Mot. 1983/84
2810-2813
Motion
1983/84:2810
Karin Söder m. fl.
Vissa kolfrågor (prop. 1983/84:158)
Motionens huvudsakliga innehåll
Inledningsvis redovisas de stora förändringar som skett i vår energianvändning
de senaste tio åren.
I 1975 års riksdagsbeslut förutsattes att energianvändningen 1985 skulle
vara 540 TWh. Energianvändningen 1983 blev ca 370 TWh och kommer
1985 sannolikt att vara ca 200 TWh lägre än 1975 års prognos.
Denna utveckling och stora möjligheter att utnyttja inhemska bränslen,
samt effektiv värmepumpsteknik motiverar centerns ställningstagande att
kol inte behövs i det svenska energisystemet.
Centern accepterar ändå att befintliga och beslutade eldningsanläggningar
för kol används, men föreslår generellt krav på rökgasrening.
Vidare föreslås ett lagfäst maxutsläpp på 0,05 g svavel per MJ tillfört
bränsle. Detta innebär lägre svavelsutsläpp än vid användning av eldningsolja
I.
Befintliga anläggningar föreslås kunna få dispens under högst 5 år.
Övergång från kol till inhemska bränslen bör stimuleras under denna
övergångstid. Därigenom bör kolanvändningen begränsas till 1 — 1,5 miljoner
ton energikol.
Även om svavelutsläppen kan begränsas genom avancerad rökgasrening
så återstår stora negativa effekter av koleldning. Fortfarande kvarstår
betydande utsläpp av kväveoxider, koldioxid och tungmetaller, där kvicksilver
är det värsta giftet. På sikt måste därför målsättningen vara att helt
komma ifrån kolanvändningen.
Bakgrund
I de energipolitiska beslut som fattats under den senaste tioårsperioden
har såväl omfattningen av som motiven för att återintroducera kol i det
svenska energiförsörjningssystemet varierat. 1975 års energipolitiska beslut
utgick huvudsakligen från en strävan att tillgodose producentintressen
och en majoritet av riksdagen ställde sig bakom — mot centerns vilja — ett
beslut som förutsatte en kraftigt ökad användning av bl. a. olja, kol och
kärnkraft.
1975 års beslut innebar förordad användning av kol 1985 på 50 TWh
eller ca 7 miljoner ton. Andelen olja förutsattes öka och bedömdes 1985
uppgå till 324 TWh. Den totala energianvändningen beräknades öka från
1 Riksdagen 1983/84. 3 samt. Nr 2810-2813
Mot. 1983/84:2810
2
430 TWh 1973 till 540 TWh 1985. Räknat från 1974 förutsattes ökningen
bli ännu större — totalt närmare 140 TWh.
Regimskiftet 1976 innebar emellertid en omläggning av energipolitiken
med inriktning på en effektivare energianvändning och hushållning med
tillgängliga resurser. I de beslut som togs 1979 och framför allt 1981 var den
volym kol som förordades framför allt avhängig av en strävan att ersätta
olja. I 1979 års beslut förutsattes en koltillförsel på 25—35 TWh 1985 resp.
45—70 TWh 1990 eller 6—10 miljoner ton. Till skillnad från 1975 års
beslut förväntades oljeanvändningen minska under 1980-talet och 1985
uppgå till 304-285 TWh 1985 resp. 279-238 TWh 1990.
Det energipolitiska beslutet 1981
I gällande energi politiska beslut förordas en i förhållande till de tidigare
besluten en än mer begränsad introduktion av kol. Användningen av kol
bedömdes där 1985 vara 12 TWh resp. 31—45 TWh 1990 — dvs. knappa
2 miljoner ton resp. 4—6 miljoner ton. Användningen av olja förutsattes
samtidigt minska snabbare än vad som förväntats i tidigare beslut bl. a.
beroende på det ambitiösa oljeersättningsprogram som lades fast. Oljeanvändningen
bedömdes 1985 uppgå till 256 TWh 1986 resp. 191 — 171 TWh
1990. I en kommentar till de förordade energibalanserna framhöll bl. a.
föredraganden att de ”tillförselnivåer som anges i balanserna inte skall
betraktas som mål som bör eftersträvas oberoende av utvecklingen”. Energipolitiken,
framhöll föredraganden vidare måste ”successivt omprövas
allt eftersom erfarenheter vinns och förutsättningarna förändras. Tekniska
och ekonomiska villkor kan förändra förutsättningarna för enskilda energislag”,
och underströks det, ”en successiv utveckling måste ske mot ett
energisystem baserat på varaktiga, helst förnybara och inhemska, energikällor
med minsta möjliga miljöpåverkan”.
Gällande energipolitiska riktlinjer förutsätter således en begränsad kolintroduktion,
vilket då beslutet togs, motiverades framför allt med behovet
av att ersätta olja och därmed förbättra såväl försörjningstrygghet som
ekonomi. Användning av kol skall, har riksdagen vid flera tillfällen uttalat,
endast komma i fråga när andra möjligheter att ersätta olja inte är genomförbara.
Utvecklingen på energiområdet har sedan 1979 inneburit — såsom vi
bl. a. redovisat i vår partimotion till innevarande riksmöte (mot. 1983/
84:911) — en drastisk nedgång i oljeanvändningen sedan 1979. Från en
användning på 295 TWh 1979 har oljeanvändningen minskat med närmare
100 TWh till 199 TWh 1983, vilket inte är långt ifrån den nivå som
bedömdes möjlig att uppnå först 1990 enligt 1981 års beslut.
Såsom vi även redovisat i vår partimotion kan vi också för de närmaste
åren förvänta oss en minskande oljeanvändning. Det finns ingen anledning
att introducera kol i stor skala för att uppnå fastlagda oljeersättnings
Mot. 1983/84:2810
3
mål. En effektivare energianvändning och hushållning med tillgängliga
resurser kommer vidare att innebära att den totala värmemarknaden kraftigt
kommer att minska och i början på 1990-talet uppgå till ca 75— 100
TWh. Detta medför att vid en kolintroduktion utrymmet för t. ex. inhemska
bränslen, naturvärme, avfall etc. i det närmaste helt rycks undan särskilt
som det pågår en intensiv marknadsföring från kraftindustrin för att få till
stånd en omfattande introduktion av el för uppvärmning. Det kan således
konstateras att något energipolitiskt skäl att introducera ytterligare kol i
det svenska energisystemet inte längre föreligger.
Vi vill vidare i detta sammanhang erinra om att vi från centern tidigare
till innevarande riksmöte redovisat vår syn på vilka övergripande riktlinjer
som bör gälla för såväl energipolitikens inriktning som beskattningen av
energi. (Se t. ex. mot. 1983/84:45 och mot. 1983/84:911). 1 korthet innebär
dessa riktlinjer bl. a. en politik för att forma ett decentraliserat energisystem
byggt på mångfald, energihushållning och utnyttjande av inhemska
miljövänliga energikällor. Importerade och miljökrävande råvaror som
kol och olja bör ha en energilikformig (per energienhet likvärdig) beskattning.
Propositionen
I proposition 1983/84:158 lägger regeringen förslag till riktlinjer för kolanvändningen
för tiden fram till 1990. I propositionen förordas en användning
av kol på 3—4 miljoner ton 1990 jämfört med en användning i
dagsläget på ca 1,3 miljoner ton dvs. en tredubbling. Av propositionen
framgår vidare att den totala förbrukningen av ångkol i befintliga och
beslutade anläggningar inom landet inom några år kan uppskattas till
drygt 2 miljoner ton kol per år.
I propositionen anges vidare vissa rekommendationer för vilken nivå
som bör tillåtas av svavelutsläpp från koleldade anläggningar. Slutligen
föreslås även att en energipolitisk prövning av kolanvändning införs i
lagen om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle.
Socialdemokraterna intar nu en mera restriktiv inställning till kol. Vi ser
med tillfredsställelse från centerns sida att socialdemokratins krav på en
plan för en omfattande introduktion av storskaliga kolanläggningar inte
aktualiseras. Regeringen tar vidare avstånd från den socialdemokratiska
oppositionens förslag att införa ett byråkratiskt licenssystem för kolanvändning,
vilket också måste betecknas som senkommen insikt om byråkratins
och planhushållningens risker.
Propositionen har dock betydande brister som vi nedan kommer att
påtala. Det är framför allt förvånande att den faktiska utvecklingen på
energimarknaden inte fått större genomslagskraft i propositionen. Den
omprövning av riktlinjerna för skilda energislag som förutsattes vid 1981
1* Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 2810—2813
Mot. 1983/84:2810
4
års beslut inte genomförs inte vad beträffar kolets roll i det svenska
energisystemet.
Kolanvändningens omfattning
I det föregående har vi redovisat utvecklingen på energiområdet sedan
1979, vilken innebär att något energipolitiskt behov att introducera kol inte
föreligger. Det finns därför enligt vår mening ingen anledning att stimulera
en ökad användning av kol utöver den förbrukning av ångkol som finns
i redan befintliga anläggningar resp. kan beräknas för redan beslutade
anläggningar. I propositionen anges denna volym till ca 2 miljoner ton kol
inom några år.
Användning av kol i ett mer långsiktigt perspektiv behandlas av 1981 års
energikommitté, vars uppgift är att studera alternativa handlingsvägar
inför avvecklingen av kärnkraften. Vi vill i detta sammanhang erinra om
de långsiktiga perspektiv och handlingsvägar för energisystemets utformning
som skisserades i vår tidigare nämnda partimotion till innevarande
riksmöte. I denna framhålls bl. a. att utvecklingen sannolikt innebär att det
specifika elbehovet uthålligt kan tillgodoses på annat sätt än med t. ex. ny
kondenskraft. Detta medför bl. a. att byggande av kolkondenskraftverk
inte blir aktuellt förutsatt att de nödvändiga beslut som krävs för att
möjliggöra en energieffektiv och decentralistiskt inriktad energipolitik
fattas.
Beskattning av kol
Vi har i annat sammanhang understrukit och yrkat på nödvändigheten
av att kolanvändning beskattas energilikformigt med olja. Enligt de av oss
förordade riktlinjerna för beskattning av energi innebär detta att kolskatten
exkl. avgifter f. n. bör uppgå till 275 kr./ton och vara införd fullt ut 1
januari 1985 mot beslutade 140 kr./ton.
Kolprisets utveckling m. m.
En omfattande introduktion av kol innebär jämfört med utnyttjande av
inhemska fasta bränslen en betydande påfrestning på den svenska ekonomin.
Kolanvändningen innebär vidare ett betydligt mindre antal arbetstillfällen
inom landet. I propositionen framhålls bl. a. att en av fördelarna att
utnyttja kol är att importpriset för olja räknat per energienhet är betydligt
högre. Ett utbyte av oljeimport mot kolimport bidrar således enligt föredraganden
att förstärka landets handelsbalans. Detta är enligt vår mening
en mycket kortsiktig syn. Investeringar i koleldade anläggningar binder
upp resurser för lång tid och förhindrar en eftersträvad användning av
inhemska energikällor. Samtidigt kan kolpriset på den internationella
Mot. 1983/84:2810
5
marknaden förväntas stiga och den ekonomiska vinsten mot att byta olja
mot kol blir mindre. Det är av stor vikt att vid de energipolitiska beslut som
tas nu på ett bättre sätt väga in bedömningar av förhållanden om 5 —10 år
än vad som sker i den föreliggande propositionen.
Stöd för miljöinvesteringar
Ur kolmiljöfonden beviljas bidrag för miljöinvesteringar vid koleldning.
Vi kommer nedan att redovisa vår syn på vilka miljökrav som måste
ställas på koleldade anläggningar.
Enligt vår mening torde anspråken på kolmiljöfonden i förhållande till
regeringens förslag minska med hänsyn till att vi förordar en betydligt
lägre användningsnivå. I propositionen anges att under en femårsperiod
ca 500 milj. kr. beräknas inflyta till fonden, varav 350 milj. kr. genom
statens energiverks försorg får investeras i miljöskyddsanläggningar vid
koleldning. Regeringens förslag innebär att vid en användning på ca 3—4
miljoner ton kol 85—125 kr./ton kol anvisas för miljöinvesteringar. Ett
bibehållet stöd vid användningsnivå — dvs. 125 kr./ton använt kol —
innebär att 250 milj. kr. behöver anvisas. Statens energiverk bör därför nu
få fullmakt att disponera över en beslutsram på 250 milj. kr.
Energipolitisk prövning
I propositionen föreslås vidare att en tillståndsprövning enligt fastbränslelagen
bör ske och avse frågan om det finns energipolitiska skäl att
inte tillåta kol. Ett tillstånd enligt fastbränslelagen innebär endast att det
inte finns något hinder att använda kol. Detta tillstånd ersätter inte prövning
ur exempelvis miljöskyddssynpunkt.
Från centerpartiets sida delar vi uppfattningen att ett sådant prövningssystem
bör införas vid nybyggnad eller ombyggnad av koleldade anläggningar
enligt de riktlinjer som föreslås i propositionen.
Miljökrav vid koleldning
Samhällets åtgärder bör som vi vid upprepade tillfällen framhållit inriktas
på att stödja introduktion och användning av inhemsk energi, ny
energiteknik, sparande etc. inte användning av importerade och miljöförstörande
energislag som kol och olja. Förbränning av fossila bränslen som
kol och olja innebär en mycket kraftig påverkan på miljön genom bl. a.
kväveoxid- och svaveldioxidutsläppen. Vi har i annat sammanhang redovisat
de faror för människor och miljö, den ökande försurningen, som
svavelutsläppen leder till (Motion 1983/84:1296). Förbränningen av fossila
bränslen innebär vidare att koldioxidhalten i luften ökar, vilket på
någon sikt kan bli ett av de allra största miljöproblemen. Koldioxidproblemet
är en global företeelse som kan leda till att förutsättningarna för allt
Mot. 1983/84:2810
6
mänskligt liv förändras. Det är varje lands skyldighet att efter förmåga
bidra till att förbränningen minskas. Kolförbränningen innebär även förutom
utsläppen av svaveldioxider, utsläpp av luftföroreningar som kväveoxider,
tungmetaller och ofullständigt förbrända s. k. polyaromatiska
kolväten. Förbränning av kol inne är även allvarliga utsläpp av kvicksilver
och kadmium. Användning av kol ger också upphov till stora avfallsproblem
etc.
Vi kan i detta sammanhang inte underlåta att peka på regeringens
passiva attityd inför utsläppen av kväveoxider. Det finns f. n. ingen känd
förbränningsteknik coh effektivt bemästrar problemen med kväveoxidutsläppen
och det enda säkra sättet att minska utsläppen är att undvika att
förbränna kol. Problemen med utsläpp av kväveoxider är således ett ytterligare
skäl att summera användningen av kol.
I stort innebär förbränningen av kol en lika allvarlig om inte allvarligare
påverkan på miljön än förbränning av olja. Ur miljösynpunkt kan sammantaget
en övergång från olja till kol anses ha en negativ betydelse.
Vattenfalls utredning — det s. k. KHM-projektet — har också fått kritik
för att man inte tillräckligt insett de allvarliga miljörisker kolanvändningen
kan innebära. Vattenfalls intresse kan med visst fog sägas vara att bana
vägen för en omfattande kolintroduktion snarare än att kritiskt belysa
vilka risker den negativa användningen av kol kan ha för miljön.
En övergång till koleldning innebär således ur miljösynpunkt allvarliga
risker för miljön och kan på ett avgörande sätt förvärra en redan svår
försurningssituation. Enligt vår mening bör således volymen av kolanvändningen
begränsas även av detta skäl.
Mittenregeringen föreslog redan 1982 kraftigt skärpta miljökrav, när det
gällde utsläppen av svavel från koleldade anläggningar. Detta förslag
röstades gemensamt ned av socialdemokrater och moderater. I den nu
föreliggande propositionen ges vissa rekommendationer angående acceptabla
utsläppsnormer för svavel. För större anläggningar föreslås att svavelutsläpp
från större förbränningsanläggningar får ligga mellan ett intervall
på 0,05 — 0,10 g svavel/MJ. För mindre anläggningar anges en riktlinje
på ett tillåtet utsläppsvärde på mellan 0,10—0,17 g svavel/MJ. Några
ändringar i svavellagstiftningen föreslås inte.
Riktlinjerna är enligt vår mening inte tillräckliga. Vi anser att någon
kolförbränning utan rökgasavsvavling i såväl befintliga som nytillkommande
anläggningar inte bör komma ifråga. Det bör således vara ett
absolut krav att varje koleldad anläggning skall förses med rökgasavsvavling
och utnyttja den bästa möjliga teknik. Befintliga anläggningar bör
kunna får dispens under högst fem år för att installera nödvändiga reningsanläggningar
alternativt övergå till annat bränsle.
För samtliga anläggningar bör vidare maximalt tillåtas en utsläppsnorm
på 0,05 g svavel/MJ. Denna utsläppsnorm för svavel vid förbränning av
kol bör lagfästas.
Mot. 1983/84:2810
7
En lagstiftning med ovan angiven innebörd är väsentlig om trovärdighet
skall kunna skapas för vårt internationella arbete i syfte att få andra länder
att minska sina utsläpp av föroreningar. Det är som bekant så att den
lokala anläggningen lokalt är den största föroreningskällan.
Sammanfattningsvis innebär vårt förslag att kolanvändningen ej bör
tillåtas uppgå till mer än ca 2 miljoner ton, obligatorisk rening samt en
lagfäst norm att utsläppen av svavel inte får överstiga 0,05 g svavel/MJ.
Hemställan
Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs
1. att riksdagen med avslag på proposition 1983/84:158 godkänner
vad som i motionen anförts beträffande kolanvändningen,
2. att riksdagen bemyndigar regeringen att ikläda sig ekonomiska
förpliktelser i samband med stöd till anordningar för att minska
utsläppen av svavel i samband med förbränning av kol om högst
250 milj. kr. i enlighet med vad som förordas i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en skärpt lagstiftning
avseende tillåten norm om högst 0,05 g svavel/MJ vid
kolförbränning i enlighet med vad som förordas i motionen.
Stockholm den 13 april 1984
BRITTA HAMMARBACKEN (c) KJELL A. MATTSSON (c)
KARIN SÖDER (c)
OLOF JOHANSSON (c)
RUNE GUSTAVSSON (c)
ARNE FRANSSON (c)
ANDERS DAHLGREN (c)
BERTIL JONASSON (c)
KARL BOO (c)
TAGE SUNDKVIST (c)
BERTIL FISKESJÖ (c)
GUNNAR BJÖRK (c)
i Gävle
GUNILLA ANDRÉ (c)
GUNNEL JONÄNG (c)