4

Motion
1983/84:2975
Lars Werner m. fl.

Utredning av brott av barn under 15 år (prop. 1983/84:187)

Regeringen föreslår i porpositionen åtgärder rörande handläggning i
samband med brott begångna av barn under 15 år.

Propositionens förslag förefaller från både rättslig och soical synpunkt
starkt betänkliga. De står knappast i överensstämmelse med de linjer som på
de här berörda samhällsområdena annars sägs vara rådande.

Det är en grundtanke i modem, civiliserad rättsåskådning att barn under
15 år inte kan göras ansvariga för brott enligt de premisser som gäller för
vuxna. Barn som begår brottsliga handlingar bör därför inte heller dras in i
det ordinarie rättsmaskineriet. Polis och domstolar har sin speciella roll, och
till denna bör inte höra att förfoga över barn på det sätt regeringen föreslår.

Barn har genom sin utvecklingsnivå, sitt psyke och sina egenskaper i övrigt
en ofrånkomlig särställning i samhället. I denna sin särställning - vari ju ingår
även deras rättsliga omyndighet - har de anspråk på samhällsorganens
speciella skydd och omsorg. Ett barn som begår brott måste utifrån denna
grundsyn ses som en person, som har ett utomordentligt stort och akut
hjälpbehov. Särskilt vid mer allvarliga brott måste man utgå från att barn inte
begår sådana, med mindre deras hela situation är djupt problematisk och för
dem själva övermäktig. Det är då ett orimligt antagande att barnet skulle
vara hjälpt med att dras in i procedurer liknande dem som gäller för vuxna,
rättskapabla personer, vilka begår lagbrott.

Propositionens tanke är tydligen att den föreslagna ordningen skall bidra
till att fastställa hur brottet gått till och att klarlägga skuldfrågan.

Detta är ett syfte som i och för sig också kan tänkas ligga i barnets intresse.
Vad som emellertid måste bestridas är att syftet skulle kunna
tillfredsställande fyllas av polis och domstolar.

Barn reagerar - särskilt i situationer av det slag som det här gäller väsentligen
annorlunda än vuxna. Det gäller givetvis i än högre grad barn,
som befinner sig i en problematisk situation socialt sett. Barn har över huvud
annorlunda uttryckssätt och språkuppfattning än vuxna, liksom också ett
speciellt förhållande till gränsdragningen mellan fantasi och verklighet.

Även i och för sig kompetenta polisutredare och domare har ingen
fackmässig skolning rörande dessa ofta svårbedömda och grannlaga ting. De
har varken den kunskap om barns psykiska utveckling eller skolning i den
mycket speciella form av vittnespsykologi som krävs för att rätt bedöma
barns utsagor.

Det tycks vara regeringens mening att brottsmisstanke mot barn skall
utredas och bedömas på i princip likartat sätt som för vuxna, ehuru barn står

Mot. 1983/84:2975

5

utanför ansvars- och påföljdssystemet. Det innebär å ena sidan att man
bedömer barns gärningar i en procedur, som är anpassad till de vuxnas
förhållanden. Det innebär å andra sidan att straffriheten för barn får
motivera att de inte får juridiskt biträde under proceduren. Vi finner ett
sådant förfarande besynnerligt och rättsligt förvänt. Om avsikten är att skapa
klarhet kring en brottsmisstanke, kan detta rimligen inte gagnas av att man
upphäver den kontradiktoriska principen. Att barn inte döms till ansvar
såsom vuxna är ju inget godtagbart skäl att beröva dem rätten till juridiskt
biträde. Hur skall klarhet kunna skapas, om inte barnet har någon
kompetent person vid sin sida, som kan göra en självständig granskning och
bevisvärdering utifrån barnets synvinkel? Som särskilt stötande framstår f. ö.
att redan polisundersökningen skall kunna bilda underlag för omdöme om
barnets skuld.

Bakgrunden till regeringens förslag är att det f. n. finns en lucka mellan
rättsväsendet och socialtjänsten och att den senare inte utreder och bedömer
en brottsmisstanke mot ett barn. I den mån detta är ett problem, bör det
emellertid lösas på annat sätt. Det lämpligaste är att socialtjänsten ges sådana
resurser, att man där i psykologiskt lämpliga former förmår genom
kontakten med barnet klarlägga vad som skett. Det finns inget behov av att
överantvarda detta till polisen. Än mindre finns det skäl att låta saken
bedömas av domstol, något som ju oundvikligen leder till att barnets problem
blir känt inför offentligheten i en icke önskvärd utsträckning.

Slutligen bör det påminnas om att samhället bör se barns brottslighet som
något som i första hand skall förebyggas. Barn begår inte brott, om det
sociala skyddsnätet och samhällets uppmärksamhet är sådana, att allvarliga
problemsituationer inte hinner utvecklas. Resurserna bör därför koncentreras
på dylika åtgärder, snarare än på dem propositionen förespråkar.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslås

att riksdagen avslår regeringens proposition 1983/84:187.

Stockholm den 23 maj 1984

LARS WERNER (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)

'

•

.

minab/gotab 78689 Stockholm 1984