Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1983/84:2813

Rolf Dahlberg m. fl.

Vissa kolfrågor (prop. 1983/84:158)

Regeringen har samtidigt presenterat två propositioner som anger riktlinjerna
för betydande delar av framtida svenska energiinvesteringar. Eftersom
de två propositionerna har gemensamma beröringspunkter har vi
valt att behandla dem i ett sammanhang.

Frågan om ökad förbränning av kol måste i första hand ses i perspektivet
av vår tids största miljöproblem — luftföroreningarna. Tyvärr återfinns
inte detta synsätt i propositionen om kol. 1 denna har regeringen
presenterat riktlinjer endast för svavelutsläpp och har inte närmare berört
andra föroreningar, som t. ex. kväveoxider, trots att även dessa utgör ett
allvarligt miljöhot. Vi föreslår i motionen mer långtgående miljökrav än
dem regeringen presenterat. Beträffande regeringens förslag till utbyggnad
av vattenkraften följer detta i huvudsak de bedömningar vi moderater
tidigare gjort.

Kol

Riksdagen ställde sig 1981 positiv till ökad användning av kol. Tre skäl
låg bakom ställningstagandet: 1) Det var angeläget att minska det tidigare
mycket starka oljeberoendet, 2) kolfyndigheter utgör världens största utnyttjbara
energiresurs, 3) förbränning av kol i nya anläggningar kan innebära
miljöförbättringar jämfört med fortsatt oljeförbränning i äldre
anläggningar.

Från vår sida har vi hela tiden varit medvetna om att mycket besvärliga
miljöproblem kan uppstå vid förbränning av fossila bränslen i allmänhet
och av kol i synnerhet. Detta var också ett av de avgörande motiven för att
vi har förordat kärnenergi. Det har för oss dessutom tett sig naturligt att
miljökraven skärps efter hand som ny förbrännings- och reningsteknik
utvecklas.

1 hela den industrialiserade världen riktas i dag uppmärksamheten mot
de omfattande skogsskador som uppkommit på olika håll. Det inger stark
oro när stora skogsområden i Mellaneuropa skadats så allvarligt att hela
skogar dödats. Dessa skador har givit sig till känna under loppet av bara
ett fåtal år. Vi har i Sverige sedan början av 1970-talet blivit alltmer
medvetna om luftföroreningarnas effekter. Försurningen skadar ekologiska
system i våra sjöar. Närmare 20 000 sjöar uppvisar nu skador. I dag vet
vi att inte bara sjöar skadas. Många tecken tyder också på att luftföroreningar
direkt skadar levande organismer. Från åtskilliga delar av landet
finns mycket oroväckande rapporter om skadade skogsbestånd. Torra
döda träd börjar bli en vanlig och skrämmande syn även i Sverige.

Mot. 1983/84:2813

1976 infördes bestämmelser i syfte att nedbringa svavelutsläppen. Regeringen
har nu lagt förslag till nya riktlinjer för svavelemission. Situationen
har emellertid väsentligt förändrats under det senaste året. Flera
forskningsrapporter har påvisat att inte endast svaveldioxid utan även
andra ämnen, främst kväveoxider, spelar en väsentlig roll för de skogsskador
som uppstått.

Det har tidigare varit en naturlig önskan att nedbringa svavelutsläppen
genom att minska oljeförbränningen i äldre anläggningar och att ersätta
dessa med kolförbränning i nya anläggningar med skärpta krav från
svavelemissionssynpunkt. Emellertid kan kolförbränning normalt förväntas
leda till högre utsläpp av kväveoxider räknat per energienhet. Därför
måste nu åtgärder vidtas som minskar såväl svavel- som kväveutsläppen.

I propositionen förutsäger regeringen att kolanvändningen 1990 kommer
att bli 3—4 miljoner ton. Detta är visserligen mindre än vad som
förutspåddes i 1981 års energibeslut, men bör jämföras med förbrukningen
1983 som uppgick till ca 1,2 miljoner ton. Detta innebär att regeringen
förutser att kolförbränningen kan komma att tredubblas under de närmast
kommande åren.

Miljökraven för kolanvändning måste skärpas. Regeringen har föreslagit
att som riktlinje för svavelutsläpp från nytillkommande större anläggningar,
dvs. anläggningar med ett årligt utsläpp över 400 ton svavel, skall
gälla ett intervall på 0,05—0,10 g svavel/MJ. Vi menar för vår del att det
bara leder till tvetydigheter att fastställa ett intervall som riktvärde. Enligt
vår mening bör riktvärdet t. v. sättas till 0,05 g svavel/MJ. Tillgänglig
teknik visar att det kan bli möjligt att nå ännu lägre värden. Vid koncessionsnämndens
behandling bör denna ta hänsyn till de problem av temporär
karaktär som kan uppstå vid intrimning av nya anläggningar. Regeringen
har föreslagit en högre nivå för mindre förbränningsanläggningar.
Vi kan inte heller på denna punkt biträda regeringens förslag. Inriktningen
bör vara att samma regler skulle gälla alla nya anläggningar för
kolförbränning.

Med kännedom om kväveoxidernas skadeverkningar är det anmärkningsvärt
att regeringen i sin proposition endast anger riktlinjer för svavelemission.
Visserligen kommer utsläpp av kväveoxider och tungmetaller
att prövas i samband med koncessionsnämndsbehandlingen. Men riksdagen
bör få möjlighet att uttala sig även när det gäller sådana utsläpp. Vi
föreslår därför att regeringen får i uppdrag att skyndsamt sammanställa
tillgängligt vetenskapligt material om kväveoxidernas skadeverkningar
och de tekniska förutsättningarna för att nedbringa kväveoxidemissionen
vid förbränning av fossila bränslen. Regeringen bör därefter snarast lägga
fram förslag till riktlinjer för emission av kväveoxider.

I vår motion 1983/84:47 anförde vi att den av regeringen förordade
skattemässiga favoriseringen av kol i förhållande till olja inte är motiverad.
Enligt vår mening bör energibeskattningen vara likformig, dvs. uttas i

Mot. 1983/84:2813

förhållande till energiinehållet oavsett energislaget. Beskattningen av kol
bör successivt ökas så att den når en nivå motsvarande beskattningen av
olja.

Vi menar att, med hänsyn till de miljökrav som måste ställas och effekterna
av en energilikformig beskattning, det är realistiskt att endast räkna
med en mindre ökning av kolförbrukningen när de nya riktlinjerna trätt i
kraft.

Om nya anläggningar för kolförbränning skall komma till stånd krävs
ny förbrännings- eller reningsteknik. Inom Sverige sker en omfattande
teknisk utveckling på detta område. Bl. a. har ASEA-STAL och Svenska
Fläktfabriken utvecklat lovande anläggningar. En ytterligare utveckling
av tekniken kan visa sig vara värdefull. Secure-anläggningar bör från
miljösynpunkt kunna vara attraktiva alternativ för värmeproduktion i
större tätorter.

Enligt vår mening bör varje energiform i princip bära sina egna kostnader
även med hänsyn till de miljömässiga kraven. Därför bör statsbidrag
inte utgå för installation av normal utrustning för rökgasrening o. d. men
däremot i viss utsträckning kunna utgå till introduktion av ny renings- eller
förbränningsteknik som väsentligt nedbringar de totala föroreningarna.
Därvid bör man speciellt ta hänsyn till behovet att nedbringa de utsläppta
mängderna inte bara av svavel utan även av andra ämnen, t. ex. kväveoxider.
Regeringen bör utnyttja de befintliga medlen i kol-miljöfonden för
detta ändamål.

Mot denna bakgrund synes det belopp som regeringen bemyndigas
utnyttja för vissa stödåtgärder till miljöförbättrande åtgärder kunna begränsas
till 250 000 000 kr.

Regeringen föreslår ändringar i fastbränslelagen som möjliggör en s. k.
energipolitisk prövning av nya kolförbränningsanläggningar med en effekt
över 500 kW. För att en anläggning skulle erhålla tillstånd måste
denna stå i överensstämmelse med vissa av riksdagen antagna energipolitiska
riktlinjer för introduktion av kol. Uppenbarligen skall regeringen då
få en möjlighet att förbjuda anläggningar på mycket lösliga grunder. Den
föreslagna formen för prövning kommer endast att innebära ett ytterligare
tillskott i mängden av lagar och bestämmelser. Vi menar att kolförbränningsanläggningar
skall bedömas med hänsyn till deras miljömässiga konsekvenser.
Det är enligt vår mening värmeverken eller industrierna själva
som har bäst förmåga att avgöra om kol skall användas, sedan de beaktat
miljökraven. Vi avvisar därför regeringens förslag till ändring av fastbränselagen.

Andra skärpta miljökrav

Nya vetenskapliga resultat och utveckling av ny reningsteknik kan
motivera att miljöreglerna även för existerande anläggningar ändras. Vet

Mot. 1983/84:2813

skapen om luftföroreningarnas konsekvenser framtvingar skärpta krav för
existerande fossilbränsleanläggningar. Det är särskilt väsentligt att hänsyn
tas till behovet av minskade utsläpp av kväveoxider. När det gäller äldre
anläggningar kan man inte utan vidare ställa upp nya generella riktlinjer.
Det är dock väsentligt att ny reningsteknik utnyttjas där detta kan ske till
rimliga kostnader. Regeringen redovisar i propositionen de kommuner
som nu uppför koleldade värmeverk. Dessa anläggningar bör, i den mån
detta är möjligt med hänsyn till anläggningarnas grundkonstruktion, anpassas
till de skärpta emissionsreglerna. Regeringen bör återkomma med
förslag till åtgärder för att minska utsläppen från befintliga olje- och
kolförbränningsanläggningar.

Ca två tredjedelar av kväveoxidutsläppen kommer från bilismen. Vi vill
understryka vår positiva inställning till bilismen men samtidigt påpeka
nödvändigheten av att luftföroreningarna från denna källa minskar genom
ny renings- eller förbränningsteknik. Sverige bör vara berett att
ansluta sig till de skärpta krav på avgasrening som EG överväger att införa.

Vattenkraft

Den av oss förordade minskade förbränningen av kol i konventionella
anläggningar kommer att öka behovet av elkraft för främst uppvärmningsändamål.
Mot denna bakgrund är det nödvändigt att bygga ut vattenkraften.
Vi vill understryka att folkomröstningen om kärnkraft undanröjt den
uppenbara möjligheten att slå vakt om åtskilliga i sig mycket värdefulla
älvsträckor. Vi vill också framhålla att vid en eventuell avveckling av
kärnkraften kommer rimligtvis inte en enda utbyggnadsvärd älvsträcka,
om än så värdefull, kunna bevaras. Inte heller kan vi då undvika att
uppföra åtskilliga miljöstörande kolkondenskraftverk. De som i dag driver
kravet på att de tolv svenska reaktorerna skall stängas av med början 1997,
utan att ersättas av några andra, tar därför från miljösynpunkt på sig ett
mycket stort ansvar.

Den utbyggnad av vattenkraften som sker för att minska användningen
av fossila bränslen får enligt vår mening inte leda till att de fyra orörda
huvudälvarna exploateras.

Inledningsvis vill vi anföra invändningar mot beslutsordningen beträffande
vattenkraftsutbyggnaden. Enligt vår uppfattning skall riksdagen,
såsom hittills, uttala vilka älvsträckor som skall undantas från exploatering.
Beslut i övriga ärenden skall fattas av vattendomstolarna och regeringen.

Riksdagen har i tidigare beslut utgått från att vattenkraftsproduktionen
under 1990-talet kommer att uppgå till 66 TWh/år. Regeringen har nu
också anslutit sig till den bedömning av behovet av vattenkraftsutbyggnad
som vi gjorde i samband med vattenkraftsberedningens arbete. Vi kan

Mot. 1983/84:2813

däremot inte utan vidare biträda innehållet i den utbyggnadsplan som
regeringen presenterat.

I propositionen föreslås en utbyggnad i Långan, ett biflöde till Indalsälven
i Jämtland. Långan utgör ett unikt område från såväl natur- som
kultursynpunkt. Längs älven finns ett mycket rikt och intressant växt- och
djurliv. Även från rekreationssynpunkt är den orörda Långandalen mycket
värdefull. En utbyggnad skulle också störa rennäringen. Flertalet remissinstanser
har, liksom vattenkraftsberedningen, förordat att Långan
skall bevaras. Vi ansluter oss till vattenkraftsberedningens förslag att Hårkan,
ett annat biflöde till Indalsälven, i stället bör byggas ut.

Projekten Hylströmmen och Hylsjön har upptagits bland de av regeringen
föreslagna projekten. Hylströmmen i Voxnan utgör ett omvittnat vackert
vattenfall i ett stort skogsområde, som närmast har vildmarkskaraktär.
Området är väsentligt från naturvårds- och rekreationssynpunkt. Vid älven
finns flera ovanliga djurarter, bl. a. utter. Som ett av skälen för utbyggnad
av Hylströmmen och Hylsjön har anförts att vattenregleringen behövs för
att förhindra översvämningar. Mer omfattande översvämningar har inträffat
endast vid några fåtal tillfällen under 1900-talet. Riskerna kan dessutom
med enkla medel minskas.

I stället för utbyggnaden i Hylströmmen förordar vi en utbyggnad vid
Edänge, i Mellanljusnan mellan Ljusdal och Järvsö. Det har sedan 1920
funnits ett kraftverk vid Edeforsen. Enligt kraftbolagens planering skall en
fördämning anläggas där. En utbyggnad av Edänge skulle i formell mening
stå i strid med den fysiska riksplaneringen. Vi anser emellertid att det
finns anledning att göra en förändring i den fysiska riksplanen. Vi menar
att de miljömässiga konsekvenserna av ett nytt kraftverk vid Edänge är
betydligt mindre än den av regeringen föreslagna utbyggnaden i Hylströmmen.

Edängeprojektet är från energisynpunkt betydligt större än Hylströmmen
och Hylsjön. En utbyggnad av Hårkan, av den omfattning som
vattenkraftsberedningen och vi förordar, ger ett lägre energiuttag än en
utbyggnad av Långan. Sammantaget kommer våra förslag att ge ungefär
samma energiuttag som regeringens förslag, men med betydligt mindre
negativa effekter på naturen.

Hemställan

Hemställan vad avser proposition 1983/84:160 finns i följdmotion
(1983/84:2827) till denna motion.

Med stöd av ovanstående hemställer vi

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om riktlinjer för svavelemission,

Mot. 1983/84:2813

2. att riksdagen beslutar att sorn sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om åtgärder för att minska
luftföroreningarna från befintliga anläggningar för fossilbränsleförbränning,

3. att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag till ändring i
lagen (1981:599) om utförande av eldningsanläggningar för fast
bränsle,

4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om användningen av medlen
i kol-miljöfonden,

5. att riksdagen beslutar att bemyndiga regeringen att ikläda staten
ekonomiska förpliktelser i samband med stöd till anordningar
för att minska utsläppen av svavel och andra luftföroreningar
vid förbränning av kol om högst 250 000 000 kr.,

6. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om bilavgaser.

Stockholm den 13 april 1984

ROLF DAHLBERG (m)

LENNART BLOM (m)

BERTIL DANIELSSON (m)

GÖTE JONSSON (m)

STEN STURE PATERSON (m)

KNUT BILLING (m)

MARGARETA GARD (m)

ERIK OLSSON (m)

JAN-ERIC VIRGIN (m)

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m)

ERIK HOVHAMMAR (m)

PER-RICHARD MOLÉN (m)
NIC GRÖNVALL (m)

KARL BJÖRZÉN (m)

STEN SVENSSON (m)

PER WESTERBERG (m)

LARS AHLSTRÖM (m)

OVE ERICSSON (m)
MARGARETHA AF UGGLAS (m)
SONJA REMBO (m)

IVAR VIRGIN (m)

Liber Tryck Stockholm 1984