Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1983/84:86

Motion

1983/84:86

Jan-Erik Wikström m. fl.

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m. (prop. 1983/84:40)

1. Sammanfattning

Folkpartiet förordar samma ekonomiska politik i dag som vi gjorde före
valet 1982. Detta skiljer oss markant från socialdemokraterna.

För att uppnå balans i ekonomin och återgå till den fulla sysselsättningen
är det nödvändigt att

— inflationen dämpas,

— skatterna inte höjs,

— marginalskatterna sänks, dvs. skattereformen fullföljs.

Folkpartiet anser att regeringens bedömning om en budgetförstärkning

på 7 miljarder kronor på grund av de nu föreslagna åtgärderna är felaktig.
De permanenta besparingarna uppgår enbart till ca 3,5 miljarder kronor,
och de föreslagna skattehöjningarna kommer inte att realiseras på det sätt
regeringen beskriver.

Propositionens besparingsförslag är i vissa fall vaga och ofullständigt
underbyggda. Vi avvisar nedskärningen av biståndet till de fattiga länderna
och förslagen om återinförd äktamakeprövning och slopad bidragsdel
inom studiehjälpen. Vad gäller antalet platser på vissa högskoleutbildningar
delar vi bedömningen att de bör minska, men vi för fram ett eget förslag
till ortsfördelning. I övrigt accepterar vi flertalet av de föreslagna besparingarna.
Beloppen i fråga om pensioner, livsmedelssubventioner, visst
industristöd och vissa avgifter ligger f. ö. i linje med vad vi föreslog i
januari 1983. Vi för därutöver fram besparingsförslag på ca 10 miljarder
kronor, inom sjukförsäkringen, statsbidragen till arbetslöshetskassorna,
statsbidragen till kommunerna, m. m.

Folkpartiet avvisar de föreslagna skattehöjningarna. Det gäller såväl
den nu aktuella höjningen av förmögenhetsskatten, bilaccisen, skogsvårdsavgiften,
reavinstskatten på aktier och andra värdepapper, omsättningsskatten
på aktiehandeln som det aviserade slopandet av forskningsoch
utvecklingsavdraget och den statliga fastighetsskatten. Vi återkommer
i januari 1984 med förslag inom skattepolitiken som säkerställer skattereformens
fullföljande.

Regeringens förslag är helt otillräckliga för att hålla budgetunderskottet
på oförändrad nivå. Den s. k. avindexering som i kompletteringspropositionen
utmålades som ett väsentligt steg för att uppnå detta visar sig ha
sjunkit ihop till en krumelur i marginalen.

Regeringens fördelningspolitik bygger uppenbarligen på att även små
besparingar i de offentliga utgifterna måste kombineras med skattehöj

1 Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 86

Mot. 1983/84:86

ningar för ”de rika”. Detta innebär att sparande och risktagande även
framgent kommer att drabbas hårt samtidigt som utgiftsbegränsningarna
blir otillräckliga. Folkpartiet anser att det är orimligt att göra detta till ett
villkor för en realistisk finanspolitik. Regeringens samlade ekonomiska
politik är därför dömd att misslyckas.

2. Folkpartiets ekonomiska politik

Folkpartiet förordar samma ekonomiska politik i dag som vi gjorde före
valet 1982. Det skiljer oss markant från socialdemokraterna. Det är möjligt
därför att vi i valrörelsen 1982 förespråkade en realistisk ekonomisk politik
som utgick från en korrekt verklighetsuppfattning.

Låt oss erinra om huvuddragen i denna ekonomiska politik. Den har
tidigare mer utförligt redovisats i motioner till riksdagen sedan hösten
1982. (Se t. ex. motion 1982/83:2432.)

Svensk industri har sedan kostnadskrisen i mitten av 1970-talet tappat
marknadsandelar. För att dessa skall kunna återvinnas måste konkurrenskraften
bibehållas och förstärkas. Av avgörande betydelse härför är lönekostnadsutvecklingen.

Målet måste vara att hålla tillbaka lönekostnadsökningen samtidigt som
löntagarnas reallöner efter skatt åtminstone upphör att minska. Vi anser att
tre förutsättningar är särskilt viktiga för att detta mål skall kunna nås:
o Att inflationen dämpas. Mittenregeringens ambition var att för 1983 få
en inflation kring 5,5 %. Mycket tyder på att detta hade varit möjligt om
dess ekonomiska politik hade fått fullföljas,
o Att inte skatterna höjs. Skattehöjningar riskerar att utlösa kompensationskrav
i avtalsförhandlingarna.

0 Att skattereformen fullföljs. Genom sänkta marginalskatter kan bruttolönekraven
hållas tillbaka. Det håller nere kostnadsökningarna.
Nyckeln till framgång för den ekonomiska politiken ligger av flera skäl

1 en stram finanspolitik. En sådan är nödvändig för att klara inflationsbekämpningen.
Erfarenheterna från de senaste 15 åren visar klart att det är
bara när vi har fört en stram finanspolitik som vi lyckats få ned vår
inflation under den internationella. Men den strama finanspolitiken är
också nödvändig för att hålla tillbaka budgetunderskottet och skapa utrymme
för investeringar, framför allt i industrin.

En stram finanspolitik kan teoretiskt innebära såväl högre skatter som
minskade utgifter. Skattehöjningsvägen är emellertid av tre skäl stängd:
o Vi har redan framhållit att vi måste avstå skattehöjningar för att kunna
klara reallönerna efter skatt vid låga lönekostnadsökningar,
o Det är sannolikt att budgetunderskottet i sig, genom effekterna på
penningmängd och räntenivå, driver upp inflationstakten. Men det är
också sannolikt att inflationen vid givet underskott riskerar att bli högre

Mot. 1983/84:86

vid högre offentlig utgiftsnivå och skattetryck. En framgångsrik inflationsbekämpning
förutsätter därför att utgiftssidan hålls tillbaka.

0 Det tredje skälet som talar mot skattehöjningar är att vi nu med all
sannolikhet nått skattetaket. Detta antagande stöds av såväl erfarenhetsmässiga
iakttagelser som teoretiska studier. Det innebär att höjda skattesatser
inte längre ger ökade statsinkomster.

Mot denna bakgrund har vi förespråkat utgiftsnedskärningar. Mittenregeringen
föreslog i 1982 års budgetproposition besparingar i storleksordningen
12 miljarder kronor netto. 1 vår motion i januari 1983 föreslog vi
nedskärningar av ungefär samma omfattning. Vår bedömning är att utgifterna
under kommande år måste minskas kraftigt för att länka in ekonomin
i en mer gynnsam utveckling.

Besparingspolitiken har i den politiska debatten ibland ställts emot en
rättvis fördelningspolitik. För att leda denna motsatsställning i bevis har
man i regel jämfört effekterna av utgiftsnedskärningarna på enskilda
hushåll med ett läge där över huvud taget ingenting förändras. Det är
naturligtvis helt orealistiskt.

Redan på kort sikt kommer uteblivna besparingar att leda till effekter på
inflation, räntor m. m. som drabbar hushållen i ungefär samma utsträckning
som besparingarna. På längre sikt skulle en sådan politik fördjupa de
ekonomiska problemen och innebära ett hot mot välfärden.

Vi har redan konstaterat att skattehöjningar inte längre är möjliga. Men
även om så vore måste dessa drabba den stora majoriteten av skattebetalare.
De rika är varken tillräckligt många eller tillräckligt rika för att kunna
lämna något väsentligt bidrag. Som exempel kan nämnas att om marginalskatterna
sattes till 100% för alla inkomster över 150 000 kr. så skulle
statskassan teoretiskt förstärkas med ca 1 miljard kronor. I verkligheten
skulle människor naturligtvis inte acceptera en sådan konfiskatorisk beskattning.
Liknande effekter uppnås av det nu framlagda förslaget om
”tillfällig förmögenhetsskatt”. Denna blir så hög att avkastningen på kapitalet
i regel inte räcker till för att betala skatten.

Vi vill alltså understryka att besparingspolitiken inte står i strid med en
rättvis fördelningspolitik utan i stället är en förutsättning för att en sådan
uthålligt skall kunna bedrivas.

Av största vikt för fördelningen är inflationstakten och arbetslösheten.
Fördelningspolitiken måste därför inriktas på att föra en långsiktig sysselsättningspolitik
och på inflationsbekämpning. Förutsättningarna för den
senare har tidigare angivits. En framgångsrik sysselsättningspolitik måste

1 första hand bygga på stimulans av enskilda företag. Skattetaket sätter en
bestämd gräns för utbyggnaden av den skattefinansierade offentliga sektorn.

Fördelningspolitiska hänsyn skall självfallet tas också i utformningen av
besparingspolitiken. Vi har redan påpekat att många måste drabbas, men
de mest eftersatta grupperna skall samtidigt skyddas.

2 Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 86

Mot. 1983/84:86

Ytterligare en förutsättning för tillväxt i näringslivet är tillgång till
riskvilligt kapital. Enligt vår mening bör detta tillföras genom enskilt och
frivilligt sparande. Detta bör uppmuntras bl. a. genom skattefondssparande
och genom att straffbeskattningen på aktieutdelningar, den s. k. dubbelbeskattningen
(som numera blivit en trippelbeskattning), elimineras.

För att komma till rätta med viktiga strukturproblem i svensk ekonomi
är det också nödvändigt med en rad systemförändringar. Det är bl. a.
viktigt att se över organisationen och finansieringen av de tjänster som i
dag huvudsakligen finansieras inom den offentliga sektorn. Till de områden
som kräver särskild översyn hör socialförsäkringssektorn och bostadssektorn.

3. Regeringens ekonomiska politik

Vi ställde oss före valet starkt kritiska till den ekonomiska politik socialdemokraterna
förordade. Den hängde uppenbart inte ihop. Det var också
denna insikt som, när opinionsmätningarna visade att ett regeringsskifte
förestod, utlöste spekulationerna mot kronan och så småningom den socialdemokratiska
devalveringen. Oberoende ekonomer som analyserade
det socialdemokratiska programmet förutsåg redan före valet att en devalvering
skulle bli nödvändig.

Våra farhågor beträffande den socialdemokratiska politiken har tyvärr
besannats också på andra punkter: de offentliga utgifterna har åter tagit
fart uppåt, skattetrycket har skärpts, budgetunderskottet har ökat, inflationen
har blivit långt över 5,5 % (om än något lägre än vad som kunde
befaras förra hösten), arbetslösheten har stigit. Med hänsyn till den vikt
som nu även socialdemokraterna fäster vid arbetslöshet och inflation för
fördelningspolitiken måste 1983 betecknas som ett förlorat år från fördelningspolitisk
synpunkt.

Innan vi något kommenterar de antaganden regeringen gjort i propositionen
beträffande den ekonomiska utvecklingen vill vi göra fyra påpekanden.

o Regeringen säger att tiden nu är mogen för att strama åt finanspolitiken.
Tyvärr sker det alltför sent och alltför litet. De åtgärder som nu redovisas
räcker inte för att klara oförändrat budgetunderskott. Ändå förefaller
regeringen ha bottenskrapat vad man uppfattar som besparingsmöjligheterna.
Annars hade det inte funnits skäl att redan nu redovisa rader av
småbesparingar som avses träda i kraft först vid nästa budgetårsskifte.
De besparingar folkpartiet föreslog i våras hade inneburit ca 10 miljarder
i lägre statsutgifter under kalenderåret 1984. Till en mindre del,
någon miljard kronor, föreslår nu regeringen att dessa åtgärder skall
genomföras. Även resterande besparingar hade behövts för att nå den
nödvändiga graden av stramhet i finanspolitiken. Riksbankschefens

Mot. 1983/84:86

besvikelse över regeringens förslag är lättförståelig,
o Regeringen närmast uppmanar kommunerna att nu expandera sin verksamhet
under 1984—1985. Det är mycket oklokt. För det första är det
osannolikt att pris- och kostnadsutvecklingen under 1984 stannar vid
4% som regeringen hävdar. Utbyggnader som utgår från denna inflationsprognos
blir därför med all sannolikhet dyrare att genomföra i
praktiken. För det andra är det långsiktigt nödvändigt att hålla tillbaka
den offentliga expansionen om reallönerna efter skatt skall kunna klaras.
Den förbättrade finansiella ställningen i kommunsektorn borde
därför, såsom folkpartiet föreslog i våras, motivera en indragning av
kommunala inkomster för att undvika risken för expansion snarare än
uppmaningar till en sådan expansion,
o Regeringen har tidigare gjort ett stort nummer av den s. k. avindexeringen.
Av detta har det nu blivit platt intet. En verklig avindexering föreslås
endast för försvaret (under ett år) och för bostadslån. Någon diskussion
om hur denna avindexering skall kunna leda till lägre inflation förs
försiktigtvis inte i propositionen. Det kan konstateras att hela detta
projekt nu sjunkit ihop till en krumelur i marginalen,
o Regeringen har lagt fast helt omöjliga fördelningspolitiska principer för
sin finanspolitik. Förra hösten genomfördes en rad skattehöjningar på
arv, gåvor, förmögenheter, aktieutdelningar och sparande. Ändå anser
regeringen att besparingar på några miljarder nu måste följas av en rad
nya åtgärder riktade mot kapital och kapitalinkomster. Därför föreslås
omsättningsskatt på aktiehandel, skärpt realisationsvinstskatt på aktier,
vinstskatt för att finansiera löntagarfonder och en skärpt förmögenhetsskatt,
som försiktigtvis kallas tillfällig. Om regeringen, som sägs i propositionen,
även framgent skall följa denna linje kommer sparande och
risktagande att drabbas hårt samtidigt som utgiftsnedskärningarna blir
otillräckliga. Konfiskatoriska skatter på produktivt sparande driver
fram spekulation i improduktivt sparande. Att göra detta till ett villkor
för en realistisk finanspolitik är helt orimligt, och den samlade ekonomiska
politiken är därför dömd att misslyckas.

I regeringens proposition tecknas en i vissa avseenden ljusare bild av
den ekonomiska utvecklingen i Sverige än vad som var fallet i konjunkturinstitutets
höstrapport. I propositionen förutses en väsentligt mera
positiv utveckling av investeringarna framför allt inom industrin än vad
konjunkturinstitutet på grundval av statistiska centralbyråns investeringsenkät
förutsett. Det leder till att regeringen förutser en ökning av
investeringarna under 1984 medan konjunkturinstitutet räknat med en
fortsatt minskning med 1,7 %. Regeringen räknar också med att exportökningen
under 1984 skall bli större än vad konjunkturinstitutet förutsett.
Regeringen har siffran 5,6 % för ökning av exporten mot konjunkturinstitutets
3,8. Detta leder till att regeringen får en mera positiv
BNP-utveckling under 1984 än konjunkturinstitutet och att såväl han

Mot. 1983/84:86

dels- sorn bytesbalansens saldo blir ett par miljarder bättre än i konjunkturinstitutets
prognos.

Denna mera optimistiska bedömning av den svenska ekonomins utveckling
kontrasterar mot regeringens mer pessimistiska bedömning
föregående höst och i budgetpropositionen och i den reviderade finansplanen.
Regeringens nu aktuella bedömning görs dels mot bakgrund av
de konkreta förslag som framläggs i proposition nr 40, dels mot bakgrund
av regeringens antagande om en lönekostnadsökning under 1984
på totalt 6 %. Konjunkturinstitutet hade här antagit en lönekostnadsutveckling
med +7 % under 1984. Regeringens lönekostnadsprognos på
6% är nödvändig om inflationsprognosen om 4% under 1984 skall
kunna infrias. Det finns enligt vår mening anledning till tveksamhet på
den här punkten. Betydande risker föreligger för en större lönekostnadsökning
och därmed också en högre inflation än vad regeringen antagit.
Det skulle i sin tur få resultat i form av en lägre exportökning och en
lägre BNP-ökning.

Som påpekas på annan plats i denna motion är de av regeringen
föreslagna budgetförstärkande åtgärderna inte av den omfattning som
regeringen själv anger. Flera av förslagen ger bara kortsiktiga besparingseffekter,
och den förbättring av långtidsbudgeten på 7 miljarder
kronor som regeringen kalkylerar med kommer enligt vår uppfattning
inte att uppnås. I detta avseende är alltså grunden för regeringens
optimistiska antaganden om utvecklingen 1984 — jämfört med konjunkturinstitutets
— enligt vår mening inte helt hållbara.

4. Behovet av besparingar

Folkpartiet har under det gångna året vid flera tillfällen redovisat sin syn
på de negativa effekterna av budgetunderskottet och det därav följande
behovet av besparingar i de offentliga utgifterna. Den senaste redovisningen
finns i vår reservation till finansutskottets betänkande i våras, se FiU
1982/83:50, s. 95. Vi kommer att i vår motion i januari 1984 ge en samlad
redovisning av vilka besparingar vi anser vara nödvändiga, liksom våra
förslag för att säkerställa skattereformens fullföljande.

Redan nu bör emellertid beslut fattas om väsentligt större besparingar
än vad regeringen föreslår. Vi för således åter fram förslagen om besparingar
inom sjukförsäkringen, statsbidragen till arbetslöshetskassorna,
statsbidragen till kommunsektorn, fortsatt reducering av räntebidrag, hyresrabatter
och andra subventioner på bostadsområdet, slopandet av skattereduktionen
för fackföreningsavgifter, försäljning av statliga företag
samt vissa åtgärder för att lyfta ut bostadslån från statsbudgeten. Besparingsförslagen
(exkl. utlyftning av statliga lån) uppgår till ca 9,7 miljarder
kronor. De bör enligt vår mening kunna träda i kraft från den 1 januari
1984.

Mot. 1983/84:86

Besparingsförslag	Milj. kr.
Sjukförsäkringen	2 000
Statsbidrag till arbets
löshetskassorna	500
Statsbidrag till
kommunerna	3 000
Fortsatt reducering av
räntebidragen	1 000
Slopande av hyresrabatter	1 000
Slopande av skattereduk
tionen för fackavgifter	1 200
Försäljning av statliga
företag	1 000
Summa	9 700
Minskade utgifter för
statsskuldsräntor	600
TOTALT	10 500

Regeringen uppskattar själv sina besparingsförslag till totalt 5,4 miljarder
kronor. Denna summa är rent fiktiv. För att få ihop det beloppet krävs
att man lägger ihop inte bara äpplen och päron utan också nötter och
korinter. I summan 5,4 miljarder kronor visar sig vid närmare studium
ingå engångsbesparingar, fondupplösningar och besparingar som aldrig
inträffar samtidigt i tiden. Det är bara permanenta begränsningar i olika
utgiftsprogram som kan betecknas som besparingar.

I tabellen nedan har de föreslagna åtgärderna delats upp på olika
kategorier och effekten lagts in på det budgetår den infaller. Det visar sig
då att mängden permanenta besparingar som träder i kraft den 1 januari
1984 inte är större än 900 milj. kr. För budgetåret 1984/85 är den permanenta
besparingseffekten inte 5,4 miljarder kronor som regeringen påstår
utan bara ca 3,6 miljarder kronor.

Från den siffra regeringen uppger på 5,4 miljarder kronor skall följande
poster dras bort, eftersom de inte är några egentliga besparingar:

— Ca 300 milj. kr. inom försvaret. 272 milj. kr. är vanlig budgetprutning
och 24 milj. kr. är fondupplösning.

— 500 milj. kr. inom kommunikationsområdet. 200 milj. kr. för SJ är en
vanlig budgetprutning och inte heller ökad inleverans från televerket
på 300 milj. kr. är någon besparing.

— Besparingen inom livsmedelssubventionerna bör minskas med ca 100
milj. kr. eftersom neddragningen av subventionerna påverkar basbeloppet
enligt regeringens förslag till beräkning.

3 Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 86

Mot. 1983/84:86

— 140 milj. kr. inom arbetsmarknadsdepartementets område. De 100 milj.
kr. som uppgivits för enskilda beredskapsarbeten kommer inte att
realiseras enligt regeringens förslag i proposition 26, slopandet av
omställningsbidraget är en engångsåtgärd och neddragningen av anslaget
till arbetsmedicinsk forskning är en fondupplösning.

— Av de 840 milj. kr. i minskade utgifter för beredskapslagring av olja är
bara ränteeffekten permanent. Den uppgår till ca 120 milj. kr.

Då återstår ca 3,6 miljarder kronor i egentliga besparingar. En del av
dessa kommer också att falla bort under senare budgetår. I fortvarighetstillståndet
är således besparingarna ännu mindre.

Folkpartiet föreslog redan i januari 1983 permanenta besparingar på ca
10 miljarder kronor för budgetåret 1983/84. Vi upprepade förslagen i maj
1983 och tillfogade ytterligare några. Enligt vår uppfattning var det väsentligt
att utnyttja den begynnande internationella konjunkturuppgången till
att ta krafttag för att sanera den svenska ekonomin. Om större delen av
saneringen skulle behöva ske i ett läge med vikande internationell efterfrågan
skulle anpassningsproblemen bli avsevärt större. Regeringen avvisade
då folkpartiets besparingsförslag.

Nu för emellertid socialdemokraterna fram vissa av dessa förslag. Det
gäller t. ex. begränsningen av livsmedelssubventionerna, basbeloppet, industristödet
samt vissa avgiftshöjningar. I fråga om statsbidragen till barnomsorgen
där förslag presenterats tidigare i höst, är det inte alldeles lätt att
bilda sig en uppfattning om totalbeloppets storlek, men det förefaller klart
att en viss besparing finns dold i den nya bidragskonstruktionen.

Vad gäller neddragningen av livsmedelssubventionerna tar regeringen
ett mindre steg än vad folkpartiet föreslog. Vi föreslår därför att subventionerna
minskas med ytterligare 150 milj. kr. nu och att de därefter
etappvis helt avvecklas. I samband därmed bör barnbidragen, inkl. det
särskilda flerbarnstillägget, höjas för att stödja barnfamiljerna.

Beträffande pensionerna innebär regeringsförslaget en besparing med
ca 2,9 miljarder kronor. Den besparingen var emellertid inkluderad redan
i den långtidsbudget som presenterades i våras, varför någon reducering
av budgetunderskottet i förhållande till långtidsbudgetens kalkyl inte uppkommer.
Det är att märka att regeringsförslaget innebär att pensionerna
blir i stort sett desamma som de skulle ha blivit om den 1980 införda
basbeloppsindexen hade fått fortsätta att gälla.

Som framgått av vad vi sagt ovan anser folkpartiet inte att de föreslagna
besparingarna är tillräckligt stora. Vi för därför åter fram de besparingsförslag
som regeringen ännu inte antagit. Det gäller således de av riksdagen
tidigare beslutade förändringarna inom sjukförsäkringen och minskningen
av statsbidragen till arbetslöshetskassorna. Det gäller också statsbidragen
till kommunerna. Regeringens proposition innehåller i det närmaste
en uppmaning till kommunerna att expandera, eftersom det på flera
ställen talas om den förbättrade eller starkt förbättrade ekonomiska situa

Mot. 1983/84:86

tion som nu kommer att råda inom kommunsektorn. Folkpartiet anser att
det samhällsekonomiska utrymmet för kommunal expansion är fortsatt
starkt begränsat och att en indragning av medel från kommunsektorn
därför måste ske. Vi har tidigare redovisat en metod för detta, se motion
1982/83:2432.

Till detta kommer vissa engångsbesparingar som folkpartiet tidigare har
föreslagit. Det gäller utförsäljning av och introduktion på börsen av vissa
statliga företag, det gäller utlyftning från statsbudgeten av viss låneverksamhet.

Beträffande effekten på statsbudgetens underskott anser regeringen att
det uppstår en förbättring i förhållande till långtidsbudgetens kalkyl med
ca 7 miljarder kronor. Förutom besparingarna finns då också ett antal
skattehöjningar, som tillsammans antas inbringa ca 2 miljarder kronor.

Folkpartiet anser att denna bedömning är felaktig. Vissa av besparingarna
är av engångskaraktär och inte permanenta. Vi tror inte heller att de
totala skatteintäkterna stiger med de förutsatta 2 miljarder kronorna. Erfarenheten
visar att skattetrycket i Sverige nu nått sådan höjd att ytterligare
höjningar av skattesatser möjligen ger större intäkter för just den skatten,
men samtidigt lägre intäkter från andra skatter. Detta beror dels på att
basen för dessa skatter minskar, dels på att människors beteende påverkas.
De totala skatteintäkterna kommer därför inte att stiga på det sätt regeringen
påstår.

Slutsatsen av detta är att de av regeringen nu föreslagna åtgärderna är
klart otillräckliga för att hålla budgetunderskottet på oförändrad nivå
under nästa budgetår.

Med tanke på de problem regeringen uppenbarligen haft att få ihop den
nu aktuella propositionens besparingsförslag är det inte sannolikt att några
stora besparingar kommer att föreslås i budgetpropositionen i januari.
För att ge sken av att man gör något för att hålla budgetunderskottet nere
skall det då inte uteslutas att regeringen i stället vidtar någon åtgärd av
optisk karaktär. En sådan åtgärd skulle vara att flytta ut bostadslånen från
budgeten till kapitalmarknaden. Folkpartiet har ingenting att invända mot
att statliga lån förs ut på kapitalmarknaden, vilket skulle kunna leda till
ökad marknadsmässighet. Utlyftningen som sådan har emellertid inga
samhällsekonomiska effekter alls. Den positiva effekten av den ökade
marknadsanpassningen uppkommer först på längre sikt.

5. Skattehöjningsförslagen

Propositionen innehåller ett antal förslag om skattehöjningar. Vi har
tidigare kommenterat regeringens kombination av besparingar och skattehöjningar,
som utlovar stora framtida höjningar av skatten på förmögenheter
och enskilt sparande. Sådana är tydligen enligt socialdemokraterna
”nödvändiga” för att kunna föreslå några besparingar över huvud taget i

Mot. 1983/84:86

de offentliga utgifterna. Folkpartiet anser att ett sådant synsätt är i grunden
fel.

Folkpartiet har redan accepterat skatten på vin, sprit och tobak. Vårt
godtagande av denna skattehöjning motiveras av önskemålet att begränsa
alkohol- och tobakskonsumtionen.

En ”tillfällig” höjning av förmögenhetsskatten för kalenderåret 1984
föreslås. Gränsen för skattepliktig förmögenhet föreslås sänkas från
400 000 kr. till 300 000 kr. I detta skikt blir skatten 1 %. I alla övriga skikt
höjs skattesatsen med 1 procentenhet. Denna skattehöjning är rent formellt
inte retroaktiv, eftersom förmögenhetsskatten för visst år beräknas
på kapitalbehållningen den 31 december. Det återstår alltså formellt en
och en halv månad till detta datum. Men i praktiken blir effekten retroaktiv
eftersom större delen av året har gått. Det var också bara ett år sedan
förmögenhetsskatten höjdes, nämligen den 1 januari 1983.

Med den nu föreslagna höjningen blir förmögenhetsskatten i praktiken
i många fall rent konfiskatorisk. Avkastningen kommer ofta inte att räcka
till för att betala både inkomstskatt på denna och förmögenhetsskatt på
behållningen. Delar av förmögenheten kan då komma att behöva realiseras
för att få pengar till skatten.

Särskilt negativa blir effekterna för småföretagen. En småföretagares
förmögenhet är bunden i produktiv utrustning, maskiner, byggnader och
inventarier. Företagaren kan inte rimligtvis göra sig av med t. ex. maskiner,
eftersom det vore detsamma som att göra sig av med möjligheten att
fortsätta verksamheten. Kostnaden för företaget för att betala den ökade
skatten blir också mångdubbelt större än själva skattebeloppet, eftersom
skatten måste betalas med redan beskattade pengar.

Några exempel belyser detta. Med en bolagsförmögenhet på 1 milj. kr.
innebär förslaget att förmögenhetsskatten ökar med 10 000 kr. Den ökade
kostnaden för företaget om företagaren med oförändrat netto skall kunna
betala denna summa uppgår emellertid till ca 70 000 kr. Om bolagsförmögenheten
är ca 2 milj. kr. ökar skatten med 25 000 kr., men belastningen på
företaget ökar med ca 175 000 kr. Folkpartiet anser att detta är orimliga
effekter som kommer att påverka företagsamheten mycket negativt. Vi har
tidigare föreslagit att förmögenhetsskatten på det i småföretagen arbetande
kapitalet bör undantas från beskattning, och vi kommer att upprepa
detta krav. Det är enligt vår uppfattning ett sätt att stödja de små och
medelstora företagen. Regeringens politik innebär i praktiken — vad man
än i ord säger — ökade skatter och pålagor för företagen och mindre
möjlighet att starta och driva företagsamhet.

Den föreslagna förmögenhetsskattehöjningen får orimliga konsekvenser
även i andra avseenden. Det gäller t. ex. äldre villaägare utan någon
annan förmögenhet än ett hus på vilket de har amorterat ner lånen genom
en lång tids sparande. Nu får de plötsligt förmögenhetsskatt på omkring
en tusenlapp utan att ha minsta möjlighet att göra något åt detta.

Mot. 1983/84:86

Folkpartiet avvisar bestämt den föreslagna höjningen av förmögenhetsskatten.

Det punktskatteförslag som nu framförs gäller inte båtar utan bilar.
Bilaccisen föreslås höjas med 40 % för personfordon och 60 % för motorcyklar.
Det betyder ungefär 1 000 kr. mer i pris för en normalstor bil.
Folkpartiet avvisar denna skattehöjning.

I en särskild proposition, 1983/84:48, föreslås skärpning av realisationsvinstbeskattningen
för aktier och införande av en ny punktskatt på omsättningen
av aktier och vissa andra värdepapper. Så sent som i maj i år avslog
finansutskottets socialdemokrater ett kommunistiskt krav just på avgiftsbeläggning
på börshandeln med motiveringen ”att skatteförslagen i motionen
skulle riskera få negativa verkningar i form av bl. a. minskade nyemissioner
och under alla omständigheter kräva omfattande utredningsarbete
innan de kan genomföras” (se FiU 1982/83:50 s. 54). Något utredningsarbete
synes inte ha utförts och propositionen innehåller inte någon analys
av vilka konsekvenser den nya omsättningsskatten kommer att få. Lagrådet
har inte granskat lagförslagen med motiveringen att ”avsevärt men
skulle uppkomma” på grund av den fördröjning som då skulle ske. Det
enda som sägs om effekten är att statens skatteintäkter kan beräknas till ca
750 milj. kr. per år.

Den föreslagna skärpningen av reavinstskatten för värdepapper innebär
en fortsättning på regeringens negativa inställning till privat sparande och
då speciellt enskilt sparande i aktier och liknande tillgångar. Regeringen
har redan tidigare skärpt förmögenhetsskatten, slopat skattereduktionen
för aktieutdelningar, beslutat avskaffa aktiefondssparandet och infört en
”trippelbeskattning” av företagens avkastning. Enskilt aktiesparande är
tydligen för socialdemokraterna något som måste bestraffas.

Folkpartiet har motsatt uppfattning. Vi anser att enskilt aktiesparande
måste uppmuntras och stimuleras. 1 stället för att lägga på flera nya skatter
och pålagor anser folkpartiet att skattesystemet bör uppmuntra sparande,
och speciellt sådant sparande som kommer näringslivet till godo i form av
riskvilligt kapital. Vi avvisar således de föreslagna skatteskärpningarna,
både omsättningsskatten på aktiehandeln och höjningen av realisationsvinstskatten.
Vi anser i stället att den borttagna skattereduktionen för
aktieutdelningar bör återinföras och att dubbelbeskattningen på sikt bör
helt tas bort.

Regeringen säger också att det avdrag för forsknings- och utvecklingskostnader
som nu får göras i företagen kommer att slopas. Detta beräknas
inbringa ca 200 milj. kr. i ökade skatteintäkter. 1 den nu aktuella propositionen
saknas visserligen något konkret förslag på denna punkt, men i det
pressmeddelande som utgått från finansdepartementet finns dessa 200
milj. kr. inräknade. Folkpartiet avvisar bestämt tanken att slopa detta s. k.
FoU-avdrag.

I bostadsdepartementets bilaga till propositionen aviseras ytterligare en

Mot. 1983/84:86

ny skatt, nämligen en statlig fastighetsskatt från den 1 januari 1985. Denna
skall ersätta hyreshusavgiften för hyreshus, men också utgå för hotell- och
restaurangbyggnader, saneringsbyggnader och obebyggd tomtmark för
hyreshus. Den skall vidare omfatta småhus och tomtmark för småhus,
bostadsbyggnad på jordbruksfastighet och vissa exploateringsfastigheter.
Huruvida den också skall gälla för industrifastigheter är ännu inte bestämt.
Socialdemokraterna vill med andra ord införa en småhusavgift som skall
drabba alla villaägare med ca 0,5 % på taxeringsvärdet. Folkpartiet kommer
att avvisa även denna nya skatt.

6. De aktuella besparingsförslagen

Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts
rörande begränsningen av biståndet till de fattiga länderna. Det sägs redan
nu att budgetpropositionen kommer att innehålla förslag om frysning av
biståndets nominella volym, 6 595 milj. kr. Sverige gör därigenom avsteg
från enprocentsmålet och biståndsvolymen sjunker till ca 0,93 % av BNI.

Folkpartiet kan inte acceptera detta. Det faktum att Sverige levt och
lever över sina tillgångar kan icke motivera att biståndet till de människor
som lever på eller under svältgränsen skärs ner. Sverige har tidigare varit
ett föredöme internationellt när det gäller upprätthållandet av enprocentsmålet,
men det gäller inte längre. Vi vill erinra om vad socialdemokraterna
(när de var i opposition) sade i anledning av tidigare moderatförslag om

prutning av biståndet: ” stöder vi helt mittenregeringens förslag

om att biståndet skall motsvara drygt 1 % av bruttonationalinkomsten. Vi
bör, trots våra egna ekonomiska problem, ha råd med detta anslag till
länder som har det ofantligt mycket svårare än vi.” Även denna ståndpunkt
har nu övergivits. Folkpartiet anser att riksdagen bör ge regeringen
till känna att enprocentsmålet mäste upprätthållas.

Försvaret

Regeringen föreslår att riksdagen skall godkänna vissa riktlinjer för
begränsning av de automatiska ökningarna av utgiftsramarna för det
militära försvaret och civilförsvaret under år 1984. Förslaget innebär att
under detta kalenderår (vad som därefter skall ske nämns inte) skall en
index användas som följer försvarsprisindex (FPI) upp till nivån 4 % och
sedan — om FPI ökar mera — ligger stilla på 4-procentsnivån. Samma
konstruktion föreslås beträffande den index som skall användas för
skyddsrumsutgifterna inom civilförsvaret.

1982 års försvarsbeslut innebar att man gav försvaret en god stadga i
planeringen genom att införa ett mer rättvisande priskompensationssystem.
Det tidigare systemet hade gett försvaret stora ekonomiska problem
under åren då lönerna steg snabbare än inflationen. De år vi hade reallönesänkningar
blev försvaret däremot överkompenserat. Tyvärr måste nu

Mot. 1983/84:86

konstateras att försvarsekonomin är ytterligt pressad och att innehållet i
1982 års försvarsbeslut ser ut att vara hotat på flera avsnitt. Det nya
priskompensationssystemet gav inte den säkerhet man utgått ifrån. Förklaringen
till detta synes främst vara den kraftiga ökningen av dollarkursen.

För att noggrant gå igenom problemen har försvarsministern tillsatt en
parlamentarisk grupp. Ledamöterna i gruppen är knutna till försvarsutskottet.
Trots detta har nu försvarsministern i proposition 1983/84:40
föreslagit att försvaret endast skall kompenseras för inflation upp till 4 %.
Detta kan komma att visa sig vara ett mycket allvarligt slag för hela tanken
på rationell planering inom försvarsområdet. Missvisande priskompensationssystem
har tidigare lett till felaktiga beslut inom försvarsområdet. Det
var dessa erfarenheter som låg bakom att försvarskommittén och en mycket
bred riksdagsmajoritet i fjol beslöt om ett nytt priskompensationssystem
för försvaret. Vid en betydande osäkerhet i fråga om priskompensationen
tvingas försvaret planera genom stora reserver.

Om besparingar görs genom att priskompensationssystemet inte täcker
kostnadsökningarna riskerar vi att få panikåtgärder kanske i slutet av ett
budgetår. Sådana besparingar kan ofta få mycket allvarligare verkningar
än en planerad besparing, eftersom en panikåtgärd kan ge stora skador i
ett system. Folkpartiet kan inte acceptera den föreslagna metoden för
begränsningar av försvarets automatiska kostnadskompensation.

Regeringen begär riksdagens godkännande av vissa besparingar vad
gäller det ekonomiska försvaret. Vi kan emellertid inte nu ta ställning till
dessa förslag.

Den totala anslagsnivån för resp. post saknas, vilket innebär att effekten
av utgiftsbegränsningen inte kan bedömas.

Civilförsvarsstyrelsen har i sin petita för 1984/85 begärt en kraftig
ökning av bemyndigandet för byggande av skyddsrum. Regeringen säger
sig inte kunna godta denna ökning och anser sig därmed ha ”sparat” 272
milj. kr. Denna prutning måste anses ligga inom ramen för en vanlig
budgetprövning av en myndighets önskemål.

Socialdepartementet

Pensionerna

Värdesäkring av pensionerna var ett av socialdemokraternas ”heliga”
löften under valrörelsen 1982.1 propositionen föreslås emellertid att pensionerna
för år 1984 inte skall höjas med det belopp som motsvarar
värdesäkring utan med ett mindre belopp. Principen om värdesäkring har
således övergivits.

Sedan värdesäkringen för devalveringen tagits bort föreslår socialministern
att de olika delarna i pensionstillskottet för ålderspensionärer ökar
med 5,2 %, pensionstillskottet för förtidspensionärer ökar med 6,2 % och
ATP-pensionen ökar med 3 %. Den prisstegringstakt detta skall motsvara

Mot. 1983/84:86

beräknas till ca 9,5 % för perioden november 1982 till november 1983. Det
är tydligt för var och en att begreppet värdesäkring inte har något samband
med dessa siffror, trots att socialministern försöker göra gällande att så
skulle vara fallet.

Regeringsförslaget innebär att basbeloppet för år 1984 fastställs till
20 300 kr. Det särskilda tilläggsbelopp på 300 kr. som infördes för år 1983
undergår en egendomlig transformation. Först sänks det till 200 kr. med
hänvisning till målet om 4 % inflation år 1984, sedan förvandlas dessa 200
kr. till en pott för utdelning till de sämst ställda pensionärerna.

När det särskilda tilläggsbeloppet infördes var motiveringen att det
skulle ge ”viss kompensation för prisökningar under året” (prop. 1982/
83:55 s. 7) dvs. det skulle kompensera för att man inte räknar upp basbeloppet
mer än en gång för varje år. Ingenting fanns angivet om att detta
implicerade en prisstegringstakt under året på just 6 %. Finansieringen
skedde också med en permanent höjning av momsen. Påståendet att de 300
kronorna motsvarade en inflation på 6 % och att beloppet nu med hänvisning
till regeringens inflationsmål kan sänkas till 200 kr. är en efterhandskonstruktion
sorn syftar till att dölja en nedskärning av pensionerna på ca
350 milj. kr.

Sedan försvinner hela det återstående beloppet på 200 kr. och pengarna
läggs i stället i en pott som fördelas ut för att stärka pensionerna för de
svagaste grupperna bland handikappade och äldre.

Folkpartiet har ingenting att invända mot denna omfördelning till förmån
för de handikappade och sämre ställda pensionärerna. Metoden
ansluter väl till de ökningar av pensionstillskottet som de icke-socialistiska
regeringarna genomförde tidigare.

Folkpartiet föreslår att basbeloppet fastställs till 20 300 kr. för år 1984.
Vi föreslår också att basbeloppet fortsättningsvis räknas upp i enlighet
med basbeloppsindex, dvs. med bortseende från indirekta skatter och
subventioner och med låsta energipriser. Det är den metod som f. n. gäller.

För utvecklingen på längre sikt hänvisar socialministern till att han
ämnar tillsätta en parlamentarisk kommitté som skall göra en översyn av
vissa frågor inom det allmänna pensionssystemet. Han säger också att
”några ytterligare åtgärder f. n. (vår kursivering) inte är påkallade när det
gäller utgiftsautomatiken inom socialförsäkringsområdet” (bil. 3, s. 5).
Detta uttalande innebär att regeringen håller öppet även för framtida
justeringar av värdesäkringen.

Avgifter inom det sociala området

Regeringen föreslår höjning av vissa avgifter inom det sociala området.
Den hösta patientavgiften vid läkemedelsinköp föreslås höjas med 10 kr.
till 50 kr. per läkemedelsinköp från den 1 januari 1984. Det föreslås också
att kunden får svara för den administrativa merkostnaden för telefonrecept
som uppgår till 5 kr. för varje telefonförskrivet läkemedel.

Mot. 1983/84:86

Folkpartiet anser att avgiften vid läkemedelsinköp kan höjas med ytterligare
10 kr. per inköp dvs. till 60 kr. från den 1 januari 1984.

Regeringen föreslår också en avgiftshöjning inom den öppna sjukvården.
Avgiften för besök hos privatpraktiserande läkare, som f. n. är högst
45 kr., föreslås höjas till 50 kr. den 1 januari 1984 och till 55 kr. från den
1 januari 1985. En ökning föreslås också för besök hos privatpraktiserande
sjukgymnast från den 1 januari 1984. Förslaget beräknas innebära en
begränsning av utgifterna för sjukförsäkringen med ca 250 milj. kr. för helt
budgetår.

Folkpartiet föreslår att avgiften höjs något mer, till högst 55 kr. från den
1 januari 1984 och 65 kr. från den 1 januari 1985.

Vi vill särskilt framhålla vikten av att regeringen vidtar åtgärder för att
få landstingen att på motsvarande sätt höja sina avgifter inom den offentliga
vården. Skillnaden mellan avgiftstaxorna bör förbli densamma som i
dag, så att inte höjningen av de avgifter över vilka regeringen bestämmer
kommer att fungera som diskriminerande för den privata vården gentemot
den offfentliga vården. Detta bör ges regeringen till känna.

Vi vill också föreslå ett förbättrat högkostnadsskydd genom att det s. k.
15-kortet ändras till ett 12-kort. Befrielse från patientavgiften bör således
inträda efter 12 markeringar i stället för nuvarande 15. Detta innebär att
personer som är beroende av att få läkemedel förskrivna ofta skyddas mot
alltför negativa effekter av den föreslagna avgiftshöjningen.

Folkpartiets förslag kan beräknas minska utgifterna för sjukförsäkringen
med ca 250 milj. kr. för helt budgetår, varav ca 50 milj. kr. åtgår för det
förbättrade högkostnadsskyddet. Nettobesparingen blir således 200 milj.
kr. större än för regeringens förslag.

Jordbruksdepartementet

Folkpartiet har i flera motioner under förra riksmötet föreslagit en
nedtrappning av livsmedelssubventionerna. Generella subventioner av
detta slag har enligt vår uppfattning en oklar fördelningspolitisk effekt.
Den fördelningspolitiskt önskade effekten för framför allt barnfamiljerna,
och särskilt de med många barn, nås bättre med hjälp av barnbidragen.

Det är emellertid anmärkningsvärt att jordbruksministern så sent som
för ett år sedan i proposition 1982/83:55 föreslog en höjning av livsmedelssubventionerna,
som en kompensation till barnfamiljerna och låginkomsttagarna
förhöjningen av mervärdeskatten. Regeringen kom också överens
med kommunisterna om en ytterligare höjning av livsmedelssubventionerna
för att få erforderlig majoritet för momsskattehöjningeri. Genom dessa
åtgärder höjdes således subventionerna från den 1 januari 1983 med flera
hundra miljoner kronor. I maj avslogs folkpartiets förslag att sänka dem.
Nu föreslås dock att de sänks med ca 850 milj. kr. från den I december 1983,
utan någon motsvarande sänkning av momsen. I just detta fall tog det
alltså mindre än ett halvt år att helt byta åsikt.

Mot. 1983/84:86

Regeringsförslaget innebär att alla subventioner utom på mjölk avskaffas.
Folkpartiet anser att detta är ett steg i rätt riktning. På litet längre sikt
bör enligt vår uppfattning även resterande subventioner på mjölken avskaffas.
Vi föreslår nu att regeringen även slopar en mindre del av mjölksubventionerna,
så att den totala effekten blir 1 miljard kronor i besparingar
i stället för föreslagna 850 milj. kr. Nästa etapp i nedtrappningen av
subventionerna bör enligt vår uppfattning tas den 1 juli 1984 och då
kombineras med en höjning av barnbidraget. Vi återkommer till detta i
januari.

Skogsvårdsavgiften

Regeringen föreslår att skogsvårdsavgiften höjs från nuvarande 5 %o till
8 %o från den 1 juli 1984. Skälet till detta uppges vara att intäkterna annars
understiger utgifterna för skogsvådande åtgärder med ca 170 milj. kr. Det
är enligt vår uppfattning under sådana omständigheter bättre att dra ner
utgiftsprogrammen med detta belopp. Detta kan t. ex. gälla vissa särskilda
skogsvårdsbidrag i Norrlands inland, s. k. klenvirkesbidrag, stöd vid avverkning
av glesa skogar, bidrag till skogsvägar i fjällnära och ömtåliga
områden e. d. Vi kommer i januari att presentera förslag till begränsningar
i utgiftsprogrammen som motsvarar ca 170 milj. kr. Det är därför inte
nödvändigt och inte heller önskvärt med någon höjning av skogsvårdsavgiften.

Förslag läggs om vissa avgifter på miljövårdsområdet. Det gäller dels
avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen, dels avgifter för
täkttillstånd, huvudsakligen för grus- och sandtäkter. Torvtäkter inkluderas
inte utan bör ytterligare utredas. Kostnaderna uppkommer i samband
med undersökningar och annat underlag för prövning och tillsyn.

Användningen av avgifter inom miljövårdspolitiken ligger väl i linje
med folkpartiets framförda förslag (se t. ex. 1982/83:1097, naturvårdsmotionen
januari 1983). Vi kan därför biträda förslaget att införa sådana
avgifter från den 1 juli 1984.

Industridepartementet

De konkreta besparingsförslagen med verkan från den 1 januari 1984
inom industridepartementets område är två. Det första innebär ett slopande
av ett statsbidrag på 10 milj. kr. till nedläggningshotade företag. Detta
förslag framfördes av folkpartiet i januari 1983 (se motion 1982/83:1615
angående näringspolitiken). Det avslogs då av socialdemokraterna. Vi står
givetvis fast vid vårt förslag, som regeringen nu anammat, liksom motivet
för anslagets avskaffande. Ett kortsiktigt upprätthållande av olönsam
verksamhet bör i möjligaste mån undvikas, och det är därför riktigt att
denna stödform upphör i och med utgången av innevarande år.

Industriministern föreslår också att stödformen bidrag för prospekte

Mot. 1983/84:86

ring av vissa mineral skall upphöra den 1 juli 1984. Uppenbarligen har
regeringen funnit att de 300 milj. kr. som beviljades för ett femårigt prospekteringsprogram
för ett år sedan var alltför mycket. Folkpartiet föreslog
redan då att medel borde beviljas för ett år i taget, bl. a. för att undvika
den nu uppkomna situationen. Det kan synas egendomligt att först öka ett
visst anslag kraftigt och sedan återta en mindre del och då kalla det för
besparing. Vi har emellertid ingen anledning att i sak motsätta oss förslaget.

Regeringen tillgodoräknar sig 840 milj. kr. i ”besparing” för minskade
inköp av råolja för beredskapslagringsändamål. Riksdagen föreslås emellertid
inte besluta om detta nu, utan en särskild proposition aviseras till
våren 1984 med förslag till nytt oljelagringsprogram. En sittande utredning
beräknas då ha avgivit sina förslag.

De 840 miljoner kronorna är en ren engångsåtgärd och inte någon
permanent besparing. Den permanenta effekten fr. o. m. budgetåret
1984/85 kan beräknas till ca 120 milj. kr., vilket är ränteeffekten.

Arbetsmarknadsdepartementet

Ett besparingsförslag lämnas, nämligen att ett bidrag som ändå skulle
upphört den 1 juli 1984 i stället upphör från den 1 januari samma år.

Arbetsmarknadsministern vill också tillgodoräkna sig ytterligare 115
milj. kr. i ”besparingar”. Av dessa påstås 100 milj. kr. uppkomma genom
förslaget i proposition 1983/84:26 att omvandla enskilda beredskapsarbeten
med 75 % statsbidrag till s. k. rekryteringsplatser, med statsbidrag på
50 %. Arbetsmarknadsministern anför att detta innebär en besparing på
100 milj. kr. per år ”vid oförändrad omfattning”. I proposition 26 säger
hon emellertid att omfattningen kan antas öka väsentligt och beröra upp
till tre gånger så många människor. Om detta skulle bli fallet uteblir
naturligtvis besparingen helt och hållet och förvandlas i själva verket till
en utgiftsökning.

Resterande 15 milj. kr. i ”besparing” är i praktiken ingen besparing utan
en fondöverföring. Det gäller Finansiering av arbetarskyddsstyrelsens
forskningsverksamhet. 15 milj. kr. av de totala 75 milj. kr. föreslås överföras
från arbetarskyddsfondens kapitalbehållning. Huruvida det avses vara
en engångsöverföring eller årligen återkommande överföring framgår inte
av propositionen.

Utbildningsdepartementet

Grundskolan

För grundskolan föreslår regeringen en besparing som motsvarar statsbidrag
till vikarie för en av de båda första frånvarodagarna för lärare.
Folkpartiet accepterar besparingen men vill understryka att detta är en
metod för beräkningen av statsbidraget. Vi vill peka på den möjlighet

Mot. 1983/84:86

kommunerna har att genom utnyttjande av förstärkningsresurserna minimera
effekterna av den föreslagna besparingen.

Gymnasieskolan

Regeringen föreslår en utbyggnad av systemet med timreduktion i förhållande
till gruppstorlek. Två nya intervaller införs. Reduktionen införs
redan vid 23 elever. Man gör emellertid en ”överbesparing” på 55 milj. kr.
för att dels kunna återföra 15 milj. kr. för att dämpa effekterna på vissa
orter, dels återföra 40 milj. kr. för att ompröva den självstudietid som
återstår efter skolornas omplanering. Detta förslag innebär således att
eleverna på teoretiska linjer genom ytterligare timreduktion får ”betala”
också den återstående självstudietiden.

Skolöverstyrelsen har i sin petita presenterat en annan metod för att
täcka den kvarvarande självstudietiden. Den innebär att tiden för obligatoriska
skriftliga prov avräknas från de berörda ämnenas undervisningstid
och läggs samman till skrivpass. En motsvarande besparing nås då om
skrivtiden avräknas från lärarnas tjänstgöring. Medlen som frigörs kan då
återföras till skolans förstärkningsresurs för att på så sätt ge den enskilda
skolan möjlighet att täcka in all självstudietid med lärarhandledning.

Genom ett sådant förfaringssätt vinns flera fördelar: lika stor besparing
görs, självstudietiden kan avskaffas och dessutom slipper eleverna timreduktion
av så stor omfattning som regeringen föreslår. Att utreda var
gränsen för timreduktion skall gå för att täcka besparingen 55 milj. kr. är
emellertid ett arbete som kräver tillgång till uppgifter som SÖ förfogar
över.

Folkpartiet föreslår därför att riksdagen beslutar att besparingen på
gymnasieskolan görs enligt den modell skolöverstyrelsen föreslagit och
också ger SÖ i uppdrag att snarast fastställa vilka timreduktioner som kan
undvikas med denna metod.

I samband med att självstudier infördes i gymnasieskolan avskaffades
det s. k. specialarbetet, som var det självständiga arbete eleverna i årskurs
3 skulle utföra. Man ansåg att eleverna genom förändringen fick den
träning i självständigt arbete som specialarbetet tidigare inneburit. När
självstudietimmarna nu försvinner anser vi att specialarbetet bör återinföras.
Det är angeläget att eleverna på de teoretiska linjerna som en förberedelse
för kommande högre studier får träning i att arbeta självständigt.
SÖ har i sin petita föreslagit hur specialarbetet skulle kunna återinföras.
Ytterligare analyser måste dock göras. SÖ bör därför ges i uppdrag att
inkomma med förslag till regeringen. Detta bör ges regeringen till känna.

Högskola och forskning
Läkarlinjen

Prognoserna för den framtida arbetsmarknaden för läkare är relativt

Mot. 1983/84:86

entydiga. En minskning av ramen för läkarlinjen är nödvändig. Regeringen
föreslår att utbildningen i Lund minskas med 90 platser, från 190 till
100.

Som föredraganden påpekar kräver en sådan minskning ingående analyser
och ett genomarbetat underlag för att bedöma var en neddragning ger
optimal effekt. Enligt vår uppfattning föreligger inte ett sådant underlag
när det gäller propositionens förslag.

UHÄ presenterar i sin anslagsframställning för budgetåret 1984/85 ett
väl underbyggt förslag till en neddragning med 90 platser vid Karolinska
institutet. Folkpartiet delar den bedömningen. Detta alternativ ger emellertid
en besparing som i runda tal är 10 milj. kr. lägre än vad en nedskärning
av 90 platser i Lund skulle ge. Universitetet i Lund bör därför
presentera alternativa besparingar till ungefär motsvarande belopp.

Med hänvisning till planeringen av den framtida dimensioneringen av
läkarutbildningen bör regeringen ge UHÄ i uppdrag att kartlägga den
medicinska forskningen vad avser omfång och inriktning på resp. orter.
Detta bör ges regeringen till känna.

Tandläkarlinjen

Också när det gäller antalet platser som bör skäras ner på tandläkarutbildningen
delar vi bedömningen i propositionen. Propositionen föreslår
dock en total nedläggning av odontologiska fakulteten i Göteborg. För
folkpartiet, som hävdar att kvaliteten i utbildning och forskning måste
vidmakthållas, är det oacceptabelt att helt utplåna en fakultet med internationell
ryktbarhet för sina forskningsresultat. Vi föreslår därför att nedskärningen
i Göteborg begränsas till 60 platser och att i stället 60 platser
skärs ned också i Stockholm.

Beträffande den planerade utbyggnaden med 20 platser i Umeå instämmer
vi i regeringens förslag att den inte skall förverkligas.

I likhet med vad vi anförde beträffande läkarlinjen så gäller här att en
nedskärning på två orter inte ger samma besparingseffekt som om hela
nedskärningen gjordes på en ort. Också Göteborgs universitet bör därför
inkomma med alternativa besparingsförslag för mellanskillnaden. Eftersom
den besparing propositionen anger inte stämmer överens med de
beräkningar UHÄ fått fram genom sina analyser kan mellanskillnaden
endast uppskattas till mellan 6 och 10 milj. kr.

Förskollärare och fritidspedagoger

Arbetsmarknaden för förskollärare och fritidspedagoger har under de
senaste åren blivit allt kärvare. Denna tendens väntas gälla också för de
kommande åren. Planeringsramarna för utbildningarna bör därför minskas
med det antal nybörjarplatser som propositionen anger. Folkpartiet
anser dock att minskningen bör ha en annan geografisk profil än den

Mot. 1983/84:86

regeringen förordat: Vårt förslag är att planeringsramarna för förskollärarlinjen
minskas med 354 platser — 114 i Uppsala, 60 i Stockholm, 60 i
Göteborg, 60 i Borås och 60 i Visby samt för fritidspedagogutbildningen
med 120 platser — 30 i Uppsala, 60 i Stockholm och 30 i Göteborg.

Dessutom stödjer vi det förslag som framtagits av Uppsala universitet att
vissa utbildningar i Uppsala minskas med följande antal: vårdlinjen (30
poäng) 96 platser, ämneslärarlinjens praktisk/pedagogiska utbildning (40
p) 60 platser samt hushållslärarlinjen 12 platser. Detta innebär en besparing
med ca 2 milj. kr. utöver regeringens förslag.

Undersökningar visar att behovet av utbildning för undervisningsyrken
kommer att sjunka under den närmaste tioårsperioden. Det minskade
behovet hänför sig såväl till sjunkande elevantal som till färre deltidstjänster
och tjänstledigheter. Vi avser därför att i januari återkomma med
förslag om nedskärning av antalet utbildningsplatser för detta område.

Studiemedlen

Beträffande studiemedlen föreslås att bidragsdelen (f. n. 2 178 kr.) slopas,
att totalbeloppet höjs från nuvarande 142 % till 148 % av basbeloppet
samt att den s. k. makeprövningen återinförs.

Folkpartiet motsätter sig bestämt ett återinförande av äktamakeprövningen.
Den avskaffades på förslag av trepartiregeringen 1980, framför allt
av jämställdhetsskäl. Socialdemokraterna ville då avslå förslaget. Tydligen
har synen på jämställdheten emellan könen inte utvecklats i positiv riktning
hos socialdemokraterna sedan dess. Folkpartiet anser att de skäl
socialförsäkringsutskottets borgerliga majoritet då anförde är giltiga även
i dag, se SfU 1979/80:12.

Folkpartiet föreslog redan i januari i år att studiemedlens totalbelopp
skulle uppräknas till 145% av basbeloppet från den 1 juli 1983. Detta
förslag godkändes inte av riksdagen. Det innefattade naturligtvis ett bibehållande
av nuvarande bidragsdel. Regeringen föreslår nu att bidragsdelen
slopas och pengarna används för att höja totalbeloppet. Folkpartiet anser
att bidragsdelen bör behållas. Även totalbeloppet bör uppräknas, så att de
studerande kan bedriva heltidsstudier utan alltför stora ekonomiska påfrestningar.
Vi föreslår således att studiemedlens totalbelopp höjs till 148 %
av basbeloppet. Budgetbelastningen av folkpartiets förslag blir därigenom
ca 25 milj. kr. större än för regeringens förslag. Därtill kommer kostnaden
för att ej slopa makeprövningen, vilken uppgår till ca 40 milj. kr. för
budgetåret 1984/85 och på sikt stiger till 90 milj. kr. per år. Medel för dessa
utgiftsökningar skapas genom större besparingar på ett flertal andra områden
i budgeten.

Massmedia

Folkpartiet anser att förslaget är dåligt underbyggt och bör återremitte

Mot. 1983/84:86

ras till regeringen. Se separat motion angående besparingsförslag inom
utbildningsradion.

Bostadsdepartementet

1 valrörelsen 1982 presenterade socialdemokraterna byggande av nya
bostäder som en av de viktigaste delarna i en offensiv svängrumspolitik
som skulle få fart på Sverige. Tillnyktringen gick snabbt. Redan i budgeten
i januari 1983 dämpades ambitionerna och bostadsministern hade endast
förhoppningen att nedgången i nybyggnadsverksamheten skulle kunna
begränsas. I det nu presenterade ROT-programmet konstateras att Sverige
inte har någon allmän bostadsbrist och att varken invånarantalet, antalet
hushåll, urbaniseringen eller den ekonomiska situationen talar för att
byggande av nya bostäder kan eller bör vara någon expansiv sektor. Till
de många tidigare sveken tvingas vi lägga ytterligare ett.

För att dölja denna reträtt sägs i propositionen att vi nu fått en ny
bostadspolitisk situation och att bostadspolitiken nu kommit in i en ny fas.
Denna nya situation har inträffat för länge sedan och har också lett till en
kraftig förändring av investeringarna i bostadssektorn. Ombyggnadssektorn
expanderade från ca 1,8 miljarder kronor 1976 till över 4 miljarder
kronor 1982 (mätt i 1975 års priser). Likaså har reparationer och underhåll
ökat med ca 2 miljarder kronor under samma tid.

Sysselsättningen inom byggbranschen har givits stort utrymme vid presentationen
av det s. k. ROT-programmet. Nu tvingas bostadsministern
konstatera att den sysselsättningsökning som tidigare redovisats till stor
del redan är intecknad genom de ökade investeringarna i ombyggnader
under slutet av 1970-talet. Därtill kommer att de grupper inom byggnadssektorn
som är värst drabbade av arbetslöshet är betong- och anläggningsarbetare,
i synnerhet utanför storstäderna, dvs. just de grupper som berörs
minst av programmet.

Det kan således konstateras att bostadsbeståndet under andra hälften av
1970-talet förbättrats väsentligt och att detta redan har haft stora sysselsättningseffekter.

En risk med att i alltför hög grad se det befintliga byggnadsbeståndet
som ett sysselsättningsobjekt blir att de kvantitativa frågorna sätts i förgrunden
på de kvalitativas bekostnad. Ett överdrivet intresse för de kvantitativa
frågorna, antalet ombyggda lägenheter, antalet sysselsatta och
investeringarnas volym leder lätt till att 1960-talets misstag inom nyproduktionen
kommer att återupprepas inom det befintliga beståndet. Varsamheten
sätts på undantag. Och de boendes värderingar kommer i kläm.

Regeringens förslag till program för förbättring av bostadsbeståndet har
tillkommit i stor hast och är föga genomtänkt. En arbetsgrupp inom
bostadsdepartementet, således utan parlamentariskt inslag, avlämnade i
juni i år ett betänkande som sedan remissbehandlats. Arbetsgruppens
betänkande bildar i huvudsak utgångspunkt för de förslag som läggs fram.

Mot. 1983/84:86

Det säger sig självt att ett arbete som kommit fram så snabbt måste lämna
en hel del övrigt att önska.

En annan och mera ambitiös utgångspunkt för stadsförnyelsearbetet
visades av de borgerliga regeringarna under perioden 1976—1982. Det
finns anledning att erinra om att dåvarande bostadsministern tillsatte
stadsförnyeisekommittén som arbetade med parlamentariskt inslag och
som i början av 1980-talet avgav två betänkanden. Kommitténs arbete
avbröts efter valet 1982 när den entledigades av den nuvarande regeringen.

Från folkpartiet vill vi betona att upprustning av äldre bostadsområden
måste kombineras med att man bevarar fungerande miljöer så att de
boende kan bo kvar till rimliga hyror. Det är inte alls säkert att människor
vill betala väsentligt mer för att bo i en standard som fastställts i s. k.
objektiva normer och som myndigheterna betraktar som modernare. De
boende bör därför ges möjlighet att ta ett större ansvar för sitt boende. En
ökad satsning på bostadsrätter är ett steg i rätt riktning. Denna inriktning
har brutits av den socialdemokratiska regeringen.

Det finns skäl att rikta kritik mot den byråkratiska uppläggning programmet
fått i propositionen. Inte minst gäller detta planeringen av förnyelseåtgärderna.
Bostadsministern understryker att planeringen har stor
betydelse för den sociala bostadspolitiken och går till uppseendeväckande
hårt angrepp mot dem som hävdar att förslagen även bör ta hänsyn till
olika kategorier av fastighetsägare och till de boendes önskemål.

Vi kan inte dela regeringens uppfattning om att ytterligare planering och
reglering är den väg som bör väljas för att nå en ökad ombyggnads- och
reparationsverksamhet. Tvärtom finns det goda motiv att genomföra en
minskad styrning av bostadsbyggnadsmarknaden. I propositionen förordas
i stället ytterligare planering avseende bostadsförsörjningen. Sålunda
anges att kommunerna bör ha en aktuell översikt av olika åtgärder på
bostadsförsörjningens område och ett treårigt handlingsprogram som skall
revideras årligen. Bostadsstyrelsen avses vidare få i uppdrag att tillsammans
med vissa andra myndigheter göra en samlad översyn av formerna
för utbytet mellan stat och kommun om bostadsbeståndet och dess förändringar.
Bostadsmarknaden som måste anses vara en av de mest genomreglerade
sektorerna har alltså att se fram emot ytterligare administrativa
åtgärder som syftar till en ökad planering. Enligt folkpartiets uppfattning
finns goda skäl att ta avstånd från dessa ökade planeringsambitioner.

Det är bra att bostadsministern framför en något mer nyanserad uppfattning
om smålägenheter och standardfrågor än arbetsgruppen gjorde. Det
inger dock oro att planverket givits uppdrag att redovisa förslag till ombyggnadsregler.
Risken för att förslagen kommer att vara för ambitiösa,
kosta för mycket och inte spegla de boendes värderingar är stor.

I bostadsdepartementets bilaga till budgetpropositionen 1983 framhåller
bostadsministern att en fortsatt utveckling av de samlade subventionerna
på det sätt som skett under de senaste åren inte är samhällsekonomiskt

Mot. 1983/84:86

godtagbart och heller inte bostadspolitiskt önskvärt. Trots detta presenteras
nu förslag som innebär nya subventioner. Ett särskilt stimulansbidrag
för det gemensamma underhållet i flerfamiljshus införs. Dessa kallas i
propositionen för räntebidrag, men av den tekniska konstruktionen framgår
att detta är missvisande. Bidragen utgår således helt oberoende av om
fastighetsägaren lånar för att finansiera åtgärderna eller ej.

Det positiva med förslaget är försöket att göra mindre skillnad mellan
underhåll och ombyggnader. Fastighetsägarna drivs inte till att vidta mer
omfattande åtgärder än nödvändigt enbart på grund av de generösa villkoren
för ombyggnadslån. Bra är också ansatsen att söka utjämna skillnader
mellan villaägare som lånar till underhåll och hyresgäster och bostadsrättsinnehavare.

Trots detta kan folkpartiet inte biträda förslagen. I stället för att införa
nya subventioner bör alla ansträngningar sättas in för att minska dem och
på sikt avveckla dem. En sådan avveckling måste dock kombineras med
tillskapandet av en ny låneform som fördelar kapitalkostnaderna över
tiden, utjämnar kapitalkostnader mellan olika årgångar av hus och mellan
olika ägarkategorier. Dessutom måste effekterna på boendekostnaderna
dämpas när subventionerna avvecklas. Reaibeskattningsutredningen har
presenterat ett förslag till reala lån och real beskattning. Bostadskommitténs
viktigaste uppgift borde vara att ta fasta på dessa förslag.

Enligt sina direktiv har denna kommitté, som är parlamentariskt sammansatt,
bl. a. att göra en översyn av de ekonomiska förutsättningar vid
bostadsförnyelse. Kommittén bör enligt sina direktiv redovisa sina förslag
senast under första halvåret 1984. Det finns goda skäl för regeringen att
avvakta denna kommittés förslag och remissbehandlingen därav och därefter
presentera ett mera genomarbetat program för riksdagen till hur ett
bostadsförbättringsprogram bör utformas. Vad nu anförts om utformningen
av ett nytt förslag m. m. bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Det finns därför inte anledning att i sak kommentera vad i propositionen
förordats t. ex. om utformningen av finansieringsåtgärderna, om information
och utbildning, om bostadsförbättringsprogrammet samt om
ramar och anslag. Vi vill emellertid peka på att i propositionens olika
avsnitt förs skilda och oförenliga resonemang avseende vissa frågor. Vidare
anser vi att det presenterade programmet saknar den helhetssyn
grundad på uppfattningen om förbättring av boendemiljön som var vägledande
för det arbete som bedrevs av stadsförnyelsekommittén.

Ett bättre underlag och en bättre samordning mellan nybyggande och
bostadsförbättringsverksamhet behövs. Det nu föreslagna bostadsförbättringsprogrammet
samt de övriga förslag som lagts fram för riksdagen i
hemställan under 1.3 i propositionens bilaga 9 (s. 71—72) bör avslås.

1 propositionen föreslås även en höjning av bostadsbidragen till barnfamiljerna.
Som bostadsministern anför föreslogs inga ändringar i bo

Mot. 1983/84:86

stadsbidragen i den budgetproposition som avlämnades i januari 1983.
Regeringens motiv för detta var bl. a. att bostadskommittén hade att göra
en övergripande översyn av systemet för bostadsstöd. Som framgått ovan
pågår bostadskommitténs arbete. Det finns därför ingen anledning för
riksdagen att ändra sitt beslut i frågan från i våras. Regeringens förslag om
höjning av bostadsbidragen bör därför avslås.

Vad i propositionen förordats om utgiftsbegränsande åtgärder inom
räntebidragssystemet har inte givit oss anledning till erinran. Vi accepterar
således dessa förslag.

I propositionen lämnas riksdagen viss information om att regeringen
avser föreslå riksdagen att införa en statlig fastighetsskatt fr. o. m. år 1985.
Vi har ovan i avsnittet om skattehöjningar avvisat tanken på en sådan
statlig fastighetsskatt.

7. Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken
som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av permanenta besparingar i
fråga om sjukförsäkringen, statsbidragen till arbetslöshetskassorna,
statsbidragen till kommunerna, m. m.,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om upprätthållande av enprocentsmålet för
u-hjälpen,

4. att riksdagen avslår hemställan 1 och 2 i proposition 1983/84:40
bil. 2 (försvarsdepartementet),

5. att riksdagen antar följande förslag till ny lydelse av 1 kap. 6 §
lagen (1962:381) om allmän försäkring,

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

1 kap.

6 §

Inom den allmänna försäkringen skall de beräkningar, som anges i
denna lag, göras med anknytning till ett basbelopp.

Basbeloppet fastställs av rege- Basbeloppet fastställs av regeringringen
för varje år och utgör 15 400 en för varje år och utgör 20 300 kro

kronor multiplicerat med det tal nor multiplicerat med det tal (jäm

(jämförelsetal) som anger förhål- förelsetal) som anger förhållandet

landet mellan det allmänna prislä- mellan det allmänna prisläget i noget
i november året före det som vember året före det som basbelop

basbeloppet avser och prisläget i ju- pet avser och prisläget i november

ni 1980. Därvid skall i enlighet med 1983. Därvid skall i enlighet med

föreskrifter som meddelas av rege- föreskrifter som meddelas av rege

Mot. 1983/84:86

Nuvarande lydelse

ringen för tid efter oktober 1980
förändringarna i det allmänna prisläget
beräknas med bortseende från
indirekta skatter, tullar, avgifter
och ändringar i energipriser samt
med tillägg för subventioner. Basbeloppet
avrundas till närmaste
hundratal kronor.

6. att riksdagen beslutar om förändring av avgifter vid läkemedelsinköp
i enlighet med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om höjda avgifter inom den offentliga vården,

8. att riksdagen beslutar om förbättrat högkostnadsskydd i enlighet
med vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen avslår förslaget till lag om tillfällig höjning av den
statliga förmögenhetsskatten,

10. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i lagen
(1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon,

11. att riksdagen beslutar att en i förhållande till propositionens
förslag lägre timreduktion i gymnasieskolan genomförs på det
sätt som anförts i motionen,

12. att riksdagen beslutar att återinförandet av resurser för att
ompröva självstudietiden i gymnasiet genomförs enligt motionens
förslag,

13. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad i motionen anförts om återinförandet av specialarbetet
i gymnasieskolan,

14. att riksdagen beslutar att minskningen av planeringsramar för
läkarlinjen sker enligt vad som anförts i motionen,

15. att riksdagen beslutar att minskningen av planeringsramar för
tandläkarlinjen sker enligt vad som anförts i motionen,

16. att riksdagen beslutar att minskningen av planeringsramar för
förskollärar- och fritidspedagoglinjerna sker enligt vad som
anförts i motionen,

17. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförts
om minskning av planeringsramarna för vissa utbildningar i
Uppsala,

18. att riksdagen uppdrar åt regeringen att föreslå ytterligare besparingar
vid universiteten i Göteborg och Lund i enlighet med
vad som anförts i motionen,

19. att riksdagen avslår förslaget om äktamakeprövning för studiemedel,

Motionärernas förslag

ringen förändringarna i det allmänna
prisläget beräknas med bortseende
från indirekta skatter, tullar,
avgifter och ändringar i energipriser
samt med tillägg för subventioner.
Basbeloppet avrundas till
närmaste hundratal kronor.

Mot. 1983/84:86

20. att riksdagen avslår förslaget att slopa bidragsdelen i studiemedlen,

21. att riksdagen beslutar höja studiemedlens totalbelopp till 148 %
av basbeloppet fr. o. m. budgetåret 1984/85,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ytterligare minskning av livsmedelssubventionerna
med 150 milj. kr.,

23. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i lagen
(1946:324) om skogsvårdsavgift,

24. att riksdagen avslår vad i proposition 1983/84:40 bil. 9 (hemställan
1—20) föreslagits om ett bostadsförbättringsprogram
m. m.,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om beredningen av ett bostadsförbättringsprogram,

26. att riksdagen avslår vad i proposition 1983/84:40 bil. 9 (hemställan
1 —3) föreslagits om bostadsbidragen till barnfamiljer.

Stockholm den 14 november 1983

JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)
KERSTIN EKMAN (fp)
BJÖRN MOLIN (fp)

KARL ERIK ERIKSSON (fp)
JÖRGEN ULLENHAG

LiberTryck Stockholm 1983