20

Motion
1983/84:2865
Thure Jadestig

Invandrings- och flyktingpolitiken (prop. 1983/84:144)

Proposition 1983/84:144 angående invandrings- och flyktingpolitiken kan
i många avseenden betecknas som en utveckling i positiv riktning för
många av dem som tagit sin tillflykt till vårt land. Vad gäller anhöriginvandringen
är detta dock tveksamt. I direktiven till invandrarpolitiska
kommitténs arbete säger statsrådet bl.a.: ”Jag vill i detta sammanhang
erinra om att jag i prop. 1979/80:96 har förordat att ett i viss mån vidgat
familjebegrepp tillämpas i fråga om flyktingars rätt att ta hit anhöriga. Jag
anförde därvid att frågan om en tillämpning av ett vidgat familjebegrepp
vad gäller släktingar till dem som inte är flyktingar men som har fått stanna
av humanitära skäl av politisk art bör prövas av den nya kommittén.”

Denna prövning har kommittén nu gjort och kommer fram till följande:
”Svårigheter att träffa de anhöriga i hemlandet och oro för deras situation
där är faktorer som gör att det ofta är motiverat att ge ett försteg för
anhöriga till flyktingar. Om samma faktorer föreligger beträffande anhöriga
till andra än flyktingar bör försteg kunna ges även åt dessa anhöriga.”

För att en mera generös praxis i detta och andra avseenden skall kunna
tillämpas föreslår kommittén att invandringen av anhöriga utöver make/
maka och minderåriga barn regleras genom en antalsmässig riktpunkt, som
fastställs för ett år i taget. Detta förslag om en antalsmässig riktpunkt
avvisas i propositionen med motivering att det lätt skulle kunna medföra
avsteg från principen att lika fall skall behandlas lika. Av propositionens
formulering får man emellertid det intrycket att det inte bara är systemet
med den antalsmässiga riktpunkten, som avvisas, utan också det underlättande
av familjeinvandring som kommittén säger sig söka vägar för. Så här
skriver statsrådet: ”Någon generell utvidgning av anhöriginvandringen
kan heller inte komma i fråga. Nuvarande mångfacetterade tillstånd spraxis
ger enligt min mening förhållandevis goda möjligheter för anhöriga till dem
som är bosatta här att förenas med dem.”

Som både kommittén och propositionen framhåller är anhöriginvandringen
i mycket liten utsträckning reglerad genom lagtext. I bakgrundsmaterialet
SOU 1982:49 konstateras: ”131 § UtlF stadgas att UT får ges bl. a.
’om utlänningen har familjeanknytning till en person som är bosatt här eller
annars har särskild anknytning till Sverige’. Av författningstexten framgår
inte vad som skall avses med 'familjeanknytning’. Svaret på den frågan får
sökas i riktlinjer (som lämnas i propositioner) och i praxis.” Av detta följer
att uttalanden i propositioner och övrig riksdagsbehandling i det här sammanhanget
är av stor betydelse. På grundval av denna tidigare behandling i

Mot. 1983/84:2865

21

riksdagen har statens invandrarverk (SIV) utvecklat en praxis, vilken
presenteras i SOU 1983: 29. Jag förmodar att det är denna som statsrådet
syftar på när hon talar om "mångfacetterad tillståndspraxis" och som hon
menar fungerar bra. Det existerar emellertid en klyfta mellan det intryck
man får då man läser om SIV:s nuvarande praxis och det som verkligen
gäller. När man följt SIV:s handläggning i ett antal ärenden, delar man inte
statsrådets uppfattning att nuvarande ordning fungerar bra utan menar att
praxis är alltför restriktiv och dessutom inte anpassad till situationen för de
invandrar- och flyktinggrupper, där frågan om anhöriginvandringen är
mest brännande, nämligen sådana som inte räknar med en återinvandring
till hemlandet. För att kunna fungera i familjeliv och samhällsliv har många
av dem behov också av andra nära släktingar än make/maka och minderåriga
barn. Statsrådets anvisning till SIV att "utöver beviljande av UT till

dem som får komma hit för närvarande i möjlig mån ta ökad hänsyn

till fall där udda och ömmande omständigheter åberopas" är enligt min
mening alltför svag för att kunna leda till den "uppmjukning av praxis”
som enligt propositionens sammanfattning är avsikten.

Den grupp människor det här gäller är inte särskilt stor. och den har
heller inte så lätt att göra sin stämma hörd. Kommittén uppskattar att
anhöriginvandringen utöver kärnfamiljen år 1980 utgjorde 7% av den
utomnordiska invandringen. Kommittén påpekar att den med stor sannolikhet
minskat de allra senaste åren. SIV har emellertid ingen säker och
detaljerad statistik att presentera. Att anknytningsinvandringen minskat de
senaste åren måste betecknas som anmärkningsvärt med tanke på de nya
flyktinggrupper Sverige under denna tid tagit emot. Att få förena sig med
anhöriga - också de som finns utanför kärnfamiljen — är av vital betydelse
för många invandrares möjlighet att anpassa sig i vårt land. Mer än så: det
är av betydelse för deras liv och hälsa. Många blir sjuka av oro, ängslan
och saknad och åsamkar också därigenom samhället stora kostnader. En
alltför restriktiv familjeåterföreningspolitik kan därför visa sig vara mera
resurskrävande än en generös sådan.

Jag föreslår därför att riksdagen uttalar som sin bestämda mening att en
uppmjukning av nuvarande praxis beträffande familjeinvandringen kommer
till stånd och att invandrarpolitiska kommitténs förslag får vara vägledande
även utanför ett system med en antalsmässig riktpunkt. Detta gäller
den inledningsvis nämnda utvidgningen av flyktingars rätt att få ta hit
anhöriga, till de invandrare som har samma svårigheter som flyktingar att
upprätthålla kontakten med anhöriga i hemlandet. Vidare kommitténs
rekommendation att ta hänsyn till kulturella faktorer i olika länder, såsom
t. ex. att ogifta kvinnor inte bor i eget hushåll, och att hänsyn tas till den
rent faktiska familjesituationen i det enskilda fallet. Jag utgår från att också
änkor räknas in i kategorin ”ogifta kvinnor" ehuru detta inte utsägs av
kommittén. Jag vill också betona vikten av att anhöriga, utöver kärnfamiljen,
som i hemlandet ingått i hushållsgemenskapen, verkligen beviljas

Mot. 1983/84:2865

22

tillstånd, något som enligt kommittén skulle vara praxis men som SIV inte
alltid tillämpar. Jag vill också fasta uppmärksamheten på och instämma i

ett remissyttrande från Rädda barnen m. fl. angående barns rätt: ”

ensamma ogifta barn, som har beviljats uppehållstillstånd av t. ex. humanitära
skäl, skall ha en självklar rätt att här få återförenas med sina föräldrar
'inom kärnfamiljsbegreppet’.”

Vad gäller anpassningen till de mest aktuella invandrar- och flyktinggrupperna
vill jag påpeka att riktpunkten för föräldrar ”60 år eller därutöver”
är satt alltför högt. I många länder, där familjebildningen startar
tidigare än hos oss och människor för ett mycket hårt liv, uppfattas 60 år
som en hög ålder. Vidare kravet för att få hit föräldrar, att samtliga barn
skall bo i Sverige, och "sista-länk”, att samtliga nära släktingar skall vara
bosatta här. Med tanke på att det här ofta är fråga om familjer med många
barn och stor åldersskillnad mellan äldsta och yngsta är detta ofta ett helt
orimligt krav. Familjemedlemmarna har flyttat - eller flytt - från hemlandet
vid skilda tidpunkter och till de länder dit det just då varit möjligt. Jag
föreslår därför att riktlinjerna ändras till "samtliga eller flera barn, resp.
nära släktingar”. Vidare att humanitära skäl både avseende de sökande
och de härvarande verkligen vägs in i bedömningen av vilka som skall fa
komma.

Såväl kommittén som propositionen föreslår en årlig redovisning för
riksdagen av invandrings- och flyktingpolitiken. Jag vill framhålla vikten
av att därvid också anknytningsinvandringen redovisas, med en sådan
detaljeringsgrad, att man kan utläsa hur många återföreningar som sker
inom kärnfamiljens ram och hur många utanför denna, hur många adoptivbarn
samt hur många "snabba anknytningar’ ’ till andra än nordbor. Endast
så kan utvecklingen på detta område följas.

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en mer generös praxis beträffande familjeåterförening,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer att den årliga redovisningen
av invandrings- och flyktingpolitiken innehåller uppgifter
om de olika formerna för anknytningsinvandring.

Stockholm den 24 april 1984

THURE JADESTIG (s)