12

Motion

1983/84:35

Lars Werner m. fl.

Rätten till offentlig försvarare (prop. 1983/84:23)

I proposition 1983/84:23 föreslås att nuvarande regler för rätten till
offentlig försvarare skärps. Reglerna skall också ges en mera preciserad
lydelse. Syftet är enligt propositionen att återföra domstolarnas praxis till
den nivå som avsågs med nuvarande lagstiftning.

Vpk föreslår att riksdagen avslår denna proposition. Vi har följande skäl
för detta förslag:

1. Det kan inte anses belagt att domstolarna numera tillämpar en alltför
generös praxis när det gäller att förordna om offentlig försvarare. De
undersökningar som åberopas visar att tilltalade med offentlig försvarare har
ökat under de senaste sju åren, samtidigt som andelen tilltalade som dömts
till annan påföljd än böter eller villkorlig dom inte har ökat i samma
utsträckning. Detta förhållande kan dock, som också påpekats i ett
remissyttrande, lika väl innebära att det skett förändringar i målsammansättningen
vid domstolarna eller att domstolarna ändrat praxis i påföljdsfrågor.
Om också det är riktigt att tillämpningen blivit mera generös finns det
inte något som säger att den blivit för generös. Regeringen vill återföra praxis
till den nivå som avsågs med nuvarande lagstiftning men argumenterar inte
för varför detta skulle vara den riktiga nivån. Det finns väl i stället skäl att
anta att den praxis som utvecklats vid domstolarna stämmer bättre med
allmänhetens behov av rättshjälp än tankarna bakom en föråldrad och
dessutom oprecis lagstiftning.

2. Förslaget drabbar framför allt arbetarklassen. De som kommer i kläm
om propositionens förslag genomförs är de som inte har råd att anlita en egen
privat försvarare och som inte heller har förmåga att uttrycka sig muntligt och
därmed själva klara av eventuella vittnesförhör och pläderingar under
rättegången. Varken en aktiv processledning eller en utökning av rådgivningsverksamheten
kan enligt vår mening ersätta en försvarares bistånd vid
rättegången. Inom arbetarklassen finns de med låg lön, kort skolutbildning
och ofta också med en alltför stor vördnad för överheten. Redan i dag
kommer dessa till korta i rättsapparaten. Föreliggande förslag kommer att
förstärka tesen att rättssäkerhet heter pengar.

3. Vi anser inte att rättssäkerheten och likheten inför lagen skall kunna
inskränkas av statsfinansiella skäl. I propositionen anges en besparing om
minst 5 milj. kr. per år. Lika viktigt är dock, menar man, att bromsa
utgiftsökningen. Den ”kostnadskalkyl” som läggs fram i propositionen är
dock ytterst osäker. I flera remissyttranden pekas på faktorer som kan

Mot. 1983/84:35

13

komma att verka fördyrande, t. ex. inställda förhandlingar och flera överklaganden.

Vi anser alltså inte att det finns skäl för någon skärpning av rätten till
offentlig försvarare. En precisering av lagstiftningen, som det kan finnas skäl
att göra, bör utgå från att misstänkta skall ha rätt till offentlig försvarare.
Eventuella undantag kan sedan definieras i lagtexten. Med en sådan
lagstiftning skulle det finnas större förutsättningar för en likhet inför lagen.
Det bör i detta sammanhang påpekas att om en misstänkt döms har han
skyldighet att ersätta statsverkets kostnader efter förmåga (enligt rättshjälpstaxan).

Med hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen avslår proposition 1983/84:23,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om ett nytt lagförslag i
enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 27 oktober 1983
LARS WERNER (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) EVA HJELMSTRÖM (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk) MARIE-ANN JOHANSSON

(vpk)

minab/gotab Stockholm 1983 77084