7

Motion

1983/84:879

Oswald Söderqvist och Carl-Henrik Hermansson
En levande skärgård

Övervakningen och bevakningen av de svenska skärgårdsområdena har de
senaste åren aktualiserats på ett helt annat sätt än tidigare. Det är framför allt
verkliga, möjliga eller troliga ubåtskränkningar, som har gjort att problemet
uppmärksammats. Men långt dessförinnan fanns det anledning att intressera
sig för problemet, inte bara från militär synpunkt, utan också utifrån alla
andra samhällsaspekter.

Nu har det genom ubåtsaffärerna blivit så, att de militära aspekterna tyvärr
kommit att dominera debatten. Som vanligt i de sammanhangen försöker
man driva fram opinion om att ökade militära anslag, i det här fallet till
marinen, är den enda och helt dominerande lösningen. Ett extra anslag för
ubåtsbekämpning på 250 milj. kr. har också blivit resultatet av dessa
ansträngningar. Det är att förvänta att nya och ökande krav kommer att
presenteras av de militära myndigheterna under de närmast kommande åren.
Men militära anslag av aldrig så stor omfattning för övervakning och
bevakning kommer aldrig att kunna ersätta de möjligheter på området som
en bofast befolkning, upprätthållande och förstärkning av civila statliga
myndigheters verksamhet och samordning av dessa resurser har möjlighet att
ge. Det är säkerligen nödvändigt med en skärpning av marinens insatser och
en förbättrad och effektiviserad användning av de stora anslag som denna
redan har. Detta bör ske genom omfördelningar inom det militära försvaret.
Det bör också räcka till förbättrad och modernare vapenutrustning för
ubåtsjakt och andra marina verksamheter, som svenska folket har rätt att
förvänta sig för de försvarsutgifter, som godkänns av det stora flertalet. Men
marinens agerande och insatser har hitintills inte ingivit det förtroende som
skulle kunna motivera ökade anslag.

Helt annorlunda ställer det sig med de civila delarna av totalförsvaret och
stöd till andra samhällsaktiviteter i de svenska skärgårdarna. Antalet statligt
anställda med stationering längs kusterna har totalt sett minskat under senare
år. Det är framför allt inom sjöfartsverket som personalinskränkningar
genomförts i större omfattning. Personalen vid fyr- och lotsplatser har
minskat med över 300 personer sedan slutet av 1960-talet. Även inom
televerket och SMHI har den kustbaserade personalen minskat. Jämsides
med detta har glesbygdsproblemen, som skärgårdarna kanske mer än andra
motsvarande områden drabbats av, medfört att den bofasta befolkningen
minskat i snabb takt.

Den enda myndighet som haft en mer påtaglig ökning av antalet anställda
längs kusterna och i skärgården är tullverkets kustbevakning, som under

Mot. 1983/84:879

8

1970-talet ökat sin personalstyrka med ca 100 personer. Detta beror framför
allt på utökade arbetsuppgifter inom oljebekämpningens och fisketillsynens
område. Något motsvarande tillskott på materialsidan i form av nya båtar
och annan utrustning har emellertid inte tillkommit i någon större
omfattning.

Nu finns det utredningsförslag om en sammanslagning, eller, rättare sagt,
en överföring av kustbevakningen till sjöfartsverket. Argumentet för detta är
rationaliseringsvinster genom minskning av personal och gemensamt
utnyttjande av i första hand fartyg. Uppgifterna för dessa två myndigheter är
dock så olikartade, att förslaget om sammanslagning bör avvisas. Det
kommer endast att medföra en ytterligare utglesning av personal längs
kusterna och därmed en ökad sårbarhet i våra skärgårdar.

Sett ur totalförsvars- och sårbarhetssynpunkt är det viktigt, att denna
utveckling stoppas och vänds till sin motsats. Som påpekades i utredningen
om tillsyn av kusterna (TAK), Ds Kn 1980:2, kan det hittillsvarande systemet
för bemanningsfrågor inte få bedömas isolerat av varje myndighet för sig.
Det kan, säger utredningen, ”leda till otillfredsställande resultat
samhällsekonomiskt sett”. Och det är precis vad som inträffat sedan
utredningen lade fram sina förslag. Sjöfartsverkets avbemanning av fyrar och
minskning av lotspersonal har skett helt i enlighet med dess egen planering.
Verket är i princip affärsdrivande och kan inte hålla större personalstyrka än
intäkterna medger. En viss bemanning har behållits på några fyrplatser också
efter det att fyren automatiserats, men detta hör till undantagen.
Motsvarande rationaliseringar och personalminskningar har skett inom
andra myndigheter, utom kustbevakningen som nämnts ovan.

Det är dags för resoluta och konkreta åtgärder av statsmakterna för att, i
stället för att minska, öka antalet anställda vid de statliga civila
myndigheterna i våra skärgårdar. Det kommer att kosta pengar, men det är
nödvändigt ur både civil och militär synpunkt att vissa nedlagda fyr- och
lotsplatser åter bemannas, att ny materiel både på fartygssidan och i övrigt
tillförs och att en snabbare samordning av hela samhällets resurser
åstadkoms.

Sådana insatser ger större totalförsvarseffekt och minskar sårbarheten mer
än vad extra pengar till marinen gör.

Med hänvisning till det ovan anförda föreslås*

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för att hindra
en fortsatt minskning av personal som är stationerad längs kusterna
av civila statliga myndigheter,

2. att riksdagen uttalar att den av statskontoret föreslagna
sammanslagningen av kustbevakningen och sjöfartsverket inte bör
genomföras.

Stockholm den 20 januari 1984

OSWALD SÖDERQVIST (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

* Se även motion 1983/84:2451.