Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1983/84:37

Ulf Adelsohn m. fl.

Allemanssparande! (prop. 1983/84:30)

I proposition 1983/84:30 betonas inledningsvis att det totala sparandet i
ekonomin måste öka kraftigt. Den trendmässiga sparandeminskning som ägt
rum i den svenska ekonomin under de senaste tio åren beror i huvudsak på ett
växande underskott i den offentliga sektorn. Eftersom den privata sektorn
inte haft motsvarande sparandeökning har resultatet blivit ett växande
bytesbalansunderskott.

Mot denna bakgrund är det givetvis angeläget att öka det totala sparandet i
ekonomin. Ett ökat hushållssparande kan medverka till detta liksom till
finansieringen av budgetunderskottet. Men för att sluta det totala sparandeunderskottet
i ekonomin och återställa samhällsekonomisk balans krävs
en kraftig minskning av det statliga budgetunderskottet. I detta perspektiv är
de åtgärder som föreslås i propositionen skäligen ointressanta. Samhällsekonomisk
balans kan skapas endast genom en kraftfull nedskärning av de
offentliga utgifterna i syfte att avveckla det strukturella underskottet i den
offentliga sektorn.

Moderata samlingspartiet har i många år förordat en ekonomisk politik
som bl. a. syftar till att stimulera hushållens sparande. Vår politik med lägre
marginalskatter och insatser för att sänka inflationstakten leder till en högre
real avkastning efter skatt på sparandet. Vi har även stött de olika sparsystem
som funnits under senare tid, t. ex. allmänna lönsparandet, vinstsparandet
och skattesparandet. Dessutom genomförde de borgerliga regeringarna
skattelättnader på produktivt sparande i aktier.

Regeringen har det senaste året höjt en rad skatter på enskilt sparande i
aktier. Villkoren för skattefondsparandet har försämrats genom att skattereduktionen
sänkts från 30 till 20 %. Den 30-procentiga skatterabatten på
aktieutdelningar har avskaffats, varigenom den gamla dubbelbeskattningen
återinfördes. I våras infördes en tillfällig skatt på 20 % av av företagens
aktieutdelningar. Därigenom blev den totala beskattningen för aktieutdelningar
till enskilda 83 % för dem som har 50 % marginalskatt. I proposition
1983/84:48 föreslås en omsättningsskatt och skärpt reavinstskatt på aktier.
Alla dessa åtgärder försämrar det riskvilliga sparandets villkor.

I den nu aktuella propositionen föreslås att hushållens sparande skall
stimuleras genom att skattesparandet avskaffas och ersätts med ett nytt
sparsystem för hushållen, det så kallade allemanssparande!. Allemanssparandet
föreslås få två former: sparande på rikssparkonto i bank, varifrån
medlen slussas vidare till riksgäldskontoret för att finansiera budgetunderskottet,
och aktiesparande i kapitalsparfond. Förslagen framstår av flera skäl

Mot. 1983/84:37

sorn både märkliga och motsägelsefulla. För det första försöker regeringen
stimulera sparande genom att försämra sparandets villkor. För det andra är
det sannolikt att nysparandet i det nya systemet blir lägre än i det nuvarande.
För det tredje anges inte i propositionen tillräckligt starka motiv för att
avskaffa skattesparandet. För det fjärde tycks regeringen vara omedveten
om den likviditetsuppbyggnad med åtföljande inflationsrisker som följer av
allemanssparande!.

Enligt nuvarande skattesparsystem får aktiespararna en skattereduktion
på 20 % av det under året sparade beloppet och bankspararna en reduktion
på 10 %. Dessutom är avkastningen skattefri. För att få behålla skattereduktionen
måste sparmedlen låsas i fem år efter sparåret. Den 20-procentiga
skatterabatten motsvarar i det perspektivet en årlig avkastning på 4,1
öre/sparad krona. Den 10-procentiga rabatten motsvarar en avkastning på 2
öre/sparad krona och år. Dessa relativt blygsamma sparstimulanser kan
enligt moderata samlingspartiet inte gärna anföras som motiv för att avskaffa
skattesparandet. Med hänsyn till skattesparandets stora betydelse för
vitaliseringen av den svenska aktiemarknaden är de statsfinansiella kostnaderna
att betrakta som låga.

I förslaget till allemanssparande försvinner både skattereduktionen och
bindningstiden. I stället införs under 1984 en särskild bonusränta på 5 % i de
båda nya sparformerna. Bonusräntan uppmuntrar enbart till anslutning det
första året. Den nuvarande skattereduktionen stimulerar till sparprestationer
varje år.

En sparare som går in i allemanssparande! vid den föreslagna startpunkten
i april nästa år och därefter regelbundet sparar 400 kr. i månaden, disponerar
i april 1990 39 187 kr. vid en ränta på 10 %. De totala insättningarna har då
uppgått till 28 800 kr. Sparkapitalet motsvarar då 1,36 kr./sparad krona. Med
nuvarande regler för skattefondsparandet skulle spararen i stället ha
disponerat 1,62 kr./sparad krona vid samma avkastning. Den som skattesparat
i bank skulle ha disponerat 1,48 kr./sparad krona. Ur avkastningssynvinkel
är med andra ord allemanssparande! betydligt sämre än skattesparandet.
Denna försämring innebär, enligt den expertrapport som ligger
till grund för det föreslagna systemet (Ds Fi 1983:15), att det är möjligt att få
en större sparvolym i allemanssparande! än i skattesparandet vid en given
statsfinansiell kostnad. I själva verket är det naturligtvis tvärtom. Försämras
avkastningen minskar troligen sparvolymen.

Även beloppsmässigt innebär allemanssparande! en försämring jämfört
med skattesparandet. I dag är det möjligt att spara 600 kr./månad. Efter sex
år har skattespararen kommit upp till ett insatt sparbelopp på 43 200 kr.
Även i allemanssparande! är den maximala månadsinsättningen 600 kr.
Totalt får dock högst 30 000 kr. sättas in i systemet. Denna sparnivå uppnås
redan efter fyra år och 2 månaders sparande.

I augusti i år deltog betydligt mer än 1 miljon svenskar i skattesparandet.
Det totala antalet skattesparkonton uppgick till 1 381 400 stycken. Det

Mot. 1983/84:37

sammanlagda sparbeloppet var nästan 16 miljarder kronor. Sparandet
uppgår för närvarande till 4,2 miljarder kronor årligen, ungefär jämnt
fördelat på bank- och aktiesparande. Skattesparandet har därmed på knappt
fem år blivit en större framgång än alla tidigare existerande sparsystem. Ca
600 000 människor sparar i aktiesparfonderna. Ungefär 2/3 av dessa är helt
nya aktieägare. Vi har med andra ord fått ca 380 000 nya aktiesparare genom
skattefondssparandet. Aktieägandet har därmed på knappt fem år fått en
större spridning än vad som inträffat tidigare under hela efterkrigstiden.

Den kritik som socialdemokraterna riktat mot skattesparandet - och som
nu anförs som motiv för att avskaffa det - har bl. a. gällt att det inte
åstadkommer något nysparande, att det gynnar höginkomsttagarna, att de
statsfinansiella kostnaderna blir alltför höga och att bindningstiderna är
alltför långa.

Oberoende av hur stor del av sparandet som är nysparande är det
obestridligen så att det skett ett omfattande nysparande i svenskt näringsliv.
Socialdemokraternas kritik när det gäller nysparandet är så mycket mer
orimlig som allemanssparande! kommer att få just de effekter som man
kritiserar dagens system för. Allemanssparandet minskar nämligen drivkrafterna
till nysparande. I första hand uppmuntras i stället överflyttning från
existerande konton i bank, dvs. en flyttning mellan olika likvida kassor. Den
långa bindningstiden i skattesparandet minskar möjlighetrena till sådan
överflyttning.

Den fördelningspolitiska utformningen av skattesparandet avviker från
allemanssparandet enbart vad gäller skattereduktionen. Skatterabatten har
samma värde för alla oavsett inkomstnivå. Höginkomsttagaren får ej större
skatteavdrag än låginkomsttagaren vid samma sparbelopp. Inte heller den
fördelningspolitiska kritiken kan därför anses vara ett bärande argument för
att avskaffa skattesparandet. Anser regeringen ändå att skattereduktionen är
för hög - vilket enligt vår mening ej är fallet - kan den ju bara sänka eller
avskaffa den men behålla sparsystemet som sådant.

De statsfinansiella kostnaderna/sparad krona i skattesparandet är som
ovan nämnts mycket blygsamma.

Den 5-åriga bindningstiden syftar till att främja ett långsiktigt och
regelbundet sparande. Bindningen är ett rimligt pris för de erbjudna
fördelarna. Även om bindningsreglerna i sig kan verka avhållande på vissa
grupper, t. ex. ungdomar, är de nödvändiga för att åstadkomma ett
långsiktigt sparande som inte ökar likviditeten i ekonomin.

Samhällsekonomiskt innebär allemanssparandet att en likviditetsuppbyggnad
sker i hushållen. Avsaknaden av bindningstid i det nya sparförslaget
betyder att sparandet kommer att betraktas som en transaktionskassa.
Ingenting hindrar hushållen att snabbt ta ut pengarna för konsumtion. Detta
medför ett högre inflationstryck i en högkonjunktur. I skattesparandet
undviks dessa problem genom att likviditeten låses in.

Att slussa sparandet i bank direkt till finansiering av budgetunderskottet är

Mot. 1983/84:37

en förändring som är fullt möjligt att genomföra i det nuvarande
systemet.

De argument som framförs i expertrapporter (Ds Fi 1983:15) mot
skattesparandet är inte tillräckligt starka för att motivera ett avskaffande av
denna sparmöjlighet. Dessutom går alla de krav på ett nytt sparsystem som
framförs i expertrapporten att uppfylla genom ändringar i skattesparsystemet.

Moderata samlingspartiet finner det därför inte sakligt motiverat att
avskaffa skattesparandet. Den hårda kritik socialdemokraterna riktade mot
skattesparandet under oppositionstiden tvingar dem nu ändå att avskaffa
det. Regeringen är alltför bunden av sin egen osakliga kritik för att kunna låta
skattesparandet fortleva. Ett ytterligare skäl är att regeringen vill skapa
”utrymme” för löntagarfondernas aktieköp. Av ideologiska skäl tycks
socialdemokraterna föredra kollektiv kapitalbildning framför privat.

Det finns således inte någon anledning att införa ett nytt sparsystem.
Däremot kan det finnas anledning att genomföra en del av de tekniska
förändringar som föreslås i propositionen.

För närvarande är det möjligt att byta bank och fond vid halv- och
helårsskiften för nyinsättningar i bank resp. fond. Tidigare insatta medel
måste dock stå kvar. För att öka kapitalets rörlighet är det angeläget att
spararna ges möjlighet att flytta sina befintliga sparmedel mellan olika
aktiesparfonder. Flärigenom ökar pressen på fondbolagen att sörja för en
god kapitalavkastning.

Även de som sparar i bank bör kunna byta bankförbindelse. En sådan
överflyttningsmöjlighet föreslås i propositionen för det s. k. allemanssparande!.
Däremot föreslås inte att överflyttning skall kunna ske från banksparande
till aktiesparande. Det finns enligt vår mening ingen anledning att ha
kvar ens dessa begränsningar. Överflyttning bör kunna ske både inom och
mellan sparformerna, dvs. även från aktiesparkonton till banksparkonton
och omvänt.

Förslaget i propositionen om att slussa sparmedlen förbi banksystemet
direkt till riksgälden är en förändring som kan och bör ske inom ramen för
skattesparsystemet. Skattespararen i bank fortsätter att spara som tidigare
men fr. o. m. årsskiftet överförs insättningarna till riksgäldskontoret.
Banken får då en fordran på riksgäldskontoret och en skuld till spararen, men
kan nettoredovisa dessa tillgångar och skulder i sin balansräkning. Det
innebär att bankernas soliditet inte försvagas vilket är en fördel vid
kreditbedömningar av de svenska bankerna i internationella sammanhang.
Denna överflyttning av sparmedel bör även i övrigt ordnas som föreslås i
propositionen.

Vi finner det vidare rimligt att bankernas ersättning från staten för skötseln
av skattesparkontona bör ligga på de nivåer som i propositionen föreslås för
rikssparkontona. Det innebär att bankerna får en ersättning som motsvarar
0,5 % av behållningen av kontona i slutet av resp. år samt 1 % av årets

Mot. 1983/84:37

saldoökning netto inkl. räntan. Bankerna bör givetvis också erhålla full
kompensation från riksgäldskontoret för hela det räntebelopp som spararna
erhållit.

Vissa förändringar föreslås i propositionen vad gäller fondandelsägarnas
inflytande i aktiesparfonderna. Vi har ingenting att invända mot att
andelsägarstämmorna görs obligatoriska samt att de andelsägarvalda styrelsemedlemmarna
skall utöva rösträtten för fondens aktier. Vad gäller
förslaget om att flertalet av fondbolagets styrelseledamöter skall utses av
fondandelsägarna finner vi detta olyckligt utformat. Härigenom fråntas
huvudmannen ett avgörande inflytande i frågor som rör administration,
ekonomi, marknadsföring, personalärenden etc. Detta är olämpligt. Vi
föreslår istället att bolagsstämman skall ha rätt att utse lika många
styrelseledamöter som fondandelsägarstämman.

I sammanhanget bör nämnas att det inte är genom rätten att vid
andelsägarstämmor utse styrelseledamöter i fondbolaget som andelsägarnas
inflytande bäst manifesteras utan genom rätten att byta fond.

Enligt de nuvarande reglerna för de företagsanknutna aktiesparfonderna
skall sparmedlen till 100 % placeras i de egna företagen. Från denna
huvudregel har dock undantag sökts och medgivits. 1 propositionen föreslås
att de företagsanknutna aktiesparfonderna skall kunna placera mellan 25 och
100 % i det egna företaget. Vi har ingenting att erinra mot denna förändring.
Att fondbolaget ges en möjlighet att placera även i andra aktier medför en
bättre riskspridning för andelsägarna. Vi har inte heller någonting att
invända mot att den 5-procentiga röstvärdesspärr som f. n. gäller för de
företagsanknutna aktiesparfonderna tas bort.

Värdet av de belopp som nu står inne i skattesparandet uppgår till över 20
miljarder kronor. Dessa sparmedel kommer successivt att bli tillgängliga för
uttag med början i januari 1985. Även om riskerna för att dessa sparmedel
efter bindningstidens utgång tas ut och används till konsumtion inte skall
överdrivas är det angeläget att motverka att samma sparmedel återinsätts i
skattesparandet och ånyo erhåller skattereduktion. Efter 5-årsperiodens
utgång bör medel som står kvar på skattesparkonton och skattefondkonton
bli befriade från skatt på avkastningen. För att erhålla denna skattebefrielse
bör som motprestation sparmedlen bindas i ett år. Endast medel som stått
kvar på kontot under hela kalenderåret erhållet skattebefrielse. Avkastning
på under året uttagna medel beskattas på sedvanligt sätt. Detta är enligt vår
bedömning ett rimligt sätt att hantera utträdesproblematiken. Dessutom
undviks en icke önskvärd likvidisering av sparmedlen.

Sammanfattningsvis anser moderata samlingspartiet att nuvarande skattesparande
i bank och aktiesparfonder bör bibehållas. Det finns all anledning
att låta denna framgångsrika sparform få fortsätta att växa. Vissa mindre
tekniska förändringar bör göras i skattesparandet i syfte att öka kapitalets
rörlighet, förbättra riskspridningen i de företagsanknutna aktiesparfonderna
m. m. Allemanssparande! bör inte införas då denna sparform i alla väsentliga

Mot. 1983/84:37

avseenden är underlägsen det nuvarande systemet. Dessutom leder allemanssparande!
till en icke önskvärd likviditetsuppbyggnad i hushållssektorn.

Med stöd av det anförda hemställer vi

1. att riksdagen avslår propositionen 1983/84:30,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag beträffande skattesparandet
i enlighet med vad som i motionen anförts.

Stockholm den 28 oktober 1983

ULF ADELSOHN (m)

LARS TOBISSON (m)

BERTIL LIDGÅRD (m)

INGEGERD TROEDSSON (m)

CARL BILDT (m)

INGRID SUNDBERG (m)

L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

ANDERS BJÖRCK (m)
NILS CARLSHAMRE (m)
ROLF CLARKSON (m)
ROLF DAHLBERG (m)
PER PETERSSON (m)