Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1983/84:2690
Jan-Erik Wikström m. fl.

Kommunalekonomiska frågor inför år 1985 (prop. 1983/84:133)
Sammanfattning

Den snabba kommunala volymexpansionen under 1960- och 1970-talen
var enligt vår uppfattning en bidragande orsak till nuvarande samhällsekonomiska
obalans. Det är därför nödvändigt att nu begränsa kommunsektorns
tillväxt. Detta är också möjligt genom att den tidigare expansionen
skapat utrymme för och möjligheter till rationaliseringar och besparingar
inom den kommunala organisationen.

En minskning av statsbidragen till kommunerna är nödvändig både för
att åstadkomma den nödvändiga begränsningen av kommunernas expansion
och besparingar i statens utgifter.

Vi föreslår minskning av kommunsektorns inkomster med 4,5 miljarder
kronor från den 1 januari 1985. Slopandet av beskattningen av juridiska
personer innebär en indragning på ca 2 miljarder kronor. Därutöver föreslår
vi att en avgift på 0,45 % läggs på hela skatteunderlaget, vilket drar in
ca 2,6 miljarder kronor. Av dessa föreslår vi att ca 100 milj. kr. återgår till
särskilt utsatta kommuner och landsting.

Enligt de beräkningar som vi har gjort är en sådan minskning av kommunernas
inkomster förenlig med en begränsad volymexpansion av ungefär
den omfattning som den särskilda arbetsgruppen om kommunernas
ekonomi (KEA) beräknat vara nödvändig för att vid oförändrad standard
ta hänsyn till befolkningsförändringarna. Dessa beräkningar bygger på det
faktum att kommunsektorn förutses få ett relativt gynnsamt finansiellt läge
under de närmaste åren. Med den ekonomiska politik vi förordar kan
inflationstakten väntas bli lägre än vad regeringens politik innebär vilket
ytterligare förbättrar kommunernas situation.

Vi avvisar regeringens förslag om sänkning av grundgarantin inom
skatteutjämningssystemet, liksom den särskilda reduktionen med 70 kr.
per invånare för kommuner utanför utjämningssystemet.

Folkpartiet har i partimotionen om den ekonomiska politiken (motion
1983/84:2088) beskrivit den samhällsekonomiska utvecklingen och den
ekonomiska politiken i stort som är nödvändig för att på sikt uppnå balans
i vår ekonomi.

Den nyligen presenterade långtidsutredningen, som denna gång beskrivs
som en ”kravanalys”, ger enligt vår uppfattning stöd för den allmänna
inriktningen på den ekonomiska politiken som vi förordar. Det är med
andra ord nödvändigt med omfattande besparingar i de offentliga utgifterna
under de närmaste åren. Långtidsutredningen har gjort sina beräknin

Mot. 1983/84:2690

gar utifrån en besparingsvolym på 6 miljarder kronor i genomsnitt per år
under de närmaste åren. Enligt vår uppfattning måste en större del av detta
genomsnitt tas i nuvarande goda internationella konjunkturläge för att
undvika en omfattande ökning av arbetslösheten när konjunkturen vänder.
Vi har i vår ekonomiska motion föreslagit permanenta besparingar på
drygt 10 miljarder netto på helår räknat.

Regeringen har emellertid inte hittills vare sig genomfört eller föreslagit
annat än smärre åtgärder. I huvudsak tycks den socialdemokratiska strategin
gå ut på att de nödvändiga budgetförstärkningarna skall åstadkommas
genom skattehöjningar. Folkpartiet har tidigare (se t. ex. nämnda
motion) beskrivit vår syn på en sådan politik. Den är enligt vår uppfattning
felaktig. Skattehöjningar varken kan eller bör användas i detta syfte. Vi
säger därför konsekvent nej till skattehöjningsförslag, både små och stora.

1 stället föreslår vi besparingar i de offentliga utgifterna.

Bland de besparingsförslag vi tidigare lagt fram ingår en minskning av
statsbidragen till kommunsektorn med 4,5 miljarder kronor. Vi vidhåller
denna uppfattning.

I propositionen redovisas kalkylerna från K.EA som gäller åren 1985 och
1986. Det saknas emellertid någon samhällsekonomisk totalbild för dessa
år, i vilken en sådan kommunalekonomisk analys borde sättas in. Inte
heller finns någon sådan i den tidigare presenterade budgetpropositionen,
eftersom denna i huvudsak beskriver och diskuterar utvecklingen under
innevarande år 1984. Detta är anmärkningsvärt och innebär att regeringens
förslag för kommunsektorn hänger i luften. Det är möjligt att regeringen
avser presentera sin samhällsekonomiska analys av förutsättningarna
för den ekonomiska utvecklingen 1985 och 1986 i kompletteringspropositionen,
men det hade enligt vår uppfattning varit mer tillfredsställande om
detta kunde ha gjorts i den nu aktuella propositionen.

KEA:s analys kallas för schablonmässiga räkneexempel och sägs vara
”inte avstämda mot utvecklingen inom andra sektorer av ekonomin”.
Riksdagen får därigenom ett bristfälligt underlag för att fatta beslut, något
som vi tidigare påpekat blivit allt vanligare under det socialdemokratiska
regeringsinnehavet.

Vissa siffror över den historiska expansionen inom kommunsektorn
redovisas. Under 1970-talet var ökningen av den kommunala konsumtionen
i genomsnitt ca 4 % per år. Under de första åren av 1980-talet minskade
den successivt till ett genomsnitt på ca 2Vi % per år, och för innevarande år
beräknas den uppgå till ca 1,4 %. Kommunernas planer för 1985 och 1986
tyder på att konsumtionsökningen ytterligare sjunker till ca 1 % per år.
(Alla siffror är exkl. sysselsättningsskapande åtgärder.)

Vi anser att två slutsatser kan dras av denna faktiska utveckling. För det
första är det uppenbart att de åtgärder som de borgerliga regeringarna
vidtog för att begränsa den kommunala expansionen var effektiva. För det
andra är det lika uppenbart att socialdemokraterna nu inser att dessa

Mot. 1983/84:2690

åtgärder var riktiga. Den politik som den dåvarande socialdemokratiska
oppositionen drev, nämligen en kommunal expansion på 2 %, har inte
realiserats i regeringsställning.

I den nu aktuella propositionen talas det tvärtom om att det är nödvändigt
”att ytterligare åtgärder vidtas för att begränsa den automatiska utgiftsökningen
för staten som annars tenderar att uppkomma” i fråga om
de statliga transfereringarna till kommunsektorn. Det medges nu också
klart att regeringens tidigare förslag om statsbidragen till barnomsorgen
och social hemhjälp innebar begränsningar i dessa statsbidrag. ”Den automatiska
ökningen av bl. a. statsbidragen till barnomsorg och social hemhjälp
har år 1984 begränsats genom att uppräkningen knutits an till regeringens
inflationsmål för detta år.” (s. 8.) Detta innebär att regeringen nu
själv medger att ett av de fyra ”heliga” vallöftena har brutits.

KEA:s reala kalkyler redovisas i några tabeller. De krav som befolkningsförändringarna
medför leder till behov av en volymökning för kommunsektorn
totalt på 0,2 % per år 1985 och 1986, under förutsättning av
oförändrad standard på den kommunala verksamheten. Det är framför allt
minskningen av antalet barn i skolåldern och ökningen av antalet pensionärer
över 75 år som får denna effekt. Det innebär i sin tur att det är
äldreomsorgen och vissa delar av sjukvården som måste öka, medan
kostnaderna för grund- och gymnasieskolan sjunker. Befolkningsförändringarna
leder därmed till en mindre volymminskning för primärkommunerna
medan landstingens utveckling innebär en volymökning på ca 0,8 %
per år. För kommunsektorn totalt rör det sig omen smärre ökning, på 0,2 %
per år.

Kommunernas resp. landstingens planer ligger enligt KEA något högre.
För primärkommunerna planeras en volymökning på ca Zi % per år, medan
landstingens planer indikerar en volymökning på ca 1 %.

Den sysselsättningsutveckling som dessa planer innebär är enligt KEA
måttlig. Primärkommunerna kan beräknas förändra sin sysselsättning med
mellan —3 000 personer och -t-3 000 personer per år, medan landstingen
ökar sin med mellan 3 000 och 6 000 personer per år. Totalt redovisas
således en sysselsättningsförändring på mellan 0 och 9 000 personer per år.
Detta kontrasterar högst avsevärt från den utveckling som socialdemokraterna
för några år sedan — i oppositionsställning — ansåg nödvändig.

Vi vill understryka osäkerheten i de siffror som KEA redovisar. Utvecklingen
av den genomsnittliga arbetstiden kommer att spela stor roll för vad
som faktiskt händer. Regeringen för inget resonemang om detta, vilket vi
anser vara en brist. Man kan emellertid notera att den genomsnittliga
arbetstiden f. n. tenderar att öka snarare än minska, i motsats till vad som
skedde under 1970-talet. Om denna utveckling fortgår kommer sysselsättningsökningen
i antalet personer räknat att bli mera blygsam än vad
siffrorna ovan indikerar.

Regeringen ger i propositionen vissa beräkningar över betydelsen av

Mot. 1983/84:2690

pris- och kostnadsutvecklingen för kommunsektorns finansiella läge. Slutsatsen
är densamma som vi tidigare framfört, nämligen att en låg inflationstakt
kraftigt underlättar kommunernas planering. Det är anmärkningsvärt
att regeringen inte av detta drar den för oss naturliga slutsatsen,
nämligen att den statliga budgetpolitiken och ekonomiska politiken i stort
måste inriktas på att med konkreta åtgärder ytterligare dämpa inflationsutvecklingen.
Det beräknade budgetunderskottet för nästa budgetår är
enligt vår uppfattning inte förenligt med en så låg prisutveckling som vi
anser nödvändig. De nyligen slutna avtalen på arbetsmarknaden torde
ytterligare understryka behovet av en stram budgetpolitik om inte priserna
i Sverige även fortsättningsvis skall öka långt mer än i vår omvärld.

De konkreta förslagen i propositionen

Regeringen föreslår att skatteutjämningsbidraget till kommuner och
landsting minskar. Grundgarantin föreslås minskas med 1 procentenhet,
och likaså minskas de spärregler som finns i systemet. Enligt regeringens
beräkningar innebär detta en besparing för staten på 700 milj. kr. för 1985,
och alltså en lika stor indragning från kommunsektorn. 1 praktiken ökar
skatteutjämningsbidragen med 300 milj. kr. i stället för med 1 miljard
kronor vilket de skulle göra med nuvarande regelsystem.

Därtill föreslår regeringen att den kommunala beskattningen av de
juridiska personerna avskaffas. Detta sägs motsvara en minskning av
kommunernas inkomster med ca 2 miljarder kronor. Av detta belopp är ca
430 milj. kr. att hänföra till att basen för skatteutjämningssystemet minskar
genom att beskattningen av juridiska personer slopas.

Regeringen föreslår att kommunerna kompenseras för ovan nämnda
minskning av inkomsterna på ett sätt som delvis tar hänsyn till de faktiska
inkomsterna i olika kommuner från juridiska personer. Kompensationen
grundar sig på resp. kommuns genomsnittliga inkomster från juridiska
personer under åren 1980— 1984, vilket i praktiken innebär att kompensationen
utgår med mindre belopp än vad behållen beskattningsrätt skulle
innebära. Detta beror på att bolagens vinster, dvs. basen för beskattningen,
under dessa år successivt stigit. Det föreslagna kompensationssystemet
innebär således i praktiken en viss indragning av kommunernas skatteinkomster.
Förslaget gäller också enbart kompensation för förskottet, medan
frågan om kompensation för slutavräkningen inte behandlas i propositionen.

Dessutom föreslås i propositionen en reduktion av kompensationen
enbart för de kommuner som ligger utanför skatteutjämningssystemet.
Denna reduktion föreslås ske med 70 kr. per invånare, vilket beräknas
uppgå till totalt ca 200 milj. kr. Detta förslag gäller enbart primärkommunerna,
eftersom det bara är dessa som f. n. har någon beskattningsrätt för
juridiska personer. Den praktiska innebörden av förslaget är att Stock

Mot. 1983/84:2690

holms läns landsting, som ligger utanför skatteutjämningssystemet och
därför inte får någon minskning av grundgarantin, får en något gynnsammare
behandling.

Den totala indragningen av finansiella medel för kommunsektorn blir
därmed ca 900 milj. kr.

Det aviseras att dessa medel, eller i varje fall en del av dem, senare
kommer att användas för sysselsättningsskapande åtgärder. Något förslag
presenteras emellertid inte nu, utan det kommer i kompletteringspropositionen.

Folkpartiets förslag

Regeringens förslag i fråga om kommunsektorns finansiella utrymme
anses uppenbarligen medge en volymexpansion på ca 1 % under de närmaste
åren. Folkpartiet har ovan, liksom i vår partimotion om den ekonomiska
politiken, redovisat sin syn på hur stor kommunal volymexpansion
som är förenlig med successiv återgång till ekonomisk balans i Sverige.

Vi föreslår således nedan en indragning av kommunernas finansiella
medel som enligt våra beräkningar medger just så stor volymexpansion
som KEA:s beräkningar om befolkningsförändringarnas effekter vid oförändrad
standard innebär.

En kommunal volymökning på ca 0,2 % är enligt våra bedömningar
förenlig med en minskning av statsbidragen till kommunerna på ca 4,5
miljarder kronor.

Den metod för detta som vi förespråkar är densamma som vi tidigare
anvisat. Den innebär att en avgift läggs på hela kommunsektorns skatteunderlag.
Indragningen slår därmed lika för alla kommuner och landsting,
vilket vi anser vara en stor fördel. Med denna metod kan på sikt det
kommunala skatteutjämningssystemet göras om till ett inomkommunalt
utjämningssystem, efter modell från systemet för de kyrkliga kommunerna.
Inkomsterna från avgiften bör således gå till staten och användas för
de skatteutjämningsbidrag som utbetalas på grundval av skillnader i skattekraft
på grund av olika befolkningsstruktur m. m.

Vi accepterar att kommunernas beskattning av juridiska personer avskaffas.
Samtidigt måste man konstatera att även detta kontrasterar skarpt
mot socialdemokraternas kritik mot de borgerliga regeringarnas början på
denna väg. Det talades då om ”stöld och konfiskation” på grund av förslag
som socialdemokraterna nu fullföljer.

Avskaffandet av kommunernas beskattning av juridiska personer drabbar
direkt enbart primärkommunerna, eftersom landstingens bolagsbeskattning
redan har slopats. Indirekt drabbas även alla landsting utom
Stockholms läns landsting genom att basen i skatteutjämningssystemet
minskar. Enligt regeringens betalningar är den totala indragningen ca 2

Mot. 1983/84:2690

miljarder kronor, varav ca 430 milj. kronor hänför sig till sänkt bas i
utjämningssystemet.

Vi accepterar dessa förändringar. Eftersom den totala nödvändiga
minskningen av statsbidragen till kommunsektorn enligt vår uppfattning
uppgår till ca 4,5 milj. kr. föreslår vi inte någon kompensation för den
slopade beskattningsrätten av juridiska personer. De kalkyler över volymutvecklingen
hos primärkommunerna resp. landstingen som KEA gjort
innebär också att en större indragning från primärkommunerna än från
landstingen är motiverad. Detta överensstämmer också med den prioritering
av äldreomsorg och sjukvård som vi gör.

Vi föreslår därutöver en minskning av statsbidragen till kommunerna på
netto 2,5 milj. kr. Detta bör ske genom att en avgift på 0,45 % läggs på hela
skatteunderlaget. En sådan avgift inbringar drygt 2,6 milj. kr., varav ca 100
milj. kr. bör återgå till speciellt utsatta kommuner och landsting.

Våra förslag i detta avseende innebär att vi avvisar regeringens förslag
om minskning av grundgarantin inom skatteutjämningssystemet. Likaså
avvisar vi indragningen av 70 kr. per invånare från de primärkommuner
som ligger utanför skatteutjämningssystemet.

Enhetliga redovisningsprinciper

En enig riksdag gav förra året regeringen i uppdrag att på lämpliga sätt
undersöka möjligheterna att införa enhetligare redovisningsregler för
kommunerna. Finansministern säger sig dela uppfattningen att en större
enhetlighet är önskvärd.

Regeringen har emellertid inte själv tagit något initiativ för att åstadkomma
några förändringar gentemot dagens situation. Finansministern
nöjer sig med att hänvisa till ett utvecklingsprojekt som Svenska kommunförbundet
och Landstingsförbundet nyligen gemensamt påbörjat. Det sägs
att denna översyn ”kan komma” att utmynna i ett förslag som ”torde”
föreligga under år 1985. Först därefter kan således ett eventuellt genomförande
påbörjas.

Vi vill för vår del understryka behovet av att så snabbt som möjligt
åstadkomma mera enhetliga redovisningsprinciper inom kommunsektorn.
Det skulle göra det avsevärt mycket lättare att göra användbara jämförelser
mellan de olika kommunerna och landstingen. Vi anser att sådana
jämförelser skulle kraftigt underlätta för kommunerna att Finna de områden
inom sin verksamhet där rationaliseringsmöjligheter kan föreligga,
t. ex. därför att den egna kommunens kostnader kraftigt överstiger kostnaderna
i andra liknande kommuner.

Vi anser att regeringen i sina överläggningar med kommunförbunden
måste påtala vikten av att det påbörjade utvecklingsarbetet snarast når
resultat.

Mot. 1983/84:2690

De kommunala taxorna

Enligt vår uppfattning måste kommunerna framöver använda taxor och
avgifter mera aktivt som styrmedel i sin verksamhet. Regeringens inställning
förefaller av vad föredraganden anför att döma vara mera ambivalent,
så till vida att han dels talar om en mera aktiv kommunal avgiftspolitik,
dels talar om statsmakternas intentioner och ”strikt tillämpning av en
centralt fastställd princip”.

Det sägs i propositionen att stat—kommun-beredningen har fått i uppdrag
att kartlägga och analysera olika administrativa och institutionella
hinder för en mer aktiv kommunal avgiftspolitik. Vi anser att detta arbete
måste bedrivas med skyndsamhet och utifrån ett klart ställningstagande
från riksdagen att en vidare användning av taxor och avgifter inom flera
områden än f. n. är önskvärt. Detta bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i lagen
(1979:362) om skatteutjämningsbidrag,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utformning av ett
avgiftssystem för finansiering av det kommunala skatteutjämningssystemet
enligt vad som anförs i motionen,

3. att riksdagen med anledning av propositionens hemställan under
punkterna 4, 5 och 6 som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförs,

4. att riksdagen avslår förslaget om förslagsanslag på 900 000 000
kr. till Bidrag till kommunerna med anledning av avskaffandet
av kommunala företagsbeskattningen för budgetåret 1984/85,

5. att riksdagen till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.
för budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av
9 871 000 000 kr.

Stockholm den 27 mars 1984
JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)

JÖRGEN ULLENHAG (fp) KERSTIN EKMAN (fp)

KARL ERIK ERIKSSON (fp) BJÖRN MOLIN (fp)








.£■> - '

■. -V

i-i r

V:: i- :•

■A&

Liber Tryck Stockholm 1984