Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1983/84:91

Motion
1983/84:91

Ulf Adelsohn m. fl.

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m. (prop. 1983/84:40)

1. Motionens huvudsakliga innehåll.

Sveriges problem under det senaste decenniet är endast delvis en följd av
den svaga internationella utvecklingen. Till betydande del måste orsakerna
till vår ekonomis svårigheter sökas i den interna utvecklingen. Våra
balansbrister, dvs. underskotten i den offentliga sektorn och bytesbalansen,
inflationen och den ökande arbetslösheten är alla i stor utsträckning direkta
konsekvenser av den offentliga sektorns expansion. Höjda skatter och bidrag
har brutit ned de ekonomiska drivkrafterna för enskilda människor och
företag. Utbyggnaden av den offentliga sektorn har lett till en lönestruktur
som missgynnar en expansion i det privata näringslivet. Subventioner och
stödinsatser till näringslivet har låst fast produktionsresurser i byggsektorn,
krisföretagen etc. På väsentliga områden har dessutom marknadsekonomin
begränsats och snärjts in genom ett växande antal regleringar och byråkrati
som också sammanhänger med den offentliga sektorns expansion.

Det snabbt växande budgetunderskottet har framtvingat en internationellt
sett hög räntenivå. Därmed hålls investeringarna och näringslivets tillväxt
tillbaka. Budgetunderskottet spär också på olika sätt på inflationen.

Den offentliga sektorn är mycket större i Sverige än i något annat land.
Den socialdemokratiska utvecklingsmodellen har inneburit att i första hand
utgifterna och inkomsterna i ekonomin har ”socialiserats” (se tabell 1 s. 11).
En utgiftsandel på 70 % av BNP och en inkomstandel på över 61 % saknar
motsvarighet i något annat västligt industriland.

Utvecklingen med krympande industrisektor och ökad offentlig sektor kan
inte få fortsätta. Inom några år riskerar vi då att komma i ett hopplöst läge där
underskotten och obalanserna blir omöjliga att hantera. I en sådan situation
tvingas vi till drastiska nedskärningar av både de offentliga utgifterna och den
privata konsumtionen. Välfärdssamhället hotas då i sina grundvalar och en
dramatisk ökning av arbetslösheten blir oundviklig.

Vid nuvarande räntenivå och dollarkurs växer statsskuldräntorna till
uppemot 70 miljarder kronor nästa budgetår. För två år sedan uppgick de till
endast 28 miljarder kronor. På tre år växer således statsskuldräntorna från
17% av statsinkomsterna till över 30%. För ett år sedan förutsade vi
(partimotion 1982/83:2107) att om tio år skulle statsskuldräntorna vara lika
stora som statsinkomsterna. Eftersom regeringen ingenting gjort och ingenting
gör åt statsskuldens ökning är det nu bara nio år kvar till den
statsfinansiella bankrutten och samhällsekonomins totala sammanbrott.

1 Riksdagen 1983184.3 sami. Nr 91

Mot. 1983/84:91

Under regeringens första år vid makten har skillnaderna blivit allt större
mellan den politik socialdemokraterna gick till val på och den som kommit att
föras i regeringsställning. Löften om sänkt arbetslöshet, värdesäkrade
pensioner, fart på bostadsbyggandet etc. har brutits när de ställts mot den
krassa ekonomiska verkligheten.

Den inledda konjunkturuppgången kommer i lika liten utsträckning som
uppgången 1979/80 att kunna bryta den trendmässiga nedgången i vår
ekonomi. Så länge de offentliga utgifterna, skattetrycket, budgetunderskottet,
regleringarna m.m. fortsätter att öka kommer en konjunkturuppgång
bara att leda till en tillfällig förbättring av Sveriges ekonomiska läge. Behovet
av strukturpåverkande insatser växer hela tiden oavsett den konjunkturella
utvecklingen. Kraftiga nedskärningar i de offentliga utgifterna är i själva
verket nödvändiga för att konjunkturuppgången inte skall brytas alltför
tidigt. För att skapa utrymme för ökade investeringar måste staten skära ned
sina kreditanspråk, annars pressas räntan upp och den industriella expansionen
uteblir. Konjunkturförbättringen har med andra ord ökat kraven på en
sanering av statsfinanserna.

Grundfelet i regeringens ekonomisk-politiska strategi är att de strukturella
bristerna i vår ekonomi negligeras. Med hjälp av en låg löne- och prisstegringstakt
skall vi enligt regeringen häva oss ur den ekonomiska krisen. Låga
löner och prisstegringar är visserligen nödvändiga men långt ifrån tillräckliga.
Därutöver krävs för det första en mycket kraftig bantning av de offentliga
utgifterna och en neddragning av budgetunderskottet.

För det andra krävs en sänkning av skattetrycket så att drivkrafterna
bakom arbete, investeringar, sparande och risktagande stimuleras.

För det tredje krävs ordentliga systemförändringar som syftar till en
omstrukturering av den offentliga sektorn. En ökad privatisering, konkurrens,
avgiftsfinansiering och avreglering är nödvändig för att tillväxttakten i
vår ekonomi varaktigt skall återställas.

Ingenting i regeringens politik tyder på att den klarar att ta itu med
problemen i den offentliga sektorn. De av regeringen föreslagna besparingarna
ärt. o. m. mindre än vad statsskulden ökar med varje månad. I stället för
skattesänkningar föreslår regeringen rader av skattehöjningar och nya
skatter. Det sänkta inflationsskyddet innebär att marginalskatteomläggningen
urholkas ännu snabbare av inflationen. Regeringen ändrar t. o. m. direkt i
skatteskalan. Allt detta kommer att minska stimulansen att arbeta och
investera.

Trots det kraftigt ökade skattetrycket klarar inte regeringen att hålla
budgetunderskottet för nästa budgetår kvar på den redan alltför höga nivån.
Den av regeringen föreslagna politiken går rakt emot den som Sverige
behöver för att lösa de strukturella balansbristerna. Därmed raseras också
förutsättningarna för att uppnå målen sänkt arbetslöshet och låg inflation.

Regeringen saknar en trovärdig politik för att bekämpa inflationen, trots
att den prioriterar just denna sak. Antiinflationspolitiken består endast av

Mot. 1983/84:91

mycket begränsade förslag till utgiftsnedskärningar samt ett inflationstak på
4 % för en liten del av de utgifter som påverkas av inflationen. Den centrala
delen av antiinflationspolitiken tycks vara att regeringen ”hoppas” på låga
avtalsmässiga löneökningar. Mot bakgrund av att LO:s lönekrav innebär en
lönekostnadsökning för 1984 på ca 10 % framstår regeringens förhoppningar
som ogrundade. Dessa ”insatser” räcker inte. Budgetunderskottet dras inte
ned, i praktiken görs ingenting åt marknadens bristande flexibilitet och den
föreslagna avindexeringen av vissa utgifter är otillräcklig för att bryta de
rådande inflationsförväntningarna.

Moderata samlingspartiet förordar en mycket stram ekonomisk politik för
att få ned inflationstakten. En neddragning av de offentliga utgifterna och
budgetunderskottet har en avgörande betydelse för våra möjligheter att
nedbringa prisstegringarna. Att dra ned budgetunderskottet genom utgiftsnedskärningar
är nödvändigt också för att tillväxtmöjligheterna och sysselsättningen
i det privata näringslivet skall kunna förbättras. Vi förordar
dessutom lägre skatter som ett sätt att bekämpa inflationen och stimulera
sysselsättningen.

För att komma till rätta med inflationsdrivande och arbetslöshetsskapande
lönehöjningar förordar vi en politik som innebär att arbetsmarknadens
parter tar ansvar för sysselsättningen. Regeringen kan inte ta ansvar för
någonting som den inte själv kan kontrollera. Den fria förhandlingsrätten är
en frihet under ansvar.

I år har regeringen hittills genomfört skattehöjningar för nästan 13
miljarder kronor (se tabell 3). Det motsvarar skattehöjningar på i genomsnitt
3500 kr. per hushåll. Moderata samlingspartiet har avvisat nästan samtliga
dessa skattehöjningar och föreslagit att de rivs upp från det kommande
årsskiftet.

Oförmågan att spara har lett till att regeringen nu föreslår skattehöjningar
för 1984 på ytterligare ca 11 miljarder kronor (se tabell 4). Vi avvisar alla
dessa nya förslag till skattehöjningar utom höjningen av vin-, sprit- och
tobaksskatten.

Nästan alla de skattehöjningar som regeringen genomfört och ämnar
genomföra kommer att innebära en minskad stimulans att arbeta, investera
och spara. Det privata näringslivets tillväxtkraft försvagas ytterligare.
Moderata samlingspartiet förordar en skattepolitik som går i motsatt
riktning. Vi har föreslagit att marginalskattesänkningen görs varaktig genom
återinförandet av en fullständig indexreglering och att avdragsbegränsningen
och den tvåprocentiga löneskatten slopas fr.o.m. 1984. Våra samtliga
skatteförslag innebär jämfört med regeringens förslag en skattesänkning för
budgetåret 1984/85 med ca 11-12 miljarder kronor.

För innevarande budgetår räknar regeringen med att budgetunderskottet
skall ligga på ungefär oförändrad nominell nivå. Detta innebär inte att
budgetbehandlingen skulle ha varit särskilt bra eller att regeringens
”åtstramningspaket” skulle orsaka någon typ av trendbrott. Den trendmässi

1* Riksdagen 1983/84.3 sami. Nr 91

Mot. 1983/84:91

ga försämringen av budgetunderskottet har inte upphört. Att det kassamässiga
underskottet tycks ha slutat att stiga beror på två faktorer. För det första
har regeringen pressat upp underskottet 1982/83 genom en rad exceptionella
utgiftsökningar som knappast torde återkomma. Regeringens våldsamma
ökning av industrisubventionerna till framför allt statliga företag har gjort att
man nu fått andrum vad det gäller behovet av industristöd. Engångsutgifterna
på utgiftssidan 1982/83 innebar att budgetunderskottet hamnade nära 10
miljarder kronor över den förväntade trendmässiga försämringen (se
diagram 10).

Den andra viktiga förklaringen är att budgetunderskottet under innevarande
budgetår reduceras med mellan 5 och 6 miljarder kronor till följd av en
rad åtgärder av uppbördsteknisk natur på inkomstsidan i budgeten. Dessa
tillfälliga inkomstökningar innebär att den trendmässiga försämringen av
budgetunderskottet döljs.

Regeringens förslag till utgiftsnedskärningar för 1984/85 uppgår till ca 5
miljarder kronor. Drygt hälften av förslagen har en långsiktig effekt och
resten är av tillfällig natur.

Samtidigt med förslagen till besparingar föreslår regeringen ökade AMSutgifter
och nya utgifter inom det s. k. ROT-programmet. Nettobesparingarna
uppgår därför endast till ca 3,5 miljarder kronor.

Regeringens oförmåga att bryta den offentliga utgiftsexpansionen - trots
att viljan tycks finnas inom delar av regeringen - är den allvarligaste bristen i
den ekonomiska politik som nu föreslås. Regeringen har tidigare missat tre
tåg. Varken i oktoberpropositionen från i fjol, budgetpropositionen från i
januari eller kompletteringspropositionen från i våras fanns det några
besparingsförslag. Tvärtom har 33 miljarder kronor i statliga utgiftsökningar
genomförts. De relativt obetydliga besparingar regeringen nu föreslår
innebär att den missar även det fjärde tåget. Denna tempoförlust som i
praktiken uppgår till två tredjedelar av regeringens mandatperiod kan
mycket väl visa sig vara ödesdiger för våra möjligheter att få bukt med den
annalkande statsfinansiella krisen. Det är troligt att underskottet för 1984/85
nu riskerar att flyttas upp på en ännu högre nivå, vilket gör att det
kommande, nödvändiga saneringsarbetet med statsfinanserna kommer att ta
längre tid och bli mycket svårare än om regeringen hade haft kraft att nu
lägga om kursen.

Moderata samlingspartiet föreslog i våras besparingar på 20,6 miljarder
kronor och skattesänkningar på ca 7 miljarder kronor. Vårt budgetunderskott
för 1983/84 låg med andra ord 13,5 miljarder kronor under regeringens
som nu beräknas till ca 88 miljarder kronor.

Vi godtar huvuddelen av regeringens förslag till utgiftsnedskärningar.
Inom alla huvudtitlar utom försvarsdepartementet har vi - som framgår av
våra tidigare motioner - varit beredda att gå mycket längre vad gäller
utgiftsnedskärningar. Av våra tidigare föreslagna besparingar på 20,6
miljarder kronor ”använder” regeringen nu knappt 2 miljarder kronor. I de

Mot. 1983/84:91

få fall vi inte accepterat regeringens besparingsförslag har vi föreslagit
alternativa utgiftsneddragningar.

Vi ämnar i januari återkomma med de av våra tidigare besparingsförslag
som regeringen inte nu accepterar. Dessutom kommer vi då att lägga
ytterligare besparingsyrkanden på ca 7-8 miljarder kronor för budgetåret
1984/85. Ca hälften av dessa besparingar kommer att innebära en neddragning
av statsbidragen till kommunerna. Våra totala förslag till utgiftsnedskärningar
för 1984/85 kommer därmed tillsammans med våra förslag till
skattesänkningar att innebära en neddragning av budgetunderskottet med ca
15 miljarder kronor jämfört med det budgetunderskott som regeringen
kommer att presentera, förutsatt att regeringen inte föreslår ytterligare
åtgärder på utgifts- och inkomstsidan i januaripropositionen.

För att lösa den djupa strukturkris som Sverige befinner sig i räcker det inte
med nedskärningar i de offentliga utgifterna. Den offentliga sektorn måste
dessutom struktureras om. Systemförändringar måste vidtas i syfte att
förändra och finna nya verksamhetsformer för stora delar av den service som
i dag ges via den offentliga sektorn. Det är nödvändigt att stimulera alternativ
till den offentliga servicen och till de kollektiva skyddsnäten. De systemförändringar
som vi förespråkar - privatisering och konkurrens, ökad avgiftsfinansiering,
avreglering och avbyråkratisering etc. - är inte bara nödvändiga
för att lösa vår ekonomiska kris de är också nödvändiga för att fullt ut kunna
tillvarata de många möjligheter som framtiden kommer att innebära. I en
stärkt marknadsekonomi finns en inneboende vilja och förmåga till förändring.
Det är i en sådan ekonomi som de enskilda individernas krav på, och de
enskilda företagens förmåga till, förändring säkrast och snabbast ger resultat
som kommer hela samhället till godo.

2. Den internationella utvecklingen

Den internationella ekonomiska utvecklingen är på väg upp ur bottenläget
från förra vintern, men bilden är fortfarande ganska splittrad. I USA går
utvecklingen bättre än väntat. Tillväxttakten de senaste kvartalen har legat
på 8-9 % på årsbasis. Detta trots mycket höga realräntor (7-8 %) och
sjunkande internationell konkurrenskraft genom den höga dollarkursen.
Återhämtningen håller nu på att sprida sig genom hela den amerikanska
ekonomin. Ökningen av den privata konsumtionen är den viktigaste faktorn i
uppgången. Tillväxttakten är än så länge minst lika hög som i tidigare
konjunkturuppgångar. Årets genomsnittliga BNP-ökning väntas bli närmare
4%.

I USA är f. n. finanspolitiken expansiv. Budgetunderskottet har ökat
snabbt som en följd av att försvarsutgifterna har ökat samtidigt som
skattelättnader genomförts. Penningpolitiken, som 1980-1982 var mycket
restriktiv, svänger i år om i expansiv riktning. Detta har bidragit till att de
extremt höga nominella räntenivåerna har fallit under året.

Mot. 1983/84:91

Den höga tillväxttakten i USA har medfört att arbetslösheten sjunkit från
knappt 10,8 till 8,8 %.

Uppgången i Västeuropa är och förefaller bli betydligt svagare. OECD
tror på en BNP-ökning med 0,5 % i år. Storbritannien väntas stå för den
snabbaste uppgången. Orderingång, industriproduktion och privatkonsumtion
håller på att återhämtas. BNP-tillväxten beräknas bli drygt 2,5 % i år. I
Tyskland har den privata konsumtionen stigit något. Tillväxten förväntas
dock bli endast drygt 1 %. För Frankrikes del förutspås en viss tillbakagång.
Frankrike har fått betala och får fortsätta att betala ett högt pris för
regeringen Mitterrands första år, då en kraftig expansiv politik ledde till ökad
inflation och ökat bytesbalansunderskott. Nu tvingas Frankrike föra en
mycket restriktiv ekonomisk politik med låg tillväxt och hög arbetslöshet som
ofrånkomliga konsekvenser.

Det är värt att notera att de två länder som tydligast slagit in på en
marknadsekonomisk linje, USA och England, är de länder som förväntas få
den bästa tillväxten i år, medan det land som fört en traditionellt socialdemokratisk
politik, Frankrike, förväntas få en negativ tillväxt.

Någon egentlig expansionskraft förefaller ännu inte finnas i Västeuropa.
Konjunkturrapporterna förutspår låga tillväxttal även för nästa år. Flera
västeuropeiska länder tvingas föra en mycket restriktiv ekonomisk politik.
Förutom Frankrike gäller detta även Belgien, Flolland, Italien och Danmark.

Att tillväxten i Västeuropa ser ut att bli svag har stor betydelse för våra
exportmöjligheter. Ca 70 % av vår varuexport avsätts i Västeuropa. Endast
8-9 % av exporten går till USA. Den svaga utvecklingen i Västeuropa har
med andra ord mycket större betydelse för våra tillväxtmöjligheter än den
goda konjunkturutvecklingen i USA.

Det stora internationella glädjeämnet är den låga inflationstakten.
Prisstegringen i omvärlden är lägre än den varit på 15 år. Genomsnittet för
alla OECD-länder ligger på mellan 4 och 5 %. Länder som USA, Västtyskland,
Holland, Schweiz och Japan ligger alla under 3 % i inflation. Den låga
inflationstakten i omvärlden har starkt bidragit till att den svenska prisstegringen
nu ser ut att bli något mindre än den som väntades i våras. Inflationen i
Sverige stannar troligen på runt 9 % i år. Det innebär att vi hamnar näst högst
i inflationstabellen. Bland de västliga industriländerna kommer endast
Italien att ha en högre inflationstakt.

Det finns fortfarande en del riskmoment som gör att styrkan och
stabiliteten i konjunkturuppgången är något osäker. Räntorna i USA kan
åter börja stiga som en följd av budgetunderskottets utveckling. Det växande
antalet u-länder och östländer med betalningsbalansproblem bidrar till en
svag utveckling av världshandeln. Den tilltagande protektionismen i många
länder kan också fördröja en uppgång.

Eftersom en varaktig låg inflationstakt är en förutsättning för att komma
till rätta med de strukturella bristerna i västvärldens ekonomier kommer

Mot. 1983/84:91

kampen mot inflationen sannolikt även i fortsättningen att ges högsta
prioritet i de stora industriländerna. Det finns ingen anledning att räkna med
en stabil tillväxt i världsekonomin så länge inflationen inte bemästras även på
lång sikt. Av samma orsak finns ej heller någon orsak att räkna med en
förstärkt underskottspolitik för att öka tillväxten. Allt fler industriländer har
insett att underskotten måste saneras för att säkerställa en varaktig stabil
uppgång.

3. Några centrala strukturproblem i svensk ekonomi

Sveriges problem under de senaste tio åren är delvis en följd av den svaga
internationella utvecklingen. De kraftiga oljeprishöjningarna och andra
störningar i världsekonomin bidrog tili en nedgång i den ekonomiska
tillväxten i OECD-länderna. Våra problem kan emellertid inte enbart
förklaras av den internationella utvecklingen. I en rad avseenden har
utvecklingen i Sverige varit sämre än i omvärlden.

Sverige har haft en mycket svagare tillväxt i ekonomin än övriga
OECD-länder (se diagram 1).

Den dåliga utvecklingen i Sverige är ännu tydligare när det gäller
industriproduktionen (se diagram 2). Även om regeringens relativt optimistiska
prognos för 1983 skulle infrias, innebär det bara att vi är tillbaka på i
stort sett 1973 års nivå. Under samma tid har industriproduktionen i OECD
stigit med nästan 20 %. Vi har med andra ord mycket lång väg kvar, innan vi
återtagit det som förlorats under det senaste decenniet.

Till betydande del måste orsakerna till den svenska ekonomins svårigheter
sökas i den interna utvecklingen. Våra balansbrister, dvs. underskotten i den
offentliga sektorn och bytesbalansen, inflationen och den trendmässigt
ökande arbetslösheten, är alla i stor utsträckning direkta konsekvenser av
den offentliga sektorns expansion. Höjda skatter och bidrag har brutit ned de
ekonomiska drivkrafterna för enskilda människor och företag. Utbyggnaden
av den offentliga sektorn har lett till en lönestruktur som missgynnat en
expansion i det privata näringslivet. Subventioner och stödinsatser till
näringslivet har låst fast produktionsresurser i byggsektorn, krisföretagen
etc. På väsentliga områden har dessutom marknadsekonomin begränsats och
snärjts in genom ett växande antal regleringar och byråkrati som också
sammanhänger med den offentliga sektorns expansion.

1** Riksdagen 1983184.3 sami. Nr 91

Mot. 1983/84:91

Diagram 1. Bruttonationalproduktens utveckling i Sverige, OECD och europeiska
OECD 1970-1982
Index 1961 = 100

Index

OECD

Europa

200

Sverige

175

150

125

100

70 71 72 73 74 75 76 77 73 79 30 31 82

Källa: OECD.

Mot. 1983/84:91

Diagram 2. Industriproduktionens utveckling i Sverige och OECD 1970-1983
Index 1970 = 100

Index

OECD *

140

130

120

Sverige *

100

70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83

* = Prognos.

Det snabbt växande budgetunderskottet har framtvingat en internationellt
sett hög räntenivå. Därmed hålls investeringarna och näringslivets tillväxtförmåga
tillbaka. Budgetunderskottet spär också på olika sätt på inflationen.

Ett resultat av devalveringarna 1981 och 1982 är den relativt kraftiga
lönsamhetsförbättringen 1982 och 1983. Räntabiliteten på totalt kapital i

Mot. 1983/84:91

industrin uppgick i fjol till ca 8,5%. I år kommer räntabilitetssiffrorna att
stiga ytterligare, vilket innebär att vi rent av kan komma upp till 1974 års
nivå.

Industriinvesteringarna är samtidigt låga och de beräknas i år fortsätta att
falla. Investeringskvoten beräknas i år uppgå till endast ca 12% (se
diagram 8).

Att investeringarna inte förväntas öka i takt med lönsamhetsförbättringen
beror dels på det låga kapacitetsutnyttjandet i industrin, dels på den höga
räntenivån som bl. a. orsakas av det växande budgetunderskottet.

Diagram 3

Statsobligationer
/‘

Totalt

kapital

Arbetande

kapital

70 72 74 76 78 80 82 70 72 74 76 78 80 82

Räntabilitetsutveckling på totalt kapi- Räntabilitetsutvecklingen på finantal
inom tillverkningsindustrin samt siellt resp. arbetande kapital inom

avkastningen på statsobligationer, tillverkningsindustrin, 1970-1982

1970-1982. Källa: SCB. Källa: SCB.

Som framgår av diagram 3 uppstod det under 1970-talet ett stort gap
mellan avkastningen på finansiellt kapital och avkastningen på arbetande
kapital. Avkastningen på totalt kapital var 1982 8,5 %, medan avkastningen
på det arbetande kapitalet endast var ca 6,6 %. Av diagrammet framgår att
avkastningen på det arbetande kapitalet fortfarande ligger långt under den
avkastning som industriföretagen hade 1973 och 1974.

Förra året svarade den finansiella verksamheten för ca hälften av
industrins resultat att jämföra med ca en fjärdedel i början av 1970-talet.

Det är mot denna bakgrund inte så förvånande att företagens investeringar
i realkapital blir låga. För att en investeringsuppgång skall ske krävs en
avkastning på det arbetande kapitalet som ligger en bit över avkastningen på
finansiella placeringar (i huvudsak riskfria placeringar i obligationer).

Även om en ytterligare förbättring av avkastningen på det arbetande
kapitalet sker under 1983, kommer ett betydande avkastningsgap att kvarstå
gentemot finansiella placeringar. Avkastningen på de nyligen införda

Mot. 1983/84:91

riksobligationerna (13,5-13,7 %) innebär dessutom att de finansiella placeringarnas
attraktivitet har ökat.

För att få till stånd en industriell expansion och ökad industrisysselsättning
är det nödvändigt med en ökad lönsamhet. Detta är emellertid inte
tillräckligt. Dessutom krävs en sänkt avkastning på finansiell verksamhet. En
förutsättning för detta är en kraftig neddragning av de offentliga utgifterna
och budgetunderskottet. Endast om statens kreditanspråk minskar, kan
räntenivån i Sverige sänkas.

Den offentliga sektorn är mycket större i Sverige än i något annat land,
vilket mått som än används. Det finns tre vedertagna mått på den offentliga
sektorns storlek: de offentliga utgifternas andel av BNP, de offentliga
inkomsternas andel av BNP och den offentliga produktionens andel av BNP.
Den socialdemokratiska utvecklingsmodellen har inneburit att i första hand
utgifts- och inkomstsidan i ekonomin har ”socialiserats” (se tabell 1). En
utgiftsandel på 70% av BNP och en inkomstandel på över 60% saknar
motsvarighet i något annat västligt industriland.

De offentliga transfereringarna har på drygt 30 år stigit från 5 % av BNP till
hela 36%. Motsvarande andel i övriga västländer är endast hälften så stor.
Ändå är välfärden i t. ex. Västtyskland och Schweiz jämförbar med i Sverige.
En skillnad mellan dessa länder och Sverige är att vi i mycket stor
utsträckning ersatt det privata skyddsnätet med ett kollektivt.

Tabell 1. Den offentliga sektorns storlek i Sverige

	Procent av	BNP
	1950	1983
1. Utgiftsandel	25	70
Därav:
offentlig kons. och inv	20	34
transfereringar	5	36
2. Inkomstandel	25	61
Därav:
skatteinkomster	22	51
3. Produktionsandel	15	25-28
4. Sysselsättningsandel	8	32

Statens och kommunernas utgifter för sjukvård, utbildning, försvar etc.
uppgår i dag till 34 % av BNP. Genomsnittet i OECD ligger på runt 20 %.

Även inkomsterna är i Sverige starkt ”socialiserade” för en marknadsekonomi.
1950 gick 25 % av landets samlade inkomster till den offentliga
sektorn. I dag har andelen ökat till 61 % att jämföra med genomsnittet i
OECD-länderna på 36 %.

Utvecklingen inom den offentliga sektorn i Sverige är internationellt sett
unik. I mitten av 1960-talet tillhörde Sverige en grupp länder med en då
relativt stor offentlig utgiftsandel (36-38 %). För hela OECD har sedan 1965

Mot. 1983/84:91

den offentliga utgiftsandelen ökat med ca 9 procentenheter. För Sveriges del
är ökningen över 30 procentenheter.

En tredje möjlighet att mäta den offentliga sektorns storlek är att mäta
dess andel av den totala produktionen. Den produktion som sker i offentlig
regi svarar i dag för mellan 25 och 28 % av BNP. Kommunaliseringen och
förstatligandet av produktionen har sedan 1950 skett i en något långsammare
takt än tidigare redovisade förändringar. Även om nivån ligger högt vid en
internationell jämförelse är den inte lika anmärkningsvärd som för ekonomins
utgifts- och inkomstsida.

Ett fjärde mått på den offentliga sektorns storlek är andelen sysselsatta. År
1950 arbetade ca 8 % av antalet sysselsatta i den offentliga sektorn. I dag är
det hela 32 %. Av drygt 4,2 miljoner sysselsatta arbetar nästan 1,4 miljoner i
stat och kommun. Antalet offentliganställda ökade enbart under 1970-talet
med 500000 personer. Under samma period ökade det totala antalet
sysselsatta med endast 350000 personer och antalet industrisysselsatta
minskade med över 70000.

Det finns många orsaker bakom den redovisade utvecklingen. En viktig
förklaring är förmodligen långt drivna ambitioner att jämna ut människornas
disponibla inkomster. Att fungerande privata skyddsnät m. m. ersatts med
kollektiva har bidragit till utgiftsexpansionen. En tredje mer grundläggande
förklaring är att det politiska systemet tillsammans med tilltron till den
socialdemokratiska utvecklingsmodellen medfört en stor benägenhet att
använda bidrag, subventioner och skatter för att lösa mer eller mindre
verkliga problem och svårigheter. Det pris vi har fått betala är en nedgång i
det privata näringslivets tillväxtförmåga. Människorna och företagens
drivkrafter att spara, investera, arbeta och ta risker har försvagats. Detta har
bidragit till att den svenska ekonomin successivt förlorat den flexibilitet och
anpassningsförmåga som den hade under 1950- och 1960-talen.

Att den offentliga utgiftsexpansionen och det offentliga budgetunderskottet
intimt sammanhänger framgår av diagram 4. Ju större ökning av de
offentliga utgifterna som skett i ett land, desto större har det offentliga
underskottet blivit. Som framgår av diagrammet är Sverige ett av de länder
som haft den sämsta utvecklingen vad gäller offentliga utgifter och budgetunderskott.

Mot bakgrund av den offentliga sektorns kraftiga expansion i Sverige är
det inte så märkligt att det gått särskilt illa för vårt land jämfört med andra
västländer. De offentliga utgifterna och skattetrycket har ökat snabbast i
Sverige. De offentliga ingreppen, regleringarna, subventionerna m. m. har
varit mer omfattande hos oss.

En växande del av de offentliga utgifterna utgörs av subventioner.
Diagram 5 visar hur subventionsgraden växte under 1970-talet. De samlade
subventionerna uppgår i dag till över 10 % av BNP. Subventionerna minskar
effektiviteten i ekonomin. Avsikten med subventionerna är i allmänhet att
bibehålla en produktionskapacitet som under normala marknadsförhållan

Mot. 1983/84:91

den skulle ha slagits ut. Den bibehållna aktiviteten inom en subventionerad
sektor sker på bekostnad av verksamheten i övriga sektorer.

Utvecklingen mot ökad offentlig sektor och krympande industrisektor kan
inte få fortsätta. Inom några år riskerar vi då att komma i ett hopplöst läge,
där underskotten och obalanserna blir omöjliga att hantera. I en sådan
situation tvingas vi till drastiska nedskärningar av både de offentliga
utgifterna och den privata konsumtionen. Välfärdssamhället hotas då i sina
grundvalar, och en dramatisk ökning av arbetslösheten blir oundviklig.

Vid nuvarande räntenivåer och dollarkurs växer statsskuldräntorna till
uppemot 70 miljarder kronor nästa budgetår. För två år sedan uppgick de till
endast 28 miljarder kronor. På tre år växer således statsskuldräntorna från
17 % av statsinkomsterna till över 30 %. För ett år sedan förutsade moderata
samlingspartiet (partimotion 1982/83:2107) att om tio år skulle statsskuldräntorna
vara lika stora som statsinkomsterna. Eftersom regeringen ingenting
gjort och ingenting gör åt statsskuldens ökning, är det nu bara nio år kvar till
den statsfinansiella bankrutten och samhällsekonomins totala sammanbrott.

Diagram 4. Förändring i offentliga utgifter och i offentliga underskott

Ökning av offentligt underskott
1970-1982 i % av BNP

DAN

BEL

SVE

IRL

IT A

GRE

LUX

►F.*JAp

ENG

USA

Ökning av offentliga utgifter 1970-1982 i procent av BNP

Källa: OECD, EG samt Konjunkturläget.

Mot. 1983/84:91

Diagram S. Subventioner från offentlig sektor i procent av BNP

SS!

Livsmedel

Industri

Bostäder

Övriga

1970

Källa: Långtidsutredningen.

1975

1980

4. Den ekonomiska utvecklingen och politiken under regeringens första år

Mot. 1983/84:91

demokraternas utfästelser under valrörelsen och den politik som är möjlig att
föra i ett land med stora strukturella problem till följd av en alltför stark
expansion av den offentliga sektom.

Regeringens ekonomiska politik under det gångna året har präglats av stor
handlingskraft när det gällt att genom ökade offentliga utgifter och skattehöjningar
försämra förutsättningarna för en effektivare produktion i företagen.
Handlingsoförmågan har däremot i det närmaste varit total när det gällt att
åstadkomma de strukturella förändringar i vårt land som är nödvändiga för
att säkra en positiv ekonomisk utveckling.

Regeringen har både i kompletteringspropositionen och i den nu aktuella
propositionen visat att den är medveten om en del av svårigheternas verkliga
orsaker. Insikten är sålunda stor vad gäller budgetunderskottets negativa
effekter på sysselsättningen och inflationen. Det välkända sambandet mellan
löneökningar och arbetslöshet erkänns också öppet. Regeringen säger nu
t. o. m. - tvärtemot vad man hävdade så sent som för ett år sedan - att det
behövs utgiftsnedskärningar. Trots denna växande förståelse för problemens
verkliga orsaker och behovet av att göra någonting åt svårigheterna har
socialdemokraterna ännu så länge saknat styrka att bryta med den politik
som varit deras egen sedan lång tid tillbaka. Eftersom Sveriges strukturkris
huvudsakligen beror på den socialdemokratiska modellen med stor och
snabbt växande offentlig sektor har regeringen av ideologiska skäl svårt att
lägga om kursen. Regeringen har börjat komma till insikt om att den snabbt
växande offentliga sektorn har medfört att tillväxtförmågan i det privata
näringslivet försämrats. Men steget från insikt och förståelse till handling
tycks vara alltför stort för socialdemokraterna, som under alla åren i
opposition konsekvent hävdade att något behov av utgiftsnedskärningar inte
förelåg.

Den hittills förda politiken har inneburit att både inflationen och
arbetslösheten har ökat under året. För ett år sedan - före devalveringen var
inflationstakten i Sverige ca 8% (se diagram 6). Omläggningen av
politiken har inneburit att inflationen successivt har stigit till i september
9,5 % i årstakt. Under samma period har prisstegringarna inom hela
OECD-området fallit från 8 till 5 %. Det är mycket sannolikt att Sverige
skulle ha följt med i denna inflationsnedgång, om vi inte devalverat och höjt
skatterna. Enligt SPK har devalveringen och skattehöjningarna hittills i år
höjt prisnivån med 3 %.

I dag, ett år efter devalveringen, återstår endast ca hälften av den
konkurrenskraftsförbättring gentemot våra konkurrentländer som devalveringen
gav. De totala lönekostnaderna, inkl. arbetsgivaravgifter, ökar i år
med ca 10 % i Sverige. De genomsnittliga lönekostnadsökningarna i OECD
blir endast ca hälften så stora. Skall Sverige kunna behålla något av
konkurrenskraftsförbättringen, måste våra lönekostnadsökningar ner på
samma nivå som i våra konkurrentländer.

1 ’ * * Riksdagen 1983/84.3 sami Nr 91

Mot. 1983/84:91

Diagram 6. Konsumentprisindex
Förändring i procent från föregående år

Källa: SHB.

Arbetslösheten är i dag högre än någonsin i modern svensk historia. Den är
inte bara högre än den var för ett år sedan, den är t. o. m. högre än någonsin
tidigare sedan 1930-talet (se diagram7). 3,4% av arbetskraften eller ca
150000 människor var arbetslösa i september. Sedan januari i år har
arbetslösheten stadigt legat mellan 15 000 och 20000 över nivån från i fjol. I
våras trodde regeringen att den öppna arbetslösheten skulle sjunka under
loppet av år 1983. Utvecklingen pekar åt motsatt håll. Trots en mycket
kraftig ökning av ”konstlad” sysselsättning i AMS regi har arbetslösheten
fortsatt att öka. Arbetslösheten inkl. de AMS-sysselsatta uppgår f. n. till ca
7 % av arbetskraften. Tvärtemot vad regeringen hävdar har sysselsättningen
på den reguljära arbetsmarknaden minskat under det gångna året. I
september i år sysselsattes 4 074 000 personer på den reguljära arbetsmarknaden,
i september förra året var de 4088000. För varje kvartal hittills i år har
sysselsättningen legat på en lägre nivå än under 1982.

Diagram 7. Arbetslösheten i procent under efterkrigstiden
Arbetslösa i procent av arbetskraften

Källa: Arbetskraftsundersökningar (AKU), Arbetsmarknadsstatistik (ANIS).

Mot. 1983/84:91

Det allvarligaste i utvecklingen under det gångna året är emellertid den
rekordsnabba ökningen av de offentliga utgifterna, de höjda skatterna och
den kraftiga ökningen av budgetunderskottet. Enbart de statliga utgifterna
har på ett år ökat med 33 miljarder kronor. Trots massiva skattehöjningar har
budgetunderskottet under samma tid ökat med ca 13 miljarder kronor. Den
kraftiga expansionen av den offentliga sektorn på utgifts- och inkomstsidan i
ekonomin är det allvarligaste missgreppet i regeringens ekonomiska politik.
Våra strukturella obalanser har därmed förvärrats och på sikt innebär det att
vi byggt in ökad inflation och ökad arbetslöshet i ekonomin.

De offentliga utgifterna växer i år snabbare i Sverige än i något annat
västligt industriland. Den offentliga utgiftsandelen har på ett år stigit med 2
procentenheter från 68 till 70 %. Skattetrycket har ökat med ca 1 procentenhet
från drygt 50 till över 51 % i BNP.

Industriinvesteringarna kommer i år att minska med minst 5% i volym.
Detta innebär att investeringsvolymen 1983 kommer att bli endast ca 60 % av
1975 års nivå. Industrins investeringskvot faller från drygt 13% 1982 till i
bästa fall drygt 12 % i år (se diagram 8). Detta innebär att vi i år får en lägre
investeringskvot än någonsin under 1960- och 1970-talen.

Diagram 8. Industrins investeringskvot 1971-1984
Investeringar/förädlingsvärde. 1980 års priser.

Källa: Konjunkturinstitutet och statistiska centralbyrån.

Bostadsbyggandet sjunker ännu mera dramatiskt (se tabell 2). Det har inte
på flera decennier byggts så få bostäder som i år, och bostadsbyggandet
förväntas minska ytterligare nästa år. Som en följd av bl. a. skatteomläggningen
och avdragsbegränsningen har det privatfinansierade småhusbyggandet
nära nog upphört.

Mot. 1983/84:91 18

Tabell 2. Lägenheter i påbörjade och inflyttningsfärdiga bostadshus 1980-1984

	1980	1981	1982	1983 prognos	1984 prognos
Påbörjade1
Flerbostadshus	17 550	17 600	18 500	19 000	17 000
Småhus	32 550	26 750	23 300	19 000	17 000
Totalt	50 100	44 350	41 800	38 000	34 000
Inflyttningsfärdiga2
Flerbostadshus	15 900	17 600	18 350	20 100	18 750
Småhus	35 550	34 000	26 750	22 000	18 250
Totalt	51 450	51 600	45 100	42 100	37 000

1 Ett bostadshus anses bli påbörjat den månad då grundbottenbesiktningen ägt rum
och/eller de egentliga byggnadsarbetena påbörjats.

2 Då minst tre fjärdedelar av lägenheterna i ett bostadshus befinner sig i ett sådant
skick att de kan tas i bruk anses huset vara inflyttningsfärdigt.

Anm.: Samtliga siffror är för 1980-1982 avrundade till närmast hela femtiotal.

Källor: Konjunkturinstitutet och statistiska centralbyrån.

Ljuspunkterna i den svenska ekonomin har under det gångna året varit att
exporten ökat snabbt och att industriproduktionen börjat vända uppåt. Det
är möjligt att bytesbalansunderskottet i år kan reduceras till runt 10 miljarder
kronor i stället för tidigare beräknade 18 miljarder kronor. En stor del av
denna förbättring är dock en följd av att importen har hållits tillbaka genom
sänkta reallöner och extremt låga investeringar. Det strukturella
bytesbalansunderskottet är betydligt större än 10 miljarder kronor. För att
åstadkomma den nödvändiga kapacitetsökningen i ekonomin skulle Sverige
behöva återvända till den investeringskvot som förelåg under 1960-talet. En
sådan investeringsuppgång skulle innebära att bytesbalansunderskottet ökar
till ca 50 miljarder kronor förutsatt att det offentliga utgiftsöverskottet inte
samtidigt dras ned eller att hushållens sparande kraftigt ökar.

Industriproduktionen väntas i år öka med 3-4%. Produktionsökningen
sker emellertid från en mycket låg nivå och den innebär endast att vi nu är
tillbaka på ungefär 1973 års nivå.

5. Den svenska ekonomin under 1983 och 1984

Regeringens nuvarande bedömning av den ekonomiska utvecklingen i
Sverige 1983 innebär framför allt en kraftig neddragning av den ekonomiska
tillväxten. I våras räknade regeringen med en ökning av BNP på 1,8%.
Denna tillväxttakt beräknas nu bli endast 1 %. Som en följd av den svaga
tillväxten i ekonomin har utvecklingen på arbetsmarknaden blivit klart sämre
än vad regeringen tidigare räknat med.

Den stora ljuspunkten i den svenska ekonomin är som nämnts att exporten

Mot. 1983/84:91

ökat snabbt i år. Varuexporten beräknas stiga med närmare 10 %. En stor del
av detta beror på tillfälliga leveranser av fartyg och petroleumprodukter.
Fartygsexporten ökar med ca 50% och exporten av petroleumprodukter
stiger med nästan 40 %. Exporten av bearbetade varor exkl. fartyg förutses
växa med endast 6 %.

Trots den mycket kraftiga ökningen av exporten och en svagt fallande
import beräknas tillväxttakten i den totala ekonomin bli förhållandevis låg.
Samtliga övriga nordiska länder beräknas få en större BNP-ökning i år, och
den genomsnittliga tillväxten i hela OECD-området beräknas bli mer än
dubbelt så hög som den svenska.

Minskningen av näringslivets investeringar ser ut att bli större än vad
regeringen kalkylerade med i våras. De beräknas minska med 6,1 % att
jämföra med minus 3,6 % i våras. Övriga faktorer som drar ned tillväxten i år
är att någon omsvängning i lagerinvesteringarna inte kommer att ske samt att
privatkonsumtionen nu beräknas minska mer än vad regeringen tidigare
räknat med.

När det gäller utvecklingen under 1984 är det värt att notera att
regeringens prognos på flera avgörande punkter skiljer sig från konjunkturinstitutets.

I tabell 3 framgår att regeringen räknar med en tillväxt på 2,8%. Enligt
konjunkturinstitutets bedömning, som är gjord nästan samtidigt, blir tillväxten
endast 2,1 %. Trots att regeringen i sin kalkyl räknat med de föreslagna
åtstramningsåtgärderna, vilket konjunkturinstitutet inte gjort, beräknas
tillväxten bli högre.

Tabell 3. Försörjningsbalans 1984

Procentuell volymförändring Regeringen Kl

BNP 2,8 2,1

Import, varor och tjänster 4,5 4,0

Tillgång 3,2 2,5

Bruttoinvesteringar 0,5 -1.7

Näringslivet 6,0 3,3

därav: industri 8,0 3,6

Statliga myndigheter och affärsverk -2,0 -7,1

Kommuner -2,1 -3,4

Bostäder -6,1 -6,1

Lagerinvestering1 1,6 1,6

Privatkonsumtion 0,5 1,0

Offentlig konsumtion 0,9 0,5

därav: statlig - 1,5 - 1,5

kommunal 1,9 1,3

Inhemsk efterfrågan 2,3

Export, varor och tjänster 5,6 3,8

Användning 3,2 2,5

1 Lageromslag i förhållande till föregående års BNP.

Mot. 1983/84:91

Skillnaden i bedömning beror framför allt på att regeringen räknat med en
kraftigare exporttillväxt och en större investeringsuppgång. Som framgår av
tabell2 hoppas regeringen på en exportökning på 5,6% för 1984 trots att
världshandeln inte beräknas stiga med mer än drygt 4 %. Konjunkturinstitutet
räknar med en exportökning på 3,8%.

Regeringen är mer optimistisk även när det gäller investeringsutvecklingen,
framför allt gäller detta industriinvesteringarna. Medan konjunkturinstitutet
räknar med en investeringsökning på 3,6% tror regeringen på en
ökning med hela 8 %.

Att regeringen gjort dessa extra påslag på konjunkturinstitutets investerings-
och exportprognos innebär att tillväxten nästan fördubblas. Enligt vår
bedömning måste regeringens prognos i dessa bägge centrala avseenden
betraktas som djärv på gränsen till osannolik.

En annan skillnad mellan dessa bägge officiella prognoser är att konjunkturinstitutet
räknar med en högre inflationstakt under 1984, 5 % inflation
under loppet av 1984 att jämföra med regeringens 4%. Regeringens
bedömning baseras på en lönekostnadsökning på totalt 6 % medan konjunkturinstitutet
har antagit 7 % i lönekostnadsökning. Eftersom överhängseffekten
från 1983 års avtal är nästan 2 % och löneglidningen i bästa fall kan
förväntas stanna vid ca 3 % återstår i praktiken bara 1 % i avtalsmässig
löneökning i regeringens kalkyl. Eftersom lönekostnadsökningarna i de stora
industriländerna beräknas ligga på mellan 4 och 5 % nästa år ligger
regeringens löneantagande över den nivå som krävs för att inte en ytterligare
försämring av vår internationella konkurrenskraft skall ske.

Mot bakgrund av att de av LO nyligen presenterade lönekraven innebär en
kostnadsökning för 1984 med ca 10 % framstår regeringens löneantagande
som mycket optimistiskt. Skulle LO:s lönekrav realiseras äts en stor del av
den kvarvarande ”devalveringsvinsten” upp redan nästa år.

Större löneökningar i Sverige än i omvärlden ökar behovet av nedskärningar
i de offentliga utgifterna. Förutom att utgiftsnedskärningar behövs för
att skapa utrymme för en expansion i näringslivet är de också motiverade som
instrument för att hålla tillbaka den inhemska efterfrågeökningen nästa år.
Stora löneökningar innebär ökad konsumtionsefterfrågan och därmed ökad
risk för snabbare inflation och försämrad bytesbalans.

6. Konjunkturuppgången löser inte några strukturella problem

Den uppgång som skett i den internationella konjunkturen har resulterat i
positiva effekter på den svenska utrikeshandeln och därmed på den svenska
konjunkturen. En konjunkturuppgång löser dock inte på något sätt de
djupgående strukturella problemen i den svenska ekonomin. Så länge de
offentliga utgifterna, skattetrycket, budgetunderskottet, regleringarna
m. m. fortsätter att öka kommer en konjunkturuppgång bara att leda till en
tillfällig förbättring av Sveriges ekonomiska läge. Behovet av strukturpåver

Mot. 1983/84:91

kande insatser växer hela tiden oavsett den konjunkturella utvecklingen.

Den nu inledda konjunkturuppgången kommer i lika liten utsträckning
som konjunkturuppgången 1979/80 att kunna bryta den trendmässiga
nedgången i vår ekonomi. Utvecklingen i Sverige har alltsedan 1970-talet
inneburit att konjunkturbottnarna blivit allt djupare och konjunkturtopparna
allt lägre med en successivt försämrad arbetsmarknadssituation som
resultat (se diagram 9).

Diagram 9. Industrikonjunkturen enligt konjunkturbarometern

1 I II I M '■ I ■ ' I 1 i M

iulin.

iul

ii LLI I M ! I M 1 H I 1 t I I 1 I I I
. '.376137J 1J78 (379 ista lill 1 it2 lill

min

—i

11 ■

tam 1963 I96.S 1*87 1963 19*5 (770 137. 137’ 1977 (»73 1«

Diagrammet illustrerar resursutnyttjandet inom industrin. Kurvan har erhållits genom
sammanvägning av uppgifter om fullt kapacitetsutnyttjande och brist på arbetskraft.

Det måste ske en mer genomgripande kursomläggning för att den svenska
ekonomin varaktigt skall gynnas av den förbättrade konjunkturen. Annars
hotas både konjunkturuppgången och möjligheterna att få ner inflation och
arbetslöshet av den växande offentliga sektorn och av det ökade budgetunderskottet.

Det blygsamma besparingsprogram som regeringen nu föreslår är helt
otillräckligt. Den trendmässiga ökningen av den offentliga utgiftsandelen
och budgetunderskottet kommer att fortsätta. Regeringens ”åtstramningspaket”
innebär inte bara att den skjuter svårigheterna framför sig. Det ökade
skattetrycket förvärrar dessutom de strukturella problemen.

Konjunkturuppgången gör det lättare att vidta åtgärder mot de strukturella
balansbristema. En betydande neddragning av budgetunderskottet är
således möjlig utan att den totala efterfrågan kommer på en alltför låg nivå. I
själva verket är en neddragning av budgetunderskottet nödvändig för att
konjunkturuppgången inte skall brytas alltför tidigt. För att skapa utrymme
för ökade investeringar måste staten skära ned sina kreditanspråk, annars

Mot. 1983/84:91

pressas räntan upp och den industriella expansionen uteblir. Konjunkturförbättringen
har med andra ord ökat kraven på en sanering av statsfinanserna.

7. Den ekonomiska politiken

7.1 Inledning

Den första fasen av regeringens ekonomisk-politiska strategi bestod av
devalveringen för ett år sedan. Förutom devalveringen har i stort sett
ingenting hänt som syftar till att förbättra vårt ekonomiska läge. I stället har
regeringen beslutat om nya statsutgifter, ökat skattetrycket och försämrat
det statsfinansiella läget. På så sätt har en stor del av de positiva effekter som
hade kunnat följa av devalveringen redan försvunnit.

Den andra fasen av regeringens ekonomiska politik syftar till att dra ned
inflationen till samma nivå som i våra viktigaste konkurrentländer. Om
inflationstakten sjunker till 4 % under nästa år skulle den del av devalveringsvinsten
som kvarstår kunna bibehållas. För att lyckas med denna andra fas
har regeringen bl. a. förutsatt mycket låga avtalsmässiga löneökningar nästa
år. Med hjälp av en lägre löne- och prisstegringstakt skall vi enligt regeringen
häva oss ur den ekonomiska krisen.

Grundfelet i denna strategi är att de strukturella bristerna i vår ekonomi
negligeras. Låga löne- och prisstegringar är visserligen nödvändiga men långt
ifrån tillräckliga. Därutöver krävs för det första en mycket kraftig bantning
av de offentliga utgifterna och en neddragning av budgetunderskottet.

För det andra krävs en sänkning av skattetrycket så att drivkrafterna
bakom arbete, investeringar, sparande och risktagande stimuleras.

Ingenting i regeringens politik tyder på att den klarar att ta itu med
problemen i den offentliga sektorn. De av regeringen föreslagna besparingarna
är t. o. m. mindre än vad statsskulden ökar med varje månad. Dessutom
föreslår regeringen rader av skattehöjningar och nya skatter som enbart
kommer att minska stimulanserna att arbeta och investera. Trots det kraftigt
ökade skattetrycket klarar inte regeringen av att hålla budgetunderskottet
för nästa budgetår nere på den redan alltför höga nivån. Den av regeringen
föreslagna politiken går rakt emot den som Sverige behöver för att lösa de
strukturella balansbristerna. Därmed raseras också förutsättningarna för att
uppnå målen sänkt arbetslöshet och låg inflation.

Utvecklingen av export och bytesbalans kommer i år att vara gynnsam men
detta är inte på något sätt ett tecken på att de långsiktiga obalanserna i vår
ekonomi skulle vara på väg att rättas till. Att utrikeshandeln förbättras är
normalt i inledningen av en konjunkturuppgång. Bytesbalansunderskottet

Mot. 1983/84:91

förbättrades lika kraftigt 1978 i den då inledda konjunkturförändringen. Det
är med andra ord viktigt att skilja på den förbättring som följer av en helt
vanlig konjunkturuppgång från den utveckling som är ett resultat av
regeringens ekonomiska politik.

En central utgångspunkt för regeringens strategi sägs vara behovet av
stabila förutsättningar för att åstadkomma en långsiktig expansion av
produktion, investeringar och sysselsättning. Vidare påpekas mycket riktigt
att budgetunderskottet innebär ett hot mot en framgångsrik stabilisering av
pris- och kostnadsutvecklingen.

Trots dessa utgångspunkter ändrar regeringen hela tiden förutsättningarna
för en stabil expansion genom att rader av skattehöjningar kontinuerligt
föreslås. Dessutom har regeringen nu lagt fram ett förslag om löntagarfonder
som radikalt kommer att ändra förutsättningarna för produktion, investeringar
och sysselsättning. Det växande budgetunderskottet tycks regeringen
inte heller ha någon kraft att göra någonting åt. Slutsatsen blir att regeringen
inte uppfyller sina egna grundläggande förutsättningar för en framgångsrik
ekonomisk-politisk strategi.

7.2 Inflation och arbetslöshet

Moderata samlingspartiet delar regeringens åsikt att en neddragning av
inflationstakten är en central uppgift för den ekonomiska politiken. Det går
inte på sikt att få ned arbetslösheten om inflationstakten inte först sänks.
Detta har moderata samlingspartiet länge hävdat. I valrörelsen sade vi att 1
procentenhet högre lönekostnadsökning i Sverige än i omvärlden skulle leda
till 20000 fler arbetslösa på två tre års sikt. Regeringen hävdar nu att 1
procentenhet högre inflationstakt leder till en sysselsättningsminskning på
15000-20000 personer på två år. Det är välkommet att även regeringen
anammat den gängse synen på sambandet mellan inflation och arbetslöshet.
En sänkning av inflationstakten från ca 9 % i år till 4 % under 1984 samtidigt
som konjunkturen fortsätter att förbättras strider mot all tidigare erfarenhet.
För att en så drastisk sänkning av inflationstakten skall vara möjlig måste den
ekonomiska politiken snabbt läggas om.

Sverige har f. n. en hemmagjord inflation genom devalveringen, skattehöjningarna
och budgetunderskottet. I en uppåtgående konjunktur kan den
inflation som orsakas av den offentliga utgiftsexpansionen och budgetunderskottet
samt marknadernas bristande flexibilitet förväntas öka.

Den inhemska efterfrågeökningen samt penningmängdens tillväxt bör
hållas nere för att inflationstakten skall kunna bemästras.

Den successiva försämring som skett av arbets- och kapitalmarknadernas
funktionsduglighet kommer att verka inflationsdrivande i ett förbättrat
konjunkturläge. Den otillräckliga lönespridningen, skatte- och bidragssystemet,
regleringarna m. m. kommer att leda till ”flaskhalsproblem” när
kapacitetsutnyttjandet ökar. Regeringen är medveten om detta problem,
men det enda man föreslår är ett nyrekryteringsstöd för arbetskraft inom

Mot. 1983/84:91

industrin. Denna åtgärd har i sammanhanget endast kosmetisk karaktär. Vi
har fortfarande en otillräcklig lönespridning. Marginalskatteomläggningen
urholkas, det redan begränsade inflationsskyddet sänks ytterligare och
subventionspolitiken fortsätter att låsa fast arbetskraft och kapital i nedåtgående
företag. Kapitalets rörlighet har försämrats genom borttagandet av
lindringen i dubbelbeskattningen och den tillfälliga utdelningsskatten.
Sänkningen av bolagsskatten är inte tillräcklig för att motverka de försämringar
som införts.

Regeringen saknar en trovärdig politik för att bekämpa inflationen, trots
att den prioriterar just detta område. Antiinflationspolitiken består dels av
att man föreslagit alltför begränsade utgiftsnedskärningar samt maximal
uppräkning på 4% för en mindre del av de utgifter som påverkas av
inflationen, dels av att man i sina kalkyler för 1984 antagit låga avtalsmässiga
löneökningar. Dessa ”insatser” räcker inte. Budgetunderskottet dras inte
ned, i praktiken görs ingenting åt marknadernas bristande flexibilitet och den
föreslagna avindexeringen av vissa utgifter är otillräcklig för att bryta de
rådande inflationsförväntningarna. Dessutom fortsätter regeringen att vidta
åtgärder på skattesidan som höjer inflationstakten i stället för att sänka den.
Skattehöjningarna försämrar också arbets- och kapitalmarknadernas flexibilitet
när motsatsen behövs.

Till skillnad mot regeringen förordar vi lägre skatter som ett sätt att
bekämpa inflationen och stimulera sysselsättningen. Vi föreslår sänkta löneoch
marginalskatter och vi säger nej till nästan alla de skatteskärpningar som
regeringen föreslår.

Vår politik med systemförändringar i den offentliga sektorn leder till ökad
konkurrens och effektivitet. På några års sikt bromsar även detta inflationen
samt ökar sysselsättningen.

Skillnaden mellan moderaternas och regeringens antiinflationspolitik
ligger i att vi är beredda att backa upp inflationsmålet med handfasta
åtgärder. På samma sätt är vi beredda att minska och strukturera om den
offentliga sektorn samt dra ned budgetunderskottet för att skapa utrymme
för en sysselsättningsökning i det privata näringslivet. Regeringens sysselsättningspolitik
tycks i stället syfta till att skapa allt flera konstlade

Mot. 1983/84:91

arbetstillfällen i AMS regi. På längre sikt ökar en sådan politik den öppna
arbetslösheten.

7.3 Statsskulds- och kreditpolitik

Budgetunderskottet fortsätter att vara det dominerande problemet på den
svenska kreditmarknaden. Tidigare finansierades underskottet genom att
riksbanken med hjälp av olika regleringar tvingade bankerna, försäkringsbolagen
och AP-fonden att köpa statsobligationer med lägre avkastning än
marknadsräntan. En effekt av att bankerna i så stor utsträckning tvingades
att finansiera budgetunderskottet blev att bankernas soliditet försämrades.
De utländska bankerna började anse att de svenska bankerna hade en alltför
låg andel eget kapital i förhållande till det totala kapitalet.

Bl. a. dessa problem har gjort det nödvändigt att i större utsträckning än
tidigare finansiera underskottet utanför bankerna, dvs. hos företagen och
hushållen. Under det gångna året har det inte stött på några problem att
finansiera budgetunderskottet i företagssektorn. Företagen har hög likviditet,
eftersom vinsterna är goda och investeringsviljan än så länge är låg.

Genom försäljning av statsskuldväxlar har riksgäldskontoret f. n. lånat
upp ca 60 miljarder kronor. Huvuddelen av denna lånestock ligger i
företagssektorn. De senaste tre fyra månaderna har det emellertid gått trögt
att sälja statsskuld växlar. Anledningen är att riksbanken inte låtit räntan på
statsskuldväxlar följa med den inträffade allmänna höjningen av den korta
räntan.

För att finansiera det mycket stora budgetunderskott som belöper på det
andra halvåret, har riksgäldskontoret nu introducerat en ny typ av obligationer,
s. k. riksobligationer. Två riksobligationslån har hittills sålts. Det ena
har en löptid på tre och ett halvt år och en effektiv ränta på 13,5 %, det andra
har en löptid på fem år och en effektiv ränta på 13,69%.

Att staten nu tvingas låna efter dessa räntesatser för att finansiera
underskottet innebär att privata investeringar trängs undan. Företagens vilja
att investera kommer inte att öka i tillräcklig utsträckning när de ser att det
lönar sig bättre att köpa statspapper till 13-14% ränta. Regeringens
oförmåga att dra ned de offentliga utgifterna och budgetunderskottet hotar
därmed att omintetgöra målet för regeringens ekonomisk-politiska strategi,
den industriella expansionen.

Moderata samlingspartiet finner det mycket oroväckande att räntenivån
redan i inledningen av konjunkturuppgången tvingas upp på de nivåer som
gäller för det senaste riksobligationslånet. När konjunkturuppgången ytterligare
stärkts, kapacitetsutnyttjandet förbättras och företagens investeringsvilja
därmed ökar kommer statens finansieringsproblem ytterligare att
förvärras. Stor risk föreligger då att statens kreditbehov ytterligare pressar
upp räntan på statspapper, vilket höjer avkastningskravet på reala investeringar.
Därigenom hindras den industriella expansionen.

Mot. 1983/84:91

Eftersom utrymmet för att finansiera budgetunderskottet hos hushållen,
försäkringsbolagen och AP-fonden är begränsat återstår inte någon annan
möjlighet än att dra ned underskottet om utträngningseffekter skall undvikas.
Moderat statsskuldspolitik syftar till att minska och på sikt avveckla
budgetunderskottet. En kraftig neddragning av underskottet medför lägre
ränta, en bättre fungerande kreditmarknad och möjligheter till varaktig
industriell expansion.

Statsskulden var vid föregående årsskifte knappt 400 miljarder kronor.
Vid slutet av innevarande år kommer statsskulden att vara nästan 490
miljarder kronor. Enligt långtidsbudgeten kommer skulden att ha vuxit till
900 miljarder kronor budgetåret 1987/88, om ingenting görs för att bryta
utgiftsexpansionen. Så sent som 1978 uppgick statsskulden till endast drygt
30 % av landets samlade produktion. I år uppgår statsskulden till över 70 %
av bruttonationalprodukten. 1986 eller senast 1987 kommer statsskulden att
vara större än hela vår samlade produktion, om inget trendbrott sker.

Förhållandena på kreditmarknaden har närmare analyserats av den
kreditpolitiska utredningen som för knappt ett år sedan lade fram sitt
betänkande. Utredningen framhåller regleringarnas snedvridande effekter
på kreditmarknaden och rekommenderar en övergång till en mer ”marknadskonform”
kreditpolitik.

Riksbanken har nyligen tagit ett steg i rätt riktning när tillämpningen av
likviditetskraven upphävdes.

Enligt vår mening bör kreditpolitiken helt befrias från vissa nu existerande
regleringar. Emissionskontroll och särskild placeringsplikt bör avskaffas.
Endast i verkliga krisfall och då med hinder mot långvariga regleringar kan
vissa ingrepp såsom placeringskrav och utlåningsreglering tillgripas. Den
kreditpolitiska styrningen bör främst ske med hjälp av kassakrav.

7.4 Skattepolitiken

Skattepolitiken är av avgörande betydelse för att återvinna balans i vår
ekonomi. För regeringen tycks skattepolitiken helt och hållet bestämmas av
kortsiktiga fördelningshänsyn. Skatter höjs och nya skatter införs med
motiveringen att ”bördorna skall bäras av alla”. Varken i den nu aktuella
propositionen eller i något tidigare dokument har regeringen visat att den har
några insikter om skatternas avgörande betydelse för människornas och
företagens vilja att arbeta, spara, investera och ta risker.

Det är väl belagt att skattehöjningar är ett mycket trubbigt instrument för
att fördela om inkomster mellan hushållen. Skatte- och bidragssystemet
skapar i stället incitament hos människorna att ägna sig åt legala och illegala
transaktioner, tjänstebyte och svartjobb, vilket gör att inkomstfördelningen
blir en annan än den eftersträvade. Skattehöjningarna ökar dessutom
inflationen, och en hög inflation leder i sin tur till en godtycklig omfördelning
av inkomster och förmögenheter.

Mot. 1983/84:91

Även om regeringen troligtvis är medveten om att det inte går att sluta det
strukturella budgetunderskottet med skattehöjningar, har oförmågan att
spara lett till att regeringen nu föreslår skattehöjningar 1984 som är av nästan
samma storleksordning som 1983. Socialdemokraterna fullföljer således i
regeringsställning sin traditionella högskattepolitik sådan den gestaltades
under 1960- och 1970-talen.

Hittills i år har regeringen genomfört skattehöjningar på nästan 13
miljarder kronor (se tabell 4). Det motsvarar skattehöjningar på i genomsnitt
3500 kr. per hushåll.

Tabell 4. Regeringens beslutade skattehöjningar för helåret 1983

Milj. kr.

Mervärdeskatten höjs från 21,5 till 23,5 % 4500

Allmän löneavgift införd den 1 januari 1983,2 % 5000

Tillfällig höjning av allmänna löneavgiften - andra halvåret

1983,1 % 1 250

Arbetsmarknadsavgiften höjs med 0,5 % 1500

Begränsning av rätten till underskottsavdrag 450

Urholkat inflationsskydd 1500

Energiskattehöjningar 600

Skärpt förmögenhets-, arvs-och gåvoskatt, 0,5 % 300

Vattenkraftsskatt 950

Skatt på videobandspelare 55

Hyreshusavgift 800

Höjda avgifter m.m 200

Utdelningsskatt 01

Slopad skattereduktion på aktieutdelningar och sänkt reduktion
på skattesparandet 600

Tobaksskatt 250

Marginalskattesänkningar - 4000

Skattereduktion för fackföreningsavgifter — 1200

Summa 12755

'Får effekt på utdelningar som utbetalas 1984.

Moderata samlingspartiet har avvisat nästan samtliga dessa skattehöjningar.
Vi har yrkat på att utdelningsskatten, vattenkraftsskatten, hyreshusavgiften,
videoskatten m. m. skall avskaffas. Dessutom har vi föreslagit att
skattereduktionen för fackliga avgifter skall avskaffas. Vi har vidare
föreslagit att de skattesatser som gällde för förmögenhets-, arvs- och
gåvoskatterna 1982 samt den 30-procentiga skattereduktionen för aktieutdelningar
skall återinföras 1984.

Vi har föreslagit att marginalskattesänkningen görs varaktig genom
återinförandet av en fullständig indexreglering och att avdragsbegränsningen
och den 2-procentiga löneskatten slopas fr. o. m. 1984. Den skatteomläggning
som nu genomförs innebär att nästan alla får lägre realinkomster efter
skatt jämfört med det tidigare systemet. Fjolårets inflation liksom årets

Mot. 1983/84:91

inflation överstiger med bred marginal indexbegränsningen på 5,5 %. När nu
regeringen ytterligare försämrar inflationsskyddet urholkas marginalskattesänkningen
ytterligare. I stället för den av regeringen föreslagna skatteskalan
för 1984 har vi föreslagit att den skatteskala som återfinns i partimotion
1982/83:2107 införs.

Vårt förslag innebär en reell marginalskattesänkning som stimulerar till
arbete, sparande och investeringar. Den motverkas inte av höjda skatter i
övrigt, vilket gör att de positiva effekterna fullt ut kan komma hushållen och
näringslivet till godo.

Moderata samlingspartiets samtliga skatteförslag innebar för innevarande
budgetår jämfört med regeringens förslag en skattesänkning på ca 7
miljarder kronor. Detta är högt räknat mot bakgrund av att skatteökningar
erfarenhetsmässigt inte leder till de skatteinkomster man beräknat.

Vi avser att återkomma i januari med ytterligare förslag på skatteområdet.

Regeringen föreslår nu skattehöjningar för 1984 på sammanlagt ca 11
miljarder kronor (se tabell 5).

TabellS. Regeringens aktuella skatteförslag samt tidigare beslutade skattehöjningar
för 1984

Tabellen består enbart av skattehöjningar för 1984 som ligger ”ovanpå” skattehöjningarna
för 1983. Skattehöjningarna för 1983 kan adderas med 1984 års höjningar.

Milj. kr.

Vin- och spritskatt 200-4001

Tobaksskatt 300

Förmögenhetsskatt 900

Försäljningsskatt på motorfordon 230

Omsättningsskatt på aktier 7502

Evig realisationsvinstbeskattning av bostadsrätter 1003

Skogsvårdsavgiften höjs med 0,3% 170

Vinstskatt till löntagarfonderna 12004

Löneskatt på 0,2% till löntagarfonder 600

Urholkat inflationsskydd 33005

Avdragsbegränsningen 4506

Forskningsavdrag 200

Reavinst på aktier 100-1000

Båtskatt 100-2307

Slopat skattesparande 630

Energiskattehöjningar 16558

Utdelningsskatt 2 0009

Ökning av hyreshusavgift 400'°

Investeringsavdraget 1000"

Marginalskattesänkningar - 2670

Den tillfälliga höjningen av löneavgiften försvinner - 1250

Summa 10365-11595

1 Regeringen har endast räknat med knappt 200 milj. kr. vilket förutsätter ett mycket
kraftigt konsumtionsfall.

2 Regeringens uppskattning i proposition 1983/84:48 om ändring i beskattning av
realisationsvinster på börsaktier.

3 Lågt räknat.

Mot. 1983/84:91

4 Vinstskatten beräknas brutto inbringa 2 000-2 500 milj .kr. Eftersom den är avdragsgill
blir nettoeffekten ca 1200 milj. kr.

5 För 1984 blir skattehöjningen 2600 milj. kr. till följd av att inflationsskyddet av
skatteskalan begränsats till 5,5%. Att inflationsskyddet sänks till 4,1 % innebär en
ytterligare skatteskärpning med 700 milj. kr.

6 Avdragsbegränsningen beräknas leda till skattehöjningar på 1,4 milj. kr. 1985 och
genomförs stegvis under tre år.

7 Den slutgiltiga utformningen är ännu ej klar.

8 Energiskattehöjningarna som beslöts i våras på el och olja inbringar under 1983 ca
600 milj. kr. och under 1984 2255 milj. kr. Skattehöjningen uppgår därför till 1655
milj. kr. 1984.

9 Utdelningsskatten drabbar 1984 års utdelningar och beräknas inbringa 900 milj. kr.
Eftersom skatten inte är avdragsgill ökar bolagsskatten med drygt 1000 milj. kr.
Sammantaget kostar skatten 2000 milj. kr.

10 Hyreshusavgiften som infördes 1983 skall enligt riksdagsbeslutet öka 1984, vilket
inbringar ytterligare 400 milj. kr.

11 I våras antog riksdagen ett förslag om att investeringsavdraget skall slopas fr. o. m.
april 1984.

Moderata samlingspartiet avvisar alla dessa skattehöjningar utom höjningen
av vin-, sprit- och tobaksskatterna.

Moderata samlingspartiet ställer sig negativt till både den föreslagna
höjningen av förmögenhetsskatten med 1 procentenhet och till den föreslagna
sänkningen av den nedre gränsen för förmögenhetsskatten. Det är en
sakligt felaktig föreställning att dessa förändringar av förmögenhetsskatten
bara skulle drabba de s. k. rika hushållen. I merparten av fallen är det fråga
om vanliga familjer i småhus som får betala runt 100 kr. mer i månaden i extra
förmögenhetsskatt. De som drabbas är de som sparat genom att amortera
ned lånen på fastigheten. De villaägare som ökat belåningsgraden för att
konsumera drabbas inte.

Skatteskärpningen slår dessutom hårdast mot produktivt sparande. Aktiesparandet
måste deklareras till sitt fulla marknadsvärde, medan sparande i
konst, diamanter, mynt m. m. inte blir utsatt för någon skatteskärpning.

Ett speciellt problem med den föreslagna skärpningen av förmögenhetsskatten
är att den drabbar tio tusentals småföretagare, vars förmögenhet
återfinns i maskiner och anläggningstillgångar, dvs. i det arbetande kapitalet.
En småföretagare med villa och en beskattningsbar bolagsförmögenhet på 1
milj. kr. får en skatteökning på bolagsförmögenheten med 10000 kr. Vid en
marginalskatt på 82% innebär det att han måste ta ut 55500 kr. mer i
löneökning och betala 19500 kr. ytterligare i arbetsgivaravgifter för att
kunna betala den ökade förmögenhetsskatten. Företaget åsamkas således en
ökad kostnad på hela 75000 kr. som ett resultat av att förmögenhetsskatten
stiger med 1 procentenhet. Uppgår bolagsförmögenheten till 2 milj. kr. ökar
kostnaden för företaget till hela 188000 kr. För att klara den högre
förmögenhetsskatten kan småföretagare tvingas sälja ut delar av den
verksamhet som utgör grunden för inte bara förmögenheten utan också hans
egen försörjning.

Om förslaget i propositionen skulle bifallas, får företagen mycket kort tid

Mot. 1983/84:91

på sig att genomföra de åtgärder som behövs för att täcka skatteökningen,
som i praktiken får retroaktiv karaktär. Svåra likviditetsproblem kan uppstå i
många företag och delar av verksamheten kan behöva avyttras.

Om den skattskyldige har stor nettoförmögenhet men relativt blygsam
beskattningsbar inkomst kommer förmögenhetsskatteskärpningen i många
fall att leda till att den skattskyldige får betala mer än 100 % av sina inkomster
i skatt. Om skatten skulle bli över 85 % av inkomsten, skall statsskatten
normalt minskas så att den gränsen inte överskrids. Blir skatten likväl högre,
skall även förmögenhetsskatten reduceras. Men förmögenhetsskatten får
inte bli lägre än vad den skulle ha varit på halva den skattepliktiga
förmögenheten. Den faktiska skatten kan därmed komma att uppgå till i
praktiken hur många procent som helst av inkomsten. Denna ”pomperipossa-effekt”
är enligt moderata samlingspartiet helt oacceptabel även om den
endast skulle drabba en enda människa.

Vi är kritiska mot den kontinuerliga skärpningen av beskattningen på
aktiesparande. Tidigare har regeringen tagit bort den 30-procentiga skattereduktionen
på utdelningsinkomster, varvid den tidigare dubbelbeskattningen
av aktieutdelning återinförts. Skattereduktionen på skattefondssparandet
har sänkts med 10 procentenheter och en 20-procentig skatt på 1984 års
utdelningsinkomster har införts. Nu föreslår regeringen en omsättningsskatt
på aktier, skärpt reabeskattning av aktievinster och att skattefondssparandet
helt upphör. Denna förföljelse av aktiespararna - som också fullt ut drabbats
av förmögenhetsskatteskärpningen - kommer på sikt att leda till ett minskat
intresse för riskvilligt sparande i aktier till förmån för sparande i mindre
samhällsnyttiga sparformer. Målet måtte i stället vara att underlätta riskvilligt
sparande i aktier genom avskaffad dubbelbeskattning, enklare regler för
reavinstbeskattning och lägre förmögenhetsskatter för produktivt sparande.

Vidare godtar vi inte vare sig den föreslagna höjningen av försäljningsskatten
på motorfordon eller förslaget om att skogsvårdsavgiften skall höjas med
0,3%. Vi vidhåller vårt tidigare krav om att skogsvårdsavgiften bör vara
0,3 % av skogsbruksvärdet.

Vi tar avstånd från de socialiseringsskatter som föreslagits i proposition
1983/84:50. Enbart de skatteskärpningar som har föreslagits i denna proposition
kommer att dränera företagen på uppemot 2 miljarder kronor i riskvilligt
kapital fr. o. m. 1984.

Vi säger också nej till förslaget om att företagens möjligheter att göra
forskningsavdrag skall slopas. I stället föreslår vi att det skattebortfall som
forskningsavdraget leder till uppvägs genom att de statliga anslagen till
styrelsen för teknisk utveckling och utvecklingsfonderna skärs ned med
motsvarande summa.

Vi anser att generella fiskala stimulansmedel av typ FoU-avdraget skall
användas för att stimulera forskning och utveckling i företagen framför
selektiva stöd via STU, industrifonden och utvecklingsfonderna.

Förutom i länder där fiskala instrument tidigare prövats, som Västtyskland

Mot. 1983/84:91

och Japan, inför nu även Finland efter noggrann prövning ett avdragssystem
byggt på den svenska modellen.

Moderata samlingspartiet avvisar också bestämt den fastighetsskatt på

1,4 % av taxeringsvärdena som regeringen har för avsikt att införa fr. o. m.
1985.

En varaktig förbättring av den svenska ekonomins utvecklingskraft kan
inte åstadkommas utan att de reella marginalskatterna sänks. En sådan
sänkning måste då vara ett led i en sänkning av det totala skattetrycket.
Kombinerat med en fortsatt urholkning av inflationsskyddet och höjda löneoch
energiskatter leder skatteomläggningen i stället till ett skärpt skattetryck
och till återigen stigande marginalskatter. De tidigare beslutade marginalskattesänkningarna
för 1984 är dubbelfinansierade. Energiskattehöjningarna
inbringar ca 2,3 miljarder kronor under 1984. Energi- och oljeskatten
höjdes redan i år med motiveringen att konstlad sysselsättning i AMS regi
skulle finansieras.

Därtill kommer att det tidigare beslutade inflationsskyddet på 5,5 % leder
till en skatteskärpning på 2,6 milj. kr. under 1984 (se tabell5). Denna
kraftiga skatteskärpning har tydligen regeringen inte ansett tillräckligt stor.
Den föreslår därför att inflationsskyddet ytterligare skall försämras till
endast 4,1 %. Skatteskärpningen blir därmed ytterligare 700 milj. kr. Utöver
detta föreslås även ändringar i skatteskalan över 131400 kr. i beskattningsbar
inkomst, vilket inbringar 130 milj. kr. Därmed finansieras 1984 års inkomstskattesänkning
mer än två gånger. Moderata samlingspartiets samtliga
skatteförslag innebär jämfört med regeringens förslag lägre skatter om 11-12
miljarder kronor för budgetåret 1984/85.

Med skattetrycket menas vanligtvis skatternas andel av BNP. Det är i dag
drygt 51 % av BNP. På lång sikt är dock de offentliga utgifternas andel av
BNP ett bättre mått på det egentliga skattetrycket. De offentliga utgifterna
måste nödvändigtvis betalas från produktionen. Med den utgångspunkten är
det utgifterna som är den verkliga skatten oavsett hur finansieringen sker. En
utgift kan finansieras antingen med skatt eller med offentlig upplåning.
Upplåningen innebär emellertid ökade skatter och minskad konsumtion för
nästa generation. Att utge en statsobligation har under ett längre tidsperspektiv
samma konsumtionsindragande effekt som en skattehöjning.

Även inflationen är i realiteten att betrakta som en skatt. Inflationen - som
bl. a. kan orsakas av budgetunderskottet - innebär att det reala underskottet
och den reala statsskulden minskar. Denna ”skatt” betalas till största delen
av dem som har olika typer av värdepapper - statsobligationer, bank- och
inlåningsräkningar, pengar etc. - genom att värdet på dessa tillgångar
sjunker.

Mot. 1983/84:91

7.5 Budgetpolitiken

Regeringens hittillsvarande politik har framför allt inneburit en mycket
kraftig offentlig utgiftsexpansion. På ett år har regeringen ökat statsutgifterna
med över 33 miljarder kronor. De sammanlagda offentliga utgifterna har
ökat med ca 55 miljarder kronor.

Budgetunderskottet under förra budgetåret var i runda tal 88 miljarder
kronor, vilket innebar att underskottet blev ca 13 miljarder kronor större än
vad den förra regeringen räknade med för drygt ett år sedan. Denna
dramatiska försämring under loppet av budgetåret 1982/83 var en följd av
den socialdemokratiska kursomläggningen. Den innebar bl. a. kraftigt ökade
subventioner till statliga företag, nya utgifter för arbetsmarknadspolitiken
samt infriandet av dyrbara vallöften. De massiva skattehöjningarna täckte
långt ifrån denna veritabla utgiftsexplosion. En ytterligare anledning till
budgetförsämringen förra budgetåret var ökningen av statsskuldräntorna,
Kursförlusterna på grund av devalveringen, en högre räntenivå samt
övergång till kortare upplåningstid låg bakom ränteuppgången.

För innevarande budgetår räknar regeringen med att underskottet skall
ligga på ungefär oförändrad nominell nivå. Detta innebär inte att regeringens
”åtstramningspaket” skulle orsaka någon typ av trendbrott eller att budgetbehandlingen
skulle ha varit särskilt stram. Den trendmässiga försämringen
av budgetunderskottet har inte upphört.

Att det kassamässiga underskottet tycks ha slutat att stiga beror på två
faktorer. För det första har - såsom påpekades i vår partimotion från i våras
(1982/83:2417) - regeringen pressat upp underskottet 1982/83 genom en rad
exceptionella utgiftsökningar som knappast torde återkomma. Regeringens
våldsamma höjning av industrisubventionerna till framför allt statliga företag
har gjort att man nu skapat sig ett andrum på detta område. Den förbättrade
konjunkturen verkar i samma riktning.

Den andra viktiga förklaringen är att budgetunderskottet under innevarande
budgetår reduceras med mellan 5 och 6 miljarder kronor till följd av en
rad åtgärder av uppbördsteknisk natur på inkomstsidan i budgeten. Huvudsakligen
rör det sig om engångseffekter. De medel som skulle tillförts
sjukförsäkringsfonden 1983/84 överförs i stället till statskassan, vilket ger ca
2,8 miljarder kronor. Den förkortade betalnings- och redovisningsperioden
för tobaks-, sprit- och vinskatterna får en inkomststärkande effekt på ca 1,5
miljarder kronor. Den preliminära B-skatten skall beräknas till 120 % av den
slutliga skatten, vilket har beräknats ge knappt 1 miljard kronor 1983/84.

Engångsutgiftema på utgiftssidan under förra budgetåret gjorde att
budgetunderskottet hamnade nära 10 miljarder över den förväntade trendmässiga
försämringen (se diagram 10). De tillfälliga inkomstökningarna
innebär samtidigt att budgetunderskottet innevarande budgetår ligger ca 5
miljarder under den trendmässiga försämring som annars skulle ha slagit
igenom.

Mot. 1983/84:91

Som framgår av diagrammet har den trendmässiga försämringen av
budgetunderskottet varit i runda tal 10 miljarder kronor om året. I fjol var
den 20 miljarder kronor, dvs. större än någonsin tidigare.

Moderata samlingspartiets besparingspolitik hade, om den fått förverkligas,
inneburit att budgetunderskottet stannat vid ca 74 miljarder kronor både
1982/83 och 1983/84.

Regeringens utgiftsnedskärningar 1984/85 uppges uppgå till 5,4 miljarder
kronor. En del av dessa utgiftsnedskärningar består av avgiftshöjningar.
Höjningen av miljöavgifterna m. m. med 235 milj. kr. har räknats som en
utgiftsnedskärning. Av de faktiska utgiftsnedskärningarna på ca 5 miljarder
har drygt hälften en långsiktig effekt, medan resten är av tillfällighetsnatur.
Att dra ner oljelagret innebär t. ex. en engångsminskning på utgiftssidan.
Minskningen av u-landsbiståndet sägs uttryckligen vara av engångskaraktär.
Därtill skall läggas att regeringen samtidigt med utgiftsnedskärningarna ökar
en del utgifter. I den nyligen framlagda sysselsättningspropositionen framgick
att ca 1,5 miljarder kronor av de ökade AMS-utgifterna var ofinansierade.
Det sades då att regeringen skulle återkomma med finansiering. Detta
har inte skett, trots att detta påstående upprepats i föreliggande proposition,
varför denna utgiftsökning motverkar regeringens föreslagna utgiftsminskningar.
Dessutom tillkommer nya utgiftsökningar till följd av det s. k.
ROT-programmet. Nettobesparingarna uppgår sammantaget till endast ca

3,5 miljarder kronor.

Regeringens oförmåga att bryta den offentliga utgiftsexpansionen - trots
att viljan nu tycks finnas inom delar av regeringen - är den allvarligaste
bristen i den ekonomiska politik som nu föreslås.

Moderata samlingspartiet är mycket kritiskt till att regeringen ej sätter upp
några mål för vare sig den offentliga utgiftsökningen eller budgetunderskottet
för nästa budgetår.

Vad gäller beskrivningen av det ekonomiska sammanhanget är det
glädjande att regeringen nu inser att budgetunderskottet innebär en fara inte
endast för statsfinanserna utan även för hela den svenska ekonomin. Det
tycks inte längre finnas någon större skillnad mellan moderata samlingspartiet
och regeringen vad gäller bedömningen av budgetunderskottets negativa
effekter på sysselsättning och inflation. Det är därför beklagligt att regeringen
inte förmår uträtta det man förmodligen vill uträtta.

Trots att regeringen i våras i både långtidsbudgeten och treårskalkylerna
visade att budgetunderskottet skulle öka till ca 100 miljarder kronor nästa
budgetår även vid en drastiskt sänkt inflationstakt, har regeringen inte
inriktat politiken efter de linjer som borde ha följt av dessa kalkyler. De
nettobesparingar man nu åstadkommit kommer att helt ätas upp av att de
faktiska statsskuldräntorna nästa budgetår blir högre än de beräknade.

Regeringen har tidigare missat tre tåg. Varken i oktoberpropositionen från
i fjol, i budgetpropositionen från i januari eller i kompletteringspropositionen
från i våras fanns det några besparingsförslag. Tvärtom har 33 miljarder i

Mot. 1983/84:91

statliga utgiftsökningar genomförts. De relativt obetydliga besparingar
regeringen nu föreslår innebär att den missar även det fjärde tåget. Denna
tempoförlust som nu i praktiken uppgår till två tredjedelar av regeringens
mandatperiod kan mycket väl visa sig vara ödesdiger för våra möjligheter att
förhindra den annalkande statsfinansiella krisen. Det är troligt att underskottet
för 1984/85 nu riskerar att flyttas upp på en ännu högre nivå vilket gör att
det kommande nödvändiga saneringsarbetet med statsfinanserna kommer
att ta längre tid och bli mycket svårare än om regeringen hade haft kraft att nu
lägga om kursen.

Vårt reviderade budgetförslag från i våras innebar för 1983/84 en
utgiftsnivå som låg 20,6 miljarder kronor lägre än regeringens. Skatteintäkterna
föreslogs bli 7,1 miljarder kronor lägre. Vårt budgetunderskott låg med
andra ord 13,5 miljarder kronor under regeringens som nu beräknas till ca 88
miljarder kronor.

Diagram 10. Budgetunderskottets utveckling budgetåren 1977/78-1983/84

miljarder kr.

> andelen räntor på statsskulden
i förhållande till budgetunderskottet

HO A.

100 -

90 -■

77/78 78/79 79/60 80/81 81/82 82/83 63/öh Budgetår

Källa: Finansdepartementet.

Mot. 1983/84:91

Moderata samlingspartiet accepterar nästan samtliga de av regeringen
föreslagna utgiftsnedskärningarna. Inom alla huvudtitlar utom försvarsdepartementet
har vi - som framgår av våra tidigare motioner - varit beredda
att gå mycket längre vad gäller utgiftsnedskärningar. Av våra tidigare
föreslagna besparingar på 20,6 miljarder kronor ”använder” regeringen nu
knappt 2 miljarder kronor. I de få fall vi inte accepterat regeringens
besparingsförslag har vi föreslagit alternativa utgiftsneddragningar.

Vi kommer i januari att återkomma med i princip alla de tidigare
besparingsförslag som regeringen inte nu använder. Dessutom kommer vi att
föreslå ytterligare utgiftsminskningar på mellan 7 och 8 miljarder kronor för
nästa budgetår. Hälften av besparingarna kommer att innebära en neddragning
av statsbidragen till kommunerna.

Dessa tidigare besparingar tillsammans med de nya utgiftsnedskärningarna
kommer att innebära en neddragning av utgifterna för budgetåret 1984/85
med ca 26-27 miljarder kronor. Tillsammans med våra skattesänkningsförslag
på mellan 11 och 12 miljarder kronor innebär detta att vi förordar en
neddragning av budgetunderskottet med ca 15 miljarder kronor jämfört med
regeringens förslag.

En del av våra tidigare sparförslag samt våra ställningstaganden till
regeringens föreslagna besparingar och avindexeringar sammanfattas nedan.
Våra ställningstaganden redovisas mer utförligt i separata motioner.

Utrikesdepartementet

Vi delar regeringens bedömning att det är möjligt och nödvändigt att spara
på biståndsanslaget. I januari i år föreslog vi besparingar på 620 milj. kr.
innevarande budgetår. Regeringens förslag om frysning av biståndsanslaget
innebär enligt finansdepartementets beräkningar en besparing på endast 370
milj. kr. Vi vidhåller att besparingar av den storleksordning som vi tidigare
föreslagit är nödvändiga. Dessutom bör länderramarna förändras på ett sätt
som överensstämmer med den moderata synen på biståndspolitiken. Förutsättningarna
för ett effektivt bistånd förbättras om det ges till länder som
strävar efter demokratiska och marknadsekonomiska lösningar på utvecklingsproblemen.

Försvarsdepartementet

Regeringens förslag att försvarsprisindex (FPI) under år 1984 skall ersättas
av ett index som följer FPI upp till 4 % och sedan ligger kvar är oacceptabelt.
Moderata samlingspartiet kan inte godta att inflationen får avgöra vår
försvarsstyrka. Priskompensationssystemet måste få verka fullt ut för att
försvaret skall kunna genomföra en långsiktig realiserbar planering.

Mot. 1983/84:91

Socialdepartementet

För innevarande budgetår har vi föreslagit utgiftsnedskärningar på 4,5
miljarder kronor, bl. a. ökad självrisk i sjukförsäkringen och sänkt kompensationsnivå
i sjuk- och föräldraförsäkringen. Huvuddelen av dessa besparingar
ligger på socialförsäkringssektorn.

Vi godtar regeringens förslag till pensionsnivå 1984 med den omfördelning
som föreslås. Däremot accepterar vi inte att de sämst ställda pensionärerna,
de som genom undantagande från ATP gått miste om pensionstillskott,
hamnar i ett ännu sämre läge. Vi vill vidare peka på att ATP, med den
metodik regeringen tillämpar, på sikt kommer att övergå till att bli en
enhetspension. Skatte- och bidragssystemet innebär att utjämningen redan
nu är långt gången. Bl. a. därför måste frågan om framtida metod för
värdesäkring skyndsamt bringas till sin lösning. Den omständigheten att vi
föreslår fullständigt inflationsskydd av skatteskalan gör det möjligt för oss att
för 1984 även godta de av regeringen förordade pensionsnivåerna vad
beträffar ATP.

Vi föreslår i övrigt höjda läkemedels- och patientavgifter i jämförelse med
regeringens förslag. Vi återkommer i januari med ytterligare besparingsförslag
på kommun- och landstingssektorn.

I kompletteringspropositionen uttalade regeringen att avindexeringen
även skulle omfatta basbeloppsindex. Vi noterar att något sådant förslag inte
återfinns i propositionen och att detta över huvud taget inte kommenteras.
En avindexering som omfattar en så liten del av de utgifter som styrs av
inflationen lär inte påverka inflationsförväntningarna.

Kommunikationsdepartementet

Våra tidigare besparingsförslag m. m. på detta område uppgår till 1,2
miljarder kronor och omfattar bl. a. ökad avgiftsfinansiering, att de affärsdrivande
verkens investeringar bör finansieras genom extern upplåning samt
inom några områden dämpad investeringstakt m.m.

Regeringen har här gjort några av våra tidigare förslag till sina egna. En
omläggning av bl. a. televerkets finansiering av investeringarna samt en
neddragning av de ordinarie investeringsmedlen till SJ föreslås. Vi godtar
besparingsförslagen.

Utbildningsdepartementet

För utbildningsdepartementet har vi tidigare föreslagit besparingar på ca
500 milj. kr., bl. a. i syfte att minska byråkratin.

Regeringen föreslår nu nettobesparingar på sammanlagt ca 370 milj. kr. Vi
accepterar med vissa modifikationer i stort sett alla regeringens förslag. Ett
viktigt undantag är dock förslaget om återinförande av äktamakeprövningen

Mot. 1983/84:91

vilket vi inte kan godta. Dessutom föreslår vi en uppräkning av studiemedlens
totalbelopp fr. o. m. nästa budgetår från av regeringen föreslagna 148 %
till 155 % av basbeloppet. Den av regeringen förordade höjningen är
otillräcklig.

Förslaget om licensfinansiering av utbildningsradion, med därav följande
höjning av licensavgifterna för radio/TV, avvisas. En översyn av utbildningsradions
verksamhet måste göras och avgiftsfinansieringen för dess produkter
ökas. Detta innebär emellertid inte att bolaget Utbildningsradion måste
bestå.

Regeringens förslag om timreduktion i förhållande till gruppstorlek i
gymnasieskolan accepteras endast till viss del. I stället förordas att tiden för
elevernas skriftliga prov avräknas från lärarnas tjänstgöring.

I motionen föreslås en kraftigare minskning av läkarutbildningen än i
propositionen. Sålunda föreslås en minskning med 180 intagningsplatser
budgetåret 1984/85 samt en ytterligare neddragning med 90 intagningsplatser
budgetåret 1985/86. Fr. o. m. 1984/85 bör den kliniska undervisningen vid ett
av länssjukhusen i Stockholm samt vid Malmö allmänna sjukhus avvecklas.
1985/86 bör den kliniska undervisningen vid det återstående länssjukhuset i
Stockholm med sådan undervisning eller den kliniska undervisningen vid
universitetet i Linköping dras in.

Vi avvisar regeringens förslag att lägga ned tandläkarutbildningen vid
universitetet i Göteborg. Utbildning och forskning är där enligt samstämmiga
vittnesbörd bland de främsta i Sverige. I stället föreslås att utbildningen
vid universitetet i Umeå avvecklas samtidigt som antagningskapaciteten
minskas med 40 platser vid universitetet i Göteborg.

Jordbruksdepartementet

I samband med den senaste höjningen av livsmedelssubventionerna, som
regeringen genomförde med stöd av vänsterpartiet kommunisterna, motsatte
sig moderata samlingspartiet denna förändring. Vid detta tillfälle föreslog
vi att subventionerna skulle minskas med 1035 milj. kr. Begränsningar av
livsmedelssubventionerna är nödvändiga och målet bör vara att de på sikt
skall avvecklas. Vi upprepar därför vårt tidigare krav.

Huvuddelen av regeringens övriga ”besparingsförslag” består av inkomstförstärkningar,
vilket inte är liktydigt med utgiftsnedskärningar.

Vi avvisar förslagen om införande av grustäktsavgift samt avgift på
bekämpningsmedel och handelsgödsel. Dessa avgifter är endast en omskrivning
för införandet av nya skatter. Vad gäller förslaget om avgifter för
miljökontroll anser vi att miljöavgift endast skall avse kostnader för
tillstånds- eller koncessionsgivning. De övriga besparingsförslagen godtas.

Mot. 1983/84:91

Arbetsmarknadsdepartementet

Inom detta område har vi tidigare föreslagit att antalet beredskapsarbeten
i likhet med tidigare år skall beräknas konjunkturneutralt. Vi har också
föreslagit att reglerna för arbetslöshetsförsäkringen skall vara de som
riksdagen beslutade våren 1982 samt att bidraget till Samhällsföretag skall
sättas till 125 % av löneunderlaget. Våra förslag på detta område hade om de
hade accepterats inneburit en utgiftsnivå för innevarande budgetår som varit
ca 3 miljarder kronor lägre än den av regeringen förordade.

Regeringens förslag om att bidragen till enskilda beredskapsarbeten skall
sänkas accepteras inte. Vi har avvisat det nya rekryteringsstödet och den s. k.
ungdomslagen. Vi vill i stället bibehålla de enskilda beredskapsarbetena och
införa ett system med s. k. samhällstjänst. Detta ställningstagande finansieras
mer än väl med avslagen på ungdomslagen och rekryteringsstödet.

Bostadsdepartementet

En avtrappning av räntebidragen för flerfamiljshus i takt med inflationen
har av oss föreslagits på bostadsdepartementets område. Vi har även
föreslagit att lån till energibesparande åtgärder skall flyttas över från
statsbudgeten till kreditmarknaden. Om dessa förslag hade realiserats i våras
hade utgiftsnivån varit 3,3 miljarder kronor lägre innevarande budgetår och
hela 5 miljarder lägre för nästkommande budgetår.

Även om vi har en annan uppfattning om utformningen av lämpliga
besparingar på bostadsområdet accepterar vi den av regeringen förordade
besparingen vad gäller de retroaktiva räntebidragen. Däremot godtar vi inte
den av regeringen förordade ändringen av bostadslånen eller förslaget om
höjda bostadsbidrag. Dessa ställningstaganden innebär en besparing på
netto 1,7 miljarder kronor.

I vår partimotion angående bostadspolitiken förordar vi ytterligare
utgiftsnedskärningar på ca 200 milj. kr. för nästkommande budgetår. Vi
avvisar även det s. k. ROT-programmet och den nya statliga fastighetsskatten
som regeringen aviserar.

Industridepartementet

Våra tidigare besparingar på industristödsområdet, inkl. de regionalpolitiska
stöden, uppgick för detta budgetår till 3,3 miljarder kronor.

Med hänsyn till det svåra statsfinansiella läget och industrisubventionernas
skadliga effekter vore det följdriktigt att regeringens besparingsförslag
innebar hårda nedskärningar på detta område. Dess värre är de redovisade
förslagen mycket blygsamma. Med undantag för förslaget om nedskärning av
beredskapslagring av olja uppgår besparingarna till endast 70 milj. kr.
Samtidigt lägger regeringen i tilläggsbudgeten fram förslag om att anslå

Mot. 1983/84:91

ytterligare över 1 miljard kronor till bl. a. statlig företagsamhet. I vår
följdmotion framgår att vi har sagt nej till utgiftsökningar på över 10
miljarder kronor inom detta område.

Vi tillstyrker samtliga besparingsförslag på industridepartementets område.
Dessutom yrkar vi på ytterligare utgiftsnedskärningar på över 1,4
miljarder kronor under första halvåret 1984.

Kraftfulla utgiftsnedskärningar är nödvändiga för att få bukt med den
annalkande statsfinansiella krisen och för att vi skall kunna slå vakt om
välfärdssamhället. Det största hotet mot vårt trygghetssystem och vår välfärd
utgörs av de alltför snabbt växande offentliga utgifterna. Det därav följande
höga skattetrycket har medfört att hushållens ekonomi har undergrävts. En
förutsättning för välfärd och social trygghet är därför att vi dels kraftigt
minskar de offentliga utgifterna, dels sänker det totala skattetrycket.

7.6 Kommunsektorn

Utsikterna för kommunernas ekonomi har förbättrats jämfört med de
bedömningar som gjorts tidigare i år. En förutsättning för att de mer positiva
bedömningarna skall infrias är att löne- och kostnadsutvecklingen kan hållas
på en låg nivå.

Volymökningen i kommuner och landsting beräknas uppgå till ca 2 % 1984
och ungefär lika mycket 1985. I ett läge med stora underskott i de offentliga
finanserna är det helt oacceptabelt att ha en sådan volymexpansion inom
kommunsektorn. Ca en fjärdedel av alla kommunala utgifter finansieras med
statsbidrag, som i sin tur kan sägas finansieras med upplåning. Vi har vid
upprepade tillfällen hävdat (motionerna 1982/83:2107, 2243 och 2417) att
nolltillväxt skulle ha behövt uppsättas som mål redan för innevarande år. Det
är nu ännu mer angeläget att detta mål kan uppnås 1984. Det alternativ som
vi redovisar för den kommunala sektorn i det följande baseras på nolltillväxt i
den kommunala konsumtionsvolymen.

En central del i en politik för att återställa balansen i de offentliga
finanserna är ett lagstadgat temporärt kommunalt skattestopp. Samtidigt bör
en utredning påbörjas om en lämplig utformning av ett lagstadgat kommunalt
skattetak som kan träda i kraft efter skattestoppsperiodens slut.

Vi har tidigare (motionerna 1982/83:2107 och 2417) föreslagit indragningar
av finansiella medel från kommuner och landsting för år 1984 på netto knappt
4 miljarder kronor. Vi föreslog en indragning av resterande 40% av
skatteunderlaget för juridiska personer, vilket skulle ge 1,6 miljarder kronor.
Vidare föreslogs en reduktion av medelsöverföringen till den kommunala
sektorn, som rent tekniskt skulle få formen av en minskning av statsbidragen
till driften av kliniker för psykiskt sjuka med 2,5 miljarder kronor och en
minskning av specialdestinerade statsbidrag till kommunerna på 1,1 miljarder
kronor. Samtidigt föreslog vi ett riktat stöd på sammanlagt 400 milj. kr.
till kommuner och landsting som skulle hamna i ett utsatt finansiellt läge till

Mot. 1983/84:91

följd av dessa åtgärder. I detta sammanhang föreslog vi också en återgång till
att kommuner och landsting skulle få tillgodoräkna sig 100 % av skatteunderlaget
för fysiska personer, vilket riksdagen sedermera beslutade.

Med hänsyn till nödvändigheten av ytterligare besparingar kommer vi att
föreslå nedskärningar på drygt 4 miljarder kronor netto fr. o. m. 1985. Denna
besparing skall fördelas ungefär lika mellan primärkommuner och landsting.
Bidragsminskningarna måste kombineras med borttagande av stora delar av
de lagar, regler och bidragsbestämmelser som försvårar för landstingen att
utnyttja sina resurser rationellt eller som medverkar till att driva upp de
kommunala utgifterna.

De minskade statsbidragen är nödvändiga mot bakgrunden av den
allvarliga statsfinansiella situationen. Sker inte besparingarna nu, kommer
framtida indragningar av statsbidrag att bli av än större omfattning.
Möjligheterna att med skattehöjningar förbättra kommunernas finanser är
obefintliga. De omfattande skattehöjningar som den socialdemokratiska
regeringen föreslår utsätter hushållen för betydande påfrestningar.

8. Hemställan

Med stöd av vad ovan anförts hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om statsskulds- och kreditpolitiken,

4. att riksdagen avslår propositionens förslag till

a) lag om tillfällig höjning av den statliga förmögenhetsskatten,

b) lag om ändring i lagen (1978:69) om försäljningsskatt på
motorfordon,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförs i motionen beträffande inriktningen av skattepolitiken.

INGEGERD TROEDSSON (m) ROLF DAHLBERG (m)

Stockholm den 15 november 1983

ULF ADELSOHN (m)
LARS TOBISSON (m)

H. BERTIL LIDGÅRD (m)

NILS CARLSHAMRE (m)
ROLF CLARKSON (m)

PER PETERSSON (m)

ANDERS BJÖRCK (m)

L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

CARL BILDT (m)
INGRID SUNDBERG (m)

Mot. 1983/84:91

INNEHÅLL Sida

1. Motionens huvudsakliga innehåll 1

2. Den internationella utvecklingen 5

3. Några centrala strukturproblem i svensk ekonomi 7

4. Den ekonomiska utvecklingen och politiken under regeringens

första år 14

5. Den svenska ekonomin under 1983 och 1984 18

6. Konjunkturuppgången löser inte några strukturella problem ... 20

7. Den ekonomiska politiken 22

7.1 Inledning 22

7.2 Inflation och arbetslöshet 23

7.3 Statsskulds-och kreditpolitik 25

7.4 Skattepolitiken 26

7.5 Budgetpolitiken 32

7.6 Kommunsektorn 39

8. Hemställan 40