Motion
1983/84:2783
Börje Stensson och Lars Ernestam
Förslag till ändringar i arrendelagstiftningen (prop. 1983/84:136)
Jodabalkens ikraftträdande 1972 innebar en genomgripande reform av
arrendelagstiftningen. En grundprincip i den nya lagen var avtalsfriheten
mellan jordägare och arrendatorer. Samtidigt infördes ett besittningsskydd
för arrendatorerna, främst motiverat av sociala hänsyn. Därefter har
arrendatorernas besittningsskydd ytterligare förstärkts genom en lagändring
1979.
Arrendelagskommittén har i sitt betänkande presenterat förslag som
innebär en omfattande omarbetning av reglerna på arrendeområdet. Flertalet
av dessa förslag syftar till att på skilda sätt ytterligare stärka arrendatorernas
ställning. Det är denna utredning som ligger till grund för
propositionen.
Föredraganden redovisar i propositionen den konflikt som föreligger i
samband med arrendelagstiftningens reformering mellan å ena sidan arrendatorernas
berättigade krav på social trygghet och å andra sidan jordägarnas
intresse att hyra ut jord. Föredraganden har för sin del valt att
föreslå åtgärder vilka han anser angelägna ur social synpunkt och förklarar
att han för sin del är beredd att acceptera att förslagen, när de är
genomförda, kan få negativa effekter på utbudet av arrendemark.
Jordägares möjligheter att fritt förfoga över sina fastigheter är redan i
dag starkt inskränkta. Särskilt kommer detta till uttryck vid en eventuell
försäljning av fastigheten. Det är då inte jordägaren utan staten genom
lantbruksnämnderna som har att godkänna köpare och pris.
Det föreliggande förslaget till förändring av arrendelagstiftningen kommer
ytterligare att inskränka jordägares dispositionsmöjligheter beträffande
den egna fastigheten.
En jordägare som av skilda skäl inte personligen brukar sin fastighet kan
inte själv bestämma över dess framtid. Han är genom lagstiftningen förhindrad
att låta jorden vara obrukad och också ofta förhindrad att använda
den för annat ändamål t. ex. skogsproduktion. Det återstår då bara två
möjligheter, att sälja — på villkor han inte själv bestämmer — eller arrendera
ut fastigheten. En utarrendering innebär då med gällande och föreslagen
lag att jordägaren de facto avstår från dispositionen över fastigheten
på för honom kanske obestämbar tid. Det torde Finnas få grupper av
egendomsinnehavare som på detta sätt har fått se möjligheterna att disponera
över sin egendom successivt begränsade.
Detta konstaterande leder oss inte till att föreslå att nuvarande lagar som
på skilda områden berör jordägarnas möjligheter att disponera över sina
Mot. 1983/84:2783
4
fastigheter skall ändras. Flertalet av dessa regler är motiverade utifrån
samhällets krav på ett effektivt jordbruk och skilda sociala hänsyn som
måste tas. Det finns dock skäl att vara restriktiv med att ytterligare skärpa
aktuella lagar till jordägarnas nackdel.
Folkpartiet ställer sig därför avvisande till två av de förslag till ändring
av arrendelagen som föredraganden framför, rätten till ersättning för
investeringar och möjligheten att överlåta arrende. I de fall vi inte anser att
förslagen innebär några reella förändringar av gällande principer utan mer
är att se som konsekvenser av hittillsvarande lagstiftning — som vi alltså
ställer oss bakom — har vi inga invändningar att göra.
Vi vill därtill framhålla att vi anser att en strävan skall vara att utforma
arrendelagstiftningen på ett sätt som bidrar till ett gott förhållande mellan
jordägaren och arrendatorn. Detta uppnås bäst genom att låta avtalsfriheten
råda mellan parterna.
Investeringar vid jordbruksarrende
Folkpartiet är inte berett att ställa sig bakom förslaget i dess nuvarande
utformning. Frågan om investeringar i byggnader och mark tillhör det
område som bör regleras mellan parterna, inte genom tvingande lagregler.
Föredragandens förslag innebär att det blir omöjligt för jordägaren att vid
arrendeavtalets ingående överblicka konsekvenserna av avtalet. Myndigheternas
beslut i frågor som rör arbetarskydd, djurskydd etc. kan komma
att få betydande ekonomiska konsekvenser för jordägarna utan att dessa
med anledning av kraven kan ifrågasätta arrendeavtalet som sådant eller
få garantier att få sina utgifter räntabla. De facto berövas de därigenom
möjligheten att råda över sin egendom.
Vi vill därtill påpeka de praktiska problem som stadgandet enligt remissinstanserna
kommer att leda till och som föredraganden inte närmare har
beaktat.
överlåtelse av arrenderätt
Folkpartiet är inte berett att acceptera förslaget att arrendator skall få
ökad möjlighet att överlåta arrendet. Vi finner det märkligt att föredraganden
valt att lägga fram detta förslag trots att remissopinionen i huvudsak
är negativ till en sådan utvidgad överlåtelserätt. Av remissyttrandena
framgår också att parterna i praktiken ofta frivilligt överenskommer om
överlåtelse till nära anförvant, varför lagreglering synes onödig.
Vi ser det som självklart att en jordägare vid byte av arrendator måste få
välja den som han finner bäst lämpad att sköta egendomen. Avtalsfriheten
mellan parterna kräver som en första förutsättning att parterna fritt kan
välja vem de önskar ingå avtal med. En alltför inskränkt avtalsfrihet leder
till att jordägare avstår från att arrendera ut sin jord.
Mot. 1983/84:2783
5
Vår tveksamhet till förslaget i denna del blir desto större eftersom
föredraganden anför att det inte endast är sociala skäl som bör ligga till
grund för att ge tillstånd till överlåtelse utan att även jordbrukspolitiska
hänsyn skall kunna tas. Vi delar helt lagrådets uppfattning angående det
olämpliga i att jordbrukspolitiska skäl skall få inverka på den avvägning
mellan enskilda parters intresse som det är fråga om.
Hemställan
Med anledning av vad som i motionen anförts hemställer vi
1. att riksdagen beslutar att avslå förslaget att införa jordabalken
9 kap. 17 a §,
2. att riksdagen beslutar att avslå de föreslagna ändringarna i jordabalken
9 kap. 31 §.
Stockholm den 11 april 1984
BÖRJE STENSSON (fp) LARS ERNESTAM (fp)
1* Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 2782—2788