6

Motion

1983/84:2888

Anna Wohlin-Andersson m.fl.

Ändring i lagen (1980:894) om jaktvårdsområden m. m. (prop. 1983/
84:170)

I propositionen föreslås dels en ändring av 10 § lagen om jaktvårdsområden
beträffande jaktvårdsområdesföreningens prövning av upplåtelse eller
överlåtelse av jakträtt (minimiarealer) inom ett jaktvårdsområde, dels en
ny bestämmelse i paragrafen om befogenhet för föreningen att upplåta
jakträtt inom jaktvårdsområdet. Den ändrade bestämmelsen föreslås bli
tillämplig även på jaktvårdsområden bildade enligt äldre lag.

Den helt övervägande delen av jakten och viltvården i Sverige bedrivs i
samverkan mellan berörda jakträttsinnehavare och jägare. Huvuddelen av
jakten och viltvården (ca 80%) sker i olika former av frivillig samverkan.
Den samordnade älgjakten har exempelvis ökat det frivilliga samarbetet i
en omfattning som ingen tidigare trodde vara möjlig. En mindre del av
jakten och viltvården (ca 20%) sker inom bildade och fastställda jaktvårdsområden.
Någon påvisbar skillnad i fråga om viltvården och viltbestånden
har aldrig redovisats mellan dels befintliga jaktvårdsområden, dels den
övriga (huvuddelen) jaktmark som inte ingår i några jaktvårdsområden.
Allt tyder på att det inte föreligger någon egentlig och påvisbar skillnad i
viltvården och viltbestånden inom, resp. utom, befintliga jaktvårdsområden.
Älg- och rådjursstammarna är lika överstora och viltskadorna lika
omfattande oavsett om marken ingår i jaktvårdsområden eller ej. Även
småviltstammarna synes i båda fallen vara likvärdiga.

Skillnaden mellan jaktvårdsområden och all övrig mark är antalet jakttillfällen
och fördelningen av dessa. Vid varje tvångsbildning av jaktvårdsområden
blir ett flertal (icke markägande) jägare utestängda från de jaktmöjligheter
som de tidigare haft genom arrende eller jakt hos släkt och
goda vänner. Som motivering för skärpta lagregler och ökad tvångsbildning
av jaktvårdsområden brukar helt felaktigt åberopas behovet av
"minskat jakttryck". Det finns inget som tyder på att "jakttrycket" blir
mindre efter bildandet av ett jaktvårdsområde. Detta gäller i vart fall de
värdefullare viltstammarna som exempelvis älg och rådjur. Vad det i
verkligheten är fråga om åren omfördelning av befintliga jakttillfällen. Vid
bildandet av jaktvårdsområden är allt för ofta det verkliga skälet att försöka
utestänga de icke markägande jägarna som har sina enda jaktmöjligheter
hos de mindre jakträttsinnehavarna. Gynnade blir den begränsade
grupp jägare som har ekonomiska förutsättningar att arrendera upp jaktområden.
Allt oftare är denna priviligierade grupp jägare från Mellaneuropa.
På små marker kan även svenska jägare med normala inkomster

Mot. 1983/84:2888

7

ha praktiska förutsättningar att skaffa sig tillgång till jaktmöjligheter. På
stora marker (några hundra ha eller mera) är de vanligtvis chanslösa i
konkurrensen som ofta uppgår till tiotusentals kronor.

De påståenden som stundom framförs, att bildandet av nya jaktvårdsområden
medför fler och nya jakttillfällen för marklösa jägare, är helt
felaktiga. Förhållandet är det direkt motsatta. Observera att motivet för
jaktvårdsområdesbildning ofta är att därmed "minska jakttrycket''. Således
utestänga fler marklösa jägare från de jaktmöjligheter de tidigare har
genom arrende eller hos släkt eller goda vänner. Hur skall jaktvårdsområdena
kunna klara ekvationen, att "minska jakttrycket" och samtidigt
framskapa helt nya jakttillfällen för marklösa jägare? Som jag tidigare
framhållit är det i realiteten endast fråga om en omfördelning av jakträtten
och jaktmöjligheterna som innebär att de som redan tidigare har det sämst
ställt mister det lilla de har. medan de som redan har överflöd av jaktmöjligheter
skall få ännu mera.

Den övergripande befogenhet som föreslås om rätt för jaktvårdsområdena
att upplåta jakträtt inom området till utomstående kan aldrig ersätta
markägarnas nuvarande rätt att själva upplåta sin jakträtt till marklösa
jägare. Självklart måste det i första hand vara markägarna själva som har
rätten att upplåta jakträtt på sin egen mark. oavsett om marken ingår i ett
jakt vårdsområde eller ej. Lagförslaget innebär en stor och allvarlig försämring
för både flertalet markägare och de marklösa jägarna. Därmed kommer
intresset för att bilda nya jaktvårdsområden att bli ännu mindre än
hittills. Det låga intresset för jaktvårdsområdesbildning har sin grund i de
redan nu alltför långtgående och orättvisa befogenheter och tvångsmedel
som jaktvårdsområdena förfogar över. Lagstiftningen för jaktvårdsområden
bör därför mildras - inte ytterligare skärpas.

Enligt nuvarande lagstiftning får ett jaktvårdsområde hindra en upplåtelse
om "upplåtelsen eller överlåtelsen kan anses olämplig med hänsyn till
jaktvården eller på annat sätt är till avsevärd olägenhet för medlemmarna".
Nu föreslås opreciserade regler om minimiarealer, vilket innebär att
ett jaktvårdsområde med straffrättslig verkan kan vägra en upplåtelse av
jakträtt även i det fall upplåtelsen inte är olämplig med hänsyn till jaktvården
eller i annat avseende är till någon olägenhet för enskild person eller
samhället. Tydligare kan väl inte den föreslagna lagändringens orimliga
rättsverkan påvisas. Den ekonomiskt svagaste gruppen jägare kommer att
utestängas från sina nuvarande jaktmöjligheter - även i de fall sakskäl
härtill helt saknas (total rättslöshet). Det förtjänar också påpekas att enligt

Mot. 1983/84:2888

8

propositionen ”av det tiotal remissinstanser som har uttalat sig är det
endast två som oreserverat tillstyrker förslaget”.

Med anledning av det anförda hemställer vi

att riksdagen beslutar avslå proposition 1983/84: 170.

Stockholm den 24 april 1984
ANNA WOHLIN-ANDERSSON (c)

BERTIL JONASSON (c) BERTIL FISKESJÖ (c)

BIRGITTA HAMBRAEUS (c)