3

Motion

1983/84:868

Arne Fransson m. fl.

Arbetsrätt och medbestämmande

De grundläggande reglerna på arbetsrättens område måste syfta till att
skapa effektivitet och rationalitet i arbetslivet. En utveckling som leder fram
till ökad byråkratisering och minskad stabilitet i arbetslagen utan att ge andra
välmotiverade och positiva effekter måste därför motverkas. Reglerna måste
i ökad utsträckning anpassas efter skilda förutsättningar på olika typer av
arbetsplatser.

Ett ökat reellt medbestämmande från anställda inom näringsliv och
förvaltning kan tillföra besluten i arbetslivet kunskaper och erfarenheter som
annars inte kommer fram. Samtidigt verkar byråkratiserande former och ett
formellt medbestämmande snarare än ett reellt irriterande och frustrerande
på medbestämmandets aktörer. Tilltron till medbestämmandet i arbetslivet
minskar ju mer förhandlande som tycks pågå för dess egen skull, ”för att det
ska så vara”, men utan märkbara resultat för de berörda anställda. När
erfarenheterna av medbestämmandelagstiftningen blir mer och mer
omfattande är det viktigt att kampen mot byråkratisering och formalism i
medbestämmandet skärps.

Det är särskilt viktigt att en kontinuerlig uppföljning sker av
rättsutveckling och praxis. Så har också skett, bl. a. i nya arbetsrättskommitténs
betänkande MBL i utveckling (SOU 1982:6). Ett betydande ansvar för
medbestämmandearbetets utveckling och vitalitet ligger av naturliga skäl på
de parter som träffat avtal inom samhällets olika sektorer. I denna motion vill
vi ta upp några områden där oklarheter, stelhet och formalism försvårat
medbestämmandearbetet och t. o. m. i vissa fall lett till att hela reformen
drabbats av orättvist vanrykte genom byråkratisering i stället för
medbestämmande. En självklar begränsning av medbestämmandet för den
anställde inom offentlig verksamhet är den politiska demokratin. De
anställda kan inte ha ett större inflytande på grund av sin anställningssituation
på vem som är deras arbetsgivare än medborgare i övrigt.

Oklarheten om exakt var denna gräns går har lett till allvarlig
byråkratisering och betydligt mindre medbestämmande för de anställda på
det offentliga området. Särskilt på det kommunala och landstingskommunala
området har MBL-förhandlingarna medfört olycklig irritation genom bl. a.
förhandlingar i flera olika instanser i samma ärende, något som t. ex. den
kommunaldemokratiska utredningen noterat. Det är nu hög tid att en större
klarhet skapas. Riksdagen har under den förra valperioden begärt en särskild
utredning av gränsdragningen mellan medbestämmandet och den politiska
demokratin. Det är enligt vår mening nödvändigt att den utredningen

Mot. 1983/84:868

4

kommer till stånd. Enhälliga styrelser över partigränserna inom kommunoch
landstingsförbunden har ställt sig bakom utredningskravet.

I arbetsmarknadsutskottets betänkande 1981/82:10 heter det bl. a.:

Utskottet delar kommunförbundens uppfattning att det är otillfredsställande
att kommunerna vid dessa avvägningar saknar tillräcklig vägledning
genom att frågan om gränsdragningen mot den politiska demokratin blivit så
dåligt belyst i förarbetena till medbestämmandelagen och lagen om offentlig
anställning. Det är angeläget att denna fråga klaras ut, och utskottet har
därför vid sina överväganden stannat för att frågan snarast bör utredas. Vid
dessa överväganden har utskottet fäst stor vikt vid att de båda
kommunförbundens styrelser enhälligt förordat en sådan utredning.

I sammanhanget bör uppmärksammas att nya arbetsrättskommittén är i
slutskedet av sitt arbete. Det material och de överväganden i frågan som kan
komma att redovisas av kommittén bör avvaktas innan man tar ställning till
den närmare inriktningen av det utredningsarbete som utskottet nu förordar.

Utskottet finner inte anledning att närmare gå in på de olika förslag som
redovisas i motionerna. Detta får prövas i det kommande utredningsarbetet.
Det bör dock nämnas att arbetsdomstolen i sitt yttrande särskilt berört ett av
uppslagen, nämligen tanken i motion 1430 att låta SHA-nämnden avgöra
tvister om förhandlingsrätt och förhandlingsskyldighet. Domstolen har riktat
avgörande invändningar mot denna tanke och utskottet ansluter sig till den
ståndpunkten.

Regeringen bör underrättas om vad utskottet anfört med anledning av de
nu aktuella motionerna.

I skrivelse till riksdagen (1982/83:126) förklarade regeringen sin avsikt att
inte efterkomma detta beslut. Detta står i uppenbar strid med en allmän
opinion i dessa frågor. Därtill strider det mot de enhälliga yttranden i
kommun- och landstingsförbund som föregått riksdagsbeslutet. Riksdagen
bör därför nu förnya sitt beslut i detta avseende.

MBL i regeringskansliet

Regeringen som arbetsgivare har inrättat en särskild arbetsgivarfunktion
(statens förhandlingsråd - FHR) med uppgift att förhandla och informera i
regeringsärenden. Bakgrunden är att medbestämmandeförhandlingar enligt
11 och 12 §§ MBL inte kan få förekomma direkt med de högsta politiska
organen. Det är naturligtvis svårt att då åstadkomma en ordning som innebär
ett reellt medbestämmande och inte bara en formell procedur.

Det är naturligt att se över förhandlingsområdet tillsammans med de
anställdas organisationer. Erfarenheterna från de hittills bedrivna
MBL-förhandlingarna i regeringskansliet pekar ganska entydigt på att
systemet mer blivit en formell procedur än reellt medbestämmande. Enligt
vår uppfattning borde vissa områden prioriteras betydligt hårdare och former
skapas som gör det möjligt för de anställdas organisationer och de som är
direkt berörda att komma in i ett betydligt tidigare skede. Däremot skall man
naturligtvis också här undvika att de anställda finns med i samtliga led av

Mot. 1983/84:868

5

bslutsprocessen. Det viktiga måste vara att utöva sitt medbestämmande när
de verkliga besluten under processen tas inför ett regeringsavgörande, som
ändå måste vara fristående, men där regeringen måste ha tillgång till alla
relevanta fakta, dvs. också personalens ställningstagande till det slutgiltiga
förslaget.

Enligt vår uppfattning borde följande ämnesområden prioriteras:

o propositioner som innebär personalförändringar inom statens område
o flyttning av ärendegrupper, t. ex. genom decentralisering, som också

innebär omplacering och/eller förändringar i arbetets innehåll
o omlokaliseringar av myndigheter
o översynsprojekt som syftar till omorganisationer
o förändringar i det personalpolitiska regelsystemet

Ett initiativ till en omorganisation av MBL-hanteringen i här angiven
riktning bör ske.

Chefstillsättningar

Arbetsgivares beslut att tillsätta högre chefer är enligt rättspraxis att se
som beslut enligt 11 § MBL. Arbetsdomstolens avgörande i ett ärende inom
den privata sektorn 1979 har ansetts ha tillämplighet också inom den
offentliga verksamheten. Det finns emellertid inga avgöranden i domstol på
detta område. Denna problematik gäller således både stat och kommuner
men berör även den prioritering som behandlats inom regeringskansliet i
föregående avsnitt.

Det är lätt att konstatera att de anställdas organisationer förlorat en del av
sitt medbestämmande i chefsärenden. När regeringen väl bestämt sig för ett
förslag i ett tillsättningsärende krävs en utomordentligt extrem situation för
att en ändring skall ske i en tillsättning, där namn dessutom ofta blir
offentliga före definitivt beslut. Däremot kan naturligtvis personalorganisationer
utöva ett betydande inflytande genom uppvaktningar eller ”under
hand”, innan ett beslut som kan MBL-förhandlas har tagits.

Det kan med fog hävdas att chefernas roll är annorlunda i offentlig
verksamhet än inom den privata sektorn. Inom offentlig sektor styr lagar och
andra författningar i stor utsträckning verksamheten. Myndighetspersoner
har som en av sina viktigaste uppgifter att tjäna allmänheten, och rollen som
chef för de anställda är därmed klart mindre markerad. Dessutom utses vissa
kategorier befattningshavare enligt särskilda regelsystem, t. ex. präster och
lärare, men MBL-förhandlas trots detta. Samtidigt finns reglerna i
regeringsformen och LOA enligt vilka enbart sakliga grunder såsom förtjänst
och skicklighet skall tillämpas vid tillsättningar. Mot denna bakgrund och
eftersom rättsläget är oklart bör riksdagen göra ett uttalande om att chefer
inom offentlig sektor ej skall MBL-förhandlas enligt 11 § utan bli föremål för

Mot. 1983/84:868

6

information samt att regeringen bör utarbeta ett förslag med denna
inriktning och därvid ange den gränsdragning som bör gälla.

MBL i små företag m. m.

Tungdpunkten i medbestämmandet måste enligt vår uppfattning ligga
inom arbetsplatsen. Det gäller inom både den privata och den offentliga
sektorn. MBL gör emellertid ingen skillnad på det stora företaget och det
mindre företaget med mycket få anställda och där fackklubb och därmed
fackligt förtroendevald saknas. Det nu träffade utvecklingsavtalet mellan
SAF-LO-PTK tar inte heller upp småföretagets situation särskilt. Samtidigt
har en omfattande centralisering skett inom fackföreningsrörelsen genom
bildandet av storavdelningar, vilket gör att avståndet till en facklig
ombudsman är mycket långt, till förfång för de anställda i företagen. I dag
gäller således att förhandlings- och informationsskyldighet skall fullgöras
med någon utanför företaget i fall som dessa. För att inte onödigtvis
byråkratisera MBL:s tillämpning borde det vara möjligt att för de mindre
företag som saknar facklig förtroendevald på den egna arbetsplatsen tillämpa
en särordning utan byråkrati. Som vi framfört vid flera tillfällen tidigare
borde detta problem kunna lösas genom att arbetsgivaren fullgör sina
skyldigheter enligt MBL genom en inledande information och inledande
förhandling direkt med de anställda i företaget. Det som då hänt rapporteras
omedelbart skriftligen till vederbörande fackliga organisation. Efter en
rimlig respittid i avvaktan på eventuell reaktion bör arbetsgivarens
skyldigheter enligt MBL anses vara uppfyllda. Respittiden bör lämpligen
kunna bestämmas i samråd med de anställda i företaget. Vi föreslår att
riksdagen begär ett sådant förslag till ändring av medbestämmandelagen.

MBL och egenföretagen

I Sverige saknas lagstiftning för arbetsmarknaden i stort om begränsningar
i rätten att gå till facklig strid när kollektivavtal saknas. Införandet av
medbestämmandelagen ändrade inte på detta förhållande. I det
sammanhanget prövades enbart frågor som hade att göra med fredsplikten
och utlösande av konflikter. Medbestämmandelagen gör inte heller några
undantag såvitt gäller frågan när ett motpartsförhållande anses föreligga.
MBL säger endast att lagen äger tillämpning på förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare. I lagen om anställningsskydd (LAS) görs
däremot flera undantag från lagens tillämpningsområde, trots att den lagen
gäller den viktiga frågan om arbete genom anställning. Ett sådant undantag
gäller ”arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj”. Ett annat undantag
gäller de tidigare i motionen behandlade cheferna. Där undantas den som
”anses ha företagsledande eller därmed jämförlig ställning”. I dessa båda fall
anser vi att det finns en klar grund för parallellställning av MBL och LAS.

Mot. 1983/84:868

7

De undantag som nämnts från LAS kan anses lika rimliga inom
medbestämmandelagens ram. Dessutom undviker man att det formella tar
över på det reella medbestämmandets bekostnad och dessutom skapar
onödig byråkrati. Regeringen bör därför få i uppdrag att utreda och komma
med förslag som undantar arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj i
MBL och därmed i realiteten alla egenföretagare.

Samma grundsyn ligger bakom vårt ställningstagande att undanta enmanseller
familjeföretagare som ej har anställd personal från stridsåtgärd som i
dag kan förekomma mot icke avtalsbundna företag.

Det har i princip överlåtits åt parterna att bestämma vilka stridsåtgärder
som i olika lägen skall tillgripas. Med denna frihet följer emellertid ett ansvar
för att en så ingripande stridsåtgärd som blockad står i rimlig proportion till
de resultat man vill uppnå. Utskottet menar för sin del att blockad av
enmansföretag mot den bakgrunden är en omotiverad facklig stridsåtgärd
som bör förbjudas i MBL. Regeringen bör lägga fram förslag härom.

Ledighetslagstiftningen

Det är enligt vår mening oomtvistligt att anställda i olika situationer har
behov av ett lagfäst stöd för tjänstledighet. Det kan gälla för uppfyllande av
medborgerliga plikter såsom värnplikt och politiska förtroendemannauppdrag,
det kan gälla sociala skyldigheter såsom tjänstledighet vid
barnafödande och barns sjukdom, det kan gälla fackliga uppgifter vilka har
betydelse för arbetsplats och arbetskamrater.

Samtidigt är det utan tvivel så att på en rad olika enskilda arbetsplatser har
möjligheterna till tjänstledighet utnyttjats i en sådan omfattning att det inte
kan förenas med krav om verksamhetens fulla effektivitet. Särskilt på mindre
arbetsplatser, där man normalt inte kan ha en långsiktig planering för
korttidsfrånvaro, kan de nuvarande möjligheterna framstå som ohållbara.

Enligt vår mening finns det goda förutsättningar att begränsa
möjligheterna till ledighet utan att för den skull inkräkta på den enskildes
möjligheter att fullgöra medborgerliga eller sociala skyldigheter i samhället.
Vid en begränsning av ledighetsmöjligheterna prioriterar centerpartiet vård
av sjuka barn eller anhöriga.

En översyn av ledighetsreglerna bör göras med detta syfte. Härvid bör i
första hand prövas förutsättningarna att till det avtalsreglerade området helt
överföra rätten till ledighet för studier. Häri inbegrips alla former av studier
på betald arbetstid - en rätt som för den enskilde kan vara en begränsning vid
anställningstillfället. Normal fortbildning, t. ex. på grund av förändrade
samhällsförhållanden, ligger i såväl arbetsgivarens som arbetstagarens
intresse.

De fackliga förtroendemännens rätt till ledighet med bibehållen lön är
reglerad i förtroendemannalagen och i en rad avtal. Enligt vår mening bör
inskränkningar i rätten inte ske som rubbar balansen mellan arbetsgivare och

Mot. 1983/84:868

arbetstagare på den enskilda arbetsplatsen. Våra förslag om tillämpningen av
MBL på de små arbetsplatserna innebär en förstärkt möjlighet för de
anställda där att hävda sina rättigheter.

Erfarenheterna av förtroendemannalagen visar emellertid att den i icke
obetydlig utsträckning kommit att tillämpas för verksamhet utan direkt
anknytning till den enskilda arbetsplatsen. Erfarenheten visar också att i
vissa fall tas i facklig förtroendemannatid ut betydligt mer tjänstledighet än
vad som motsvaras av lag och avtal. En översyn av ledighetslagstiftningen bör
ta sikte på att de fackliga förtroendemännens möjlighet till ledighet
koncentreras till att gälla förhållanden med direkt anknytning till den egna
arbetsplatsen och att uttagen tid kan ges en mer stringent tillämpning utan att
för den skull skapa onödig konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Man bör pröva förutsättningarna att i någon form införa en övre gräns
direkt i lagen när det gäller facklig förtroendemans ledighetsmöjligheter.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om utredning angående medbestämmandelagens
tillämpning på den offentliga sektorn m. m.,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om MBL-verksamheten i regeringskansliet,

3. att riksdagen uttalar sig för att chefer inom den offentliga sektorn
skall kunna tillsättas enbart efter information till de anställdas
organisationer i enlighet med det anförda,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av
MBL i små företag att förhandlingarna kan slutföras direkt med de
anställda,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av
arbetsrättslagstiftningen att enmans- och familjeföretagare utan
anställd personal ej kan omfattas av sådan stridsåtgärd som i dag
kan förekomma mot icke-avtalsbundna företag,

6. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av ledighetslagstiftningen
i enlighet med det anförda.

Stockholm den 19 januari 1984

ARNE FRANSSON (c)

P. O. ERIKSSON (c)

TAGE SUNDKVIST (c)

INGVAR KARLSSON (c)
i Bengtsfors

KARIN ANDERSSON (c)
OLOF JOHANSSON (c)