Motion

1983/84:958

Christer Eirefelt och Björn Molin
Konsumentpolitiken

För att marknadsekonomin skall fungera väl krävs att konsumenterna
har överblick och kunskaper och att de inte möts av starkare intressen som
bryter konsumenternas makt genom olika slags monopol. På flera sätt är
konsumenterna trängda i dagens Sverige.

Den ekonomiska verkligheten medger för de flesta ingen eller obetydlig
reallöneutveckling. Reglerna för skatter och bidrag gör att främst många
barnfamiljer saknar möjlighet att genom egna insatser påverka sin ekonomiska
situation.

Många talar om konsumenten men när det verkligen gäller är det sällan
som konsumentintresset sätts främst. Andra intressen är så mycket bättre
organiserade. Konsumenten har främst intresse av en rationell produktion
och tillgång till prisvärda varor som utbjuds i en öppen och effektiv
konkurrens. Producentintressena, särskilt som de kommer till uttryck genom
de fackliga organisationerna, gör att konsumentens intressen ofta
kommer till korta. Förhållandena på textilmarknaden utgör ett exempel.
Tullar och importbegränsningar hindrar den konkurrens och frihandel
som konsumenten vore mest betjänt av. Liksom på en del andra områden
upprätthålls en fördyrande och irrationell tillverkningsstruktur. Ibland
motiveras förhållandena av beredskapshänsyn, även om skälen för detta
inte håller ens för en ytlig granskning.

Dagens varumarknad är komplicerad. Många gånger är det svårt för
konsumenten att få svar på sin viktigaste fråga; om den utbjudna varan är
värd sitt pris. Tillgången på objektiv information är dålig särskilt då den
bäst behövs, i den vanliga köpsituationen i butiken. Jämförpriser och
innehållsdeklaration på vissa livsmedel utgör nästan det enda undantaget.
Företagens information är i regel ofullständig och ofta snarare försvårar
än underlättar jämförelser mellan olika inköpsalternativ.

Den verksamhet stat och kommun svarar för är nästan alltid helt monopoliserad
och medger sällan jämförelser mellan olika produktionsformer.
Mycket talar för att konsumenten vore betjänt av att de offentliga
monopolen bröts. Den uppmärksammade cityakuten i Stockholm visar att
konkurrens inom sjukvården uppskattas av konsumenterna och främjar en
uppryckning även inom den dominerande i allmän regi bedrivna vården.
Även inom t. ex. barnomsorgen borde alternativa former stimuleras i stället
för att förbjudas. Endast då kan konsumenten göra jämförelser i fråga
om kvalitet och ekonomi.

En fri och oberoende konsumentorganisation saknas i Sverige. Konsu

Mot. 1983/84:958

9

mentverket är en statlig myndighet och har därför sina givna begränsningar.
Kooperationen gör på många sätt värdefulla insatser men är ändå
främst ett av landets största tillverknings- och distributionsföretag. Har
man ansvar för egen tillverkning och försäljning kan man inte göra anspråk
på att vara oberoende.

I detta läge krävs snabba och konkreta åtgärder för att stärka konsumentens
ställning snarare än fler långdragna utredningar. Under senare år har
viktiga frågeställningar inom konsumentområdet utretts, men mycket litet
konkret har blivit gjort. I stället för att vidta några åtgärder har regeringen
nu tillsatt ännu en utredning.

Den viktigaste uppgiften borde vara att se till att konsumenterna snabbt
får tillgång till mer och bättre information om de alternativ som står till
buds på marknaden. Målet bör vara ett utbyggt varudeklarationssystem.
Erfarenheten visar att obligatoriska varudeklarationer sällan är en framkomlig
väg. Men åtskilligt mer borde kunna göras för att även med begränsade
resurser stimulera fram mer av varudeklarationer. Exempel på sådana
åtgärder har framförts av varuprovningskommittén i dess betänkande
Fakta för konsumenter (SOU 1982:38).

Konsumentverket är ett av statens viktigaste instrument för att stärka
konsumentens ställning. Det kan ifrågasättas om konsumentverket använder
tillgängliga resurser på bästa sätt. Även utan ett utbyggt varudeklarationssystem
borde konsumentverket kunna göra större insatser för att få till
stånd mer information och bättre lösningar för konsumenterna.

Mycket talar för att konsumentverket med de begränsade resurser som
står till buds vid sidan av information till konsumenterna borde koncentrera
sig på att definiera konsumentproblemen och att stimulera näringslivet
att söka lösningar på dessa. Det förutsätter att sådan verksamhet får
större resurser på bekostnad av handläggningen av ärenden rörande otillbörlig
marknadsföring och förhandlingar med företagen.

Konsumentverkets begränsade resurser framtvingar en sträng prioritering.
För att använda resurserna så att de gör mest nytta för störst antal
konsumenter borde verket i större utsträckning nöja sig med att definiera
och lyfta fram de problem som konsumenten har. Verket bör kräva av
företagen att problemen löses men vara återhållsamt med att ange exakt
hur. 1 syfte att stimulera en utbyggd information och en bättre utformning
av varor och tjänster bör konsumentverket vara berett att tillsammans med
företagen medverka i olika projektgrupper. Där bör verket föra fram de
varierande önskemål olika konsumenter har men låta ansvaret för varuutformningen
ligga kvar hos företagen. Syftet skulle vara att avstå från att
försöka tala om precis hur företagen skulle göra men peka ut de problem
konsumenterna har. Företag som har resurser, kompetens på sitt område
och intresse skulle stimuleras att själva utforma goda lösningar.

Det är svårt att frigöra sig ifrån intrycket att många av de marknadsföringsärenden
som i dag handläggs handlar om tämligen perifera konsu

Mot. 1983/84:958

10

mentintressen. Att försöka hålla efter små dubiösa marknadsförare eller
övervaka otillåtna kombinationserbjudanden framstår inte som särskilt
viktigt för dagens konsumenter.

Andra viktiga uppgifter för konsumentverket är en hårdare övervakning
när det gäller prismärkning och de överenskommelser som finns om jämförpriser.
Marknadsföringslagen bör utnyttjas för att få till stånd en bättre
prisinformation. När det gäller jämförpriser tycks sent omsider en viss
förbättring ha skett, men mycket återstår innan vi har ett fungerande och
välskött informationssystem. Ändå är överenskommelsen om jämförpriser
ett exempel på vad frivilliga informationssystem kan åstadkomma.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att kommittén
för översyn av konsumentpolitiken bör få kompletterande
direktiv vari anges att den med förtur bör framlägga förslag som
ger konsumenterna tillgång till bättre information samt att därvid
beaktas vad som anförts i motionen.

Stockholm den 20 januari 1984

CHRISTER EIREFELT (fp)

BJÖRN MOLIN (fp)