14

Motion
1983/84:2848

Bengt Silfverstrand och Lars-Erik Lövdén

Statsbidrag till alternativa barnomsorgsformer (prop. 1983/84:177)

I motion 1983/84:543 hemställde undertecknade att statsbidrag inte i
någon form skulle utgå till privata daghem som bedrivs i rent vinstsyfte. Vi
konstaterar med tillfredsställelse att våra krav i detta avseende helt tillgodoses
genom proposition 1983/84:177, i vilken regeringen anger under
vilka förutsättningar statsbidrag skall kunna utgå till alternativa barnomsorgsformer.

Regeringsförslaget innebär att statsbidrag skall kunna lämnas för daghem
och fritidshem som drivs av annan än kommunen under vissa förutsättningar.
Dessa förutsättningar är bl. a. att daghemmet eller fritidshemmet
finns upptaget i kommunens barnomsorgsplan och att de krav uppfylls
som finns för motsvarande kommunal verksamhet. Villkoren är enligt
propositionen att verksamheten bedrivs fortlöpande, att barnen är inskrivna
och att en överenskommelse finns om barnens vistelsetid.

Departementschefen understryker i propositionen det positiva i att föräldrar
sluter sig samman och i kooperativa former svarar för omsorgen om
sina egna barn. Samtidigt säger han att man måste vara uppmärksam på att
alla föräldrar på grund av sin arbetssituation inte har möjlighet att delta i en
sådan verksamhet. Vi delar denna uppfattning och anser att föräldrakooperativ
under vissa förutsättningar kan vara värdefulla komplement till
kommunens egen barnomsorg. Det finns enligt vår uppfattning emellertid
starka skäl att ifrågasätta om de villkor det nya regeringsförslaget uppställer
för att statsbidrag skall utgå till enskilda daghem är tillräckligt preciserade
för att förhindra en inte önskvärd framväxt av kategoridaghem och
segregering inom barnomsorgen.

I en intervju i tidningen Kommunalarbetaren säger föreståndaren för ett
nybildat kooperativ i Helsingborg (den ursprungliga tanken var att starta
ett rent privat daghem): ”Det är klart att det är många höginkomsttagare
bland föräldrarna i kooperativet. Jag skulle tippa att 80—85 % är det.”

I motion 1983/84:543 beskrev vi hur kommunfullmäktigemajoriteten i
Höganäs kommun släppt fram ett privat daghem i handelsbolagsform. När
socialministern avslöjade regeringens planer på att inte medge statsbidrag
för privata daghem som drivs i rent vinstsyfte ombildades det ursprungliga
barn-handelsbolaget över en natt till ett kooperativ. Denna förändring
visade sig emellertid vara rent kosmetisk. Formellt finns ”kooperativet”
visserligen upptaget i kommunens barnomsorgsplan. Men kommunen påtar
sig inga förpliktelser gentemot barn eller personal. Socialförvaltningen i
Höganäs kommun förmedlar heller inte några barn till detta ”kooperativa”

Mot. 1983/84:2848

15

daghem. Till skillnad från kommunen, som har inkomstgraderad daghemstaxa,
tillämpar slutligen ”Höganäskooperativet” en enhetstaxa, vilken har
en sådan nivå att den uppenbarligen utestänger stora inkomstgrupper.
Låginkomsttagare och ensamstående gore sig över huvud taget inga besvär
i kooperativa daghem av den här utformningen.

Mot bakgrund av Höganäsfallet och flera andra enskilda daghemsformer
måste man uttrycka allvarliga farhågor för att konflikter skall uppstå med
den helhetssyn, byggd på solidaritet och rättvisa, som skall prägla den
kommunala barnomsorgen, om inte tillräckligt distinkta krav ställs på
alternativa barnomsorgsformer.

Barn med särskilda behov tar man ingen hänsyn till i kooperativ av
Höganäsmodellen. Barn i förturskö i dag kan i morgon vara barn med
särskilda behov. Lagen ålägger kommunerna att bedriva förskole- och
fritidsverksamhet för barn som stadigvarande vistas i kommunen. Alla
människor är enligt denna och andra lagar ”lika”. Inom vissa kooperativa
daghem är uppenbarligen vissa ”mer lika än andra”. Rätten till barnomsorg
måste vara en rättighet för alla — inte en nådegåva, slump eller
klassfråga.

Att inlemma ett daghem modell Höganäs i kommunens barnomsorgsplan
och därigenom kunna komma i åtnjutande av lika generösa statsbidrag (per
barn) som för kommunala daghem utan rimliga villkor vad gäller taxa,
personaldimensionering och kommunalt inflytande över platstilldelning är
som att räkna in styckmästaren i kirurgilaget.

De krav vi menar måste uppställas på alternativa daghemsformer för att
lika höga statsbidrag skall utgå som för kommunal verksamhet är följande:

1. Daghemstaxan skall sammanfalla med den som utgår i kommunens
daghem.

2. Kommunen måste uppställa minimikrav för personaldimensionering.

3. Kommunen måste ha inflytande över förmedlingen av barn till de
enskilda daghemmen.

En möjlighet att tillgodose dessa villkor är att föra in dem i den statliga
förordningen. En annan möjlighet är att styra verksamheten genom en
ytterligare differentiering av statsbidragen. Med nuvarande statsbidragssystem
får i allmänhet alternativa barnomsorgsformer en större del av sina
kostnader täckta av statsbidrag än vad som är fallet med motsvarande
kommunala daghem. Detta är enligt vår mening ett orimligt förhållande.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om villkoren för statsbidrag för alternativa barnomsorgsformer.

Stockholm den 13 april 1984

BENGT SILFVERSTRAND (s) LARS-ERIK LÖVDÉN (s)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984