5

Motion

1983/84:90

Ulf Adelsohn m. fl.

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m. (prop. 1983/84:40)

I propositionen föreslås en plan för underhåll, reparation m. m. av
bostadsbeståndet, räntebidrag till underhåll, statsbidrag till hissinstallationer,
ny fastighetsskatt på egnahem och fritidshus, höjda bostadsbidrag och
vissa åtgärder för att omfördela statens insatser inom bostadssektorn.

1. Friare bostadsmarknad

Det finns ingen marknad i Sverige som är så styrd och sönderreglerad som
bostadssektorn. Politiker, planerare och byråkrater bestämmer in i minsta
detalj bostadsbyggandets omfattning, inriktning och utformning. Helt följdriktigt
har därför kostnadsstegringen blivit osedvanligt snabb inom detta
område.

Trots alla pengar som satsas svarar inte utbudet av bostäder mot
efterfrågan. På många orter finns i dag ett stort och växande överskott på
hyreslägenheter hos kommunala bostadsföretag, medan önskemål om
småhus och bostadsrätter ofta inte kan tillgodoses.

Socialdemokraterna anger en god bostad som en social rättighet och
förbehåller sig själva rätten att bestämma vad som menas därmed. Vi
moderater ser det som en viktig rättighet att individen och familjen själva får
välja bostad efter egna önskemål och förutsättningar.

Tvärtemot socialdemokraternas utfästelser under valrörelsen sjunker
bostadsbyggandet i landet. 1982 byggdes 45 000 lägenheter. I år beräknas
igångsättningen inte överstiga 30 000. Med hänsyn till det befintliga lägenhetsöverskottet
är det positivt att regeringen inte uppfyllt sina vallöften.

Det är i dag inte motiverat att som tidigare med olika subventioner och
styråtgärder driva fram ett ökat bostadsbyggande. På 1930-talet rådde
trångboddhet och bostadsnöd. Nu har vi med en lägenhet på varannan
medborgare den högsta utrymmesstandarden i världen. Det är därför inte
längre aktuellt att tidigarelägga en produktion av bostäder som inte måste
komma till stånd. Befolkningen växer inte längre. Bostadskostnaderna
kommer dessutom sannolikt att öka snabbare än den allmänna prisstegringen
till följd av bl. a. stigande uppvärmningskostnader.

Nyproduktionens ringa andel av det totala bostadsbeståndet gör att
omsättningen på bostadsmarknaden spelar en betydligt större roll än
tidigare. Förekomsten av skilda upplåtelseformer samt olika regleringar och
förbud försvårar byte av bostad. Annars skulle människor säkert flytta oftare
från hyreslägenhet under rörliga ungdomsår till småhus medan barnen växer,

Mot. 1983/84:90

6

vidare till bostadsrätt när antalet familjemedlemmar åter minskar, för att
kanske till slut återvända till en hyreslägenhet med dess högre servicenivå.

I dagens situation bör bostadspolitiken inriktas på att öka rörligheten på
bostadsmarknaden. En fungerande bostadsmarknad förutsätter att de boende
får större möjligheter att förverkliga sina personliga önskemål. Detta kan
åstadkommas endast med ett större utrymme för prisbildning och marknadskrafter.

Förslagen i propositionen leder i motsatt riktning. Det aviserade förslaget
om ny realisationsvinstbeskattning av bostadsrätter kommer dessutom att
försämra rörligheten inom denna del av bostadsmarknaden. Begränsningen
av rätten till ränteavdrag verkar i samma riktning.

I Sverige råder det paradoxala förhållandet att människor i enkla
omständigheter förväntas bo i hyreshus, där de får betala dyrt för all möjlig
service, medan högre inkomsttagare väntas bo i villor, där de själva utför
detta arbete. Med hänsyn till de snabbt stigande driftkostnaderna blir det
nödvändigt att omvandla åtskilliga hyreslägenheter till bostadsrätter och
ägarlägenheter, där de boende själva får svara för en stor del av underhåll och
skötsel. Det gynnar också valfriheten, eftersom människorna får större
möjligheter att själva bestämma hur mycket de vill satsa på sitt boende.
Övergång från hyresrätt till bostadsrätt eller lägenhetsägande är dessutom ett
sätt att förbättra de kommunala bostadsföretagens usla ekonomi.

Förbättrade möjligheter att äga sin bostad ger inte bara större valfrihet.
Småhus och ägarlägenheter är också de bostadsformer som är lättast
åtkomliga för familjer med hyggliga inkomster men utan egna kapitaltillgångar.
Det betyder inte att hyresformen skall försvinna. Men dess
användning får begränsas till de fall där den boende finner det motiverat att
betala de högre kostnader den för med sig.

Reell valfrihet inom bostadssektorn förutsätter en fungerande bostadsmarknad.
Det betyder att statsmakterna måste avhålla sig från att med
skatter och regleringar inskränka rörligheten inom bostadssektorn. Moderat
bostadspolitik utgår från att människors efterfrågan skall styra bostadsproduktionens
inriktning och omfattning. Här står vår politik i skarp kontrast
mot den socialdemokratiska.

2. Plan för underhåll, reparationer m. m. (ROT-programmet)

2.1 Utvidgad kommunal bostadsförsörjningsplanering

2.1.1 Sysselsättningseffekterna

Ett övergripande mål för ROT-programmet är att öka sysselsättningen
inom byggindustrin och byggmaterialindustrin med 15 000-20 000 personer
jämfört med slutet av 1970-talet. Jämfört med sysselsättningsläget i dag
innebär propositionens förslag alltså en väsentligt högre ambitionsnivå än
den talen anger. Målet är enligt vår mening orealistiskt. Motivet är ett lågt

Mot. 1983/84:90

7

kapacitetsutnyttjande och hög arbetslöshet inom byggbranschen. Arbetslösheten
är emellertid koncentrerad till sådana yrkesgrupper och orter som inte
kommer att beröras av ROT-programmet i någon nämnvärd utsträckning.
Departementschefen medger också att det kommer att krävas ”särskilda
insatser i form av vidareutbildning och andra anpassningsåtgärder för att
bostadsförbättringsprogrammet skall ge de avsedda effekterna på sysselsättningen”.
Resultatet av dessa anpassningsåtgärder förefaller mycket optimistiskt
bedömt i propositionen.

Den föreslagna finansieringen av ROT-programmet genom införandet av
en ny fastighetsskatt kommer ytterligare att minska de enskilda fastighetsägarnas
möjligheter att reparera och bygga om sina fastigheter. Även
nyproduktionen av småhus kommer att minska. Antalet sysselsättningstillfällen
blir därmed färre. Skattens konstruktion innebär dessutom en
ytterligare diskriminering av det enskilt ägda fastighetsbeståndet, eftersom
allmännyttan undantas från beskattningen.

De ökade kostnader som småhusägarna drabbas av genom skatteöverenskommelsen
och den nu föreslagna nya fastighetsskatten kommer därutöver
att leda till ett minskat underhåll av småhus.

Regeringens skatte- och regleringspolitik på bostadsområdet kommer
alltså att leda till en totalt sett minskad sysselsättning i byggbranschen.

Den utredning som legat till grund för propositionens förslag har utsatts för
hård kritik från många håll. Bl. a. påpekas att de bostadspolitiska och
arbetsmarknadspolitiska målen kan komma att kollidera. Det finns då en
uppenbar risk att åtgärder vidtas som inte kan motiveras av bostadspolitiska
skäl.

Vi anser att det är hög tid att bostadspolitiken börjar styras av konsumenternas
önskemål och efterfrågan. Bostadsområdet är i dagens situation inte
något lämpligt område för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

2.1.2 Kommunal planhushållning

Offentliga regleringar och en alltmer invecklad marklagstiftning har givit
kommunerna ett ansvar för hela byggprocessen, från planeringsinitiativ till
färdigställande av hus och i betydande omfattning även till förvaltning genom
särskilda bolag och stiftelser.

Kommunerna har genom planmonopolet rätt att bestämma över var och
när mark får bebyggas. Genom skilda institut, som förköp, expropriation och
det s. k. markvillkoret, har kommunerna fått det helt avgörande inflytandet
över bostadsproduktionen. Skatte- och låneregler har medfört att konkurrens
på lika villkor inte längre råder mellan olika producenter och förvaltare.
Detta planhushållningssystem har resulterat i en situation där bostadsbyggandet
och bostadsbeståndets sammansättning inte överensstämmer med
människors önskemål. Systemet har vidare lett till en i det närmaste
obefintlig kostnadskontroll och ett kommunalt godtycke.

Mot. 1983/84:90

8

De förslag som presenteras i propositionen innebär en ytterligare förstärkt
kommunal planhushållning.

Departementschefen gör i sin plädering för en stärkt planhushållning
gällande att ”saknas planerade och samordnade insatser från samhällets
gemensamma organ leder utvecklingen snabbt till segregation, förslumning
och en omfattande kapitalförstöring”. Påståendet - som inte utvecklas
närmare - saknar trovärdighet. Internationella erfarenheter visar att en
friare bostadsmarknad har större förutsättningar att tillgodose bostadskonsumenternas
efterfrågan. De negativa effekter som räknas upp i propositionen
är snarare exempel på konsekvenserna av marknadsbegränsningar och
långvariga hyresregleringar.

Regeringen föreslår vidare att kommuner med gemensam bostadsmarknad
skall samråda med varandra innan kommunalt bostadsförsörjningsprogram
antas. Detta samråd - som enligt vår uppfattning inte skall införas i
lagtexten - får inte tas till intäkt för att hindra en kommun att bygga som
konsumenterna vill, t. ex. i form av småhus, bara därför att det i grannkommunen
finns tomma lägenheter inom allmännyttan. Bostadskonsumenternas
efterfrågan måste tillåtas att slå igenom. Ansvaret för dåliga bostäder, som
människor inte vill bo i, måste politiker och byggherrar ta på sig.

De stora problem svensk bostadssektor har beror till stor del på att
marknaden inte tillåts fungera. Politiska beslut ersätter konsumenternas fria
val. Subventions- och skatteeffekter döljer de verkliga kostnaderna för olika
bostäder. Bostadssektorn måste bli mer marknadsanpassad för att bättre och
billigare kunna tillgodose konsumenternas önskemål.

2.2 Åtgärder och finansiering

2.2.1 Villkoren för det långsiktiga fastighetsunderhållet

Syftet med ROT-programmet är - vid sidan av ökad sysselsättning inom
byggbranschen - att höja standarden i ett stort antal lägenheter. Målet är att
alla lägenheter skall uppnå vad som i bostadssaneringslagen anges som lägsta
godtagbara standard. Huruvida detta mål överensstämmer med bostadskonsumenternas
önskemål kan diskuteras.

Enligt vår principiella uppfattning bör ansvaret för fastighetsunderhåll reparationer
och ombyggnader-i första hand åvila fastighetsägarna. Det allt
överskuggande problemet är att den långsiktiga hyresnivån inte ger ekonomiska
förutsättningar för ett rationellt fastighetsunderhåll. Detta förstärks
bl. a. av att enskilda fastighetsägare inte har rätt till skattefri avsättning för
det långsiktiga fastighetsunderhållet. En betydande kapitalförstöring blir
resultatet om inte dessa missförhållanden snarast ändras.

Av propositionen framgår att regeringen är medveten om detta grundläggande
problem. Några förändringar av långsiktig karaktär föreslås dock inte.
Det som föreslås är ytterligare statliga subventioner i form av lån och

Mot. 1983/84:90

9

räntebidrag för underhållet. På detta sätt permanentas i stället de grundläggande
felen.

Ansvaret för en långsiktig hyresnivå som medger ett rationellt fastighetsunderhåll
måste tas av fastighetsägare och hyresgäster. Vi avvisar därför de
föreslagna lånen och räntebidragen för underhåll.

2.2.2 Energisparstöd

Energisparande åtgärder är i dag, på grund av de höga energipriserna,
mycket lönsamma. Sparandet inom såväl industrin som bostadssektorn har
därför fått stor omfattning de senaste åren.

Vi har tidigare framhållit att det centrala i hushållningssammanhang är att
kreditutrymme finns tillgängligt för angelägna åtgärder. Några subventioner
från statens sida är däremot inte motiverade. Vi kan därför inte biträda
förslaget i denna del.

2.2.3 Hissbidrag

I propositionen föreslås ett tillfälligt bidrag för s. k. tillgänglighetsskapande
åtgärder uppgående till 100 milj. kr. under vart och ett av åren 1984—1986.
Bidraget är i första hand avsett för hissinstallationer.

Enligt vår mening bör bostadskommitténs arbete avvaktas innan man
överväger åtgärder i detta avseende. Regeringens förslag är mycket kostnadskrävande
både för stat och kommun, vilket också är ett skäl för att nu
avvisa propositionens förslag.

2.2.4 Boendemiljöbidrag

I propositionen föreslås en utvidgad möjlighet att få boendemiljöbidrag.
Förutsättning för att få bidrag skall vara att åtgärderna dels skapar
sysselsättning, dels leder till väsentliga förbättringar av otillfredsställande
boendemiljöer.

Det är allmänt omvittnat att de människor som bor i äganderätts- och
bostadsrättslägenheter är nöjda med sin boendemiljö i väsentligt större
utsträckning än de som bor i hyresrätt och att de som bor i enskild hyresrätt
eller hos mindre fastighetsägare är mer nöjda än de som bor i hus ägda av
stora anonyma företag och stiftelser.

En ökad lyhördhet för människors bostadsönskemål skulle minska antalet
tomma lägenheter som beror på brister i boendemiljön. Enligt vår uppfattning
måste bostadsföretagen ta sitt ansvar för att man byggt bostäder som
människor inte vill bo i.

Boendemiljöbidragen bör avskaffas. Vi avvisar därför regeringens förslag.

Mot. 1983/84:90

10

2.2.5 Ändrade regler för bokföring av lån för underhåll m. m.

Enligt propositionen bör bostadsföretag som får lån för underhålls-,
reparations- och energisparande åtgärder ges rätt att som särskild tillgångspost
i balansräkningen ta upp ett belopp som motsvarar låneskulden. Skälet
för detta är att många allmännyttiga bostadsföretag i annat fall skulle tvingas
avstå från lånet på grund av att de enligt aktiebolagens regler om likvidationsskyldighet
inte kan öka sin skuldbörda ytterligare. Förslaget strider mot sunt
förnuft och bokföringslagens principer och måste därför avvisas. Regeringens
bokföringstekniska manipulationer är inte ägnade att inge respekt för
kampen mot ekonomisk brottslighet.

2.2.6 Lika villkor

Såväl låne- som skattereglerna för skilda typer av bostadsföretag är olika.
Så t. ex. erhåller enskilda företag 92-procentiga lån medan kommunala
företag erhåller 100-procentiga lån. Denna skillnad medför avsevärt högre
kapitalkostnader för det enskilda företaget.

Fri konkurrens på lika villkor inom producentledet är en förutsättning för
en sund och effektiv bostadsmarknad. De skillnader som finns mellan olika
bostadsföretag bör elimineras. Vi avvisar därför den föreslagna förändringen
av reglerna för ombyggnad till förmån för en enhetlig belåningsgräns för alla
byggherre kategorier på 95 % av låneunderlaget.

Som vi tidigare anfört bör skattereglerna utformas så att alla ägarkategorier
kan arbeta under jämlika villkor.

3. Höjning av bostadsbidragen till barnfamiljer

Regeringen föreslår höjning av bostadsbidragen till barnfamiljer för år
1984 med totalt 400 milj. kr., varav 200 milj. kr. belöper på staten.

Motivet för dessa höjningar är bl. a. de ökade hyreskostnader som blir
resultatet av proposition 1983/84:40. Eftersom vi avvisar de flesta förslagen,
bortfaller motiven för en höjning av bostadsbidragen. Moderata samlingspartiet
har dessutom avvisat den absoluta merparten av regeringens alla
skattehöjningar, vilket innebär ökad köpkraft och betalningsförmåga hos
bostadskonsumenterna.

Det förtjänar också påtalas att regeringen - trots att bostadsbidragsutredningen
påvisat de allvarliga bristerna i bidragens konstruktion - inte föreslår
några som helst åtgärder för att bättre anpassa bostadsbidragen till verklig
ekonomisk bärkraft. Ändå borde detta i en åtstramningssituation vara
viktigare än någonsin. De som mest missgynnas av den nuvarande konstruktionen
är de familjer - främst flerbarnsfamiljerna - som huvudsakligen är
hänvisade till att leva på en enda förvärvsinkomst. Även av denna anledning
bör förslaget till höjda bostadsbidrag nu avvisas och regeringen snarast

Mot. 1983/84:90

11

återkomma med förslag till bostadsbidrag som bättre anpassas till bärkraften.

I vår partimotion i januari 1983 föreslog vi en höjning av bostadsbidragen
med 200 milj. kr. för budgetåret 1983/84. Detta förslag var avhängigt vårt
förslag om besparingar på räntebidragen. Vi återkommer med nya förslag på
detta område i anslutning till budgetpropositionen för budgetåret 1984/85.

4. Förstärkningar av statsbudgeten

4.1 Bostadssubventioner

Statens kostnader för räntebidrag stiger snabbt. Av flera bostadsutredningar,
som presenterats under senare år, har framgått att de generella
bostadssubventionernas utformning starkt bidragit till den ogynnsamma
kostnadsutvecklingen.

Det är av statsfinansiella skäl nödvändigt att snarast minska de generella
subventionerna. Vi förordar att detta sker genom att den garanterade räntan
höjs snabbare än i dag. För att en sådan höjning inte skall få orimliga
konsekvenser för bostadskonsumenterna krävs att medborgarna erhåller
ökat utrymme att betala den boendekostnadsökning som blir följden. Detta
bör ske dels genom en sänkning av marginalskatten och borttagande av
avdragsbegränsningen för utgiftsräntor, dels genom en höjning av de
behovsprövade bostadsbidragen.

Inför innevarande budgetår föreslog vi en uppräkning av den garanterade
räntan för flerbostadshus med 11 %. Detta hade inneburit att ett hus som
byggs 1984 skulle fått en ränta 1985 på 3,33 % i stället för 3,25 %. 1986 hade
räntan blivit 3,70 % i stället för 3,50 % etc. Förslaget hade medfört en
besparing på drygt 1 miljard kronor under budgetåret. Helårseffekten
beräknas uppgå till 2,1 miljarder kronor. För kommande budgetår kommer
vi att föreslå motsvarande besparing.

Vi kommer också att i likhet med tidigare år föreslå besparingar vad avser
stödet till allmänna samlingslokaler, byggnadsforskning m. m.

Regeringen förordar att de retroaktiva räntebidragen upphör och att
tidigare gällande regler återinförs. Av statsfinansiella skäl biträder vi
förslaget.

En nackdel med de nu föreslagna åtgärderna är att handläggningstiden för
låneärenden får större ekonomisk betydelse än tidigare. Tiden mellan
färdigställande och utbetalning måste starkt förkortas. Med hänsyn till det
minskade antal låneärenden som kan förväntas de närmaste åren måste en
snabbare och effektivare handläggning vara möjlig. Propositionen anger att
bostadslån normalt utbetalas ca 15 månader efter det att ett projekt har
färdigställts. Krav bör kunna ställas på att lån utbetalas senast inom ett år
efter det att ett hus färdigställts.

När det gäller räntebidragen för vissa större småhus är vår uppfattning att

Mot. 1983/84:90

12

räntebidrag bör lämnas endast för lån motsvarande en bostadsyta upp till 120
m2. Denna ordning bör dock gälla oavsett småhusets totala storlek.

I propositionen redovisas behovet av att begränsa prisökningarna i
samhällsekonomin under år 1984, varvid anges att historisk kostnadsutveckling
inte får hindra detta mål.

Mot denna bakgrund har regeringen beslutat att begränsa den automatiska
uppräkningen av vissa indexstyrda utgifter till högst 4 % under år 1984. För
bostadssektorns del medför detta att uppräkningen av den s. k. tidskoefficienten
begränsas till högst 4 % under kommande år.

Då allt talar för en högre inflationstakt 1984 innebär förslaget i realiteten
en besparing för staten, men ökade kostnader för dem som bygger. Är
regeringens avsikt att spara bör detta enligt vår mening redovisas öppet.
Besparingar skall inte smygas igenom.

4.2 Ny fastighetsskatt

I propositionen aviseras en statlig fastighetsskatt fr. o. m. år 1985. Motivet
för införandet av skatten sägs vara att den är nödvändig för att nå ”målet om
ett solidariskt omfördelningssystem”.

Inom den svenska bostadssektorn finns ett oöverskådligt antal stödformer
- bidrag och lån - och en lång rad skatter. Genom detta omfattande skatteoch
subventionssystem har marknaden i stor utsträckning upphört att
fungera. Detta har resulterat i olägenheter som är väl kända: höga
byggkostnader, bostäder som inte motsvarar konsumenternas efterfrågan
och stora statliga kostnader.

Det framstår som alltmer uppenbart att bostadssektorns problem är
resultatet av skatte- och subventionssystemet sammantaget med statens och
kommunernas starka inflytande. Regeringen förmår inte att frigöra sig från
detta förödande system. Den har blivit fången i en ideologisk retorik. Nya
skatter kommer att motivera nya bidrag. Nya problem - som uppkommit
genom skatte- och subventionssystemet - försöker man lösa med nya skatter
och subventioner. Detta är dömt att misslyckas.

Vid sidan av dessa principiella invändningar kan sägas att den nya
fastighetsskatten kommer att drabba samtliga fastighetsägare mycket hårt, i
synnerhet som fastighetsskatten inte tycks bli avdragsgill. För en fastighetsägare
med en marginalskatt på 80 % motsvarar en fastighetsskatt på 1,4 %
en kostnad på 7 % av taxeringsvärdet för fastigheten. Denna skatt avses
vidare betalas vare sig fastigheten belastas med stora skulder eller inte och
vare sig fastigheten går med förlust eller inte. Genom sin konstruktion skulle
skatten ytterligare urholka möjligheten till enskilt fastighetsägande. Vi tar
därför bestämt avstånd från införandet av en ny fastighetsskatt. I stället bör
hyreshusavgiften skyndsamt avskaffas.

Mot. 1983/84:90

13

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen beslutar att avslå proposition 1983/84:40, bilaga 9,
med undantag för vad som föreslås beträffande retroaktiva
räntebidrag.

Stockholm den 15 november 1983

INGEGERD TROEDSSON (m) ROLF DAHLBERG (m)

ULF ADELSOHN (m)
LARS TOBISSON (m)

H. BERTIL LIDGÅRD (m)

NILS CARLSHAMRE (m)
ROLF CLARKSON (m)

PER PETERSSON (m)

ANDERS BJÖRCK (m)

L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

CARL BILDT (m)
INGRID SUNDBERG (m)

Stockholm 1983 77200