9

Motion
1983/84:81
Margareta Persson

Åtgärder för elever med handikapp i det allmänna skolväsendet m. m.
(prop. 1983/84:27)

Utbildningen av handikappade barn och ungdomar gavs förr på speciella
institutioner. Det var dock många handikappade barn som aldrig fick någon
skolgång, inte minst gäller det gruppen cp-skadade. Så sent som 1962 fick
handikappade barn skolplikt.

Under de senaste tjugo åren har en intensiv debatt förts om behovet av
integrering av handikappade barn. Debatten och kraven om integration
måste ses mot bakgrunden av det destruktiva institutionsliv många handikappade
barn tvingats leva tidigare.

Utvecklingen har också gått mot en integrering. Tomtebodaskolan för
synskadade har fått allt färre elever. Synskadade elever har kunnat integreras
i den vanliga skolan med de extra resurser som ställts till förfogande. Många
rörelsehindrade barn har också, genom den ökande tillgängligheten av
skollokaler och personlig assistans, kunnat gå i den ordinarie skolan på orten.
När det gäller utvecklingen bland döva barn har dock behovet alltmer
framträtt av att hålla de döva barnen samman.

Integrationsutredningen konstaterade att trots att ”integrationsutvecklingen”
nu pågått i flera decennier vet vi mycket litet om vad skolgång i grupp
eller enskilt i klass med icke handikappade innebär för en elev med en
funktionsnedsättning. Inte heller specialskolan som miljö har blivit granskad
av forskningen. ”Man konstaterar också att det inte finns några enkla
lösningar på integrationsproblemen. Det finns över huvud taget inga
'integrationsmodeller’ att rekommendera som de bästa.” Men man säger
ändå att en trend är att barn och ungdomar med handikapp ibland vill träffa
andra med samma svårigheter och uppleva gemenskap i en sådan grupp.

Mot den bakgrunden är det nu lagda förslaget i propositionen om en
avveckling av Skärholmens gymnasium som ett riksgymnasium för rörelsehindrade
något svårt att förstå.

I propositionen föreslås att ett riksgymnasium för döva inrättas i Örebro,
att ett riksgymnasium för hörselskadade inrättas i Härnösand samt att
Tomtebodaskolan behålls som resurscentrum. Man tar i propositionen inte
heller ställning till om undervisningen av de ca 20 elever som i dag går där
skall tas bort. Den enda grupp med svåra handikapp man anser klara en
integrering ute i kommunerna är gruppen svårt rörelsehindrade ungdomar.
Därför föreslår man att Skärholmens gymnasium som riksgymnasium
försvinner från den 1 juli 1984 - dvs. om ett halvår.

Erfarenheterna av de senaste årens integrering är, som integrationsutred

Mot. 1983/84:81

10

ningen konstaterade, skiftande. Man vet egentligen inte hur integreringen
fungerar utöver de rent fysiska momenten. Man konstaterade ju också att
individuella lösningar måste finnas, behoven hos eleverna är så olika, ingen
färdig modeller för alla är möjlig.

Det är endast ungefär hälften av de rörelsehindrade ungdomarna som
fortsätter till gymnasiet.

För gruppen hörselskadade och döva är procentsiffran ännu något lägre.
Däremot är det ungefär lika högt antal bland de synskadade ungdomarna
som bland ungdomar i allmänhet som söker till gymnasieskolan. Att
hörselskadade och döva ungdomar därför behöver extra resurser och stöd av
varandra för att söka till gymnasium har man konstaterat. Inrättandet av två
riksgymnasier för dessa grupper visar att man förstår allvaret bakom dessa
ungdomars behov av utbildning och vilka svårigheter de har haft tidigare.

Det är uppenbart att det därför föreligger en stor oro inför avvecklingen av
det enda riksgymnasium som finns för rörelsehindrade. Det framstår som
tämligen inkonsekvent att man så kategoriskt kan fastslå att det inte finns
något behov av ett riksgymnasium för rörelsehindrade, inte ens som ett
resurscentrum, när man samtidigt föreslår inrättandet av sådana skolor för
döva och hörselskadade.

I dag finns alltså runt 1 200 hörselhindrade ungdomar i gymnasieåldern.
Hälften av dem går i gymnasium. Handikapputredningen beräknade 1969 att
ungefär 130 rörelsehindrade ungdomar var så svårt handikappade att de
behövde särskilda resurser inom ramen för en gymnasial riksskola. Skärholmens
gymnasium har i dag mellan 20 och 30 rörelsehindrade elever.

Det borde inte finnas något motsatsförhållande mellan strävandena att nå
integration på hemorten av rörelsehindrade ungdomar och att ha en central
resurs för t. ex. de ungdomar som har mycket svåra handikapp, för dem som
av sociala skäl behöver komma hemifrån, för dem som av personliga skäl helt
enkelt vill ha den trygghet som ett riksgymnasium ger. För precis som
integrationsutredningen fastslagit, ”Det finns över huvud taget inga integrationsmodeller
att rekommendera som de bästa.”

På Skärholmens gymnasium har man bakat in elevernas behov av
nödvändig behandling och utprovning i skolschemat. Många elever går
dessutom på mediciner, som gör dem trötta. Behovet är därför stort att
kunna inordna olika behandlingar i skolschemat. Det kan annars bli alltför
tröttsamma dagar för många svårt handikappade elever.

Om Skärholmens riksgymnasium skall läggas ned inom ett halvår, är
risken uppenbar att lokala resurser inte hinner byggas upp för att klara de
mycket stora behov en del av eleverna har. De fem planeringsregionerna
kommer inte heller tidsmässigt att klara av denna planering till läsåret
1984/85.1 dagens ekonomiska läge är risken också uppenbar att kommunerna
är mindre benägna att satsa på de resurser som behövs, även om medel
kan fås via SÅS-anslaget.

Invändningarna mot propositionens förslag vad avser nedläggningen av

Mot. 1983/84:81

11

försöksverksamheten för rörelsehindrade vid Skärholmens gymnasium är
därför av två slag.

Den ena är att jag anser det vara tveksamt ur principiell synpunkt att i
dagens läge ta ställning för en nedläggning av ett riksgymnasium. Först när
lokala resurser byggts upp är det möjligt att avgöra om alla rörelsehindrade
ungdomar kan ges en gymnasial utbildning inom den egna planeringsregionen.
Integrationsdebatten under de senaste åren har lärt oss att vara mindre
kategoriska i våra ställningstaganden, utvecklingen bland hörselskadade och
döva har varit att man känt att integrering i vanliga klasser inte fungerat. För
synskadade ungdomar har det varit tvärtom. Däremot finns inte samma
entydiga bild av behoven hos gravt rörelsehindrade ungdomar, som dessutom
ofta har komplicerade medicinska problem. Man kan helt enkelt inte
säga kategoriskt att vi inte behöver ett riksgymnasium för vissa rörelsehindrade
elever. Jag anser därför att ett riksgymnasium för rörelsehindrade skall
finnas kvar t. v.

Den andra invändningen mot att nu fatta ett beslut om nedläggning är mer
praktisk. I dagens ekonomiska läge föreligger en uppenbar risk att kommunerna
inte kommer att anse sig ha råd med att bygga upp de erforderliga
resurserna för att svårt rörelsehindrade ungdomar verkligen ska kunna
efterfråga gymnasial utbildning.

Oavsett vad man har för inställning till de ovannämnda uppfattningarna är
det ändå uppenbart att propositionens förslag vad avser de ungdomar som
redan är intagna på Skärholmens gymnasium och de ungdomar som skall
söka in till nästa läsår är alltför oklart. Garantier måste lämnas för att de
elever som redan är antagna får fortsätta sin utbildning och att de elever som
vill söka in nästa år skall ha möjlighet att göra detta. Tidpunkten för
nedläggning måste därför framflyttas under alla omständigheter.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen uttalar sig för att garantier lämnas för att de
elever som i dag är antagna vid Skärholmens gymnasium - samt
de som ämnar söka utbildning där under nästa läsår - får
fortsätta sin utbildning vid skolan,

2. att riksdagen uttalar sig för att en utvärdering av rörelsehindrade
ungdomars möjligheter till gymnasial utbildning görs innan
beslut fattas om upphörande av försöksverksamheten vid
Skärholmens gymnasium,

3. att riksdagen uttalar sig för att statsbidrag - i nuläget 1,4 milj.
kr. - utgår till försöksverksamheten och att dessa medel tas
från de i propositionen föreslagna ”ytterligare medel under
SÅS-anslaget”,

Mot. 1983/84:81

12

4. att riksdagen uttalar sig för att de medel styrelsen för vårdartjänst
disponerar för verksamheten i anslutning till riksgymnasiet
under en övergångstid får stanna hos SV.

Stockholm den 14 november 1983

MARGARETA PERSSON (s)