11

Motion

1983/84:2740

Jörgen Ullenhag m. fl.

Gymnasieskola i utveckling (prop. 1983/84:116)

Sammanfattning

Folkpartiet

— ställer sig bakom en försöksverksamhet endast under förutsättning att

a) alternativa modeller prövas, vi föreslår tre sådana,

b) utvärdering sker fristående från SÖ och regeringen,

c) rapporter om resultat fortlöpande lämnas riksdagen,

— säger nej till tankarna på gemensam start men ja till praktik under
förutsättning att denna är av adekvat karaktär,

— hälsar med tillfredsställelse att partiets krav på specialarbete genomförs,

— betonar vikten av att det skall vara inslag av humaniora i alla ämnen
på gymnasiet,

— understryker att skolans uppgift måste vara att ge varje elev, praktiskt
eller teoretiskt inriktad, möjlighet att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar,

— vill att SÖ skall få i uppdrag att starta försöksverksamhet där specialintresse
i teoretiska och estetiska ämnen skall kunna kombineras med
studier vid hemortens gymnasieskola,

— vill höja kraven på allmän och särskild behörighet.

Framtidens gymnasieskola måste präglas av kvalitet och valfrihet.

Kvalitet

Kvalitet är ett mångtydigt och svårdefinierat begrepp. Ordet har olika
innebor för skilda bedömare. Det är t. ex. inte möjligt att göra entydiga
bedömningar av utbildningskvaliteten genom att jämföra elevernas kunskapsnivå
i dagens gymnasium med de kunskaper som gymnasieeleverna
hade för 10 eller 20 år sedan. Utbildningen anpassas ständigt efter samhällets
utveckling. Kunskaper vilka var totalt okända för 20 år sedan kan vara
förhållandevis elementära för dagens elever, och förhållandet kan inom
andra områden vara det omvända.

1 syfte att bedöma kvaliteten kan jämförelser också göras med omvärlden.
Sverige är en nation som är starkt beroende av andra länder. För att
kunna mäta oss med dessa är det av vitalt intresse att vi kan upprätthålla

I ** Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 2738-2741

Mot. 1983/84:2740

12

en hög kunskapsnivå. Skulle det därför visa sig att våra gymnasister har
mindre kunskaper än motsvarande ungdomar i andra länder är detta
tecken på att kvaliteten är otillräcklig. Att det skulle förhålla sig på detta
sätt finns det emellertid inget som tyder på.

Kvalitetsbestämningen måste därför bl. a. göras utifrån de krav som
avnämarna, högskolan och arbetslivet, ställer på de ungdomar vilka lämnar
gymnasiet. Detta ställer krav på skolan att ständigt anpassa sig i en tid
med mycket snabb teknikutveckling. Gymnasieskolan måste ge eleverna
tillräckliga kunskaper för att de skall kunna fylla en plats i arbetslivet resp.
ha en god kunskapsbakgrund för teoretiska studier.

Valfrihet

Gymnasieskolan skall erbjuda eleverna valfrihet. Skilda intressen och
förutsättningar skall ges lika chans att utvecklas inom skolans ram. Valfrihet
innebär inte bara möjlighet att fritt välja utbildning eller linje. Det
måste också innebära att det skall vara möjligt att helt avstå från gymnasieutbildning.
Gymnasiet får inte utvecklas till en förvaringsplats för ungdomar
i avvaktan på att de får arbete eller annan meningsfull sysselsättning.
De pojkar och flickor som efter grundskolan är så skoltrötta att de
inte önskar läsa vidare skall erbjudas alternativ sysselsättning i stället för
gymnasiestudier.

Valfriheten måste, för att vara reell, innebära att gymnasieskolan söker
tillfredsställa alla elevers behov. Inför valet till gymnasieskolan måste
eleverna känna att oavsett vilken linje de väljer kommer de att få nödvändig
hjälp och stimulans.

Kopplingen mellan grundskola och gymnasium

Som föredraganden utförligt uppehåller sig vid har gymnasieskolan
under de senaste årtiondena kommit att genomgå stora förändringar. Från
att ha varit en skola med enbart teoretisk inriktning som förberedde
eleverna för högre studier eller gav dem utbildning som var relativt attraktiv
på ”mellannivå” på arbetsmarknaden skall gymnasiet i dag ta emot aila
elever som lämnar grundskolan. Därigenom har gymnasiet också kommit
att få en social uppgift i det att det är ett instrument i strävandena att ge
varje ung människa ett arbete och en framtid som upplevs som meningsfull.

Den ambition som statsmakterna har att hålla samman all utbildning
efter grundskolan i en enda skolform får inte innebära att man också
strävar efter att likrikta allt som ryms inom gymnasieskolan. Det finns då
en uppenbar risk för att gymnasiet bara blir en förlängning av grundskolan

Mot. 1983/84:2740

13

och att det inte i tillräcklig grad kan ge eleverna den specialisering som de
behöver för att på bästa sätt förbereda sig för högskolestudier eller arbete.

Det framskymtar i propositionen att det inom socialdemokratin fortfarande
finns en uppfattning att man kan hjälpa svaga och studieomotiverade
elever genom att låta dessa undervisas tillsammans med kamrater som
är mer målinriktade och framgångsrika i sina studier. Vi är för vår del
övertygade om att en av det största otjänster skolan kan göra de elever som
inte är studiemotiverade är att låta dem ständigt jämföra sig med kamrater
som lyckas bättre än de själva. Ur en sådan jämförelse uppstår skoltrötthet
och dåligt självförtroende. Det som var avsett som en åtgärd för att öka
jämlikheten får de facto motsatt konsekvens. Det är därför fel att vid
undervisningens planering utgå ifrån att elever med olika intressen och
förutsättningar skall ha all undervisning tillsammans. Ambitionen måste
i stället vara att ge varje elev möjlighet och resurser att utvecklas utifrån
sina förutsättningar.

Försöksverksamhet som metod

Föredraganden aviserar i propositionen ett ”nytt” sätt att genomföra
skolreformer. I stället för att riksdagen efter sedvanlig utredning fattar
beslut om inriktning och genomförande skall gymnasieskolan reformeras
genom successiva beslut vilka har föregåtts av omfattande försöksverksamhet.

Metoden att fatta beslut på basis av erfarenheter från försöksverksamhet
är på många sätt klok och förnuftig. Genom försöksverksamheten kan
förhoppningsvis riksdagen presenteras ett bättre beslutsunderlag än om
detta endast vore baserat på ett utredningsarbete.

Försöksverksamheten är dock inte invändningsfri. Exemplet med beslutet
att låta höstterminsbetyget ligga till grund för gymnasieintagningen
visar att vad som upplevs som positivt som försöksverksamhet kan bli
föremål för kraftig negativ opinion efter fullt genomförande.

För att folkpartiet skall kunna ställa sig bakom att försöksverksamhet av
det slag som föredraganden föreslår över huvud taget skall genomföras vill
vi att bestämda ramar för verksamheten sätts upp. För att en utvärdering
av försöksverksamheten skall bli meningsfull och kunna utgöra beslutsunderlag
måste flera alternativa lösningar prövas inom verksamhetens ram.
Bl. a. bör man ta till vara de erfarenheter som finns ifrån de fristående
skolorna. Syftar försöksverksamheten endast till att pröva ett förslag kan
utvärderingsresultatet bara jämföras med existerande ordning. Genom att
föredraganden har valt att för varje ”reformområde” endast föreslå en
modell för försöksverksamhet blir därför redan de av regeringen och SÖ
utfärdade direktiven till sådan försöksverksamhet mycket styrande för den
slutliga behandlingen. Denna styrning medför också risk för en centralisering
i stället för den decentralisering som allmänt eftersträvas.

Mot. 1983/84:2740

14

Alternativa modeller

Under försöksperioden bör skolorna få en betydande frihet att pröva
olika metoder och modeller för att göra gymnasieutbildningen mer flexibel
och mer individuellt anpassad också till sådana modeller som inte behandlats
av gymnasieutredningen.

Det vore intressant att även i vårt land pröva t. ex. det tillvals- och
modulsystem som är allmänt i amerikanska skolor. Det innebär i korthet
att eleverna ganska fritt efter intresse och yrkes- och studieinriktning får
välja ämnen och delämnen — moduler — utöver en fast kärna av några för
alla obligatoriska ämnen. Systemet medför en betydande flexibilitet och
valfrihet. Eleverna erbjuds möjlighet att välja nya delämnen varje termin
eller varje år. Det ger också möjlighet till etappavgång och kombinationer
av studier och praktik. Det förutsätter inte heller någon fast linjeindelning.

Det nya norska gymnasiesystemets erfarenheter borde också tas till vara
i svensk försöksverksamhet. Det gäller inte minst den s. k. kombinerade
grundkursen i vilken hälften av tiden ägnas åt studieförberedande ämnen
och hälften åt yrkesförberedande ämnen med möjligheter för eleverna att
under ett tredje år komplettera med antingen ytterligare studieförberedande
eller yrkesförberedande studier.

Också det nya västtyska gymnasiets modell borde prövas. Det består av
ett första, orienterande studieår med ett flertal s. k. orienteringsämnen och
ett andra och tredje år med koncentration till vissa tyngdpunktsämnen
efter elevernas val till kommande högskolestudier. I det systemet finns
också en betydande valfrihet för eleverna. De får gå igenom gymnasieutbildningen
på två år om de önskar och förmår, men de får också ta fyra år
på sig.

SÖ bör få i uppdrag att informera om dessa och andra utländska modeller
samt stimulera till försöksverksamhet med också dem som förebild.

Utvärdering

För att försöksverksamhet skall tjäna sitt syfte måste den utvärderas på
ett korrekt och kunnigt sätt. Självfallet måste utvärderingen ske fristående
från uppdragsgivarna. För de nu aktuella projekten tycks det tvärtom vara
samma personer på utbildningsdepartementet och SÖ som utfärdar föreskrifterna
för försöksverksamheten och samtidigt ansvarar för utvärderingen.
Denna sammanblandning av arbetsuppgifterna är olämplig.
Fämpligt vore enligt vår uppfattning att utvärderingen i stället utfördes av
någon fristående grupp, exempelvis de pedagogiska universitetsinstitutionerna
och företrädare för arbetsmarknaden.

Anmärkningsvärt beträffande försöksverksamheten är att den redan
påbörjats i omfattande skala. Det som föredraganden presenterar som
verksamhet som skall starta efter ett eventuellt riksdagsbeslut är alltså i
flera fall redan i full gång. Att på detta sätt föregripa riksdagens ställnings

Mot. 1983/84:2740

15

tagande är anmärkningsvärt. Det är den attityd som föredraganden på
detta sätt visar riksdagen som grundlägger vår tveksamhet till hennes
avsikter att verkligen låta försöksverksamheten bli förutsättningslös.

Vi förutsätter att regeringen regelbundet återkommer till riksdagen och
rapporterar om försöksverksamhetens resultat.

Gemensam start

Föredraganden diskuterar möjligheten att påbörja försöksverksamhet
med gemensam studiestart för alla elever i gymnasiet. Hon ämnar föreslå
SÖ att ytterligare analysera och belysa möjligheterna till detta.

Vi är bestämda motståndare till en gemensam start, och ett fortsatt
arbete på en eventuell sådan reform bör inte förekomma. Tankarna kring
den gemensamma starten grundar sig på uppfattningen att det stora flertalet
som söker sig till gymnasieskolan är villrådiga beträffande sina studieplaner
och behöver ett år för att komma fram till vad de vill och under
den tiden ”ha alla dörrar” öppna. Vi tror inte att en sådan bild överensstämmer
med verkligheten. Flertalet elever har enligt vår uppfattning en
målinriktning. De ser fram emot att efter grundskolan få börja på en
bestämd linje, teoretisk eller praktisk, inom gymnasiet. Ett gemensamt år
där teori och praktik varvas leder lätt till att både teoretiskt och praktiskt
inriktade elever hinner tröttna på gymnasiet. För ingendera av elevkategorierna
kommer året att kännas meningsfullt.

Det måste vara ett ansvar för studie- och yrkesorienteringen att under
grundskolans sista år ge eleverna sådan vägledning att de från början kan
fatta ett riktigt beslut. Självfallet måste det dock vara möjligt att ompröva
ett sådant beslut under gymnasietiden. Man bör i stället överväga att skapa
en ”allmän linje” under första året för att de elever som är osäkra beträffande
linjevalet skall ha möjlighet att få en kunskapsbas utifrån vilken mer
definitivt val kan ske.

Specialarbete

Det är med stor tillfredsställelse som vi noterar att föredraganden föreslår
att specialarbetet återinförs. Därmed tillmötesgår hon krav som folkpartiet
framfört i flera sammanhang; senast i vår skolmotion till innevarande
riksmöte. Specialarbete ger träning i självständigt arbete och en
möjlighet till fördjupning som är väsentlig av både pedagogiska och kvalitativa
skäl.

Praktik

Folkpartiet ställer sig, under vissa bestämda förutsättningar, positivt till
principen att föra in relevant praktik på gymnasiets alla linjer. En förutsättning
för att vi skall ställa oss bakom detta är att praktiken blir adekvat

Mot. 1983/84:2740

16

yrkeslivspraktik. Exempel på sådan är att elever på naturvetenskaplig linje
får göra praktik på elektronikföretag eller läkemedelsindustri.

Den arbetspraktik som är av stor betydelse för den allmänna mognaden
och för att få insikt om skilda arbetsförhållanden, får eleverna genom
grundskolans praktik eller genom feriearbete.

En ytterligare förutsättning för att införa praktik på alla linjer är att
detta kan ske utan att det totala timantalet för ämnena minskar. Praktik får
alltså inte införas på bekostnad av timantalet.

Vi är medvetna om att de förutsättningar under vilka vi är beredda att
acceptera praktiken är närmast utopiska, framför allt beroende på svårigheten
att ordna adekvata platser. För att minska volymen av elever vilka
kommer i fråga för praktik kan de som ett alternativ till denna ges möjligheter
till fördjupningsstudier utöver det föreslagna specialarbetet. Praktiken
får inte ses som ett självändamål, och i den mån elever hellre vill
använda motsvarande tid åt teoretisk fördjupning skall detta vara möjligt.
Den föreslagna försöksverksamheten med praktik bör därför innehålla
möjlighet att välja fördjupningsstudier som alternativ.

Särskild stimulans till elever

Föredraganden resonerar på flera ställen i propositionen kring vikten av
att svaga elever ges särskilt stöd. Vi delar självfallet denna uppfattning
även om vi, som vi inledningsvis utvecklat, inte tror att det är till fördel för
svaga elever att ”tvingas” i in gymnasiet.

För folkpartiet är det viktigt att alla elever ges en likvärdig utbildning.
Elever med olika begåvningsresurser måste därför stödjas på skilda sätt.
Sverige måste, för att klara sin framtid, ta till vara alla typer av begåvningar.
Ingen elev får understimuleras eller ”halka efter” på grund av bristande
hjälp och stöd. Det finns i dag inom gymnasieskolan möjligheter till
särskilda insatser för svaga eller omotiverade elever. Dessa insatser bör
successivt förstärkas. Men även teoretiskt begåvade elever eller elever med
annan specialtalang har rätt till och behöver uppmuntran och stimulans
för att kunna utvecklas.

För elitidrottande ungdomar finns i dag en sådan möjlighet. Det finns
idrottsgymnasier, där eleven får använda fem veckotimmar för sin idrottsutövning.
Nu finns dessutom försöksverksamhet med kombination av
specialidrott med studier vid hemortens gymnasieskola. Enligt folkpartiets
mening är det angeläget och rimligt att också andra talanger än idrott ges
möjlighet att utvecklas i sådan försöksverksamhet. Elever som har speciella
förutsättningar för t. ex. musik, sång, matematik, fysik, språk, dans eller
teckning bör på motsvarande sätt få utveckla dessa. Vi föreslår därför att
också ämnen av ovan uppräknat slag skall kunna ingå i försöksverksamhetens
gymnasieskola. SÖ bör meddela närmare bestämmelser för försöksverksamheten.

Mot. 1983/84:2740

17

Humaniora i skolan

Den snabba tekniska utvecklingen och behovet av att stärka Sveriges
konkurrenskraft mot världen gör det nödvändigt att inom alla utbildningsstadier
ge hög prioritet åt de tekniska och naturvetenskapliga ämnena både
vad gäller yrkeslinjer och teoretiska ämnen. Vi vill dock varna för att en
okritisk syn på teknik kan få den motsatta effekten, att eleverna utvecklar
en teknikfientlighet.

Skolan måste därför se som en annan huvuduppgift att förmedla kunskap
om vårt humanistiska kulturarv och ge eleverna möjlighet att förstå
och tillgodogöra sig olika kulturströmningar. Den humanistiska livssynen
måste få ett utrymme på alla linjer, också de praktiska.

Lärlingsutbildning

Gymnasieskolans yrkesinriktade utbildningar måste kompletteras av
lärlingsutbildningen. Skolöverstyrelsens utvärdering av försöksverksamheten
med lärlingsutbildning visar att denna hör till de mer framgångsrika
metoderna att förmedla yrkesutbildning; mer än 95% av eleverna har
fullföljt sin utbildning, och över 95 % har fått fast anställning efter utbildningen.
Få om ens någon av gymnasieskolans yrkesinriktade linjer kan
uppvisa sådana siffror.

I stället för att ytterligare stimulera denna utbildning presenterade föredraganden
i årets budgetproposition förslag som i praktiken innebär att
lärlingsutbildningen drastiskt skärs ned. Folkpartiet kan självfallet inte
godta sådana förslag som uppenbart är avsedda att indirekt avskaffa
lärlingsutbildningen. Tvärtom finnér vi det angeläget att lärlingsutbildningen
byggs ut. Vi vill här hänvisa till vår motion 1983/84:1259 angående
skolan.

Antagningssystemet

Regeringen tillsatte under 1983 en parlamentarisk utredning med uppgift
att göra en översyn av tillträdesreglerna och antagningssystemet till
högskolan, tillträdesutredningen. Det är viktigt att denna utredning kommer
med förslag till ett nytt antagningssystem där de många och av oss vid
flera tillfällen påtalade orättvisorna försvinner.

En utgångspunkt i arbetet att förbättra antagningsreglerna måste enligt
vår uppfattning vara att underlätta för ungdomar att få tillträde till högre
utbildning. På initiativ av folkpartiet har det ursprungliga antagningssystemet
ändrats just i syfte att göra det lättare för ungdomar att få en högskoleplats.
Att dessa ändringar har gett önskad effekt ger senast tillgängliga
antagningsstatistik från UHÄ besked om. Av denna framgår bl. a. att den
yr.gsta åldersgruppen, den under 20 år, har ökat sin andel av de antagna

Mot. 1983/84:2740

18

inom alla sektorer. Denna ökning anser vi dock inte tillräcklig. Fortfarande
är det enligt vår uppfattning alldeles för många bland de yngsta sökandena
som inte kommer in på högskolan. Enligt UHÄ-statistiken utgör den
nyss nämnda åldersgruppen 42 % av de sökande och 31 % av de antagna.
Åldersgrupperna under 25 år utgör 80 % av de sökande och 73 % av de
antagna, medan åldersgrupperna över 25 år endast utgör 20 % av de
sökande men 27 % av de antagna.

Statistiken ger vid handen att de ungdomar som lämnar gymnasieskolan
och som vill fortsätta till högskolan ofta får vänta ett antal år innan de får
tillträde till högre utbildning. Särskilt mot bakgrund av att arbetslösheten
bland dessa ålderskategorier f. n. är så hög upplevs denna väntan som
destruktiv. Den nu pågående översynen bör alltså arbeta med målet att
ytterligare underlätta för de ungdomar, vilka kommer direkt från gymnasiet,
att få tillträde till högskolan. Direktantagningen måste öka från en
tredjedel hälften redan fr. o. m. vårterminen 1985.

Folkpartiet är det enda parti som konsekvent har drivit frågan om s. k.
viktade betyg. Vi ser det därför som positivt att tillträdesutredningen enligt
sina direktiv skall studera denna fråga. Inom de högskoleförberedande
utbildningarna förekommer i dag en situation där den allmänna behörigheten
i kombination med den särskilda behörigheten har lett till utpräglat
taktiska val. Många elever väljer att läsa korta och mindre arbetskrävande
linjer för att kunna erhålla en högre betygspoäng. I stället för att välja linje
utifrån vad som ger dem bäst förberedelse för högskolestudier väljer de
linjer där det är lättast att få hög betygspoäng. Vi menar att man måste hitta
metoder som gör detta taktikläsande onödigt. Tillträdesutredningen bör
därför lämna förslag till ett system med viktade betyg. Enligt vår uppfattning
är denna åtgärd brådskande.

Frågan om vad som skall krävas i allmän behörighet för tillträde till
högre utbildning har ända sedan högskolereformen varit föremål för diskussion.
Enligt vår uppfattning bör kraven på den allmänna behörigheten
nu ändras så att det för tillträde till de längre högskoleutbildningarna skall
krävas treårig gymnasiekompetens. Vidare bör som lägsta betyg från gymnasiet
minst krävas betyget 3 i vart och ett av de karaktärsämnen som utgör
särskilda behörighetskrav för den sökta utbildningen. Båda dessa förändringar
leder enligt vår uppfattning till att den enskilde högskolestuderanden
får större förutsättningar att bedriva framgångsrika studier och att
studieavbrotten blir färre. Vi vill att regeringen skall ge tillträdesutredningen
i uppdrag att utarbeta nya tillträdesregler i enlighet med vårt förslag.

Hemställan

Med anledning av vad som i motionen anförts hemställer vi

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen har anförts om vikten av alternativ

Mot. 1983/84:2740

19

försöksverksamhet, fristående utvärdering samt rapporter till
riksdagen,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om alternativ försöksverksamhet
enligt de system som provas i USA, Norge och Västtyskland,

3. att riksdagen beslutar att avvisa regeringens förslag till uppdrag
att studera förutsättningarna med gemensam start,

4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om villkoren för att bedriva
försöksverksamhet med praktik samt att det som alternativ till
praktik skall arrangeras försöksverksamhet med fördjupningsstudier,

5. att riksdagen beslutar att begära att regeringen uppdrar åt skolöverstyrelsen
att påbörja försöksverksamhet där specialintresse
och studier kombineras vid hemortens gymnasieskola enligt
motionens riktlinjer,

6. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts angående vikten av att varje
elev ges möjlighet och resurser att utvecklas utifrån sina förutsättningar,

7. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna att tillträdesutredningen får tilläggsdirektiv att utarbeta
nya tillträdes- och antagningsregler till högskolan som innebär
att det för allmän behörighet till längre högskoleutbildningar
skall krävas treårig gymnasiekompetens och minst betyget 3 i de
aktuella karaktärsämnena på högskolan samt att ett system för
viktning av betyg skall införas,

8. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförs angående en höjning av direktantagningen
till 50 % fr. o. m. vårterminen 1985,

9. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om vikten av humaniora i all
gymnasieutbildning.

Stockholm den 2 april 1984

JÖRGEN ULLENHAG (fp)

LINNEA HÖRLÉN (fp) BÖRJE STENSSON (fp)