Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1983/84: 2957

Motion
1983/84: 2957

Lars Werner m. fl.

Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1984/85,
m.m. (kompletteringsproposition) (prop. 1983/84:150)

I årets kompletteringsproposition uttrycker regeringen stor optimism
över den ekonomiska utvecklingen. Den menar att dess politik i huvudsak
lyckats, att ”vi” på ”praktiskt taget alla områden” närmat oss de mål som
den uppställt i sin ekonomisk-politiska strategi. Vi förespeglas alltså att de
krisfenomen den svenska — och f. ö. hela den internationella - kapitalistiska
ekonomin har präglats av under mer än ett årtionde, nu skulle vara på
väg att övervinnas.

Dess värre är det inte mycket som talar för att så skulle vara fallet. Om
regeringen verkligen tror att den nuvarande konjunkturella uppgången
skulle vara inledningen till en ny längre ekonomisk blomstringsperiod
kommer den själv att bli besviken, men framför allt leder den in arbetarrörelsen
i en återvändsgränd. En konjunkturell uppgång är bara kortvarig.

De långsiktiga utvecklingstendenser som kapitalismen framkallar ställer
också krav på kvalitativt nya lösningar. Om arbetarrörelsens mål skulle
begränsas till att få in ekonomin i en tillfällig högkonjunktur överlåter den
åt storfinansen att bestämma inriktningen på framtidens samhälle. Detta
skulle innebära ett samhälle med ökande utslagning, växande ekonomiska,
sociala och kulturella skillnader, med allt mindre möjligheter till demokratisk
kontroll av en alltmer transnationellt styrd utveckling.

Sedan början på 1950-talet har den svenska ekonomin utvecklats i någorlunda
regelbundna 5-åriga konjunkturcykler. Detta betyder att det varit i
stort sett 5 år mellan högkonjunkturåren. Sedan 1960-talets mitt är det
påfallande att den årligt genomsnittliga tillväxttakten i ekonomin - cykel
efter cykel — varit i avtagande. 1960—1964 ökade BNP med 4,9% i genomsnitt
per år, 1970—1974 med 3,5%, 1975-1979 med 1,4% och 1980—1984
(inkl. den reviderade finansplanens prognos för 1984) med 1,1 %.

Tillväxttakten som prognostiseras för 1984 till 2,8 skall jämföras med att
BNP 1979 (närmast föregående ”toppår”) ökade med 3,8% och 1974 med
4,3%. Industriinvesteringarna blir 1984 ungefär lika stora som de var 1979
och endast 68,7% av vad de var 1974. Enligt den reviderade nationalbudgeten
låg kapacitetsutnyttjandet i industrin ”vid konjunkturbotten 1982 på
en historiskt sett rekordlåg nivå. Ökningen sedan vändpunkten har hittills
1 Riksdagen 1983184. 3 sami. 2957

Mot. 1983/84:2957

varit svagare än vid uppgångarna 1972-74 och 1978-79." Även om ökningen
än fortsätter en tid synes inte utvecklingen hittills tyda på en
avgörande förändring av den långsiktiga trenden.

I samma riktning pekar arbetslöshetens förändring. Trots att vi nu är
inne i en högkonjunktur kvarstår en arbetslöshet sorn är dubbelt så hög
som den som registrerades under lågkonjunkturåren på 1960-talet och
nästan dubbelt så hög som den som registrerades 1974 och 1979. Detta
trots att de arbetsmarknadspolitiska insatserna nu är betydligt mera omfattande
än tidigare. Dessa insatser är i många fall till den enskildes fromma,
men är likväl ett sätt att dölja den arbetslöshet som ekonomin eljest skulle
ha skapat.

Även om regeringens prognoser om en något minskad arbetslöshet skulle
slå in, ändrar inte heller det den långsiktiga bilden.

Hittills tycks konjunkturuppgången till stor del ha varit "exportledd",
vilket ju varit strategin. Politiken har nu helt inriktats på detta. Den
kraftiga devalveringen 1982 hyr förvisso här haft en viss effekt - men den
stora effekten är att den bidragit till en inkomstomfördelning till kapitalägarnas
förmån. Men inte heller en exportökning, som starkt bidrar till en
tillväxt av BNP, innebär någon långsiktig förändring.

Tvärtom ökar denna beroendet av den internationella konjunkturutvecklingen
— den tjänar Sveriges tillväxtsiffror i konjunkturuppgången, men
kommer å andra sidan att slå hårdare tillbaka när konjunkturerna vänder.
Man kan ju inte i längden devalvera fram en ökad export. En devalvering
är ju en förlust för folkhushållet i den meningen att man måste betala för
sin import med en högre exportvolym än förut.

Devalveringen innebär ju också en inkomstomfördelning inom landet
från hemmamarknadsproduktion och löntagare till exportindustrins kapitalister.
Den devalvering som genomförts har naturligtvis inverkat menligt
på såväl reallöner som på hemmamarknadsefterfrågan. Detta visar också
en jämförelse mellan de senaste högkonjunkturåren: den "inhemska efterfrågan”
har denna gång spelat en betydligt mindre roll för uppsvinget än
tidigare.

På en punkt avviker den innevarande högkonjunkturen tydligt från den
1979 och i någon mån från den 1974. Det gäller företagens vinster och
inkomst- och förmögenhetsfördelningen. Denna gång har det skett en
mycket kraftig ökning av företagsvinsterna och av de stora förmögenhetstillgångarna.
Inte bara den statliga politiken utan även hela det kapitalistiska
samhällets etablissemang har eftersträvat detta. Profiterna har också
ökat på lönernas bekostnad. Enligt den officiella statistiken (rev. nationalbudget
tabell 8:5) utgjorde tillverkningsindustrins "lönekostnad” 1977
85% av förädlingsvärdet, medan man förväntar sig att den skall utgöra
endast 68% 1984. Det anmärkningsvärda här är att löneandelen minskade
med 7,3 procentenheter under 6 år av borgerliga regeringar medan den
förväntas ha minskat med 9,7% efter 2 år med en socialdemokratisk

Mot. 1983/84:2957

regering. Företagens vinster beräknas i år bli högre än vad de var 1974 det
år då företagen sades göra stora ”övervinster”. Samtidigt har det skett
en enastående förmögenhetsuppräkning framfor allt för aktieägarna. Bara
under tiden efter valet 1982 har aktieförmögenheten ökat med mer än 150
miljarder kronor, vilket bara till en mindre del beror på ”nyemitterade”
aktier.

Denna utvecklings ”andra sida” har varit så sänkta reallöner för de
arbetande att flera måste få sociala bidrag för att klara sin försörjning och
att den sociala segregationen i samhället tilltagit. Dessa förhållanden har
också bildat en materiell grund för den propaganda för mera individualism,
egoism och hänsynslöshet som de borgerliga krafterna bedriver, framför
allt med SAF och de borgerliga högerkrafterna i spetsen.

Denna kraftiga omfördelning av samhällets produktion till de arbetandes
nackdel har skapat ökade finansiella tillgångar hos många storföretag. De
likvida tillgångarna i näringslivet bedöms vara av storleksordningen 160
miljarder kronor - vilket är mer än dubbelt så mycket som det statliga
budgetunderskottet. Likväl har detta inte lett till någon påtaglig och långsiktig
investeringsuppgång inom landet. Vad som däremot har skett är en
kraftig ökning av kapitalexporten. 1983 beviljades av riksbanken tillstånd
till direktinvesteringar på nära 12 miljarder kronor, vilket i volym mätt
(dvs. sedan inflationen räknats bort) innebär mer än en fördubbling av
dessa tillstånd mot 1979. Under det första kvartalet av 1984 synes utlandsinvesteringarna
ha fortsatt att öka.

lil

Den högkonjunktur vi nu är inne i tycks således inte utgöra någon
vändpunkt för den svenska ekonomin. De tendenser till stagnation som
blivit allt tydligare under det senaste årtiondet lever kvar även om de
tillfälligtvis skyls över av den konjunkturella uppgången. Efter 1984 kommer
1985 och 1986.

Högkonjunkturen är inte heller framkallad av regeringspolitiken. Även
om regeringen genomförde devalveringen vid ett konjunkturläge där det
svenska exportkapitalet kunde dra fördelar av denna, så har regeringen i
övrigt fört en tillväxtåt,erhållande politik. Enligt den reviderade nationalbudgeten
var den finanspolitiska effekten av statens ekonomiska göranden
negativ för BNP-tillväxten 1983 och kommer i än högre grad att bli det
1984. Den tillväxthämmande eller ”kontraktiva” effekten uppmättes för
1983 till 1,4% och beräknas 1984 bli 2,2% vad gäller den statliga verksamheten.
Då vår BNP produceras av ca 4,2 miljoner ”sysselsatta” kan man
hävda att varje procentenhet av BNP motsvarar 42000 sysselsatta. Den
kontraktiva verkan av den statliga politiken skulle således öka arbetslösheten
med ungefär 90000 personer.

Regeringspolitiken - såväl före som efter 1982 - har aktivt bidragit till
den kraftiga ökningen av företagens vinster och den alltmer ojämna förmo

Mot. 1983/84:2957

genhets- och inkomstfördelningen. Den storu devalveringen i början av
oktober 1982 accentuerade starkt denna utveckling. Tendenserna till en
allt aktivare statlig inkomstpolitik mot de arbetandes fackliga intressen har
förstärkts.

Denna politik för att hålla nere lönerna utgår ifrån föreställningen att det
är de arbetandes löner som driver på inflationen. Detta är en borgerlig
klassposition, som grovt förenklar och förfalskar verkligheten. Vi lever
inte i de nationalekonomiska läroböckernas idylliserade och till matematiska
formler anpassade värld. Vi lever i klasskampens realiteter i ett monopolkapitalistiskt
samhälle. Monopoliseringen inom näringslivet möjliggör
för de stora företagen att trissa upp priserna för att därigenom tillskansa sig
ökade profiter. Om en löneökning utöver produktivitetshöjning leder till
ökade priser beror på styrkeförhållandena på marknaden och i klasskampen.
Det finns häri ingen fix automatik. Vidare är det en rad faktorer som i
det moderna kapitalistiska samhället pressar fram inflation. Dit hör de
ökade utgifterna för varucirkulationen - reklam, PR och växande administration
- de alltmer utpräglade parasitära dragen hos kapitalismen med
mera av spekulation, kredithandel och ränteocker. den tilltagande transnationaliseringen
och den därigenom växande makten för de stora internationella
koncernerna.

Det går således att öka löner på profiternas bekostnad utan att detta
skulle leda till inflation. Utvecklingen under de senaste åren har emellertid
entydigt varit den motsatta: Profiterna har ökats på lönernas bekostnad.
Löneökningar har varit en nödvändig försvarskamp för att de arbetandes
andel av produktionsresultatet inte skulle ha krympt mera än vad som
faktiskt skett.

Utgångspunkten för regeringens anti-inflationspolitik är därför felaktig.
En politik som syftar till att hålla tillbaka lönerna leder inte till att inflationens
orsaker undanröjs. Däremot kan flera av de konkreta åtgärder regeringen
nu vidtagit eller föreslår låta sig inordnas i en politik för omfördelning
till de arbetandes förmån om angreppen på lönerna utmönstras. Ett
effektivt pris- och hyresstopp som regeringen nu genomfört kan försvåra
för kapitalägarna att omedelbart reellt urgröpa värdet av löneavtalen något
som vi många gånger förordat i polemik mot regeringspartiet. Det
kan också anses befogat med stopp för höjningar av aktieutdelningarna och
en särskild likviditetsdeposition från företagen även om dessa åtgärder
som de nu är utformade främst innebär en tidsförskjutning eller ett villkorsuppfyllande
för att kapitalägarna skall få åtnjuta sina högre profiter.
Men ses hela ”regeringspaketet” som en del i en löneåterhållande politik
blir dess följd att arbetare och tjänstemän skall avstå löneökningar, medan
kapitalet under en tid icke får höja priser, hyror eller disponera en del av
sitt kapital. Den fördelningspolitiska effekten av regeringens förslag blir
alltså beroende av hur lönekampen utvecklas. Regeringens egen strävan
här - utifrån dess felaktiga inflationsteori - är att hålla nere lönerna,

Mot. 1983/84:2957

varigenom de arbetande i det långa beloppet skulle förlora också på detta
paket. Åtgärderna mot företagen är till stor del illusoriska genom sin
tidsbegränsade karaktär. De måste ha en delvis annan utformning och vara
insatta i en annan strategi. Dessutom kan den föreslagna depositionen från
kommunerna för många kommuner innebära en direkt verksamhetsneddragning.
Också en sådan drabbar mest arbetarklassen.

Regeringen påstår själv att dess "krispolitik" på kort sikt innebär "vissa
fördelningspolitiska påfrestningar”. För att motverka detta har den genomfört
vissa skattejusteringar. Men den mycket starka förmögenhetsövervältringen
och -koncentrationen till landets överklass har fortsatt och
knappt påverkats av de vidtagna justeringarna. En åtgärd fick på kort sikt
t.o.m. motsatt verkan. När omsättningsskatten infördes på aktiehandeln
reagerade börsen med ett "glädjesprång” och ökade aktiekurser, därför att
förslaget var så blygsamt.

Huvudmålet för regeringen har dock varit att öka "lönsamheten" för
företagen, t.o.m. dess löntagarfonder fick i slutändan som huvudmotiv att
de skulle få arbetarna att acceptera ökade vinster. De skattejusteringar
som regeringen därför vidtagit som riktat sig mot kapitalägarna har därför
mer varit ett sorts spel för att bedåra publiken än de varit mera allvarligt
syftande att motverka förmögcnhetsövervältringen — ett spel som stundom
dock är bättre än inget spel alls.

Det sagda innebär inte att arbetslösheten och de ökade klyftorna skulle
vara följden främst av den förda regeringspolitiken. Arbetslöshet skapas
av den kapitalistiska ekonomins funktionssätt, dess konkurrens, kapitalkoncentration
och dess samhälleligt sett planlösa utveckling. Hur klassklyftorna
förändras beror i grunden på styrkeförhållanden mellan samhällsklasserna.
Men regeringspolitiken är inte bara ett passivt uttryck för
dessa förhållanden utan kan också gripa in och påverka dem.

I de analyser som ligger bakom regeringens politik torgför man tankegångar
som alltmer ligger i linje med de borgerliga föreställningarna - även
om dess politiska praktik ännu inte helt fullföljer en sådan linje.

Det finns dock en alltför stark tendens att regeringen är på väg bort från
att strida för sådana klassiska mål som full sysselsättning och rättvis
inkomstfördelning. Detta kommer till praktiskt uttryck i regeringens allmänna
ekonomiska politik. Det kan också framläsas ur "nya" ideologiska
strömningar som nu gör sig alltmer breda inom regeringspartiet. I regeringens
långtidsutredning - främst författad av dess ekonomiska experter sänks
sysselsättningsambitionerna till att få ned arbetslösheten till 2%
(dvs. ca 85000 öppet arbetslösa). Den alltid - åtminstone pliktskyldigt återgivna
målsättningen för den ekonomiska politiken om rättvis inkomstfördelning
har i samma skrift ersatts med "god lönsamhet i näringslivet”.
Kanske har ärligheten vunnit på detta - men som uttryck för en ideologisk
och politisk förändring av en arbetarregering är det allvarligt.

Mot. 1983/84:2957

Detta är inte sagt för att misskreditera regeringens avsikter. Den vill
förbättra Sveriges ekonomi utan att ändra det ekonomiska systemet. Den
vill visa att den effektivare kan regera det borgerliga samhället än de
borgerliga partierna. Den vill visa att den kan skapa bättre betingelser än
dessa för det svenska kapitalets tillväxt. Den står i detta arbete starkare
och självständigare gentemot kapitalet än de borgerliga partierna. Men då
den nöjer sig med att skapa förbättrade tillväxtbetingelser inom det rådande
systemets ramar kan den inte ingripa i denna tillväxts kvalitativa
sidor. Ett sådant ingripande kräver förändringar av det ekonomiska systemet
och dess maktförhållanden. Den nya teknik, med vars hjälp kapitalet
rationaliserar för att öka inte bara vinster, utan också kontroj! över de
arbetandes arbete, för att än mer förvandla de arbetande till teknologins
bihang, för att än mer dela upp samhällets ekonomiska liv i styrande,
styrda (och allt fler utslagna), kan inte utan ändrade maktförhållanden
användas för att stärka de arbetandes position i arbetet och samhället.
Ändrade maktförhållanden uppnås inte genom försök att bygga upp en ny
klassamarbetsanda. Visserligen kan samarbete med dem som vill öka sin
övermakt och fördjupa folkets maktlöshet på kort sikt synas vara det minst
konfliktfyllda. Men vilka framtida förhållanden utvecklar sig därur? 1984
är inte 1938.

De utvecklingsdrag som skapar den långsiktiga kris kapitalismen är inne
i är intimt sammankopplade. Med kapitalets tilltagande koncentration och
monopolisering följer en alltmer internationellt förgrenad verksamhet.
Denna process har underlättats av - och underlättat - den starka teknologiska
utvecklingen såväl inom kommunikationer som produktion.

Denna kraftiga tillväxt av produktivkrafterna används främst för en allt
intensivare rationalisering. Detta får på flera plan vittgående följder för
samhällets utveckling och för arbetets roll. De nya tekniska landvinningarna
minskar behovet av vissa kategorier lönarbetande. Ett av deras huvudsyften
är ju också att minska de arbetandes antal som behövs för en given
produktion. Samtidigt har de tekniska landvinningarna förstärkt möjligheterna
till en uppdelning av många arbetsuppgifter i förenklade delmoment.
Detta inte bara degraderar yrkesarbetet inom stora delar av produktionsapparaten,
det möjliggör också en utflyttning av tekniskt avancerad produktion
till länder där lågutbildad, rättslös och hänsynslöst underbetald
arbetskraft kan utnyttjas. Detta i sin tur förstärker tendenserna till ekonomisk
stagnation för produktionen inom vissa delar av de utvecklade ländernas
näringsliv, skärper transnationaliseringen, men också kampen mellan
monopolen. Samtidigt skapar det nya sociala siktningar inom de utvecklade
länderna och ökar tendenserna till såväl utslagning som till yrkesmässig
segregation mellan dem som kommenderar den nya teknologin och
dem som underordnas eller riskerar slås ut av den.

Mot. 1983/84:2957

1 sig förklarar denna av de transnationella storbolagen styrda nya internationella
arbetsdelning bara delvis de "strukturella" problemen i de
utvecklade kapitalistiska länderna — eller rättare — för dessas arbetskraft.
Själva monopoliseringen sätter också gränser för produktionens expansion.
vilket bidrar till den på lång sikt avtagande tillväxten. Monopolen vill
inte förstöra sina monopolpriser med en alltför kraftig produktionsexpansion
- samtidigt verkar de också för en total dämpning av utvecklingen av
de arbetandes köpkraft, vilket skärper motsättningen mellan produktion vad
som kan produceras - och vad som kan konsumeras till monopolens
priser. Dessutom minskar monopoliseringen vad man kan kalla lågkonjunkturernas
"sanerande" karaktär. Lågkonjunkturer är kapitalförstörande
men skapar utrymme för nya investeringar och därmed ökad expansion
när ekonomin går in i högkonjunktur. Men många av de dominerande
storföretagen kan nu möta konjunktursvängningar med variationer i sitt
utnyttjande av sin produktionsförmåga (kapaciletsutnyttjandet). Först när
kapacitetsutnyttjandet är mycket högt tar expanderande nyinvesteringar
fart - men mycket tyder på att konjunkturen numera är så nära sin vändpunkt
när investeringarna skjuter fart. att dessa snart mattas. På litet sikt
leder detta till allt tydligare stagnationstendenser.

Vi står alltså mitt uppe i en väldig utveckling av mänsklighetens produktivkraft,
i en — som det stundom heter - "teknisk vetenskaplig revolution'4
som skulle kunna bana vägen för helt nya förutsättningar för vårt
arbete och vår produktion. Aldrig förr har möjligheterna varit så stora att
befria världen från fattigdom och skapa ett bra liv för alla folk. Men den
nya teknologin används i den kapitalistiska världen för att stärka de stora
monopolens makt och för att försvaga arbetarklassens ställning. Den nya
teknologin skulle kunna användas för att mildra världens annalkande resurs-
och miljökris men används i händerna på de stora monopolen till
förstärkt rovdrift. Dess resurser mobiliseras också för nya förintelsemedel
för den militära kapprustningen.

I förening med monopolkapitalismens övriga utvecklingsdrag har den
nya utvecklingen skapat en växande kvardröjande arbetslöshet och krympande
realinkomster för de arbetande. I de utvecklade kapitalistiska industriländerna
finns en registrerad arbetslöshet på över 30 miljoner - och
skulle vi därtill räkna förhållandena i de av kapitalismen kontrollerade uländerna
skulle vi få räkna arbetslösheten i hundratals miljoner. I den mest
utvecklade kapitalistiska nationen USA mäter den registrerade arbetslösheten
omkring 10 miljoner och antalet som tvingas dra sig fram under
existensminimum uppskattas till 35 miljoner.

Vi kan alltså se att en vetenskaplig teknisk process som skulle kunna
frigöra oanade möjligheter till social blomstring snarast blir till en boja för
stora delar av folken när den styrs av de stora monopolen.

I denna situation arbetar borgerligheten för än friare förhållanden för de
stora monopolen och för att den sociala segregeringen skall slå ännu

Mot. 1983/84:2957

hårdare än vad den gör. Borgerlighetens strategi är ett med de transnationella
bolagens intressen. Den vill som led häri minska den offentliga
sektorns sociala verksamhet, öka området och möjligheterna för privat geschäftsverksamhet.
få bort mesta möjliga av samhällelig kontroll av storföretagens
verksamhet. Den predikar ihärdigt individualism och egoism och
söker på olika sätt att luckra upp de arbetandes solidaritet, sammanhållning
och fackliga organisering. Detta har starkt bidragit till tendenser till
kulturell upplösning, en förråad hänsynslöshet mot medmänniskor, en
groende fascistisering, och en förvärrad kriminalitet. Samma borgerlighet
vars ideologiska apparater bidrar till dessa tendenser förfasar sig ofta över
omoralen. Den kräver på en gång mera individualism och egoism under
namn av frihet och mera polis för att ta hand om vissa av denna propagandas
extremprodukter.

Borgerlighetens propaganda får en materiell grund i de förändringar som
kapitalismen åstadkommer i den otrygghet och känsla av maktlöshet som
följer i den militära rustningens, transnationaliseringens och monopolismens
fotspår. Krisen och stagnationen slår också mot delar av befolkningen,
det är bara en minoritet som är arbetslös, bara en minoritet som måste
gå till det sociala, bara en minoritet som slås ut. Däremot finns det också
en minoritet av nyrika spekulanter och personer som gör stora klipp.
Denna verklighet skapar ett klimat gunstigt för individualistisk propaganda.

Mot hela denna process av transnationalisering, mot användandet av
den nya teknikens stora möjligheter för så många destruktiva ändamål som
nu och för att skapa ytterligare sociala klyftor och degradera arbetet,
måste arbetarrörelsen utveckla en motstrategi. Av en sådan finns det inte
ett spår i regeringens ”tredje väg-strategi", som enbart tar upp konjunkturpolitiska
aspekter, utan att vidröra de livsavgörande utvecklingsdrag
som nu verkar. Generationers sociala och politiska kamp kan gå förlorad
om arbetarrörelsen inte utvecklar en strategi för samhällelig förnyelse i
strid mot de destruktiva tendenser den tekniskt vetenskapliga revolutionen
i det transnationella kapitalets händer frammanar.

Den ekonomiska politiken måste i denna situation utgå från följande
strategiska huvudmålsättningar:

1. att säkra ett nationellt oberoende och en ram för en självständig
ekonomisk politik och motverka transnationalisering och de transnationellt
verkande fmansimperiernas inflytande över ekonomin,

2. att bekämpa den långsiktiga tendensen till en växande reservarmé av
arbetslösa och undersysselsatta och erövra full sysselsättning som tryggar
allas rätt till ett meningsfullt arbete,

3. att hindra en fortsatt försvagning av lönarbetarnas ställning i samhället,
att stoppa tendenserna till ökad segregation och att minska klassklyftorna
och med målsättningen att avskaffa klassamhället.

Mot. 1983/84:2957

4. att genomgripande demokratisera samhället genom att erövra storkapitalets
nyckelpositioner och därmed skapa ett ökat folkligt inflytande över
landets ekonomi och utveckling,

5. att ge den tekniskt-vetenskapliga omvälvningen - och särskilt den
”nya” elektroniken — en demokratisk karaktär ägnad att främja jämlikhet,
social rättvisa och de arbetandes överblick och kontroll över sin arbetssituation,

6. att försvara den offentliga samhällsverksamheten mot kapitalistisk
privatisering, vilken främjar den sociala segregationen, men samtidigt utveckla
en offentlig verksamhet som befrias från förmynderi och stelbenthet,
som bygger på folkligt inflytande och kontroll, som befordrar
rättvisa och effektivt gagnar medborgarna.

En politik som syftar till att uppnå dessa strategiska målsättningar kan
inte förlita sig på att kapitalets exportindustrier skall utgöra huvuddrivkraften
i den ekonomiska utvecklingen. Det privata storkapitalet lösgör sig
alltmer från sin nationella grund. Den långsiktiga utvecklingen pekar på
alltmer av transnationalisering och utrationalisering av mänskligt arbete.
Därför måste kapitalbildning och investeringar i växande grad ställas under
samhällelig kontroll och organiseras i samhälleliga former under demokratiskt
inflytande. Ett minimikrav att utgå ifrån är att den nuvarande valutalagstiftningen
tillämpas restriktivt mot utlandsinvesteringar och kapitalexport.
Samtidigt måste det föras en aktivt arbetsskapande politik inom
landet. Regeringen bör därför utarbeta en plan för produktionslivets framtida
utveckling. Denna plan kan inte bara vara passiva prognoser av
förmodad utveckling eller framräknande av vad man tror krävs för en viss
utveckling under förutsättning av socialt status quo, som de nuvarande
s. k. långtidsutredningarna. Den måste ha direkt aktiva element.

Ett sådant är ett utarbetande och genomförande av ett nationellt industriprogram
i samhällelig regi. Detta bör vara av storleksordningen 100000
jobb för att motverka den långsiktiga krympningen av industrisektorn.
Men framför allt måste det vara av denna storleksordning för att en allt
större andel av den framtida industriproduktionen skall vara föremål för
medvetet tänkande och politiska beslut. Detta industriprogram bör dels
betjäna en utvidgad offentlig verksamhet genom utvecklande av kollektiva
transporter och kommunikationer, genom utvecklande av inhemska och
förnybara energikällor, genom utvecklande av nationell micro- och datorelektronik.
Dels bör det komplettera våra basnäringar genom att innehålla
t. ex. järnsvampverk (i landets malmområden), vidareförädling av sågverkens
produkter. Dessutom bör det möjliggöra hemmaproduktion av nu
importerade komponenter till den svenska verkstadsindustrin. Den inhemska
produktionen av tekovaror bör utvecklas så att den motsvarar den
beslutade 30-procentiga självförsörjningsgraden.

Mot. 1983/84:2957

Ett annat aktivt arbetsskapande element är en planmässig utbyggnad av
den offentliga sektorn, för att skapa en förbättrad infrastruktur och bättre
social miljö för landets framtida utveckling. Områden som ter sig särskilt
angelägna för utbyggnad är undervisning och forskning, transportväsende
och kommunikationer, hälsovård, omvårdnad av äldre och barn samt
kultur. Denna utbyggnad fordrar en budgetpolitik som inte gör det statliga
budgetunderskottet till den stora fixpunkten förden ekonomiska politiken.
Statsskulden är till stor del en form för sparandet i samhället. Problemet
med den är främst att de räntor som betalas på statsskulden bidrar till en
ojämnare inkomstfördelning, eftersom det är företag, banker och penningstarka
personer som har stora möjligheter att — utöver statliga kreditinstitut
— placera sina tillgångar i statspapper. Förvisso måste det hushållas
effektivt med de offentliga medlen — men en allmän nedskärnings- och
åtstramningspolitik hämmar den nationella ekonomins tillväxt (såsom redovisats
i det föregående). Den banar också väg för privatiseringar, vilka
förstärker den sociala segregationen. En tillväxtbefrämjande politik, en
politik för allas rätt till arbete och goda inkomster minskar automatiskt
budgetunderskottet. Men dessutom finns stora ekonomiska tillgångar koncentrerade
hos landets storförmögenhetsinnehavare och storbolag som
används på ett för samhället icke konstruktivt sätt. Denna överlikviditet
och dessa spekulationspengar bör i ökad omfattning dras in till det allmänna
för att möjliggöra en utbyggnad av den offentliga verksamheten och
snabbt sätta flera människor i arbete, vilket i sin tur förstärker folkhushållet.

En utbyggnad av den offentliga sektorn betyder alltså inte nödvändigtvis
en ökad lånefinansiering. Den kan ha en expansiv effekt på samhällsekonomin
utan att underskottet ökar. Men minskning av budgetunderskottet är
inte ett självständigt centralt mål. Det avgörande är samhällsnyttan och
effekten för den ekonomiska utvecklingen.

En viktig del i den offentliga verksamhet som har direkt betydelse för
folkets liv har den kommunala sektorn - kommuner och landsting. Efter
1980 har gång efter annan olika neddragningar gjorts av statliga bidrag till
kommunernas verksamhet. Detta har lett till neddragningar på många
områden. En av de mest kännbara åtgärderna därvidlag har varit indragningen
av den kommunala beskattningsrätten av juridiska personer. I en
motion som vi väckt med anledning av propositionen om kommunal ekonomi
har vi visat hur denna beskattningsrätt bör återföras till kommunerna.

Ett sådant återförande innebär möjligheter till en förbättrad kommunal
verksamhet under 1985 och därigenom möjlighet till nya arbeten.

De arbetsmarknadspolitiska medel som nu finns präglas alltför mycket
av tjänstvillighet mot kapitalet och provisorier. Arbetsmarknadspolitiken
måste mera inriktas på att skapa mera av bestående arbeten. Det gäller
också att se till att arbetsmarknadsåtgärder kan organiseras på flerårsbasis

Mot. 1983/84:2957

för att möjliggöra säkrare anställningsförhållanden och en bättre framförhållning.
Det är också nödvändigt att förhindra att arbetsmarknadspolitiken
nu utvecklas till en ny folkomflyttningspolitik. Visserligen är det bra
för människor som tvingas flytta av arbetsmarknadsskäl att de kan få ett
förbättrat flyttningsbidrag. Men politikens huvudriktning måste vara att
flytta arbetsplatser till de områden där de arbetande bor. En ökad folkomflyttning,
med allt vad en sådan kan betyda av kulturell och social rotlöshet
eller skärpta ekonomiska problem för avfolkningskommuner, måste motverkas.
Vid utvecklandet av det nationella industriprogrammet och vid en
planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn - som vi förespråkat i det
föregående - bör därför regionalpolitiska hänsyn väga tungt.

Inom ramen för arbetsmarknadspolitiken lägger regeringen ett par delvis
nya förslag i kompletteringspropositionen. Dels skall det s.k. Örebroprojektet
för ungdomsarbete få stöd som försöksmodell. Vi har inget att erinra
mot delta, men anser att fler kommuner bör få möjllighet att vara försökskommuner
för liknande projekt. Dels föreslås att staten på försök under ett
par år skall lämna ett särskilt bidrag till arbetslösa som startar egen verksamhet.
Visserligen är detta ett förslag som kan få en mycket begränsad
effekt - i bästa fall 1 000 personer — men det kan i glesbygder vara den
enda möjligheten för arbetslösa att kunna stanna kvar på hemorten. Dessa
medel bör, enligt vår åsikt, dock främst få den inriktningen att de stimulerar
kooperativ verksamhet.

Verksamheten med ungdomslag har visat att det går att få fram arbetsmöjligheter
för ungdom. Skall reformen utvecklas till något rejält positivt
för de arbetslösa ungdomarna bör alla ungdomar i ungdomslag få arbeta
full tid.

För att förverkliga en mer planerad ekonomisk utveckling och för att
uppnå en effektiv kontroll av kapitalrörelser och kreditmarknad och för att
bättre kunna styra investeringarna efter samhällelig nytta bör de privata
affärsbankerna, försäkringsbolagen, investmentbolagen och övriga kreditinstitut
nationaliseras. Regeringen bör nu få i uppdrag att tillsätta en
utredning som förbereder denna nationalisering.

Ett annat nödvändigt ingrepp i den rådande ägande- och maktstrukturen
hänger ihop med den vetenskapligt-tekniska omvälvningen. För att kunna
ge denna nya teknik en inriktning som står i överensstämmelse med folkflertalets
behov och intressen och nationens självständighet är det nödvändigt
att det utvecklas en samhällsstyrd datorindustri och att storföretagen
inom elektronikområdet nationaliseras eller på annat vis ställs under en
strikt samhällelig kontroll. De konkreta formerna för detta bör utredas.

Samtidigt är det nödvändigt att de arbetande får ett inflytande över
införandet av ny teknik i arbetslivet. Ny teknik och arbetsorganisation bör
därför bara införas med fackets godkännande. Denna fackliga vetorätt
måste stärkas genom fackliga möljligheter att styra teknisk utveckling,
t. ex. genom att fackföreningar får rätt att använda egna forskningskon

Mot. 1983/84:2957

sulter som skall bedriva partsforskning kring ny teknik. Samtidigt är det
nödvändigt att den nya tekniken inte får tränga ut grundläggande yrkeskunskaper.
Samtidigt som yrkesutbildningen därför bör ge insikter i datatekniska
tillämpningar inom varje yrkesområde får de grundläggande yrkeskunskaperna
icke fuskas bort. Att möta den tekniskt-vetenskapliga
omvälvningen med åtgärder som de förordade är nödvändiga för en demokratisering
av arbetslivet.

De vinster som görs med den nya tekniken måste komma hela samhället
till del. De måste användas för att förkorta arbetsdagen till sex timmar.
Eftersom det kraftigt skulle minska deltidsarbetet är ett genomförande av
sextimmarsdagen en reform av stor betydelse för jämlika villkor för kvinnor
och män. Man kan med visst fog säga att en massarbetslöshet är en
arbetstidsförkortning som vissa av de arbetande får bära och betala —
kampmålet måste vara en arbetstidsförkortning utan lönereducering för
den stora majoriteten av lönarbetande. Denna bör ha genomförts före
1980-talets slut.

En förkortning av arbetstiden ger flera möjligheter att få arbete inom
såväl industri som offentlig sektor. Det betyder inte att arbetslösheten kan
avskaffas genom delning av den tillgängliga mängden arbete. Den skapas
genom de motsättningar som präglar den kapitalistiska produktionsordningen.
Tendensen att minska mängden mänskligt arbete fortsätter, oavsett
arbetstidens längd. Men en övergång till sextimmarsdag kan i ett givet
läge medföra en engångsökning av antalet i produktionen verksamma. I
den meningen ger reformen fler jobb. Den påskyndar också utvecklingen
mot en ny arbetsorganisation som står i överensstämmelse med de strategiska
mål som ovan angivits.

Utvecklingen f. n. är att arbetstiden utvecklas alltmer ojämnt mellan
olika individer: medan reservarmén av arbetslösa på lång sikt tenderar att
växa ökar mängden övertidsarbete, som tas ut av dem som har jobb,
mycket starkt. 1983 anses övertidsarbetet ha ökat med 33%. Denna tendens
hos storföretagen att ta ut mer övertid bidrar till att konservera och
förvärra arbetslösheten. Regeringen måste därför få i uppdrag att skyndsamt
framlägga ett förslag till ändring i arbetstidslagen som begränsar
rätten att ta ut arbetskraft till övertid. Detta skulle kunna bereda tiotusentals
möjlighet till arbete.

Kampen för kortare arbetstid innebär en omfördelning av de vinster som
görs genom ny teknologi och en höjning av produktiviteten. Men det
behövs också en stor ekonomisk omfördelning för att bryta den pågående
trenden att alltmer svindlande resurser förs över från de lönarbetande till
främst de kretsar och institutioner som utgör storkapitalet och/eller bedriver
den alltmer omfattande spekulationen.

Detta historiskt nästan enastående berikande av landets överklass har
ägt rum samtidigt som det för folket predikats att alla måste dra åt svångremmen
för att klara landet ur krisen och denna rem i praktiken verkligen

Mot. 1983/84:2957

dragits åt för folkflertalet genom realllönesänkningar och försämrad utveckling
av den sociala servicen och en urgröpning av de sociala rättigheterna.

Det krävs verkligen ett slut på detta gödande av förmöget folk. Vi har
därför tidigare föreslagit en rad skatteskärpningar riktade mot landets
överklass, en räfst och reduktion mot dess svällande förmögenheter. Dessa
skatteskärpningar har fortsatt aktualitet — förmögenhetstillväxt och
kapitalvärdestegring och profiter har vuxit än mer sedan januari. Och
fortfarande behövs dessa medel för sociala ändamål för att skapa arbete,
för att åstadkomma sociala förbättringar och för att förbättra stödet till
barnfamiljerna.

Vi förordar därför också nu att omsättningsskatten på aktiehandeln, som
nu tas ut med ett symboliskt belopp, höjs till 10% att betalas 5% av säljare
och 5% av köpare. Vi förordar en kraftig skärpning av reavinstbeskattningen.
Vi föreslår att bolagsskatten från den 1 januari 1985 höjs till en
skattesats om 50%. Vi förordar också att en engångsskatt bör tas ut på
stora förmögenheter, motsvarande minst 10% av förmögenhetsvärdet
överstigande 500000 kr.

Visst kommer dessa åtgärder att möta motstånd. Men de förmögenhetsökningar
som har ägt rum har resten av folket fått betala genom flera år av
sänkt standard. Det kommer förvisso att bli litet dyrare att vara kapitalist
- men kapitalisterna kan ju inte upphöra med aktiehandel eller realisation
av tillgångar för detta. Sådan handel är ju en förutsättning för deras vara
som kapitalister. Och skulle åtgärderna åstadkomma ett kursfall och ett
spekulationsfall är detta bara till godo, som ett led i kampen mot inflation
och den parasitära spekulationen.

Dessa åtgärder mot överklassen måste kompletteras med insatser för de
breda grupperna. Vi har tidigare omnämnt de av regeringen införda prisoch
hyresstoppen som positiva för folkflertalet för så vitt de inte får utgöra
ett led i en strategi för en antifacklig statlig inkomstpolitik. Dessa ”stopp"
måste kompletteras. Det allmänna prisstoppet bör kompletteras med en
politik för sänkta priser på livsmedel genom att slopandet av momsen på
mat inleds. Hyresstoppet bör - som vi utvecklar i särskild motion - gälla
intill dess hyrespolitiken läggs om så att hyrorna kan börja att sänkas.

Vi är överens med regeringen om att öka bostadsbidragen och föreslår i
nyssnämnda särskilda motion hur denna ökning bör fördelas på olika
kategorier hyresgäster.

Vi är tillika ense med regeringen om en höjning av barnbidraget med
1500 kr. per barn och år från den 1 januari 1985. Vi anser dock att en
tredjedel av denna höjning bör genomföras från den I juli 1984.

På grund av den Finansiering som regeringen ansett nödvändig och vi
accepterat, är den positiva effekten för enbarnsfamiljerna liten. Men förslaget
har fått en utformning som står i överensstämmelse med en progressiv
familjesyn. Dock bör framdeles flerbarnstillägget omprövas. Det är

Mot. 1983/84:2957

faktiskt inte på det sättet att varje nytt barn utöver två blir dyrare och
dyrare. Snarast är det så att det första barnet kostar mest. Men det är inte
heller i första hand socialt-ekonomiska argument som spelat in vid införandet
av flerbarnstillägg. Det motiv som egentligen legat till grund har varit
att stimulera en högre nativitet. Nu blir flerbarnstillägget så väl tilltaget att
det kan komma - tilsammans med de högre bostadsbidrag som utgår till
dem med flera barn - i familjer med två vuxna att bli ett incitament till att
en förälder stannar hemma. Det kan alltså direkt uppmuntra hemarbete.
Kvinnor kan här komma i samma fälla som de var i under sambeskattningens
tid.

Arbetsmarknad och familjepolitik måste utformas så att de förutsätter
och stimulerar kvinnors och mäns lika ansvar för arbete, hem och barn.

Vår huvudsakliga anslutning till regeringens förslag på denna punkt har
blockerat den fördelnings- och familjepolitiskt långt mer oantagbara linje
som de borgerliga partierna företräder och eljest kunnat vinna regeringen
för.

Den inriktning för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken och de
åtgärder vi förespråkat i det föregående utgör en nödvändig del för att
åtminstone börja lösa de avgörande uppgifter som ställs i de strategiska
målsättningar som vi angivit.

Vad vi förordar innebär viktiga inbrytningar i den rådande maktstrukturen.
Det har sin udd riktad mot de stora privata ekonomiska imperierna
inom och utom landet. Det innebär en omfattande omfördelning av resurser
från de storfinansiella kretsarna till förmån för de breda folklagren.

VII

Med hänvisning till ovanstående föreslås

1. att riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordas i motionen,

2. att riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken
som förordas i motionen,

3. att riksdagen beslutar uttala sig för vad som i motionen anförs
om den kommunala ekonomin,

4. att riksdagen beslutar med godkännande av regeringens förslag
till lag om ändring i lagen 1947:529 om allmänna barnbidrag
godkänna vad som i motionen anförs om att allmänt barnbidrag
bör utgå med 3800 kr. om året under tiden den 1 juli-den 31
december 1984,

5. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförs om
arbetsmarknadspolitikens inriktning,

6. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförs om
att ungdom arbetande i ungdomslag bör få arbeta full arbetsdag
och hos regeringen hemställer om förslag i enlighet därmed.

Mot. 1983/84:2957

7. att riksdagen beslutar begära förslag om att fler kommuner än
Örebro skall få vara försökskommuner för projekt för ungdomsarbete
i enlighet med den s. k. Örebromodellen,

8. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförs om
bidrag till arbetslösa som startar egen verksamhet,

9. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförs om
skärpningar av omsättningsskatten på aktiehandeln, reavinstbeskattningen,
bolagsskatten och en engångsskatt på stora förmögenheter
(vi förutsätter här att vederbörande utskott utarbetar
erforderliga lagtexter i enlighet med till detta riksmöte tidigare
ställda förslag).

10. att riksdagen beslutar uttala sig för att ett slopande av momsen
på mat bör inledas under budgetåret 1984/85.

Stockholm den 10 maj 1984

LARS WERNER (vpk)

BERTIL MÅBR1NK (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)
HANS PETERSSON (vpk)
i Hallstahammar

NILS BERNDTSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984