Motion

1983/84:2811

Lars Werner m. fl.

Vissa kolfrågor (prop. 1983/84:158)

Allmänna synpunkter på kolanvändningen i det svenska energisystemet

Kol är en energikälla med en mängd negativa effekter. Det är en importvara
för svenskt vidkommande och ökar därigenom inte självförsörjningen
och det nationella oberoendet inom energiförsörjningen.

Det framhålls ofta att kolet i jämförelse med de två övriga viktiga
importbränslena olja och naturgas är betydligt billigare och därför att
föredra av ekonomiska skäl. Det är ett kortsiktigt resonemang, eftersom
den ökande efterfrågan på kol till världens energiförsörjning otvivelaktigt
kommer att driva upp priserna. Det är ingen slump att de stora olje/
energibolagen sedan några år tillbaka på nytt satsar sitt kapital i nyinvesteringar
i alla led av kolkedjan. Till de ekonomiska övervägandena måste
också läggas de merkostnader som kolet för med sig i hantering och
distribution, där det speciellt på avfallssidan blir många gånger dyrare än
oljan, och ännu mycket dyrare än naturgasen. Både i detta sista led och i
användningen i övrigt medför också kolanvändningen miljöeffekter, som
gör en storskalig användning oacceptabel och även en begränsad användning
tveksam. För även om en del problem som t. ex. svavel- och kväveoxidutsläpp
kan lösas genom stränga krav på förbränningsanläggningarna
kvarstår andra, framför allt frågan om tungmetallerna.

Sammantaget medför detta att kolet aldrig kan få bli annat än en
marginell komponent i den svenska energiförsörjningen. Användningen
måste omgärdas med stränga krav på rening i alla led av hanteringskedjan,
och speciell restriktivitet skall tillämpas vid lokaliseringen så att regioner
som redan drabbats hårt av föroreningar inte belastas ytterligare med nya,
kolbaserade anläggningar.

Propositionens huvudförslag

Regeringen uppvisar i propositionen en välgörande tillnyktring när det
gäller synen på kolanvändning. De storvulna planerna som presenterades
strax efter regeringsskiftet, där kolbaserade anläggningar skulle bli grunden
för en ny, stor exportindustri, har tonats ner betydligt. Den neddragning
av kolförbrukningen från 4 — 6 miljoner ton till 3—4 miljoner ton per
år som föreslås i propositionen ligger väl i linje med de förslag som vpk
konsekvent har hävdat efter energidebatten inför folkomröstningen om
kärnkraft. Någon utbyggnad av en stor kolhamn för import är det inte

Mot. 1983/84:2811

9

heller tal om längre. Det är uppenbart att försurningsproblematiken, med
i första hand skogsdöden som synligt resultat, har fått regeringen på andra
tankar. Verkligheten har ännu en gång, precis som när det gällde kärnkraftsdebatten,
hunnit ifatt socialdemokraterna och deras regering.

Det finns emellertid ingen anledning att ta den nu föreslagna kolförbrukningen
på 3—4 miljoner ton per år som ett mål som måste uppfyllas.
Vpk godtar förslaget som ett maximialternativ som inte får överskridas
men anser att alla möjligheter till en lägre kolförbrukning måste tas till
vara. Förutsättningarna för detta är också goda. De kan sammanfattas i tre
punkter:

1. Fortfarande gäller att en minskad energiförbrukning, framför allt inom
uppvärmningssektorn, är den bästa och snabbaste metoden för att
uppnå bättre ekonomi och mindre miljöpåverkan inom det svenska
energisystemet.

2. Behovet av en fortsatt snabb minskning av oljeanvändningen är överdrivet.
Redan har det mål för oljeförbrukningen i absoluta tal som
uppsattes för år 1990 i 1981 års energipolitiska beslut underskridits.
Detta har skett trots att förbrukningen av de högvärdiga oljorna i
transportsektorn ökat.

3. Alternativen till olja, kärnkraft och kol måste få större utrymme och
introduktionen av dem måste ske snabbare än vad som förutsätts i
propositionen och i regeringens energipolitik i övrigt. Det gäller förnyelsebara
och inhemska källor som sol- och vindenergi samt biobränslen
i vid mening, men även en importerad resurs som naturgasen. Den
är på alla områden överlägsen olja och kol, på sikt också när det gäller
ekonomin.

Riktlinjer för den fortsatta introduktionen av kol

Enligt vpk:s uppfattning skall kol komma till användning endast i de fall
då andra möjligheter inte kan komma i fråga utan stora ekonomiska och
tekniska insatser. Ett sådant synsätt utesluter kol som en godtagbar ersättning
för olja i de flesta fall. Vpk kan således inte gå med på propositionens
slutsatser om fördelarna med att byta oljeimport mot kolimport. Det är inte
till någon fördel för Sverige att byta ett importbränsle med vissa nackdelar
mot ett annat med ännu större nackdelar av samma slag. Det är vidare
förkastligt att förorda kol som en överbryggning mellan oljeanvändning
och inhemska bränslen så som sker i propositionen. I sådana fall är det
bättre att ännu någon tid förlita sig på en väl fungerande distribution och
användning av olja. Det ger tid och utrymme för en väl planerad och
ekonomiskt fördelaktig övergång till inhemska bränslen utan några om

Mot. 1983/84:2811

10

vägar över en ur de flesta synpunkter skadlig användning av kol. På
åtskilliga ställen i propositionen nämner båda de föredragande statsråden
att det från samhällsekonomiska synpunkter är angeläget att användningen
av skogsbränslen inte försvårar skogsindustrins möjligheter att erhålla
träfiberråvaror. Detta har nu upprepats så ofta att det blivit en vedertagen
sanning. Men den kan och bör ifrågasättas. För det första är uttrycket
skogsindustrin felaktigt. Det är massaindustrin det är frågan om eftersom
det knappast skulle falla någon in att hugga upp och elda sågtimmer. Det
är dock inte givet att massaindustrin i alla lägen och under alla förhållanden
skall ha förstahandsrätten till all vedråvara som kan användas till
massa. Ur samhällsekonomisk synpunkter kan den situationen inträffa att
det blir lönsamt att använda sådan råvara till energiproduktion. Det beror
helt och hållet på prisrelationer, avsättningsmöjligheter och andra faktorer.
Så länge massaindustrin också är en av de största energiförbrukarna
och inte vill investera för intern energiproduktion finns det ännu mindre
anledning att ständigt framhålla deras behov av råvara.

I valet mellan importerade bränslen nämner propositionen endast i
förbigående naturgasen. Jämfört med kol när det gäller att ersätta olja är
den ett mycket attraktivare alternativ. De senaste årens stora fyndigheter
av naturgas som upptäckts runtom i Sverige borde göra det naturligt att
visa denna energikälla åtminstone lika stort intresse som nu kommer kolet
till del. Vpk har sedan länge förordat att regering och riksdag måste skaffa
sig ökad kontroll över introduktionen och användningen av kol. Ett system
med importlicenser, som också stöddes av socialdemokraterna i opposition,
har av vpk setts som en möjlig väg. Klart är att en okontrollerad
utbyggnad av kolbaserade anläggningar snabbt skulle leda till ett kolberoende
på samma sätt som oljeberoendet byggdes upp på 1950-talet, utan
att några som helst kontrollåtgärder från samhällets sida vidtogs.

Propositionens förslag om att statens energiverk skall ges i uppdrag att
årligen redovisa vad som händer inom kolområdet är ett första steg mot
den kontroll som vpk anser vara nödvändig. Tillsammans med den föreslagna
skärpningen av tillståndsgivningen för kolanläggningar ger detta
t. v. en godtagbar överblick och kontroll av kolintroduktionen. Kontrollsystemet
bör framför allt användas för att förhindra att nya koleldade
anläggningar uppförs i de delar av landet som är särskilt hårt drabbade av
försurningen. Utbredningen av det området är i dagsläget svårt att ange
eftersom ständigt nya larmrapporter om försurningsskador inkommer.
Klart är emellertid att de södra delarna av Sydsvenska höglandet. Västkusten
och Västsverige upp till Värmland faller inom en sådan zon.

Beträffande lokaliseringen i övrigt bör den, som föreslås i propositionen,
i första hand ske i kustregioner eller där insjöfart av tillräcklig omfattning
är möjlig. När landtransporter blir nödvändiga bör de i första hand
ske med järnväg. Detta gäller i alla led av hanteringen såväl före som efter
förbränning.

Mot. 1983/84:2811

11

Kolanvändningens miljöproblem

Vpk delar inte uppfattningen att projektet Kol-Hälsa-Miljö (KHM) givit
ett tillfredsställande underlag för en bedömning av miljökraven för koleldade
förbränningsanläggningar. Det gäller inte ens om man tar in den i
vissa delar förödande kritik som en del remissinstanser riktat mot utredningen.
Särskilt borde den kritik som naturvetenskapliga forskningsrådet
framför ha medfört en mera pessimistisk uppfattning om möjligheterna att
komma till rätta med kolets negativa miljöeffekter än vad som framkommer
i propositionen. Det är enligt vpk:s uppfattning en helt riktig bedömning
av forskningsrådet när man skriver att KHM:s arbete präglats av
mera optimism än objektivitet. Även kritiken från Fältbiologerna, att
KHM i första hand studerat miljökonsekvenserna av en ersättning av olja
med kol och inte tillräckligt jämfört med andra lösningar, stämmer helt
överens med vpk:s uppfattning.

Det är inte tillräckligt att KHM konstaterat att det i dag Finns kommersiella
metoder för att avskilja resp. reducera stoft, svavel- och kväveoxider
i rökgaser vid koleldade anläggningar. Det måste fastställas bestämda krav
för reningsanordningar och gränsvärden. Detta gäller inte minst de anläggningar
som redan är i drift. Det är gott och väl att miljökraven för nya
anläggningar skärps i propositionen, men det bör också med det snaraste
anges en tidpunkt för när äldre anläggningar skall ha genomfört samma
åtgärder.

När det gäller svavelutsläppen är de gränsvärden för nya anläggningar
som anges i propositionen desamma som vpk tidigare förordat, när det
gäller större anläggningar. Det finns emellertid ingen anledning att tillåta
större utsläpp vid mindre anläggningar. Det lägre gränsvärdet, 0,10 g
svavel/MJ, bör därför gälla för alla koleldade anläggningar. Det totala
utsläppet från varje enskild anläggning bör också begränsas och sättas till
högst 400 ton svaveldioxid/år.

Kväveutsläppen har den senaste tiden alltmer uppmärksammats som
försurningsorsak. Föredragande statsrådet har i propositionen inte velat
ange gränsvärden för kväveutsläppen utan hänvisar till pågående undersökningar.
Enligt vpk:s mening bör det redan nu kunna sättas gränsvärden
också i detta fall. I avvaktan på ny teknik som det talas om i propositionen
godtar vpk i detta fall en uppdelning mellan större och mindre anläggningar.
Således bör för anläggningar större än 400 MW sättas ett gränsvärde på
0,10 g kväveoxid/MJ. För anläggningar mindre än 400 MW gäller t. v.
naturvårdsverkets krav på 0,28 g/MJ.

Problemet med utsläppen av tungmetaller är fortfarande olöst. Detta är
helt otillfredsställande behandlat både i KHM och i propositionen. Att
först konstatera att de senaste forskningsresultaten visar att metylkvicksilver
kan ge hjärnskador hos barn vars mödrar regelbundet konsumerat fisk
med halter av den metallen och sedan förorda ökad kolanvändning med

Mot. 1983/84:2811

12

den enda begränsningen att ett handlingsprogram för att minska utsläppen
håller på att tas fram är omoraliskt. Den ökande halten av tungmetaller i
miljön, i födan och hos människorna i Sverige är oerhört oroväckande.
Kraven på minskade utsläpp måste skä'pas.

Här framkommer en tydlig skillnad mellan importerade föroreningskällor
som olja och kol och inhemska som t. ex. torv och ved. Ty medan
tungmetaller importerade i olja och kol utgör en ytterligare påspädning till
de redan alltför höga halterna i Sverige, åstadkommer de som finns i
inhemska bränslen bara en omfördelning av redan befintliga mängder. Att
dessa senare tillkommit genom förbränning av olja och kol under tidigare
år talar än mer mot en ökad import.

För att nedbringa utsläppen av tungmetaller bör textilfilter installeras
vid varje koleldad anläggning. En bestämmelse om att kol med en kvicksilverhalt
överstigande 0,3 mg/kg inte får importeras bör också införas.
Tungmetaller finns också i det avfall som produceras vid kolförbränning.
Här finns också en mängd andra föroreningar som gör att riskerna med
stora avfallsdeponeringar är avsevärda. Det är uppseendeväckande att,
som KHM och propositionen, förorda att upplag ”tillsvidare förläggs nära
havet eller andra större recipienter som kan tåla belastningen”! Är detta en
lösning av avfallshanteringen? Vpk ansluter sig till vad SMHI anfört
beträffande avfallsdeponering. Upplagen bör således förläggas till utströmningsområden
för grundvatten och lakvattnet renas tillfredsställande
innan det släpps ut. Om inte sådana åtgärder vidtas bör inte tillstånd för
deponering lämnas.

Sammanfattningsvis vill vpk framhålla att en användning av kol i den
begränsade omfattning som nu föreslås i propositionen kan godtas. Detta
dock under förutsättning att de krav på hantering och rening i alla led av
kolkedjan som föreslagits i motionen genomförs. Om så inte sker är vpk
motståndare också till denna kolintroduktion.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda och med ändring i proposition 1983/
84:158 föreslås

1. att riksdagen uttalar att kol inte bör komma till användning som
en överbryggning mellan oljeanvändning och inhemska bränslen,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande
att naturgas i stället för kol bör ses som den huvudsakliga importersättningen
för olja,

3. att riksdagen beslutar att nya, koleldade anläggningar inte får
uppföras i regioner som är särskilt drabbade av försurning,

4. att riksdagen uttalar att landtransporter av kol och dess avfallsprodukter
i första hand bör ske med järnväg,

Mot. 1983/84:2811

13

5. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag för att minska
svavelutsläppen i enlighet med vad som framförs i motionen,

6. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag för att minska
kväveutsläppen i enlighet med vad som framförs i motionen,

7. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag för att minska
utsläppen av tungmetaller i enlighet med vad som framförs i
motionen,

8. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag för att minska
avfallsdeponering i enlighet med vad som framförs i motionen.

Stockholm den 13 april 1984
LARS WERNER (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)

OSWALD SÖDERQVIST (vpk) TORE CLAESON (vpk)