Motion

Mot. 1983/84

34-35

1983/84:34

Jan-Erik Wikström m. fl.

Särskilda sysselsättningsåtgärder för budgetåret 1983/84 (prop.
1983/84:26)

Sammanfattning

Folkpartiet anser att arbetsmarknadspolitikens uppgift är att komplettera
den ekonomiska politiken, inte att ersätta den. Det är den ekonomiska
politiken som skall lägga grunden för varaktiga sysselsättningstillfällen.
Folkpartiet anser att detta kräver en total omläggning av denna.

Skattehöjningar skapar inga nya jobb utan slår tvärtom ut varaktiga
arbetstillfällen inom näringslivet. De arbetsmarknadspolitiska insatserna
måste därför finansieras genom besparingar på andra områden. I regeringsförslaget
finns över huvud taget ingen finansiering, vilket antingen driver upp
budgetunderskottet och därmed räntan eller också leder till skattehöjningar.

Folkpartiet avvisar förslaget om ungdomslag. Dessa skulle tvinga in
ungdomarna i kommunala halvtidsjobb i stället för att slussa ut dem i
expansiva företag. Vi anser att begränsningen till den offentliga sektorn är
felaktig, liksom förslaget att avtalsenlig lön skall utgå för de fyra timmarna. I
stället bör kommunerna stimuleras att utveckla lokalt anpassade system för
att ge ungdomarna meningsfull sysselsättning.

Vi föreslår att man låter utreda ett system med tillfällig nedsättning av
arbetsgivaravgiferna under t. ex. en femårsperiod. Under denna tid skall
avgiftsnedsättningen avtrappas, och i gengäld bör parterna på arbetsmarknaden
avtala om att ungdomslönerna ligger still. Effekten blir en konkurrensförbättring
för ungdomarna och en vidgning av den arbetsmarknad som
står till förfogande för oerfarna unga människor.

Arbetsmarknadsutbildningen måste bli mer flexibel. Ett sätt att åstadkomma
detta är att inte låsa stora resurser i lokaler, utrustning m. m. utan i större
utsträckning köpa utbildning från företagen. En kraftig utvidgning av
lärlingssystemet är ett steg i denna riktning. Vi föreslår ett system med
statsbidrag till lärlingar med 75 % första året, 50 % andra året och 25 %
tredje året. Aven yrkesutbildningen inom gymnasieskolan bör på sikt ske i
större samarbete med företagen.

Den ekonomiska politiken

I början av september i år kommenterade arbetsmarknadsministern
augusti månads mycket höga arbetslöshetssiffror i ett pressmeddelande. Där
stod bl. a:

1 Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 34-35

Mot. 1983/84:34

2

Redan på försommaren startades ett förberedelsearbete inom arbetsmarknadsdepartementet
för att finna ytterligare åtgärder mot arbetslösheten.
Detta har skett tillsammans med andra departement, eftersom vi nu måste
hitta nya vägar och utnyttja andra områden än de traditionella arbetsmarknadspolitiska.
Det är t. ex. inte möjligt att öka AMU och beredskapsarbeten
särskilt mycket mer. Under den första veckan sedan riksdagen samlats,
kommer vi att lägga en proposition med dessa förslag.

Detta uttalande skapade förväntningar om att regeringen nu skulle ha
kommit till insikt om att arbetsmarknadspolitiken inte ensam kunde skapa
varaktiga arbetstillfällen. De arbetsmarknadspolitiska insatserna kan inte
vara en ersättning för en riktig ekonomisk politik utan måste fungera som ett
komplement.

Propositionen om särskilda sysselsättningsåtgärder är nu presenterad, och
med besvikelse måste vi konstatera att något nytänkande inte har skett inom
regeringen. Det saknas fortfarande förståelse för de större ekonomiska
sammanhangen och den ekonomiska politikens inverkan på arbetsmarknaden
och dess sätt att fungera. Detta är uppenbart, bl. a. som regeringen inte
presenterar något förslag till hur de nya arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
skall finansieras. Det konstateras bara att till detta skall man senare
återkomma.

De föreslagna insatserna beräknas kosta ungefär 2 miljarder kronor.
Totalt har under det senaste året drygt 20 miljarder kronor i nya
arbetsmarknadspolitiska utgifter föreslagits. Utvecklingen på arbetsmarknaden
är trots detta synnerligen bekymmersam.

Under en lång följd av år har summan av antalet personer som är öppet
arbetslösa och som sysselsätts genom olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder
trendmässigt ökat. En viss minskning har naturligtvis skett i högkonjunkturer,
men i varje lågkonjunktur har ”toppen” legat högre än i den föregående.
Även arbetslöshetsnivån vid högkonjunkturerna har successivt stigit. Detta
tyder på att arbetsmarknaden kommit att successivt fungera allt sämre. Ett
ytterligare tecken härpå är att det vid varje högkonjunktur har funnits ett allt
större antal personer som stått till arbetsmarknadens förfogande per ledig
plats.

Arbetsmarknadens minskande funktionsduglighet framgår också av att
rekryteringssvårigheter i expansiva branscher och företag visar sig allt
tidigare i konjunkturuppgången. Redan nu har - trots rekordnivåer på den
öppna arbetslösheten och arbetsmarknadspolitiska insatser - t. ex. nära
30 % av verkstadsföretagen brist på yrkesarbetare, och bristen är ännu större
i de mest expansiva delarna av verkstadsindustrin.

Folkpartiet anser att det är nödvändigt att bryta denna utveckling. Vi har
tidigare beskrivit den allmänna ekonomiska politik som vi anser vara
nödvändig för detta (se t. ex. vår partimotion 1982/83:2432).

Den viktigaste uppgiften är att få stopp på ökningen av de offentliga
utgifterna och därmed följande skattehöjningar. Regeringens politik går i
detta avseende hittills i diametralt fel riktning. Under det första året har

Mot. 1983/84:34

3

skatterna höjts med 12-13 miljarder kronor, de offentliga utgifterna med
mångdubbelt mer, och följden är att budgetunderskottet har ökat kraftigt till
ca 90 miljarder kronor. Detta innebär sammantaget att den nödvändiga
saneringen av den svenska ekonomin nu startar från ett sämre utgångsläge.
Regeringen har ännu inte presenterat några konkreta förslag till besparingar
i de offentliga utgifterna, bortsett från allmänt tal om återhållsamhet och s. k.
avindexering. I stället förefaller man lita till skattehöjningar.

Inte heller för de nu framlagda förslagen om ytterligare arbetsmarknadspolitiska
insatser finns någon finansiering föreslagen. Det hänvisas enbart till
kommande förslag.

Folkpartiet anser att ytterligare utgifter måste finansieras med besparingar
på andra områden i den statliga budgeten. Eftersom vi anser att insatser mot
arbetslösheten måste ges högsta prioritet, finner vi det naturligt att medel för
sådana insatser anses som viktigare än många andra offentliga utgifter. Vi
menar således att omprioriteringar måste ske till förmån för de arbetsmarknadspolitiska
insatser vi föreslår. Skattehöjningar får icke komma i fråga.
Därtill måste ytterligare stora besparingar ske, så att ett rejält steg tas för att
lösa landets långsiktiga strukturella problem.

Vi avvisar således skattehöjningar som medel för att sanera statens
finanser. Skattehöjningar kommer enbart att leda till att ekonomin och
arbetsmarknaden fungerar ännu sämre än f. n. Skattehöjningar innebär
också att den privata efterfrågan minskar, vilket har till följd att privat
produktion och sysselsättning sjunker. Antalet arbetstillfällen minskar.
Eftersom det är inom den enskilda sektorn som de framtida varaktiga jobben
skall finnas, är det en felaktig politik att genom skattehöjningar slå ut jobb
inom det privata näringslivet och skapa nya inom den kommunala eller
statliga sektorn.

För att förbättra arbetsmarknadens funktionsduglighet måste också
åtgärder vidtas som ökar rörligheten på arbetsmarknaden. Detta gäller både
den yrkesmässiga och den geografiska rörligheten. Därvid har inte minst
lönestrukturen stor betydelse. Staten har som arbetsgivare viss möjlighet att
påverka denna.

Den stimulans av sysselsättning som i nuvarande läge måste ske, bör
innebära stimulans till permanenta jobb inom näringslivet. Vi har tidigare
föreslagit vissa åtgärder ägnade att stimulera de små och mindre företagens
expansion och inte minst nyföretagandet.

Den viktigaste åtgärden i detta syfte är att för all framtid avvisa förslaget
till kollektiva löntagarfonder. Dessa skulle inte bara på längre sikt förändra
vårt ekonomiska system utan de har redan på kort sikt en starkt återhållande
och hämmande effekt på näringslivets investeringar och expansionslust.

För näringslivets försörjning med riskvilligt kapital är det särskilt viktigt att
placeringar i riskkapital, dvs. aktier och liknande, blir konkurrenskraftiga i
förhållande till andra placeringar, t. ex. statsobligationer, konst, ädla
metaller. Det är därvid statens upplåningsbehov för att täcka det stora

Mot. 1983/84:34

4

budgetunderskottet som är den stora stötestenen. Det finns stor risk att
statens lånebehov kommer att driva upp räntenivån och därigenom pressa
bort näringslivet från kapitalmarknaden. En hög ränta hämmar näringslivets
långsiktigt nödvändiga investeringar, vilket inte bara försvårar och förhindrar
den nödvändiga produktionsökningen utan också hämmar sysselsättningsökningen
och verkar höjande på arbetslösheten.

Regeringen har redan föreslagit att det väl fungerande skattesparandet
avskaffas och ersätts med det s. k. allemanssparande!. Detta är enligt
folkpartiets mening att gå fel väg. Skattesparandet bör behållas. Vi
återkommer med våra förslag i detta avseende i vår motion med anledning av
förslaget om allemanssparande. Tidigare har enskilt aktiesparande försvårats
genom att riksdagens socialistiska majoritet har avskaffat skattereduktionen
för aktieutdelningar. Samma majoritet har också avvisat folkpartiets
förslag för att stödja de mindre företagen och nyföretagandet. Vi menar
emellertid att det blivit än viktigare att de sysselsättningsskapande åtgärderna
ges en offensiv och näringslivsbetonad inriktning och upprepar därför
vissa förslag.

Vi föreslår att ungdomar som väljer att på egen hand starta verksamhet i
form av egen rörelse ges ekonomisk stimulans genom att de befrias från
skyldigheten att erlägga socialförsäkringsavgifter under de två första
åren.

Vidare föreslår vi att förmögenhetsskatten på arbetande kapital i små och
medelstora företag slopas från den 1 januari 1984. Dessutom bör allt
nyföretagande temporärt befrias från den allmänna löneavgiften på 2 %.
Dessa förslag ligger väl i linje med vad som aviserats från utredningen
angående de mindre och medelstora företagens situation.

Det är folkpartiets uppfattning att de riktade arbetsmarknadspolitiska
insatserna framför allt måste ta sikte på ungdomarnas situation på
arbetsmarknaden. Det inkluderar vissa utbildningsinsatser för att stärka
ungdomarnas konkurrenssituation på arbetsmarknaden genom en bättre och
mer näringslivsanpassad utbildning och därigenom underlätta deras inträde
på marknaden.

Satsa på ungdomarna

Hittills har regeringens politik när det gäller ungdomarna på arbetsmarknaden
varit rent destruktiv. Man har slopat yrkesintroduktionen och stoppat
de kommunala ungdomsslussarna. Man har inte lyckats slutföra de av den
förra regeringen inledda förhandlingarna med parterna om en vidgning av
ungdomsplatserna till att omfatta också 18-19-åringarna. Nedskärningen av
antalet platser i högskolan har berövat flera tusen ungdomar möjligheten till
fortsatt utbildning.

I propositionen föreslås ett slags tvångssystem med s. k. ungdomslag. Det
innebär att 18-19-åringarna skall ges halvtidsuppgifter inom den offentliga

Mot. 1983/84:34

5

sektorn med avtalsenlig lön under dessa 4 timmar. Verksamheten föreslås
starta den 1 januari 1984 och successivt byggas ut så att 20 000 ungdomar kan
komma att omfattas. Kostnaden beräknas till ca 300 milj. kr., inkl. kostnader
för administration hos kommunerna och handledning/arbetsledning. Den
lagstiftning som skall reglera de närmare föreskrifterna kommer att
presenteras senare.

Det positiva i förslaget om ungdomslag är att man vill ersätta ”kontantlinjen”
med ”arbetslinjen”. Det råder inga delade meningar om värdet av att
kunna ge ungdomar ett meningsfullt arbete. En sådan ambition låg också
bakom förslaget från den förra regeringen om s. k. kommunala ungdomsslussar.

Förslaget är emellertid olämpligt utformat på flera viktiga punkter. Det är
därtill oklart på ytterligare punkter.

Förslaget innebär en lagstiftning som i praktiken kommer att ”låsa in”
ungdomarna i tillfälliga kommunala jobb i stället för att ”slussa ut” dem i
jobb inom näringslivet som kan bli varaktiga. Ungdomslagen skall enligt
propositionen enbart kunna ordnas hos offentliga arbetsgivare med det
slutliga lagreglerade ansvaret hos primärkommunerna. Denna bindning till
den offentliga sektorn anser vi vara felaktig. I propositionen sägs också att
ersättningen skall utgå med avtalsenlig lön, vilket enligt vår uppfattning
likaså är fel. Det föreslagna systemet är enligt folkpartiets mening stelbent
och föga flexibelt och kommer att försvåra tillkomsten av andra lokalt bättre
anpassade lösningar. Risken är också mycket stor att försök att finna andra
sysselsättningar eller utbildningar för ungdomarna kommer att minska och
ungdomarna därigenom bara ”stoppas undan” i mer eller mindre meningslös
verksamhet. I värsta fall skulle detta kunna pågå i två år. Det enda konkreta
resultatet blir i så fall att arbetslöshetssiffrorna friserats och det allvarliga
läget döljs.

Det är mycket osäkert om kommunerna kan åstadkomma meningsfull
sysselsättning, ens på halvtid, för 20 000 18-19-åringar. Under förra vårens
arbetsmarknadspolitiska debatt i riksdagen sade den nuvarande arbetsmarknadsministern
- då som talesman för oppositionen - att regeringen under de
senaste åren lassat över en lång rad av sina problem på kommunerna och att i
längden skulle många kommuner inte klara av detta, i synnerhet inte de med
stora arbetslöshetsproblem. Man måste fråga sig vilka dramatiska förändringar
som gör att man nu i regeringsställning anser sig kunna göra helt om
och föreslå att kommunerna genom lag skall åläggas att skaffa fram
meningsfulla jobb åt de arbetslösa 18- och 19-åringarna. Genom förslagets
tvingande karaktär är det stor risk att de arbetsuppgifter som kan plockas
fram kommer att uppfattas som och också vara ganska meningslösa.

Det är också oklart på vad sätt förslaget förhåller sig till de initiativ som
ungdomar tagit själva, t. ex. i form av ”Allfix”och ”Ring så springer vi”. Det
står i propositionen att det bör vara möjligt att stödja även verksamheter som
har vissa affärsmässiga inslag, men detta förefaller mycket oklart, både i

Mot. 1983/84:34

6

fråga om på vad sätt och till vilka belopp. Det vore mycket olyckligt om den
lagstiftning regeringen föreslår skulle medverka till att stoppa ungdomarnas
egna initiativ att skapa arbetstillfällen.

Det är också tveksamt om kommunerna kan klara det omfattande
samordningsarbete som blir nödvändigt med det blygsamma administrationsanslag
som föreslås. Detta skall dessutom räcka till handledning för
ungdomarna.

För ungdomarna måste det vara angeläget att få veta vilken status arbetet i
ungdomslagen skulle få, vilket inte framgår av förslaget. Skall det t. ex. ge
arbetslivspoäng vid intagning till utbildning? Kommer det att räknas som
kvalifikationstid för arbetslöshetsersättning om man vid 20 års ålder alltjämt
inte har lyckats få ett fast jobb?

Folkpartiet avvisar av dessa skäl förslaget om ungdomslag. Det är både
olämpligt utformat och oklart på många sätt. I stället bör kommunerna
stimuleras att utveckla de existerande system som är lokalt anpassade för att
anvisa meningsfull sysselsättning åt 18-19-åringarna. Vad ungdomarna vill
ha är inte kommunala halvtidsjobb utan varaktiga arbeten inom en
framtidsinriktad verksamhet med goda expansionsmöjligheter. Det gäller
därför att se till att arbetsmarknaden för ungdomar växer minst i samma takt
som de stora ungdomskullar som de närmaste åren kommer ut från skolorna.
Detta kräver att man förhandlar fram nya ungdomsavtal.

Det är en riktig princip att låta stödet till de arbetslösa utgå som lön eller
del av lön för utfört arbete i stället för understöd. Avtalskonstruktionen för
ungdomsjobb visar hur det kan gå till. Där är statsbidraget i de flesta fall
samma belopp som annars skulle ha utgått som KAS.

På motsvarande sätt borde nya avtal om en utvidgning av ungdomsplatserna
konstrueras. Det förutsätter ett samarbete mellan regeringen och
partema på arbetsmarknaden - utan sammanblandning av respektive roller.
Lönerna bör sättas i fria förhandlingar mellan parterna. De bör emellertid
uppmärksammas på sitt ansvar för arbetslöshetens nivå i allmänhet och
ungdomsarbetslösheten i synnerhet.

Den förra regeringen tog initiativ till förhandlingar med arbetsmarknadens
parter i fråga om ersättningen till 18- och 19-åringar vid en utvidgning av de
s. k. ungdomsplatserna. Den socialdemokratiska regeringen har uppenbarligen
inte velat fullfölja detta initiativ. Förhandlingarna har därigenom i
praktiken avbrutits utan att något resultat har kommit till stånd.

Folkpartiet anser att dessa förhandlingar med det snaraste måste
återupptas och att regeringen måste driva på för att parterna skall nå ett
snabbt resultat. Eftersom situationen på arbetsmarknaden för ungdomarna
är akut, menar vi att man bör överväga ett system som innebär att företagens
kostnader för att anställa ungdomar snabbt kommer i bättre överensstämmelse
med ungdomarnas erfarenheter och produktivitet. En möjlighet är
därvid att sätta ned arbetsgivaravgifterna. Nedsättningen bör successivt
avtrappas under t. ex. en femårsperiod. Det kan t. ex. innebära att

Mot. 1983/84:34

7

avgiftsreduktionen första året är 10 %, andra året 8 %, tredje året 6 % osv.
Avsikten med nedtrappningen är att undvika effekten att ”utrymmet” som
skapas äts upp av höjda avtalade löner för ungdomarna. Under denna tid
skulle parterna avtala om att hålla ungdomslönerna konstanta. Kostnaderna
för att anställa ungdomar skulle på detta sätt anpassas till en mer rimlig nivå
jämfört med kostnaderna för mer erfaren arbetskraft. Det innebär en kraftig
konkurrensförbättring för ungdomar och således en vidgning av den
arbetsmarknad som står till deras förfogande.

Det föreslagna rekryteringsstödet ligger väl i linje med tidigare folkpartiförslag
att stimulera företag till nyanställning inför en väntad konjunkturuppgång.
Vi tillstyrker därför förslaget om ett statsbidrag på 50 % av
lönekostnaderna under 6 månader till företag som nyrekryterar arbetslösa
personer. Vi kan emellertid inte biträda förslaget att enbart de som anvisas
arbete av arbetsförmedlingarna skall få del av rekryteringsstödet. Detta
skulle diskriminera de människor som på egen hand lyckas skaffa sig ett
arbete och således fungera som ett byråkratiskt hinder för egna initiativ. Vi
vill också varna för att effekten av det föreslagna stödet inte blir så stor som
regeringen låter påskina. Några medel utöver de 500 milj. kr. som redan finns
behöver därför inte anvisas. Om ytterligare medel skulle behövas bör
regeringen återkomma till riksdagen.

I propositionen föreslås att de enskilda beredskapsarbetena skall försvinna.
Detta anser vi vara fel. Det omvittnas från många håll, inte minst från de
mindre företagen, att enskilda beredskapsarbeten mycket ofta har lett till fast
anställning. På en liten arbetsplats är det av stor vikt att man lär känna en
person innan han eller hon får en fast plats i arbetslaget. Detta har kunnat ske
genom beredskapsarbete under 6 månader.

Vi menar därför att möjligheten att anvisa enskilda beredskapsarbeten
inte skall tas bort. De bör kunna anvisas i sådana fall då förmedlingen annars
skulle ha stora svårigheter att få en person placerad.

Arbetsmarknadsutbildningens behov av flexibilitet har på senare tid blivit
alltmer uppenbart. Därför tillsatte den förra regeringen en utredning med
uppgift att se över AMU. Resurser är låsta i lokaler, utrustning, lärarkapacitet,
m. m. för lång tid, vilket försvårar en önskvärd snabb anpassning till
arbetsmarknadens behov. Den anpassning som sker har därför oftast bestått
av att nya kurser etc. inrättas på angelägna områden med hjälp av
resurstillskott.

Även i den aktuella propositionen föreslås ytterligare resurstillskott för att
starta särskilda AMU-kurser inom datateknik och elektronik samt för att
utvidga ”starta-eget”-kurserna. Enligt folkpartiets uppfattning är kurser
inom dessa områden angelägna och bör komma till stånd. (Vi återkommer
nedan till lärarsituationen.) Vi menar emellertid att medel bör kunna
tillhandahållas genom omprioriteringar, varvid t. ex. kurser inom allmän
kontorsteknik kan dras ned. Arbetsmarknadsstyrelsen har mycket stora
anslag till sitt förfogande, och det bör vara ett naturligt inslag i planeringen av

Mot. 1983/84:34

8

hur dessa används att se till att anordnade kurser tillkommer inom de
områden där näringslivets behov och efterfrågan på arbetskraft är störst.

Ett ytterligare sätt att öka flexibiliteten inom arbetsmarknadsutbildningen
är att i större utsträckning köpa utbildning från företagen. Även detta bör
kunna ske genom omprioriteringar inom ramen för AMS existerande
anslag.

Behovet av flexibilitet gäller i hög grad också gymnasieskolans yrkesutbildning
och borde föranleda en omprövning då det gäller möjligheten för
samarbete gymnasieskola - näringsliv. I stället avsätter man oreflekterat ett
visst belopp per elev för inköp eller förhyrning av utrustning inom
dataområdet. Stimulansbidraget behövs nu, men vi anser att riksdagen bör
ge regeringen i uppdrag att skyndsamt inleda överläggningar med näringslivet
i syfte att på sikt förändra organisationen av vissa delar av yrkesutbildningen.
Målet bör vara ett gemensamt ansvar för densamma.

Det är glädjande att konstatera att socialdemokraterna äntligen börjar
ändra sin negativa attityd till gymnasial lärlingsutbildning. Skolöverstyrelsens
rapport visar en stadig uppgång i antalet elever, trots att det funnits en
mycket njugg inställning till denna typ av utbildning i socialdemokratiskt
styrda kommuner och i vissa fackliga organisationer. Likaså har kravet på att
lärlingen skall ha full lön från första dagen verkat som ett allvarligt hinder,
speciellt hos småföretagare. Regeringens förslag om ett rekryteringsbidrag
till kommunerna på 5 000 kr. per plats kommer knappast att göra någon
skillnad för den småföretagare som i tre år skall betala lärlingslön.

Folkpartiets förslag om stimulans till ökad lärlingsutbildning anknyter i sin
konstruktion till modellen för anställning med lönebidrag. Det första året,
när lärlingen är fullständigt oerfaren, utgår det statliga bidraget med 75 % av
lönen. Andra året har lärlingen tillägnat sig en del kunskaper och
erfarenheter i yrket och kan delta i produktionen. Det statliga bidraget
trappas då ned till 50 % för att tredje året utgå med endast 25 %.

SÖ:s rapport visar också att så många som 95 % av eleverna fullföljt sin
utbildning och sedan fått anställning. En utbildningstyp med så goda resultat
i vad gäller både utbildning och arbete bör inte begränsas till ett visst antal
platser som regeringen gör. Folkpartiet anser därför att statligt bidrag bör
utgå till samtliga lärlingsplatser som kan inrättas.

Under de senaste åren har planeringen av den gymnasiala utbildningen
inneburit att antalet platser på de teoretiska gymnasielinjerna skurits ned till
förmån för en ökning på de yrkesinriktade. Det har ofta inneburit att elever
som både haft förutsättningar för och helst skulle velat gå en teoretisk linje
”slagit ut” elever som haft en yrkesinriktad linje som sitt förstahandsval. När
så många ungdomar som i dag är utan utbildningsplats eller arbete anser vi
det angeläget att utnyttja mer av den kapacitet som finns för utbildning på de
teoretiska linjerna. Ytterligare 1 500 gymnasieplatser bör kunna ställas till
förfogande på teoretiska linjer.

Regeringen föreslår ett särskilt bidrag för varje elev på nyinrättad högre

Mot. 1983/84:34

9

specialkurs inom områdena datateknik och mikroelektronik. Detta bidrag
kan möjligen undanröja brister i tillgång på utrustning men förmår inte öka
tillgången på lärare.

Folkpartiet föreslår därför att fortbildningen för lärare förändras. Inom
högskolan erbjuds för 1983/84 408 kursveckor inom dataområdet. Dessa
fördelar sig på 1- t. o. m. 5-poängskurser. För läraren som skall leda en
högre specialkurs borde det finnas tillgång till kurser om åtminstone 10
poäng.

Universitets- och högskoleämbetet bör därför ges i uppdrag att skyndsamt
inkomma till regeringen med förslag till hur 150 kursveckor kan omprioriteras
till att gälla 10-poängskurser för budgetåret 1984/85. Detta skulle ge en
lärare på varje primärkommunal gymnasieskola tillgång till en sådan
kurs.

I sin första budget berövade regeringen kommunerna ett smidigt och
omtyckt instrument inom uppföljningsansvaret för de yngre ungdomarna yrkesintroduktionen.
I fortsättningen finns det endast ungdomsplatser för
ungdom under 18 år. Eftersom yrkesintroduktionen gav fortsatt arbete åt
drygt 60 % av eleverna, var det ett stort misstag att ta bort den - ett misstag
som ungdomarna får lida för.

För två år sedan uttalade riksdagens icke-socialistiska majoritet att
ungdomsplatser skulle kunna erbjudas också 18-19-åringarna. Statsbidrag
skulle utgå för detta. Förutsättningen var endast att arbetsmarknadens parter
skulle komma överens om lämplig ersättning. Fortfarande har inget avtal
träffats, och i propositionen tiger man också om möjligheten för 18-19åringarna
att få ungdomsplats. Återigen är det ungdomarna som drabbas.

I den senaste budgetpropositionen skar regeringen ned antalet platser i
högskolan med 2 380. Folkpartiets förslag i motioner under vårriksdagen
innebaren ökning med 3 380 platser. Riksdagen avslog förslaget. Vi kommer
att föra fram det på nytt.

Propositionen innehåller också ett antal förslag av mindre omfattning i
fråga om byggnadsarbetsmarknaden. Det föreslås att ytterligare medel
anvisas för byggande och utrustning av allmänna samlingslokaler, för
förbättring av boendemiljön samt för åtgärder inom områden med stor andel
outhyrda lägenheter. Därtill kommer att förslag aviseras i fråga om ett
tioårigt program för underhåll, reparation och ombyggnad på bostadsområdet
(det s. k. ROT-programmet). Det vore enligt vår uppfattning ändamålsenligt
att riksdagen tog ställning till alla dessa förslag samtidigt, så att en
samlad bedömning av läget på bostadsbyggnadsmarknaden kunde göras. Vi
avvisar därför de nu framlagda förslagen.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om finansiering av arbetsmarknadspolitiska

Mot. 1983/84:34

10

insatser med besparingar inom andra områden och ej skattehöjningar,

2. att riksdagen uttalar att kollektiva löntagarfonder är oförenliga
med vår socialt inriktade marknadsekonomi,

3. att riksdagen avslår förslaget om ungdomslag,

4. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om
ett flexibelt system för 18- och 19-åringar enligt de riktlinjer som
anförs i motionen,

5. att riksdagen begär att regeringen i överläggningar med
parterna prövar de i motionen anvisade vägarna till en generell
utvidgning av ungdomarnas arbetsmarknad,

6. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om nedsatta
arbetsgivaravgifter med successiv avtrappning enligt de riktlinjer
som anförs i motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regelsystem
för den allmänna löneavgiften och socialförsäkringsavgifterna
i fråga om nyföretagande enligt de riktlinjer som anförs
i motionen,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om slopande av
förmögenhetsbeskattningen av arbetande kapital i små och
medelstora företag,

9. att riksdagen begär att regeringen ger skolöverstyrelsen i
uppdrag att utvärdera ungdomsplatsernas utbildningsinslag,

10. att riksdagen godkänner de i motionen förordade riktlinjerna
för rekryteringsplatser med fortsatt möjlighet att anordna
enskilda beredskapsarbeten,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till statsbidragssystem
för lärlingsutbildning med 75 % första året, 50 % andra
året och 25 % tredje året,

12. att riksdagen beslutar om inrättande av ytterligare 1 500 platser
i gymnasieskolan,

13. att riksdagen begär att regeringen ger universitets- och högskoleämbetet
i uppdrag att omprioritera kursutbudet inom dataområdet
för fortbildning av lärare enligt vad som sägs i
motionen,

14. att riksdagen ger regeringen i uppdrag att skyndsamt inleda
överläggningar med näringslivet i syfte att på sikt förändra
organisationen av vissa delar av yrkesutbildningen i enlighet
med vad som anförs i motionen,

15. att riksdagen avslår förslaget i propositionen om 199 milj. kr. till
arbetsmarknadsutbildning,

16. att riksdagen avslår förslaget i propositionen om ytterligare 500
milj. kr. till Sysselsättningsskapande åtgärder,

Mot. 1983/84:34

11

17. att riksdagen avslår förslagen i bilaga 3 (bostadsdepartementet)
i propositionen.

Stockholm den 26 oktober 1983
JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)

JÖRGEN ULLENHAG (fp) KERSTIN EKMAN (fp)

KARL-ERIK ERIKSSON (fp) INGEMAR ELIASSON (fp)