3

Motion

1983/84:2815

Birgitta Hambraeus

Fortsatt vattenkraftsutbyggnad (prop. 1983/84:160)

De skäl som regeringen anför för att bygga ut kontroversiella vattenkraftverk
är enligt min åsikt inte hållbara. På s. 10 i propositionen sägs att
den nuvarande låga takten i vattenkraftsutbyggnaden ”är oroande med
hänsyn till bl. a. handlingsfriheten vid kärnkraftens avveckling”.

I en artikel i Svenska Dagbladet den 5 april hävdar energiministern att
vi är tvungna att visa mod och bygga ut vattenkraft mot folkets vilja om vi
menar allvar med besluten om kärnkraftavvecklingen och vill motverka
försurningen. Vi skall alltså bibringas den föreställningen att om vi inte vill
offra oersättliga naturvärden så tvingas vi fortsätta med kärnkraften. Detta
är en alltigenom falsk problemställning.

Man vill få oss att tro att det inte skulle vara möjligt att anpassa vår
energianvändning till vad som är möjligt att producera utan att förstöra
miljön och hota kommande generationer.

Sanningen är den att det är de som vill att vi skall köpa alltmer elektricitet,
därför att de vill sälja den, som fortfarande är de dominerande
rådgivarna i energipolitiken. Trots de senaste årtiondenas erfarenheter av
alltför uppblåsta prognoser, fortsätter man hota oss med umbäranden om
man inte får producera så mycket el som möjligt. Det är sorgligt att inte vår
energiminister genomskådat detta. Hon har visat mod och vilja att handla
så att linje 2 i folkomröstningen skall framstå som ett trovärdigt av veck lingsalternativ.
Jag tror att hennes strävan är ärlig. Men det är nödvändigt
att de kunniga personer på området energieffektivisering och bättre energianvändning
som också finns i landet får ett dominerande inflytande på
energipolitikens område.

Riksdagsbeslutet 1975 om 66 TWh vattenkraftsel/år baserades på lägesrapporten
”Vattenkraft och miljö 2” som räknade med att det skulle vara
möjligt att få sammanlagt mellan 65 och 67 TWh vattenkraftsel per år med
nya utbyggnader som förorsakar endast obetydliga eller måttliga skador
(SOU 1983:49 s. 20). Vid detta riksdagsbeslut hävdades att Sverige nu slog
in på en djärv väg när riksdagsmajoriteten hoppades att genom en stor
ansträngning kunna minska ökningstakten i energianvändningen till bara
plus 2 % per år och elanvändningen till bara plus 6 % per år. Hade denna
prognos, som alltså utgav sig för att vara extremt snål, uppfyllts skulle vi
nästa år ha 159 TWh el i systemet mot 100 TWh 1982. Det är inte troligt att
"behovet" av el kommer att öka så kraftigt på dessa tre år. Däremot kan
"efterfrågan"mycket väl komma att bli så stor helt enkelt därför att all den
el som produceras också kommer att säljas. Vattenfall har redan gått ut

Mot. 1983/84:2815

4

med priser som man lovar skall vara stabila i 5 år och som är anpassade till
önskemålet att få avsättning för all ny kärnkraftsel. 1983 ökade elanvändningen
med 13 %. Den hade krupit upp med ett par procent per år under
en lång tid, ungefär så som centern räknat med i sin energibalans. De 13
procenten visar mer på framgångsrika försäljningsmetoder än på att ett
spontant behov uppstod.

Och under tiden växer flisbergen och skogsvården fördyras därför att
det inte finns avsättning för skogsenergi. Framsynta kommuner som Mora
får svårigheter att sälja förädlad biomassa, därför att det är alltför trångt
på energimarknaden. Och risken är stor att intresset för energihushållning
svalnar, både hos allmänheten och hos den del av näringslivet som skulle
kunna producera effektivare utrustning där man fick mer nytta av den
energi man köpte. IVA har visat att vi skulle kunna få stora framgångar på
exportmarknaden med sådan framsynt energieffektiv teknik. Energiupphandlingsdelegationen
försöker stimulera sådana produkter. Men mot det
stora utbudet av el kämpar man i hård motvind.

Bland de vattenkraftverk som regeringen nu vill släppa fria för prövning
finns åtskilliga som inte möter motstånd. Så har t. ex. min egen kommun
Orsa i stor enighet i kommunfullmäktige beslutat söka koncessionsnämndens
tillstånd att i samarbete med Stora Kopparberg få bygga ut nedre
Oreälven. Uppskattningsvis rör det sig om ca 1 TWh/är som man skulle
kunna få från de kraftverk som nu möter starkt motstånd. Det är orimligt
att orsaka så mycket sorg och bekymmer för så litet el. Några hundratal
lagom stora vindkraftverk skulle t. ex. ge lika mycket.

10 TWh vind-el finns i balansen. Varför inte lite till? Om vi inte finner
något ännu bättre.

Energiministern anför sysselsättningskäl för utbyggnaden. Frånsett att
det alltid är orimligt att förstöra miljö för att hålla sig sysselsatt skapas fler
och framför allt uthålligare arbeten om man tar till vara skogsenergin i
stället.

Vidare menar energiministern att det är viktigt att uppehålla kompetensen
hos kraftföretagen och den tillverkande industrin. I långa loppet måste
den kompetensen upprätthållas genom export till länder som knappast
ännu börjat använda sina vattenkrafttillgångar och där utbyggnad är
miljömässigt försvarbar. När vi tagit i anspråk det som miljömässigt kan
tillåtas, då får vi räkna med att detta yrke inte längre behövs. Nya tekniker
kommer att ersätta de gamla. De tekniska högskolorna kommer kanske att
inrätta linjer i väg- vatten- och vindbyggnad.

Det finns ingen anledning att forcera utbyggnaden av vattenkraften.
Regeringens proposition bör därför avslås.

Med hänvisning till vad som anförts i motionen hemställer jag
att riksdagen måtte besluta att avslå proposition 1983/84:160.

Stockholm den 12 april 1984

BIRGITTA HAMBRAEUS (c)