Mot. 1983/84:2694

12

Motion

1983/84:2694

Ulf Adelsohn m. fl.

Regeringens befattning med besvärsärenden (prop. 1983/84:120)

Rätten att gå till kungs fanns i Sverige redan på medeltiden. Under århundradena
har denna rätt förändrats i olika avseenden. Konungens personliga
prövning av ärendena har ersatts av regeringsbeslut som förberetts i regeringskansliet.
Mellan allmänheten och regeringen finns numera ett flertal
instanser som prövar anhängiggjorda besvär.

Trots starkt ändrade samhällsförhållanden har emellertid genomgående
rätten att få beslut prövade av regeringen, ”att gå till kungs”, bibehållits.
Det har ansetts viktigt att den politiskt ansvariga regeringen i sista hand får
ta ansvar för rättstillämpningen på viktiga områden. Tankar på inrättandet
av någon form av central besvärsnämnd har därför avvisats. Det har också
ansetts att prövningen i regeringskansliet har utgjort en viss garanti för att
ärendena beretts av tjänstemän med en god kompetens på de skilda fackområdena.

Slutligen har det ansetts viktigt att behålla flera besvärsnivåer för att
garantera grundläggande rättssäkerhetskrav.

Regeringens proposition 1983/84:120 vill beskära rätten att överklaga
beslut till regeringen. Huvudsyftet med förslaget anges vara att minska
arbetsbelastningen inom regeringskansliet. Härigenom kan arbetet där
koncentreras på andra typer av ärenden. Ett riksmärke är att regeringen i
görligaste mån skall befrias från besvärsärenden som inte kräver ett politiskt
ställningstagande. Ett arbete skall igångsättas med att systematiskt
begränsa möjligheterna att överklaga beslut till regeringen enligt de riktlinjer
som finns i propositionen. Varje fackdepartement skall på sitt område
svara för det fortsatta arbetet med att anpassa de tänkta nya besvärsreglerna
till propositionens riktlinjer.

Propositionen bygger på förslag från en arbetsgrupp bestående av ämbetsmän.
Förslaget har sålunda inte beretts av en parlamentarisk utredning.

Rätten att gå till kungs har länge varit en grundläggande princip när det
gäller besvärsfrågor. Även om denna rätt haft begränsningar kan dess
värde för rättssäkerhet och en enhetlig rättstillämpning inte underskattas.
Blotta vetskapen om att möjlighet till regeringsprövning förelegat har haft
stort värde och säkert medverkat till en omsorgsfull rättstillämpning på
lägre nivåer inom förvaltningen.

Rättssäkerhetsaspekterna måste tillmätas avgörande betydelse vid ett
ställningstagande till begränsningar i besvärsrätten. Vidare är det av stor
vikt att besvärsärenden av politisk karaktär i sista hand avgörs av det

Mot. 1983/84:2694

13

politiska organ sorn ytterst är ansvarigt inför riksdagen, nämligen regeringen.
Härigenom finns också en möjlighet för riksdagen att fullgöra sina
kontrollfunktioner visavi regeringen och i förekommande fall utkräva
parlamentariskt ansvar.

Frågan om förändringar i rätten att få ärenden avgjorda i sista hand hos
regeringen kan därför inte bedömas utifrån den arbetsbelastning som
regeringskansliet åsamkas. Även om en fortsatt ökning av antalet besvärsärenden
hos regeringen innebär praktiska problem får dessa inte tas till
intäkt för att göra drastiska begränsningar i rätten att gå till kungs.

I den rapport, Färre besvärsärenden hos regeringen (Ds Ju 1982:14),
som utgör underlag för propositionen pekas på olika exempel av besvärsärenden
av mindre betydelsefull karaktär där det anses orimligt att dessa
kan överklagas i flera led och slutligen avgöras av regeringen. En effekt av
en sådan ordning anges vara att handläggningstiderna blir onödigt långa.

Det kan finnas skäl att ta bort vissa mindre ärendegrupper från rätten att
överklaga till regeringen. Enligt vår mening bör i så fall konkreta förslag
i ärendet föreläggas riksdagen propositionsvägen. Riksdagen får sedan
bedöma varje ärendegrupp för sig med ledning av de skäl som redovisas.
Med en sådan ordning ges möjlighet till en noggrann prövning från fall till
fall.

Regeringen väljer emellertid i sin proposition en helt annan metod. Man
utgår från det generella önskemålet att få ned antalet besvärsärenden hos
regeringen bl. a. mot bakgrunden av den arbetsbelastning som de utgör för
regeringskansliet. Utifrån detta underställs riksdagen vissa riktlinjer för
hur besvärsrätten skall begränsas. Därefter åligger det varje fackdepartement
att fortsätta arbetet med begränsningarna på besvärsområdet och
utforma förslag på sina respektive områden.

Vi kan inte ansluta oss till denna arbetsordning. För moderata samlingspartiet
är kraven på rättssäkerhet och enhetlig rättstillämpning av avgörande
vikt. Dessa är viktigare än bekvämlighetsskäl på området. Vi kan därför
inte medverka till att generellt uttala oss för så långtgående inskränkningar
i besvärsrätten som regeringens proposition förordar.

Mot denna bakgrund yrkar vi avslag på regeringens proposition 1983/
84:120.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med konkreta förslag på områden
där ställningstagande direkt kan ske på grund av frågornas okomplicerade
beskaffenhet. Om så bedöms lämpligt kan därutöver en fullständig
genomgång göras av en parlamentarisk utredning med uppgift att
också lägga förslag till såväl principer som konkreta förslag på vilka
punkter en begränsning kan ske.

Med anledning av det anförda hemställer vi

att riksdagen beslutar att avslå proposition 1983/84:120 om regeringens
befattning med besvärsärenden.

Mot. 1983/84:2694

14

Stockholm den 28 mars 1984

ULF ADELSOHN (m)
LARS TOBISSON (m)

PER PETERSSON (m)
ANDERS BJÖRCK (m)
ROLF DAHLBERG (m)
ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

INGEGERD TROEDSSON (m)
CARL BILDT (m)

NILS CARLSHAMRE (m)
ROLF CLARKSON (m)
INGRID SUNDBERG (m)