4
Motion
1983/84:2860
Nils Carlshamre m. fl.
Invandrings- och flyktingpolitiken (prop. 1983/84:144)
Sverige har en hög målsättning i fråga om såväl invandrings- som invandrarpolitiken
men begränsade resurser. Ambitionsnivån förutsätter
reglerad invandring. Hänsynen till dem som invandrat ställer stora krav på
invandringspolitiken. Den måste bedrivas så att den inte äventyrar det
principiella målet för svensk invandrar- och minoritetspolitik. För denna
har en enhällig riksdag angett inriktningen genom att besluta att syftet skall
vara jämställdhet, valfrihet och samverkan.
Vidare måste svensk invandringspolitik stå i överensstämmelse med de
nordiska ländernas och övriga konventionsländers invandringspolitik.
Reglerna måste balanseras så att de i internationellt perspektiv varken blir
för restriktiva eller för vida. Sverige måste ta sin del av ansvaret och föra
en på de mest hjälpbehövande inriktad men också därutöver så långt det är
möjligt generös invandringspolitik utan att för den skull utlösa det latenta
invandringstryck som enligt initierade, samstämmiga bedömningar riktas
mot landet.
Det är mot denna bakgrund proposition 144 om invandrings- och flyktingpolitiken
skall bedömas.
Flyktingpolitiken
En viktig uppgift för svensk flyktingpolitik måste vara att genom internationella
organ bistå flyktingar på olika håll i världen. Sverige bör aktivt
delta i det internationella samarbetet och fortsätta ge bistånd och stöd till
FN och dess fackorgan, Röda korset, frivilligorganisationer m. m. Sverige
har vidare förpliktelser att ta emot och ta hand om flyktingar. Som andra
invandrare måste de ges möjlighet inte bara att i första hand anpassa sig till
våra förhållanden utan också att bevara och vidareutveckla den egna
kulturen. De måste kunna erbjudas arbete, bostäder, utbildning och invandrarpolitiska
säråtgärder som språkundervisning etc. Om detta, liksom
om att invandringen av andra än konventionsflyktingar måste vara reglerad,
råder enighet.
Rätten till asyl
När det gäller frågan om i vilken utsträckning icke-flyktingar på grund av
hemlandets politiska förhållanden skall medges rätt till asyl i Sverige,
anser vi att nuvarande lagstiftning i alltför hög grad lämnar utrymme för
Mot. 1983/84:2860
5
osäkerhet och godtycke. Vi ifrågasätter således 6 § UtlL (utlänningslagen).
Paragrafen har en andrarangsställning i förhållande till den ”riktiga” asylrättsregeln,
3 § UtlL och gäller asylsökande sorn utan att vara flyktingar
åberopar politiska förhållanden i sitt hemland som skäl för önskemålet att
få vistas i Sverige. Denna särregel, som såsom lagregel med något enstaka
undantag (Danmark t. ex.) saknar motsvarighet i andra länder, har kritiserats
av olika skäl. Ett är att asylsökande enligt 6 § UtlL med avseende på
principen om första asylland kan få förmånligare behandling än ”riktiga”
flyktingar, nämligen de som söker asyl enligt den till Genévekonventionen
anpassade 3 § UtlL.
I 6 §-fallen är det nämligen svårt att bedöma huruvida återsändande till
tredje land medför skydd för den asylsökande att därifrån sändas vidare till
hemlandet. De flesta länder har, som antytts, inte lagstadgat skydd för
andra än konventionsflyktingar.
I 3 Mallen däremot tillämpas enligt praxis principen om återsändande
till det konventionsland dit flyktingar först anlänt under flykten från hemlandet.
Ett annat skäl för kritik är den i 6 § infogade undantagsklausulen, nämligen
att den asylsökande ”skall inte utan särskilda skäl vägras rätt att vistas
i Sverige, om han behöver skydd här”. Dessa skäl är avsedda att - i
motsats till vad som är möjligt för 3 §-flyktingar - reglera invandringen av
6 Mall. Skälen kan vara att många invandrare av samma nationalitet redan
tagits emot, att sysselsättningsläget är besvärligt, att samhällsekonomin är
ansträngd etc. Tillämpningen av 6 § kan därmed komma att förändras
avsevärt beroende på yttre omständigheter.
Vi anser att 6 § UtlL är behäftad med sådana svagheter att den bör utgå
ur lagen. I stället skall 3 § tillämpas mer generöst inom de ramar som anges
av Genévekonventionen. För dem som ändå faller utanför 3 § UtlL bör
möjligheter skapas genom sådan ändring i 31 § UtlF (utlänningsförordningen)
att hänvisningen i punkt 2 till 6 § UtlL utgår och det i stället framgår att
tillstånd får beviljas om det är motiverat av politisk-humanitära skäl eller
eljest humanitära skäl.
Principen om första asylland
Enligt 3 § UtlL skall flykting, som behöver sådant skydd, inte vägras
fristad i Sverige. Vid tillämpningen har som vi ovan framhållit sådan praxis
utbildats att asylsökande återsänds till ett tredje land, om vederbörande
där är skyddad mot förföljelse eller vidaresändning. Orsaken är den gängse
uppfattningen att asyl bör sökas omedelbart eller kort tid efter det flyktingen
lämnat sitt hemland och att ansökan bör ske i det första land han eller
hon kommer till. En alltför strikt tillämpning vore naturligtvis stötande. Så
t. ex. är det angeläget att personer med anknytning till Sverige får sin
ansökan prövad här. Inte heller får principen hårdras så att ett antal
tl Riksdagen 1983184. 3 sami. Nr 2859-2866
Mot. 1983/84:2860
6
gränspassager under flykten undantagslöst leder till återsändning till tredje
land. Det skulle innebära att endast med flyg direktbefordrade flyktingar
får möjlighet att få asylfrågan prövad i Sverige. Emellertid är det viktigt att
själva principen om första asylland tillämpas konsekvent. I annat fäll finns
risk att sådana avvägningar inte kan göras att de mest hjälpbehövande i
första hand får möjlighet till en fristad. Vi ansluter oss således till vad
IPOK (invandrarpolitiska kommittén) uttalat i betänkandet SOU 1983:29 i
denna fråga.
Flyktingpolitisk beredning
I propositionen förordas att regeringen tillkallar en flyktingpolitisk beredning
med ”företrädare för berörda organisationer och myndigheter
m. fl.”. Därmed anses bl. a. representanter för regeringen och riksdagspartierna,
fackliga, kyrkliga och andra humanitära organisationer. Beredningen
skall enligt propositionen vara ”ett forum för övergripande samråd om
flyktingpolitiken i dess helhet, bl. a. i syfte att bättre förankra denna i det
politiska arbetet”.
Enligt vår mening skall flyktingpolitiken utformas, bedrivas och tillämpas
i den ordning och i de former som nu sker. Denna politiska verksamhet
är föremål för en redan omfattande utrednings-, berednings- och samrådsverksamhet.
Därför vore det fel att nu avsätta ekonomiska resurser för en
stor statlig beredning. Sådana resurser bör sparas för att i stället vid behov
sättas in på det tillämpande planet.
Tremånadersregeln
Det är en polisiär uppgift att hindra utlänningar som inte har rätt att
vistas i Sverige att resa in. Nu gällande lag har vissa tidsbegränsningsregler
som med rätta kritiseras av IPOK i dess förslag till invandringspolitik. I
31 § UtIL stadgas att beslut om avvisning enligt 28 § UtIL måste fattas
inom en vecka från ankomsten och beslut om avvisning enligt 29 § inom tre
månader. Den sistnämnda tidsgränsen begränsar också möjligheterna till
avvisning enligt 28 § när inreserätten inte prövats vid ankomsten. Veckoregeln
gäller då när den inreste söker upp eller anträffas av polismyndighet.
Men senare än tre månader efter ankomsten får avvisning inte ske.
Eftersom inresa till Sverige sedan den 1 april 1981 i regel förutsätter att
UT (uppehållstillstånd) beviljats före inresan, måste konsekvensen bjuda
den huvudregeln att den som rest in olovligen inte får stanna i landet för att
avvakta UT, frånsett de fall för vilka undantag särskilt stadgas i UtIL. Vi
delar därför IPOK:s uppfattning att de tidsgränser som i 28 och 29 §§ UtIL
inte kan försvaras på rationell grund.
I propositionen föreslås också upphävande av veckoregeln men ingen
möjlighet för polismyndighet att efter tremånadersfristens utgång utvisa
Mot. 1983/84:2860
7
den som polisen dessförinnan kunnat avvisa på formell grund. Den som
efter tre månader saknar tillstånd att vistas i Sverige och enligt gällande
regler inte kan få UT efter inresan skall enligt propositionen inte kunna
utvisas av polisen, trots att sådana beslut endast förutsätts vila på formell
grund.
Vi delar inte den i propositionen anförda meningen att en sådan beslutsrätt
för polismyndighet skulle innebära långtgående avsteg från UtlL:s
grundläggande principer, allra helst som IPOK föreslår att polismyndighets
samtliga beslut om utvisning skall anmälas till SIV (statens invandrarverk).
Vi anser att riksdagen skall fatta beslut i enlighet med IPOK:s
förslag inte bara vad gäller veckoregeln utan också beträffande tremånadersgränsen.
Tunga remissinstanser som JO, Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen
och invandrarverket har intagit samma ståndpunkt.
Utvisning på grund av brott
I fråga om utvisning på grund av brott föreslås dels vissa konsekvensändringar
med anledning av ändrade regler för uppehållstillstånd, dels en
skyddsregel för ungdomar. Vi har inga invändningar mot dessa förslag,
som är väl motiverade och underbyggda.
Beträffande förutsättningarna för utvisning på grund av brott föreligger i
övrigt inga förslag vare sig i utredningen eller propositionen. Vi anser det
emellertid angeläget att frågan övervägs mot bakgrund av den internationella
brottslighetens utveckling. För de utlänningar som visar sig ha kommit
till Sverige i det huvudsakliga syftet att ägna sig åt brottslig verksamhet
av allvarlig karaktär bör inte enbart längden av vistelsen här tillmätas
avgörande betydelse för om ”synnerliga skäl” (41 § UtlL) skall krävas för
utvisning. Framgångsrik kamp mot den internationella brottslighetens förgreningar
till Sverige gagnar inte enbart de presumtivt direkt skadelidande
utan också den stora majoriteten utländska medborgare som i legitimt syfte
vistas i Sverige.
Harmonisering av utlänningslagstiftningen
Såsom vi inledningsvis anfört bör internationell samstämmighet i invandringspolitiken
eftersträvas. För svenskt vidkommande är det i synnerhet
angeläget att den nordiska lagstiftningen harmoniseras. Ändringar i
denna bör utgöra konsekventa steg mot ökad harmonisering.
Det torde ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderliga
ändringar i författningstexten.
Mot. 1983/84:2860
8
Hemställan
Med stöd av det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att 6 § UtIL skall utgå,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om principen om första asylland,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillkallandet av en flyktingpolitisk beredning,
4. att riksdagen beslutar att polismyndighet i enlighet med IPOK:s
förslag på formell grund skall ges möjlighet utvisa utan hinder av
tremånadersregeln,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvisning på grund av brott,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om harmonisering av utlänningslagstiftningen.
Stockholm den 24 april 1984
NILS CARLSHAMRE (m)
GÖTE JONSSON (m)
ANITA BRÅKENHIELM (m)
INGVAR ERIKSSON (m)
HUGO HEGELAND (m)
GULLAN LINDBLAD (m)
EWY MÖLLER (m)
SONJA REMBO (m)
GUNNEL LILJEGREN (m)
GUNNAR BIÖRCK (m)
BO ARVIDSON (m)
GÖREL BOHLIN (m)
GÖRAN ERICSSON (m)
ANN-CATHRINE HAGLUND (m)
SIRI HÄGGMARK (m)
BLENDA LITTMARCK (m)
INGEGERD TROEDSSON (m)
PER-OLOF STRINDBERG (m)
BARBRO NILSSON (m)
i Visby
i Värmdö
ALLAN ÅKERLIND (m)