Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1983/84:2741
Lars Werner m. fl.

Gymnasieskola i utveckling (prop. 1983/84:116)

Arbetarrörelsens kamp för bildning och uppfostran

Under hela sin historia har arbetarrörelsen fört kampen för rätt till
uppfostran och bildning.

Det var ingen tillfällighet att det var de högst utbildade arbetarna som
först slöt sig samman i fackföreningar. Det var inte heller någon tillfällighet
att bildningsverksamheten tidigt blev en förstarangsuppgift för den
framväxande arbetarrörelsen. Det har inte varit tillfälligheter att de reformer
på skolans område som öppnat möjligheter för arbetarbarnen att
tillägna sig kunskaper utöver vad som fordrats för att fungera som arbetskraft
har genomdrivits mot ett kompakt borgerligt motstånd.

Redan från början fördes kampen för rätt till bildning och uppfostran
på två områden. På samhället ställdes kravet om att även arbetarbarnen
skulle få möjlighet att lära sig läsa, skriva och räkna. När det gällde
kunskaper om samhället och verkligheten, kunskaper för att höja medvetenheten
i arbetarklassen och kunskaper som vapen för förändring så
påtog sig arbetarrörelsen själv de uppgifterna.

Rätten till skolgång fastställdes i lag och så småningom förverkligades
den också i praktiken. Men detta var inte bara en seger för arbetarrörelsens
bildningskraft. Industrialiseringen ställde större krav på arbetskraftens
kunskaper och de kraven skulle tillgodoses genom folkskolan. Industrialiseringen
innebar också att landsbygdsbefolkningen i massor flyttade in
till industriorterna. I och med detta undandrogs de från inflytandet av
klassamhällets främsta ideologiska förtrycksinstrument — kyrkan. Genom
att kyrkan gavs ett avgörande inflytande över folkskolans innehåll och
utformning innebar folkskolereformen att den i betydande utsträckning
kunde hämta igen förlorad mark. Ett av arbetarrörelsens huvudkrav på
skolans område blev därför självklart att kyrkans inflytande över folkskolan
måste avskaffas. Efter hand som kyrkans roll har minskat i samhället
som helhet har också dess roll inom skolan blivit mindre. Det har inneburit
att den borgerliga ideologiproduktionen har spridits på flera händer, så
också på skolans område.

Folkskolereformen innebar lagfäst rätt även för arbetarbarnen till viss
grundläggande skolundervisning. En orättvisa försvann, men flera andra
kom i stället i dagen. Arbetarbarnen och barnen till de fattiga på landsbygden
var tvungna att börja arbeta tidigt, ofta ännu medan skolplikten
varade. De barnen hade inte råd till mer än en brödbit, om ens det, under

Mot. 1983/84:2741

långa skoldagar. De hade inte råd med dyra läroböcker. Medan arbetarbarnen
med möda gick kvar i skolan till skolplikten tog slut, så gick
borgarklassens barn i läroverk och gymnasium.

Arbetarrörelsens krav var självklara: fria läromedel, fria skolmåltider,
avskaffande av parallellskolesystemet och införande av en grundskolan
lika för alla.

1 och med att kyrkans inflytande över skolan minskade, avstannade
arbetarrörelsens ideologiska kritik av skolan. Huvudfrågan blev arbetarbarnens
lika rätt till utbildning. Klassamhällets orättvisor skulle utbildas
bort. Efter de viktiga och riktiga reformer som genomförandet av grundskolan
och reformeringen av gymnasieskolan har varit, så står det i dag
klart att det har varit ett svårt missgrepp från arbetarrörelsens sida att
åsidosätta den ideologiska kampen om skolans innehåll.

Som ett nödvändigt led i att bygga upp de egna organisationerna och
som ett vapen för att motverka den borgerliga indoktrineringen inom det
offentliga skolväsendet, organiserade arbetarrörelsen tidigt en egen bildningsverksamhet.
Den egna pressen, som byggdes upp under stora uppoffringar,
utgivningen av broschyrer, pamfletter och böcker, var viktiga led
i bildningssträvandena. En egen kurs- och skolningsverksamhet påbörjades.
Arbetarnas bildningsförbund — ABF — instiftades år 1912. De socialistiska
söndagsskolorna under 1890-talet och Sagostundsrörelsen är liksom
Unga Örnar och Arbetarbarnens Förbund exempel på ett uppfostrande
och bildande arbete, som vände sig till de yngsta. Den kampanj mot
smutslitteraturen, som dåvarande socialdemokratiska ungdomsförbundet
framgångsrikt drev med början år 1906, var ett uttryck för kampen mot
ett kulturutbud dominerat av kommersiella intressen. Bildningsfrågorna
inom arbetarrörelsen har dominerats av den egna verksamheten. Bildningsdiskussionen
var inte i den svenska arbetarrörelsens barndom lika
hårt uppknuten till det offentliga utbildningsväsendet som i dag.

Under de senaste 50 åren har det skett en försvagning av arbetarrörelsens
bildningsverksamhet. Reformerna på skolans område under 1900-talet
kan vid ett ytligt betraktande tyckas ha inneburit att arbetarrörelsens
egna bildningsuppgifter minskat. Så är emellertid inte fallet. Väsentliga
bildningsuppgifter kan under kapitalismen inte övertas av skolan.

Dagens läge

Kampen på bildningens och uppfostrans område har lett till stora framsteg,
men avgörande problem återstår att lösa. Införandet av grundskolan
1962 innebar slutet på ett formellt tudelat och orättfärdigt skolsystem, som
redan i tidig ålder sorterade upp barnen. Förlängningen av skolplikten och
framför allt det förhållandet att alltfler barn har getts möjlighet till studier
utöver den i lag stadgade skolplikten har såväl inom som utom arbetarrörelsen
setts som förändringar som resultat av en lång och hård kamp.

Mot. 1983/84:2741

Under 1960- och 1970-talen utbyggdes och förändrades gymnasieskolan,
vuxenutbildningen och den högre utbildningen. Under denna tid
började också utbildningen att på allvar användas som ett arbetsmarknadspolitisk!
instrument, bl. a. genom utbyggnaden av AMS-utbildningar.
Under 1970-talet har förskolan byggts ut och antalet platser i daghem,
familjedaghem och fritidshem har mångdubblats, även om dessa verksamheter
fortfarande bara berör en minoritet av barnen. Den direkta samhälleliga
kontrollen över och ingripandena i uppfostran och utbildning har
förstärkts, breddats och fördjupats.

När vi i dag ställer krav på det offentliga utbildningssystemet, så kan vi
således göra det utifrån helt andra förutsättningar än vad som gällde för
arbetarrörelsen i dess barndom. Vi kan ställa kraven i en situation där
nioårig skolgång inte bara är en formell skyldighet, utan också en praktisk
möjlighet för alla. Vi ställer också våra krav på en skola som har utomordentliga
resurser, både materiellt och personellt. Tillsammans skapar detta
historiskt unika förutsättningar att bibringa den unga generationen breda
och inträngande kunskaper. Men låt oss se på hur detta förverkligas.

Undersökningar har visat att de elever som ej har fortsatt sin skolgång
efter avslutad grundskola nära nog undantagslöst kommer från arbetarhem.
Särskilt invandrarbarn slås ut ur skolan. Den sociala snedrekryteringen
som kännetecknat utbildningen efter den obligatoriska grundskolan,
har endast i synnerligen begränsad mening kunnat brytas. Antalet
barn ur arbetarklassen har visserligen ökat, men samtidigt har andelen
barn ur mellanskikten ökat än snabbare. Den kvantitativa utbyggnaden av
skolväsendet under efterkrigstiden har i första hand gynnat de redan
gynnade.

Förändringarna på skolans område har i flera avseenden inte lett till att
man uppnått de mål som avsetts. Den nya skolan skulle i sina arbetsformer
genomsyras av demokratiska ideal. Den skulle ge eleverna möjlighet att
utvecklas allsidigt, skulle ta till vara deras intressen och fostra dem till
ansvarskännande samhällsmedborgare. I dag står vi i en situation där ett
växande antal elever uppfattar skolan som ett tvång. Rätten till bildning
och uppfostran omvandlas till tvånget att gå i en skola som uppfattas som
meningslös, tråkig och avskild från livet i övrigt. Den skola som det var
meningen att eleverna skulle gå i med glädje beskrevs t. ex. för några år
sedan på följande sätt i en skrift utgiven av utbildningsdepartementet:

”1 många skolor — inte alla — finns svåra problem; skolk, bristande
arbetsro, sena ankomster, skadegörelse, stölder, mobbing, negativ inställning
till invandrarelever, avoghet mot skolans personal. Detta medför
allvarliga brister i skolans hela arbetsmiljö.”

Denna beskrivning har fortfarande giltighet och man kan befara att de
negativa förhållandena har skärpts genom senare års besparingar på skolans
område.

De kunskaper som tidigare en sex-, sju- eller åttaårig skola lyckades

Mot. 1983/84:2741

förmedla till eleverna är det i dag tveksamt om en för de flesta minst
elvaårig skolgång lyckas förmedla. Rätten till bildning och uppfostran
urholkas genom olika specialarrangemang inom grundskolan t. ex. anpassad
studiegång. Skolan kan inte ens garantera att alla barn förvärvar det
som samhället anser vara nödvändiga basfärdigheter. En växande ungdomsarbetslöshet
ställer frågor om sambanden mellan utbildning och
arbetsliv i blixtbelysning.

Samtidigt står det klart att rätten till bildning och uppfostran förverkligas
på högst olika sätt i dagens Sverige. Olikheterna mellan kommunerna
är stora, men också skillnaderna inom kommunerna är påtagliga. Bakom
allt tal om lika rätt till utbildning döljer sig en annan verklighet. Det gäller
lärarnas erfarenhet, lärarbyten, elevomflyttningar; i områden och kommuner
som domineras av arbetarbefolkning är de resurser som ställs till
den obligatoriska skolans förfogande i allmänhet mindre än i andra områden.
På punkt efter punkt kan detta avläsas i torra siffror bakom vilka
döljer sig en verklighet som avspeglar bestående klassorättvisor på bildningens
och uppfostrans område.

Vi vet från olika undersökningar att invandrarna, som i allt väsentligt
tillhör arbetarklassen, drabbas dubbelt hårt av klassorättvisorna på utbildningens
område. Vänsterpartiet kommunisterna har krävt demokratiska
rättigheter för invandrarna för att stärka deras ställning. De förvägras i dag
rösträtt i riksdagsvalen. Lagstiftningen har här sin udd direkt riktad mot
arbetarklassen. Deras barn förvägras rätten till modersmålsundervisning
och får, trots att bl. a. pedagogiska skäl talar emot en sådan lösning, hålla
till godo med en oftast bristfällig och helt otillräcklig hemspråksundervisning.
Vi har krävt att enspråkiga klasser och grupper inrättas i förskola och
på grundskolans låg- och mellanstadium. Också på vuxenutbildningens
område finns klara belägg för att invandrargrupperna missgynnas och den
situationen håller f. n. på att kraftigt försämras.

Kristendenserna inom den offentliga utbildningen har fått tjäna som
motiv för en reaktionär offensiv. Högerkrafterna, med moderata samlingspartiet
i spetsen, som aldrig har accepterat grundskolereformen och övriga
demokratiseringssträvanden på utbildningsområdet, för nu fram förslag,
som syftar till att bryta ner det som ur arbetarklassens synpunkt har varit
positivt med efterkrigstidens skolreformer. Man talar mer eller mindre
öppet om att nivågruppera eleverna, vilket skulle vara liktydigt med att
återinföra det orättvisa parallellskolesystemet. Man gör upplösningstendenserna
inom skolan till i första hand en fråga om budgetunderskottet
och vill återinföra olika slag av bestraffningssystem, i stället för att ta itu
med de grundläggande frågorna om skolans mål och innehåll. Man ger
ökat stöd åt olika enskilda och privata skolor och ökar företagens inflytande
över den offentliga yrkesutbildningen.

Socialdemokratin, som ändå har lyckats driva igenom de stora reformerna,
står handfallna inför denna bakåtsträvarnas offensiv och har ännu

Mot. 1983/84:2741

inte lyckats samla sig till den nödvändiga ideologiska kamp som är nödvändig
för att försvara och vidareutveckla demokrateringen på utbildningens
område.

Utbildningens roll och innehåll under monopolkapitalismen

Liksom på alla andra väsentliga delar av samhällslivet finns det en
grundläggande motsättning mellan arbetarklassens och kapitalets intressen
på bildningens och uppfostrans område. Vi kan också se hur produktionsprocesserna
ständigt omvandlas i det kapitalistiska samhället. För de
arbetande visar sig dessa förändringar först som en fortlöpande omvandling
av arbetsprocesserna inom de olika branscherna och sedan som en
omfördelning av arbetet mellan olika näringsgrenar och sysselsättningar.
Förändringarna medför nya krav på utbildning och uppfostran. Relationerna
mellan arbete och utbildning genomgår förändringar.

Från kapitalets utgångspunkt syftar de ständiga teknologiska och organisatoriska
förändringarna till att öka arbetets produktivitet och intensitet
till att öka kapitalets kontroll över arbetskraften och till att sänka kostnaderna
genom att ersätta yrkeskunnig och därmed dyr arbetskraft med billig
och ersätta arbetare med maskiner.

I kapitalismens barndom var maskinerna få och föga specialiserade.
Arbetsprocessen var hantverksbetonad och de yrkesskickliga arbetarna
var nödvändiga för produktionen. Kapitalismens utveckling ställde en rad
nya krav på bildningens och uppfostrans område. Den krävde bl. a. ett
visst grundläggande mått av allmän folkbildning, vilken var nödvändig för
att lönearbetare skulle fungera i industrin. Det krävde också ett visst mått
av social uppfostran, av underkastelse i enlighet med borgerliga värderingar
och krav på underordning i produktion och samhällsprocess. Det blev
i växande utsträckning skolans uppgift att tillgodose dessa krav, efter hand
som kyrkans ställning försvagades. Härigenom har skolan alltmer utvecklats
till att bli ett instrument, som tjänar till att befästa givna maktrelationer
mellan samhällets olika klasser. Detta sker genom att den påtvingar alla
barn den härskande klassens föreställningar om verkligheten. Dessa framställs
som allsidiga, sanna och neutrala. Det sker också därigenom att
barnen i utbildningsapparaten sorteras, så att de senare kan planeras in på
olika nivåer i den samhälleliga arbetsfördelningen.

Kraven på kunskaper och färdigheter i den direkta arbetsprocessen
ändras, försvinner och nya tillkommer. Utvecklingen efter andra världskriget
har inte inneburit en höjd teknisk kvaiificeringsnivå för den direkte
producenten. Specialisering, en ökning av rent rutinmässiga arbetsuppgifter
och en uppsplittring av arbetsuppgifterna har kännetecknat utvecklingen.
Den direkta produktionsprocessen har i växande omfattning tömts på
folk. Arbetaren kan också ”klara sig” med sina tidigare kunskaper eller så
tvingas han till en fortgående omskolning på samma eller lägre nivå.

Mot. 1983/84:2741

Den avancerade teknologi, som i dag i växande utsträckning finns
inbäddad i produktionsprocessen, har inte medfört någon förhöjd yrkesskicklighet
hos den direkte producenten. Arbetarnas yrkesskicklighet har
i stället minskats genom att allt fler av de uppgifter som han tidigare skötte
har tagits ifrån honom. De utförs i dag av maskiner eller har lagts före eller
efter den omedelbara produktionen. Det gäller moment som planering,
teknisk utveckling, samordning men också uppgifter som kontroll, reparation
och service. De avancerade tekniska, naturvetenskapliga och administrativa
kunskaper som är nödvändiga för att behärska hela produktionsprocessen
monopoliseras av företagsledningen och dess stab av specialister.

Samtidigt som kraven på yrkesskicklighet minskar, ökar kraven på
anpassning och underkastelse, på förmågan att uthålligt kunna prestera
utan att revoltera mot arbetets innehåll och sammanhang, trots att dessa
framstår som alltmer meningslösa och mekaniska. Dessa tendenser utsträcks
också till att gälla områden utanför den materiella produktionen.
Kontorsarbetet, arbetet inom handel och sjukvård, för att här endast
nämna några exempel, visar samma typ av utveckling.

Vi kan alltså se hur de krav som den kapitalistiska produktionsprocessen
ställer på skolan när det gäller förmedling av kunskaper och färdigheter till
dem som skall bli de direkta producenterna eller tjänstemän på lägre
nivåer i verkligheten minskar. Samtidigt ökar kraven på sortering, självdisciplin
och psykisk balans. Denna utveckling rimmar dåligt med förlängningen
av skoltiden för majoriteten elever. Denna förlängning motiveras
i stället av andra uppgifter som tilldelats skolan, uppgifter som har mycket
lite med bildning och uppfostran att göra. En sådan funktion är att hålla
arbetslösheten inom rimliga gränser. Framväxten av massundervisningen
har gjort utbildningsområdet till ett område som ger stora möjligheter till
kapitalackumulation. Skolan har också blivit oumbärlig för familjer där
båda föräldrarna arbetar och har för dem en nödvändig barn- och ungdomsvårdande
funktion.

Men medan kapitalets intresse av arbetare och lägre tjänstemän med
breda och inträngande kunskaper och avancerade färdigheter minskar, så
är arbetarklassens intresse det rakt motsatta. Ur arbetarklassens perspektiv
innebär den höga teknologi som i dag ingår i produktionsprocessen objektivt
sett ett ökat behov av bildning. För att kontrollera och behärska
produktionen krävs i dag avancerade tekniska, naturvetenskapliga, sociala
och administrativa kunskaper. För att på sikt kunna omvandla en
produktion som styrs av profit, till en produktion styrd av människors
behov, kan kunskaper och färdigheter inte undvaras.

Arbetarrörelsens uppgift är att ställa krav som innebär skyldighet för
skolan att ge eleverna dessa kunskaper. Vidare att avslöja och angripa
skolans förmedling av den härskande klassens ideologi och verka för en
demokratisk skola som tillgodoser folkflertalets intressen. Det innebär att

Mot. 1983/84:2741

arbetarklassens barn måste få tillgång till sin historia och kultur och sin
klass politiska och fackliga kamp, sedda ur sin klass perspektiv och inte
återgivna av borgerskapets deformerande speglar.

Den som ser skolan som isolerad från den verklighet som den skall
fungera i kan också presentera de märkligaste förslag för att lösa de
krisproblem som finns i skolan i dag. Vissa har uppfattningen att skolan är
för teoretisk och vill sänka ambitionerna genom att skolan skall koncentrera
sig på basfärdigheter och vardagskunskaper. Andra återkallar i minnet
den gamla 7-åriga folkskolan och realskolan och vill ha en återgång till
den tiden.

Vänsterpartiet kommunisterna vägrar sänka ambitionerna på bildningens
och uppfostrans område. Vi anser det också som en viktig framgång för
arbetarrörelsen när parallellskolesystemet avskaffades.

Huvudfrågan är i dag varken hur vi skall kunna återvända till den
”gamla skolans” förljugna världsbild och torftiga kulturutbud eller hur
kunskapsstoffet i dagens skola ytterligare skall kunna minskas och hur
undervisningen i än högre grad än tidigare skall kunna uttunnas genom att
koncentreras på s. k. basfärdigheter eller s. k. vardagskunskaper. Huvudfrågan
är i stället hur bildning och uppfostran skall kunna omvandlas i
progressiv riktning och hur det i skolan förmedlade vetandet skall kunna
utökas. Huvudfrågan är hur den utveckling under monopolkapitalismen,
som på bildningens och uppfostrans område lett till den torftighet som i
dag möter arbetarklassens barn och ungdom i och utanför skolan, skall
kunna brytas. Huvudfrågan är hur den från arbetarklassens utgångspunkter
objektivt sett nödvändiga bildningen och uppfostran skall kunna föras
in i utbildningsväsendet.

Utbildning och sociala reformer

Arbetarrörelsen har alltid värnat om frågor som rör arbetarbarnens
välbefinnande, bl. a. genom att tidigt ställa krav på skolhälsovård, fria
skolmåltider etc. Många skolbarn går emellertid fortfarande hungriga och
trötta till skolan och lämnar den inte sällan i samma tillstånd. De måltider
som barnet får i skolan täcker långt ifrån alltid det näringsbehov som de
växande har. Stora kvalitetsskillnader råder mellan olika kommuner på
detta område. De borgerliga partiernas sparnit när de befunnit sig i regeringsställning
har bl. a. gått ut över skolan och försämrat situationen
ytterligare.

Skolan är barnens och ungdomarnas arbetsplats under en lång följd av
år. Det är viktigt att också deras behov av en trygg och rimlig arbetsmiljö
respekteras och att förhållanden som underlättar arbetet skapas. Den nya
arbetsmiljölagen som trädde i kraft den I juli 1978 omfattar också skolelever
från årskurs 7 på högstadiet. Detta är ett framsteg även i demokratisk
mening, eftersom eleverna genom lagen ges större möjligheter att

Mot. 1983/84:2741

själva påverka sin arbetsmiljö och ingripa för att rättta till brister i denna.
Men under lång tid kommer arbetsmiljöproblem för eleverna att bestå.
Exempelvis den dåliga planeringen av skollokaler har medfört nödlösningar
i många kommuner.

Utbildningstiden följs för växande grupper ungdomar av en långvarig
arbetslöshet. Vänsterpartiet kommunisterna kan aldrig acceptera en politik
och en samhällsordning som innebär att människor förvägras rätten till
arbete. När denna politik och samhällsordning skapar djupgående ekonomiska
kriser, kan det vara nödvändigt att för en tid tillgripa beredskapsarbeten
och att erbjuda utbildning i stället för arbete, men detta kan aldrig
vara annat än kortsiktiga lösningar. Det samhälleliga ansvaret för barn och
ungdom kan inte inskränkas till att enbart gälla den tid då skolbarnet vistas
i skolan. För många barn och föräldrar är den skolfria tiden ett problem.
Detta gäller såväl tiden före som efter skolstarten på dagen och om lov av
olika slag med tanke på arbetssituationen för det stora flertalet löntagare.
Beroende på inkomster och övriga förhållanden har föräldrar högst olika
resurser vad gäller denna del av barnens fritid.

Under efterkrigstiden har en rad socialpolitiska reformer genomförts,
som rimligtvis har påverkat förhållanden på bildningens och uppfostrans
område. En del av dessa reformer har haft detta som direkt syfte, medan
andra haft det som indirekt effekt. Till de förra hör förskola, fritidshem
och det studiesociala stödet och till de senare barnbidrag, det offentliga
försäkringssystemet och bostadsbidragen. Dessa olika reformer har dels
varit avsedda att kompensera för brister i bildning och uppfostran i hemmet,
dels göra det ekonomiskt möjligt även för arbetarfamiljernas barn att
gå kvar i skolan under längre tid. Man har på det sättet vidgat möjligheterna
för arbetarbarnen att få tillgång till den borgerliga skolans undervisning.
Ett större antal barn från arbetarfamiljer än tidigare finns i dag också
inom högre utbildning. Men vi har också kunnat konstatera, att inte ens
långtgående sociala reformer förmår bryta den borgerliga dominansen på
alla områden inom det offentliga skolväsendet. Vi har också kunnat konstatera
att väsentliga klassorättvisor kvarstår på bildningens och uppfostrans
område och att dessa orättvisor är oåtkomliga med fördelningspolitiska
medel.

Bildning och uppfostran utanför skolan

Direkta samhälleliga ingripanden har i Sverige inneburit att den växande
offentliga utbildningssektorn fått mer och mer av ett monopol på
bildning och uppfostran. De samhälleliga ingripandena i det växande
släktets liv gäller i dag också åldrarna före skolstarten. Det gäller också
familjen och över huvud taget den miljö där barnen finns. Det hindrar
emellertid inte att den klassmotsättning som genomsyrar hela den kapitalistiska
samhällsstrukturen har en bestämd betydelse också för det som

Mot. 1983/84:2741

gäller barn och barns förhållanden. Barnen delar med sina föräldrar en
plats i förhållande till produktionsmedlen och i förhållande till makten i
samhället. Bildning och uppfostran förverkligas på helt skilda sätt i arbetarklassen,
mellanskikten och borgerskapet.

De verkliga målen för uppfostran och bildning i arbetarklassen bestäms
ytterst av klassens objektiva intressen. Överföringen av kunskaper, erfarenheter
och vetande från en generation till en annan kräver en mänsklig
och levande samvaro mellan den växande generationen, som är mottagare
av denna samlade kunskap och den vuxna generationen som överför den.
Kapitalismen har på många sätt omöjliggjort eller utarmat denna vardagliga
och nära relation mellan människor, framför allt i arbetarklassen. De
erfarenheter arbetarbarn nu tvingas göra i bostadsområdet, i snabbköpet
eller varuhuset, på daghemmet, i samhällskunskapsundervisningen eller
hos syo-konsulenten, hos psykologen eller kuratorn gör de oftast utan
närvaro av ett korrigerande klassmedvetande. De sätt som barnen tolkar
sina erfarenheter på, är framför allt präglade av borgerlig ideologi, vanligtvis
förmedlad av grupper som tillhör mellanskikten.

Även om man utgår från att alla föräldrar vill ge sina barn en god
uppfostran och bildning och på alla sätt försöker stödja sina barns utbildning,
så har dessa ansträngningar på olika sätt omintetgjorts under kapitalismen
och då i första hand för arbetarklassen. Möjligheterna begränsas
kraftigt av pressade arbetsförhållanden, långa arbetstider och arbetsresor.
Detta utnyttjas av den kommersiella masskulturen, som försöker dränka
barn och ungdomar med sina reaktionära och ofta fascistoida budskap.
Härigenom berövas arbetarbarnen redskap att på ett riktigt sätt bearbeta
de erfarenheter de gör i familjen och dess omgivning. Erfarenheter i form
av arbetslöshet, påtvingad flyttning, skiftarbete, torftiga bostadsområden
osv.

Historiskt har arbetarrörelsens organisationer gått till storms mot ett
undermåligt kulturutbud och mot en kommersiell utplundring av barnen.
Dagens torftiga kulturutbud för barn och ungdom och det faktum att de
blivit en av de mest utsatta grupperna för kapitalets intressen gör att denna
kamp har blivit alltmer angelägen. Det gäller att finna former för den
organiserade kampen, som gör det möjligt för barnen att aktivt delta i
klasskampen och för de vuxna att ge dem det stöd de behöver.

Vi har redan konstaterat att det samhälleliga ansvaret för barn och
ungdom inte kan inskränkas till den tid då skolbarnet vistas i skolan. Men
samhället ger i dag små möjligheter för barn och ungdom att få utveckla
intressen, färdigheter och anlag. Fritiden styrs av profitintressen.

Tillfällen att uppöva och utveckla intressen för dans, musik, konst m. m.
ges inte på ett systematiskt sätt i förskolan, fritidshem etc. Idrotten blir
alltmer kommersialiserad där endast de bästa ges möjlighet att fortsätta.
Naturvetenskapliga eller humanistiska intressen kan endast med svårighet
odlas under fritiden. Uppräkningen kan göras längre. Samhällets barntill

Mot. 1983/84:2741

syn och fritidsverksamheten för ungdom är inte så utformad att den bildar
en motvikt mot den inverkan kapitalets förstörande vinstintressen har över
barns och ungdomars liv. Åter är det i första hand arbetarklassen och den
närstående skikt som i första hand drabbas. De förvägras rätten till en
fostrande och utvecklande fritid. De skall i stället betala för en kulturellt
torftig och kommersiellt styrd tillvaro.

Utbildningen i framtiden

Utbildningens bildningsmål som innefattar allas rätt till bildning och
fostran till gagn för såväl individ som samhälle förutsätter samhällets
socialistiska omvandling. Därigenom blir det för första gången möjligt att
skapa en enhet mellan bildning och fostran, och människans allsidiga
utveckling kan förverkligas.

Under socialistiska samhällsförhållanden är det möjligt och nödvändigt
att ställa målen för utbildningen betydligt högre än i dag. Det mänskliga
vetandet kan vidgas och fördjupas. Då finns inga sociala, vetenskapliga
eller ekonomiska skäl som talar mot tanken att det är fullt möjligt att
avsevärt höja kunskaps-, färdighets- och bildningsnivån för alla människor.
Det uppnås genom att enhet skapas mellan arbete, fostran och
bildning. Arbetsformer, arbetssätt och metoder i skolans verksamhet kommer
att präglas av att det produktiva arbetet står i centrum. Olika hinder
kan brytas ner som gör det möjligt för skolan att arbeta i nära samverkan
med produktionslivet, fackliga och politiska organisationer. Lärare och
elever skall ha nära kontakt med olika samhälleliga verksamheter som
serviceanläggningar, pensionärshem, kulturcentra, bibliotek, fritids- och
sportanläggningar.

Socialismen medger friare former och ökat inflytande för barns och
ungdomars organisationer, som kan vara verksamma i och utanför skolan
och utgöra ett stöd för skolans fostran och bildningsarbete. Hela skolans
verksamhet kommer att stå under demokratisk insyn och kontroll.

En optimal användning av samhällets resurser gör det möjligt att genomföra
en radikalt förkortad arbetsdag, liksom en anpassning av skolans
arbetstider till de arbetstider som gäller i samhället i övrigt, varigenom
föräldrar och fostrare mer aktivt kan medverka i barnens utveckling.
Barnens fostran kan på ett bättre sätt än nu främjas genom lek och arbete
i gemenskap och individen utvecklas genom kollektivet. Föreningen av
teori och praktik utgör en grundläggande tanke i den socialistiska uppfattningen
om hur kunskaper inhämtas och vetande vidgas. Praktiken måste
utgöras av ändamålsenligt arbete, där samhällsnyttan utgör ett kriterium
på ändamålsenligheten. Arbetet utgör både ett medel och ett mål. Alla skall
ha rätt och skyldighet att delta i arbetet efter förmåga. Ett avgörande led
i fostran är att den materiella produktionens fundamentala roll för allt
samhälleligt och mänskligt liv görs förståelig. Socialismen gör det möjligt

Mot. 1983/84:2741

att avskaffa privilegier och gruppegoistiska intressen i utbildning och
fostran. Därigenom kan utbildningen stå på vetenskaplig grund och ge alla
en världsbild och en ideologi som gagnar fred, internationell solidaritet
och framåtskridande. Historiska och sociala förklaringar kommer att kunna
ge en sammanhängande bild av verkligheten och samhällets utveckling.

För att fullt ut uppnå de mål som vi har skisserat här för samhällets
insatser på bildningens och fostrans område fordras som vi redan sagt en
socialistisk samhällsomvandling. Vi menar emellertid också att socialistiska
bildningsmål kan vara vägledande för riktning och innehåll i den
aktuella utbildningspolitiken.

Reformförslagen

Regeringsförslaget om gymnasieskolans ökade ”flexibilitet” hotar enhetligheten
i utbildningen. En omfattande försöksverksamhet riskerar studiernas
likvärdighet runt om i landet och att det politiska inflytandet över
utbildningen försvagas ytterligare. Experimenten med gymnasieskolan
överlåter regeringen helt på tjänstemän.

Trots den omfattande kritiken mot gymnasieutredningen är det förvånansvärt
många förslag från den som tas upp. Man påstår sig på detta sätt
finjustera skolan och ser inte till det faktum att skolan så som den fungerar
i dag förstärker de sociala skillnader som finns i samhället i övrigt. En ur
demokratisk och social synpunkt sett viktig fråga som rätten till arbete för
icke skolpliktiga går man förbi.

Ungdomarnas möjligheter att få ett arbete har ständigt försämrats sedan
början av 1960-talet. Trendmässigt har ungdomsarbetslösheten hela tiden
ökat de senaste 20 åren. Det är mot den bakgrunden förslaget om förändrad
gymnasieskola måste ses. Den starkaste drivkraften i förslaget är alltså
inte behovet av en reformerad undervisning utan — som regeringen ser det
— nödvändigheten att ungdomarna fortsätter studera även efter det att de
fullgjort sin skolplikt vid 16 års ålder — för att förhindra att arbetslösheten
ökar. Av nödvändigheten har man gjort en dygd. Enligt förslaget skall
gymnasieskolan stå öppen för alla ungdomar — eller ”samtliga” som det
heter på byråkratspråket. Men det är skillnad på en öppen skola och en
som man tvingas in i — även i Orwells år.

Det manipulatoriska framgår också av att man påstår att åtgärder för att
underlätta övergång till gymnasiet gör det meningsfullt för ungdomarna
att söka till gymnasiet. Visserligen är sådana åtgärder bra, men det viktigaste
för ungdomarnas val och vilja att studera är säkert de framtidsmöjligheter
de kan skönja efter de olika utbildningarna.

I realiteten accepterar inte staten att många ungdomar hellre vill arbeta
eftersom man är oförmögen att ordna arbeten åt dem. I denna centrala
fråga, som gäller både ungdomarnas önskemål och det för arbetarrörelsen

Mot. 1983/84:2741

principiellt viktiga att man skall kunna välja mellan arbete, och utbildning,
är förslaget entydigt: Bara utbildning kan komma i fråga. Sedan kan denna
utbildning ha hur många skepnader som helst.

De facto har redan en obligatorisk 11 -årig skolgång införts — dock utan
någon diskussion med väljarna om vi skall ha en sådan och hur den i så fall
skall se ut. Regeringen verkar att i dag helst vilja glömma de krav på den
större frihet att välja mellan arbete och utbildning och möjligheter till
återkommande utbildning som hela arbetarrörelsen förde fram så starkt
under 1960- och början på 1970-talen. Vpk däremot anser att dessa krav är
lika giltiga i dag. Vi menar att de erfarenheter man skaffar sig i ett arbete
är nyttiga i alla utbildningar och de jobb man får senare. Att ha erfarenhet
från olika arbeten är ett bra sätt att skaffa sig kunskaper om olika yrken
och bli motiverad för utbildning. Just inom arbetarrörelsen finns många
goda exempel på att man gått till väga på det sättet.

Att helt anpassa gymnasieskolan till ungdomarnas behov är helt enkelt
inte möjligt, eftersom åtminstone 10—15 % av en årskull 16-åringar hellre
skulle vilja ha ett arbete. Den siffran är i och för sig måttlig med tanke på
att arbetskraften omfattar 4 miljoner. Det borde inte vara omöjligt att
skaffa ytterligare 10 000— 15 000 ett arbete.

Det finns förslag i propositionen som vi anser är bra. Men det mesta är
oklart och skjuts på framtiden för regeringens ställningstagande. Innehållet
i de föreslagna åtgärderna är för det mesta bara antytt och därför
omöjligt att ta ställning till. Det gäller temastudier, tilläggskurser, fördjupningsstudier
och specialämnen. En del av dessa åtgärder verkar dessutom
vara svåra att klart avgränsa från varandra. Exempelvis tilläggskurser och
fördjupningsstudier blir kanske bara olika namn på samma sak. Även
skolfolk torde få svårt att förstå vari skillnaderna ligger.

Riktigt hur detta med grundkurser och tilläggskurser skall se ut får alltså
riksdagen inte veta. Inte heller vilken betydelse de skall tillmätas vid
betygssättning. Detta blir en regeringsfråga senare. Klart är emellertid att
det kommer att ha inverkan på ett nytt betygssystem; därför borde det vara
en riksdagsfråga som dessutom borde ha förberetts bättre.

Undervisningen skall bli mera individuell. Vissa elever skall kunna gå
längre och djupare i vissa ämnen, medan andra däremot skall få något som
kallas ”koncentrera mer tid på grundläggande avsnitt”. Detta med ”koncentrerad
tid” innebär inte att en timme blir 30 minuter i stället för 60
minuter, utan tvärtom att vissa elever skall få använda mer av lektionstiden
till vissa avsnitt av elementär karaktär. Regeringen borde klarlägga vad
som menas med att koncentrera tid.

Påbyggnadsutbildning

Flera förslag som gäller påbyggnadsutbildning är bra. Det gäller både
möjligheterna att komplettera utbildningar och att skaffa sig en för arbets

Mot. 1983/84:2741

marknaden färdig utbildning. Här kommer dock de ofullständiga förslagen
beträffande samordning mellan gymnasiet — Komvux och AMU i
dagen. Man måste överväga om en del av dessa utbildningar bör ligga
inom t. ex. AMU och att åldersgränsen för denna utbildning i konsekvens
härmed sänks till 18 år.

Inriktningen på AMU måste ju — som alla inser som följer utvecklingen
på arbetsmarknaden — ses över. En mängd grundläggande yrkesutbildningar
som i dag anordnas inom AMU kan ha sin plats inom gymnasieskolan.

Vi anser att man vid en översyn av skolsystemet bör se på hur gränsdragningen
mellan grundutbildning och påbyggnadsutbildning bör göras och
fördelningen av dessa utbildningar mellan gymnasieskolan, Komvux resp.
AMU.

Elevdemokrati

Ingenstans i förslaget framkommer att man tagit hänsyn till elevorganisationens
mening. Det är symtomatiskt för skolreformer i vårt land att
man låter deras mening betyda så litet. Den som har egna och aktuella
erfarenheter av undervisningen bör man — tycker vi — lyssna på. På
åtminstone två punkter delar vi elevorganisationens betänkligheter, nämligen
beträffande tilläggskursernas effekter på skolarbetet och för elevernas
situation samt för betygssättningen. Vidare beträffande att ersätta
klassföreståndareskapet med gruppindelning. Sådana förändringar bör
inte införas utan att man först gjort omfattande prov och sett effekterna
och utan en stark förankring hos elever och lärare. Alltför många reformer
på skolans område har varit dåligt förankrade och inte följts upp tillräckligt.

Vad gäller den viktiga frågan om ökat inflytande och ansvar för eleverna
är förslaget som vanligt när det gäller den frågan torftigt. Förutom nämnda
förslag om gruppindelning nämns bara vissa möjligheter att bedriva gemensamma
aktiviteter, såsom cafeteria och inköpsförening. Det kanske
hade varit skonsammare att helt utelämna frågan.

Vi anser att ett mycket större intresse borde ägnats frågan om elevernas
inflytande och ansvar. Inte minst med tanke på förslagen om individuell
undervisning som kan få stor effekt på elevernas skolarbete. Vilket inflytande
kommer eleverna att få när det gäller t. ex. tilläggskurser och fördjupningsstudier?
Oroväckande är att elevernas engagemang i skolfrågor
och skoldemokratin faktiskt minskat under senare år. Också detta borde ha
manat regeringen till konkreta förslag i enlighet med de förslag om ökat
elevinflytande som Elevorganisationen står för.

Regeringen föreslår att praktik skall vara ett viktigt inslag i gymnasieskolan.
Vi biträder denna uppfattning, men erfarenheten visar att det
kommer att bli svårt att utan politiska beslut få fram erforderligt antal

Mot. 1983/84:2741

praktikplatser. Därför bör regeringen återkomma till riksdagen med lagförslag
som garanterar eleverna praktikplatser.

Vi har i det föregående pekat på flera oklarheter i regeringsförslaget och
menar att inför den utveckling av ny teknik, nya medier m. m. som samhället
står inför är det viktigt att ha en klar viljeinriktning och beredskap
inom utbildningsväsendet. Ett sätt att ange detta är att ange fasta former
för utbildningskvaliteten i hela landet. Regeringsförslaget, med sin försöksverksamhet,
biträder tyvärr inte denna väg.

Framtiden måste mötas med solidaritet mellan människorna. Man kan
understödja solidaritetstanken genom att verka för en sammanhållen skola
och inte verka för en uppdelning av eleverna genom olika former av
nivågrupperingar.

Vi anser att det är viktigt att eleverna tillsammans får möjlighet att ta till
vara sina gåvor. Man kan underlätta detta mål genom att göra gymnasieskolan
bredare i sektorsform. Det borde räcka med tre sektorer: social,
ekonomisk och teknisk sektor.

Tyvärr måste man än en gång konstatera den socialdemokratiska handfallenheten
inför behovet av genomgripande reformer. Återigen tvingas vi
påpeka det nödvändiga i att ha ett samlat perspektiv över hela skolsystemet,
från förskola till högskola. Hela skoltiden för de unga är nu snitslad
av övergångsproblem. Från förskola till lågstadium, från lågstadium till
mellanstadium, från mellanstadium till högstadium, från högstadium till
gymnasium och från gymnasium till högskola. Härtill kommer en mängd
varianter på övergångsproblem som sammanhänger med olika linjeval och
byten mellan linjer. Hela problemet emanerar ur det faktum, att så länge
en helhetssyn på utbildningssystemet saknas, så tillskrivs eleverna när de
kommer till närmast högre stadium egenskaper som inte tillgodosetts i det
tidigare stadiet.

En annan grundläggande diskussion som saknas i den här propositionen
liksom i alla tidigare förslag från regeringar om åtgärder på skolans
område, är den som är ägnad att klargöra de klassmässiga förhållandenas
betydelse. Detta kunde förklaras under en tid då man på socialdemokratiskt
håll fortfarande faktiskt trodde att man bl. a. just genom skolväsendet
höll på att utjämna klassklyftorna. 1 dag kan man inte längre tro det. Rader
av statistiska rapporter och vetenskapliga undersökningar har gett ovedersägliga
bevis för att klassklyftorna inom skolan består, och det kan t. o. m.
med fog påstås att skolan bidrar till att öka klasskillnaderna. Den borgerliga
hegemonin över skolans värderingar och kunskapsuppfattningar består,
och det är beklagligt att man från socialdemokratisk sida inte ens vill
diskutera detta faktum och ta till vara den klass intressen som genom sina
röster har gett regeringen dess taburetter.

Fortfarande saknas förslag som är särskilt ägnade att tillgodose arbetarbarnens
bildningsbehov!

Fortfarande saknas förslag om en i verklig mening sammanhållen gymnasieskola!

Mot. 1983/84:2741

Fortfarande saknas förslag som på ett radikalt sätt bryter åtskillnaden
mellan manuellt och intellektuellt arbete!

Fortfarande saknas förslag om en omfördelning av skolsystemets resurser
till arbetarbarnens förmån!

Hemställan

Under hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen med hänvisning till vad som anförs i motionen beslutar
avslå proposition 1983/84:116 och hemställer hos regeringen
om nytt förslag till reformering av gymnasieskolan.

Stockholm den 2 april 1984
LARS WERNER (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)

BJÖRN SAMUELSON (vpk)

Liber Tryck Stockholm 1984