4

Motion

1983/84:41

Jan-Erik Wikström m. fl.

Allemanssparande! (prop. 1983/84:30)

I proposition 1983/84:30 föreslås att det nuvarande skattesparandet
avskaffas och ersätts med ett s. k. allemanssparande. Detta föreslås få två
former: sparande på rikssparkonto i bank och aktiesparande i kapitalsparfond.

Sparandet på rikssparkonto skall slussas vidare till riksgäldskontoret.
Syftet är att förmå allmänheten att bidra till finansieringen av statens
budgetunderskott.

Direktavkastningen på aktier är f. n. ca 3-4 %, vilket är avsevärt mindre
än bankräntan eller avkastningen på statsobligationer. De skattemässiga
stimulanserna för de båda föreslagna sparformerna är lika stora och består av
skattefrihet för avkastning och värdestegring. Den ena formen av sparande
är emellertid helt riskfri, nämligen sparandet på rikssparkonto, medan
aktiesparandet i kapitalsparfond är ett risksparande. Det är därför mycket
troligt för att inte säga helt säkert att hushållen kommer att välja den riskfria
sparformen. Det privata aktiesparandet kommer därför att minska. Möjligen
är detta också avsikten med förslaget, eftersom man då kan låtsas som om
kollektiva löntagarfonder skulle vara nödvändiga för näringslivets försörjning
med riskkapital.

Folkpartiet har ingen anledning att i detalj granska det framlagda
förslaget. Vi anser att det är felaktigt att avskaffa ett existerande och väl
fungerande system, nämligen skattesparandet, och ersätta det med något
nytt, oprövat och sämre.

Skattesparandet bör således behållas. Det har under kort tid utvecklats
och vuxit till stor omfattning. F. n. deltar ungefär 1,4 miljoner människor,
varav ca 600 000 sparar i aktiesparfond. Ungefär 400 000 av dessa uppger sig
tidigare inte ha sparat i aktier.

Genom skattesparandet har näringslivet kunna tillföras stora mängder
riskvilligt kapital. Nyemissionerna har under senare år varit avsevärt mycket
större än under något år under 1970-talet. Bara under första halvåret i år har
emissionsvolymen uppgått till ca 5 miljarder kronor. I själva verket har
emissionerna sedan hösten 1980 varit större än under hela 1970-talet.

Kritik har riktats mot skattesparandet på några punkter. Det har ansetts
vara statsfinansiellt dyrt. Det har ansetts ha en olämplig fördelningsprofil.
Det har inte ansetts innebära något egentligt nysparande. Det har ansetts
nödvändigt att förändra efter utgången av den första femåriga bindningsperioden.

Kostnaden för staten av skattefondssparandet är avsevärt mindre än

Mot. 1983/84:41

5

kostnaden för de kollektiva löntagarfonderna. Det är olämpligt att jämföra
med den statliga kostnaden för allemanssparandet, eftersom detta knappast
kommer att resultera i privat aktiesparande av någon omfattning. I fråga om
näringslivets försörjning med riskvilligt kapital är därför allemanssparandet
inte något konkret alternativ. För folkpartiets vidkommande är inte heller de
kollektiva löntagarfonderna ett lämpligt jämförelseobjekt, eftersom dessa
har så vittgående konsekvenser i andra avseenden, konsekvenser som vi
kategoriskt avvisar.

Fördelningsprofilen bland dem som deltar i skattesparandet har varit
föremål för flera undersökningar. Inte någon av dessa tyder på att det skulle
förhålla sig så som kritikerna har påstått, nämligen att det enbart är
höginkomsttagare som kan delta. Tvärtom utgörs en mycket stor del av
spararna av personer med måttliga eller låga inkomster och utan förmögenhet.
Även i regeringens förslag till allemanssparande finns f. ö. samma
beloppsgräns i fråga om månatliga insättningar, nämligen 600 kr., vilket
tyder på att regeringen insett det felaktiga i den tidigare kritiken.

I fråga om hur stor del av skattesparandet som består av rent nysparande
finns naturligtvis inga helt säkra uppgifter. Detta ligger i sakens natur och
gäller f. ö. också förslaget om allemanssparande. Det finns emellertid
uppgifter om att en relativt stor andel av deltagarna i skattesparandet inte
tidigare har sparat regelbundet vare sig i bank eller i aktier. Det sannolika är
att skattesparandet innehåller en större del nysparande än vad som skulle bli
fallet med allemanssparandet. Mycket tyder nämligen på att en stor del av
den vanliga bankinlåningen, framför allt från sparbankerna, skulle komma
att flyttas över till sparande på rikssparkonto. Det skulle således inte bidra till
någon ökning av det totala privata sparandet i ekonomin.

Skattesparandet innehåller en femårig bindning av de sparade medlen.
Någon motsvarande bindning finns inte föreslagen för allemanssparandet.
Detta påstås i propositionen innebära att andra grupper, som är beroende av
att ha sitt sparkapital tillgängligt med kort varsel, kan delta i allemanssparandet.
Detta kan man inte med säkerhet vare sig påstå eller avvisa. Det är
emellertid ett faktum som är obestritt att det totala sparandet i Sverige f. n. är
för litet. Hushållens sparkvot har på några år sjunkit katastrofalt, och statens
sparande är som bekant stort men negativt. Den sparpremie som finns inom
ramen för skattesparandet är avsedd att bl. a. vara en kompensation just för
att sparandet är långsiktigt och bundet. Sparmedlen kan nämligen tas ut före
utgången av femårsperioden, men då går sparpremien förlorad. Inget tvivel
torde råda om att det är ett långsiktigt stabilt sparande som behöver
uppmuntras och stimuleras. Den föreslagna möjligheten att omedelbart ta ut
de sparade medlen från allemanssparandet förefaller därför mindre väl
övervägd. För att stimulera spararna att låta sparmedlen stå kvar efter
femårsperiodens utgång bör fortsatt skattefrihet gälla.

Skattereduktionen i skattesparandet bör ses som en premie för den
femåriga bindningen. Den högre skattereduktionen (även efter det att den

Mot. 1983/84:41

6

nya regeringen har sänkt procentsatsen) för aktiefondssparandet bör därutöver
ses som en kompensation för det risktagande som ett sparande i aktier
alltid innebär.

De människor som började spara t. ex. 1979 har fått en kompensation för
bindningen genom skattereduktionen. Medlen blir då tillgängliga för lyftning
1984. Detta bör inte diskriminera dessa människor från att delta i
skattesparandet för en ny femårsperiod med samma sparmedel och då även
för denna period erhålla en kompensation för att medlen står bundna. Det
finns därför ingen anledning att vidta någon förändring inom skattesparandet
bara därför att den första femårsperioden har gått ut.

Däremot finns anledning att öka andelsägarnas inflytande i aktiesparfondernas
styrelser som ett inslag i ansträngningarna att motverka makt- och
ägarkoncentrationen inom svenskt näringsliv. Det förslag till styrelsesammansättning
i fondbolagen som framförs i propositionen är ett steg i rätt
riktning. Vi anser dock att anledning numera saknas för att regeringen skall
utse två ledamöter. Vi föreslår således att av de sju ledamöterna i styrelsen
skall flertalet, inkl. ordföranden, väljas av en obligatorisk andelsägarstämma
efter förslag av en valberedning och minst en av bolagsstämman i
fondbolaget. Endast fondandelsägarnas representanter skall få besluta i
frågor som rör utövandet av rösträtt för fondens aktier.

Bortsett från förslaget till förändrad styrelsesammansättning är det enda
intressanta i förslaget till allemanssparande att socialdemokraterna nu blivit
medvetna om det nödvändiga i att ge sparare en positiv real avkastning på sitt
sparande. Detta är i och för sig glädjande, men vittnar förmodligen bara om
medvetande om behovet att finansiera det stadigt växande budgetunderskottet
utanför banksektorn. De förslag i övrigt och den allmänna skattepolitiska
inställning som regeringen hittills givit uttryck för tyder på att det inte är fråga
om någon grundläggande förändring av inställningen till privat sparande utan
enbart ett uttryck för regeringens oförmåga att ta itu med saneringen av
statens finanser.

Inställningen till privat aktiesparande är uppenbarligen fortsatt negativ
hos regeringen. Allemanssparandets konstruktion innebär att man vill
undvika en fortsatt utveckling och expansion av hushållens privata sparande i
aktier. Samma slutsats måste dras i fråga om regeringens ekonomiska politik
i övrigt, t. ex. skärpt förmögenhetsbeskattning, skärpt realisationsvinstbeskattning
av aktier, slopad skattereduktion för aktieutdelningar och inte
minst förslaget om kollektiva löntagarfonder, som är att vänta. Detta vittnar
enligt folkpartiets uppfattning om en grundläggande skillnad i synsätt mellan
socialdemokraterna och folkpartiet i fråga om privat sparande, enskild
äganderätt och marknadsekonomins möjligheter. Folkpartiet anser att det
krävs stimulanser av skilda slag för att åstadkomma en förmögenhetsuppbyggnad
hos de enskilda hushållen i enlighet med vad vi tidigare redovisat i
motion 1982/83:1644.

Mot. 1983/84:41

7

Hemställan

Mot bakgrund av ovanstående hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1983/84:30 om allemanssparande,

2. att riksdagen beslutar om sådan förändring i lagen (1978:928)
om aktiesparfonder vad beträffar styrelsesammansättning som
redovisas i motionen,

3. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen
anförs om behovet av stimulanser till hushållens privata
förmögenhetsuppbyggnad.

Stockholm den 28 oktober 1983

JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)

JÖRGEN ULLENHAG (fp) KERSTIN EKMAN (fp)

KARL ERIK ERIKSSON (fp)