Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1983/84:2695

Karin Ahrland och Lars Ernestam

Regeringens befattning med besvärsärenden (prop. 1983/84:120)

Vi har inte några invändningar mot syftet med propositionen, nämligen
kortare handläggningstider, enhetligare instansordningar och färre besvärsärenden
hos regeringen utan att rättssäkerheten och effektiviteten i
förvaltningen minskar.

Det torde råda enighet om att antalet besvärsärenden som regeringen
prövar som sista instans är för stort liksom att däri ingår många typer av
ärenden som inte rimligen bör belasta statsrådens tid.

Det var bl. a. därför som det redan på den borgerliga regeringstiden
inleddes ett stort arbete med att se över nuvarande regler. Vi ser därför
propositionen som en fortsättning av detta arbete på detaljnivå. Samtidigt
vill vi påpeka att det på grund av de mycket allmänt hållna formuleringarna
är svårt att överblicka konsekvenserna i många fall. Även om riksdagen
alltså bör kunna ställa sig bakom riktlinjerna — eller i varje fall ett
antal av dem — måste det i många fall, troligen flertalet, vara önskvärt att
framtida ändringar i besvärsordningen underställs eller redovisas för riksdagen
även i fall där det i och för sig inte är lagligen nödvändigt. Vi menar
alltså att sådana ändringar i besvärsordningen som i och för sig icke kräver
riksdagens medverkan bör särskilt redovisas för riksdagen varje år i samband
med budgetpropositionen.

Vi noterar också att propositionen inte alls tar upp de kanske mest
tidsödande besvärsärendena, nämligen invandrarärendena som i tidsåtgång
och antal är den absolut största gruppen. Enligt vår uppfattning är
detta en brist. Vi menar att i det framtida arbetet måste särskild uppmärksamhet
ägnas åt regeringens prövning av besvär även i invandrarärendena.

Vi övergår härefter till att granska förslagen mer i detalj och vill då
inledningsvis anmäla att vi delar uppfattningen att regeringen även i
fortsättningen bör vara besvärsinstans när en politisk styrning är önskvärd.
Vi är också ense med föredragande statsrådet om att det vid den
systematiska genomgången bör kunna övervägas att helt slopa besvärsmöjligheterna
i vissa, om än få, ärendegrupper. Vi kan också ansluta oss
till att det fortsatta arbetet i regeringskansliet skall ske efter de riktlinjer
som anges på sid 30 i propositionen i vad de innebär: a) att man bör fråga
sig om saken kan prövas i två instanser under regeringen, b) om beslutanderätten
kan flyttas ned eller c) om någon central förvaltningsmyndighet
kan ta över uppgiften. Vi vill dock upprepa att det icke enbart med så
relativt diffusa riktlinjer är möjligt för riksdagen att ta ställning till om en
konkret ärendegrupp skall flyttas från regeringen.

Mot. 1983/84:2695

Vi kan däremot inte nu vara beredda att ställa oss bakom tanken på att
en möjlighet att överlämna ärenden till regeringen är en lämpligare lösning
än besvärsrätt. S. k. fakultativt underställande är enligt vår uppfattning
mindre lämpligt eftersom det i praktiken medför politisk styrning på en
nivå där politisk styrning inte bör finnas och ger lätt utrymme för eller
åtminstone misstanke om godtycke hos den myndighet som skulle besluta
om underställningen.

Vi delar inte föredragandens åsikter i fråga om besvärsnämnder utan
tycker tvärtom att det är en möjlighet som bör övervägas, inte minst med
tanke på alla tjänstetillsättningar. Vi menar också att det borde vara
möjligt att inrätta besvärsnämnd för flera ärendegrupper av någorlunda
ensartad karaktär och att detta bör övervägas under det fortsatta arbetet.

1 detta sammanhang vill vi emellertid peka på en annan utväg som enligt
vår uppfattning bör utredas. Möjligheten att gå till kungs när det gäller
högsta domstolen och regeringsrätten har redan begränsats. Förslaget
innebär att motsvarande åtgärd skall vidtas med den tredje slutinstansen,
nämligen regeringen. Den kan enligt förslaget i många fall åstadkommas
på så vis att som slutinstans insätts i stället för regeringen det närmast
behöriga centrala ämbetsverket (skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen
m. fl.). Den tanken bör i sig inte avvisas men i propositionen
förbigås i stort sett helt en aspekt av en sådan åtgärd, nämligen försvagningen
av den enskildes rättsskydd.

Det är nämligen en mycket allvarlig sak att den noggranna rättsprövningen
som nu sker i regeringskansliet av alla besvärsmål försvinner. I
regeringskansliet har expeditionschefen i varje departement ett särskilt
ansvar för att det beslut regeringen träffar i ett besvärsmål är rättsligen
oangripligt. Denna prövning blir möjlig genom att regeringskansliet har
tillgång till kvalificerad juridisk personal för uppgiften. Motsvarande garantier
för rättssäkerheten kan inte upprätthållas om det slutliga avgörandet
i alla administrativa besvärsmål kommer att vara utspritt på olika
centrala myndigheter, tillhopa kanske något hundratal. Dessa kan inte
rimligen var och en för sig ha tillgång till så många kvalificerade jurister
som krävs för att rättssäkerheten skall kunna garanteras den enskilde.

För den rättssökande allmänheten är en sådan försvagning av rättsskyddet,
inom hela den del av administrationen där domstolsprövning inte är
möjlig, inte godtagbar. Bristen blir kännbarare allteftersom den offentliga
sektorn ökar och allt fler beslut som berör den enskilde fattas av myndigheter
inom den administrativa sektorn. En förutsättning för reformens
genomförande är därför att något görs för att kompensera det bortfall av
rättsskydd som nedflyttningen av den slutliga prövningen av administrativa
besvärsärenden från regeringen framkallar.

När medborgarna berövas det rättsskydd som ligger i den noggranna
besvärsprövningen hos regeringen måste de få något annat i stället. I detta
sammanhang finns anledning att peka på ett förslag som i dagarna ingivits

Mot. 1983/84:2695

till regeringen av Medborgarrättsrörelsen. Det går i korthet ut på att den
enskilde inom den sektor av den offentliga verksamheten där i nuläget
något överklagande till domstol — allmän domstol eller förvaltningsdomstol
— inte är möjligt, skall få en sådan möjlighet, dock endast vad gäller
rättsfrågor. Om således den som fullföljt sin sak till ett ämbetsverk menar
att det beslut han fått från detta verk strider mot någon lagregel, eventuellt
mot någon av de regler i 2 kapitlet regeringsformen som handlar om
medborgerliga fri- och rättigheter, skall han genom något som kan kallas
rättsbesvär få gå till domstol för att få sin invändning om beslutets bristande
rättsenlighet prövad av denna. För att knyta an till svensk rättstradition
följer man i förslaget mönstret från kommunalbesvär. Den berörde enskilde
får således viss tid efter beslutets fattande överklaga detta till kammarrätt
eller hovrätt — alltefter vad beslutet gäller — med yrkande om att
beslutet skall undanröjas på grund av bristande rättsenlighet.

Ett institut av detta slag skulle inte innebära inrättandet av nya organ.
Möjligen kan belastningen på kammarrätter och hovrätter öka något men
en sådan smärre kostnadsökning kan inte undvikas om det genom en
reform uppkommande rättsskyddsbehovet skall tillgodoses på ett rimligt
sätt.

Förslaget löser samtidigt det akuta problemet som uppstått sedan Europarådsdomstolen
i sin dom av september 1982 i Sporrong—Lönnrothmålet
påtalat att Sverige icke ger sina medborgare tillgång till prövning
inför domstol av tvister mellan det allmänna och den enskilde avseende
”civila” rättigheter.

Enligt vår uppfattning bör således möjligheten att införa s. k. rättsbesvär
noga övervägas i en särskild utredning som bör arbeta parallellt med den
översyn av besvärsreglerna som skall ske inom regeringskansliet.

Med stöd av ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om utredning av möjligheten att införa s. k.
rättsbesvär i samband med avveckling av rätten till fullföljd till
regeringen i förvaltningsärenden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om riktlinjerna för en översyn av reglerna om
besvärsrätten hos regeringen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om skyldighet för regeringen att för riksdagen
redovisa av regeringen beslutade ändringar i besvärsordningen.

Stockholm den 28 mars 1984

KARIN AHRLAND (fp)

LARS ERNESTAM (fp)

r • :rv ?■

> ...

wf -• }. •• ■ ^

■ ' ■ ■ • •“

f:, . .. %

.fV

'•/r ..' '

• >; ' ;> • • ' >V-' ;

’ ■. V v ■

•s._

•X • •

> ■ ■ ■ • :

ät. !



	i -i

• ■>. • ' .-är- - ■

Liber Tryck Stockholm 1984