5

Motion
1983/84:2743
Ulf Adelsohn m. fl.

Gymnasieskola i utveckling (prop. 1983/84:116)

I proposition 1983/84:116 förelägger regeringen riksdagen förslag till
riktlinjer för den framtida gymnasieskolan. På grundval av dessa föreslås
en omfattande försöks- och utvecklingsverksamhet. Resultatet skall enligt
regeringens förslag ligga till grund för mera stadigvarande förändringar av
gymnasieskolans inriktning och arbetssätt. Skolöverstyrelsen (SÖ) föreslås
få ett dominerande ansvar för reformarbetet.

Vi avvisar från flera olika utgångspunkter den förändring av gymnasieskolan
som regeringen nu föreslår. Det gäller först och främst den principiella
inriktningen, men också det avgörande ansvar som regeringen vill
tilldela SÖ.

1 det följande presenterar vi en i förhållande till regeringens proposition
avvikande syn på gymnasieskolans uppgift liksom förslag till förändringar
baserade på denna.

Regeringens utgångspunkt

I regeringens analys av de hittillsvarande större utbildningsreformerna
intar föreställningen om vikten av en sammanhållen utbildning en central
plats. Sålunda påpekas att grundskolan nu gjorts sammanhållen också i
fråga om högstadiet. Gymnasieskolan samordnades organisatoriskt i början
av 1970-talet. Gymnasiet, fackskolan och en rad olika former av
yrkesutbildning inordnades därmed i en gemensam skolform. Den högre
utbildningen förändrades i samma riktning genom den s. k. högskolereformen
1977.

Utgångspunkten för utbildningsreformerna formuleras i propositionen
på följande sätt: ”Utbildningspolitikens mål har varit att främja samhällets
utveckling mot välfärd, demokrati och jämlikhet. Samtidigt har syftet varit
att skapa förutsättningar för den enskilde att utvecklas till en fri, självständig
och demokratisk människa.”

Regeringen hävdar att de organisatoriska förändringarna givit ett tillfredsställande
resultat också från innehållsmässiga utgångspunkter. Den
nu föreslagna reformeringen av gymnasieskolan skall, enligt regeringen,
utjämna de skillnader i karaktär som alltjämt finns inom gymnasieskolan,
de tidigare förändringarna till trots. I propositionen skriver regeringen:
”Den största nackdelen (med den nuvarande gymnasieskolan) är den stora
åtskillnaden mellan teoretiska (studieförberedande) och yrkesinriktade
studievägar.”

1 * Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 2742-2745

Mot. 1983/84:2743

6

Regeringen vill åstadkomma en gymnasieskola som är en direkt fortsättning
på grundskolan. Skolplikten sätts reellt till minst elva år. En blandning
av ideologiskt präglade argument och arbetsmarknadsskäl anges som
motiv härför.

Vår skolsyn

Vår utgångspunkt är i väsentliga avseenden en annan än regeringens.

Moderat skolpolitik baseras på uppfattningen att skolan dels skall bibringa
alla elever grundläggande kunskaper och färdigheter, dels utveckla
vars och ens personliga anlag och intressen. I den gemensamma grundutbildningen
ingår att alla måste lära sig läsa, skriva och räkna. Kunskaper
i svenska är härvid av särskild betydelse.

På högre stadier träder skolans personlighetsutvecklande funktion i
förgrunden. Det är skolans skyldighet att erbjuda en mångfasetterad utbildning
som finnér och vidareutvecklar det som hos varje människa är
unikt. Kunskapsförmedlingen skall på alla stadier sättas före alla andra
uppgifter.

Vi har mot den här bakgrunden tidigare föreslagit att idén om det
sammanhållna högstadiet skall överges. Utrymmet för personliga val baserade
på fallenhet och intresse måste vidgas. Endast därigenom kan varje
elevs personliga anlag tas till vara. Den känsla av otillräcklighet som
dagens högstadium förmedlar till alltför många elever måste motverkas.

Elever som upptäcker att de valt fel måste ges möjlighet att komplettera
sina kunskaper genom att en kompletteringsperiod av för den enskilde
anpassad längd skall finnas tillgänglig mellan grundskolan och gymnasieskolan.
Motsvarande kompletteringsmöjlighet bör införas mellan gymnasieskolan
och högskolan. Härigenom undviks återvändsgränder samtidigt
som kunskapskravet hävdas.

Möjligheterna till intresseinriktade val i högstadiet måste enligt vår
mening ges en naturlig fortsättning i gymnasieskolan. Det är emellertid
viktigt att understryka att denna har en uppgift som till sin karaktär är
väsensskild från grundskolans. Gymnasieskolan är — och bör förbli — en
del av det frivilliga skolväsendet. Dess undervisning skall vara klart inriktad
mot yrkesverksamhet, fortsatt yrkesutbildning eller fortsatta studier.

Förändringar behöver i dag göras i syfte att förstärka respektive gymnasieskolelinjers
inriktning mot uppställda mål. De studieförberedande
linjerna måste bättre än i dag ge den nödvändiga grunden för vidare
studier. De yrkesinriktade linjerna måste närmas till arbetslivet för att
bättre kunna bibringa eleverna relevanta kunskaper och färdigheter men
också klara uppgiften att förmedla kännedom om arbetslivets villkor i
övrigt.

För behörighet till gymnasieskolan skall krävas bestämda kunskaper
som är till såväl bredd som djup anpassade till varje utbildnings innehåll.

Mot. 1983/84:2743

7

Att inte avkräva eleverna nödvändiga förkunskaper är oansvarigt, eftersom
det förr eller senare ändå blir uppenbart att kunskaperna behövs. Ett
kursrelaterat betygssystem är en viktig del av ett nytt intagningssystem. Vi
återkommer till detta.

De avgörande skillnaderna

Den socialdemokratiska och den moderata skolsynen skiljer sig på två
avgörande punkter. Den socialdemokratiska uppfattningen att jämlikhetssträvandena
skall åsättas avgörande vikt är den första.

Jämlikhetskravet är drivkraften bakom strävan att göra skolan alltmer
sammanhållen. Härigenom förvägras emellertid enligt vår mening åtskilliga
elever den stimulans de har rätt att kräva. En skola där all verksamhet
kretsar kring en konstruerad mittlinje för elevernas intresse- och begåvningsprofiler
lämnar oundvikligen de elever i sticket som inte passar in i
de teoretiska konstruktionerna. En betydande grupp av dessa elever kommer
senare att åsättas stämpeln ”elever med svårigheter”.

En skola utan känslighet för olika begåvningstyper klarar inte kvalitetskravet.
Att regeringen i propositionen inte ens nämner skolans bristande
förmåga att ge eleverna nödvändiga kunskaper är oroande i sig. Att förslagen
i fråga om den framtida gymnasieskolan riskerar att göra dessa problem
än värre är direkt alarmerande. Den strävan att göra utbildningsväsendet
mera sammanhållet som regeringen anser givit så positiva resultat
utgör enligt vår mening själva grunden till skolans och den högre utbildningens
kvalitetsproblem.

Gentemot en mer differentierad och målinriktad skola reser socialdemokraterna
invändningen att en sådan skola riskerar att konservera sociala
skillnader. Att möjlighet till personliga val skulle leda till negativa sociala
konsekvenser är emellertid inte korrekt. Tvärtom drabbar en sammanhållen
skola de elever hårdast som den först och främst säger sig vilja stödja.
Studietradition inom familjen blir alltmera betydelsefullt. Ingenting tyder
på att den sociala snedrekryteringen till vidare studier blivit mindre genom
den utslätning skolan redan vidkänts.

Den andra huvudskillnaden mellan oss och regeringen gäller synen på
den framtida arbetsmarknadens krav. Regeringen hävdar att eleverna,
som ett första steg i en återkommande utbildning, i grundskola och gymnasieskola
måste ges en bredare bas. Specialisering får enligt detta synsätt
ske framför allt genom s. k. återkommande utbildning, eller genom påbyggnadskurser.

Vi anser att en sådan inriktning av ungdomsskolan lämnar eleverna
otillräckligt rustade. Utöver den bas av allmänbildning som det är grundskolans
uppgift att förmedla behöver eleverna lära sig vissa områden mera
grundligt. Goda kunskaper på ett något smalare område är en bättre grund

Mot. 1983/84:2743

också för senare kompletteringar än ett ytligt kunnande över ett bredare
fält. Gedigna kunskaper skapar respekt för kunskapers innebörd.

De ökade möjligheter till påbyggnadskurser av skiftande slag som propositionen
anvisar är i och för sig positiva. Dessa kurser förslår emellertid
inte långt om gymnasieskolans basorganisation — som under alla förhållanden
kommer att betjäna det överväldigande flertalet av eleverna — får
sina arbetsförutsättningar försämrade.

Två försöksprojekt

T vå av de försöksprojekt regeringen nu föreslår initierade, nämligen den
gemensamma starten och den allomfattande praktiken, illustrerar regeringens
skolsyn särskilt tydligt.

Gemensam start

Gymnasieutredningens förslag till en mera ”gemensam start” för de
olika gymnasielinjerna föreslås av regeringen bli föremål för ett SÖuppdrag.
SÖ skall analysera och belysa vilka olika möjligheter som kan
finnas att inom nuvarande kostnadsramar uppnå syftena med en gemensam
start. Syftet med gymnasieutredningens förslag angavs av utredningen
vara att valet till gymnasieskolan inte skall behöva innebära ett slutgiltigt
ställningstagande mellan teoretisk eller yrkesinriktad utbildning.

Vi har förståelse för att alla elever inte i tidiga år med säkerhet kan
avgöra sitt framtida yrkesval. Detta självklara konstaterande kan emellertid
inte tas till intäkt för att alla elever måste fördröja varje personligt val
av studieväg. Ovillighet att medge valmöjligheter minskar elevernas studiemotivation.
Dessutom leder bristen på valfrihet till ett slöseri med
många elevers tid. Tillsammantaget blir resultatet en lägre kunskapsnivå
än vad som eljest vore möjligt att uppnå.

Enligt vår uppfattning skulle det vara ett steg i fel riktning att ytterligare
uppskjuta valet av studieinriktning. Tanken på en gemensam start bör
enligt vår mening avföras från det fortsatta reformarbetet.

Praktik

Regeringens förslag om obligatorisk praktik på alla gymnasieskolans
linjer har ytterst ett likartat syfte som den gemensamma starten. Specialisering
skall undvikas, eftersom regeringen tror att bredd — om är ytlig —
skapar de bästa möjligheterna för framtiden. Förslaget är, enligt vår mening,
missriktat.

Gymnasieutredningens förslag om obligatorisk praktik mottogs med
blandade känslor av remissopinionen. Likväl föreslår alltså regeringen att
en försökverksamhet påbörjas. Hur lång praktiken skall vara får bestäm

Mot. 1983/84:2743

9

mas lokalt, men den skall kunna uppgå till hela tre veckor per läsår.
Läsåret 1984/85 skall en femårig försöksverksamhet påbörjas.

Regeringen tror sig med praktiken kunna knyta ämnesundervisningen
till tillämpningar i arbets- och samhällslivet. Dessutom anses elevernas
behov av erfarenheter av arbetslivet härigenom kunna tillgodoses.

Ingenting talar emellertid för att praktiken har förutsättningar att bli
framgångsrik. Redan det faktum att regeringen i propositionen ger upp
ambitionen att knyta praktiken till respektive utbildnings konkreta innehåll
vittnar om att också regeringen inser att praktiken i realiteten kommer
att få karaktären av allmän arbetslivskontakt. Det är i så fall i allt väsentligt
fråga om missbruk av tid, som bättre skulle kunna användas för andra
angelägna uppgifter inom den gängse undervisningens ram.

Angelägen arbetslivskontakt kan enligt vår uppfattning uppnås på annat
sätt. Exempelvis kan väl förberedda arbetsplatsbesök och elevernas
ofta omfattande egna erfarenheter från sommarjobb gott och väl ersätta
den inblick i arbetslivet som praktikveckorna ger. Praktiska moment som
har direkt samband med något ämnesområde bör kunna integreras i undervisningen.
Sådana lösningar kan dessutom klaras utan den apparat för
att få fram praktikplatser som regeringsförslaget innebär.

Vi avvisar således regeringens förslag om praktik för alla gymnasieelever.

Försöksverksamheten

Den utbildningsideologi regeringen i propositionen presenterar kan
enligt vår mening inte ligga till grund för vittomfattande försöksverksamhet.
Vi har emellertid också starka reservationer gentemot den form som
försöks- och utvecklingsverksamheten föreslås få.

Vi välkomnar naturligtvis att regeringen avvisar gymnasieutredningens
förslag om en total omvälvning av gymnasieskolan i ett sammanhang. En
sådan hade kunnat medföra svårartade konsekvenser för skolans arbete
för lång tid.

Att regeringen avvisar utredningens reformstrategi innebär emellertid
inte att det förslag man nu framlägger för den skull är acceptabelt.

Av propositionen framgår inte vilken roll regeringen vill tilldela riksdagen
och vilken roll den själv tillsammans med SÖ avser spela. Hittillsvarande
tecken tyder på att framför allt SÖ kommer att få ett avgörande
inflytande över hur den framtida gymnasieskolan skall utformas i praktiken.
Vaga riksdagsdirektiv riskerar att i den kommande processen ges ett
allt fastare innehåll som det till sist blir hart när omöjligt för riksdagen att
påverka.

Långt innan riksdagen tagit del av regeringens nu föreliggande förslag
igångsatte SÖ det försöks- och utvecklingsarbete som propositionen föreslår
riksdagen att besluta om. 1 broschyrer till skolorna har SÖ redan

Mot. 1983/84:2743

10

meddelat vad riksdagens ännu inte fattade beslut innebär. Fog föreligger
således för misstanken att propositionens verkliga innebörd är att ge fria
händer åt SÖ att forma det konkreta innehållet i morgondagens gymnasieskola
som man själv vill. Vi finner en sådan ordning orimlig.

Vi anser det tvärtom nödvändigt att en förändring av gymnasieskolan
präglas av ett stort inflytande för andra än den centrala skolförvaltningen.
Det finns anledning att särskilt beakta elevers, föräldrars och lärares starka
krav på att få en skola som präglas av målmedvetenhet.

Vi Finnér det också naturligt att ta till vara de fristående skolornas
erfarenheter. Detta gäller så mycket mera som just dessa skolors utvecklingsinsatser
av regeringen anges som den enda grunden för statligt stöd.

Regeringen framhåller i propositionen att den avser att ge SÖ i uppdrag
att utarbeta förslag till det försöks- och utvecklingsprogram som avses bli
genomfört efter riksdagens beslut. Vi anser det inte till fyllest att detta
program blir till en fråga mellan regeringen och SÖ. I stället menar vi att
ett konkret program för försöks- och utvecklingsverksamhet som grundas
på de av oss angivna riktlinjerna skall föreläggas riksdagen. Verksamheten
bör till sitt omfång inte göras större än att ordnade förhållanden inom
gymnasieskolan kan garanteras också under försökstiden. Resultatet av
försöken bör kontinuerligt avrapporteras till riksdagen.

Våra förslag

Mot bakgrund av vad vi nu har framhållit föreslår vi att den av regeringen
presenterade inriktningen av den framtida gymnasieskolan avvisas. I
stället bör riksdagen ge regeringen till känna att det fortsatta reformarbetet
skall baseras på de principer som ovan angivits, framför allt under avsnittet
”Vår skolsyn”.

Riksdagen bör dessutom besluta att avslå förslagen till uppdrag respektive
försöksverksamhet i fråga om den gemensamma starten och den
allomfattande praktiken. I en särskild kommittémotion kommenterar vi
övriga av regeringen presenterade förslag till försöks- och utvecklingsverksamhet.
I de fall vi accepterar regeringens förslag innebär detta att dessa
försöks- och utvecklingsområden skall ingå i den plan vi ovan krävt. I
några angivna fall kan förslagen genomföras utan vidare dröjsmål.

Vi vill härutöver peka på några centrala förändringar av gymnasieskolans
arbetsvillkor som vi finner angelägna.

Den alltmera samstämmiga kritik som avnämarna till gymnasieskolan
i dag framför måste enligt vår mening tas på allvar. Den kritik avnämarna
riktar tar först och främst upp två typer av brister. Från universitet och
högskolor anförs att den teoretiska basen för åtskilliga av de studerande är
för svag för att högskolan skall klara sin uppgift. På samma sätt anförs från
företag och andra arbetsgivare att den yrkesutbildning som gymnasieskolan
erbjuder inte är anknuten till arbetslivets villkor på det sätt som vore

Mot. 1983/84:2743

11

önskvärt. Yrkesutbildningen inom gymnasieskolan hämmas dessutom av
att dyrbar teknisk utrustning — som ofta krävs för en kvalitativt fullgod
yrkesutbildning — inte kan anskaffas.

Lärlingsutbildning

Den yrkesinriktade skolningen gagnas enligt vår mening bäst av en brett
upplagd introduktion av lärlingsutbildning i företagen. Förslag till en
sådan har vi presenterat i motion 1983/84:2016. Huvuddragen i vårt lärlingssystem
är:

— Lärlingstiden varieras mellan 2 och 4 år. Största delen av utbildningstiden
förläggs till företag. En till två dagar undervisas eleven i skolan
i framför allt allmänna ämnen, men också t. ex. i fackteori och arbetsteknik.

— Särskilda utbildningsplaner upprättas för varje yrke. Riksdagen fastställer
de allmänna riktlinjerna. Stor lokal frihet att utforma lärlingsutbildningen
medges. Särskilda lärlingsråd etableras lokalt.

— Lärlingar har rätt att genomgå mer än en lärlingsutbildning. Eleverna
erhåller betyg och bevis över genomgången utbildning.

— Företag och andra arbetsgivare som engageras i lärlingsutbildningen
har arbetsgivaransvar för lärlingarna.

— Lärlingarnas lön sätts med utgångspunkt från att de befinner sig under
utbildning. Lönen höjs successivt i takt med att den produktiva arbetsinsatsen
ökar.

— Arbetsgivaren betalar lönen och de sociala kostnaderna. Det offentliga
står för först och främst de utbildningskostnader som belastar gymnasieskolan.

— Enskilda företag som vill inrätta lärlingsplatser skall godkännas. Möjligheter
till en kortare handledarutbildning öppnas.

Regeringen förvisar för sin del efter en ambivalent argumentering hela
frågan om de yrkesinriktade utbildningarna till fortsatt beredning. Lärlingsutbildningens
roll anges i termer som understryker regeringens tidigare
angivna önskan att hålla denna på en synnerligen låg nivå. Vi finner
en sådan attityd olycklig.

Riksdagen bör med instämmande i de riktlinjer för lärlingsutbildningen
som här presenterats hos regeringen begära förslag till hur och i vilken takt
denna lärlingsutbildning kan introduceras.

Antagning till högskolan

Den enligt vår mening mest angelägna åtgärden för att stärka gymnasieskolans
teoretiska utbildningsvägar är att förändra behörighets- och urvalsreglerna
vid antagning till högskolan. Endast med ett antagningssystem
som baseras på de kunskaper de sökande faktiskt har kan dagens

Mot. 1983/84:2743

12

alltför vanliga taktikval i gymnasieskolan undvikas. Lönar sig inte taktiska
val kommer automatiskt gymnasieskolans möjligheter att förmedla nödvändiga
teoretiska kunskaper att förbättras.

Våra viktigaste krav på ett nytt behörighets- och urvalssystem är:

— Skärpta förkunskapskrav till vissa högskoleutbildningar införs.

— Två allmänna behörighetsnivåer, en för mera krävande utbildningsvägar
som skall bygga på kunskaper i nivå med de tre- eller fyraåriga
gymnasielinjerna och en för övrig högskoleutbildning, introduceras.

— Nuvarande kvoteringssystem i urvalet mellan behöriga sökande avskaffas.

En statlig utredning, tillträdesutredningen, har i uppdrag att se över
antagningsbestämmelserna. I avvaktan på denna utrednings resultat bör
emellertid garantin för direktövergång höjas till 50 % fr. o. m. vårterminen
1985.

Specialintressen

Nya antagningsregler till högskolan är en förutsättning för rimliga arbetsvillkor
på gymnasieskolans teoretiska linjer. Utöver antagningsförändringar
är emellertid åtgärder inom gymnasieskolan i syfte att öka
möjligheterna för eleverna att fördjupa sina kunskaper nödvändiga.

Regeringen föreslår försöksverksamhet med ökade möjligheter till intresseval.
Förslaget avviker positivt från andan i propositionen i övrigt. Vi
förordar att sådana möjligheter införs direkt utan den fördröjning som
försöksverksamheten innebär.

Regeringen exemplifierar dess värre de intressen som bör komma i fråga
för specialisering med, förutom enligt vår mening självklara läroämnen,
Också elevvårdsverksamhet och politiska aktiviteter. Vi finner inga skäl att
inkludera sådana fritidsintressen i valmöjligheterna utan förordar att valen
skall inriktas mot ämnen med direkt anknytning till gymnasieskolans
grundläggande uppgift att förmedla kunskaper.

Vi förordar alltså att beslut redan nu fattas om möjlighet för eleverna att
under viss tid fördjupa kunnandet inom gymnasieskolans kunskapsinriktade
ämnen.

Dimensionering, intagning och betyg

För att stimulera till goda studieresultat, men också för att möjliggöra en
ändamålsenlig intagning till gymnasieskola och högskola, är ett rättvisande
betygssystem nödvändigt. Regeringen förvisar denna centrala fråga in
i en oviss framtid.

Det är enligt vår uppfattning angeläget att det nuvarande, alltjämt i
grunden relativa, betygssystemet ersätts med betyg som anger vad eleverna
kan i förhållande till uppställda kursmål. Ett sådant kursrelaterat betygssystem
motverkar osund konkurrens genom att mäta vad den enskilde

Mot. 1983/84:2743

13

eleven kan i förhållande till utbildningsmålet och inte i förhållande till
andra elever.

Inom ramen för ett nytt betygssystem bör också en gräns för godkända
prestationer fastställas. Vid intagning till gymnasieskolan skall kunna
anges som tillträdesvillkor att godkänt resultat i grundskolan uppnåtts
inom för respektive linje väsentliga ämnen. Möjligheten att komplettera
otillräckliga kunskaper skall — som ovan nämnts — emellertid alltid stå
öppen.

Utöver kunskapskraven i bredd och djup bör inga andra krav uppställas
för tillträde till gymnasieskolan. Vi föreslår mot denna bakgrund att urvalsgrunderna
”intresse för sökt utbildning”, ”underrepresenterat kön”
och ”arbetslivserfarenhet och/eller tidigare avslutad utbildning” utmönstras.

Regeringen förefaller att för överskådlig framtid vilja acceptera intagning
i gymnasieskolan på höstterminsbetyget. Vi finner detta olyckligt.
Riksdagen bör i stället besluta om återgång till intagning till gymnasieskolan
på vårterminsbetyget i årskurs 9 fr. o. m. läsåret 1984/85. Regeringens
förslag i fråga om s. k. mjukare övergång faller därmed i sin nuvarande
utformning. Andra åtgärder bör enligt vår mening övervägas för att förbereda
eleverna för gymnasieskolan.

De val som eleverna själva träffar bör vara styrande för gymnasieskolans
dimensionering. Endast då starka arbetsmarknadsskäl eller resursskäl
talar emot den dimensionering som blir resultatet av elevernas val bör
avsteg härifrån accepteras.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan framhållits hemställs

1. att riksdagen beslutar att med avslag på den i propositionen
anförda inriktningen av reformarbetet som sin mening ge regeringen
till känna vad som i motionen anförts om inriktningen
av den framtida gymnasieskolan,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om inriktningen av försöksverksamhet
på gymnasieskolans område och riksdagens roll i
detta sammanhang,

3. att riksdagen beslutar att avvisa regeringens förslag till uppdrag
resp. försöksverksamhet med gemensam start och praktik på
alla gymnasieskolans linjer och linjeliknande specialkurser,

4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till
lärlingsutbildning i enlighet med vad som i motionen anförts,

5. att riksdagen beslutar att i avvaktan på tillträdesutredningens
förslag höja direktintaget till högskolan till 50 % fr. o. m. antagningen
inför vårterminen 1985,

Mot. 1983/84:2743

14

6. att riksdagen beslutar att godkänna vad som i motionen anförts
om ökade möjligheter till intresseval,

7. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till
kursrelaterat betygssystem i enlighet med vad som i motionen
anförts,

8. att riksdagen beslutar att intagning till gymnasieskolan på vårterminsbetyget
i årskurs nio skall återinföras fr. o. m. läsåret
1984/85,

9. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om en mjukare övergång
från grundskolan till gymnasieskolan,

10. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om att övriga antagningsgrunder
till gymnasieskolan än faktiskt redovisade kunskaper
skall avskaffas,

11. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om principerna för gymnasieskolans
dimensionering.

Stockholm i april 1984

ULF ADELSOHN (m)

LARS TOBISSON (m)

INGEGERD TROEDSSON (m)

CARL BILDT (m)

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m)

ROLF DAHLBERG (m)

L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

H. BERTIL LIDGÅRD (m)
ANDERS BJÖRCK (m)
NILS CARLSHAMRE (m)
ROLF CLARKSON (m)
INGRID SUNDBERG (m)
PER PETERSON (m)