Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1983/84: 2956
Jan-Erik Wikström ni. fl.

Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1984/85,
m. m. (kompletteringsproposition) (prop. 1983/84:150)

Sammanfattning

Folkpartiet vidhåller sin uppfattning om hur den ekonomiska politiken
bör läggas upp. Den internationella draghjälpen måste utnyttjas för att få
till stånd den nödvändiga anpassningen av ekonomin, vilket betonas både
av OECD:s senaste Sverigerapport och regeringens egen långtidsutredning.

Om anpassningen skjuls upp till en kommande internationell konjunkturavmattning
riskerar vi att få en katastrofal ökning av arbetslösheten.
Detta är vad regeringens politik i praktiken innebär. Folkpartiet kan inte
acceptera en sådan oansvarig och lättsinnig politik.

Den nuvarande förbättringen i Sverige kan inte dölja att de strukturella
obalanserna kvarstår. Budgetförbättringen i regeringens alternativ är tillfällig
och beror i huvudsak på stigande lönesummor. På längre sikt riskerar
detta att driva upp inflationen och därmed försämra konkurrenskraft,
produktion och sysselsättning. Utvecklingen i mitten av 1970-talet får inte
upprepas.

Folkpartiet föreslår därför en stramare finanspolitik än regeringen. Vi
redovisar ett budgetsaldo som är drygt 10 miljarder kronor bättre än
regeringens.

Vi upprepar vår familjepolitiska reform med barnbidragshöjning från
den 1 juli i år och en sänkt skatt för barnfamiljer. Vårt alternativ ger ett
bättre utbyte för barnfamiljerna än regeringens. För t. ex. en familj med tre
barn är vårt alternativ nära 2500 kr. bättre per år.

Vi avvisar förslaget om höjning av arbetsmarknadsavgiften med 0.3
procentenheter. Det innebär en ytterligare kostnadsökning för näringslivet.

Folkpartiet slår vakt om den fria förhandlingsrätten på arbetsmarknaden.
Vi säger nej till den socialdemokratiska regleringspolitiken med bl. a.
pris- och hyresstopp. Regeringen har försökt prata ner inflationen - det
gick inte. Nu försöker man lagstifta bort prisstegringarna - det går inte
heller. Det enda hållbara receptet är att driva en stabil ekonomisk politik
för en dynamisk marknadsekonomi utan ryckighet och regleringsåterfall.

Mot. 1983/84:2956

Den internationella bakgrunden

Under år 1983 vände den internationella konjunkturutvecklingen i en
mer positiv riktning. Den totala världsproduktionen liksom världshandeln
ökade med ca 2 % efter flera år med en djup lågkonjunktur. Produktionsökningen
var emellertid inte tillräckligt stor för att arbetslösheten skulle
minska, utan den fortsatte tvärtom att öka. F. n. är ca 33 miljoner människor
i den industrialiserade världen arbetslösa.

För innevarande år ser bilden något ljusare ut. Världsproduktionen kan
väntas öka ytterligare. För Västeuropa spås en tillväxt på ca 2% och för
hela OECD-området en tillväxt på ca 49f. Världshandeln förväntas öka
med ca 5,5%. Den internationella konjunkturutvecklingen är med andra
ord klart positiv för 1984.

Denna utveckling har medfört att utvecklingen i ett antal små utrikeshandelsberoende
länder under 1983 och 1984 har varit mer positiv än
tidigare. Det gäller t. ex. Finland. Nederländerna. Belgien och Schweiz. I
t. ex. Schweiz minskade BNP något under 1982, var i stort sett oförändrad
1983 och väntas öka med drygt 2 % under 1984 (allt i volymtermer).
Exportutvecklingen bidrar i hög grad till denna utveckling i de nämnda
länderna. De redovisar alla en kraftigt ökad exportvolym för 1984 efter en
stagnation eller minskning under tidigare år. Prognoserna för exportens
volymökning varierar mellan ca 3,5 och 6 %.

För 1985 och därefter är den internationella bilden avsevärt mer osäker.
Det finns en risk att tillväxten i världsekonomin avtar, vilket skulle få
allvarliga återverkningar inte minst på sysselsättningen. Det är mot denna
internationella bakgrund som den svenska ekonomiska politiken skall diskuteras.

Utvecklingen i Sverige

Den förbättrade internationella konjunkturen har medfört att även utvecklingen
i Sverige blivit mer positiv än tidigare. De första åren på 1980talet
utmärktes av efterkrigstidens längsta och djupaste lågkonjunktur, och
den förbättring som därefter skett i Sverige kan till inte oväsentlig del
hänföras just till ändrade internationella förutsättningar. I detta avseende
företer alltså utvecklingen i Sverige tydliga likheter med utvecklingen i
andra små utrikeshandelsberoende länder. Detta förtjänar att påpekas,
eftersom regeringen i kompletteringspropositionen gör ett stort nummer av
att det skulle vara den i Sverige förda ekonomiska politiken som allena har
medfört den ekonomiska förbättringen. Det förhåller sig alltså inte på det
sättet. En väsentlig förklaring till förbättringen är den internationella konjunkturuppgången,
en annan är den förbättring av industrins konkurrenskraft
som blivit resultatet av 1981 och 1982 års devalveringar.

Regeringen försöker i kompletteringspropositionen hävda att vändning

Mot. 1983/84:2956

en kom hösten 1982 i samband med regeringsskiftet. Detta är inte på långt
när hela sanningen. Redan dessförinnan hade t. ex. svensk industri börjat
återvinna marknadsandelar på exportmarknaderna. Inflationen var på väg
ner, ungefär i samma takt som den internationella. Den offentliga utgiftsökningen
hade bromsats upp osv.

I flera avseende gick utvecklingen i Sverige under 1983 åt fel håll. Den
relativa inflationstakten steg kraftigt. Budgetunderskottet rusade i höjden
efter regeringsskiftet. Arbetslösheten ökade till rekordnivå.

I viktiga avseenden ser utvecklingen ut att bli bättre under 1984. Det
vore mot den ovan beskrivna bakgrunden i hög grad anmärkningsvärt om
så inte vore fallet. Även under den förra högkonjunkturen 1978-1979
uppvisade utvecklingen i svensk ekonomi åtskilliga positiva tecken. Även
då hade vi god tillväxt, sjunkande inflation, sjunkande arbetslöshet, högt
kapacitetsutnyttjande osv.

De grundläggande problemen kvarstod dock i oförminskad storlek.

Folkpartiet har tidigare i flera sammanhang beskrivit den ekonomiskpolitiska
strategi som enligt vår mening är nödvändig för att lösa dessa
problem. De olika inslagen förtjänar emellertid att upprepas.

Folkpartiets krav på den ekonomiska politiken

Folkpartiet förespråkar i dag samma långsiktiga inriktning på den ekonomiska
politiken som vi gjort under de senaste åren. Detta skiljer oss
markant från socialdemokraterna. Det är möjligt därför att vi redan före
valet 1982 föreslog en ekonomisk politik som utgick från en korrekt verklighetsuppfattning.
Vi har också styrkts i vår uppfattning att det är en
sådan ekonomisk politik som krävs genom den analys och de försök till
försiktig omläggning som regeringen har gjort under det senaste året. Även
de analyser som gjorts av t. ex. OECD-ekonomerna i den senaste Sverigerapporten,
från februari 1984, och regeringens egen långtidsutredning. LU
84, som presenterades för en månad sedan, utgör enligt vår uppfattning ett
kraftigt stöd för den av oss förordade politiken.

Med en internationell ekonomi i uppgång och med ett bättre konkurrensläge
för Sverige är förutsättningarna bättre än någonsin att nu rätta till de
stora obalanserna i ekonomin, skriver OECD. Detta kräver, sägs det, bl. a.
ändringar i skattesystemet för att stärka incitamentstrukturen och göra
ekonomin mindre inflationsberoende. OECD anser också att det är nödvändigt
att introducera fler marknadsorienterade instrument i den ekonomiska
politiken. Budgetunderskottet måste fortsätta att minska och hela
den offentliga sektorns tillväxt bromsas, om målet om ekonomisk balans
skall kunna uppnås, avslutar OECD-ekonomerna.

LU 84 har lagt upp sin analys som en presentation av vissa krav som
måste uppfyllas för att samhällsekonomisk balans skall uppnås 1990. Dessa
krav består främst av en kraftig dämpning av inflationen och en minsk

Mot. 1983/84:2956

ning av budgetunderskottet. Det s.k. balansalternativet förutsätter att
pris- och löneökningarna blir väsentligt lägre än under 1970-talet samt att
budgetförstärkningar vidtas under de närmaste åren på minst 6 miljarder
kronor per år. Balansalternativet bygger också på att en förhållandevis
större del av den nödvändiga anpassningen genomförs under de närmaste
åren. Grunden i politiken, sägs det. skall vara en stram finanspolitik, som
skall stödja inflationsbekämpningen genom att begränsa ökningstakten i
den inhemska efterfrågan, minska budgetunderskottet och motverka inflationsförväntningarna.
Den strama finanspolitiken måste enligt LU kompletteras
med en aktiv arbetsmarknadspolitik som inriktas på att reducera
problemen med överhettning på delar av arbetsmarknaden i expansionsfasen.
De regionala analyser som LU gjort tyder på att den yrkesmässiga och
geografiska rörligheten behöver öka och att arbetsmarknadspolitiken i
stort inriktas på att undvika s. k. flaskhalsproblem.

Målet för den politik folkpartiet förespråkar är att återföra den svenska
ekonomin till balans och full sysselsättning. Under de senaste decennierna
har ökningen i sysselsättningen i stort sett skett genom en expansion av
den offentliga sektorn. En fortsättning på denna väg är emellertid omöjlig
på grund av den finansiella krisen inom den offentliga sektorn. Det medför
att sysselsättningsökningen under den närmaste framtiden i första hand
måste ske inom den privata sektorn. Enligt LU har sysselsättningen i den
privata sektorn tidigare minskat med mellan 0.5 och 1 % per år, och vad
som nu krävs är en ökning med ca 1 % per år.

Ett sådant trendbrott kräver enligt vår uppfattning förändringar på fyra
områden.

För det första måste inflationen dämpas. För det andra får inte skattetrycket
ytterligare skärpas. För det tredje måste marginalskatterna ytterligare
sänkas. För det fjärde måste marknadsekonomin på flera områden fås
att fungera bättre.

Prisstegringstakten måste begränsas till vad som gäller för våra viktigaste
konkurrentländer för att Sverige varaktigt skall kunna behålla det som
återstår av den konkurrenskraftsförbättring som devalveringarna 1981 och
1982 medfört och därigenom möjliggöra den expansion som krävs för att
klara den externa balansen. Vår konkurrenskraft måste således vara så god
att vi kan nå balans i de utrikes betalningarna vid full sysselsättning.

Skattehöjningar måste undvikas för att möjliggöra reallöneförbättringar
efter skatt vid låga nominella lönekostnadshöjningar. Därtill kommer att vi
med all sannolikhet nu har nått skattetaket. vilket bl. a. innebär att höjda
skattesatser medför negativa effekter på ekonomins sätt att fungera.

Inom ramen för oförändrat skattetryck måste emellertid marginalskatterna
ytterligare sänkas. Det finns inget annat sätt att skapa den initiativlust
hos enskilda människor som måste till för att de nödvändiga nysatsningarna
skall göras. Det är bl. a. detta som OECD-ekonomema avser med
uttryckt "bättre incitamentstruktur". Folkpartiet har sedan lång tid tillba

Mot. 1983/84:2956

ka uttryckt det som att "Det måste löna sig att arbeta”. När marginalskatterna
är 70—75 % för flertalet hushåll, framför allt hushåll med barn, blir
avkastningen av att t. ex. byta jobb mycket liten. Detsamma gäller avkastningen
av att skaffa sig en ökad utbildning och kompetens för jobbet.

En förbättring av marknadernas sätt att fungera kräver åtgärder och
insatser på ett antal olika områden. En väsentlig faktor gäller undvikande
av olika flaskhalsproblem framför allt på arbetsmarknaden. Erfarenheterna
från 1970-talet tyder på att sådana flaskhalsar tenderar att uppstå allt
tidigare i konjunkturuppgångarna vilket medför en press uppåt på lönekostnaderna.
Företagen får allt tidigare svårigheter att rekrytera vissa
typer av utbildade arbetstagare, vilket tenderar att bromsa expansionen.
Även lönestrukturen mellan olika typer av arbetskraft har stor betydelse i
detta sammanhang. De höga marginalskattena innebär bl.a. en inlåsning
av arbetskraften och en bristande rörlighet på arbetsmarknaden.

Även på kapitalmarknaden krävs en ökad rörlighet. En viktig orsak till
den nuvarande inlåsningen av vinstmedel i historiskt vinstgivande företag
är den höga beskattningen av aktieutdelningar. De initiativ som tidigare
regeringar tagit för att begränsa dubbelbeskattningen har av nuvarande
regering förbytts i sin motsats, nämligen införande av en trippelbeskattning.
Vinsterna beskattas först hos företagen, sedan beskattas utdelningen
hos mottagarna, och därtill kommer att en skatt införts i själva utdelningstidpunkten.
Detta innebär att man ytterligare låser kapitalmarknaden.

Ett annat sätt att öka marknadernas funktionsduglighet är att öka den del
av ekonomin där det förekommer konkurrens mellan olika producenter.
Detta är ett skäl till varför vi anser det så viktigt med etableringsfrihet på
områden som hittills varit förbehållna offentliga monopol. Regeringen har
den motsatta uppfattningen, vilket med önskvärd tydlighet framgår av de
senaste förslagen om förbud mot privat verksamhet inom barnomsorgen
och sjukvården. Vi anser tvärtom att etableringsfrihet, valfrihet och effektivitet
kräver att de som så önskar får göra försök med alternativa produktionsmetoder
eller idéer.

Ett nödvändigt inslag i en politik för en bättre marknadsekonomi är en
avveckling av de kollektiva löntagarfonderna. Inte ens finansministern har
funnit något gott att säga om dessa fonder - de nämns över huvud taget
inte alls i den reviderade finansplanen annat än i förbigående. Kontrasten
mot allt som dessa fonder skulle skapa och det väsentliga bidrag till att lösa
de ekonomiska problemen som de skulle ge enligt regeringens propositionför
några månader sedan är uppenbar.

Folkpartiet anser att de kollektiva löntagarfonderna är ett starkt negativt
och tillväxthämmande inslag i samhällsekonomin. Fonderna har ännu
knappast hunnit köpa några aktier, och de har heller inte hunnit bygga upp
en administration. Riksdagen bör därför besluta upphäva lagstiftningen om
löntagarfonderna.

Mot. 1983/84:2956

Stabiliseringspolitiken

Den kortsiktiga stabiliseringspolitiken måste utformas så att den står i
överensstämmelse med inriktningen av den långsiktigt riktiga ekonomiska
politiken. Detta innebär enligt vår uppfattning framför allt att det krävs en
stramare finanspolitik än den regeringen föreslår. Vi har tidigare redovisat
varför vi inte anser att denna stramare finanspolitik kan innebära höjda
skatter. Därmed blir utgiftsbegränsningar det sätt på vilket denna politik
måste bygga. Detta är speciellt viktigt, eftersom den internationella konjunkturuppgången
gör det möjligt att genomföra utgiftsbegränsningar utan
svåra följder för den totala efterfrågenivån i ekonomin och därmed utan
kraftiga ökningar av arbetslösheten. Om utgiftsbegränsningarna däremot
till största delen måste sättas in i en kommande konjunkturnedgång vilket
förefaller vara regeringens strategi - blir konsekvenser i form av
ökad arbetslöshet mycket allvarliga.

De två stora riskerna för den ekonomiska utvecklingen är dels en snabb
lönekostnadsutveckling som försvagar konkurrenskraften, dels en otillräcklig
minskning av budgetunderskottet som skulle försvåra en aktiv
sysselsättningspolitik när tiderna blir sämre.

Folkpartiet har ständigt varnat för dessa faror och föreslagit åtgärder för
att möta riskerna. Förståelsen från regeringens sida har emellertid varit
ringa, mindre för målen om vilka vi torde vara ganska överens än om vilka
åtgärder som är lämpliga.

Vi återkommer nedan till budgetutvecklingen. Även beträffande konkurrenskraften
har uppfattningarna gått isär.

Det finns ett nära samband mellan konkurrenskraft, kostnadsutveckling
och inflation. Om de konkurrensfördelar som vunnits efter devalveringarna
skall kunna behållas måste kostnaderna, och då särskilt lönekostnaderna,
hållas tillbaka. Detta är en förutsättning också för en framgångsrik
antiinflationspolitik, samtidigt som återhållsamheten i löneutvecklingen
förutsätter en trovärdig antiinflationspolitik. Sambanden i detta komplicerade
spel uppvisar stora likheter med problemet om vad som kom först av
hönan eller ägget.

Vi har kritiserat regeringen bl. a. därför att dess förda finanspolitik inte
givit trovärdighet åt inflationsmålet. Framför allt är det statsbudgeten som
varit och är för svag. Denna bristande trovärdighet avspeglar sig nu i de
löneavtal som successivt träffas.

Vi anser också att regeringen nu reagerat på avtalsutfallet med fel
åtgärder. Prisstopp, hyresstopp och kreditmarknadsregleringar har aldrig
tidigare lett till framgång och kommer inte att göra det denna gång heller.
Vi tvingas konstatera att de regleringsingrepp som föreslagits implicerar
att socialdemokraterna egentligen inte hyser någon tilltro till fria marknader
och fria avtal på vare sig faktor- eller varumarknaderna.

Dessvärre är det inte nu möjligt att särskilt mycket påverka utfallet av

Mot. 1983/84:2956

1984. Mer konstruktivt är att ta upp en principiell diskussion om statsmakternas
ansvar för resultatet av kommande avtalsuppgörelser. Vi gör det
mot bakgrund av tre reflexioner om principer och praktiska erfarenheter
från senare år.

o Folkpartiet anser att vi måste slå vakt om den fria förhandlingsrätten.
Då och då har begränsningar för de offentliganställda diskuterats men vi
kan inte acceptera det.
o Många anser att avtalen blev bättre före 1975. Därför förordar man en
återgång till de förhållanden och den arbetsfördelning som då rådde.
Man kan emellertid starkt ifrågasätta om avtalen då verkligen var så
lämpligt avvägda som ibland sägs. Som Hans Tson Söderström noterat:

Mycket talar för att löneökningarna från 60-talets mitt i hög grad 'skapade
sitt eget utrymme'. Prisutrymmet skapades genom höjningar av de
svenska relativpriserna, produktivitetsutrymmet skapades genom en
snabb nedläggning av lågproduktiva enheter, den fulla sysselsättningen
klarades genom en snabbt expanderande offentlig sektor, och bytesbalansen
hölls i schack genom ett växande skattetryck.

o I praktiken har den ekonomiska politiken under de senaste tio åren
karaktäriserats av att statsmakterna anpassat sig efter de löneökningar
som skett. Arbetslösheten har mötts med en ambitiös arbetsmarknadspolitik
som hållit tillbaka den öppna arbetslösheten. Kostnadsökningarna
har klarats genom återkommande devalveringar. Arbetsmarknadens
parter har därigenom kunnat träffa höga nominella avtal utan att behöva
ta ansvar för konsekvenserna därav.

Mot den här bakgrunden har olika modeller av "inkomstpolitik" praktiserats
och diskuterats under senare tid.

o Den modell som praktiserades av regeringen inför årets avtalsförhandlingar
var att på förhand diskutera med löntagarorganisationerna, i synnerhet
LO, och sedan söka tillmötesgå vissa av deras krav. Avdragsrätten
för fackliga avgifter, justeringarna i skattereformen och införandet
av löntagarfonder kan ses som åtgärder med denna inriktning.
Problemet med denna uppläggning är att organisationerna redan fått vad
de begärt när förhandlingarna startar. De har inget incitament att låta
detta påverka lönekraven. Uppenbarligen har det inte heller varit fallet i
årets förhandlingar. Rune Molins uttalanden om löntagarfondernas inverkan
på LO:s löneanspråk är ett bevis härför,
o En annan modell som tidigare prövats och som regeringen nu tycks vilja
testa igen är att statsmakterna mer eller mindre sätter sig med parterna
vid förhandlingsbordet och söker påverka utfallet. Ett liknande experiment
gjordes 1980 av den borgerliga regeringen. Också statsmakternas
ambition såväl 1975 som i år att visa vägen genom att träffa avtal först
kan ses som en variant av denna modell.

Problemet med modellen är att statsmakterna i realiteten åren svag part

Mot. 1983/84:2956

i förhandlingarna på grund av sin politiska position. Av hänsyn till
opinionen är man beredd att betala för att inte misslyckas. Det vet
parterna, samtidigt som de vet att regeringen förfogar över större resurser,
fler möjligheter än de själva gör. Därför är det lätt att övervältra
ansvaret på statsmakterna, vilket blir dyrt för samhällsekonomin,
o En tredje modell är att statsmakterna tar ansvaret för inflationsbekämpningen,
främst genom att föra en stram finanspolitik, medan parterna får
ta ansvar för sysselsättningen. Blir avtalen för dyra kommer alltså den
öppna arbetslösheten att öka och arbetsmarknadens parter görs ansvariga
för det.

Denna modell har förordats av moderata samlingspartiet i flera inlägg på
sistone. Problemet med modellen är att de som får betala i form av
arbetslöshet har små möjligheter att påverka förhandlingarna. En mycket
stor andel av de arbetslösa är t. ex. oorganiserade. Det gäller bl. a.
många kvinnor och ungdomar.

Från sociala utgångspunkter är modellen inte heller acceptabel. Det
låter sig sägas att man skall låta arbetslösheten stiga om avtalen blir för
höga om man därigenom uppnår att de blir lägre. Men om de trots allt
blir för höga är det inte rimligt att bara säga till dem som drabbas att de
får bära bördan av att de som har arbete fått för stora lönelyft,
o En fjärde modell, till sist, har kallats skattebaserad inkomstpolitik. Den
har oss veterligen inte praktiserats någonstans men har diskuterats flitigt
i litteraturen under några år. Tanken är att bestraffa företag eller löntagare
om löneökningen överstiger en viss nivå. Straffet består i en extra
skatt som är så tilltagen att utfallet blir sämre än om man hamnar på eller
under den rekommenderade nivån. Modellen torde förutsätta samordnade
förhandlingar över hela fältet, eftersom sanktionerna rimligen måste
sättas in mot alla inkomsttagare. Även de som träffat avtal på acceptabel
nivå riskerar alltså att få vara med och betala om andra hamnar över.

En modell som kan ses som en blandning av de två sistnämnda har visst
intresse. Utgångspunkterna är då följande:

- den fria förhandlingsrätten skall finnas kvar

- ansvaret för den samhällsekonomiska utvecklingen måste till sist ligga
på regeringen

- arbetsmarknadens parter måste förmås att på något sätt få känna av
konsekvenserna av för höga avtal

- av sociala skäl måste åtgärder sättas in för att begränsa den öppna
arbetslösheten.

Det leder till följande slutsatser.

Regeringen bör ange ramarna för den ekonomiska politiken inför avtalsförhandlingarna.
Det är bra som den nuvarande regeringen gjort att ange
ett inflationsmål. Men detta måste understödjas av en stram finanspolitik
som ger det trovärdighet. Varje regering måste förbehålla sig rätten att
korrigera den ekonomiska politiken om resultatet av avtalsförhandlingarna

Mot. 1983/84:2956

eller yttre omständigheter kräver det. I princip är det inte fel att regeringen
nu vidtagit åtgärder, även om de konkreta stegen liksom tidpunkten kan
kritiseras.

Kostnaderna för de ökade arbetsmarknadsinsatser som blir nödvändiga
till följd av för höga avtal måste delvis bäras av arbetsmarknadens parter.
En tänkbar lösning skulle vara att finansiera de ökade arbetsmarknadsåtgärderna
genom minskade statsbidrag till arbetslöshetsförsäkringen. I motsvarande
utsträckning får då löntagarnas och arbetsgivarnas avgifter till
försäkringen höjas. Ökade avgifter för detta ändamål är mer tilltalande än
ökade skatter.

Budgetpolitiken

Som framgått av beskrivningen ovan anser folkpartiet att den stramare
finanspolitik som vi sedan flera år tillbaka har förespråkat måste genomföras
med hjälp av begränsningar i de offentliga utgifterna, i vår partimotion
om den ekonomiska politiken för budgetåret 1984/85 (motion 1983/
84:2088) har vi således lagt förslag om utgift sförändringar och vissa skattesänkningar,
som skulle innebära en minskning av budgetsaldot på mellan
12 och 13 miljarder kronor på helår räknat. Däri ingår då både permanenta
utgiftsbegränsningar, vissa utgiftsökningar (t. ex. för biståndet och familjepolitiken),
vissa skattesänkningar (t. ex. i fråga om marginalskatten och det
automatiska inflationsskyddet samt slopande av förmögenhetsskatt på
småföretagens arbetande kapital) samt vissa inkomstförstärkningar genom
försäljning av statliga företag och effekten på statsskuldsräntorna.

Vi står fast vid dessa besparings- och skattesänkningsförslag. Det är
enligt vår uppfattning nödvändigt att åstadkomma en stor del av den
anpassning som krävs så snart som möjligt i en gynnsam konjunktur. Helst
skulle anpassningen naturligtvis redan ha påbörjats i långt större utsträckning
än som gjorts. Med regeringens nuvarande inriktning av budgetpolitiken
riskerar den nödvändiga anpassningen - som t. ex. långtidsutredningen
kräver - att behöva genomföras i ett stagnerande världskonjunkturläge,
varvid effekterna på arbetslösheten blir förödande.

Vi återkommer nedan till en närmare precisering av vårt budgetförslag.
Vi diskuterar först regeringens förslag.

Kritik av regeringens budgetpolitik

Regeringen berömmer sig av att budgetunderskottet sjunker. Det är
naturligtvis bra att underskottet sjunker, men detta är i mycket liten
utsträckning ett resultat av regeringens medvetna politik. I kompletteringspropositionen
görs en kraftig uppräkning av statens beräknade inkomster
för innevarande men framför allt nästa budgetår. Detta är på kort sikt
positivt, och på längre sikt riskerar utvecklingen att bli densamma som i

Mot. 1983/84:2956

mitten på 1970-talet. Det är riktigt att löneavtalen för 1984 och 1985 på
relativt hög nivå på kort sikt kommer att bidra till att öka statsinkomsterna
och därmed begränsa budgetunderskottet. Riksrevisionsverkets budgetprognos
visar också entydigt att den nu framtagna förbättringen av budgetunderskottet
till en del sammanhänger med justerade inkomstprognoser.
RRV räknade ursprungligen med en lönesummeökning mellan 1984 och
1985 på 5,5%. Den aktuella beräkningen bygger på en lönesummeökning
mellan dessa bägge år på 8,4%, alltså en uppskrivning av lönekostnadsprognosen
på hela 3 procentenheter.

En annan viktig förklaring till statsinkomsternas ökning är den föreslagna
samordnade uppbörden av skatter och socialavgifter, som beräknas ge
en engångsförstärkning av statsbudgeten på ca 7 miljarder kronor.

På längre sikt riskerar emellertid budgeteffekterna av de stigande inkomsterna
att bli negativa genom att de relativt höga avtalen utlöser en
högre inflation och därmed ger en relativt sämre kostnadsutveckling med
åtföljande högre budgetunderskott.

Det finns därför fortfarande starka skäl att kritisera regeringens budgetpolitik
för att vara alltför slapp. Den förutsedda minskningen av budgetunderskottet
under 1984/85 åstadkoms inte genom en stram finanspolitik och
besparingar utan genom en fortgående inflation och därav betingade ökade
skatteinkomster.

Likheten med utvecklingen under mitten av 1970-talet är påtaglig, vilket
framgår inte minst av nedanstående diagram hämtat från den reviderade

Diagram 9. Den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande 1970—1984
Procent av BNP

-2

-K

70 72 74 76 78 80 82 M

Reviderade finansplanen, s. 32.

Mot. 1983/84:2956

Diagram 10. Budgetsaldo budgetåren 1978/79—1988/89

Miljarder

kronor

140

LB - Högalternativ

130

120-■

110-

100

IB - Llgalternativ

Budgetir

197879

1980.81

1982 83

1984 85

1986 87

Reviderade finansplanen, s. 38.

finansplanen (s. 32). Då ledde stora lönehöjningar och en svag finanspolitik
till en tillfällig förbättring av statsbudgeten på grund av stigande skatteinkomster.
Bakslagen följde emellertid snabbt när kostnadsökningarna slog
igenom i stigande relativpriser, försämrad konkurrensförmåga och förlust
av marknadsandelar på exportmarknaden och hemmamarknaden.

Riskerna med en sådan utveckling illustreras bl. a. i långtidsbudgeten.
Där redovisas två alternativ, ett s. k. lågalternativ och ett s. k. högalternativ.
Lågalternativet baseras på en inflation på 3% per år och en lönestegring
på 5 % per år fr. o. m. år 1985. 1 högalternativet antas både priser och
löner stiga med 8% per år. Skillnaden beskrivs talande i diagram 10 över
budgetsaldots utveckling i de båda alternativen. Det är därmed av avgörande
betydelse att hålla pris- och lönekostnadsstegringarna nere, om det skall
finnas några möjligheter att nå samhällsekonomisk balans och full sysselsättning.

Mot. 1983/84:2956

Detta har även regeringen insett, men den har dragit alldeles fel slutsatser
om vilka åtgärder som skall sättas in. Regeringens försök att prata ner
inflationen har visat sig misslyckas. Som vi tidigare har påtalat var det just
avsaknaden av konkreta inflationsbekämpande åtgärder i den ekonomiska
politiken som ledde till att inflationsmålet ter sig så orealistiskt.

I detta läge har regeringen nu återfallit i klassiskt socialdemokratiskt
regleringstänkande. Inflationen skall hejdas genom pris- och hyresstopp,
löneglidningen skall motverkas bl. a. genom kravet på obligatoriska avsättningar
av en viss del av lönesumman i riksbanken, och lönebildningen skall
påverkas av regeringens olika pekpinnar och hot om framtida tvångsåtgärder.
Man kan emellertid inte lagstifta bort inflationen. Effekterna av de
föreslagna regleringarna blir i stället att marknaderna inte kommer att
kunna fungera. Prissättningen blir inte beroende av samspelet mellan producenter
och konsumenter utan av förhandlingstaktik och förhandlingsspel
mellan företagen och statens pris- och kartellnämnd. Därtill kommer att
när prisstoppet avskaffas skjuter priserna raskt i höjden. Denna slutsats
stöds helt och hållet av resultatet från prisregleringskommittén. Folkpartiet
är motståndare till en sådan regleringspolitik. 1 en särskild motion
yrkar vi avslag på hela proposition 200 om vissa åtgärder för att dämpa
pris- och kostnadsutvecklingen.

Folkpartiets budgetförslag

Förslagen i vårt ursprungliga budgetförslag för 1984/85 leder som nämnts
ovan till ett underliggande budgetsaldo som är mellan 12 och 13 miljarder
kronor lägre än regeringens på helår räknat.

Därefter har regeringen presenterat ett antal skattehöjnings- och utgiftsökningsförslag
som vi har avvisat. Det största är höjningen av fordonsskatten
med 567 milj. kr., som vi inte kan acceptera. Dessutom har vårt
ställningstagande i fråga om sänkning av arvs- och förmögenhetsskatten
medfört minskade inkomster på ca 300 milj. kr. A andra sidan har regeringen
ökat utgifterna för biståndet med 300 milj. kr., vilket vi redan hade
inkluderat i vårt ursprungliga budgetförslag. I fråga om ett antal andra
poster finns också smärre avvikelser. Totalt torde dessa summera till en
budgetförsämring på ca 700 milj. kr. för folkpartiets förslag i förhållande
till regeringens, merparten i form av sänkta skatteinkomster.

Våra ställningstaganden till förslagen i kompletteringspropositionen beskrivs
utförligt nedan. De största skillnaderna består i att vi inte kan
acceptera höjningen av arbetsmarknadsavgiften med 0,3 procentenheter
och inte heller de höjda bostadsbidragen. Arbetsmarknadsavgiftens höjning
beräknas i propositionen inbringa 970 milj. kr., vilket måste vara en
bruttosiffra. Regeringen brukar ju hävda att dylika avgifter avräknas i
lönerörelsen, och om så vore fallet skulle bruttosiffran behöva reduceras
med uteblivna skatteinkomster genom den lägre lönesummeökningen.

Mot. 1983/84:2956

Totalsumman för bostadsbidragsökningen uppges till 320 milj. kr. per
helår. Vi kan inte acceptera den. Dessutom avvisar vi delar av ökningen av
vuxenstudiestödet och de kommande ROT-beredskapsarbetena. Samtidigt
vill vi anslå ca 30 milj. kr. för att behålla barnbidraget vid utlandsvistelse
under högst 3 år. Finansieringen av vår familjepolitiska reform i övrigt
ligger redan i vårt ursprungliga budgetförslag.

Totalt innebär vårt ställningstagande till kompletteringspropositionens
förslag att vårt budgetsaldo försämras med knappt 540 milj. kr. Därtill
kommer vårt avvisande av höjd fordonsskatt m.fl. förslag. Sammantaget
innebär detta att folkpartiets budgetförslag fortfarande är drygt 10 miljarder
kronor starkare än regeringens (på helår räknat).

Ökat stöd till barnfamiljerna

Folkpartiet föreslog i januari i år ett första steg i en familjepolitisk reform
med förstärkt stöd redan från 1 juli 1984. Regeringen hade då inte presenterat
något eget förslag, trots ett omfattande utredningsmaterial som med
önskvärd tydlighet visade att läget för barnfamiljerna, framför allt de med
många barn och barn i högre tonåren, var mycket pressat. Den s.k.
fattigdomsfällan, dvs. marginaleffekter på 80—90 % eller ännu mer, innebär
att alltför många barnfamiljer inte genom egna insatser kan förbättra
familjens ekonomiska situation. Nästan hela inkomstökningen på grund av
ökade arbetsinsatser försvinner genom en kombination av höjd skatt,
högre daghemstaxor och bortfallande bostadsbidrag. För alltför många
familjer är det i praktiken omöjligt att uppnå existensminimumstandard
genom den egna hushållsinkomsten.

På folkpartiets initiativ har under våren förts diskussioner inom riksdagens
social- och skatteutskott mellan regeringspartiet och oppositionspartierna.
Syftet med diskussionerna var från vår sida att uppnå en omedelbar
förbättring för barnfamiljerna. Resultatet var i huvudsak nedslående, eftersom
en överenskommelse inte kunde nås. Skälen härtill var flera.

För det första saknades framför allt hos socialdemokraterna en vilja till
reform från den 1 juli i år. För det andra visade sig regeringens retoriska
stöd för barnfamiljerna ej motsvaras av tillräckligt omfattande praktiska
förbättringsförslag. För det tredje saknades en vilja att komma till rätta
med fattigdomsfällan och de höga marginaleffekterna. För det fjärde saknades
också en förståelse för att ungdomar i de högre tonåren har lika stort
behov av barnbidrag som yngre barn. Slutligen visade man sig ovillig att
sänka skatten för barnfamiljerna.

Resultatet är att socialdemokraterna nu har presenterat ett förslag för
barnfamiljerna som i väsentliga avseenden är felaktigt utformat och missar
de grundläggande problemen. De viktigaste inslagen är en höjning av
skattetrycket för att finansiera en barnbidragshöjning och en förstärkning
av marginaleffekterna så att fattigdomsfällan slår till mot ännu fler familjer.
Folkpatiet kan naturligtvis inte acceptera en sådan politik.

Mot. 1983/84:2956

Vi upprepar i stället vårt ursprungliga förslag. Huvudinslagen är följande:

— barnbidragshöjning den 1 juli 1984 med 300 kr./år,

— ytterligare barnbidragshöjning med 900 kr./år fr. o.m. andra barnet,
dvs. ett kvarts extra barnbidrag fr. o. m. barn nr 2 ovanpå nuvarande
flerbarnstillägg, likaså från den 1 juli 1984,

- barnbidrag/studiebidrag för alla årets månader för 16— 18-åringar (inte
bara för 9 mån/år),

- sänkt skatt med 2000 kr. per barn införs från den 1 januari 1985 genom
en särskild skattereduktion.

Detta föreslås finansieras genom en höjning av skattesatsen i skikten 14
med 2 procentenheter, slopat förvärvsavdrag och hemmamakereduktion
för barnfamiljer samt minskade livsmedelssubventioner. Den höjda skatten
för alla motverkas mer än väl av den större skattesänkningen för
barnfamiljerna, varför det totala skattetrycket förblir oförändrat.

Utfallet av vårt förslag blir för en tvåbarnsfamilj + 3000 kr., för en trebarnsfamilj
+ 6000 kr., för en fyrbarnsfamilj + nära 10000 kr. och för en
fembarnsfamilj + ca 13000 kr., allt räknat per år. Om något av barnen är i
åldern 16-18 år blir förbättringen ännu större. Finansieringen drabbar som
mest en icke barnfamilj med två förvärvsarbetande med ca 1 100 kr. per år,
dvs. mindre än 100 kr. per månad. En utförligare beskrivning av förslaget
finns i motion 1983/84:2078 om familjepolitiken.

Jämfört med socialdemokraternas nu framlagda förslag innebär folkpartiets
ca 1 500 kr. mer per år till en tvåbarnsfamilj och ca 2 400 kr. mer för
familjer med tre eller fler barn (räknat på en familj med två förvärvsarbetande
och utan hänsyn till bostadsbidragen och regeringens besparingsförslag).

Vi accepterar förslaget om stöd till motsvarande bidragsförskott till
ensamstående adoptivföräldrar.

Barnbidrag vid längre utlandsvistelse

Regeringen föreslår i kompletteringspropositionen en kraftig begränsning
i barnbidragen till barn som tillfälligt vistas utanför Sverige. Om
vistelsetiden är längre än ett år föreslås barnbidrag ej utgå. F. n. gäller att
barnbidraget fås retroaktivt vid återkomsten om vistelsetiden varit högst 3
år. Genom denna åtgärd räknar regeringen med att spara ca 30 milj. kr. per
år.

Folkpartiet kan inte acceptera detta förslag. Det drabbar främst personer
som arbetar med frivilliga bistånds- och missionsinsatser i u-länderna.
För många av dessa familjer skulle förslaget helt omöjliggöra fortsatt
ideellt arbete i u-länderna. Vi tvingas konstatera att socialdemokraterna
återigen visat prov på en upprörande snål inställning till u-landsbistånd,
framför allt i de former som bedrivs av frikyrkliga eller andra ideella
organisationer.

Mot. 1983/84:2956

Månatlig utbetalning av barnbidraget

Regeringen presenterar förslaget att utbetala barnbidraget varje månad i
stället för varje kvartal som en reform som gynnar barnfamiljerna.
Sanningen är att detta är ett besparingsförslag som medför räntevinster för
staten på ca 45 milj. kr. och alltså motsvarande förluster för barnfamiljerna.
Därtill kommer ökade administrationskostnader på grund av tolv
utbetalningstillfällen i stället för fyra. Vi vill emellertid inte motsätta oss
förslaget.

Tillfälligt bidrag till anordnande av daghem och fritidshem

100 milj. kr. föreslås till ett tillfälligt investeringsbidrag för nybyggda
daghem och fritidshem. Bidraget skall utgå med 300000 kr. per avdelning
under viss tid på vissa sysselsättningssvaga orter.

Vi förutsätter att detta investeringsstöd skall utgå inte bara för kommunala
barnomsorgsanläggningar utan också för privata sådana, vare sig
dessa sker i affärsmässigt syfte eller som t. ex. föräldrakooperativ. Något
annat går inte heller att utläsa ur propositionen, men med tanke på regeringens
nyligen lagda ”förbudsproposition” mot vissa typer av privata
daghem bör riksdagen för tydlighetens skull uttala att bidraget skall gälla
för alla typer av daghem och fritidshem.

Vi anser inte att den föreslagna begränsningen till sysselsättningssvaga
orter kan accepteras. Syftet med utbyggd barnomsorg är enligt vår uppfattning
att förbättra för barnen och deras föräldrar, inte att utgöra byggnadsprojekt.
Bidraget bör således utgå likformigt i hela landet.

Arbetsmarknadspolitiska insatser

Regeringens största misslyckande ligger i den höga arbetslösheten.
134000 personer var öppet arbetslösa i mars, 72 000 personer hade beredskapsarbete.
48000 personer fanns inom arbetsmarknadsutbildningen,
12000 personer var temporärt sysselsatta med hjälp av s. k. rekryteringsstöd,
29000 ungdomar fanns inom ungdomslagen och ca 67000 personer
var sysselsatta inom Samhällsföretagsgruppen eller med lönebidrag.

Arbetslösheten är med andra ord (hur man än mäter den) avsevärt
mycket högre nu än under den borgerliga regeringstiden. Sedan socialdemokraterna
övertog regeringsmakten har i själva verket den öppna arbetslösheten
ökat. Trots detta förefaller regeringen i det stora hela ganska nöjd
med den ekonomiska utvecklingen.

Någon större förbättring av arbetsmarknadsläget synes enligt regeringens
prognoser inte vara att vänta. Snarare tvärtom. Man räknar med en
minskning av den öppna arbetslösheten med ca 15 000 personer, men detta
motsvarar bara ungefär hälften av det antal ungdomar som man "rensat

Mot. 1983/84:2956

bort” från arbetslöshetsstatistiken genom ungdomslagen. Det är med andra
ord snarare fråga om en ökning av arbetslösheten med ca 15000 personer.

Det är i ett sådant läge förståeligt att man inte kan begränsa de arbetsmarknadspolitiska
insatserna. Det är emellertid anmärkningsvärt att detta
inte är möjligt i nuvarande goda internationella konjunkturläge. I själva
verket illustrerar förhållandet att regeringens ekonomiska politik är felaktig.
Till vilken nivå kommer de arbetsmarknadspolitiska insatserna att
behöva utökas när den internationella högkonjunkturens draghjälp åter
avtar? Är det över huvud taget realistiskt att räkna med att arbetsmarknadspolitiken
och arbetsmarknadsmyndigheterna kommer att klara av någon
ytterligare volymökning i fråga om beredskapsarbeten? Enligt
långtidsutredningens referensalternativ ökar den öppna arbetslösheten till
295 000 personer 1987 trots en oförändrat hög volym på de arbetsmarknadspolitiska
insatserna. Folkpartiet anser inte att en sådan utveckling kan
accepteras, och det är därför som den allmänna ekonomiska politiken med
det snaraste måste läggas om i den riktning vi tidigare beskrivit.

Ett inslag i en sådan politik är att åstadkomma en bättre fungerande
arbetsmarknad. En av de viktigaste åtgärderna är då en sänkning av
marginalskatterna, i första hand enligt den ursprungliga skatteöverenskommelsen
och därefter ytterligare steg. Regeringen har här valt en annan
linje, sannolikt i ett fåfängt försök att blidka LO för att få återhållsamma
lönekrav. Detta har emellertid misslyckats, medan de negativa effekterna
av för höga marginalskatter har blivit kvar.

Vissa förslag presenteras för att öka rörligheten på arbetsmarknaden.
Det gäller framför allt ökade flyttningsbidrag och s. k. medflyttandebidrag
för att underlätta för dem som måste flytta. Därtill kommer förslag om
ytterligare platser inom arbetsmarknadsutbildningen, främst data- och teknikerutbildning
i nära anknytning till näringslivet. Vi anser att denna
inriktning i stort sett bör accepteras. Det är inte minst viktigt att kvinnornas
möjligheter till utbildning inom dataområdet ökar. så att den nya
kontorstekniken inte upplevs som ett hot mot den framtida sysselsättningen.
Den yrkesmässiga rörligheten bör främjas genom en aktiv och välplanerad
arbetsmarknadsutbildning. Stöd till de som nystartar kan vara ett
gott tillskott till en god utveckling i arbetslivet och näringslivet i stort.

I fråga om flyttningsbidragen vill vi påpeka att utnyttjandet i vissa fall
kan strida mot syftena. Det är t. ex. inte ovanligt att studerande ungdomar
strax innan studierna skall avslutas anmäler sig som arbetslösa på studieorten
och sedan får flyttningsbidrag när de får ett arbete på en annan ort. Vi
anser inte att flyttningsbidraget bör kunna utnyttjas på detta sätt. Reglerna
bör därför ses över.

I övrigt kan vi acceptera förslagen under anslaget B 1. Arbetsmarknadsservice
och B 2. Arbetsmarknadsutbildning.

Regeringen föreslår också en höjning av högsta dagpenningen inom

Mot. 1983/84:2956

arbetslöshetsersättningar med 20 kr. till 300 kr. per dag och likaså en
höjning med 20 kr. per dag för olika former av utbildningsbidrag. Vi anser
att denna höjning är motiverad.

Vi kan emellertid inte acceptera den föreslagna höjningen av arbetsmarknadsavgiften
med totalt 0,3 procentenheter. Av denna höjning sägs
0,16 procentenheter motsvara kostnaden för den höjda dagpenningen och
utbildningsbidraget m.m., medan resterande 0,14 procentenheter av den
föreslagna höjningen sägs behövas för att finansiera statens ökade utbetalningar
av arbetslöshetsersättning på grund av det ökade antalet arbetslösa
personer.

Folkpartiet anser att denna höjning av arbetsmarknadsavgiften står i
direkt motsatsställning till önskemålet och nödvändigheten att begränsa
kostnadsstegringarna i näringslivet och därmed inflationen. Denna nödvändighet
har finansministern kraftfullt uttalat sig om, och det är då direkt
felaktigt att föreslå ökade kostnadsuppdrivande pålagor. Vi anser i stället
att ökningen med 20 kr. per dag bör finansieras genom en höjning av de
förvärvsarbetandes egenavgifter till arbetslöshetskassorna.

Vi hälsar med viss tillfredsställelse förslaget att låta arbetslösa som
startar egna företag under viss tid få behålla arbetslöshetsersättningen.
Detta är precis vad vi föreslagit i motion 1983/84:2640 om industriell
förnyelse. Även de särskilda ungdomsprojekten och försöksverksamheten

1 Örebro med ungdomsarbete för personer i åldrarna 20—24 år synes
lovvärda. Kommunerna bör sträva efter att placera ungdomarna även hos
enskilda arbetsgivare.

Vi vill emellertid åter poängtera att ungdomarnas svårigheter att få
fotfäste på den ordinarie arbetsmarknaden har ett samband med de höga
ingångslönerna. Vi har tidigare föreslagit en modell med minskade arbetsgivaravgifter,
där minskningen successivt avtar från t. ex. 10% år 1,8% år

2 etc. i utbyte mot nominellt oförändrade ungdomslöner. Modellen innebär
att staten temporärt medverkar till sänkta ungdomslöner men att arbetsmarknadens
parter åtar sig att vidmakthålla denna lägre nivå. Vi anser att
regeringen bör ges i uppdrag att komma med förslag av denna innebörd.

Vi kan inte acceptera den föreslagna höjningen med 50 milj. kr. till
kommunala beredskapsarbeten inom det s. k. ROT-programmet. Vi har
tidigare tagit avstånd från det statliga KOT-programmet och dess subventionsinslag
och vidhåller denna uppfattning.

Åtgärder inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde

Utbildningsinsatser är av central betydelse i ansträngningarna att nedbringa
arbetslösheten. Därvid bör alla samhällets utbildningsresurser kunna
utnyttjas i den mån detta möjliggör för människor att få en fast plats på
arbetsmarknaden. Självfallet måste dock huvuddelen av den utbildning
som är aktuell i detta sammanhang anordnas inom ramen för ordinarie
arbetsmarknadspolitiska resurser.

Mot. 1983/84:2956

I propositionen föreslås ett antal åtgärder inom utbildningsdepartementets
område i sysselsättningsskapande syfte. Folkpartiet tillstyrker flertalet
av dessa. För den enskilde individen är det mer meningsfullt att utnyttja
den tid under vilken man är arbetslös till studier än att vara sysslolös.

Vuxenutbildning

Folkhögskolorna föreslås inom en ram av 10000 elevveckor få anordna
kurser för arbetslös ungdom. Utöver normalt statsbidrag skall ett särskilt
bidrag utgå med 25000 kr. per kurs. I annat sammanhang i propositionen
föreslås att särskilt vuxenstudiestöd skall utgå till dessa.

Vi finner det välmotiverat att ge fokhögskolorna möjlighet att bereda
arbetslösa ungdomar tillgång till utbildning. Särskilt värdefullt är att folkhögskolorna
har möjlighet att erbjuda en socialt stimulerande miljö under
studietiden.

Sedan läsåret 1979/80 har ett stort antal kurser för arbetslös ungdom
genomförts på folkhögskolorna. Dessa har visat sig fylla ett stort behov.
För läsåret 1983/84 har regeringen beslutat om en sammanlagd resurs på
15000 elev veckor. Dessa elev veckor förbrukades i stort sett under höstterminen
1983. Många av vårens planerade kurser fick därmed inställas. Om
möjlighet att inrätta fler elevveckor hade funnits, skulle verksamheten
troligen ha omfattat minst 30000 elever.

I syfte att bereda fler arbetslösa ungdomar tillfälle att inom folkhögskolornas
ram få meningsfull utbildning bör därför möjligheten finnas att
anordna ytterligare elevtimmar utöver de 10000 som regeringen har föreslagit.
En väg att finansiera dessa som bör utnyttjas är att omvandla det
särskilda stimuleringsbidraget om 25000 kr. per kurs till elevveckor. Därmed
uppnås en bättre flexibilitet för de ansvariga myndigheterna. Totalt
skulle en sådan omvandling ge utrymme för ca 5000 nya elevveckor.

Begränsningen att kurserna endast får omfatta tio veckor har i en del fall
visat sig olycklig. Många kursdeltagare vill fortsätta ytterligare en tid med
folkhögskolekurser. Under en så kort period som tio veckor är det också
relativt få som lyckas få permanenta arbeten. Enligt vår uppfattning bör
därför folkhögskolorna ha möjlighet att anordna kurser med varierande
längd.

Högskola och forskning

Regeringen har i skilda sammanhang, bl. a. i forskningspropositionen,
uttalat betydelsen av att Sverige satsar på forskning. Ett av de viktigaste
inslagen därvid är insatser för att förbättra forskaranknytningen. I nu
föreliggande proposition föreslår regeringen att utbildningsbidragen för
doktorander skall höjas på motsvarande sätt som föreslås för utbildningsbidragen
inom arbetsmarknadsutbildningen. Att bibehålla denna strikta
koppling är inte ägnat att på något avgörande sätt förbättra rekryteringen
till forskarstudier.

Mot. 1983/84:2956

Vi har i vår motion med anledning av forskningspropositionen (motion
1983/84:2595) föreslagit åtgärder för att underlätta rekryteringen av forskarstuderande.
Viktigast därvid är att öka antalet doktorandtjänster.

I proposition 1981/82: 106 föreslogs att ett särskilt rekryteringsfrämjande
tillägg skulle utgå till doktorander utöver det belopp som motsvarar utbildningsbidraget
inom arbetsmarknadsutbildningen.

Vi vill nu anknyta till principen med ett särskilt rekryteringsfrämjande
tillägg och föreslår att detta skall utgå med 20 kr. per dag. Höjningen skulle
därmed uppgå till 880 kr. per månad och utbildningsbidraget per månad bli
6490 kr. I förhållande till regeringens förslag innebär detta en merkostnad
på ca 17 milj. kr.

Studiestöd m.m.

Vi har på annat ställe i denna motion yrkat avslag på den föreslagna
höjningen av arbetsmarknadsavgiften med 0,3 procentenheter. Genom att
avstå från denna höjning motverkar man att arbetslösheten ytterligare
ökar. Därmed kommer det heller inte att ställas krav på så omfattande
arbetsmarknadspolitiska insatser som de regeringen föreslår. En konsekvens
av våra förslag blir därmed att den utökning av antalet vuxenstudiestöd
som regeringen föreslår blir onödig. Vi har tidigare tillstyrkt att
folkhögskolorna tillförs ytterligare 10000 elevveckotimmar med möjlighet
att öka dessa till 15000. En ökning av antalet vuxenstudiestöd bör endast
omfatta dessa elever. Vi har beräknat detta till 15 milj. kr.

Åtgärder inom bostadsdepartementets område

Vi konstaterar att det verksamhetsområde som skulle ”bygga Sverige ur
krisen” sedan regeringsskiftet ytterligare har stagnerat. Nybyggnationen
av bostäder har kontinuerligt sjunkit och motsvarar nu en årsvolym på ca
32000 lägenheter. År 1980 var bostadsbyggandet ca 50000 lägenheter.

Vi har konsekvent avvisat alla förslag om ökade bostadssubventioner.
Vi kan inte heller nu acceptera utökningen av bidragen till förbättring av
boendemiljön på 50 milj. kr. för innevarande budgetår och inte heller
regeringens krav på bemyndigande att överskrida ramen för budgetåret
1984/85.

Bostadsbidrag

Som tidigare nämnts avvisar vi också förslaget om ytterligare höjning av
bostadsbidraget. Vi har i vårt familjepolitiska förslag lagt fram förbättringar
för barnfamiljerna som är avsevärt större än regeringens och detta utan
att förvärra de redan alltför höga marginaleffekterna.

Vårt avvisande av höjda bostadsbidrag grundar sig på följande fakta:

O högre bostadsbidrag förvärrar de totala marginaleffekterna och för fler

barnfamiljer in i fattigdomsfällan,

Mot. 1983/84:2956

o de är konsumtionsstyrande,
o de förstärker barnfamiljernas beroende av bidrag,
o de riskerar att kapitaliseras i högre byggnadskostnader och försämrar
alltså kostnadsmedvetandet hos producenterna.

Nej till hyresstopp

Vi avvisar också självfallet förslaget om hyresstopp som bara innebär
införande av ytterligare regleringar på en redan mycket hårt reglerad
marknad.

Kyrkor och trossamfund

I budgetpropositionen föreslog regeringen en halvering av anslaget till
lokaler för trossamfund, från 13 till 6,5 milj. kr. Vi accepterade inte detta
utan anvisade ytterligare 6,5 milj. kr. Regeringen har nu uppenbarligen
insett sitt misstag och föreslår en ökning med 16 milj. kr. för anskaffning
och handikappanpassning av lokaler för trossamfund. Vi kan givetvis
stödja detta förslag.

Såvitt kan bedömas anser regeringen att bidragen skall styras till kyrkor
m. m. i sysselsättningssvaga orter. Exakt vad detta innebär framgår inte av
civilministerns förslag. Vi anser för vår del att en sådan styrning är olycklig
och att bidrag bör kunna utgå oberoende av ortens aktuella byggarbetslöshet.
Detta borges regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställer vi

1. att riksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken
som redovisas i motionen,

2. att riksdagen godkänner de riktlinjer för budgetregleringen som
redovisas i motionen,

3. att riksdagen beslutar upphäva följande lagstiftning om löntagarfonder

lag om vinstdelningsskatt.

lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,

lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

lag om ändring i lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt,

lag om ändring i uppbördslagen (1953:272).

lag om ändring i taxeringslagen (1956:623).

lag om ändring i skattebrott slagen (1971:69),

lag med reglemente för allmänna pensionsfonden, och beslutar

anta det reglemente som gällde före löntagarfondsbeslutet,

lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,

lag om ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385).

lag om ändring i lagen (1979:648) om procentsatser för uttag av

avgift under åren 1980—1984 till försäkringen för tilläggspension.

Mot. 1983/84:2956

4. att riksdagen avslår förslaget att till Skatteutjämningsbidrag till
kommunerna m. m. anvisa ytterligare 45 milj. kr.,

5. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i lagen

(1958:576) om statlig inkomstskatt, utom såvitt avser rätten till

förvärv savdrag,

6. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i lagen

(1958:295) om sjömansskatt, utom såvitt avser rätten till för

värvsavdrag,

7. att riksdagen beslutar att inkomsttagare med barn under 18 år
äger rätt till skattereduktion om 2000 kr. per barn,

8. att riksdagen beslutar avveckla den s. k. äktamakereduktionen
för inkomsttagare med barn,

9. att riksdagen beslutar höja uttaget av statlig inkomstskatt i.skikten
1-4 med 2 procentenheter,

10. att riksdagen beslutar att allmänna barnbidrag fr. om. den 1 juli
1984 skall utgå med 3 600 kr. per barn och år,

11. att riksdagen beslutar att tillägg till allmänna barnbidraget
fr. o.m. den 1 juli 1984 skall utgå med 25% för andra barnet,
75% för tredje och 125% för fjärde och följande barn av allmänna
bidraget,

12. att riksdagen beslutar att det förlängda barnbidraget och studiebidraget
skall utgå med samma belopp som allmänna barnbidraget
inkl. tillägg till dess barnet fyllt 18 år,

13. att riksdagen till Bidragsförskott för budgetåret 1984/85 beslutar
anvisa ytterligare 3 milj. kr.,

14. att riksdagen godkänner vad i motionen anförs om bibehållet
barnbidrag vid längre utlandsvistelse,

15. att riksdagen avslår yrkandena 1, 2, 3, 4, 5, 7 och 9 i bil. 2
(socialdepartementet) till proposition 1983/84:150,

16. att riksdagen uttalar att det tillfälliga bidraget till anordnande av
daghem och fritidshem ej begränsas till kommunala anläggningar
utan utgår för alla typer av daghem och fritidshem samt likformigt
i hela landet,

17. att riksdagen beslutar att finansiera merutgifterna för i motionen
redovisad familjepolitisk reform med neddragning av livsmedelssubventionerna
om 1 000 milj. kr.,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om behovet av en översyn av reglerna för
flyttningsbidrag,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om att engagera enskilda arbetsgivare i de föreslagna
ungdomsprojekten och försöksverksamheterna,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag om temporärt sänkta
arbetsgivaravgifter för ungdomar enligt vad som anförs i motionen
och efter diskussion med arbetsmarknadens parter,

Mot. 1983/84:2956

21. att riksdagen till Sysselsättnings.skapande åtgärder för budgetåret
1984/85 under tionde huvudtiteln utöver vad som tidigare
föreslagits anvisar ett reservationsanslag av 44 milj. kr.,

22. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i lagen
(1981:691) om socialavgifter.

23. att riksdagen avslår förslaget till lag om hyresstopp,

24. att riksdagen avslår yrkandena I och 2 i fråga om bidrag till
förbättring av boendemiljön.

25. att riksdagen avslår yrkandena 1 —6 i bil. 5 (bostadsdepartementet)
i fråga om bostadsbidrag.

26. att riksdagen med avslag på regeringens hemställan under avsnitt
C i bil. 3 beslutar vad ovan anförts angående möjligheterna att
omvandla stimulansbidraget till elevveckotimmar,

27. att riksdagen med avslag på regeringens hemställan under avsnitt
C i bil. 3 beslutar vad vi ovan anfört om möjligheten för folkhögskolorna
att anordna kurser av varierande längd.

28. att riksdagen med avslag på regeringens hemställan under avsnitt
E i bil. 3 beslutar att till Vuxenstudiestöd m.m. för budgetåret
1984/85 utöver vad som föreslagits i proposition 1983/84: 100 bil.
10 under åttonde huvudtiteln anvisa ytterligare reservationsvis
betecknade medel av 15000000 kr.,

29. att riksdagen med avslag på regeringens hemställan under avsnitt
D i bil. 3 beslutar

a) att till Humanistiska fakulteterna förbudgetåret 1984/85, utöver
vad som föreslagits i proposition 1983/84:107 bil. 5, under åttonde
huvudtiteln anvisa ytterligare reservationsanslag av
4668000 kr.,

b) att till Teologiska fakulteterna för budgetåret 1984/85, utöver
vad som föreslagits i proposition 1983/84:107 bil. 5, under åttonde
huvudtiteln anvisa ytterligare reservationsanslag av
352000 kr.,

c) att till Juridiska fakulteterna för budgetåret 1984/85, utöver vad
som föreslagits i proposition 1983/84: 107 bil. 5, under åttonde
huvudtiteln anvisa ytterligare reservationsanslag av 412000 kr.,

d) att till Samhällsvetenskapliga fakulteterna för budgetåret 1984/
85, utöver vad som föreslagits i proposition 1983/84:107 bil. 5,
under åttonde huvudtiteln anvisa ytterligare reservationsanslag
av 5476000 kr.,

e) att till Medicinska fakulteterna för budgetåret 1984/85, utöver
vad som föreslagits i proposition 1983/84:107 bil. 5. under åttonde
huvudtiteln anvisa ytterligare reservationsanslag av
4 586000 kr.,

f) att till Odontologiska fakulteterna förbudgetåret 1984/85, utöver
vad som föreslagits i proposition 1983/84:107 bil. 5, under åt

Mot. 1983/84:2956

tonde huvudtiteln anvisa ytterligare reservationsanslag av
842000 kr.,

g) att till Farmaceutiska fakulteten för budgetåret 1984/85, utöver
vad som föreslagits i proposition 1983/84:107 bil. 5, under åttonde
huvudtiteln anvisa ytterligare reservationsanslag av
472000 kr.,

h) att till Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna för budgetåret
1984/85, utöver vad som föreslagits i proposition 1983/
84:107 bil. 5, under åttonde huvudtiteln anvisa ytterligare reservationsanslag
av 8916000 kr.,

i) att till Tekniska fakulteterna för budgetåret 1984/85, utöver vad
som föreslagits i proposition 1983/84:107 bil. 5, under åttonde
huvudtiteln anvisa ytterligare reservationsanslag av 8092000 kr.,

j) att till Temaorienterad forskning för budgetåret 1984/85, utöver
vad som föreslagits i proposition 1983/84:107 bil. 5, under åttonde
huvudtiteln anvisa ytterligare reservationsanslag av
362000 kr.,

k) att till Bidrag till kommunal högskoleutbildning m.m. för budgetåret
1984/85, utöver vad som föreslagits i proposition 1983/
84:100 bil. 10, under åttonde huvudtiteln anvisa ytterligare reservationsanslag
av 200000 kr.,

30. att riksdagen med anledning av regeringens förslag i bilaga 7 i
kompletteringspropositionen som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i motionen om bidrag till anskaffande av
lokaler för trossamfund.

Stockholm den 10 maj 1984
JANERIK WIKSTRÖM (fp)

JÖRGEN ULLENHAG (fp) KERSTIN EKMAN (fp)

KARL ERIK ERIKSSON (fp) BJÖRN MOLIN (fp)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984