Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1983/84: 2933

Ulf Adelsohn m. fl.

Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1984/85,
m. m. (kompletteringsproposition) (prop. 1983/84:150)

Innehållsförteckning

1. Motionens huvudsakliga innehåll 4

2. Den internationella utvecklingen 7

3. Sveriges ekonomi 1983 och 1984 8

3.1 Långsam konjunkturuppgång 8

3.2 Splittrad bild 10

4. Långsiktiga perspektiv 12

4.1 Strukturproblemen 12

4.2 1984 års långtidsutredriing och långtidsbudgeten 14

5. Regeringens ekonomiska politik 17

5.1 En serie undanmanövrer 17

5.2 Inflation och arbetslöshet 17

5.3 Budgetpolitiken 21

5.4 Skattepolitiken 23

6. Det moderata alternativet 25

6.1 Inledning 25

6.2 Utgifts- och budgetpolitik 26

6.3 Skattepolitik 28

6.4 Åtgärder mot inflationen 31

6.5 Sysselsättnings- och fördelningspolitik 32

6.6 Avskaffande av löntagarfonderna 34

6.7 Omstrukturering av den offentliga sektorn 35

7. Hemställan 36

1. Motionens huvudsakliga innehåll

Förstärkningen av den internationella konjunkturen är huvudförklaringen
till att det nu ser ut att gå bättre även för Sverige. Den svenska
konjunkturförbättringen är dock i nästan alla väsentliga avseenden svagare
än under de två senaste uppgångarna. Förbättringen vilar dessutom på en
mycket bräcklig grund. Devalveringen har inte utnyttjats för att angripa
den alltför snabba lönekostnadsutvecklingen, den stela lönestrukturen och
de stora problemen i den offentliga sektorn. Ännu är det dock inte för sent
att genom snabba beslut om utgiftsnedskärningar göra en del av de vinster
en konjunkturuppgång för med sig bestående. Regeringens proposition
innehåller emellertid inte några förslag i denna riktning.

Regeringen lanserade efter regimskiftet begreppet ”den tredje vägen”.
Med detta avsågs en politik som skulle kombinera låg inflation med låg
arbetslöshet. Det skulle vara både—och men blev i stället varken-eller. 1

Mot. 1983/84:2933

september 1982 var inflationen både i Sverige och i OECD-länderna ca
8%. Därefter har inflationen fallit till omkring 5% i OECD-länderna. 1
Sverige däremot har intlationen stigit till 9%.

Samtidigt som arbetslösheten sjunker i OECD-länderna ökar den i Sverige.
Den totala arbetslösheten uppgår nu till drygt 350000 personer i Sverige,
vilket är mer än 8% av arbetskraften. Sedan i mars förra året har
arbetslösheten ökat med nära 30000 personer samtidigt som antalet riktiga
arbetstillfällen minskat med 26000.

Regeringens ekonomiska politik har kännetecknats av en serie undanmanövrer.
Den inledde med att välja den lättillgängliga devalveringsvägen
framför en intern anpassning. Man fortsatte med att hoppas på att LO och
SAF skulle klara inflationsbekämpningen. Avsaknaden av regeringsinsatser
mot inflationen medförde att prisstegringen fortsatte att ligga på
dubbla omvärldens. När regeringen till slut insett att det inte går att prata
ned inflationen väljer den återigen att skjuta problemen framför sig, denna
gång i form av ett panikpaket bestående av pris-, hyres- och utdelningsstopp
m. m. All historisk erfarenhet såväl som vetenskaplig expertis har
visat att sådana åtgärder är verkningslösa. I stället för att besluta om
kraftfulla besparingar gör regeringen nya missgrepp.

Det finns ingen rationell ekonomisk-politisk motivering för panikpaketet.
Åtgärderna angriper endast symtomen och inte orsakerna till pris- och
kostnadsstegringarna. 1 praktiken föreslår regeringen dels nya pålagor på
företagen, dels att den statsmakt som inte på sitt eget område klarat att
agera arbetsgivare skall få ge regi till andra. Paketet strider dessutom mot
näringslivets berättigade önskan om fasta spelregler. Regleringsförslagen
är motsatsen till den marknadsanpassade politik Sverige nu behöver. Därför
avvisar vi samtliga förslag.

Moderata samlingspartiet motsätter sig statlig inblandning i avtalsrörelsen.
Direkta ingrepp från regeringens sida kommer bara att göra situationen
värre. Parterna måste ha full frihet att förhandla, men de skall också
ta ansvar för konsekvenserna. På så vis kan alltför snabba löneökningar
motverkas.

Bakom den tillfälliga förbättringen av budgetunderskottet döljer sig en
ekonomisk utveckling som kommer att göra läget än mer besvärligt om
några år. Löneökningarna har blivit högre än väntat, vilket ger större
statsinkomster. De extraordinära budgetförstärkningarna skrivs upp till
hela 14,4 miljarder nästa budgetår. Regeringen hoppas dessutom på sänkt
dollarkurs och att den inträffade nedgången i räntenivån skall bli bestående
trots att de aktuella tendenserna går åt motsatt håll.

Det är viktigt att skilja på en minskning av budgetunderskottet som
åstadkoms genom höga löneavtal, engångsförstärkningar m.m., och en
underskottsminskning genom utgiftsnedskärningar. Det är i det senare
fallet man får bestående effekter på underskottet och en dämpning av prisoch
lönestegringstakten, inte i det förstnämnda. Den nu registrerade

Mot. 1983/84:2933

minskningen av budgetunderskottet är ett resultat av just höga löneökningar
och engångsförstärkningar.

Den avgörande svagheten i regeringens budgetpolitik är avsaknaden av
utgiftsnedskärningar. Att gå in i en kommande konjunkturnedgång med ett
underliggande underskott på drygt 80 miljarder kronor är utomordentligt
farligt. 1 en konjunkturnedgång ökar underskottet automatiskt. Därför är
det så viktigt att vi sparar nu. Gör vi det kan vi pressa ned räntenivån så att
fler investeringar blir lönsamma. Därmed tryggar vi exportframgångar och
sysselsättning även efter högkonjunkturen. Slutsatsen av regeringens egen
långtidsbudget är att det krävs ett långsiktigt och konsekvent besparingsarbete
som genast måste påbörjas. Inte ens vid en mycket god ekonomisk
utveckling kommer budgetunderskottet att minska utan besparingar.

För att lösa både de kortsiktiga stabiliseringsproblemen och de långsiktiga
strukturfrågorna är för det första en kraftig bantning av utgifterna i stat
och kommun nödvändig. För det andra krävs en sänkning främst av
inkomstskatter, arbetsgivaravgifter och företagsskatter. För det tredje
måste löntagarfonderna avskaffas. För det fjärde behövs en genomgripande
omstrukturering av den offentliga sektorn. Det krävs privatisering,
konkurrens, avgiftsfinansiering och avreglering för att frigöra tjänsteproduktionen
och därmed trygga sysselsättningen.

Vi står fast vid att våra tidigare föreslagna besparings- och skattesänkningsförslag
skall genomföras. Det innebar besparingar på 23,7 resp. 28,8
miljarder kronor på budget- resp. kalenderår. Tillsammans med våra skattesänkningsförslag
innebär detta ett underliggande budgetunderskott som
ligger ca 12 miljarder kronor under det av regeringen föreslagna.

Vår inflationsbekämpning har tre huvudinslag. Viktigast är en uppstramning
av finanspolitiken. Detta leder i sin tur till att penningmängdens
tillväxt lättare kan hållas nere. Vi förordar dessutom en politik som innebär
att arbetsmarknadens parter själva skall ta sitt ansvar för både löneoch
sysselsättningsutvecklingen. Därtill vill vi bekämpa inflationen genom
skattesänkningar.

För att klara sysselsättningen på sikt måste den ekonomiska politiken
stimulera utvecklandet av enskilda företag i alla sektorer. Även om industrisektorn
expanderar mycket kraftigt kommer inte industrisysselsättningen
att öka i tillräcklig omfattning för att klara arbetsmarknadsproblemen
under 1980-talet. Privata tjänstesektorn måste därför expandera. Den
offentliga sektorns monopol, regleringar och byråkrati, skattetryck m. m.
hindrar delar av den privata tjänstesektorn från att växa. En omstrukturering
av den offentliga sektorn skapar ökat utrymme för skattesänkningar
och privata initiativ. På så vis kan en livskraftig privat servicesektor
utvecklas och därigenom den långsiktiga sysselsättningsutvecklingen tryggas.

Mot. 1983/84:2933

2. Den internationella utvecklingen

Den internationella konjunkturuppgången har förstärkts de senaste månaderna.
Tillväxten i Nordamerika har ytterligare förbättrats. Även om
utvecklingen i Europa visat sig gå något snabbare än vad OECD förutsåg i
december förra året är uppsvinget fortfarande svagt jämfört med förändringen
i Nordamerika.

I USA var BNP-tillväxten det första kvartalet i år över 8%. Även om
ökningstakten förväntas avta under året. förutses den genomsnittligt bli
över 5% mellan 1983 och 1984. För Canada är uppgången nästan lika stark.

Ökad privat konsumtion och en kraftig ökning av de fasta bruttoinvesteringarna
är de viktigaste faktorerna bakom uppsvinget i USA. Industriproduktionen
har stigit mycket kraftigt och låg i februari 1984 nästan 20%
över bottenläget drygt ett år tidigare.

Den starka produktionsökningen i USA är sannolikt inte förenlig med en
balanserad utveckling på längre sikt. Den snabba efterfrågetillväxten gör
att risken för utbudsrestriktioner tilltar. Dessutom ökar bytesbalansunderskottet
oroväckande snabbt. Efterfrågan växer fortare än produktionen.
bl. a. som en följd av att finanspolitiken är alltför expansiv.

Det federala budgetunderskottet har tillåtits växa i okontrollerade
former. Det har på drygt ett år fördubblats och uppgår nu till nästan 200
miljarder dollar, dvs. drygt 5% av BNP. En sådan underskottspolitik är
inte i längden möjlig att förena med nuvarande låga inflationstakt. Centralbanken
håller samtidigt fast vid en relativt stram penningpolitik. Diskontot
justerades nyligen upp med 0.5 procentenheter, och primräntan har de
senaste månaderna höjts i två steg till 12%. Så länge det stora budgetunderskottet
består, kommer konjunkturförbättringen och de krav inflationsbekämpningen
ställer på penningpolitiken att skapa en fortsatt press uppåt
på räntan.

Den snabba tillväxten i USA har medfört en minskning av arbetslösheten
från 10,8% i december 1982 till 7,8% i mars 1984. Sysselsättningen
förbättrades under samma period med hela 4,5 miljoner människor.

Trots den snabba uppgången har konsumentpriserna de senaste tolv
månaderna stigit med endast 4,6%. Inflationen väntas fortsätta ligga på en
låg nivå, även om inflationsförväntningarna är i stigande.

I Västeuropa förväntas den ekonomiska tillväxten bli 2% i år. Det stora
gapet gentemot Nordamerika kommer att bestå, även om utvecklingen
förstärkts något under vinterhalvåret. Utvecklingen i Europa präglas av att
många länder har djupgående strukturproblem med bl. a. stora budgetunderskott,
vilket framtvingar en utpräglat restriktiv finanspolitik. Den utmärks
också av att de förhållandevis höga realräntorna tillsammans med
låga vinstmarginaler i företagen håller nere den ekonomiska aktiviteten.

Tillväxten beräknas bli högst i Västtyskland och Storbritannien, där
BNP väntas öka med 2,5-3%. I bägge länderna förefaller det som om

Mot. 1983/84:2933

inflationstakten dämpats på ett mera bestående sätt. I Storbritannien har
regeringen nyligen lagt fram ett framåtsyftande budgetförslag, som innebär
att budgetunderskottet reduceras samtidigt som lättnader i både inkomstoch
företagsbeskattningen genomförs. Dessutom planeras ytterligare försäljningar
av statliga företag.

I Frankrike beräknas BNP öka mycket svagt i år. Frankrike lider fortfarande
av sviterna av den lössläppta expansionspolitiken som den socialistiska
regeringen slog in på efter sitt makttillträde. Den nuvarande ekonomiska
politiken präglas dock av ekonomisk realism. Strukturproblemen
angrips, framför allt inom stålindustrin. Det hårda skattetrycket utpekas
som det största problemet, och regeringen har en uttalad målsäjtning att
sänka skatterna.

Bland de mindre länderna i Västeuropa har framför allt Nederländerna
och Belgien stora svårigheter till följd av en tidigare mycket snabb ökning
av de offentliga utgifterna. De budgetunderskott som denna utveckling
medfört tvingar nu dessa länder att skära ned utgifterna trots ett dåligt
sysselsättningsläge. Danmark, som förr var det mest sjuka välfärdslandet i
Norden, har på senare tid haft klara framgångar med sin inhemska åtstramningspolitik.
Dessa länder kan jämföras med Finland, där en liten offentlig
sektor och ett blygsamt budgetunderskott har bidragit till att tillväxten
under senare år har kunnat upprätthållas på en förhållandevis hög nivå.

Även om utsikterna för världsekonomin förefaller tämligen ljusa för det
kommande året, är det fortfarande osäkert hur varaktig konjunkturuppgången
blir. Räntorna i USA kan fortsätta att stiga som en följd av budgetunderskottets
utveckling i kombination med en ökad ekonomisk aktivitet.
De strukturella problemen i många av industriländerna riskerar att dämpa
och förkorta konjunkturuppgången. Tilltagande protektionism i många
länder kan försämra utvecklingen av världshandeln. Det stora antalet uländer
och östländer med finansiella problem utgör dessutom fortfarande
ett hot, även om skuldkrisen hittills har kunnat hanteras bättre än väntat.

3. Sveriges ekonomi 1983 och 1984

3.1 Långsam konjunkturuppgång

I vår januarimotion (motion 1983/84:2031) presenterades en jämförelse
mellan den nu pågående konjunkturförbättringen och de två senaste konjunkturuppsvingen
(1972/73 och 1978/79). Denna jämförelse visade att den
nuvarande uppgången är svagare i nästan alla väsentliga avseenden. Trots
att det fjärde kvartalet 1983 innebar en förstärkning av konjunkturuppsvinget,
består i allt väsentligt intrycket av att den uppgång som nu pågår
är mer dämpad än de tidigare. Detta framgår av diagram I.

Mot. 1983/84:2933

Diagram 1

Index Index

Industriproduktion

TOtal exportvolym

78 120

105

100

82t2 83:4 82:2 83:4

index

Bruttolnveater Ingar

8 ■ Arbetslöshet [+N*S )

106

104

102

100

73:1

73:4 72:1

72:1

78:2 80:1 78:2 79:4

82:2 84:1 82:2 83:4

• Kär Ingår Iven personer son omfattas av ungdomslagen.

Utvecklingan av några centrala ekonomiska variabler vid de tre senaste
kenjtnkturuppgångama.

Kvartalsvis säsongskorrlgerad volymutveckling.

Kalla: SCB.

Industriproduktionen har efter vändningen, dvs. under de sex kvartalen
fram till utgången av 1983, ökat med ca 8% att jämföras med ca 12% de två
senaste konjunkturuppgångarna. Exportvolymen har ökat något snabbare
än 1978/79 men långsammare än 1972/73.

Bruttoinvesteringarna låg det fjärde kvartalet 1983 under vad som gällde
vid konjunkturomslaget. Vid 1978/79 års uppgång ökade bruttoinvesteringarna
drygt 7% mer än vad som skett i nuvarande uppgång.

Situationen på arbetsmarknaden har utvecklats betydligt sämre än i
samband med tidigare konjunkturomslag. Den totala arbetslösheten har
fortsatt att trendmässigt öka till skillnad mot tidigare tillfällen då en stabilisering
inträdde. Dessutom har den reguljära sysselsättningen hela tiden
fortsatt att minska vilket ej var fallet tidigare.

Mot. 1983/84:2933

. 3.2 Splittrad bild

Att den internationella konjunkturuppgången har förstärkts i början av
1984 är huvudförklaringen till att det nu ser ut att gå bättre även för
Sverige. För Sverige förutser regeringen en BNP-tillväxt på 2,8 % i år,
vilket är en marginell uppskrivning med 0,2 procentenheter i förhållande
till finansplanen i januari. Detta framgår av tabell 1, som visar att den
aktivitetsförbättring som härrör från den utländska efterfrågan döljer en
ganska splittrad utveckling.

Tabell 1. Försörjningsbalanser 1983—1984 enligt regeringens finansplaner

Procentuella volymförändringar från föregående år

	1983	1984 regeringens prognos januari	1984 regeringens prognos april
BNP	2,3	2,6	2.8
Import, varor/tjänster	1,6	4,5	6,5
TILLGÅNG	2,1	3,0	3,7
Bruttoinvesteringar	-1,1	Ll	3,5
Näringslivet	0.4	9.4	12,0
Därav: industri	-3,4	8,0	15,0
Statliga myndigh/affärsverk	2,1	-8,3	-1.0
Kommuner	-2,5	-1.7	-0,4
Bostäder	-4,7	-7,3	-7,7
Lagerinvestering	-0,1	1,7	L2
Privat konsumtion	-L6	0,2	0.3
Offentlig konsumtion	0,9	0,9	L0
Statlig	-3,2	-1.5	-Ll
Kommunal	2.6	1.8	1.8
Inhemsk efterfrågan	-0,9	2,3	2.4
Export, varor/tjänster	11,5	5,1	7,4
ANVÄNDNING	2.1	3,0	3,7

Exportprognosen skrivs nu upp med drygt 2 procentenheter. Detta
uppvägs dock till största delen av att importprognosen skrivs upp nästan
lika mycket.

Industriinvesteringarna antas öka med 15%, vilket trots den betydande
uppräkningen kan visa sig vara alltför lågt med hänsyn till det höga kapacitetsutnyttjandet
och den goda vinstnivån i industrin. Det bör dock erinras
om att även efter en uppgång i industriinvesteringarna med över 15% är
investeringsvolymen extremt låg. Eftersom industriinvesteringarna 1983
uppgick till mindre än 20 miljarder kronor, innebär den antagna uppgången
en förbättring med endast ca 3 miljarder. Industrins investeringskvot var i
fjol endast 13%, vilket är den lägsta siffran under efterkrigstiden. För att
industriinvesteringarna skall komma upp i 1975 års volym skulle de behöva
öka med över 50%.

Trots finansplanens tal om ett offentligt investeringsprogram sker det på
detta område en minskning i förhållande till föregående år. För lagerinvesteringar
och bostadsbyggande revideras siffrorna ned. Både den privata
och den offentliga konsumtionen tilldelas oförändrat låga tillväxttal trots
konjunkturförbättringen.

Mot. 1983/84:2933

Industriproduktionen väntas öka med 7% i år. Detta är i och för sig
glädjande men innebär bara att vi nu är tillbaka på ungefär 1974 års nivå.
Under samma tid har industriproduktionen i OECD-länderna ökat med
20%. Sverige har en mycket lång väg kvar innan vi eliminerat gapet
gentemot övriga OECD-länder.

Regeringen beräknar att bytesbalansunderskottet fortsätter att förbättras.
Även om underskottet skulle stanna vid 1 miljard, vilket regeringen
räknar med, innebär inte detta att det strukturella bytesbalansunderskottet
skulle ha försvunnit. Förbättringen beror till stor del på låg inhemsk
efterfrågan till följd av låga bruttoinvesteringar och låg privat konsumtion.
Bruttoinvesteringarna uppgår f. n. till ca 18% av BNP att jämföra med 2224%
under 1960-talet. För att åstadkomma den nödvändiga kapacitetsökningen
i ekonomin skulle Sverige behöva uppnå den investeringskvot vi
hade för ca 20 år sedan. En sådan investeringsuppgång skulle medföra att
bytesbalansunderskottet ökade till ca 40 miljarder kronor, om inte det
offentliga utgiftsunderskottet samtidigt minskar eller hushållens sparande
kraftigt ökar.

Arbetslösheten har fortsatt att växa i år. Den totala arbetslösheten
uppgick i mars till över 8% eller mer än 350000 människor, om beredskapsarbeten,
AMS-utbildning, ungdomslag, rekryteringsstöd m. m. inräknas.
På ett år har arbetslösheten ökat med nära 30000. Att den öppna
arbetslösheten kan begränsas med ytterligare AMS-insatser innebär inte
att våra reella arbetsmarknadsproblem blir mindre. Detta bekräftas av att
den reguljära sysselsättningen fortsätter att minska. I mars i år var de
riktiga arbetstillfällena 26000 färre än för ett år sedan.

Regeringen räknar med en lönekostnadsökning på 7% i år. Trots att
detta är en uppjustering med 1 procentenhet sedan januari är det alldeles
för lågt. Avtalen på både kommun- och landstingssidan medför större
kostnadsökningar, trots att löneutvecklingsgarantin på den offentliga sidan
som följd av industriarbetarnas löneglidning i år ger ytterligare löneökningar
först 1985. De genomsnittliga lönekostnadsökningarna kommer i år
troligen att ligga på 8—9%. Eftersom lönerna stiger successivt under året
innebär det att nivåhöjningen blir ca 10%.

Regeringens bedömning att lönekostnadsstegringen skulle kunna begränsas
till 7 % 1984 grundar sig bl. a. på att det föreslagna åtgärdspaketet
skulle kunna dämpa löneglidningen. Detta är enligt vår bedömning helt
orealistiskt. Preliminära kalkyler från konjunkturinstitutet tyder på att
lönekostnaderna ökar med drygt 8% i år, även om löneglidningen skulle bli
så låg som 2,5%.

Målet att reducera inflationstakten under loppet av 1984 till 4% ligger
enligt regeringen kvar. Samtidigt räknar den dock i sin prisprognos med en
inflation på 5%. Även vid en tämligen strikt tillämpning av prisstoppet
framstår denna prognos som optimistisk. Under första kvartalet i år steg
priserna med hela 2,5%. I april kommer priserna troligen att ha stigit med
t2 Riksdagen 1983184. 3 sami. Nr 2931 -2933

Mot. 1983/84:2933

ca 3%. 1 maj höjs livsmedelspriserna till följd av jordbruksavtalet och
bensinpriserna till följd av bensinskattehöjningen. Redan till sommaren är
det därmed risk för att 4-procentsnivån är uppnådd. Att inflationen under
andra halvåret i år bara skulle stiga med I procentenhet är inte realistiskt.

Bostadsbyggandet väntas fortsätta att falla dramatiskt. Endast 32000
bostadslägenheter kommer enligt konjunkturinstitutet att påbörjas i år. Det
har inte sedan andra världskriget och Koreakriget byggts så få lägenheter
som f. n. Enskilt ägda hyreshus byggs över huvud taget inte längre. Som en
följd av reallönesänkningarna, skatteomläggningen och avdragsbegränsningen
har det privatfinansierade småhusbyggandet nära nog upphört.

Den vinstförbättring som skedde framför allt i industrin 1983 väntas
fortsätta i år. Vi delar regeringens bedömning att det är mycket angeläget
att den inträffade vinstförbättringen blir bestående. Risken är annars stör
att den nödvändiga investeringsuppgången uteblir. För att vinstnivån inte
återigen skall falla krävs bl. a. en nedgång i den svenska pris- och lönestegringstakten.

Sammanfattningsvis kan konstateras att som en följd av den internationella
konjunkturuppgången utvecklas export, industriproduktion och
bytesbalans bättre än vad som tidigare beräknats. Detta gällde dock inte
inflationen och den totala arbetslösheten som snarare tycks utvecklas
sämre än vad som tidigare befarats. För de enskilda hushållens ekonomi
går det snarare sämre än förutsatt. Reallönen föll i fjol med ett par procentenheter,
vilket bl. a. resulterade i att hushållens sparkvot för 1983 blev ±0.
Reallönen per timme sjönk enligt konjunkturinstitutet med hela 3,5% 1983.
Någon större reallöneökning blir det inte i år ens enligt regeringens prognos.
Därtill minskar en hel del av transfereringarna till hushållen. Pensioner,
barnbidrag, bostadssubventioner m. m. minskar i år realt för genomsnittshushållet.
De enskilda människorna kommer inte att få det bättre.
Konjunkturinstitutet tror t. o. m. att hushållens sparande för första
gången i modern tid blir negativt. Hushållen tvingas således ta av sina
tillgångar för att upprätthålla sin levnadsstandard.

4. Långsiktiga perspektiv

4.1 Strukturproblemen

Den svenska ekonomin har sedan sista hälften av 1960-talet kännetecknats
av växande strukturella problem. En del av dessa problem uppkom
därför att världsmarknadsefterfrågan på svenska industriprodukter ändrades.
Detta ställde krav på en anpassning av vår industriproduktions sammansättning.
Kraven på en minskad produktionsvolym inom varvs-, ståloch
tekobranscherna växte kontinuerligt under 1970-talet. En omställning
av den svenska industristrukturen mot en mer marknadsanpassad sammansättning
var nödvändig för att långsiktigt förbättra bytesbalansen och
undvika ytterligare försämringar av vårt bytesförhållande mot omvärlden.

Mot. 1983/84:2933

Alternativet till en sådan anpassning är fortsatt försämring av levnadsstandarden.

En del av industristrukturproblemen åtgärJades under de borgerliga
regeringsåren i slutet på 1970-talet och i början på 1980-talet. Vår produktionskapacitet
inom varvs- och stålindustrin krympte förhållandevis
snabbt under dessa år. Kapaciteten inom tekoindustrin krympte successivt
under hela 1970-talet. Många av industriländerna i vår omvärld har ännu
inte klarat av motsvarande omställning. Frankrike och Belgien försöker
f. n. att anpassa sin stålproduktion till den långsiktiga efterfrågan. England
har stora problem med sin varvsindustri. De flesta europeiska länder måste
fortsätta att minska sin tekoindustri etc.

Ett annat 1970-talsproblem som för tillfället ser ut att ha lösts i Sverige är
näringslivets lönsamhet. Under 1970-talet sjönk lönsamheten i företagen
till internationellt sett extremt låga nivåer. Detta gällde framför allt räntabiliteten
på industriellt kapital, vilket bidrog till en svag investeringsutveckling
och till en sjunkande industrisysselsättning. De senaste två årens
lönsamhetslyft har gjort att vinstnivån återställts till ungefär den nivå som
rådde under 1960-talet. För att industrisektorn skall kunna byggas ut krävs
det att denna lönsamhetsförbättring blir bestående.

Även om åtgärder har satts in mot en del av våra strukturella problem,
kvarstår dock tre viktiga områden som vi ännu inte böljat angripa.

Det första problemområdet hänger samman med vår alltför stora offentliga
sektor. Som visats i vår januarimotion angående den ekonomiska
politiken (motion 1983/84:2031) är den offentliga sektorn i Sverige större
än i något annat västland oavsett vilket mått som används. Den offentliga
sektorns utgifter, skatter, produktion och sysselsättning har dessutom
vuxit snabbare i Sverige än i alla andra västliga industriländer.

Statens och kommunernas kraftiga expansion i Sverige är en väsentlig
förklaring till att det gått sämre för vårt land än för andra västländer. Det
höga skattetrycket har medverkat till att driva upp inflationstakten och till
att minska drivkrafterna för de enskilda människorna och företagen. Utbyggnaden
av den offentliga sektorn har lett till en lönestruktur som
motverkat en utbyggnad av det privata näringslivet. Det stora budgetunderskottet
— som direkt är orsakat av den offentliga utgiftsexpansionen —
har framtvingat en internationellt sett hög räntenivå. På stora områden har
dessutom det privata näringslivets tillväxtförmåga hämmats genom ett
växande antal regleringar och den byråkrati som också sammanhänger
med den offentliga sektorns expansion.

En central förutsättning för återställd ekonomisk balans är att den offentliga
sektorns samlade storlek minskar samtidigt som dess underskott
saneras.

Det andra problemområdet gäller lönebildningen. Vi hade i Sverige
under 1970-talet en lönekostnadsutveckling som ständigt låg för högt i
förhållande till omvärlden. Större kostnadsökningar i Sverige än i omvärl

Mot. 1983/84:2933

den har lett till försämrad konkurrenskraft och förluster av marknadsandelar.
Lönekostnadsökningarna var i fjol dubbelt så höga som i våra viktigare
konkurrentländer. Detta tycks även bli fallet i år. En förutsättning för
återställd balans i vår ekonomi är att lönekostnadsökningarna bringas ned
till den ökningstakt som råder i omvärlden.

Ett tredje område som delvis hänger ihop med de två övriga problemen
är den svenska lönestrukturen. För att flexibiliteten på arbetsmarknaden
skall förbättras är det nödvändigt att lönestrukturen blir mer marknadsanpassad.
Den s. k. solidariska lönepolitiken har av allt att döma lett tili att
löneskillnaderna blivit alltför små. En expansion i industrin och en ökad
flexibilitet i ekonomin förutsätter för det första att den konkurrensutsatta
delen av näringslivet återfår sin löneledande roll. Fördel andra underlättas
rörligheten av större lönespridning inom industrin. Den omställningsförmåga
på arbetsmarknaden som behövs för en uthållig industriexpansion är
inte förenlig med nuvarande lönestruktur.

4.2 1984 års långtidsutredning och långtidsbudgeten

Långtidsutredningen som publicerades i mars i år försöker klargöra de
krav som ställs på den ekonomiska politiken för att viktiga ekonomiskpolitiska
mål skall uppnås till 1990. Huvudperspektivet avser den strukturella
utvecklingen under resten av detta årtionde. I detta perspektiv beskrivs
valmöjligheterna mellan expansion av den privata sektorn kontra
offentlig expansion. Det andra tidsperspektivet avser den konjunkturella
utvecklingen 1983-1987. I detta perspektiv beskrivs ett alternativ som
leder mot balans 1990 och ett alternativ som leder bort ifrån balans.

Långtidsutredningen ställer upp en del krav för att utvecklingen skall
leda mot balans 1990. Löneökningarna måste begränsas till 6% per år.
Årliga budgetförstärkningar på 6 miljarder per år behövs fram till 1990 för
att budgetunderskottet skall reduceras till 40—50 miljarder kronor. Dessutom
behövs en fortsatt hög vinstnivå och ökad rörlighet på arbetsmarknaden.

Även om utredarnas förslag till inriktning av den ekonomiska politiken
inte är heltäckande - behovet av sänkt skattetryck, omstrukturering av
den offentliga sektorn, marknadsanpassad lönebildning m.m. finns inte
med — instämmer vi till fullo i den ekonomiska politik som utredarna
förordar. Det är i allt väsentligt en politik som moderata samlingspartiet
länge har drivit.

Grundtanken i utredningen att det behövs årliga budgetförstärkningar på
6 miljarder kronor strider mot regeringens strategi att inga fler besparingsåtgärder
behöver vidtas.

Långtidsutredarna har med all sannolikhet underskattat den underliggande
offentliga utgiftsökningstakten (1-1,5% per år i balansalternativet).
Ett mer realistiskt antagande hade lett fram till ett större budgetunderskott
och större krav på budgetförstärkning.

Mot. 1983/84:2933

De budgetförstärkningar på 6 miljarder kronor per år som utredarna
förordar är i kalkylen inlagda som utgiftsnedskärningar. Sådana utgiftsnedskärningar
bör naturligtvis ske medan vi har en god konjunktursituation,
dvs. under 1984 och 1985. De bör dessutom vara av en storleksordning
som tar hänsyn till att de offentliga utgifterna har en underliggande ökningstakt
på minst 3—4% per år.

I den långtidsbudget som presenteras i kompletteringspropositionen
kartläggs konsekvenserna för budgetutvecklingen fram till 1988/89 av redan
fattade beslut och gjorda åtaganden. Metodiken i långtidsbudgeten
innebär att utgifter som ej är indexerade har antagits ligga stilla och några
nya utgiftsåtaganden har inte förutsatts. Denna metodik innebär i ett
historiskt perspektiv en kraftig underskattning av den offentliga utgiftsutvecklingen.

Långtidsbudgeten arbetar denna gång med två alternativ. Det första
"lågalternativet" innebär en lönestegring och inflationstakt om 5% resp.
3% årligen fr. o. m. 1985. Räntenivån sjunker i detta fall successivt för att
slutåret uppgå till 7%. Trots att detta alternativ innebär en reallöneökning
på 2% per år och därmed snabbt växande skattebas ligger det kassamässiga
budgetsaldot kvar på 75 miljarder kronor budgetåret 1988/89 (se diagram
2). Det underliggande saldot ligger kvar på en i stort sett oförändrad
nominell nivå om 82 miljarder kronor. Det betyder att inte ens vid en
mycket gynnsam ekonomisk utveckling försvinner budgetunderskottet av
sig självt.

I det andra alternativet - "högalternativet” - stiger lönerna och inflationen
med 8% årligen. Räntenivån antas ligga på 13%. I detta alternativ
försämras budgetsaldot successivt för att slutåret uppgå till över 136 miljarder
kronor. I propositionen konstateras helt riktigt att löneutvecklingen
för 1984 i stort sett ligger i nivå med högalternativet. Med anledning av
detta sägs i propositionen: "Om den fortsatta utvecklingen skulle leda till
att pris- och löneutvecklingen även för 1985 ligger på en långsiktigt allt för
hög nivå, skärps kraven på finanspolitiken väsentligt. Kraftfulla budgetpolitiska
åtgärder blir i en sådan situation oundvikliga."

Moderata samlingspartiet menar att kraftfulla besparingar redan nu är
nödvändiga för att pris- och kostnadsutvecklingen skall kunna kontrolleras.

Långtidsbudgeten visar att det inte bara av konjunkturpolitiska skäl är
väsentligt att spara i statsutgifterna. Även av strukturella skäl är det
nödvändigt att det statsfinansiella saneringsarbetet omedelbart inleds för
att vi skall kunna komma in i en god ekonomisk utvecklingsbana. Vi
instämmer i den slutsats som regeringen själv drar i långtidsbudgeten på
s. 41:

Mot. 1983/84:2933

Diagram 2. Budgetsaldo hudgetåren 1978/79-1988/89
Mim

120

110

•o

40'

1MM7

Källa: Långtidsbudgeten, prop. 1983/84:150.

Om sparandet i den svenska ekonomin skall kunna återställas till en nivå
som är förenlig med samhällsekonomisk balans, torde kravet på en sparandeökning
i hög grad behöva ställas också på den offentliga sektorn. Detta
kräver att det statliga budgetunderskottet, mätt som en andel av bruttonationalprodukten,
successivt minskar under en följd av år.

Slutsatsen av långtidsbudgetberäkningarna är att budgetproblemen inte
löser sig av sig själva ens vid en god allmänekonomisk utveckling. Även i
lågalternativet, med dess mycket positiva ekonomiska utveckling, ligger
budgetunderskottet kvar på en nivå som långsiktigt inte är förenligt med
kravet på samhällsekonomisk balans.

Vi vill också understryka det samband som i långtidsbudgeten (s. 41)
lyfts fram mellan budgetunderskott och inflation:

Lägre budgetunderskott utövar i sig en dämpande inverkan på såväl
pris- och kostnadsutvecklingen som på räntenivån. Högre budgetunderskott
leder till högre inflationstakt och högre räntor.

Mot. 1983/84:2933

Trots att regeringen tycks väl medveten om möjligheterna att dämpa
pris- och kostnadsutvecklingen genom utgiftsnedskärningar dras inga slutsatser
av detta vad gäller inflationsbekämpningen. Detta är en allvarlig
brist i den nuvarande uppläggningen av den ekonomiska politiken.

5. Regeringens ekonomiska politik

5.1 En serie undanmanövrer

Regeringens ekonomiska politik kan beskrivas som en serie undanmanövrer.
Regeringen inledde med att omedelbart efter valet välja den på kort
sikt lättillgängliga devalveringsvägen i stället för en inhemsk anpassning.

När konsumentpriserna som följd av devalveringen började stiga, proklamerade
regeringen kamp mot inflationen som det s. k. andra steget i den
ekonomiska politiken. Prisstegringen skulle ned till samma nivå som i våra
viktigaste konkurrentländer, dvs. runt 4%. Men i stället för att tillgripa en
konkret anti-inflationspolitik valde regeringen att försöka prata ned inflationen.
Återigen gjorde regeringen en undanmanöver bestående av dels
"förhoppningar" om att LO och SAF skulle ta "sitt samhällsansvar", dels
allmänt tal om stora avindexeringsinsatser för att dämpa inflationsförväntningarna.
Vad som hade behövts var politiskt mod att genomföra kraftiga
besparingar samt att staten i egenskap av arbetsgivare genomdrivit mycket
låga löneökningar på offentligsidan.

Avsaknaden av konkreta åtgärder medförde att inflationen i Sverige blev
dubbelt så hög som i omvärlden. Årstakten var i mars 1984 ca 9% i Sverige
jämfört med 3-5% i de viktigaste konkurrentländerna. Som ett direkt
resultat av regeringens oförmåga att hantera avtalsrörelsen kommer kostnadsökningen
i Sverige att stiga med 8-9% i år, att jämföra med Västtyskland.
där lönekostnaderna beräknas öka med runt 3%.

Vad gör då regeringen när den inser att det inte går att prata ned inflationen?
Jo, den väljer återigen att skjuta problemen framför sig - denna gång
med hjälp av ett panikpaket bestående av prisstopp, hyresstopp, utdelningsstopp.
likviditetsindragningar m. m. När regeringen misslyckats med
inflationsbekämpningen, tillgriper man lagstiftning för att försöka hejda
prisstegringen. Såväl historisk erfarenhet som vetenskaplig expertis visar
att sådana åtgärder är verkningslösa. Men det gäller att visa handlingskraft
och ge intryck av att läget är under kontroll. I stället för att snabbt sätta in
kraftfulla besparingsåtgärder gör regeringen nya missgrepp. Det innebär
att våra möjligheter att få balans i ekonomin ytterligare försämras.

5.2 Inflation oell arbetslöshet

Regeringen lanserade efter sitt tillträde begreppet "den tredje vägen”.
Den tredje vägen skulle kombinera låg inflation med låg arbetslöshet. Det
skulle vara både-och men blev i stället varken-eller. Inflationen låg i

Mot. 1983/84:2933

Diagram 3. Konsumentprisindex

Förändring i procent från föregående år

occd' .

Källa: SHB.

september 1982 på ca 8% både i Sverige och i OECD-länderna. Året före
valet hade prisstegringstakten fallit med 3-4 procentenheter i både Sverige
och OECD. Efter valet fortsatte den internationella inflationen neråt
och ligger f. n. omkring 5 % för hela OECD. I Sverige däremot har inflationen
varit stigande de senaste 19 månaderna.

Den totala arbetslösheten är i dag högre än någonsin i modern svensk
historia. Samtidigt som arbetslösheten fortsätter att öka i Sverige sjunker
den i OECD-länderna. Den totala arbetslösheten - öppen arbetslöshet
inkl. AMS-sysselsättning, ungdomslag, rekryteringsstöd m. m. — uppgick i
mars till drygt 350000 personer, vilket utgjorde över 8% av arbetskraften.
I mars 1982 var den totala arbetslösheten ca 270000 eller 6,3% av arbetskraften.
Än så länge finns det inga tecken som tyder på att situationen på
arbetsmarknaden skulle vara på väg att förbättras. Tvärtom fortsätter som
tidigare nämnts sysselsättningen på den reguljära arbetsmarknaden att
minska.

Kampen mot inflationen är f. n. den viktigaste uppgiften för den ekonomiska
politiken. Det går inte att på sikt fa ned arbetslösheten om inflationstakten
inte först sänks. Detta har moderata samlingspartiet länge hävdat.
Det är välkommet att även regeringen - åtminstone i teorin - anammat
den gängse synen på sambandet mellan inflation och arbetslöshet. För att
en bestående sänkning av inflationstakten skall vara möjlig måste den
ekonomiska politiken snabbt läggas om.

Det panikpaket regeringen nu lagt fram är en blandning av verkningslösa
medel och kosmetik. Det går inte att effektivt bekämpa inflationen med

Mot. 1983/84:2933

Diagram 4. Den totala arbetslöshetens utveckling i Sverige och OECD

Arbetslöshet i %

öppen arb.lös^/het
inom OECD

öppet arb.lösa
— i Sverige

Arbetsmarkn.pol.
åtgärder r—^

pris- och hyresstopp efter det att kostnadsökningarna har inträffat. Med ett
strikt tillämpat prisstopp kan naturligtvis en del av prishöjningarna skjutas
på framtiden. En inflation på 5 % under året, vilken regeringen räknar med,
är tekniskt möjlig om nästan inga dispenser ges. Effekten blir då att
lönsamheten hålls tillbaka och investeringarna bromsas. Till slut blir resultatet
en prisexplosion när prisstoppet så småningom hävs.

Det är dock inte sannolikt att det går att ha en strikt tillämpning. 1 stället
är det troligt att en rad dispenser måste beviljas för att undvika alltför stora
lönsamhets- och sysselsättningsförsämringar. Vi riskerar då att glida in i en
förhandlingsekonomi.

Samtidigt med pris- och hyresstoppet kommer lönenivåerna att höjas
med 9—10%. Prisstoppet kan på så vis framkalla en konstlad reallöneökning.
Den reala efterfrågeökning som blir följden riktar sig i stor utsträckning
mot importerade varor. Ju "effektivare” prisstoppet är i år, desto
svårare blir det att uppnå inflationsmålet på 3% under 1985.

Det föreslagna hyresstoppet innebär bl. a. att man bryter upp de avtal
som träffats mellan SABO och hyresgästföreningarna om hyreshöjningar
när inflationstaket bryts igenom. Effekterna på sysselsättningen i byggnadsbranschen
blir negativa. ROT-programmet kommer att motverkas,
och detta i en situation då vi har större byggarbetslöshet än någonsin
tidigare.

Likviditetsdepositionerna på sammanlagt ca 12 miljarder kronor i riksbanken
påstås ha till effekt att löneglidningen dämpas. Löneglidning är
dock enligt alla undersökningar en effekt av bl. a. företagens behov av att
rekrytera arbetskraft. Likviditetssituationen påverkar inte löneglidningen.

Mot. 1983/84:2933

Depositionerna kan däremot ses som ett inte marknadskonformt sätt att
dämpa den totala likviditetsutvecklingen i ekonomin. Det framstår i detta
perspektiv som ett alternativ till upplåning från företagen med riksobligationer
och statsskuldväxlar. En tänkbar effekt för vissa företag är att
tvångsdepositionen kommer att drabba tänkta investeringsmedel.

Det föreslagna förbudet för höjda aktieutdelningar nästa år påstås stödja
”inflationsbekämpningen på det fördelningspolitiska planet”. Detta är ett
rent nonsensargument. För det första motsvarar en höjning av aktieutdelningen
på 10% ca 2°/oo av lönesumman. För det andra finns det inget som
helst samband mellan aktieutdelning och inflation.

Kontokortskrediten skall begränsas genom överläggningar med kontokortsföretagen.
Eftersom kontokortskrediter motsvarar 1-2% av den privata
konsumtionen är åtgärder för att begränsa dessa krediter betydelselösa.

Slutsatsen blir att det inte finns någon rationell ekonomisk-politisk förklaring
till panikpaketet. Gemensamt för åtgärderna är att de angriper
symtomen och inte orsakerna till pris- och kostnadsstegringarna. 1 praktiken
föreslår regeringen dels att nya pålagor skall läggas på företagen, dels
att den statsmakt som inte på sitt eget område klarat att agera arbetsgivare
skall få ge regi till andra. Paketet strider dessutom mot näringslivets
berättigade önskan om fasta spelregler. Ingrepp av detta slag förkortar och
försvårar företagens planering. Alla regleringsförslagen i panikpaketet är
motsatsen till den marknadsanpassade politik Sverige nu behöver. Mot
denna bakgrund avvisar moderata samlingspartiet samtliga förslag i panikpaketet.

Den situation som vi nu hamnat i visar att vädjanden och förhoppningar
inte räcker för att få ned pris- och lönestegringarna. Varken löntagarfonder
eller ändringar i skatteskalan och löften om höjd arbetslöshetsförsäkring
på skattebetalarnas bekostnad leder till återhållsamma löneavtal. Det finns
inte heller någon anledning att tro att de av regeringen initierade överläggningarna
kommer att leda till någon förändring. Alla direkta ingrepp från
regeringens sida kommer bara att göra situationen värre. Att intervenera
skulle innebära att ansvaret för sysselsättningen ännu en gång lyfts från
arbetsmarknadens parter. Att låta parterna bestämma inflationstakten medan
regeringen själv tar på sig ansvaret för sysselsättningen är en felaktig
ansvarsfördelning. Det omvända borde i stället gälla.

Moderata samlingspartiet motsätter sig all statlig inblandning i avtalsrörelsen.
Parterna måste ha full frihet att förhandla men de skall också ta
ansvar för konsekvenserna. Endast på så vis kan alltför snabba löneökningar
bekämpas.

Regeringens sysselsättningspolitik har som nämnts inte inneburit att den
totala arbetslösheten slutat att öka. Möjligtvis har ökningstakten bromsats
upp något. I stället för att inrikta den ekonomiska politiken på att skapa
reguljär sysselsättning tycks sysselsättningspolitiken syfta till att skapa allt

Mot. 1983/84:2933

fler konstlade arbetstillfällen i AMS regi. Regeringen föreslår nu att ytterligare
2,5 miljarder kronor skall ge drygt 3 % öppen arbetslöshet i år. Att
ytterligare bygga ut den konstlade sysselsättningen i en högkonjunktur
innebär att vi bäddar för ännu större sysselsättningsproblem i den kommande
konjunkturnedgången.

Regeringen förmår inte att bryta ökningen av ungdomsarbetslösheten.
Orsakerna är passivitet och brist på insikt i ungdomsarbetslöshetens orsaker.
Löner, arbetsmarknadslagstiftning och formerna för yrkesutbildning
tillåts fortsätta att utestänga växande grupper ungdomar från den
reguljära arbetsmarknaden.

5.3 Budgetpolitiken

Regeringen försöker dölja frånvaron av utgiftsnedskämingar med hänvisningar
till konjunkturbetingade förbättringar vad gäller export, industriproduktion
och bytesbalans.

Ett stort nummer görs av att det kassamässiga budgetunderskottet nu
beräknas till drygt 67 miljarder kronor i stället för över 80 miljarder kronor
i januari och att det underliggande underskottet dras ned från 92 miljarder
kronor till 82 miljarder. Bakom denna tillfälliga förbättring döljer sig dock
en utveckling som kommer att göra läget än mer besvärligt om några år.
Huvudförklaringen är nämligen att lönenivåerna för 1983 och löneökningarna
för 1984 har skrivits upp, vilket ger större skatteinkomster än beräknat.
Inkomstskatten, momsen, arbetsgivaravgifterna m. m. ger omedelbart
större skatteintäkter när lönerna ökar.

Denna förbättring är av samma karaktär som 1976, då de mycket höga
löneavtalen tillfälligt minskade budgetunderskottet. Det strukturella budgetunderskottet
fanns då hela tiden kvar men doldes tillfälligt av de ökade
skatteinkomster som följde på de alltför höga löneavtalen under åren
dessförinnan. Den löneökningstakt som så småningom visade sig så förödande
för ekonomin fick således omedelbart till effekt att krisen i statsfinanserna
skyldes över.

Rent teoretiskt skulle det vara möjligt att helt avveckla budgetunderskottet
på mycket kort sikt om lönerna höjdes med ca 40%. Men därefter
skulle budgetunderskottet öka till svindlande nivåer som en följd av att
tillväxten kraftigt skulle avta.

En andra orsak till att budgetsaldot skrivs ned är rent kosmetiskt. De
extraordinära budgetförstärkningarna räknas upp med 3,1 miljarder kronor
till hela 14,4 miljarder för 1984/85.

För det tredje justeras statsinkomsterna från juridiska personer upp till
följd av den högre lönsamheten i företagen.

En ijärde orsak är att prognosen för statsskuldräntorna minskas med 4,5
miljarder kronor. Regeringen hoppas på en sänkt dollarkurs och att den
inträffade nedgången i räntenivån skall bli bestående. På båda dessa punkter
går dock utvecklingen f. n. i motsatt riktning.

Mot. 1983/84:2933

Det är i detta sammanhang ytterligt viktigt att skilja på en minskning av
budgetunderskottet, som åstadkoms genom höga löneavtal, engångsförstärkningar
m.m., och en underskottsminskning genom utgiftsnedskärningar.
Det är i det senare fallet man får effekter på pris- och lönestegringstakten,
inte i det förstnämnda. Den nu registrerade minskningen av budgetunderskottet
är ett resultat av just höga löneökningar och engångsförstärkningar.

I ett längre perspektiv är det underliggande budgetunderskottet det enda
som är intressant. Effekterna av engångsförstärkningarna faller då bort.
För innevarande budgetår redovisas ett underliggande budgetsaldo på
drygt 85 miljarder kronor att jämföras med knappt 82 miljarder för det
kommande budgetåret.

Att det verkliga budgetsaldot minskar med endast drygt 3 miljarder
kronor i en uppåtgående konjunktur visar att underskottet är strukturellt
betingat. Enligt en OECD-studie som publicerades i slutet på förra året
skulle halva budgetunderskottet vara av konjunkturell natur, dvs. försvinna
i en högkonjunktur. Detta förefaller vara en kraftig överskattning. Det
egentliga budgetunderskottet minskar praktiskt taget inte alls trots konjunkturuppgången.

Att gå in i en kommande konjunkturnedgång med ett underliggande
underskott på drygt 80 miljarder kronor är utomordentligt farligt. I en
konjunkturnedgång okär underskottet automatiskt. Därför är det så viktigt
att vi minskar utgifterna nu.

Den avgörande svagheten i regeringens budgetpolitik är avsaknaden av
utgiftsnedskämingar. Det är ju när vi har draghjälp av den internationella
konjunkturförbättringen som vi måste spara rejält för att minska budgetsaldot.
Gör vi det kan vi pressa ned räntenivån så att fler investeringar blir
lönsamma. Därmed tryggar vi exportframgångar och sysselsättning även i
den internationella konjunkturavmattning som måste komma.

Att den nuvarande konjunktursituationen skymmer de långsiktiga budgetunderskottsproblemen
i svensk ekonomi framgår av långtidsbudgeten
som behandlas i avsnitt 4.2. Slutsatsen av långtidsbudgeten är att det krävs
att ett långsiktigt och konsekvent besparingsarbete genast måste påbörjas.

Den reala offentliga utgiftsökningstakten kommer i år att begränsas till
0,6% enligt regeringen. Detta förklaras dels av konjunkturuppgången, dels
av att regeringen vidtagit en del åtgärder av engångskaraktär. Devalveringseffekten
har t. ex. avräknats på pensioner och vissa förvaltningsanslag,
vilket innebär att dessa utgiftsposter realt sett kommer att minska.
Dessutom genomfördes i höstas några mindre besparingar på 4-5 miljarder
kronor och en del utgiftsposter avindexerades för det kommande
budgetåret. Denna avindexering upphör emellertid nästkommande budgetår,
vilket framgår av s. 5 i långtidsbudgeten:

Mot. 1983/84:2933

De åtgärder som vidtagits för att minska graden av automatik på budgeten
har till stor del gällt indexkopplingarna under år 1984. Effekten av
vidtagna åtgärder har minskat utgifterna för budgetåret 1984/85. Då inga
beslut (fattats) om att efter år 1984 förändra priskompensationen, kvarstår
klassificeringen av de utgiftsområden som berörts av avindexeringsbeslut
som fullständig automatik.

Görs inga strukturella besparingar, dvs. ingrepp i utgiftssystemen, innebär
det att den offentliga utgiftsökningstakten kommer att återgå till sin
tidigare trend på 3—4% per år.

5.4 Skattepolitiken

Regeringen förefaller omedveten om att det höga skattetrycket är en av
huvudanledningarna till våra ekonomiska svårigheter i dag. I stället fullföljs
den traditionella socialdemokratiska linjen att ständigt höja skatterna.
Sedan regeringsskiftet har mer än 50 skatter höjts eller införts till en
sammanlagd summa av över 25 miljarder kronor. Motiveringen har ofta
varit den fördelningspolitiska att ”bördorna skall bäras av alla”.

Kompletteringspropositionen innehåller lika litet som något annat dokument
från regeringen några tecken på att skatteproblematiken tas på allvar.
Skattehöjningar är och förblir ett mycket trubbigt instrument för att omfördela
inkomster mellan hushållen. Skatteskärpningarna ökar i stället benägenheten
hos människor och företag att ägna sig åt tjänstebyten, svartjobb
och illegala transaktioner, vilket gör att inkomstfördelningen blir en annan
än den eftersträvade. Det är också väl belagt att skatteuttaget är av
avgörande betydelse för människornas och företagens vilja att arbeta,
spara, investera och ta risker.

Tabell 2. Regeringens beslutade skattehöjningar för helåret 1983

	Milj. kr.
Mervärdeskatten höjs från 21.5 till 23.5 %	4 500
Allmän löneavgift införd den 1 januari 1983. 2%	5000
Tillfällig höjning av allmänna löneavgiften - andra halvåret 1983, 1%	1250
Arbetsmarknadsavgiften höjd med 0,5%	1500
Begränsning av rätten till underskottsavdrag	450
Urholkat inflationsskydd	1500
Energiskattehöjningar	600
Skärpt förmögenhets-, arvs- och gåvoskatt 0.5%	300
Vattenkraftsskatt	950
Skatt på videobandspelare	55
Hyreshusavgift	800
Höjda avgifter m. m.	200
Utdelningsskatt	0*
Slopad skattereduktion på aktieutdelningar och sänkt reduktion på skattesparandet	600
Tobaksskatt	250
Marginalskattesänkningar	-4000
Skattereduktion för fackföreningsavgifter	-1200
Summa	12 755

* Får effekt på utdelningar som utbetalas 1984

Mot. 1983/84:2933

För regeringen tycks det dock inte förekomma några sådana samband. I
tabellerna 2 och 3 redovisas de mer betydelsefulla av regeringens skattehöjningar
under 1983 resp. 1984. Skattehöjningarna på 24-25 miljarder
kronor motsvarar ett höjt skatteuttag på i genomsnitt drygt 6500 kronor
per hushåll. Regeringens alla skattehöjningar har slagit igenom i ett ökat
realt skatteuttag. 1983 ökade skatterna realt med 5,1 %. I år är prognosen i
reviderade nationalbudgeten 3,8%. Detta skall jämföras med 1970-talet då
skatterna steg med i genomsnitt 3% per år. Att skattetrycket ”bara” har
stigit med 1 procentenhet sedan 1982 - från 50,5 till 51,4% - beror på att
reallönen, som är den viktigaste skattebasen, samtidigt har minskat.

Tabell 3. Regeringens beslutade skattehöjningar för 1984

Tabellen består enbart av skattehöjningar för 1984 som ligger ”ovanpå” skattehöjningarna
för 1983. Skattehöjningarna för 1983 kan adderas med 1984 års höjningar.

Milj. kr.
Vin- och spritskatt	200-400'
Tobaksskatt	300
Tillfällig förmögenhetsskatt	900
Försäljningsskatt på motorfordon	230
Omsättningsskatt på aktier	540
Evig realisationsvinstbeskattning av bostadsrätter	1002
Skogsvårdsavgiften höjd med 0,3 %	170
Vinstskatt till löntagarfonderna	1 200’
Löneskatt på 0,2 % till löntagarfonder	600
Urholkat inflationsskydd	3 3004
Avdragsbegränsningen	4505
Forskningsavdrag	200
Reavinstskatt på aktier	100-1000
Slopat skattesparande	630
Energiskattehöjningar	16556
Utdelningsskatt	20007
Ökning av hyreshusavgift	400“
Investeringsavdraget	10009
Ökade avgifter till oljeersättningsfonden m. m.	450
Bensinskattehöjning	300
Marginalskattesänkningar	-2670
Den tillfälliga höjningen av löneavgiften försvinner	-1250
Summa	10805-11905

1 Regeringen har endast räknat med knappt 200 milj. kr. vilket förutsätter ett mycket
kraftigt konsumtionsfall.

2 Lågt räknat.

5 Vinstskatten beräknas brutto inbringa 2000-2500 milj. kr. Eftersom den är avdragsgill,
blir nettoeffekten ca 1 200 milj. kr.

4 För 1984 skulle skattehöjningen ha blivit 2600 milj. kr. till följd av den ursprungliga
begränsningen av inflationsskyddet av skatteskalan till 5,5%. Att inflationsskyddet
sedan sänkts till 4,1 % innebär en ytterligare skatteskärpning med 700 milj. kr.

5 Avdragsbegränsningen beräknas leda till skattehöjningar på 1,4 milj. kr. 1985 och
genomförs stegvis under tre år.

Energiskattehöjningarna som beslöts i våras på el och olja inbringar under 1983 ca
600 milj. kr. och under 1984 2 255 milj. kr. Skattehöjningen uppgår därför till 1 655
milj. kr. 1984.

7 Utdelningsskatten drabbar 1984 års utdelningar och beräknas inbringa 900 milj. kr.
Eftersom skatten inte är avdragsgill ökar bolagsskatten med drygt 100 milj. kr.
Sammantaget kostar skatten 2000 milj. kr.

* Hyreshusavgiften som infördes 1983 höjs 1984, vilket inbringar ytterligare 400
milj. kr.

9 I våras antog riksdagen ett förslag om att investeringsavdraget skall slopas fr. o. m.
april 1984.

Mot. 1983/84:2933

Regeringen föreslår dessutom i kompletteringspropositionen att förvärvsavdraget
slopas och att skattesatsen i inkomstskiktet 1-4 basenheter
höjs från 3 till 4% från årsskiftet för att finansiera det ökade barnbidraget.
Borttagandet av förvärvsavdraget ökar skatteinkomsterna med 740 milj.
kr. och den höjda inkomstskatten medför 1 280 milj. kr. i ökade skatteinkomster.

Regeringen tycks fortfarande tro att vinstskatter, löneskatter och fastighetsskatter
gynnar investeringarna. Moderata samlingspartiet hävdar att
det förhåller sig tvärtom. Ökade skatter minskar företagens vilja och
förmåga att öka investeringarna.

Införs en fastighetsskatt kommer inte bara nyproduktionen av fastigheter
utan även reparations-, ombyggnads- och tillbyggnadsverksamheten att
kraftigt avta.

Samtidigt som regeringen konstaterar att det inte är möjligt att nå inflationsmålet
1985 på 3% till följd av de kostnadsstegringar för 1985 som
etablerats i årets avtalsrörelse föreslås höjda arbetsgivaravgifter.

Detta är ytterligare exempel på att regeringens skattepolitik står i direkt
strid med väsentliga ekonomisk-politiska målsättningar. I stället för att
begränsa lönekostnadsökningarna genom att sänka arbetsgivaravgifterna,
går regeringen motsatt väg. Arbetsmarknadsavgiften föreslås höjd med 0,3
procentenheter från den 1 januari 1985 för att finansiera ökad ersättning till
arbetslöshetsförsäkringen. Därtill har regeringen förutskickat höjningar av
arbetsgivaravgifterna (eller införandet av en proms) med ytterligare 1,5
procentenheter för att finansiera det tredje steget i den s.k. skattereformen.
Dessutom kommer en aviserad höjning av ATP-avgifterna att genomföras
vid årsskiftet. Sammantaget riskerar med andra ord arbetsgivaravgifterna
att nästa år höjas med mer än 2 procentenheter.

I regeringens långtidsutredning (LU 84) finns en analys av vad som
påverkat de svenska lönekostnadsstegringarna under 1960- och 1970-talen.
De tre viktigaste faktorerna är inkomstskatterna, höjda arbetsgivaravgifter
och flaskhalsproblem på arbetsmarknaden. Alla dessa faktorer kan regeringen
påverka genom att minska de offentliga utgifterna så att skatterna
kan sänkas. Sänkta inkomstskatter och arbetsgivaravgifter dämpar lönekostnadstrycket.
Genom sänkta marginalskatter kan också rörligheten på
arbetsmarknaden förbättras. Ingenting tyder dock på att regeringen skulle
ha tagit något intryck av vad deras egen långtidsutredning kommit fram till
som nödvändigt på skattepolitikens område.

6. Det moderata alternativet

6.1 I nial ning

Den nu pågående konjunkturuppgången vilar på en mycket bräcklig
grund. På några års sikt hotar denna grund att raseras till följd av de allför
höga kostnadsökningarna, den stelbenta lönestrukturen och de gigantiska

Mot. 1983/84:2933

problemen i den offentliga sektorn. Den frist den stora devalveringen gav
har inte utnyttjats till att angripa dessa grundläggande problem. Ännu är
det inte för sent att genom en snabb inhemsk åtstramning rädda en del av
de bestående vinster en konjunkturuppgång kan föra med sig. Den strama
finanspolitik som vi tidigare förordat har genom styrkan i konjunkturförbättringen
blivit än viktigare att snabbt genomföra.

Vad som nu behövs för att lösa både de kortsiktiga stabiliseringsproblemen
och de långsiktiga strukturella problemen är för det första en kraftig
bantning av utgifterna i stat och kommun. Utgiftsnedskärningar minskar
inflationstrycket i ekonomin samtidigt som de långsiktiga strukturella balansbristerna
angrips.

För det andra krävs en sänkning av främst de skatter som direkt eller
indirekt träffar produktionen. Detta skulle dämpa pris- och lönekostnadstrycket
1985. Dessutom stimuleras drivkrafterna bakom arbete, investeringar,
sparande och risktagande.

För det tredje krävs att löntagarfonderna avskaffas. Fonderna innebär
att viljan och förmågan till investeringar, risktagande och nyetableringar
minskar hos både små och stora företag.

För det fjärde behövs en genomgripande omstrukturering av den offentliga
sektorn. Privatisering, konkurrens, avgiftsfinansiering och avreglering
är nödvändiga åtgärder för att frigöra tjänsteproduktionen och därmed
trygga sysselsättningen på sikt.

Moderata samlingspartiets ekonomiska politik syftar till att på alla områden
förstärka marknadsekonomin. Att frigöra mänskliga och ekonomiska
resurser, begränsa byråkratin samt stimulera företagens insatser är av
avgörande betydelse för den fortsatta välfärdsutvecklingen. En minskning
av den offentliga sektorns inflytande i ekonomin är den enda framkomliga
vägen för att undvika mycket stor arbetslöshet och snabb inflation i framtiden.
Löser vi inte under de närmaste åren problemen i den offentliga
sektorn, kommer vi så småningom att tvingas att vidta, med nu aktuella
mått, mycket drastiska och långtgående nedskärningar av de offentliga
utgifterna. Det är en sådan utveckling som vår politik syftar till att undvika.

6.2 Utgifts-och budgetpolitik

Avsaknaden av utgiftsnedskärningar är en mycket allvarlig brist i regeringens
ekonomiska politik. Den mycket höga offentliga utgiftsandelen och
budgetunderskottet innebär en fara, både för de offentliga finanserna och
för hela den svenska ekonomin. Som framgår av långtidsbudgeten följer
saneringen av statsfinanserna ingalunda automatiskt på en återställd ekonomisk
tillväxt. Underskottet kommer att fortsätta att stiga när de tillfälliga
budgetförstärkningarna ebbar ut. Därför måste utgiftsnedskärningarna
genomföras även av strukturella skäl. Det nuvarande konjunkturläget innebär
att besparingar kan genomföras utan att efterfrågan blir alltför låg.

Mot. 1983/84: 2933

En minskning av utgiftsnivån är nödvändig för att trygga sysselsättningen
på sikt.

1 vår januarimotion angående den ekonomiska politiken (1983/84:2031)
föreslog vi besparingar på 23,7 miljarder kronor för budgetåret 1984/85. Av
dessa är ca 5,5 miljarder av tillfällig natur. Skattesänkningar föreslogs för
budgetåret på 5,7 miljarder. Hade dessa förslag genomförts skulle det
underliggande budgetunderskottet ha blivit 12,4 miljarder kronor lägre än
det av regeringen nu redovisade.

För helår uppgick våra besparingsförslag till 28,8 miljarder kronor och
skattesänkningsförslagen till ca 11 miljarder kronor. Helårseffekten på det
underliggande underskottet blev därmed lika stor som budgetårseffekten.
För det kassamässiga budgetunderskottet blev effekten ca 18 miljarder.

Smärre förändringar av regeringens förslag till utgiftsanslag har skett i
samband med riksdagens behandling under våren. Detta har dock inte
medfört någon nämnvärd förändring i förhållande till totalsumman av våra
besparingsförslag. Emellertid kommer vårt avvisande av den föreslagna
fordonsskattehöjningen, som ännu inte har riksdagsbehandlats, att sänka
skatteinkomsterna i förhållande till regeringens nuvarande budgetförslag
med drygt en halv miljard kronor 1985. Vårt ställningstagande till den av
regeringen förordade barnbidragshöjningen - och därmed sammanhäng

Tabell 4

Besparingar	Budgetåret 1984/85 milj. kr.	Helår 1985 milj. kr.
Utrikesdepartementet	630	630
Socialdepartementet	3 116	3 116
Kommunikationsdepartementet1	2060	2060
U tbildningsdepartementet	1 148	1 148
Jordbruksdepartementet2	870	870
Arbetsmarknadsdepartementet	3036	3 036
Bostadsdepartementet1	4 100	5 150
Industridepartementet4	4 842	4 892
Kommunsektorn Minskade statsbidrag till kommunerna	lill	4 544
Sänkning av kommunernas skatteunderlag från juridiska personer till 0 %	1200	2400
Summa	23 274	27846
Minskade skatteintäkter till följd av
ändringar i vissa försäkringssystem	-900	-900
Summa	22374	26 946
Minskade statsskuldräntor (12 %)	1 300	1900
Nettobesparingar	23674	28846

1 Av beloppet utgör I 180 milj. kr. tillfälliga besparingar.

2 Av beloppet utgör 400 milj. kr. tillfällig besparing. 285 milj. kr. utgörs av minskade
statliga åtaganden på det skogspolitiska området till följd av vår föreslagna sänkning
av skogsvårdsavgiften med motsvarande belopp.

1 Av beloppet utgör 650 milj. kr. tillfällig besparing.

4 Av beloppet utgör 3 355 milj. kr. tillfälliga besparingar.

Mot. 1983/84:2933

ande finansieringen - får inga budgetmässiga effekter. Vårt underliggande
budgetunderskott skulle därmed ligga 12 miljarder kronor under det av
regeringen föreslagna.

De av oss föreslagna utgiftsnedskärningarna redovisas departementsvis i
tabell 4. s. 27 nedan. Besparingsförslagen har tidigare redovisats utförligt i
separata motioner. Vi står fast vid dessa besparingsförslag för det kommande
budgetåret.

För att mildra de föreslagna likviditetsdepositionernas effekter på kommunernas
ekonomi föreslår regeringen att ramen för extra skatteutjämningsbidrag
vidgas med 90 milj. kr. för år 1985. Mot bakgrund av att vi
avvisar depositionerna avslår vi också höjningen av skatteutjämningsbidraget.

6.3 Skattepolitik

Skattepolitiken är av avgörande betydelse för att vi skall kunna återvinna
balans i vår ekonomi. Under 1970-talet nådde vi ”smärtgränsen” för
skatteuttaget. Det höga skattetrycket är nu ett hinder för att vi skall få
tillbaka växtkraften i näringslivet. Det samlade skatteuttaget måste sänkas.

Det avgörande motivet för att sänka skattetrycket är att stimulera arbete,
sparande och företagande. En neddragning av skattetrycket måste
därför sättas i centrum för det skattepolitiska reformarbetet. Sänkta skatter
hindrar dessutom den totala åtstramningen från att bli alltför stor när de
offentliga utgifterna skärs ned.

Sverige har det högsta skattetrycket bland industriländerna. Skatter och
obligatoriska avgifter utgör drygt 50% av BNP. Inräknas vissa andra
statliga inkomster blir andelen drygt 60%. Men den verkliga skattebördan
bestäms från utgiftssidan - det som inte betalas direkt med skatter får
täckas genom upplåning, som måste betalas på något sätt i framtiden. Det
totala skattetrycket bör således egentligen avläsas i de offentliga utgifternas
andel i BNP, som i Sverige nu är drygt 68%.

Det stora budgetunderskottet utgör naturligtvis en restriktion för den
skattepolitiska handlingsfriheten. Men det är nödvändigt att utgiftsminskningarna
görs så stora att det också blir ett utrymme för sänkningar av
skatteuttaget. Såväl budgetunderskottet som utgiftsandel och skatteandel.
allt mätt i förhållande till BNP. måste successivt sänkas.

Eftersom nuvarande statsfinanser endast tillåter begränsade skattesänkningar,
måste dessa utformas så att de gör mesta möjliga nytta för den
ekonomiska tillväxten. Med hänsyn till nödvändigheten att stimulera arbete,
sparande och företagande bör i första hand de skatter minskas som
träffar produktionen. Det betyder att beskattningen av konsumtionen måste
bli förhållandevis hög även i fortsättningen. Dock finns det naturligtvis
vissa konsumtionsskatter som skapar mer krångel än statsinkomster och

Mot. 1983/84:2933

därför bör avvecklas, t. ex. videoskatten. Bortsett från alkohol och tobak
är vi dessutom kritiska mot alla förslag om höjda eller nya konsumtionsskatter,
eftersom rörelseinriktningen skall vara den motsatta.

Bland de skatter som träffar produktionen har intresset mest varit inriktat
på de pålagor som belastar arbete. Avvägningen rör här storleken på
den kil som det offentliga slår in mellan värdet av individens produktionsinsats
och den ersättning han själv får behålla. Ju större den kilen är, desto
mindre blir drivkraften att arbeta, spara och investera. Det gäller inte bara
kapitalägare och företagare utan med dagens höga marginaleffekter även
vanliga löntagare.

Den långsiktiga skattepolitiken bör inriktas på att avskaffa den statliga
inkomstskatten på vanliga inkomster. Inkomstskatten skulle därmed bli
proportionell, bortsett från en progressiv skatt på de högsta inkomsterna.
Som ett etappmål vill vi sänka marginalskatten på vanliga inkomster till
40% med ett tak vid 70%.

En förutsättning för att varaktigt få ned marginalskatterna är att ett
fullständigt inflationsskydd återinförs i skatteskalan. Dessutom måste den
snedvridande begränsningen av avdragsrätten för underskott i förvärvskälla
undanröjas. Medan det kan vara rimligt att begränsa rätten till ränteavdrag
för konsumtionsavgifter, verkar den nuvarande blint slående
avdragsbegränsningen starkt störande på nyföretagande och investeringsvilja.
Ju mer marginalskatterna sänks, desto mindre blir problemet - det
försvinner uppenbarligen helt om marginalskatterna inte överstiger 50%.

Vid beskattning av fysiska personer är det också nödvändigt att komma
till rätta med den rundgång som tar sig uttryck i att folk betalar så mycket i
skatt att de behöver bidrag för att klara sig. Det kan inte vara rimligt att
inkomsttagare som betalar 30000-40000 kr. eller mer i skatt inte skall
kunna klara sig på sin inkomst om de har två eller flera barn. Familjebeskattningen
bör således utformas under större hänsynstagande till skillnader
i försörjningsbördan.

Det är vidare angeläget att minska den dolda skatt på arbete som kallas
arbetsgivaravgifter men som i verkligheten alltmer får karaktären av löneskatter.
Det kan ske genom att man begränsar användningen av detta
skatteslag till vad som behövs för att finansiera förmåner inom socialförsäkringen.
Det är då angeläget att återställa sambandet mellan avgiftsnivån
och förmånens storlek.

På både kort och lång sikt är det viktigt att lindra de skatter som träffar
företagande och kapitalbildning. Vad bolagsbeskattningen beträffar vill vi
hålla fast vid beskattningen av nettovinster och vi avvisar därför tanken på
proms. En sänkning av företagsbeskattningen reducerar men löser inte
problemet med dubbelbeskattningen av aktieutdelning. Denna måste avskaffas
i syfte att underlätta näringslivets försörjning med riskvilligt kapital.
Om intresset för aktiesparande skall kunna stimuleras, måste förutom

Mot. 1983/84:2933

de av oss föreslagna skattelättnaderna även reavinstbeskattningen förenklas
och äldre aktievinster göras helt skattefria.

Den under föregående år två gånger höjda förmögenhetsskatten är förödande
för sparviljan och investeringsbenägenheten, särskilt bland småföretagare.
Därför har vi föreslagit att dessa skatteskärpningar omedelbart
upphör. Kapitalskatterna måste kraftigt nedbringas för att stimulera sparande
och kapitalbildning.

Den nuvarande energibeskattningen är principlös. Det är ett tankefel att
en energiråvara, som blivit mera knapp och därför stiger i pris. också skall
beskattas hårdare. Energiskatten bör vara likformig mellan olika energislag
och utgå från energivärdet. Svensk industri kan inte försättas i kostnadsunderläge
genom avsevärt högre energiskatter än utomlands.

Bostadsbeskattningen blir alltmer godtycklig. Den kommande fastighetsskatten
tar i likhet med hyreshusavgiften ingen hänsyn till skatteförmågan.
Innehav av småhus ger ju inte upphov till några inkomster och
därmed någon skattekraft att belasta. Den grundläggande principen att
skatt inte får överstiga det inkomstflöde som uppstår måste försvaras.

På kort sikt vill vi genomföra de skattesänkningar som vi föreslog i vår
partimotion angående den ekonomiska politiken från den I januari (1983/
84:2031). Dessa skattesänkningsförslag framgår av tabell 5.

Vi avvisar också den av regeringen föreslagna höjningen av inkomstskatten
mellan 1—4 basenheter och borttagandet av förvärvsavdraget för
att finansiera förslaget om höjt barnbidrag.

Vi vidhåller vårt tidigare ställningstagande om att den 2-procentiga löneskatten
- den s. k. allmänna löneavgiften - skall tas bort från den I januari
1985. Ett sådant borttagande är ett väsentligt inslag i inflationsbekämpningen
under 1985.

Tabell 5

Inkomsteffekter av våra skatteförslag

	1984/85	Helår
Inkomstskatteskala, slopad skattereduktion för
fackavg. m. m. för 1985	1000	2 250
Borttagande av hyreshusavgift och videoskatt	1 200	1 390
Sänkt löneskatt (2 %)	2500	5000
Sänkt förmögenhets-, arvs- och gåvoskatt (1982 års
nivå)	175	350
Borttagande av tillfällig förmögenhetsskatt	270	0
Återinfört skattefondssparande		400
Återinförd lindring av dubbelbeskattning av aktie
utdelning		250
Borttagande av omsättningsskatt på aktier	540	540
Reavinstbeskattningen på aktier sänks till ur
sprunglig nivå		100-1 000
Skogsvårdsavgift sänks till 0,3%		285
Avskaffad förmögenhetsskatt på arbetande kapital
i småföretag		100
Återinfört FoU-avdrag		200
Totalt	5685	10865-11765

Mot. 1983/84:2933

För att stimulera företagandet och aktiesparandet föreslås sänkta förmögenhetsskatter
och att alla de skatteskärpningar på aktiesparandet som
regeringen infört tas bort. Motiven för att avskaffa dessa skatter har
tidigare behandlats i våra partimotioner angående den ekonomiska politiken.

Vi vidhåller att hyreshusavgiften och videoskatten skall avskaffas. I
våra partimotioner 1982/83:100 och 99 har vi redovisat motiven till varför
vi avvisar dessa skatteformer. F. n. behandlas en lagrådsremiss om införandet
av en ny fastighetsskatt. Denna skatt tar i likhet med hyreshusavgiften
ingen hänsyn till om fastigheten är högt belånad eller inte, om den går
med vinst eller ej. Skatteförmågeprincipen frångås således helt. Den avses
dessutom drabba enskilda konventionellt beskattade fastigheter betydligt
hårdare än den hyresledande ”allmännyttan” genom ett högre skatteuttag
för de förra. Att avgiften skulle vara avdragsgill för de konventionellt
beskattade fastigheterna spelar därvid ingen roll eftersom för deras del
hyresintäkterna samtidigt beskattas fullt ut.

1 de allmännyttiga fastigheterna i den mån de över huvud taget drabbas
skulle det räcka med en hyreshöjning som exakt uppgår till hyreshusavgiften.
En sådan höjning skulle vara helt otillräcklig i de privata hyresfastigheterna.
Enskilt fastighetsägande skulle således ytterligare missgynnas,
vilket får allvarliga konsekvenser inte minst för ROT-sektorn som regeringen
i andra sammanhang säger sig särskilt vilja stödja.

Innehav av småhus och bostadsrätter skulle samtidigt drabbas av en för
dem helt ny skatt, vilket i normalfallet innebär en skatteökning på 5075%.

Vi står slutligen fast vid vårt förslag om att förmögenhetsskatten för
arbetande kapital i mindre och medelstora företag bör avskaffas samt att
det s.k. FoU-avdraget återinförs och skogsvårdsavgiften sänks till 0,3%
av skogsbruksvärdet.

6.4 Åtgärder mot inflationen

Helt riktigt har regeringen det senaste året satt upp kampen mot inflationen
som den primära uppgiften för stabiliseringspolitiken. Att prisstegringarna
det gångna året har legat kvar omkring 9% visar emellertid att det inte
går att få ned inflationen med förhoppningar och besvärjelser.

Moderata samlingspartiet förordar tre olika typer av åtgärder för att få
ned inflationen. Viktigast är en uppstramning av finanspolitiken. Utgiftsnedskärningar
minskar den inhemska efterfrågan samtidigt som penningmängdens
tillväxt kan hållas nere.

För att komma till rätta med inflationsdrivande och arbetslöshetsskapande
lönehöjningar förordar vi en politik som innebär att arbetsmarknadens
parter själva tar sitt ansvar för sysselsättningen. Staten har inte längre
råd att genom bidrag, subventioner och devalveringar städa upp efter
alltför dyra avtal. Den fria förhandlingsrätten är en frihet under ansvar.

Mot. 1983/84:2933

På lång sikt är det möjligt att trygga sysselsättningen genom den ekonomiska
politikens utformning. På kort sikt måste dock de parter som ansvarar
för löneökningarna ta sitt sysselsättningsansvar. Staten har i egenskap
av arbetsgivare på den offentliga sidan också ett ansvar för att inte inflations-
och arbetslöshetsskapande löneökningar accepteras.

För det tredje vill vi genom sänkta skatter bekämpa inflationen. Vi
föreslår bl. a. sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt marginalskatt, vilket
direkt dämpar pris- och lönekostnadsstegringarna. Lägre marginalskatter
innebär också ökad rörlighet på arbetsmarknaden. Därmed minskar flaskhalsproblemen
och det därav följande inflationstrycket.

Vi förespråkar också avreglering, privatisering och avbyråkratisering för
att öka konkurrensen och effektiviteten. På sikt bromsar detta prisstegringarna.

De i sammanhanget betydelsefulla inflationsförväntningarna påverkas i
slutändan endast om de grundläggande orsakerna till inflationen angrips.
Om inte orsakerna till kostnads- och efterfrågeinflationen bekämpas, går
det inte att varaktigt få ned inflationsförväntningarna.

Vår inflationspolitik skiljer sig från regeringens därigenom att vi är
beredda att backa upp inflationsmålet genom åtgärder som angriper orsakerna.
Regeringens "kamp mot inflationen” består däremot endast av att
symtomen angrips genom förbud av olika slag.

6.5 Sysselsättnings- och fördelningspolitik

För att förhindra en fortsatt ökad arbetslöshet och en godtycklig omfördelning
av inkomster och förmögenheter är en neddragning av inflationstakten
av avgörande betydelse. Sysselsättnings- och fördelningspolitiken
kan därför inte ses isolerad från den allmänna ekonomiska politiken.

En politik som syftar till att klara sysselsättningen måste i första hand
bygga på en stimulans av enskilda företag. Av den nyligen publicerade
långtidsutredningen (LU 84) framgår klart att vi står inför tilltagande
sysselsättningsproblem.

Under 1970-talet barden offentliga sektorns tillväxt upp sysselsättningsökningen.
Antalet offentliganställda ökade under 1970-talet med 500000
personer. Under samma period ökade det totala antalet sysselsatta med
endast 350000 personer. Sysselsättningen i det privata näringslivet minskade
således med ca 150000 personer. Under 1980-talet kan inte denna
utveckling fortsätta, eftersom den offentliga sektorn inte längre kan expandera.

Även vid en mycket kraftig expansion av industrisektorn kommer inte
industrisysselsättningen att öka i tillräcklig omfattning för att klara arbetsmarknadsproblemen.
Den privata tjänstesektorn måste därför växa. I Sverige
hindras delar av den privata tjänstesektorn från att utvidgas genom
den offentliga sektorns hämmande inflytande. Sådan verkan har reglering

Mot. 1983/84:2933

ar och byråkrati, kommunala monopol på alltifrån brandkårstjänster till
daghem, högt skattetryck m.m.

Rejäla besparingar och en omstrukturering i den offentliga sektorn medför
inte bara ett minskat budgetunderskott utan även ökat utrymme för
skattesänkningar och privata initiativ. Den totala efterfrågan på varor och
tjänster blir på sikt inte mindre för att de offentliga utgifterna skärs ned.
Omstrukturering av den offentliga sektorn och utgiftsnedskärningar handlar
inte i första hand om svångremspolitik utan i stället om skapandet av en
livskraftig privat servicesektor som genom sin expansion kan klara den
långsiktiga sysselsättningsutvecklingen.

En effektiv sysselsättningspolitik måste grundas på en ekonomisk politik
som helt och fullt satsar på tillväxt i det privata näringslivet. Det går inte
att klara sysselsättningen om inte den offentliga sektorn krymper, budgetunderskottet
skärs ned och skatterna sänks. En stabil expansion av den
totala sysselsättningen måste bygga på dels långsiktig stabil tillväxt i exportindustrin,
dels ett tillvaratagande av den privata tjänstesektorns tillväxtmöjligheter.

Arbetsmarknadspolitiken kan aldrig utgöra annat än ett komplement till
den allmänna ekonomiska politiken. Den skall vara ett stöd för näringslivets
expansion. Uppgiften är att skapa flexibilitet på arbetsmarknaden.
Ansträngningarna att klara företagens efterfrågan på utbildad arbetskraft
och insatser för att förstärka enskilda människors ställning på arbetsmarknaden
måste sättas i första hand. Den arbetsmarknadspolitiska administrationen
behöver förnyas. Våra förslag angående arbetsmarknadspolitiken
har tidigare utvecklats i motion 1983/84:916.

Den utbyggda konstlade sysselsättningen i AMS regi har lagt en tung
skattebörda på näringslivet. Genom en successiv neddragning av de överdimensionerade
AMS-insatserna kan näringslivets finansieringsbörda lättas
och förutsättningar för skapandet av riktiga arbetstillfällen öka.

Den av oss förordade besparingspolitiken brukar av socialdemokraterna
ställas mot en "rättvis” fördelningspolitik. Våra utgiftsnedskärningar brukar
jämföras med en situation då inga åtgärder vidtas. Uteblivna utgiftsnedskärningar
leder dock till högre inflation, skattehöjningar, större statsskuld
och högre räntor. Detta drabbar hushållen hårdare och mer godtyckligt
än utgiftsnedskärningar.

Inkomstöverföringarna från den offentliga sektorn till hushållen utgör en
allt större del av hushållens totala inkomster. 1960 motsvarade transfereringarna
17% av den totala lönesumman. Denna procentsats hade 1970
stigit till 23% och var 1983 över 44%. Genom att lönerna beskattas hårdare
än inkomstöverföringarna motsvarar transfereringarna efter skatt ca 54%
av lönerna efter skatt.

Vår fördelningspolitik syftar till att hushållen skall kunna leva på sin lön.
I dag måste staten ge hushållen stora inkomstöverföringar till följd av de
höga skatterna. Löneandelen av hushållens inkomster måste öka.

Mot. 1983/84:2933

Våra besparingar är mot denna bakgrund fördelningspolitiskt väl motiverade.
Sparar vi, kan vi sänka skatterna, vilket ökar hushållens möjligheter
att leva på sina löneinkomster. På så vis kan bidragsberoendet minska.
Fördelningskonflikten mellan privat och offentlig sektor — mellan löneökningar
och offentliga utgifter för transfereringar och konsumtion - tycks
regeringen omedveten om.

Sparar vi, innebär det också att vi lånar mindre från våra barn och
barnbarn. Ett budgetunderskott på 80 miljarder kronor innebär att statsskulden
utslagen på en tvåbarnsfamilj ökar med 40000 kr. vaije år.

Det största hotet mot vårt trygghetssystem och vår välfärd utgörs av de
stora offentliga utgifterna. Det höga skattetryck som följt av utgiftsexpansionen
har medfört att hushållens ekonomi har undergrävts. Förutsättningen
för välfärd och social trygghet är därför att minska de offentliga utgifterna
och att det totala skattetrycket minskas.

6.6 Avskaffande av löntagarfonderna

Vår kritik av löntagarfonderna gäller i första hand själva principen att
företagen via en särskild vinstskatt och löneskatt skall finansiera fackligt
och politiskt styrda fonders socialisering av de svenska företagen. Löntagarfonderna
innebär inte i något avseende en breddning av aktieägandet. I
stället medför fonderna att makten och ägarinflytandet i näringslivet successivt
koncentreras till centrala, anonyma och kollektivt ägda fonder.

Löntagarfondernas införande försvårar en utveckling mot ekonomisk
balans, bl. a. genom att företagen förlorar resurser som bättre kan användas
i den egna verksamheten. Framgångsrika företag riskerar att en stor
del av vad de skapar satsas på mindre lönsamma företag. Genom det
politiskt/fackliga inflytandet i löntagarfondernas styrelser kommer fonderna
sannolikt att motarbeta strukturomvandlingen i en kortsiktig strävan att
rädda befintliga arbetstillfällen. Därmed försämras dynamiken i näringslivet
ytterligare, och vår industristruktur blir ännu mer föråldrad.

Det är efter årets avtalsrörelse uppenbart att löntagarfonderna inte heller
bromsade löneökningarna i år trots att regeringen angav detta som ett
huvudmotiv för fondernas införande. Investeringsuppgången och kapacitetsutbyggnaden
kommer dessutom att bromsas genom löntagarfondernas
genomförande. Fondernas existens innebär att företagens långsiktiga investeringar
sjunker. Satsningar på nya produkter och nya produktionsanläggningar
minskar eller flyttas utanför Sveriges gränser.

Moderata samlingspartiet har tillsammans med centerpartiet och folkpartiet
tillsatt en gemensam arbetsgrupp som skall förbereda avvecklingen
av de kollektiva löntagarfonderna. Vid en borgerlig riksdagsmajoritet i
1985 års val kommer fonderna att avvecklas fr. o. m. den l januari 1986. En
avvecklingsplan är nödvändig när fonderna har hunnit etablera sig på
aktiemarknaden. Än så länge är detta dock inte fallet, varför vi upprepar
vårt förslag från i januari om ett upphävande av lagstiftningen om löntagarfonderna.

Mot. 1983/84:2933

6.7 Omstrukturering av den offentliga sektorn

För att lösa den djupa strukturkris som Sveriges ekonomi befinner sig i
räcker det inte med nedskärningar av offentliga utgifter. Den offentliga
verksamheten måste dessutom struktureras om. Systemförändringar och
omstrukturering av den offentliga sektorn handlar lika mycket om att ta till
vara initiativförmåga som att spara på statens och kommunernas utgifter.
Vi måste stimulera alternativ till den offentliga servicen och till de kollektiva
skyddsnäten.

Att ersätta delar av den offentliga verksamheten och skapa alternativ till
denna med privata marknadslösningar innebär inte bara möjligheter till en
effektivare och därmed billigare produktion utan även en större variationsrikedom
i tjänsteutbudet, vilket befrämjar valfriheten för både konsumenter
och näringsidkare.

I många fall är det nödvändigt att lösa privatiserings- och finansieringsfrågorna
samtidigt för att privat tjänsteproduktion skall stimuleras. För att
privat verksamhet skall kunna konkurrera med kommunal krävs att finansieringsmöjligheterna
är likartade. En avkommunalisering underlättas i
många fall av en övergång från skattefinansiering till avgiftsfinansiering.
Ökad kostnadstäckning via avgifter bör givetvis inte eftersträvas på områden,
där sociala skäl talar emot detta. Det är däremot uppenbart att
åtskillig kommunal service används mer av köpstarka grupper än av mindre
köpstarka, trots att de senare med sin skatt får bidra till finansieringen.

Genom marknadsfinansiering får medborgarna information om vad servicen
kostar. De politiskt ansvariga för en bättre uppfattning om medborgarnas
verkliga efterfrågan. Vi för en konsumentstyrd tjänsteproduktion.

Privatisering och konkurrens inom den offentliga sektorn krävs för att
pressa kostnaderna och öka effektiviteten. Det är inte nödvändigt att
kommunerna eller staten i egen regi bedriver så mycken verksamhet som i
dag. Stora besparingar kan på sikt göras om den privata servicesektorn
tillåts komma in på områden som i dag behärskas av stat och kommun. En
omstrukturering av den offentliga sektom handlar om skapandet av både
en livskraftig privat servicesektor och en effektivare offentlig sektor.

Våra förslag och ställningstaganden vad gäller systemförändringar och
omstrukturering av den offentliga sektom finns redovisade i vår partimotion
angående den ekonomiska politiken i januari (1983/84:1031) och i
separata motioner.

De systemförändringar som vi förespråkar är nödvändiga inte bara för
att lösa den djupa strukturkrisen i Sverige. De behövs också för att fullt ut
kunna tillvarata de många möjligheter som framtiden kommer att erbjuda.
I en stärkt marknadsekonomi finns en inneboende vilja och förmåga till
förändring.

Det är i en sådan ekonomi som människomas krav på och företagens
förmåga till förändring säkrast och snabbast ger resultat som kommer hela
samhället till godo.

Mot. 1983/84:2933

7. Hemställan

Med stöd av vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen,

3. att riksdagen beslutar upphäva följande lagstiftning om de kollektiva
löntagarfonderna,

lag om vinstdelningsskatt,

lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,

lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

lag om ändring i lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt,

lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

lag med reglemente för allmänna pensionsfonden, och beslutar

anta de reglementen som gällde före löntagarfondsbeslutet.

lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,

lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

lag om ändring i lagen (1979:648) om procentsatser för uttag av

avgift under åren 1980-1984 till försäkring för tilläggspension,

4. att riksdagen avslår propositionens förslag om 45 000000 kr. till
skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m. för budgetåret
1984/85.

Stockholm den 10 maj 1984
ULF ADELSOHN (m)

LARS TOBISSON (m)

H. BERTIL LIDGÅRD (m)

INGEGERD TROEDSSON (m)

CARL BILDT (m)

ANDERS BJÖRCK (m)

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m)
L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

NILS CARLSHAMRE (m)

ROLF CLARKSON(m)
ROLF DAHLBERG (m)
PER PETERSSON (m)
INGRID SUNDBERG (m)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984