9

Motion

1983/84:2762

Allan Ekström

Förslag till järnvägstrafiklag, m. m. (prop. 1983/84:117)

Staten söker i egenskap av näringsidkare ej så sällan åstadkomma och
har vid många tillfällen också åstadkommit en bättre rättslig position än
vad fallet är för ett enskilt rättssubjekt i motsvarande situation. Detta gäller
— såvitt här är i fråga — ansvaret för kontraktsbrott i förhållande till en
enskild. Kontraktsbrottet kan bestå antingen i underlåtenhet att uppfylla
ett avtalsenligt åtagande eller i dröjsmål med uppfyllelsen av åtagandet, i
båda fallen med ekonomisk skada för den enskilde såsom följd.

Som ett exempel på förstnämnda slag av underlåtenhet (icke-uppfyllelse)
må nämnas ett fall där televerket uteslutit en telefonabonnent, en
advokat, ur telefonkatalogen — såväl ur yrkesregistret som ur den vanliga
delen — med kännbart ekonomiskt avbräck för advokaten i hans rörelse
som följd. En på detta kontraktsbrott grundad skadeståndstalan bestreds
av televerket under hänvisning till en friskrivningsklausul i de allmänna
villkoren för telefonabonnemang (punkt 12) som här går tillbaka till telefonreglementet.

Ett annat uppseendeväckande exempel utgör statens järnvägars ansvar
för dröjsmål, försening, i tågtrafiken. Intill år 1979 gällde en friskrivningsklausul
(artikel 12) i Normalvillkor i järnvägstrafik av följande lydelse:
”Järnvägen åtager sig ingen (kurs. av mig) skyldighet att lämna ersättning
till den resande för skada som kan uppkomma för honom genom
tågförsening, tåginställelse eller förfelad anslutning.” Under år 1979 modifierades
klausulen i någon mån genom ett tillägg. I detta fastslås, som
undantag från huvudregeln om ansvarsfrihet för järnvägen, att den resande
har rätt till ersättning för vissa utlägg, avseende kost och logi, telefonsamtal
och vidarebefordran i viss omfattning. Hänvisning till utlägg är
avsedd att utesluta skada av annat slag såsom följdförlust.

Självfallet kräver grundsatsen om allas likhet inför lagen att allmänt
erkända rättsprinciper skall gälla även staten såsom avtalspart i vanliga
civilrättsliga relationer. En sådan rättsprincip av nyss nämnt slag kan
härledas ur 23 § köplagen, nämligen att gäldenären (järnvägen) är ansvarig
för skada som borgenären (resenären) lider genom dröjsmål (ickeuppfyllelse
eller försening), om gäldenären icke kan visa att dröjsmålet
inte kan tillräknas honom som försummelse. I överensstämmelse härmed
föreslås för övrigt av konsumenttjänstutredningen (SOU 1979:36) att näringsidkare
skall vara skadeståndsskyldig om konsument tillfogats skada
på grund av fel eller dröjsmål, om ej näringsidkaren visar att skadan inte
berott på försummelse.

Mot. 1983/84:2762

10

Den invändningen, att sådant skadeståndsansvar kan föranleda något
högre priser eller taxa, kan så mycket mindre godkännas som detta slag av
invändning ej erkänns av rättsordningen i andra sammanhang. Detsamma
gäller den tidigare faktiskt framförda ståndpunkten att järnvägen inte har
något som helst rättsligt ansvar för infriandet av de tider som anges i
tågtidtabellen, eftersom dessa vore att betrakta blott som rekommendationer.

Försening kan åsamka resenär kännbar ekonomisk skada inom förutsebarhetens
ram. Han kan ha gått miste om arbetsinkomst genom att komma
fram till bestämmelseorten för sent eller han kan ha gått miste om en god
affärsuppgörelse. Han kan vidare ha blivit ur stånd att infinna sig i rätt tid
till avgången för en charterresa som han betalat. Till ekonomisk skada är
ytterligare att hänföra besvär, tidsförlust och obehag som inte direkt kan
beräknas i pengar, däribland förlust av fritid (SOU 1979:36 s. 499). I
samtliga dessa ej ovanliga fall får resenären som framgått i dag ta hela
ansvaret för järnvägens oförmåga att uppfylla befordringsavtalet.

Den påtalade ordningen är inre godtagbar från den enskildes synpunkt,
vare sig vid en jämförelse med rättsordningen i övrigt eller eljest. Staten
bör icke utnyttja sin maktställning till att utverka undantag från de rättsgrundsatser
som eljest gäller enligt vår rättsordning i civilrättsliga sammanhang.

Den i normalvillkoren intagna ansvarsbegränsningsklausulen bör därför
till en början upphävas, oavsett huruvida klausulen verkligen kan
upprätthållas med hänsyn till 36 § avtalslagen. Som ytterligare stöd härför
kan åberopas konsumenttjänstutredningens betänkande, vari klausuler av
dylikt innehåll frånkänns giltighet. Men detta steg är inte tillräckligt för att
åstadkomma klarhet och enkelhet. Den ur 23 § köplagen härledda grundsatsen
bör sålunda inskrivas i den framlagda järnvägstrafiklagen, lämpligen
i 2 kapitlet som behandlar järnvägens ansvar för befordran av resande.
I detta kapitel saknas nämligen avsiktligt stadgande om ansvar just för
dröjsmålsskador. Stadgandet får utformas av utskottet (jfr SOU 1979:37 s.
212).

Med hänvisning till det anförda får jag hemställa

att riksdagen — med upphävande av artikel 12 i Normalvillkor i
järnvägstrafik — förser 2 kapitlet järnvägstrafiklagen med ett
stadgande om ansvar för järnvägen även för ekonomisk skada
som beror av dröjsmål (försening) i enlighet med vad eljest gäller.

Stockholm den 30 mars 1984

ALLAN EKSTRÖM (m)