Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

Mot. 1983/84

36-38

1983/84:36

Nils Åsling m. fl.

Allemanssparande! (prop. 1983/84:30)

Motionens huvudsakliga innehåll (Kort sammanfattning)

I motionen framläggs förslag om en parlamentarisk utredning om
sparandet. Utredningen bör ta fram ett konkret förslag till ”privata
investeringskonton”. Dessa skall fungera så att det sparande som sker på
kontona skall vara skattefritt. Skattekredit för de insatta medlen skall
medges till dess att de lyfts från kontot.

På sikt bör det också vara möjligt att införa regler som medger att det
sparade kapitalet utan skattekonsekvenser kan överföras till annat produktivt
sparande såsom direktägda aktier, obligationer, skattkammarväxlar,
bostad, eget företag m. m. De på detta sätt överförda sparmedlen skall sedan
beskattas vid realiserandet av den produktiva investeringen.

I motionen yrkas att förslaget om allemanssparande skall avslås av
riksdagen. I stället bör det framgångsrika skattesparandet behållas. Viss
reformering av reglerna för fondernas förvaltning bör dock göras.

Utgångspunkter för sparpolitiken

Allmänt

Ett omfattande sparande inom den privata sektorn är av avgörande
betydelse för samhällets kapitalbildning och därmed för den ekonomiska
tillväxten. Genom att spara avstår vi från att konsumera ”i dag” för att
åstadkomma ett ökat konsumtionsutrymme ”i morgon”. För den enskilde
individen utgör inte sparandet i första hand ett medel att öka det långsiktiga
konsumtionsutrymmet. Det kan snarast karakteriseras som en uppskjuten
konsumtion. Det är således andra motiv än en framtida konsumtionsökning
som ligger bakom detta sparande. Det kan t ex vara ett framtida inköp av en
kapitalvara, en resa eller helt enkelt att ha en buffert för framtida
oförutsedda utgifter som utgör anledningen till sparandet.

Från samhällets synpunkt är det däremot fråga om att genom sparandet
skapa ett utrymme för investeringar som leder till ökade inkomster och ökad
konsumtion i framtiden. Det finns ett gemensamt intresse för alla att den
totala kapitalbildningen i samhället inte blir för låg och därigenom äventyrar
den framtida standardutvecklingen.

Genom de senaste årtiondenas höga inflation har det privatekonomiskt
blivit allt mindre lönsamt att spara. För att motverka detta har under senare

1 Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 36-38

Mot. 1983/84:36

år en rad åtgärder vidtagits. Det gäller olika former av skattestimulerat
sparande. Dessa åtgärder har åtnjutit ett mycket stort intresse från
allmänheten och goda resultat har uppnåtts.

Den enskilda spararen ställs dock inför en svår uppgift när han skall välja
mellan alla de olika sparformer som i dag existerar. Vilken form som är bäst i

det enskilda fallet är ofta svårt att avgöra. Ett utav problemen i detta

avseende är att det finns flera modeller för skattestimulerat sparande. För
närvarande finns följande sparformer som har inslag av skattestimulans i sina
villkor:

□ lönsparande

□ sparande i svenska statens sparobligationer

□ sparande i svenska statens premieobligationer

□ skattesparandet.

Utöver dessa sparformer gäller att den som erhållit inkomst av kapital,
exempelvis ränta, äger rätt till ett särskilt sparavdrag på 800 kr. för ogift och
1 600 för makar gemensamt. Fram till årsskiftet gällde även att en särskild
reduktion på aktieutredningar fick göras.

Skattesparandet

Det s. k. skattesparandet har blivit en framgång. Ett stort antal människor
har anslutit sig till någon av de tre sparformerna skattesparkonton,
skattefondkonton eller företagsanknutna aktiesparfonder. En kraftig ökning
noterades under 1982. (Se tabell 1).

Tabell 1

Omfattning av skattesparandet
December 1981-november 1982

Antal konton Innestående belopp (milj.

kr)

	Dec. 81	Nov. 82	Förändr.	Dec. 81	Nov. 82	Förändr.
Skattespar konton	658 300	749 800	+ 91 500	6 611	8 585	+ 1 974
Skattefond konton	307 250	450 050	+ 142 800	1 404	3 029	+ 1 625
Företagsanknutna aktiesparfonder	44 700	53 (XX)	+ 8 300	175	365	+ 190

Summa 1 010 250 1 252 850 +242 600 8 190 11 979 +3 789

Under 1983 har dock ökningstakten avtagit. Detta är en naturlig följd av de
försämringar av sparvillkoren som den socialdemokratiska regeringen

Mot. 1983/84:36

genomförde under förra hösten. Samtidigt har säkerligen den kampanj mot
skattesparandet som socialdemokraterna bedrivit, både i oppositions- och
regeringsställning, haft betydelse för denna utveckling. Utvecklingen av
skattesparandet under 1983 framgår av tabell 2.

Tabell 2

Omfattning av skattesparandet
December 1982-augusti 1983

Antal konton Innestående belopp (milj.

kr)

	Dec. 82	Aug. 83	Förändr.	Dec. 82 Aug. 83 Förändr.
Skattespar konton	752 350	785 600	+ 33 250	9 619,5 10 959,5 +1 340,0
Skattefond konto	456 700	536 900	+ 80 200	3 177,6	4 506,1 +1 328,5
Företagsanknutna aktiesparfonder	53 000	58 900	+ 5 900	380,7	465,5 +34,8
Summa	1 262 050	1 381 400	+ 119 350	13 177,8 15 931,1 +2 753,3

En jämförelse mellan tabell 1 och 2 visar att medan ökningstakten för hela
skattesparandet (helårseffekten) var över 240 000 under 1982 har den under
1983 minskat till ca 180 000. Till yttermera visso har man under augusti i år
t. o. m. kunnat notera att antalet konton har minskat (700 konton). Uppdelat
på skattespar- och skattefondkonto är minskningen i ökningstakten ca 41 000
resp. ca 22 000.

Översyn av sparformerna

Skattereformer

Det är angeläget att den negativa utvecklingen av sparandet kan brytas.
Till en del kommer detta att ske i takt med skattereformens genomförande.
Reformen får till följd en ökad försiktighet på redan gjorda åtaganden. För
de hushåll som har en mycket låg skuldsättning i dag och som genom
marginalskattereformen får betydande tillskott till sin disponibla inkomst
bör det finnas goda möjligheter till ett ökat sparande. Det är viktigt att dessa
samverkande tendenser uppmärksammas och att åtgärder vidtas för att
förstärka dem så att en ökning av sparkvoten kan komma till stånd.

Möjligheterna att finansiera budgetunderskottet på det för samhällsekonomin
minst skadliga sättet är bl. a. beroende av sparandets utveckling i
ekonomin. Om det negativa sparandet inom den offentliga sektorn

Mot. 1983/84:36

kompenseras med ett positivt sparande inom övriga sektorer behövs ingen
utlandsupplåning. Detta är inte fallet i dag, varför Sverige dras med
omfattande underskott i bytesbalansen. Under de senaste åren har en rad
åtgärder vidtagits för att öka den statliga upplåningen utanför bankerna;
bl. a. inrättades i juli 1982 en ny upplåningsform, statsskuldväxlarna.

Parlamentarisk utredning

I samband med att proposition 1977/78:165 om värdesäkert lönsparande
behandlades i riksdagen under våren 1978 beslöts att en särskild expertgrupp
skulle tillsättas för att följa och analysera utvecklingen av sparandet i
direktiven till expertgruppen, som fick namnet lönspardelegationen, angavs
att gruppen inte enbart skulle studera det införda sparsystemets utveckling
utan också analysera effekterna på övriga sparformer och på hushållssparande!
som helhet. Effekterna på sparkvotens utveckling borde belysas. Man
fick även till uppgift att föreslå de ändringar i sparsystemet som uppföljningen
gav anledning till. Slutligen skulle expertgruppen föreslå åtgärder för att
få sparmedel, som stått inne under de obligatoriska fem åren, att vara kvar i
systemet även därefter.

Ett betänkande från delegationen väntades under hösten 1982. Något
sådant avlämnades dock aldrig, uppenbarligen som en följd av regeringsskiftet.
Det är beklagligt att den hya regeringen inte ville fortsätta den
tidigare politiken för att öka sparandet. Den uppföljning som riksdagen
beställde 1978 och som utförts av delegationen blev genom detta förfarande
inte tillgänglig och kunde inte läggas till grund för en översyn av de inrättade
sparformerna.

I vår motion om åtgärder för att öka sparandet, som avlämnades under
allmänna motionstiden i år, föreslog vi att en parlamentariskt sammansatt
kommitté borde tillsättas för att göra en översyn av sparpolitiken. Vi anförde
att det borde vara möjligt att hitta former för en bred samverkan kring målet
att öka sparandet.

Någon tid efter det att vi avlämnat vår motion beslöt socialdemokraterna
att tillsätta en grupp för att utreda vissa frågor rörande stimulanser av
hushållens sparande. Gruppen blev en ren expertgrupp utan något som helst
parlamentariskt inslag. Förutsättningarna för att få en bred enighet om de
sparstimulerande åtgärderna har därigenom minskat. Vi anser att det är
olyckligt att socialdemokraterna inte följt vårt förslag från januarimotionen.
Målet att åstadkomma ett ökat sparande är så viktigt att största möjliga
enighet måste eftersträvas om formerna för att uppnå detta mål. De åtgärder
som de icke-socialistiska regeringarna har vidtagit för att öka sparandet
bekämpades av den dåvarande oppositionen vilket motverkade de eftersträvade
effekterna.

Det i propositionen framlagda förslaget är ett provisorium. Regeringen
anser att det finns ett behov av en mer omfattande översyn än den

Mot. 1983/84:36

expertgruppen utfört. Finansministern tillkännager att regeringen skall utse
en särskild sparkommitté vilken utöver planläggning och utformning av
reformen skall följa och analysera allemanssparandets utveckling. Man anför
vidare att andra uppgifter inom spårområdet kan övervägas och finansministern
avser att längre fram återkomma till regeringen med förslag till
direktiv för kommittén.

Enligt vår bestämda uppfattning är det angeläget att kommittén ges en
sådan sammansättning som vi förordat ovan och att kommittén får i uppdrag
att se över hela sparandeområdet.

Nej till ”allemanssparande!”

Allmänt

En första förutsättning för att få ordning på Sveriges ekonomi är att vi
lyckas minska de stora underskotten i budgeten och bytesbalansen. För att
lyckas med detta krävs det ett ökat sparande inom såväl den offentliga som
den privata sektorn. Statens budgetunderskott måste minska kraftigt. Från
centerns sida har vi framhållit detta med skärpa. Vi har också redovisat
konkreta förslag till hur detta skall ske, vilka dock riksdagen beklagligtvis har
avvisat. Vi avser dock att återkomma med ytterligare förslag vilka vi hoppas
nu skall kunna läggas i en mottagligare ”jordmån”.

Enligt vår uppfattning är det mindre bra att inrätta ett särskilt sparsystem
för att tillgodose ett behov som inte får bli permanent, nämligen behovet att
täcka budgetunderskottet. Det är dessutom ett förhållandevis marginellt
belopp som via allemanssparande! kan användas för att täcka budgetunderskottet.
Ett långt effektivare sätt är att minska utgifterna.

Det föreliggande förslaget innebär att statsupplåningen prioriteras framför
kapitalförsörjningen till produktionen. Det kan knappast vara någon
tillfällighet att detta görs samtidigt som man avser att via löntagarfonderna
tillföra näringslivet ungefärligen samma kapital.

Vi är också oroliga över de konsekvenser som sparsystemet har för
bankväsendet i allmänhet, och förenings- och sparbankerna i synnerhet.
Bankernas möjligheter att förmedla kapital mellan sparare och låntagare
kommer genom konstruktionen av allemanssparande! att försämras. Kopplingen
mellan sparande och möjligheten att få lån försvinner. I förlängningen
av ett sådant här system ligger möjligheten att låta alla kapitalströmmar
styras av staten. Endast den som uppfyller statens kreditförutsättningar kan
erhålla lån och därigenom möjlighet att investera och utveckla sin
verksamhet.

Förslaget missgynnar också de banker, föreningsbanksgruppen och
sparbanksgruppen, som har en stor andel enskilt sparande. Det är dessa båda
banker som har den mest decentraliserade strukturen vilket innebär att
lånemöjligheterna minskar mest för enskilda hushåll och småföretag.

Mot. 1983/84:36

Risk för minskat sparande

Det framlagda förslaget till ”allemanssparande” innebär ytterligare en
socialdemokratisk helomvändning. Det är naturligtvis positivt att regeringsinnehavet
har inneburit att man lyckats inse nödvändigheten av att särskilt
stimulera det enskilda sparandet. Det är dock svårt att inse vad som är
poängen med att nu slå sönder det väl fungerande skattesparandet. Vi är
självfallet medvetna om att förändringar av reglerna för skattesparandet är
nödvändiga när den inledande femårsperioden är till ända. Det är dock
möjligt att reformera utan att förstöra de sparrutiner som under denna tid
byggts upp.

Den socialdemokratiska regeringen har insett att skattesparandet har
obestridliga fördelar men man har av hänsyn till sin tidigare inställning inte
vågat föreslå förändringar inom ramen för detta system utan istället föreslagit
ett namnbyte och att helt nya konton skall inrättas.

Förslaget medför stora administrativa kostnader. Bankerna måste lägga
upp nya konton och utarbeta en lång rad nya rutiner. De nya kontona måste
marknadsföras och personal måste utbildas. I propositionen uppges att detta
kommer att kosta 13 milj. kr. vilket är en helt onödig utgift. Till dessa
kostnader skall så läggas bonusräntan för att få skattespararna att gå över till
allemanssparandet.

Vad som är ännu värre är den stora risken att man tappar många sparare
vid övergången. Genom den drastiska försämringen av villkoren är faran stor
att många sparare helt överger banksparandet.

Allemanssparandet innebär inte automatiskt att nysparandet kommer att
öka. Detta är märkligt eftersom den socialdemokratiska kritiken mot
skattesparandet i mycket grundats just på förhållandet att nysparandet inte
garanterats. Genom bindningskravet och stimulanserna till risksparande har
skattesparandet ändock haft positiva effekter för samhällsekonomin, vilka
inte med nödvändighet följer av den konstruktion som regeringsförslaget
givits.

Följden av att kravet på bindning tas bort blir en ökad likvidisering av
ekonomin. Vid en högkonjunktur kan detta skapa en kraftig inflationsbrasa
vilket försämrar vår konkurrenskraft och kan nödvändiggöra ytterligare
devalveringar.

Det är också negativt att ”taket” för allemanssparandet satts så lågt som till
30 000 kr. Med maximalt sparande nås denna gräns redan efter 4 år och 2
månader. Det nuvarande taket för skattefondskonton är 43 200 kr. Kritik
mot denna begränsning framförs från flera tunga remissinstanser, bl. a.
riksbanken och Allmänna pensionsfonden, l-3:e fondstyrelserna.

Mot. 1983/84:36

Centerns förslag

Privata investeringskonton

Införandet av ett nytt skattesystem, utgiftsskatt, skulle enligt vår
uppfattning verksamt bidra till ett ökat sparande. På uppdrag av 1972 års
skatteutredning utarbetade Sven-Olof Ledin 1976 en rapport (SOU 1976:62)
om progressiv utgiftsskatt. I sitt slutbetänkande (SOU 1979:91) anförde
utredningen bl. a. följande angående utgiftsskatten:

I tre viktiga avseenden synes emellertid utgiftsskattens egenskaper vara
överlägsna den nuvarande inkomstskattens. Utgiftsskattens sparstimulerande
effekter underlättar den nödvändiga kapitalförsörjningen i samhället,
utgiftsskatten förmår behandla alla inkomster lika och ger mindre möjligheter
till skatteflykt, utgiftsskatten beaktar automatiskt inflationens värdeförändringar,
varigenom inga oskäliga skattevinster eller skatteförluster behöver
uppstå p. g. a. inflationen.

Efter en motion från centerhåll tillsattes våren 1981 en kommitté (B
1981:94) med uppgift att pröva förutsättningarna för införandet av en
progressiv utgiftsskatt. Arbetet är självklart av mycket stor omfattning och
att utforma ett konkret förslag som kan bli föremål för beslut i riksdagen kan
därför väntas ta viss tid i anspråk. Vi anser dock att det utan att föregripa
utredningens arbete borde vara möjligt att göra förändringar i de gällande
skattereglerna för att uppnå några av de fördelar som ett helt genomfört
utgiftsskattesystem erbjuder.

Vi har vid flera tillfällen framlagt förslag om att möjlighet bör erbjudas alla
att göra insättningar på privata investeringskonton. Vi anser fortfarande att
ett sådant system skulle vara av stort värde. Insättningen på sådant konto
skall berättiga till en skattereduktion med 50 % av insatt belopp. Endast ett
ökat sparande skall berättiga till skattereduktion. Viss begränsning av högsta
möjliga insättningsbelopp bör införas. Skattereduktionen kvarstår så länge
inget uttag görs från kontot. När medlen lyfts, skall det åligga ifrågavarande
bank att inbetala reduktionen till statsverket. Systemet bör även kunna
omfatta sparande i aktiesparfonder.

På sikt bör det också vara möjligt att införa regler som medger att de
sparade medlen utan skattekonsekvenser kan överföras till annat produktivt
sparande såsom direktägda aktier, obligationer, skattkammarväxlar, bostad,
eget företag m. m. De på detta sätt överförda sparmedlen skall sedan
beskattas vid realiserandet av den produktiva investeringen.

Det bör bli en förstahandsuppgift för den ovan föreslagna kommittén att ta
fram ett konkret förslag till sparsystem enligt här redovisade riktlinjer.

Sedan vi första gången föreslog inrättandet av privata investeringskonton
har även från annat håll liknande förslag framkommit. I en nyligen utgiven
debattskrift har föreslagits ett system som i mycket överensstämmer med vårt
förslag. Vi är övertygade om att detta är en modell som skulle kunna få en
bred anslutning. Den är genom sin anknytning till skattereformens principer
även fördelaktig från fördelningspolitiska utgångspunkter.

Rättelse: S. 8, Hemställan 3 Står: utgiftsskattekonton. Rättat till: privata investeringskonton.

Mot. 1983/84:36

Reformerat skattesparande

Vi har ovan redovisat vår kritik mot förslaget om allemanssparande. Vi
anser inte att det finns någon anledning att avskaffa skattesparandet, tvärtom
skulle ett sådant förfarande vara negativt för sparutvecklingen.

Viss reformering av skattesparsystemet är emellertid önskvärd. Av
statsfinansiella skäl anser vi att det är nödvändigt att minska subventionsgraden
i sparandet. Vi föreslår därför att skattereduktionen för 1984 års
sparande sätts till 5 % för skattesparkontona och till 15 % för skattefondkontona.

Det bör ankomma på den ovan föreslagna utredningen att ta fram förslag
på hur skattesparsystemet skall se ut när den nuvarande femårsperioden är
till ända. Det är enligt vår uppfattning inte acceptabelt att en skattesubvention
av nuvarande storlek skall kunna erhållas två gånger för samma
sparmedel. En viss del av skattereduktionen kan sägas vara en ersättning för
bindningen av kapitalet under de fem åren. Nivån på denna ersättning bör
dock ligga lägre än den nu utgående subventionen.

Vi anser att det är rimligt att storleken på aktiesparfonderna begränsas.
Detta bör dock inte gälla de fonder som redan inrättats utan endast
nytillkommande fonder. Vi accepterar även förbättringarna av andelsägarnas
möjligheter till inflytande över fondernas aktieförvaltning. Enligt vår
uppfattning bör den kommande utredningen även undersöka möjligheterna
att inrätta företagsanknutna aktiesparfonder i icke börsnoterade aktiebo

1. att riksdagen avslår proposition 1983/84:30 såvitt avser införandet
av allemanssparande!,

2. att riksdagen reformerar skattesparandet i enlighet med vad
som förordats ovan,

3. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om tillsättandet av en parlamentarisk utredning och
inrättande av privata investeringskonton.

lag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

Stockholm den 27 oktober 1983

NILS G. ÅSLING (c)
STIG JOSEFSON (c)

INGEMAR HALLENIUS (c)
KARL BOO (c)

BRITTA HAMMARBACKEN (c)
TAGE SUNDKVIST (c)

ROLF ANDERSSON (c)
ROLF RÄMGÅRD (c)
OLOF JOHANSSON (c)