter. I en promemoria som låg till grund för kommunstyrelsens beslut har gatukontoret ansett att det för närvarande inte föreligger juridiska möjhg­heter att påföra flera felparkeringsavgifter vid en pågående parkeringsför­seelse. Föredragande borgarrådet påpekade det ofillfredsställande i att en bil som påförts en parkeringsanmärkning med felparkeringsavgift kan stå kvar på en parkeringsplats hur länge som helst utan att ägaren riskerar ytterligare påföljder. Visserligen kunde kommunen formellt ha rätt att flytta bilen men denna åtgärd ansågs inte stå i rimlig proportion till förseel­sens art och borde därför inte tillgripas.

När del gäller gatumarksparkeringen regleras denna mestadels av kom­munen genom lokala trafikföreskrifter. Sådana föreskrifter innebär ofta fidsbegränsning och avgiftsbeläggning. Reglerna om tidsbegränsning är vanligen konstruerade så att ett fordon inte tillåls parkera på samma plats mer än högst 24 timmar. Undantag har dock gjorts för de platser där försök med s. k. boendeparkering på gatumark bedrivs. Reglerna om avgiftsbe­läggning innebär vanligtvis att parkering på gatumark under daglid betingar en avgift som varierar i storlek beroende på gatans karaktär och belägenhet i kommunen.

Avgift brukar uttas för 10 ä 12 timmar per dygn. På tomtmark, som är upplåten för allmän parkering, brukar markägaren oftast inte ange några regler för tidsbegränsning.

För att öka omsättningen av bilar och undvika onödig långtidsparkering på gatumark har man alltså genom lokala trafikföreskrifter infört tidsbe­gränsning. Avgiftsbeläggning har införts bl. a. för att lättare kunna kontrol­lera att bestämmelserna om tidsbegränsning iakttas. Överträdelse av dessa och andra bestämmelser om stannande och parkering enligt VTK eller lokala trafikföreskrifter beivras med felparkeringsavgift. Som ytterligare påföljd kan man drabbas av att fordonet flyttas. Bestämmelserna om flyttning av fordon har återgivits i tidigare avsnitt. Rent teoretiskt torde flyttningslagen kunna åberopas i en mängd situationer men flyttning av fordon anses ofta vara en alltför omfattande åtgärd med hänsyn till förseel­sens art och används därför mest när etl fordon står uppställt på elt trafikfarligt eller hindrande sätt. För att kommunerna inte skall överväga att tillgripa flyttningsmöjligheten i ökad utsträckning men ändå ha ett påtryckningsmedel mot långvarig felparkering föreslår utredningen atl det

 

Prop. 1983/84:104                                                   67

- i likhet med vad som nu tillämpas för olovlig parkering på tomtmark - i felparkeringsavgiftslagen skall införas en möjlighet all påföra den felpar­kerande ytterligare felparkeringsavgift vid långvarig felparkering. Det bör naturligtvis vara frivilligt för kommunerna alt använda sig av denna möjlig­het, för det fall att det skulle visa sig att övervakningsrutinerna och annan kontroll blir alltför tidsödande.

Nuvarande villkor för parkering på tomtmark medför atl ny kontrollav­gift kan påföras efter endast kort lid när ell fordon är olovligt uppställt både före och efter midnatt. För alt förhindra detta och för alt göra regeln enhetlig för gatumark och tomtmark, föreslår utredningen att ny felparke­ringsavgift respektive ny kontrollavgift får utlas försl viss tid efter det att parkeringsanmärkning första gången utfärdats. Vid övervägande av olika uppkommande praktiska frågor har ulredningen stannat för atl föreslå 24 timmar som ett lämpligt lidsintervall för möjligheten att påföra ell felpar­kerat fordon ny felparkerings- respektive kontrollavgift.

Rätten atl debitera nya avgifter vid långvarig felparkering bör emellertid inte vara obegränsad. Efter några utfärdade anmärkningar bör ägaren till fordonet eflerforskas och uppmanas att flytta fordonet. Om del inle rör sig om etl bilvrak torde ägaren också ulan större svårighet kunna uppspåras. Eventuellt kan han ange sådana skäl lill alt fordonet kvarlämnats att det vore oskäligt att ta ut ytterligare avgifter. Ibland är det ett stulet fordon som blivit slående på parkeringsplatsen och i sådant fall är det meningslöst atl utfärda ytteriigare parkeringsanmärkningar. Endast för de fordonsägare som avsiktligt åsidosätter gällande parkeringsbestämmelser kan finnas skäl att påföra flera nya felparkeringsavgifter. Vad som sagts gäller inte bara gatumark utan även tomtmark.

För nu angivna situationer bör antalet debiterade felparkeringsavgifter och kontrollavgifter uppgå till högst fem stycken för samma överträdelse. Med de avgifter som uttas i slutet av år 1980 skulle detta innebära en total avgiftsbelastning på 300-500 kr. Härefter har sannolikt en vecka förflutit och om fordonet fortfarande står kvar kan ett beslul om flyttning av fordonet aktualiseras. Därvid torde 2 § första stycket 1. eller 2. lagen om flyttning av fordon i vissa fall ofta bli tillämplig för felaktigt uppställt fordon på gatumark. För molsvarande förhållanden på tomtmark har ut­redningen, som framgått av föregående avsnitt, föreslagit ändring av den s. k. flyttningslagen innebärande att felparkerat fordon får flyttas efler sju dagar.

6.9 Ekonomiska överväganden

Det presenterade lagförslaget om uttagande av kontrollavgift vid toml-marksparkering beräknas inle få några stora ekonomiska konsekvenser. Parkéringsöverträdelser vid bostadsområden beivras vanligen genom po­lisanmälan och åtal för egenmäktigt förfarande, när områdena inte är

 

Prop. 1983/84:104                                                   68

skyltade så att kontrollavgift kan uttas. Genom del nya lagförslaget är avsikten atl alla dessa överträdelser i första hand skall beivras med kon­trollavgift. Anlalel brottmål rörande parkeringsöverträdelser på tomtmark kommer således alt minska. Man får emellertid räkna med en viss ökning av målen om betalningsföreläggande. För dessa uttas tingsrättens kostna­der genom ansökningsavgift och staten lorde inte förlora något på omför­delningen. Införandet av ägaransvar även för den civilrättsligt bedrivna parkeringsverksamheten får å andra sidan antas motverka denna ökning och kan t.o.m. medföra all totala antalet mål om belalningsföreläggande rörande kontrollavgift minskar något.

I prop. 1980/81: 21 föresläs ändringar av felparkeringsavgiftslagen inne­bärande bl. a. att militära fordon samt fordon som är upptagna i vissa andra regisler skall omfatlas av felparkeringsavgiftslagen. Tomtparkeringsutred­ningen föreslår att lagen om kontrollavgift blir tillämplig på fordon i samma register. I förarbetena till ovannämnda proposition har inle angivits några kostnader för alt anlita registren i fråga. Det är generaltulistyrelsen, Irafik­säkerhetsverket och försvarets materielverk som är registerförare. Ulred­ningen utgår ifrån aU myndigheten kommer att ta upp frågan om avgift för tillgång till registren om det blir många förfrågningar och myndigheten inte anser sig kunna stå för kostnaderna.

På den privata sektorn är det främst biluthyrningsföretagen som drabbas av kostnader. I felparkeringsavgiftssystemet får företagen vid korttidsul­hyrning betala felparkeringsavgifterna och sedan kräva hyresmannen. Om tomtparkeringsutredningens förslag genomförs, kommer ägaransvar att gälla även för felparkering på tomtmark. Biluthyrningsföretagen får då kostnader för att ligga ute med de belopp som kontrollavgiften uppgår till och som hyresmannen inte betalar genast.

Särskilda svårigheter uppslår då hyresmannen är bosatt utomlands. Problemen är emellertid likartade för felparkering på gatumark och på tomtmark. Utredningen anser inle det finns skäl alt på grund av ovanståen­de föreslå några särskilda bestämmelser för biluthyrningsföretagen med avseende på ägaransvaret.

7   Specialmotivering

7.1 Lagen om kontrollavgift vid tomtmarksparkering

Ulredningen har valt att behålla det nu vanliga uttrycket kontrollavgift, trots att sådan avgift i flera fall kan utgå även när det inte är fråga om avgiflsbelagd parkering och någon regelmässig kontroll inle sker. Uttryc­ket har ansetts mer talande än uttrycken extraavgift, tilläggsavgift eller liknande. Utredningen har inte velat använda begreppel felparkeringsav­gift för att de båda avgiftssystemen inte skall förväxlas.

 

Prop. 1983/84:104                                                                 69

Den föreslagna lagen har gjorts så lik felparkeringsavgiftslagen som möjligt. De stora olikheter som ändå finns beror huvudsakligen på att felparkeringsavgiften är omedelbart indrivningsbar, medan kontrollavgif­ten kan utsökas först efter domstolsförfarande. I någon mån har lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik och bestämmelsema i trafikskadelagen (1975:1410) om irafikförsäkringsavgift fått tjänstgöra som förebild.

1§

Lagen ger alla markägare rätt att ta ut kontrollavgift oavsett om parke­ringen är avgiftsbelagd eller ej. I efterföljande paragrafer uppsatts dock vissa krav för att markägaren skall kunna utöva denna rätt.

Om markägaren har givit någon annan i uppdrag att förvalta parkerings­platsen, t. ex. ett kommunalt parkeringsbolag, tillkommer rätten all la ut kontrollavgift förvaltaren om inget annat bestämts i avtalet dem emellan. Genom aU förvaltarens räUigheter anges i lagen bör han normalt inte behöva för fordonsägaren eller inför domstol förete det avtal varigenom han erhållit uppdraget.

De fordonskategorier som kan bli föremål för kontrollavgift är desamma som kommer aU bli föremål för felparkeringsavgift om regeringens propo­sition 1980/81:21 med förslag till ändring i lagen (1976:206) om felparke­ringsavgift bifalls av riksdagen.

2§

Rätten att la ut kontrollavgift skall endast finnas om den som parkerar sitt fordon blivit upplyst om vilka villkor som gäller och om detta skett på ett sätt som är begripligt. Frågan om utmårkning av parkeringsförbud och parkeringsvillkor har behandlats i avsnitt 6.2.

3§

Paragrafen utgår från gällande felparkeringsavgift inom kommunen. I de kommuner som tillämpar olika avgiftsbelopp beroende på överträdelsens art eller på överträdelsens lokalisering har kontrollavgiftens maximibelopp knutits till närmast liggande felparkeringsavgiftsbelopp. Se vidare avsnitt 6.3.

4§

Eftersom kontrollavgiften uppgår till ett belopp som vanligtvis vida överstiger den förlorade parkeringsavgiften är det lämpligt att kontrollav­gift får utlas endast en gång per 24-timmarsperiod. För alt förhindra att obegränsat antal kontrollavgifter påförs den felparkerande har en gräns satts vid fem avgifter. Paragrafen molsvarar utredningens förslag till änd­ring av 5 § felparkeringsavgiftslagen. Se också avsnitt 6.8.

För förhållandena på tomtmark innebär paragrafen från markägarens ■

 

Prop. 1983/84:104                                                   70

synpunkt en begränsning eftersom markägaren tidigare haft möjlighet -om det förbehållits på skylt — att ta ut ny kontrollavgift för varje påböijat kalenderdygn. Den första nya kontrollavgiften har därvid teoretiskt kunnat krävas efter mycket kort tid.

5§ Eftersom kontrollavgiften normalt uppgår till så högt belopp atl den väl

täcker utebliven parkeringsavgift för etl heh dygn, bör inle båda avgifterna

kunna utkrävas. För tydlighets skull anges detta i en särskild paragraf.

6§

Det finns situationer där krav på kontrollavgift inte bör vidhållas på grund av att den som parkerat fel har någon godtagbar ursäkt att framföra. Det kan t. ex. vara sådana situationer som atl föraren blivit fördröjd eller förhindrad att hämta sitt fordon på grund av sjukdom eller olyckshändelse. Det behöver inte heller vara föraren själv som drabbats utan även en nära anhörig. Det finns många andra liknande situafioner som dock är svåra alt räkna upp. Möjligheten att enligt 36 § avtalslagen jämka oskäligt avtalsvill­kor är inte tillräcklig, eftersom något verkligt avtal ofta inte kan anses föreligga. Efter mönster av bl.a. 2§ lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik bör i stället en särskild bestämmelse införas. Med hänsyn till att beloppen är tämligen små saknas anledning att införa möjlig­het att jämka beloppel. Detta skulle kunna ge upphov till onödiga tvister. Föraren bör genom telefonsamtal eller annat meddelande försöka informe­ra markägaren om det skedda. Vidare bör föraren försöka skaffa sig någon form av bevis för anledningen till att parkeringsvillkoren inte följts. Ätt uppvisa giltigt parkeringslillstånd i efterhand borde också kunna accepte­ras om fillständet gäller för en längre tid och om underlåtenheten att på föreskrivet sätt lägga tillståndet väl synligt i fordonet inte upprepas alltför ofta. Här liksom i övriga fall bör markägaren pröva invändningen och acceptera en godtagbar förklaring.

Paragrafen skall också tillämpas av domstol men har placerats långt fram i lagförslaget för alt markera att det bör vara markägarens goda omdöme som sållar bort de flesta ursäktliga fallen.

7§

Efter mönster av felparkeringsavgiftslagen har ägaransvar införts även för parkeringsöverträdelser på tomtmark. En formell skillnad är dock atl det klart sägs ut att även föraren är betalningsskyldig och att markägaren alltså i det civilrättsliga systemet kan kräva antingen föraren eller fordons­ägaren, om detta inle är samma person. Liksom när det gäller felparke­ringsavgiften bör fordonsägaren ha rätt att kräva åter av föraren vad han visar sig ha erlagt i kontrollavgift. Detta torde vara så självklart att någon särskild bestämmelse härom inte erfordras.

 

Prop. 1983/84:104                                                   71

Fordonsägare är den som vid överträdelsen var registrerad som ägare i de fordonsregisler som anges i 1 §. Lydelsen är densamma som i felparke­ringsavgiftslagen.

I paragrafens sista stycke stadgas att förmyndaren ansvarar lika med underårig ägare för kontrollavgiften. Paragrafen hade viss motsvarighet i vägtrafikförordningen men denna togs bort i VTK. Då det har anförts problem med utfående av kontrollavgifter när ägaren är underårig har stadgandet återinförts för felparkeringsfall. Åtminstone när det gäller bilar krävs atl förare fyllt 18 år. Vanligtvis är det en annan än den underårige ägaren som nyttjar fordonet. För detta bör förmyndaren ha ansvaret när det gäller att betala kontrollavgiften. Motsvarande stadgande skall enligt utredningens förslag införas för betalning av felparkeringsavgift.

8§

Här anges inga formella krav på utbildning av övervakare. Kontroll av parkeringsbestämmelsernas efterlevnad och utfärdande av parkeringsan­märkning samt utställande av krav på kontrollavgift (betalningsanmaning) kan göras av markägaren själv. Han kan emellertid överlåta denna syssla på anställd eller annan person under förutsättning att han givit denna parkeringsövervakare erforderliga instruktioner om gällande regler. Del är vikfigt att den som parkerar iakttar parkeringsvillkoren men det är lika viktigt att den som övervakar ordningen och efterlevnaden av bestämmel­serna är omdömesgill och ger dem som felparkerat en korrekt behandling.

Betalas inte kontrollavgiften efter det atl betalningsanmaning lämnats till föraren eller fästs pä fordonet vidtar etl förfarande som liknar det som inträder vid felparkering på gatumark. Del skickas således påminnelse om betalningsskyldigheten till den registrerade fordonsägaren. Om betalning ändå inte inflyter, skickas ett inkassokrav till ägaren. Della krav skall uppfylla fordringarna på ett kravbrev enligt 5 § inkassolagen (1974:182).

Vid varje påminnelse eller krav skall anges en viss skälig tid för belal­ning.

9§

Som anförts i avsnitt 6.6 föreslår utredningen inte all kontrollavgifterna skall såsom felparkeringsavgifterna vara direkt indrivningsbara. Fortfaran­de skall elt domstolsförfarande föregå kronofogdemyndighetens verkstäl­lighetsåtgärder. Med tanke på de små belopp del är fråga om och kontroll­avgifternas karaktär av massärenden bör domstolsförfarandet vara så en­kelt som möjligt. I denna paragraf upptas därför en beslämmelse om att alla mål med yrkande om kontrollavgift skall börja med ansökan om belalningsföreläggande. Denna skall inges senast ett år från den dag då felparkeringen ägde rum. Inkommer ansökan efter denna udpunkt skall domstolen avvisa ansökan. Åven i felparkeringsavgiftslagen finns en regel om ettårspreskripfion.

 

Prop. 1983/84:104                                                   72

Regler om forum finns i 10 kap. rättegångsbalken (RB). I 10 kap. 10 § RB finns bestämmelser om s. k. allmänt fastighetsforum. Häri stadgas att i princip alla tvister om nyttjanderätt skall upptas av rätten i den ort där fastigheten är belägen. Paragrafen gäller dock inte arrende-, hyres- eller bostadsrättstvisler. Arrendetvister prövas antingen av arrendenämnd eller fastighetsdomstol. Tvist om skyldighet au betala kontrollavgift ansågs Udigare av många domstolar som arrendetvist och handlades i fastighets­domstol med dess kvalificerade sammansättning. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 mars 1978 tillades i 10 kap. 10§ RB en bestämmel­se att tvist med anledning av tillfällig upplåtelse av nyttjanderätt till mark eller hus eller del av hus för uppställning av fordon inte skulle anses som arrende- eller hyrestvist. Detta innebär atl tvist om kontrollavgift inte längre handläggs vid fastighetsdomstol utan vid den tingsrätt som är all­mänt fastighetsforum.

Rätlen att utta kontrollavgift enligl utredningens förslag förutsätter inle att ett avtal ingåus. 1 de fall parkeringen verkligen sker efter en upplåtelse av nyttjanderätt skall tvisten upptas vid allmänt faslighetsforum enligl 10 kap. 10§ andra stycket RB. Om någon parkerar sitt fordon på en plats där parkering är förbjuden, kan man inte anse all någon tillfällig upplåtelse av nyttjanderätt lill mark föreligger. Tvist om kontrollavgift torde i sådana fall kunna väckas vid domstolen i den ort där fasligheten är belägen med stöd av 10 kap. 11 § RB på grund av atl skada eller annat intrång på fastigheten föreligger. Sistnämnda typ av tvist kan emellertid också upptas vid allmänt tvislemålsforum, dvs. rätten i den ort, där svaranden har sin hemvist. Del synes emellertid lämpligast att domstolen i den ort där parkeringsplatsen är belägen handlägger alla mål om kontrollavgifter. Med hänsyn härtill och för undvikande av forumtvister bör markägaren alltid anhängiggöra talan om betalning av kontrollavgift vid domstolen på den ort där parkeringsplat­sen finns.

I paragrafens andra stycke finns en beslämmelse om atl verkställighets­åtgärd måste vidtas inom fem år från felparkeringen. Motsvarande bestäm­melse finns i felparkeringsavgiftslagen.

10§

Uttagande av kontrollavgift bör i fortsättningen vara den påföljd som först kommer i fråga vid överträdelse av parkeringsbeslämmelser på tomt­mark. Att som på gatumark avkriminalisera felparkering har emellertid inte varit möjligt då felparkering på tomtmark inte är något brott som klart definieras i någon författning. Beroende på omständigheterna kan felpar­kering på tomtmark åtalas anfingen som egenmäktigt förfarande eller be­drägligt beteende. Eventuellt kan ytterligare brottsrubriceringar förekom­ma. För avkriminalisering hade man varit tvungen att i flera broUsbalks-paragrafer göra undantag för beivrande av felparkering av fordon, vilket skulle vara omständligt och olämpligt. Till skillnad från felparkeringsav-

 

Prop. 1983/84:104                                                                 73

giftssystemet förutsätter således inte kontrollavgiftssystemet att överträ­delsen inte är belagd med straff. I stället har ansträngningarna inriktats på att skydda föraren mol dubbel bestraffning så att kontrollavgift inte får uttas om straffrättslig påföljd kommer i fråga. Markägaren får således välja om han vill polisanmäla en felparkering eller utkräva kontrollavgift. Om det blir åtal eller strafföreläggande får han inte ta ut kontrollavgift. Har bilföraren eller bilägaren redan betalat kontrollavgift då åtal väcks eller strafföreläggande utfärdas skall den återbetalas till den som erlagt avgiften.

Lagens ikraftträdande

Enligt utredningens mening är det inle realistiskt att räkna med ett ikraftträdande före den 1 januari 1982.

7.2       Förordningen om kontrollavgift vid tomtmarksparkering

1§

Frågan om vad som i della sammanhang skall anses som tomtmark har behandlats i avsnitt 6.2.

2§

Se härom avsnitt 6.2 och 2 § lagen om kontrollavgift vid tomtmarkspar­kering.

7.3       Lagen om ändring i lagen om felparkeringsavgift

4§

Denna bestämmelse har motiverats i avsnitt 6.4. Jämför även 7 § tredje stycket lagen om kontrollavgift vid tomtmarksparkering.

5§

Bestämmelsen har utförligt motiverats i avsnitt 6.8. Jämför också 4§ lagen om kontrollavgift vid tomtmarksparkering.

7.4       Lagen om ändring i lagen om flyttning av fordon i vissa fall

Dessa ändringar har mofiverats i avsnitt 6.7.

7.5       Lagen om ändring i kommunalskattelagen

Felparkeringsavgiften är inte avdragsgill i den allmänna självdeklara­tionen. Enligt utredningens mening bör detsamma gälla kontrollavgiften.

 

Prop. 1983/84:104                                                            74

Utredningens författningsförslag

1    Förslag till

Lag om kontrollavgift vid tomtmarksparkering

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Markägare får under de förutsättningar som anges i denna lag ta ut avgifi (kontrollavgift) när fordon

1.    som är upptagna i bilregistret eller motsvarande utländska register,

2.    som är upptagna i det militära fordonsregistret, eller

3.    som brukas med slöd av saluvagns-, turistvagns-, exportvagns- eller interimslicens

har parkerats på tomtmark i strid mot förbud eller villkor som meddelats av markägaren.

Med markägare likställs den som på markägarens uppdrag förvaltar fastigheten.

Regeringen bestämmer vad som avses med tomtmark.

2§ Kontrollavgift får las ul endast om parkeringsförbudet eller parke-ringsvillkoren tydligt tillkännagivits genom skyll på platsen.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar före­skrifter om skyltningen.

3 § Kontrollavgift får uppgå till högsl det belopp som utgör felparkerings­avgift inom kommunen.

Om felparkeringsavgiften uppgår lill olika belopp beroende på överträ­delsens art, får kontrollavgiften bestämmas till högst det belopp som uttas vid överträdelse av föreskrift om avgiftsbeläggning på gatumark. Saknas avgiftsbelagd parkering, får kontrollavgiften inte överstiga det lägsta fel­parkeringsavgiftsbelopp som tillämpas inom kommunen.

4§ Fortskrider den olovliga parkeringen får ny kontrollavgift uttas efter 24 timmar. Högst fem kontrollavgifter får uttas för samma olovhga parke­ring.

5§ Om kontrollavgift tas ut, får inte däijämte parkeringsavgift uttas för den tid kontrollavgiften avser.

6§ Kontrollavgift skall efterges om den olovliga parkeringen får anses ursäktlig med hänsyn till omständigheterna.

7§ Fordonets förare och ägare svarar solidariskt för betalning av kontrollavgiften. Ägaren ansvarar dock inte om omständigheterna gör det sannolikt att fordonet har frånhänts honom genom brott.

Med fordonets ägare avses den som när den olovliga parkeringen skedde var antecknad som fordonets ägare i register som avses i 1 § första stycket eller, i fråga om fordon som brukas med slöd av licens som anges i 1 § första stycket 3, licensinnehavaren.

År ägaren underårig, svarar förmyndaren solidariskt med den underårige för betalning av kontrollavgiften.

 

Prop. 1983/84:104                                                   75

8§ Vill markägaren utta kontrollavgift skall han själv eller genom perso­nal, som erhållit därför lämpad utbildning, utställa betalningsanmaning, som överlämnas till fordonets förare eller ägare eller fästes på fordonet.

Betalas inte kontrollavgiften inom den i anmaningen angivna tiden, skall gäldenären påminnas om betalningsansvaret.

Betalas inte kontrollavgiften inom den i påminnelsen angivna tiden, skall skriftligt krav riktas mot gäldenären. I samband härmed skall anges viss skälig lid inom vilken gäldenären har atl betala frivilligt eller anmäla att han har någon invändning mot kravet.

9§ Talan om utfående av kontrollavgift föres genom ansökan om betal­ningsföreläggande. Sådan ansökan skall göras inom etl år från den dag då den olovliga parkeringen skedde. Görs ansökan senare skall den avvisas. Åtgärd för verkställighet av domstols dom eller beslut rörande kontroll­avgift får inte vidtas senare än fem år från den dag då den olovliga parkeringen skedde.

10 § Väcks åtal eller utfärdas strafföreläggande för gärning som innefattar förfarande som kan föranleda kontrollavgift får sådan inte utlas. Har avgiften redan erlagts när åtal väcks eller strafföreläggande utfärdas skall den återbetalas.

Denna lag Iräder i kraft den

2   Förslag till

Förordning om kontrollavgift vid tomtmarksparkering

Härigenom föreskrivs följande.

1§ Med tomtmark enligt lagen (0000:000) om kontrollavgift vid tomt­marksparkering avses mark, som inte är väg, gata, torg eller annan allmän plats och inte heller omfattas av lokala trafikföreskrifter rörande stannande eller parkering.

2§ Trafiksäkerhetsverket meddelar föreskrifter om skyltningen av för­bud mot eller villkor för tomtmarksparkering.

Denna förordning iräder i kraft den

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs att 4 och 5§§ lagen (1976:206) om felparkerings­avgift skall ha nedan angivna lydelse.

 

Prop. 1983/84:104                                                              76

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

4§ Den som när överträdelsen skedde var antecknad som fordonets ägare i register som avses i 1 § är ansvarig för atl felparkeringsavgiften betalas. Delta gäller dock ej om omständigheterna gör del sannolikt att fordonet har frånhänts honom genom brott.

År ägaren underårig, svarar för­myndaren solidariskt med den un­derårige för belalning av felparke­ringsavgiften.

5§

Har fordon stannats eller parkerats i strid mot föreskrift som avses i 1 §, får polisman eller sådan trafikövervakare som avses i 2 § lagen (1964:321) om kommunal trafikövervakning meddela parkeringsanmärkning. Sådan anmärkning skall innehålla uppmaning att inom viss tid betala den fast­ställda avgiften.

Anmärkningen överlämnas till fordonets förare eller ägare eller fästes på fordonet.

Fortskrider överträdelsen får ny parkeringsanmårkning meddelas efler 24 limmar. Högst fem parke­ringsanmärkningar får meddelas för samma överträdelse.

Denna lag iräder i kraft den

4   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 2, 3, 6 och 8§§ lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

2§' Fordon får flyttas enligt denna lag om del

1.    är uppställt så att fara för trafikolycka uppslår eller hinder uppkom­
mer i trafiken,

2.    är uppställt i strid mot föreskrift om uppställning av fordon så att renhållning, snöröjning eller annat arbete på väg avsevärt försvåras,

3.    med hänsyn till sitt skick, den tid under vilken det stått uppställt på samma plats eller annan omständighet måsle anses övergivet, dier

4. under sju dagar i följd varit uppställt på mark, där lagen (0000:000) om kontrollavgift vid tomtmarksparkering är tUlämpUg, i strid mot förbud eller villkor som meddelats av markägaren.

' Senaste lydelse 1976: 207.

 

Prop. 1983/84:104                                                   77

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Har fordon ställts upp i strid mot föreskrift om stannande eller parkering skall fall som avses i första stycket 1 anses föreligga, om det ej är osanno-hkt an fara uppstår eller hinder uppkommer.

3§

Beslut om att flytta ett sådant fordon som avses i 2 § första stycket 1 kan meddelas och verkställas av polismyndigheten. I en kommun som svarar för trafikövervakning enligt lagen (1964:321) om kommunal trafiköver­vakning får ett sådant beslut meddelas och verkställas även av en kommu­nal myndighet.

Beslut om att flytta ett sådant fordon som avses i 2 § första stycket 2 eller 3 kan meddelas av polismyndigheten, om vägförvaltningen eller en kom­munal myndighet begär det. Del verkställs då av den som har begärt beslutet. Regeringen eller myndighet som regeringen utser får bestämma atl vägförvaltningen eller en kommunal myndighet själv får besluta om sådana flyttningar.

Beslul om att fiytta ett sådant fordon som avses i 2§ första stycket 4 kan på begäran av mark­ägaren meddelas av polismyn­dighet eller av kommunal myndig­het som själv äger besluta om fiytt­ning enligt 2 § första stycket 3. Be­slutet verkstads av den som medde­lat beslutet eller — efter prövning av den beslutande myndigheten — av den som har begärt beslutet.

I flyllningsbeslulet skall det anges om fordonet är ett fordonsvrak.

6§ När beslut om flyttning meddelats, skall den myndighet som meddelat beslutet underrätta ägaren så snart det kan ske. I fråga om fordon som innehas med nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år skall även den som har upplåtit nyttjanderätten (uthyraren) underrättas.

Har fordon ställts upp till förva-   Har fordon ställts upp lill förva-

ring på särskild uppställningsplats ring på särskild uppställningsplats
och har ägaren ej kunnat anträffas, och har ägaren ej kunnat anträffas,
skall den myndighet som verkställt skall den myndighet som verkställt
flyttningen kungöra den i ortslid- flyttningen kungöra den i ortsfid-
ning eller på annat lämpligl sätt ning eller på annat lämpligt sätt
samt vidtaga de fortsalla undersök- samt vidtaga de fortsatta undersök­
ningar och åtgärder som kan anses ningar och åtgärder som kan anses
påkallade för atl göra underrättelse påkallade för all göra underrättelse
möjlig.                                möjlig. Har markägare själv verk-

ställt fiytlningen skall beslutande myndighet göra motsvarande kun­görelse eller undersökning.

 Senaste lydelse 1979: .563.  Senaste lydelse 1978:450.

 

Prop. 1983/84:104

78

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

S§*

Ägare av fordon som flyttats enligt denna lag är skyldig ersälta kostna­den för flyttningen och övriga åtgärder som vidtagits med stöd av lagen. Ersättningsskyldighet föreligger ej, när ägaren gör sannolikt, att fordonet frånhänts honom genom brott eller att förhållandena vid tiden för uppställ­ningen var sådana alt den icke innebar eller kunde förutses komma att innebära fara eller hinder som avses i 2 § 1.

Vid beräkning av kostnaderna skall avdragas fordonets värde, om ägan­derätten övergått enligt 7§.

Fordon som förvaras på särskild uppställningsplats behöver ej utlämnas, förrän kostnaderna betalats.

Kostnad, som ej uttages av ägaren, bäres av statsverket eller, om flyttningsbeslutet verkställts av kommunal myndighet, av kom­munen.

Kostnad, som ej uttages av ägaren, bäres av statsverket eller, om flyllningsbeslulet verkställts av kommunal myndighet, av kom­munen. Har fiytlningen skett endgt 2 § första stycket 4, skall markäga­ren stå för kostnad, som inte kan uttas av fordonsägare.

Denna lag träder i kraft den Senaste lydelse 1976:207.

5   Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lyddse

Föreslagen lydelse

2Q\

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skola från samfiiga ur förvärvskällan under beskattningsåret härflutna intäkter i pen­ningar eller penningars värde (bruttointäkt) avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande. Att koncernbidrag, som icke utgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3 mom.

Avdrag må icke ske för:

den skattskyldiges levnadskost­nader och därtill hänförliga utgifter, däruti inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom pe-

Avdrag må icke ske för:

den skattskyldiges levnadskost­nader och därtill hänförliga utgifter, däruti inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom pe-

Senaste lydelse 1979: 1146.

 

Prop. 1983/84:104

79

 

Nuvarande lydelse

riodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

värdet av arbete, som i den skatt­skyldiges förvärvsverksamhet ut­förts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skaUskyl-diges barn som ej fyllt 16 år;

ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet nedlagda kapilal;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning å skuld;

avgift enligl 8 kap. studiestödsla­gen (1973:349);

avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.;

belopp, för vilket arbetsgivare är ansvarig enligt 75 § uppbördslagen (1953:272);

avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);

föriust, som är att hänföra till ka­pitalförlust m.m.

(Se vidare anvisningarna.)

Föreslagen lydelse

riodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

värdet av arbete, som i den skatt­skyldiges förvärvsverksamhet ul­förts av den skatlskyldige själv eller andre maken eller av den skatlskyl­diges barn som ej fyllt 16 år;

ränta å den skallskyldiges egel, i hans förvärvsverksamhet nedlagda kapital;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning å skuld;

avgift enligt 8 kap. sludieslödsla­gen (1973:349);

avgift enligt lagen (1972:435) om överiastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olov­ligt byggande m.m.;

belopp, för vilket arbetsgivare är ansvarig enligt 75 § uppbördslagen (1953:272);

avgifi enligl lagen (1976:206) om felparkeringsavgifi;

avgift enligt lagen (0000:000) om kontrollavgift vid tomlmarkspar-kering;

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);

förlust, som är att hänföra till ka­pitalförlust m.m.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den

 

Prop. 1983/84:104                                                             80

BUaga2

Sammanställning av remissyttranden 1    Tillämpningsområdet

Justitiekanslern: I 1 § första stycket sägs att markägaren får la ut kon­trollavgift. Därutöver äger enligt andra stycket den som på markägarens uppdrag förvaltar fastigheten, exempelvis kommunalt parkeringsbolag, ta ut sådan avgift. Bestämmelsens tillämpning synes således bli begränsad till sysslomän, medan bl.a. arrendator av fastighet, tomträttsinnehavare och innehavare av parkeringsgarage i förhyrd byggnad skulle bli förhindrade aU ta ul kontrollavgift. Några skäl för en sådan gränsdragning har inte redovisats. Rätt att ta ut kontrollavgift bör kunna tillerkännas varje förval­tare av parkeringsanläggning, oavsett om rättsgrunden för hans förvaltning är äganderätt, nyttjanderätt eller uppdrag.

Domstolsverket: Vad som framförts i betänkandet (s.91-95) utgör inte något avgörande hinder mot att utvidga parkeringsavgiftslagens (lagen 1976:206 om felparkeringsavgifi) tillämpningsområde lill att omfatta över­trädelser på kommunal eller statlig mark. Kommunernas intresse av att tillgodogöra sig avgiften vid felparkering på egen mark bör inte tillåtas utgöra hinder häremot. Vinsterna med en sådan utvidgning skulle både för def allmänna och enskilda i stället bli betydande. Vad gäller mark som inte ägs av stat eller kommun delar domstolsverket ulredningens mening atl del nuvarande systemet med kontrollavgift måste accepteras i sak, men att detta bör lagregleras och att vissa olägenheter mellan systemen samtidigt bör utjämnas. I den omfattning som nu är i fråga tillstyrks utredningens förslag i huvudsak.

Datainspektionen: Datainspektionen finner det angeläget att klarhet ska­pas i en rad rättsliga frågor som uppmärksammals. Åven om detta sker genom att floran av författningstext ytterligare utökas lorde det medföra minskat krångel. Inspektionen godtar den valda principlösningen men finner skäl till vissa påpekanden om enskildheter i förslaget.

Datainspektionen ifrågasätter om 1 § lagförslaget kan tillämpas på den vanliga situationen att mark upplåtits av markägare med nyttjanderäll och nyttjanderättshavaren i sin tur upplåter platser för parkering av fordon. UUryckligt stadgande om likställdhet med markägare även för annan än uppdragstagare, t. ex. nyttjanderättshavare torde böra anges.

Dalainspektionen vill framhålla att upplåtelse av plats för fordons upp­ställning torde kunna ske även på annan mark än sladsplanelagd tomt­mark, exempelvis vid större idrottsevenemang etc. där parkeringsplatser tillfälligt upplåts mol avgift på mark där ulomplansbeslämmelser är lillämpliga. Det synes därför böra övervägas atl undvika att den föreslagna lagens tillämplighetsområde inskränks till tomtmark.

 

Prop. 1983/84:104                                                   81

Trafiksåkerhetsverket: Vad utredningen anfört rörande tillämpningsom­rådet av den föreslagna lagen om kontrollavgift vid tomtmarksparkering delas i allt väsentligt av trafiksåkerhetsverket. För att åstadkomma bättre avgränsning mot de områden där systemet med felparkeringsavgifi tilläm­pas anser verket det emellertid nödvändigt att tillämpningsområdet för lagen utformas klarare än utredningens förslag.

Bakgrunden härtill är att oavsett vilken lagstiftning som väljs som ut­gångspunkt för definitionen av tomtmark kommer i flertalet fall vissa delar av tomtmarken att uigöra väg i vägtrafikkungörelsens (1972:603) (VTK) mening.

Begreppet tomtmark synes enklast kunna bestämmas om därmed avses all annan mark än sådan mark där stannande eller parkering av fordon endast får regleras genom LTF eller är reglerad genom sådan föreskrift. Enligt trafiksäkerhetsverkets uppfattning får lagen därigenom samma vid­sträckta tillämpningsområde som utredningen avsett men samtidigt också en klarare avgränsning mot felparkeringsavgiftssystemet. En sådan defini­tion synes också mer naturligt anknyta till väglrafiklagsUflningen. 1 § i förslaget till förordning om kontrollavgift vid tomtmarksparkering föreslås därför få följande lydelse. "Med tomtmark enligl lagen (0000:000) om kontrollavgift vid lomlmarksparkering avses annan mark än mark där stannande eller parkering av fordon endast får regleras genom lokal trafik­föreskrift eller är reglerad genom sädan föreskrift."

Verket är berett att meddela erforderliga regler för tillkännagivande av parkeringsvillkoren och delar utredningens uppfattning att vägmärken en­ligl VMF bör komma till användning.

Luftfartsverket: Ulredningen har helt naturiigt utgått från att parkering är ett tätorlsproblem. För luftfartsverket, som driver och förvaltar de statliga civila flygplatserna, är emellertid förhållandena speciella i vissa avseenden. En flygplats ligger i regel helt utanför tätortsbebyggelse. De delar av flygplatsens område som är avsedda för den resande eller besö­kande allmänheten, dvs. området framför stationsbyggnaden, tillfartsvägar och lokala vägar m. m., är dock från trafiksynpunkt jämförbara med tätort. Luftfartsverket är, inte minsl med hänsyn till internationella åtaganden, ansvarigt för att bilparkering finns och att avvecklingen av fordonstrafiken fungerar. Luftfartsverket svarar också för renhållning, snöröjning och annat underhåll inom området. Om något av detta inte fungerar träffar kritiken i första hand luftfartsverket. På grund härav bör det i vissa fall vara möjligt för verket att självt besluta om vissa trafikregleringar inte bara inom de särskilt iordninggjorda parkeringsområdena utan även beiräffande vägar, av- och påsligningsplatser framför stationsbyggnaden etc.

Såsom ulredningen framhåller bör begreppel väg - vid bestämmandet av begreppet tomtmark - inte definieras så snävt att möjligheten att använda konlrollavgiftssystemet på allmänt trafikerade delar av civilrätts­ligt disponerad mark utesluts. 6    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 104

 

Prop. 1983/84:104                                                   82

Definitionen av vad som är tomtmark utanför stadsplanelagt område synes inte bli helt klar.

De flesta av luftfartsverkets flygplatser ligger utanför områden med fastställd plan. Allmän väg brukar då upphöra vid gränsen för luftfartsver­kets område. Vägen fortsätter sedan som luftfartsverkets väg med angö-ring framför stationsbyggnad, vändplatser och anslutningsvägar till parke­ring, driftområdena o.d. Med anknytning till vad verket anfört ovan bör markinnehavaren ha möjlighet att föreskriva parkeringsvillkor på vägav­snitt i anslutning till exempelvis flygplatsens stationsbyggnad och att över­vaka parkeringsvillkoren enligl kontrollavgiftssystemet. Av utredningens uttalande på s. 75 i betänkandet får luftfartsverket uppfattningen alt detta inte blir möjligt. På grund härav anser luftfartsverket att begreppet tomt­mark bör bestämmas så att även väg kan innefattas i begreppet tomtmark.

Byggnadsstyrelsen anför beträffande 1 § förordningen om kontrollavgift: Av de omr&den, soiibyggnadsstyrelsen upplåtit för parkering och där styrelsen tillämpar avtalssystemet finns vissa, exempelvis Skeppsholmen, vissa delar av Riddarholmen, universitetsområdena i Stockholm, Uppsala och Lund, som omfattar även vägar och andra allmänna platser. Övervak­ningen av dessa parkeringsplatser sker i samarbete med kommunerna som inom områdena handhar trafikövervakningen enligt gällande trafikföre­skrifter.

Byggnadsstyrelsen vill framhålla nödvändigheten av att vid det fortsatta lagstiftningsarbetet möjlighet skapas att även fortsättningsvis vid parke­ring på statlig mark lämna utrymme för denna form av samordning mellan stat och kommun. Sådan samordning synes inte vara möjlig om paragrafen blir gällande lag.

Riksrevisionsverkel: Parkeringsverksamhet bedrivs i viss utsträckning på tomtmark som innehas med nyttjanderätt eller tomträtt. 1 § andra stycket förslaget lill lag om kontrollavgift bör förtydligas så att också arrendator och tomträttshavare likställs med markägare.

Riksskatteverket har ingen erinran mot att förslaget leder till lagsfiftning. Verket ifrågasätter dock om den i 1 § förslaget till lag om kontrollavgift intagna delegationen lill regeringen står i överensstämmelse med 8 kap. 2§ regeringsformen. Verket föreslår atl 1 § förslaget till förordning om kon­trollavgift vid lomlmarksparkering inarbetas i förslaget till lag om kontroll­avgift vid lomlmarksparkering.

Göteborgs Stads Parkerings AB: Inledningsvis vill vi uttrycka,vår till­fredsställelse över utredningens förslag till lag om kontrollavgift vid loml­marksparkering, vilken lag i hög grad kommer att underlätta beivrandet av parkeringsöverträdelser på tomtmark utan att kravet på rättssäkerhet ef­tersatts. Det föreslagna systemet innebär dessutom atl vissa omotiverade och för bilislen svårförståeliga skillnader mellan tomtmarks- och gatu­marksparkering undanröjs. Ett genomförande av förslagel är angeläget och lagen bör med vissa justeringar träda i kraft snarast.

 

Prop. 1983/84:104                                                   83

Bolaget har i huvudsak inget att erinra mot utredningens lagförslag men vill framföra följande synpunkter på vissa bestämmelser i förslaget.

Vi anser all kretsen av rättsinnehavare i 1 § som skall jämställas med markägare bör — utöver den som på markägarens uppdrag förvaltar fas­tigheten — utökas med den som innehar fastighet med tomträtt, nyttjande­rätt eller som på annan grund disponerar marken.

Vad beträffar tillämpningsområdet för den föreslagna lagen delar vi helt utredningens uppfattning att man vid bestämmandet av begreppet tomt­mark skall ulgå från byggnadslagstiftningen. Då begreppet väg i vägtrafik-kungörelsens mening är så vidsträckt att även tomtmark i vissa fall kan räknas dit, anser vi dock att den föreslagna definitionen av tomtmark i 1 § förordningen om kontrollavgift inte innebär en klar och otvetydig av­gränsning mot sådana områden som uteslutande kan vara föremål för offenlligrätlslig parkeringsreglering. För all.enligt vår uppfattning skapa en vid tillämpningen enklare och klarare gräns mot systemet med felparke­ringsavgift vill vi därför föreslå att begreppet tomtmark i förordningen i stället definieras så atl därmed avses annan mark än sådan där stannande eller parkering av fordon kan regleras endasl genom lokala trafikföre­skrifter eller sådan mark som är reglerad av lokal trafikföreskrift.

I anslutning till utredningsförslaget vill vi därför föreslå att det i kom­mande lag om kontrollavgift för tomtmarksparkering införs en bestämmel­se, atl parkeringstillstånd för handikappade skall gälla på mark, där lagen är tillämplig.

Stockholms kommuns parkerings AB: Utredningen pekar särskilt på atl mark som är angiven som specialområde, t. ex. hamnområden, sjukhusom­råden, järnvägsområden bör räknas som tomtmark och därmed drivas i civilrättslig ordning. Enligt parkeringsbolagets uppfattning bör motsvaran­de gälla markområden som ej ianspråktagits eller som ej används för sitt i stadsplan angivna ändamål. Parkeringsbolaget får i övrigl tillstyrka den föreslagna avgränsningen.

När det gäller områden utanför stadsplanelagt område bör enligt utred­ningen vägar och allmänna områden som är direki avsedda och upplåtna för den rörliga trafiken uteslutande vara föremål för offenlligrätlslig parke­ring. Det fordras emellertid ytterligare klarläggande i detta avseende efter­som besvärliga gränsdragningsproblem kan uppkomma. Inom exempelvis elt siörre grönområde kan ingå system av småvägar för den rörliga trafi­ken. Här bör enligt bolagets uppfattning sådana vägar integreras i lomt-marksbegreppet.

1 § lagförslaget stadgar vidare om markägares möjligheter atl ta ut kon­trollavgift när fordon parkerats i strid mot förbud eller villkor som medde­lats av markägaren. Med markägare bör enligt bolagets uppfattning likstäl­las sådan som innehar faslighet med tomträtt, nyttjanderätt eller som på annan grund stadigvarande förfogar över marken ävensom annan som på markägares uppdrag förvaltar fasligheten.

 

Prop. 1983/84:104                                                   84

2 § lagförslaget innehåller beslämmelser om skyltning. Parkeringsbola­get har under utredningens gång haft tillfälle att framföra synpunkler bl. a. vad avser den i dag krångliga och varierande skyltningen vid den civilrälls­liga parkeringen. Bolaget har därvid framfört förslag till en radikal förenk­ling av hela skyltsystemet, såtillvida aft man i stort sett anpassar sig Ull den skyltning som gäller för gatuparkering. Bolaget föreslår att del utformas en tomtparkeringsskylt som är lika för hela landet. Det bör ankomma på trafiksäkerhetsverket att meddela föreskrifter om sådan skyltning.

Handels- & Juristinkasso AB: Det är med tillfredsställelse vi tagit del av utredningens lagförslag som innebär stora fördelar jämfört med nu rådande syslem, inle bara för markägare ulan även för fordonsägare/förare genom att utredningen inriktar sig på alt söka utjämna olikheterna mellan påföljd vid felparkering på gatumark och felparkering på tomtmark.

Nu använda avtalsskyltar (skyltar med parkeringsvillkor) innehåller ofta så myckel text atl en fordonsförare inte har möjlighel att la del härav förrän fordonet parkerats. En för hela landet enhetlig enklare skyltning med hänvisning lill av regeringen eller av annan myndighet meddelade bestämmelser för lomlmarksparkering är därför önskvärd. Med hänsyn till de dryga kostnader som uppkommer för nyanskaffning av skyltar bör nuvarande skyhning få gälla under viss övergångslid.

Kungl. Automobil Klubben (KAK): Såsom utredningen uttalat måsle skillnaderna i de nuvarande parkeringssystemen för gatumark respektive tomtmark te sig svårförståeliga för allmänheten. Det hade varit angeläget om man - trots de principiella invändningar som kan göras - hade kunnat skapa än mer enhefiiga och förenklade regler för all felparkering än vad ulredningen föreslagit.

Motorförarnas Helnyklerhetsförbund (MHF): MHF anser del inle nöd­vändigt att samma rättsregler gäller för all parkering och har därmed en annan uppfattning än utredningen i den grundläggande principfrågan.

Utredningen säger sig acceptera det nuvarande systemet, men vill lag­reglera delta. Syftet anges vara att utjämna olikheter mellan påföljderna vid felparkering på gatumark och felparkering på tomtmark. MHF hyser betänkligheter mot delta synsätt, eftersom de hårda påföljderna vid felpar­kering på gatumark blir vägledande också för felparkering på tomtmark, trots atl sådan parkering ytterst sällan torde beröra trafiksäkerhet och framkomlighet. Mot denna mening kan invändas att parkeringsreglerna kan variera även om påföljderna vid felparkering harmonieras. Häremot vill MHF anföra att vare sig politikerna eller kommunala myndigheter visat någon större förståelse för behov av olika regler för olika typer av parke­ring. Ulredningens förslag rörande utjämning av olikheter mellan påfölj­derna vid parkering på å ena sidan gatumark och å andra sidan tomtmark, får sannolikt till följd omotiverad skärpning av felparkeringsreglerna på tomtmark.

MHF avstyrker således själva grundtanken i utredningens förslag, näm-

 

Prop. 1983/84:104                                                   85

ligen att utjämna olikheter mellan påföljderna vid felparkering på gatumark och tomtmark.

Svenska kommunförbundet framhåller att utredningens förslag bör ge­nomföras snarast och anför: Mot bakgrund av att fordonsparkeringen tenderar att överföras från gatumark till tomtmark delar förbundet den uppfattning som anförs i direkfiven Ull utredningen, dvs. att det är önsk­värt att nuvarande relativt oklara regler ges en tydligare utformning, bl. a. vad gäller frågan om ansvar för olovlig uppställning. Det torde därvid vara lämpligt att så långt möjligt skapa enhetlighet med bestämmelserna för gatumarksparkeringar. Förbundet finner att utredningens förslag på vä­senfiiga punkter tillgodoser ovannämnda önskemål.

Vissa problem kan tänkas vid tillämpningen särskilt vad gäller äldre ofullständiga stadsplaner men förbundet tillstyrker i princip förslaget till avgränsning mellan gatumark och tomtmark. Förbundet är dock kritiskt lill utredningens definition av tomtmark som den anges i förslaget till förord­ning om kontrollavgift vid tomtparkering. Ordet "väg" används här i en annan betydelse än i vägtrafikkungörelsen vilket resulterar i att det i lagstiftningen om parkering ges två olika vägbegrepp. Detta kan knappast vara ägnat att skapa klarhet.

Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO): Begreppet "markäga­re" bör i lagen anges aU omfaUa även tomträUshavare, arrendatorer eller den som på annan grund stadigvarande förfogar över marken. Tanken bakom att begreppet bör utvidgas är att det kan ifrågasättas om t. ex. en bostads- eller anläggningsarrendalor har rätt att enligt denna lag ta ut kontrollavgift.

Sveriges domareförbund: Att, såsom i förslaget, använda begreppel mark är inte fillfredsställande eftersom lagen avses skola tillämpas även i fråga om parkering i byggnad. Vad angår begreppet tomtmark anser för­bundet det vara olämpligt att i en speciallagstiftning uppställa en definition som avviker från begreppets vanliga innebörd. Förbundet vill dessutom ifrågasätta om begreppet tomtmark i förslaget fått en avgränsning som är tillräckligt klar och enkel. Möjligen skulle man här i stället kunna mera direkt anknyta fill tillämpningsområdet för lagen om felparkeringsavgift.

Enligt förbundets mening bör tillämpningsområdet anges i lagen. Också prakfiska skäl talar för en sådan lösning.

Begreppel markägare är inte tillräckligt omfattande, eftersom tydligen även ägare av byggnad samt den som arrenderar mark eller byggnad för att upplåta parkeringsplatser avses skola omfattas av lagen. Dessa kan inte betecknas som förvaltare. Sistnämnda begrepp är oklart och bör utmönst­ras ur lagen.

Utredningen synes mena att endast i fall då parkeringsförbud eller vill­kor skyltats på det sätt som Irafiksäkerhetsverket föreskriver får det före­slagna kontrollavgiftssystemet fillämpas. Detta synes vara en olämplig anordning. Det viktiga är aU förbudet eller villkoren "tydligt tillkännagi-

 

Prop. 1983/84:104                                                   86

vits". Däremot bör trafiksäkerhetsverket utfärda rekommendationer rö­rande skyltning och om det är lämpligt tillåta användning av vägmärken.

Sveriges Fastighetsägareförbund: I brist på lagstiftning har del länge rått viss osäkerhet hur otillåten parkering på tomtmark skall behandlas ur rättslig synpunkt. Förbundet hälsar därför med tillfredsställelse att försla­get öppnar möjlighet för markägare alt uttaga kontrollavgift när fordon parkerats på tomtmark i strid mot förbud eller meddelat villkor. Förslaget synes i huvudsak vara genomarbetat och klarläggande. I vissa hänseenden kan dock ifrågasättas om inle andra lösningar än som föreslagits borde väljas.

2   Kontrollavgifterna

Justitiekanslern: 16 § förslaget till lag om kontrollavgift används det föga upplysande uttrycket att kontrollavgift skall efterges om den olovliga par­keringen får anses ursäktlig "med hänsyn till omständigheterna". Lagtex­ten bör lämpligtvis innehålla exempel såsom fallet är i 2§ lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik. Klara motivuttalanden synes i allt fall vara på sin plats för atl förhindra stora differenser vid tolkningen av bestämmelsen mellan olika "markägare".

Rikspolisstyrelsen: 6 § förslaget till lag om kontrollavgift synes ge utrym­me för olika bedömning av begreppet "ursäktlig med hänsyn till omstän­digheterna". Då det får förutsättas att lagen kommer att tillämpas i inle ringa omfattning bör samma villkor för eftergift av betalningsskyldighet gälla vid parkering på tomtmark som gäller enligl lagen (1976:206) om felparkeringsavgift.

Datainspektionen: I 6§ ulredningens förslag UlMagtext sägs att kontroll­avgift skall efterges om den olovliga parkeringen får anses ursäktlig med hänsyn till omständigheterna. Bestämmelsen, som i och för sig är angelä­gen om statsmakterna tillhandahåller en lagreglering enligt förslaget, torde medföra tillämpningssvårigheter och ett stort antal tvister om innebörden av "ursäktlig", särskilt som de i specialmotiveringen anförda exemplen kanske inle är helt genomarbetade.

Luftfartsverket: Ulredningen föreslår alt kontrollavgift och parkerings­avgift inte skall få tas ut samtidigt. Regeln kan vara befogad när överträdel­sen består i parkering utöver den tid för vilken föreskriven parkerings­avgift erlagts. En överträdelse och debitering av kontrollavgift kan emel­lertid avse annat villkor än avgiftseriäggandel. Bilislen kan ha överträtt elt villkor, t. ex. att parkering får ske endast i markerad ruta eller atl obehö­riga fordon inte får parkeras på uthyrd plals eller på handikapplats. Luft­fartsverket anser inte atl det är stötande om ägaren eller föraren i sådana fall får betala både parkeringsavgift och kontrollavgift.

Skulle den föreslagna regeln införas, måste uttagandet av kontrollavgift

 

Prop. 1983/84:104                                                   87

för ordningsöverträdelser av nämnda slag upphöra - något som luftfarts­verket anser vara otänkbart — eller får man räkna med en opraktisk och tidskrävande handläggning för återbetalning, reducering e.d. av erlagda eller krävda avgifter.

Det medges att det kan finnas situationer då kravet på kontrollavgift bör efterges. Mot bakgrund av den erfarenhet luftfartsverket har avstyrker emellertid verket alt en uttrycklig regel införs om skyldighet att efterge kontrollavgift i vissa fall. Regeln skulle ge upphov till onödiga invändning­ar och tvister om dess egentliga tillämplighet. Kontrollavgiftens förhållan­devis ringa storlek motiverar knappast det merarbete i form av utredning, skriftväxling etc. som skulle bli följden. Även utan den föreslagna regeln kommer luftfartsverket, liksom hittills, atl avskriva krav på kontrollavgift när särskilda omständigheter föreligger.

Förslaget om en koppling mellan kontrollavgiftens storlek och den i kommunen gällande felparkeringsavgiften kommer atl medföra vissa prak­tiska olägenheter för luftfartsverket som har verksamhet på många plalser i landet.

Byggnadsstyrelsen: Byggnadsstyrelsen förutsätter att stadgandet i 5§ kontrollavgiftslagen avser att förhindra att den som vid konlroll befunnits inte ha eriagl parkeringsavgift blir ålagd alt utöver kontrollavgift betala den obetalda parkeringsavgiften. Det är dock vanligt att den, som oslridigl betalt parkeringsavgiften, på annat sätt brutit mot de anvisningar som enligt skyltning gäller för parkering, exempelvis genom att placera fordo­net på felaktigt sätt, och därför debiteras kontrollavgift. Formuleringen i 5§ kan ge intrycket att denne i så fall skulle vara berättigad att återfå parkeringsavgiften i samband med uttagande av kontrollavgift. Byggnads­styrelsen föreslår atl paragrafen förtydligas så att del klart framgår att, om kontrollavgift tas ut, parkeringsavgift inte får tas ut i efterhand.

Byggnadsstyrelsen åberopar uttalanden i Svensk juristtidning 1980 s. 43 och 45 och anför att enligt rättstillämpningen ges vid gatumarksparkering etl mycket obetydligt utrymme för möjligheten att efterge felparkeringsav­gift om felparkering är ursäktlig. I de fall där inte markägaren genom felaktigheter eller oklarheter i skyltning eller anvisningar vållat an kontrollavgiften uttagits, bör det därför enligt byggnadsstyrelsens mening inte vara någon tvekan om att även "ursäktliga" misstag ådrar den felparkerande skyldighet alt erlägga kontrollavgift.

Byggnadsstyrelsen avskriver i sin parkeringsverksamhel regelmässigt krav på kontrollavgifter där exempelvis skyltning kunnat missförstås eller där det på grund av omständigheterna skulle vara orimligt atl vidhålla kravet. En regel innebärande skyldighel att avskriva ärenden om parke­ringen "får anses ursäktlig" står alltså i strid mot gällande praxis vid felparkering på tomtmark och skulle leda till stor osäkerhet om hur över­trädelser av parkeringsanvisningarna skall behandlas. Under åberopande av vad som här anförts förordar byggnadsstyrelsen antingen att 6 § ulgår ur

 

Prop. 1983/84:104                                                   88

lagförslaget eller att en stark begränsning sker av ursäktlighet vad gäller olovlig parkering. Byggnadsstyrelsen får i sammanhanget erinra om att enligt 1 § markägaren äger fastställa villkoren för parkeringen. Han har alltså möjlighet att i omstridda fall avskriva krav på kontrollavgift utan tvingande lagregel.

Riksrevisionsverkel (RRV): RRV tillstyrker regeln om kommunal an­passning av kontrollavgifterna. Den kan dock i undantagsfall komma alt hindra staUiga verk och myndigheter från atl fillämpa en enhetlig avgifts­sättning för hela riket.

Regeln i 6§ kontrollavgiftslagen överlämnar ytterst ål rättspraxis atl förse den med ett mera konkret innehåll. Betänkandet innehåller emeller­tid viss exemplifiering lill vägledning för regelns tillämpning. Härtill vill RRV göra följande kommentar. Kontrollavgiften skall ha en preventiv funktion. En person som kvarlämnat sitt fordon på grund av omständighe­ter varöver han inte kunnat råda påverkas inte av kontrollavgiften. Del kan i sådana fall vara rimligt att kontrollavgiften efterges. Samlidigl får man emellertid inte bortse från den kommersiella natur som parkeringsverk­samhet på tomtmark i allmänhel har. Det är långt ifrån självklart atl etl fordon, som inte kunnat avhämlas i tid av skäl som nu är i fråga, skall få stå gratis på parkeringsplatsen lill dess att hindret för avhämtande upphört. En eftergift av kontrollavgift bör i sådant fall kunna göras under förutsättning att trafikanten i stället betalar vanlig parkeringsavgift för den lid fordonet stått uppställt på parkeringsplatsen. RRV uppfattar inte den föreslagna lagstiftningen som ett hinder mot ett sådant förfarande.

Göteborgs Stads Parkerings AB: Vi delar utredningens förslag till en koppling mellan kontrollavgiftens storlek och gällande felparkeringsavgift men ställer oss tveksamma till berörda begränsning av kontrollavgiften. Av både praktiska och principiella skäl vill vi därför förorda att inom kommun som tillämpar differentierade belopp i felparkeringsavgift bör markägaren själv få bestämma kontrollavgiftens storlek inom ramen för det belopp som kommunen bestämt för motsvarande överträdelse på gatu­mark. En sådan beslämmelse bör enligl vår uppfattning te sig rimlig för bilisten och skapa tillräckliga garantier för atl kontrollavgifter ej tas ut med för höga belopp.

Vi förutsätter att den föreslagna bestämmelsen i 5 § kontrollavgiftslagen avser all förhindra att den som påförts kontrollavgift dessutom åläggs alt i efterhand betala parkeringsavgift för den tid som kontrollavgiften omfat­tar. För undvikande av onödiga tvister bör enligl vår bedömning paragra­fen förtydligas och utformas så alt det klart framgår dels att om kontrollav­gift tas ut, får inte parkeringsavgift uttas i efterhand och dels att erlagd parkeringsavgift inte återbetalas. Det senare med tanke på de fall, då en felparkerare ostridigt erlagt föreskriven parkeringsavgift men överträtt någon annan meddelad parkeringsbesiämmelse, l.ex. genom att parkera fordonet utanför markerad bilplats.

 

Prop. 1983/84:104                                                   89

Även 2§ lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik i princip har fått utgöra förebild för 6 § kontrollavgiftslagen anser vi oss inte kunna godta den föreslagna formuleringen. Vi är väl medvetna om att det inte låter sig göra att i lagtexten beskriva alla de situationer där del vore obilligt att vidhålla krav på betalningsansvar för kontrollavgift. Paragra­fens lydelse lorde dock enligl vår bedömning medföra slora tillämpnings­svårigheter och därmed ge upphov till onödiga tvister. Som jämförelse kan nämnas att det är ytterligt stränga krav som i rättspraxis hävdats för alt ge ansvarsfrihet för parkeringsförseelser vid tillämpning av lagen om felpar­keringsavgift. Vi vill dock framhålla att vi ansluter oss till att en särskild bestämmelse införs som i likhet med nu rådande syslem ger utrymme för en skälighetsprövning i del enskilda fallet. Vi vill därför föreslå en regel av innebörd att kontrollavgift kan efterges om det med hänsyn till omständig­heterna föreligger synnerliga skäl för den olovliga parkeringen.

Stockholms kommuns parkerings AB: Eftersom det i det civilrättsliga syslemel kan ingå sådana områden som inte är avgiflsbelagda parkerings­platser — grönområden, gångvägar, terminaler, handikapplatser etc. - bör enligt bolagets uppfattning kontrollavgiften kunna las ut med olika belopp för att få överensstämmelse med den övriga parkeringspolitiken. Markäga­ren bör således ha rätt att tillämpa molsvarande belopp som kommunen fastställt vid liknande överträdelser.

6§ behandlar frågan om avskrivning eller eftergift av kontrollavgift. Ordet ursäktlig används här som skäl för att avskriva en kontrollavgift. Denna formulering kan befaras föranleda besvärliga tolkningsfrågor vid en rättsprocess. Bolaget föreslår i stället följande formulering: "Kontrollav­giften kan efterges om synnerliga skäl förebringas", vilken formulering överensstämmer med vad som nyttjas i andra likartade sammanhang.

Handels- & juristinkasso AB: I 6§ lagförslaget ges alltför stort utrymme för godtycke och formuleringen kan bli en källa Ull helt onödiga tvister. Ändring föreslås till: "Kontrollavgift kan efterges eller jämkas om synner­liga skäl föreligger för den felaktiga parkeringen. Invändning mol avgiften bör då framställas innan ansökan med yrkande om belalning för kontroll­avgiften ingivits till domstol."

Svenska kommunförbundet: I förslaget till lag om kontrollavgift anges i 6§ alt "kontrollavgift skall efterges om den olovliga parkeringen får anses ursäktlig med hänsyn till omständigheterna". En bestämmelse av detta slag bör ingå men förbundet anser alt formuleringen kan ge upphov till missförstånd beträffande möjligheterna till eftergift. Del ankommer givet­vis på respekUve markägare att om så önskas tillämpa "mildare" principer vad gäller eftergift än de som angivits i utredningen. Med hänsyn till att bestämmelsen i utredningen uppges vara tillämplig endast vid nödsitua-Uoner o. d. där det vore obilligt atl la ut avgift anser förbundet att del kan vara lämpligl att välja elt uttryck som används i andra författningar för att ange liknande situationer, exempelvis att "synnerliga skäl" skall föreligga. 7    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 104

 

Prop. 1983/84:104                                                   90

Förbundet anser atl även kontrollavgift skall kunna uttas med olika belopp beroende på var uppställning sker. Vissa kommuner har nämligen parkeringsplatser för rörelsehindrade på tomtmark och i den mån högre felparkeringsavgift uttas vad gäller sådan parkeringsplats på gatumark är det önskvärt all motsvarande belopp även kan uttas vid överträdelse av samma art på tomtmark. Det bör krävas att utmårkning av reserverad plats för rörelsehindrade på tomtmark skall ske på motsvarande sätt som på gatumark.

Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO): Ordet "ursäktlig" i 6§ förslaget till lag om kontrollavgift är i juridiskt språkbruk etl oprövat uttryck och kan tolkas med myckel vida gränser. Vid eventuell domstols­prövning kommer parterna i stor utsträckning att tvista om parkeringen var ursäktlig eller ej. Förslagsvis bör lagtexten ha följande utformning: "Kon­trollavgift kan efterges om synnerliga skäl föreligger med hänsyn till om­ständigheterna".

Sveriges domareförbund: På s. 81-82 i betänkandet behandlas frågan om vem av markägaren eller den som hyr en parkeringsplats som skall uppbära kontrollavgiften. Ulredningens åsikt att övervakningen vinner i effektivitet, om markägaren övervakar även i delta fall, synes riklig. Men då uppstår ett speciellt problem som inle behandlas av utredningen. Som också sägs på s.82 täcker kontrollavgiften väl både utebliven parkerings­avgift och skadestånd, vilket uttalande gäller för normalfallet. Men den skada som tillfogas den som hyr en parkeringsplats på ell bestämt ställe täcks inte på detta sätt. Frågor om hyresmannens rätt till skadestånd bör övervägas i det fortsatta arbetet med utredningens förslag.

I 6§ föreslås en regel om eftergift av kontrollavgift. Denna regel är betydligt liberalare än vad som gäller för felparkeringsavgifi enligl en mycket sträng praxis (NJA 1975 s.570 och SvJT 1980 s.43 och 45). För­bundet anser alt den föreslagna mer liberala regeln är riklig. ,Det bör dock klarare än vad utredningen gjort uttalas, att tillämpningen inte bör vara beroende enbart av om den olovliga parkeringen är ursäktlig med hänsyn till omständigheter som har avseende på den som är ansvarig. Hänsyn måsle också få tas till ändamålet med parkeringsregleringen, så att en strängare syn kan göra sig gällande vid l.ex. brott mol ell parkeringsför­bud som är betingat av framkomlighelsskäl än vid överträdelse av regler för l.ex. reserverad parkering. Vidare bör lagtexten ses över så att det klan framgår atl regeln om eftergift är avsedd att tillämpas såväl av markägaren som av domstol. Ordet "efterges" bör ersättas med "ej utgå" e.d.

Förslaget atl kontrollavgift ej skall vara avdragsgill enligt kommunal­skatlelagen är bristfälligt motiverat. Förbundet vill anmärka atl de i 20 § kommunalskattelagen nu upptagna, jämförbara avgifterna samtliga är av offentligrättslig karaktär, medan kontrollavgiften är atl anse som civilrätts­ligt skadestånd.

 

Prop. 1983/84:104                                                   91

Sveriges Fastighetsägareförbund: Det är vanligt alt förbundets medlem­mar upplåter bilplalser på tomtmark främst till sina hyresgäster. I normal­fallet kan det röra sig om 5-10 platser. Inle sällan inträffar det att obehö­riga personer tar sådana platser i anspråk. Möjligheten att kunna utkräva kontrollavgift kommer enligt förbundets uppfattning att bli ett verksamt medel mot sådan otillåten parkering. Utredningen föreslår alt avgiften skall tillfalla markägaren. Detta får anses naturligt bl. a. eftersom den som fått bilplatsen upplåten till sig och vilken tagils i anspråk av utomstående kan kräva nedsättning i den ersättning han skall erlägga till markägaren för sitt nyttjande. Vidare är det markägaren som har del administrativa besvä­ret med anledning av den otillåtna parkeringen.

3   Ägaransvar

JusUtiekanslern: Det förefaller tveksamt om de av utredningen redovi­sade skälen atl införa en regel som ålägger förmyndaren betalningsskyldig­het av kontrollavgift och felparkeringsavgift när fordonsägaren är under­årig är tillräckligl starka.

Domstolsverket: En förmyndare kan normalt inte hindra en underårig som fyllt sexton år från att skaffa etl fordon eller från alt låna ut del till någon annan än förmyndaren. Det kan därför inte komma i fråga alt ålägga förmyndaren ett sådant ansvar som utredningen föreslår. I detta samman­hang bör även påpekas att i bilregistret registreras inte bara bilar ulan även motorcyklar. För behörighei att föra motorcykel som inte anses som tung fordras en uppnådd ålder av endast 16 år. Detta innebär att enligl utred­ningens förslag kommer förmyndarens ansvar i vissa fall atl omfatta även påförda parkeringsavgifter avseende felaktigt uppställda motorcyklar, som behörigen brukals av underårig. Utredningens förslag i denna del avstyrks således.

Dalainspektionen: Ulredningen föreslår i 7 § 3 st. lagförslaget för det fall ägare av fordon är underårig att förmyndare lika med ägaren skall ansvara för kontrollavgift. Syftet härmed är uppenbarligen all stävja missbruket all fordon registreras på underåriga. Dalainspektionen vill här peka på - en säkert ej avsedd - följd av stadgandet, nämligen atl den som förordnats som förmyndare för underårig blir personligen ansvarig för kontrollavgift då någon parkerat den underåriges fordon i strid mot förbud eller annat avtalsvillkor för parkeringen.

Trafiksäkerhetsverket: Om det nya andra stycket i 4§ lagen (1976:206) om felparkeringsavgifi innebär all förmyndaren i förekommande fall skall anlecknas i bilregistret ställer sig verket tveksamt till förslaget enär delta skulle medföra icke oväsentligt merarbete för verket.

Luftfartsverket: Mesl betydelsefullt är att ägaransvar införs genom atl ägaren och föraren blir solidariskt ansvariga för belalning av kontrollavgif­ten.

 

Prop. 1983/84:104                                                                 92

Byggnadsstyrelsen: Byggnadsstyrelsen som bedriver en omfattande par­keringsverksamhet anhöll i skrivelse 76-01-27 att regeringen måtte vidta sådana lagstiftningsåtgärder all generell skyldighel för registrerad ägare till bil skall föreligga i fråga om ansvar för avtal om parkering, oberoende av vem som fört bilen. Denna fråga är enligt byggnadsstyrelsens uppfattning löst på ett tillfredsställande säll genom förslagets stadgande i dess 7§, enligt vilken fordonets ägare och förare skall solidariskt svara för betalning av kontrollavgifter.

Riksrevisionsverkel Ullstyrker ett ägaransvar i enlighet med utredning­ens förslag.

Bilulhyrningsbranschens Riksförbund: Vi anser atl det föreligger syn­neriiga skäl all undanta biluthyrningsbranschen från de föreslagna reglerna om strikt ägaransvar vid felparkering på tomtmark. Vår uppfattning base­ras på följande grunder.

Bilulhyrningsbranschen har myckel negativa erfarenheter av de problem som uppstått sedan parkeringsboten avkriminaliserades och felparkerings­avgift infördes. Följden har blivit att hyrbilskunderna i ökande utsträck­ning lärt sig att hyrbilsföretagen i allmänhel saknar tillräckliga resurser och kompetens för atl driva in dessa avgifter. Följden synes bli alt hyrbils­kunder alltmer ignorerar gällande parkeringsbestämmelser.

Om utredningens förslag all genomföra strikt ägaransvar även för kon­trollavgifter vid tomtmarksparkering skulle accepteras, då skulle de redan myckel stora problemen öka dramaliskt. Del kan därför inle vara rimligt att lägga brukarens ansvar på ägaren i de specialfall som korttidsulhyrning av bilar ulgör.

Mol bakgrund av vad som framförts är det vår uppfattning att syftet med den föreslagna lagstiftningen, nämligen bättre efterlevnad av parkerings­bestämmelser ulan att eftersätta kravet på rättssäkerhet, inte kan uppnås utan atl registrerade korttidshyrbilar undantas från strikt ägaransvar i lagstiftningen.

Göteborgs Stads Parkerings AB: Vi vill starkt understryka vikten av att det även för lomlmarksparkering införs etl strikt ägaransvar för betalnings­skyldighetens fullgörande. Enligl vår bedömning kan någon principiell invändning inte göras mol förslagel i denna del. Fordonsägaren kan ju rikta regresskrav mol den som verkligen fört bilen.

Biluthyrningsföretagen torde också vid korttidsulhyrning av fordon ha möjlighet atl i hyresavtalet säkerställa sig för de ekonomiska konsekven­serna av hyresmannens felparkeringar.

Stockholms kommuns parkerings AB: Bolaget hälsar med tillfredsställel­se atl etl strikt ägaransvar införs även vad avser det civilrättsliga systemet.

Handels- & juristinkasso AB: Ägarens ansvar ävensom förmyndarens dito är för markägaren av myckel stor betydelse eftersom förarens identi-

 

Prop. 1983/84:104                                                   93

tet praktiskt taget aldrig går att utröna. Flera domstolar har även under senare år uppmärksammat detta förhållande och i flera fall förpliktat for­donsägare att betala kontrollavgift när vederbörande inte kunnat eller velat uppge vem som disponerat fordonet vid tidpunkten för felparkeringen.

Vi tror inte att leasing- eller biluthyrningsföretagen får några större problem härvidlag. Vid långleasing erhålls ju numera från bilregistret upp­gift om leasingtagarens namn och adress och denne avkrävs kontrollavgif­ten. Vid korttidsulhyrning har uthyrningsföretaget full täckning i sina hyresavtal för avgifter och kostnader som uppkommer i samband med brukandet av hyresfordonet. Ägaransvaret finns ju dessutom redan före­skrivet vad gäller offenlligrätlslig parkering.

Kungl. Aulomobd Klubben (KAK): För att systemet med kontrollavgift skall bli effektivt synes det nödvändigt att införa en bestämmelse om strikt ägaransvar. Emellertid bör ägaren ha möjlighet att slippa betalningsskyl­dighet då särskilda skäl kan åberopas därför. Ägaren kan t. ex. ha avhänt sig fordonet men den nye ägaren har ännu icke blivit uppförd som ägare i bilregistret. Det ter sig stötande om den gamle ägaren under sådana förhål­landen skall bli betalningsskyldig.

Molorförarnas Helnykterhetsförbund (MHF): Rörande ägaransvaret har riksdagen tagit ställning till denna fråga i och med beslutet med anledning av proposition 1975/76: 106. Det finns enligt MHF:s mening anledning att ifrågasätta det rättvisa i rådande system. En person som visserligen står antecknad som ägare, men kan visa att han ej borde vara del, bör undgå ansvar. I praktiken kan viss fördröjning i äganderättsanmälningen ske. En sådan fördröjning kan med det nuvarande systemet, som också föreslås gälla tomtmark, leda lill att ansvaret drabbat fel person.

Motormännens Riksförbund (M): M tillstyrker icke att man på sätt som föreslagits skall kunna göra fordonets ägare — solidariskt med föraren — ansvarig för betalning av kontrollavgiften. Åven om utredningens förslag icke förutsätter att ett avtal ingåtts mellan markägaren och fordonsföra­ren/ägaren, synes det något svårt att komma ifrån alt den parkeringsavgift, således ej kontrollavgift, som tages ut för parkeringen i botten baserar sig på en civilrättslig konstruktion. Om ägaren skall göras ansvarig för betal­ning av kontrollavgiften bör ägaren undgå sådant ansvar även i de fall då han kan göra sannolikt att annan person parkerat fordonet i strid med bestämmelserna.

När det gäller definitionen beträffande vem som skall anses såsom ägare bör ett tillägg göras såtillvida atl den person som visserligen är antecknad såsom ägare i registret bör undgå ansvar om han kan visa att han rätteligen icke skulle ha varil antecknad såsom sådan ägare. Vad M närmast syftar på härvid är de fall då äganderätten fakto övergått ävensom rapporterats men ännu icke hunnit registreras hos vederbörande bilregister. Molsvarande ändringar bör enligt M: s mening införas i lagen om felparkeringsavgift.

Svenska kommunförbundet tillstyrker alt fordonsägaren åläggs betal­ningsansvaret för kontrollavgifterna. 8   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 104

Prop. 1983/84:104                                                            94

4   Övervakning

Domstolsverket: Utredningen föreslår alt den personal som skall handha övervakningen skall ha "därför lämpad utbildning". Utredningen vill emellertid inte ange några krav på utbildningen. Domstolsverket anser att det inte är särskilt lämpligt all uppställa utbildningskrav utan atl samtidigt ange eller i varje fall anvisa vari detta bör bestå.

Rikspolisstyrelsen anser att det bör ankomma på styrelsen alt utfärda föreskrifter för den utbildning som avses i 8 § förslaget till lag om kontroll­avgift.

Luftfartsverket: Respekten för parkeringsföreskrifter är helt beroende av den övervakningsinsals som görs. Av naturliga skäl har polisen och kommunen begränsade resurser för trafikövervakningen på avskilt belägna platser. Däremot lorde markinnehavaren ha både bättre resurser och stör­re intresse atl sköta övervakningen. Luftfartsverket har erfarenhet av både det offentligrätlsliga parkeringssystemet som tillämpas på Arianda flyg­plats och det civilrättsliga på Landvetters flygplats. Verket har funnit att det senare systemet med övervakning i egen regi är betydligt effektivare i ordningshänseende.

Stockholms kommuns parkerings AB: Parkeringsbolaget vill framhålla viklen av att övervakningen av den civilräUsliga parkeringen handhas av personer som fått en lämplig utbildning (§8). Det är här angeläget all övervakare bemöter allmänheten på ett korrekt och serviceinriklal sätt.

Kungl. AutomobU Klubben (KAK): När det gäller övervakningen av parkering på tomtmark vill KÄK understryka utredningens uttalande om vikten av atl de personer som har ansvaret för övervakningen får erforder­lig ulbildning om gällande beslämmelser, m. m.

Svenska kommunförbundet: Utredningen framhåller vikten av alt de personer som har ansvaret för övervakningen på parkeringsplatserna får erforderiig utbildning. Förbundet instämmer och vill betona att det inte minst med tanke på domstolsprövningen är nödvändigt atl övervaknings­personalen får klara och tydliga instruktioner om gällande bestämmelser och fordonsägarnas rättigheter och skyldigheter.

Sveriges domareförbund: Del är viktigt - inte minsl från räUssäkerhets-synpunkl - att kontrollen blir UllförliUig. Detta är en förutsättning för en godtagbar bevisstandard i de ivistiga mål som förs till domstol. Utredning­en synes ha uppmärksammat denna fråga alltför litet. Här kan det vara på sin plats att en myndighet, i likhei med rikspolisstyrelsen och polismyn­digheten för kommunala irafikövervakare, utfärdar råd och anvisningar.

 

Prop. 1983/84:104                                                   95

5   Inkasseringsförfarandet

Domstolsverket: Utredningen föreslår, trots vad som sagts i direkUven, att nuvarande förfarandet med inkassokrav och ansökan om betalningsfö­reläggande rörande kontrollavgift saml indrivning som enskilt mål hos kronofogdemyndigheten skall bibehållas.

Domstolsverket anser att utredningen har undervärderat de olägenheter som är förbundna med den nuvarande ordningen. Verket förordar i stället en reform som mera anknyter lill uttalandena i direktiven. En sådan reform kan enligl domstolsverkets mening genomföras utan att väsentliga rätlssä-kerhetsintressen sätts åt sidan. De resurser som i dag tas i anspråk för atl inkassera kontrollavgifter är avsevärda.

Årliga antalet mål om betalningsföreläggande som avser krav på kontrollavgifter kan uppskattas till 30-35000.

Sett ur den enskildes synvinkel är del anmärkningsvärt att avsevärda kostnader för inkasseringsförfarandel skall träffa honom vid felparkering på tomtmark när inte detsamma gäller vid felparkering på gatumark.

Domstolsverket anser att starka skäl talar för att man närmare under­söker möjlighelerna alt i högre grad än f n. göra del system som gäller för jnkassering av felparkeringsavgift tillämpligt vid parkering på tomtmark.

Enklast vore all låta samtliga betalningsanmärkningar avseende överträ­delse på tomtmark utgöra exekutionstitel enligt felparkeringsavgiftslagen och därmed handläggas som allmänt mål hos kronofogdemyndigheten. Domstolsverket delar emellertid utredningens uppfattning atl del med hänsyn till grundläggande exekutionsrältsliga principer inte är möjligt all generellt genomföra en sådan ordning. En begränsad utvidgning synes vara att föredra. Närmast till hands atl kunna omfattas av en sådan utvidgning är statligt och kommunalt ägd tomtmark. Sädan mark utgör den största andelen av den tomtmark som är aktuell i parkeringssammanhang. I den mån lokala trafikföreskrifter gäller för tomtmark kan slal och kommun i egenskap av markägare anlita del offentligrättsliga systemet.

Ulredningen föreslår att talan om utfående av kontrollavgift skall föras genom ansökan om betalningsföreläggande. Domstolsverket förutsätter atl avsikten med delta inte varit att exklusivt reglera sättet att väcka lalan om utfående av kontrollavgift utan att stämning alltjämt skall vara möjlig. Likaså torde det vara överflödigt att i 8 § 3 st. ta upp samma föreskrift som återfinns i 5 § 2 st. inkassolagen (1974:182).

Datainspektionen: Den "vindrulelapp" varmed kontrollavgiften "fak­tureras" anger vanligen en så kort betalningstid som åtta dagar. Det stora flertalet bilägare är privatpersoner, vanligen löntagare. För att undvika onödiga betalningspåminnelser och inkassoärenden och i enlighet med konsumenträttslig praxis kan ifrågasättas om inte förfallotiden för fakturan borde bestämmas Ull en längre tid än den nämnda. Det bör i så fall anges i eventuell lag.

 

Prop. 1983/84:104                                                                 96

För den situaUon då betalning för en fordran inte influtit rättidigt och borgenär vill indriva fordringen gäller normalt inkassolagen (1974:182). Genom den föreslagna formuleringen av 8 § 3 st., som upptar endast vissa delar av vad som gäller enligt inkassolagen, synes ha avsetts en parallell särreglering för indrivning av kontrollavgifter som ställer förfarandet for­mellt utanför inkassolagen. Därigenom skulle exempelvis den som indriver kontrollavgift inte ha skyldighet att iaktta god inkassosed och inte slå under datainspektionens tillsyn. Enligt datainspektionens mening bör i stället stycket ange atl om kontrollavgift inte betalas inom den i påminnel­sen angivna tiden, eventuella inkassoåtgärder avseende kontrollavgift skall ske med iakttagande av inkassolagens regler.

Åven den föreslagna regleringen av "konkurrenssituationen" gentemot åtal/strafföreläggande å ena samt kontrollavgiftsbelalning å andra sidan föranleder vissa tveksamheler. Parkeringsplalsupplåtaren saknar möjlig­hel att få information om att åtal väckts/strafföreläggande utfärdats. Värre är att fordringsägaren kan utöva påtryckning i inkassoärendet om atl i den mån kontrollavgiften inte eriäggs, kommer åtalsanmälan att göras. Rimli­gare vore att fordringsägaren ålades atl hålla sig till kontrollavgiftsrutinen om han inleU sådan.

Luftfartsverket: I och för sig bör markinnehavaren kunna ansöka om stämning, om det står klart atl yrkandet kommer att bestridas.

Byggnadsstyrelsen: För byggnadsstyrelsens del är den i 9§ förslaget till lag om kontrollavgift föreslagna preskripUonen om etl år alltför snävt tilltagen.

Byggnadssstyrelsen föreslår att preskriptionsåret beräknas från den dag då parkeringen skedde eller, om ärendet prövats av regering eller anmälts lill JO eller JK, från dagen då ärendet där slutligt avgjorts.

Riksrevisionsverkel (RRV): I undantagsfall står del redan från början klart att rättegång om kontrollavgift inte kan undvikas. Att igångsäUa förfarandet som mål om betalningsföreläggande framstår i ett sådant fall som en ren överloppsåtgärd. RRV anser inte att lagstiftningen bör förhind­ra direki stämning i fall där ett sådant förfarande är sakligt moUverat.

Föreningen Sveriges kronofogdar: De skillnader som föreligger i fråga om indrivning av avgifter på grund av olovlig tomtparkering och felparke­ring på gatumark förelås bestå i stort sett oförändrade och därmed också de olägenheter som f n. är förenade med nuvarande ordning. Skillnaderna torde inle kunna utsuddas med mindre än att också kontrollavgifterna handläggs som allmänna mål.

Utvecklingen under senare år tvingar fram frågan om alla enskilda fordringar verkligen förtjänar att bli handlagda av kronofogdemyndighet. Frågan inställer sig alltså om lagstiftaren bör överväga all begränsa möjlig­heterna för enskild fordringsägare all alltid erhålla exekutionstitel för småbelopp. En begränsning i möjligheten att få exekutionstitel finner man f.ö. på annat exekulionsrättsligt område, nämligen konsumenlkredillagen (18§2sl.).

 

Prop. 1983/84:104                                                   97

Kostnaden för åstadkommande av exekutionstitel och den därefter föl­jande verkställigheten bör enligl föreningens mening stå i rimlig proportion lill vad saken är värd. En begränsning i möjligheten all få exekutionstitel skulle - såvitt nu är i fråga - tvinga markägare eller motsvarande all se över sina rutiner för att minska "självrisken" (risken för uteblivna betal­ningar) i verksamheten. I lagtexten kan lämpligen pekas ut under vilka förutsättningar betalningsföreläggande kan meddelas, t. ex. när fråga är om upprepade försummelser, när framkomligheten försvårats eller när över­trädelsen avsetl lång Ud.

Göteborgs Stads Parkerings AB: Enligt nu gällande kravrutiner anges i påminnelse om betalningsskyldighet inte någon ny lidsfrist för en gäldenär att frivilligt betala sin skuld. Vi vill på grund härav föreslå följande ändring av 8§ tredje stycket förslagel lill lag om kontrollavgift: "Betalas inte kontrollavgiften efter påminnelse som avses i andra stycket, skall skriftligt krav enligt 5§ inkassolagen (1974:182) riktas mot gäldenären."

Slockholms kommuns parkerings AB: När del gäller själva indrivningen av kontrollavgifterna delar bolagel utredningens uppfallning att bibehålla nuvarande inkassosystem. Detta fungerar väl och medger atl felparkerare kan erhålla en rättslig prövning av sitt ärende. Däremot anser bolaget att den i §9 föreslagna ettåriga preskriptionstiden för ansökan om belalnings­föreläggande är för snävt tilltagen.

Handels- & juristinkasso AB: Inkassering och uppföljning av ärenden rörande kontrollavgifter har förekommit i vår verksamhet sedan 1973.

Enligt nu gällande föreskrifter meddelade av datainspektionen skall en betalningspåminnelse endast innehålla påminnelse om en till belalning förfallen fordran och någon ny tidsfrist skall däri ej anges. I inkassolagen finns redan föreskrifter om skriftligt krav till gäldenär vid betalningsunder-lålenhet. Vi föreslår därför följande ändring av tredje st.: "Betalas inte kontrollavgiften efter påminnelse skall krav enligt inkassolagen § 5 tillstäl­las gäldenären."

Vi har ingen erinran mol en tidsbegränsning vad gäller anhängiggörandet av talan för utfående av kontrollavgift. Tidsbegränsningen bör dock ut­sträckas till förslagsvis 2 år då vissa omständigheter ibland kan medföra tidsutdräkt längre än 1 år l.ex. adressefterforskning eller - vad speciellt gäller byggnadsstyrelsens ärenden - s. k. överprövning när invändningar framställts mol gjord debitering. Beiräffande begränsning av tiden för påkallande av verkställighet har vi svårt att förstå varför inte sedvanliga preskriptionsbestämmelser kan gälla.

Kungl. Automobil Klubben (KAK): Av principiella skäl och med hänsyn till arbetsbelastningen på kronofogdemyndigheterna synes det f.n. knap­past möjligt all låta fordringar om kontrollavgift indrivas som allmänna mål. Det nuvarande systemet framstår dock onekligen som omständligt. Det hade varit angeläget att finna fram ett enklare och billigare inkasse­ringsförfarande.

 

Prop. 1983/84:104                                                   98

Svenska kommunförbundet: Förbundet anser alt den korta preskrip­tionstiden är betungande för kommunerna och föreslår en förlängning såväl vad gäller lagen om felparkeringsavgift som lagen om kontrollavgift.

Förbundet delar utredningens uppfattning all det av rättssäkerhetsskäl är lämpligt att det civilräUsliga förfarandet vid indrivning av kontrollav­gifter bibehålls.

Sveriges Allmännyttiga Bostadsförelag (SABO): Det i 8§ lagförslaget föreslagna stadgandet alt påminnelse skall innehålla fidsangivelse då avgif­ten senast skall betalas efter den i anmaningen angivna tiden är inte lämpligl. Konsekvensen är att den som inte betalar enligt anmaningen skall få lagsladgad exlra fidsfrist. SABO finner delta vara avvikande från gängse praxis. Del nu föreslagna systemet innebär att kostnaden blir orimligt hög för fastighetsägaren.

Att begränsa åtgärd för verkställighet lill 5 år från dagen för felparke­ringen är en avvikelse från preskriptionsförordningen. Enligt vår mening bör preskriptionen räknas från den dag dom eller utslag givils. Någon anledning att frångå den 10-åriga preskriptionsregeln finns enligt vår upp­fattning inte. Med hänsyn lill domstolarnas långa handläggningslider och fastighetsägarnas praxis i dessa frågor är den föreslagna ordningen otill­fredsställande.

Sveriges domareförbund: Domareförbundet anser det angeläget att ruti­nerna för beivrande av felparkering på tomtmark förenklas. Den av utred­ningen anvisade vägen härför synes riklig och tillgodoser i väsentlig mån de rättssäkerhetskrav som bör slällas.

Förbundet anser det vara möjligt att den nya lagen medför ett inte obetydligt tillskott av mål om belalningsföreläggande. Redan nu är dom­stolarnas enheter för lagsökning och betalningsföreläggande hårt ansträng­da, då antalet sådana mål ökat mycket kraftigt under senare år. Det är under alla förhållanden viktigt dels all systemet inbjuder lill att åtskilliga ärenden sorteras undan såsom antyds av utredningen, dels att tingsrätterna och kronofogdemyndigheterna tilldelas resurser för att möta en förväntad ökning av antalet betalningsförelägganden.

Enligt förbundels mening saknas anledning att föreskriva att talan måsle väckas genom ansökan om betalningsföreläggande. Normalt saknar ford­ringsägare anledning atl anhängiggöra lalan på annat sätt, men det kan förhålla sig så att det från början är känt alt fordringen är tvistig. Vidare kan ansökan om betalningsföreläggande inle riktas mot flera gäldenärer, vilka kan vara solidariskt ansvariga enligl 7 § första och tredje styckena i förslaget.

Utredningen har utformat systemet med kontrollavgift som eft slags straffavgift, vilkel saknar motsvarighet i svensk rätt, möjligen bortsett från tilläggsavgift i kollektiv persontrafik. Det gäller då att ordna så, atl syste­met hänger ihop med övrig lagstifining. Bl. a. lorde erfordras elt tillägg till lagsökningslagen motsvarande 9 § första stycket i den föreslagna lagtexten.

 

Prop. 1983/84:104                                                   99

Detta är väsentligt inte minst med hänsyn till hur en regresstalan av bilägaren mot den ansvarige bilföraren skall föras. En sådan lalan har starka inslag av talan om skadestånd och torde inte kunna tas upp belal-ningsföreläggandevägen enligt nuvarande ordning.

Också till 10§ saknas vissa överväganden, nämligen vad som händer vid ogillat åtal. Förhållandena här är inte lika dem enligt lagen om felparke­ringsavgift, där molsvarande frågor avhandlas i 14 och 15§§. Eftersom kontrollavgiften inte - som felparkeringsavgiften - är en straffrättslig sanktion, innebär det förhållandet, att etl åtal t. ex. för egenmäktigt förfa­rande ogillas, inle att förutsättningar saknas för alt ta ul kontrollavgift. Saken kan vara så enkel som alt uppsåt saknas hos bilföraren eller att det inte med säkerhet kunnai utredas vem som varit bilförare. I båda dessa fall kan uttagande av kontrollavgift vara adekval men ulredningen har inle motiverat varför detta inte skulle vara tillåtet. En bättre ordning synes vara alt erlagd kontrollavgift skall återbetalas först sedan någon genom laga kraft ägande dom eller godkänt strafföreläggande fått en straffrättslig på­följd för felparkeringen. Däremot bör åtgärd för indrivning av kontrollav­gift inte få vidtas, sedan åtal väckts eller strafföreläggande utfärdals.

Sveriges Fastighetsägareförbund: Ulredningen har diskuterat möjlighe­ten att låta krav på kontrollavgifter på samma sätt som felparkeringsav­gifter bli "omedelbart indrivningsbara" men kommit fram till att detta inle är möjligt. Förbundet instämmer i denna slutsats. Förbundet anser emel­lertid all den föreslagna ordningen för alt utfå kontrollavgifter borde kunna förenklas. Eftersom kontrollavgiften f. n. kan antas utgöra endast 100-150 kr. borde förfarandet kunna förenklas på så sätt att påminnelse ej skulle behöva göras. Gången skulle därmed bli betalningsanmaning, krav utfor­mat enligl reglerna i 5 § inkassolagen samt slutligen belalningsföreläggan­de. Antalet moment skulle i och med delta bli lika många som beträffande felparkeringsavgift.

6   Flyttning av fordon

Rikspolisstyrelsen anser att även tomlmarksägare kan ha ett intresse av att kunna flytta sådana fordon som på grund av felaktig uppställning avsevän försvårar renhållning, snöröjning eller annal arbete på parkerings­platsen ulan att sjudagarsregeln uppfyllts. Regelmässigt bör s. k. kort flyttning inom lomtmarksparkeringens område vara till fyllest för sådana fall.

Kungl. Automobil Klubben (KAK): Vad angår frågan om flyttning av fordon är KAK tveksam till om verkligen markägaren - visseriigen efler prövning av den beslutande myndigheten - själv bör ges rätt atl flytta fordonet. För att undvika onödiga skador krävs i regel särskilda hjälpme­del och viss erfarenhet av bilflyttning.

 

Prop. 1983/84:104                                                  100

Motorförarnas Helnyklerhetsförbund (MHF): MHF avslyrker förslaget till vidgade möjligheter rörande flyttning av fordon som parkerats på tomtmark.

Svenska kommunförbundet: Beiräffande flyttning av fordon bör påpekas alt del för att fordonsflyttningen skall fungera fordras tillgång till en sär­skild uppställningsplats där flyttade fordon kan förvaras under betryggan­de former. Det åligger inle kommunerna att anordna och driva sådana anläggningar och med nuvarande begränsade möjligheter all flytta fordon på allmän plats lorde det inte föreligga någol kommunall intresse att utöka antalet uppställningsplatser. Detta kan medföra att fastighetsägarnas möj­ligheter att flytta fordon begränsas. Förbundet vill i detta sammanhang påpeka att s. k. kort flyttning från tomtmark till näraliggande gatumark inte kan accepteras.

7   Ny avgift vid långvarig parkering

Rikspolisstyrelsen: 5 § förslagel till ändring i lagen om felparkeringsav­gift får i sin föreslagna utformning enligt rikspolisslyrelsens uppfattning betydelse bara för uppställningar, där ständigt uppställningsförbud eller ständig avgiftsplikt gäller. När olika regler gäller för olika lider på dygnet finns anledning att tolka situationen på annat sätt än utredningen gjort. En olaga uppställning får anses avbruten och fullbordad genom att tid för fri parkering inträffat. När sedan uppställningen ånyo kommer in på förbju­den eller avgiftsbelagd tid begås en ny överträdelse. Utformningen av lilläggel till 5§ bör därför göras tydligare så all del klart framgår om 24-timmarsregeln alltid skall tillämpas eller ej.

Om ständig avgiftsplikl inle föreligger vid tomtmarksparkering erfordras justering av motsvarande stadgande i 4§ lagen om kontrollavgift vid loml­marksparkering.

Trafiksäkerhetsverket (TSV): Förslagel i 5§ om alt ny anmärkning kan utfärdas för samma förseelser efter 24 timmar, dock högst fem för samma överträdelse, synes väl motiverat men TSV vill peka på all svårigheter kan uppslå för polismyndigheterna i deras arbele med rättelser/bestridande av betalningsansvaret, vilket beroende på vilka rutiner som kommer alt lill­lämpas kan innebära merarbete för verkels del.

Göteborgs Stads Parkerings AB: Enligt utredningens förslag skall elt felparkerat fordon få påföras ny kontrollavgift först efter 24 timmar om samma olovliga parkering fortskrider. Vi ifrågasätter om förslagel är välbe­tänkt i denna del. Bestämmelsen torde medföra både praktiska övervak­ningsproblem och administraUvl merarbete. Dessutom föreligger en up­penbar risk för all en felparkerare efler atl ha blivit "lappad" missbrukar den föreslagna tidsintervallen genom atl utnyttja möjligheten att kunna ha bilen olovligt parkerad i ytterligare 24 limmar utan att riskera ny påföljd. Nu rådande villkor för parkering på tomtmark möjliggör för markägaren -

 

Prop. 1983/84:104                                                  101

om det förbehållits på skylt - att ta ul ny kontrollavgift för varje påbörjat kalenderdygn som ett fordon stått uppställt i strid mot skyltade parkerings­villkor. Såvitt vi har bekant har nuvarande syslem, vilket allmänt tilläm­pats i landet i mer än 25 år, inte medfört några olägenheter utan fungerat väl. Mot denna bakgrund vill vi förorda att rätten att vid långvarig felpar­kering ta ut ny kontrollavgift för varje påbörjat kalenderdygn bibehålls. Möjligen kan regeln kompletteras så att ny kontrollavgift får debiteras först efter 6-8 timmar för samma felparkering. Bolaget har däremot ingen erinran mot förslaget atl högst fem kontrollavgifter får påföras för en och samma olovliga parkering.

Stockholms kommuns parkerings AB: I § 4 lagförslaget föreskrivs alt ny kontrollavgift inte får las ut förrän 24 limmar förflutit. Detta innebär att man frångår nu gällande regel att kontrollavgift får tas ut per kalenderdygn. Enligt bolagets uppfattning bör bestämmelsen om påbörjat kalenderdygn bibehållas eftersom 24-timmarsregeln innebär ett omständligt förfarande.

Handels- & Juristinkasso AB: Nu i allmänhet gällande regel att kontroll­avgift debiteras per kalenderdygn synes vara alt föredra framför av utred­ningen föreslagen 24-timmarsregel. För att stävja ev. befarat ofog med debitering av kontrollavgift strax före respektive strax efter midnatt kan ju vid bibehållandet av kalenderdygnsprincipen stadgas: "Ny kontrollavgift får dock ullas försl efler 3 Ummar" (eller annan lämplig tidsgräns).

Svenska kommunförbundet tillstyrker att högst fem parkeringsanmärk­ningar respekUve kontrollavgifter kan meddelas för samma överträdelse.

Sveriges Allmännyttiga Bostadsförelag (SABO): Stadgandet i 4 § lagför­slaget all ny kontrollavgift inle får tas ut förrän 24 timmar förflutit bör kompletteras så att 24-timmarsregeln inle är tillämplig vid förnyad parke­ring.

8   Ekonomiska överväganden

Föreningen Sveriges kronofogdar: Från kronofogdemyndigheternas synpunkt innebär förslaget knappast någon rationell och kostnadsbespa­rande hantering av kontrollavgifterna i fråga. Förslaget innebär närmast en konfirmafion av gällande ordning.

Kronofogdeföreningen ser med oro på de senare årens ökning av mål­mängderna samtidigt som kfm tillförts många nya och kvalificerade arbets­uppgifter utan molsvarande resursförstärkningar. Antalet enskilda mål har på några år fördubblats och just dessa mål kräver f. n. betydligt siörre kontorsmässiga resursinsatser än allmänna mål.

Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för mellersta Sverige: Enligt vår åsikt har utredningen genom sitt förslag av författningstext stadfäst nuvarande praxis och inte lyckats lösa frågan om hur en rationell och kostnadsbesparande hantering av lomlmarksparkering skall utformas, som var ett av målen enligt direktiven.

 

Prop. 1983/84:104                                                  102

Bilaga 3

De remitterade lagförslagen

1    Förslag till

Lag om kontrollavgift vid olovlig parkering

Härigenom föreskrivs följande.

1 § En markägare som upplåter elt område för parkering eller förbjuder parkering inom ett område får under de förutsättningar som anges i denna lag la ul en avgift (kontrollavgift) när följande slag av fordon har parkerats inom området i strid mol förbud eller villkor som har meddelats av mark­ägaren (olovlig parkering):

1.   Fordon som är upptagna i bilregistret eller motsvarande utländska register,

2.   fordon som är upptagna i det militära fordonsregistrel, eller

3.   fordon som brukas med slöd av saluvagns-, luristvagns-, exporl­vagns- eller interimslicens.

Med markägare likställs den som på grund av avtal har rätt atf upplåta området för parkering eller all förbjuda parkering inom området.

Kontrollavgift får las ut endast om överträdelsen inte omfattas av för­ordnande enligl lagen (1976:206) om felparkeringsavgifi och inte heller utgör brott enligt någon annan författning än brottsbalken.

2§ Kontrollavgift får tas ut endasl om parkeringsförbudet eller parke­ringsvillkoren tydligt har tillkännagetts genom skyltning på platsen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om skyltningen.

3§ Kontrollavgiften får inte översliga den felparkeringsavgifi som fast­ställts inom kommunen enligl lagen (1976:206) om felparkeringsavgift.

Om felparkeringsavgiften har fastställts lill olika belopp för olika delar av kommunen eller för olika slag av överträdelser gäller följande. Kontroll­avgiften får inte överstiga den felparkeringsavgift som fastställts för över­trädelser av föreskrifter om avgiftsbelagd parkering eller, om sådana före­skrifter saknas, den lägsta felparkeringsavgifi som gäller för den del av kommunen där parkeringsområdet eller området med parkeringsförbud ligger.

4§    Ny kontrollavgift får las ut för varje påbörjat kalenderdygn som en olovlig parkering pågår. Minst sex timmar måste dock förflyta mellan debiteringstillfällena. Högst fem kontrollavgifter får las ul för samma olovliga parkering.

5§ Om kontrollavgift las ut på grund av atl villkor om belalning av parkeringsavgift inle har uppfyllts, får inte parkeringsavgiften las ut för samma parkering.

6§ Fordonels förare och ägare ansvarar solidariskt för betalning av kon­trollavgiften. Ägaren ansvarar dock inte om omständigheterna gör del sannolikt alt fordonet har frånhänts honom genom brott.

 

Prop. 1983/84:104                                                  103

Med fordonets ägare avses

1.   den som vid tiden för den olovliga parkeringen var antecknad som
fordonets ägare i något av de register som avses i 1 § första stycket, eller

2.   i fråga om fordon som brukas med stöd av licens som anges i 1 §
första stycket 3, den som vid samma lid innehade licensen.

7§ Vill markägaren la ut kontrollavgift skall han själv eller genom perso­nal som fått därför lämpad utbildning utställa en betalningsuppmaning som överlämnas till fordonets förare eller ägare eller fästs på fordonet.

Betalas inte kontrollavgiften inom den tid som angetts i uppmaningen, skall fordonets förare eller ägare påminnas om betalningsansvaret.

Betalas inte kontrollavgiften inom den tid som angetts i påminnelsen, får vidare åtgärder för inkassering av avgiften vidtas enligt beslämmelserna i inkassolagen (1974:182).

8§ Talan om atl få ut kontrollavgift får inte väckas senare än två år från den dag då den olovliga parkeringen upphörde.

Talan skall väckas vid tingsrätten i den ort där den olovliga parkeringen ägde rum.

9§ Om särskilda skäl föreligger med hänsyn till omständigheterna i sam­band med den olovliga parkeringen skall kontrollavgift inte utgå.

10 § Väcks åtal eller utfärdas strafföreläggande för en gärning som inne­fattar förfarande som kan föranleda kontrollavgift, får vidare åtgärd för indrivning av avgiften inle vidtas.

Föreligger en lagakraftägande dom eller ett godkänt strafföreläggande för ett sådant förfarande får kontrollavgift inte tas ut. Har avgiften redan betalats när domen vinner laga kraft eller slrafföreläggandet godkänns, skall den betalas tillbaka.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Lagen tillämpas dock inte i fråga om parkering som påbörjats före ikraftträdandet.

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs att 5§ lagen (1976:206) om felparkeringsavgift' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

5§

Har fordon stannats eller parkerats i strid mot föreskrift som avses i 1 §, får polisman eller sådan trafikövervakare som avses i 2S lagen (1964: 321) om kommunal trafikövervakning meddela parkeringsanmärkning. Sådan anmärkning skall innehålla uppmaning alt inom viss tid betala den fast­ställda avgiften.

' Lagen omtryckt 1981: 142.

 

Prop. 1983/84:104                                                                104

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Anmärkningen överlämnas till fordonets förare eller ägare eller fästes på fordonet.

En ny parkeringsanmärkning får meddelas för varje påböijat kalen­derdygn som överträdelsen fort­skrider. Minst sex limmar måste dock förfiyla från det att en parke­ringsanmärkning meddelats tdl dess att en ny får meddelas. Högst fem parkeringsanmärkningar får meddelas för samma överträdelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

I fråga om överträdelser som skett före lagens ikraftträdande skall dock äldre bestämmelser tillämpas.

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 2, 3 och 7 S§ lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

2§ Regeringen bemyndigas all meddela föreskrifter om rätt för slallig eller kommunal  myndighet att flytta fordon i särskilt angivna fall, när det behövs för ordningen och säkerheten i trafiken eller av naturvårdsskäl.

Ett fordon får också fiyltas orn det under minst sju dygn i följd va­rit parkerat 1 strid mot sådana för­bud eller villkor som avses i lagen (1984:000) om kontrollavglfi vid olovlig parkering.

Regeringen får överlämna åt en eller flera myndigheter atl meddela tillstånd för andra myndigheier att besluta och verkställa flyttning av fordon.

3§
Fordon som flyttas enligt före- Fordon som flyttas med stöd av
skrifter meddelade med stöd av denna lag skall förvaras på en sär-
denna lag skall förvaras på en sär- skild för ändamålet avsedd upp­
skild för ändamålet avsedd upp- ställningsplals eller ställas så nära
ställningsplats eller slällas så nära den plats där de anträffades att de
den plats där de anträffades atl de             lätt kan återfinnas,
lätt kan återtlnnas.

 

Prop. 1983/84:104                                                  105

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Fordonsvrak skall i stället skrotas eller undanskaffas på annal sätt, så snart det lämpligen kan ske. I beslul om flyttning skall anges om fordonet är alt anse som fordonsvrak.

7§

Ägaren av ett fordon som har flyttats med stöd av denna lag är skyldig alt ersätta kostnaden för flyttningen och de övriga åtgärder som vidtagits med stöd av lagen. Ersättningsskyldighet föreligger inle, om ägaren gör sannolikt att fordonet frånhänts honom genom brott.

Vid beräkning av ersättningen skall fordonets värde dras av från kostna­derna om äganderätten har övergått enligt 6§.

Kostnader, som inle las ut av   Kostnader, som inte las ut av

ägaren, skall bäras av statsverket ägaren, skall bäras av statsverket
eller, om flyttningsbesluiel har eller, om flytlningsbeslutel har
verkställts av en kommunal myn- verkställts av en kommunal myn­
dighet, av kommunen.           dighet, av kommunen. Vidflyttning

enligt 2§ andra stycket skall så­dana kostnader i stället bäras av den som påkallat flyttningen. Regeringen bemyndigas föreskriva om ytterligare undantag från ersätt­ningsskyldigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Den nya bestämmelsen i 2§ andra stycket tillämpas dock inte i fråga om parkering som skett före ikraftträdandet.

 

Prop. 1983/84:104                                                               106

Innehåll

Proposition  ......................................................................       1

Propositionens huvudsakliga innehåll   .............................       1

Propositionens lagförslag .................................................       2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanlräde den I september

1983   ...............................................................................       6

1   Inledning .......................................................................       6

2   Bakgrund    ....................................................................       7

 

2.1       Gatumarksparkering   .............................................       7

2.2       Påföljder vid överträdelser av bestämmelser i VTK och TTK       8

2.3       Tomtmarksparkering ...............................................       9

2.4       Flyttning av fordon   ................................................     11

2.5       Byggnadslagstiftningen ..........................................     12

3 Föredraganden .............................................................. ... 12

3.1      Inledande synpunkter   ...........................................     12

3.2      Tillämpningsområdet för en lag om kontrollavgifter                   14

 

3.2.1    Tomtmarksbegreppel   ....................................     14

3.2.2    Straffrättsliga frågor   .....................................     16

3.2.3    Vem skall ha rätt att la ut kontrollavgifter   .... ... 17

3.2.4    Skyltning .........................................................     17

3.3  Kontrollavgifterna   .................................................     18

3.3.1    Kontrollavgifternas storlek   ............................     18

3.3.2    Flera avgifter för en och samma parkering .....     19

3.3.3    Eftergift av kontrollavgiften   ..........................     20

3.4  Ägaransvar   ...........................................................     22

3.4.1    Bakgrund och utredningens förslag   ..............     22

3.4.2    Remissyttrandena   .........................................     23

3.4.3    Framställning från Biluthyrningsbranschens Riksför­bund (BURF) angående ägaransvaret i lagen om felpar­keringsavgift ...............    .......................     23

3.4.4    Föredragandens överväganden  .................... ... 24

 

3.5      Övervakningen   ......................................................     25

3.6      Inkasseringsförfarandet   ........................................ ... 26

3.7      Kontrollavgifter och kommunalskatlelagen   ............     28

3.8      Flyttning av fordon vid privaträUslig parkering   ...... ... 28

3.9      Ekonomiska överväganden   ...................................     30

3.10   Ikraftträdandet   ..................................................... ... 30

 

4   Upprättade lagförslag  ................................................... ... 30

5   Hemställan   ................................................................... ... 31

6   Beslut   ........................................................................... ... 31

Utdrag av lagrådets protokoll den 28 november 1983 .....     32

Utdrag av protokoll vid regeringssammanlräde den 26 januari 1984   .          38

1   Anmälan av lagrådsyttrande   ........................................ ... 38

2   Hemställan  .................................................................... ... 42

3   Beslut   .......................................................................... ... 42

Bilagor

1   Utredningens överväganden och förslag ....................... ... 43

2   Sammanställning av remissyttranden   .......................... ... 80

3   De remitterade lagförslagen   ........................................ .102

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984