Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1983/84:2687

Lars Werner m. fl.

Kommunalekonomiska frågor inför år 1985 (prop. 1983/84:133)

Under det senaste årtiondets försämrade ekonomiska tillväxtbetingelser
har kapitalet och högerkrafterna bedrivit en alltmer aggressiv politik mot
de arbetandes förhållanden. Människornas villkor har högervridits. Inkomstskillnaderna
har förstorats. Förmögenhetsfördelningen har kraftigt
polariserats. Reallönerna har pressats ned för de många. Deras sociala
service har inte bara upphört att utvecklas utan har på många områden
direkt försämrats. Arbetslösheten är för ett på sikt växande antal en bitter
realitet eller ett skrämmande hot.

Ett avgörande led i högerkrafternas offensiv är deras kampanj mot den
offentliga sektorn för ökad privatisering. Genom att uppförstora problemen
med den offentliga sektorns underskott söker högerkrafterna här
driva igenom en politik för ytterligare ökade sociala klyftor. Om storkapitalisternas
vinster ökar och den offentliga sektorns sociala delar och
folkets levnadsstandard försämras då får ”vi” det bättre, säger högeragitationen,
och låtsas att detta ”vi” skulle vara hela landet, när det i själva
verket är dess överklass som avses.

När en regering ur arbetarrörelsen kopierar stora delar av denna högerpropaganda
och högerpolitik ges intrycket att överklassens klasspolitik
äger nationell allmängiltighet. Detta leder till en ytterligare högervridning
av samhällets förhållanden.

Den kommunala sektorn har ansvaret för många viktiga uppgifter som
griper direkt in i människornas liv. Barnomsorg, skola, äldreomsorg, fritidsaktiviteter
och sjukvård, vatten, avlopp, kultur, social trygghet och
bostadsförsörjning — inom alla dessa områden ställs avgörande uppgifter
på den kommunala sektorn. Mest beroende av en fungerande kommunal
verksamhet är de sämst avlönade och de mest utsatta grupperna. Överklassen
har bättre råd och mera kontakter att utnyttja de ”privata” eller
kommersiella alternativen. Nedskärningar eller dämpad utveckling av den
kommunala sektorn slår därför klassmässigt mot de svagare i samhället.
De ekonomiskt starka har intresse av mera privatisering både som spekulationsobjekt,
som ideologisk vägröjare för deras borgerliga ideal och för
att deras kontakter och ekonomiska överlägsenhet också där kan ge ökade
förturer och privilegier.

1 * * Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 2685 - 2690

Mot. 1983/84:2687

Det förekommer en stark segregation i Sverige mellan olika kommuner.
Trots vissa insatser för att mildra dessa skillnader växer de. Nedskärningspolitik
gentemot den kommunala sektorn i dess helhet innebär att situationen
förvärras särskilt i de kommuner som redan har stora problem, antingen
detta är glesbygdskommuner, kommuner som i närheten av storstäder
tvingats till en kraftig expansion eller det är direkta storstadskommuner —
som t. ex. Göteborg och Malmö — där den ekonomiska krisen slagit
särskilt hårt.

III

När det socialdemokratiska partiet befann sig i opposition kritiserade
man skarpt de borgerliga partiernas angrepp på den kommunala sektorns
utveckling. Indragningen av kommunernas beskattningsrätt på juridiska
personer betecknades söm ”konfiskation”. Man sade sig arbeta för en
kommunal expansion om 2 % om året.

I regeringsställning har man övergivit denna kritik och denna målsättning.
Under 1983 begränsades den kommunala expansionen till 1,4 %, inte
minst tack vare regeringspolitiken. Den kommunala beskattningsrätten på
juridiska personer har inte återställts.

Man har motiverat denna politik med det ekonomiska läget. Nu påstår
regeringen att ”en återhämtning är på väg” i svensk ekonomi, men skärper
samtidigt sin nedskärningspolitik mot den kommunala sektorn.

Man gör detta med hänvisning dels till det statliga budgetunderskottet,
men också märkligt nog med den påstådda ambitionen att skapa resurser
för att minska arbetslösheten. Inom den kommunala verksamheten finns
eftersatta behov och möjligheter till en ökad sysselsättning, som dessutom
kan ske snabbt. Kommunal expansion måste ses som ett viktigt led i
kampen mot arbetslösheten — och arbetslösheten är ett avgörande problem
i den svenska ekonomin. Att som regeringen föreslå att kommunernas
utveckling skall fortsätta att strypas åt för att skapa utrymme för ökad
sysselsättning är därför direkt självmotsägande. Regeringens proposition
om den kommunala ekonomin strider mot kampen mot arbetslösheten.

Saken har också en djupgående ideologisk sida med allvarliga följder
för folkets levnadsförhållanden. Kommunernas ekonomi ser ut att vara
någorlunda — men detta är främst ett resultat av ofta hårdhänta nedskärningar.
Detta leder till försämrad service, längre köer, sänkt standard för
folket och många gånger försämrad effektivitet. Detta skapar utrymme för
krav på privatkapitalistiska lösningar, vilka i sin tur — såsom visats —
leder till ökade sociala skillnader.

Förvisso krävs förändringar i offentlig verksamhet och också i kommunal
verksamhet: mera demokrati, mindre byråkrati och en kamp mot
förmynderi. Det krävs också kamp mot ojämlika förhållanden på de
offentliga arbetsplatserna, men inga av dessa mål uppnås genom en politik

Mot. 1983/84:2687

som banar väg för privatkapitalistisk kommersialisering av viktiga samhällsuppgifter.

I proposition 1983/84:133 om kommunalekonomiska frågor inför 1985
ställer regeringen förslag och gör uttalanden som strider mot en sådan
utveckling av den kommunala ekonomin att den kommunala sektorn kan
fullfölja och utveckla sina verksamheter.

Regeringen förordar nu inte bara en fortsatt konfiskering av en stor del
av den kommunala beskattningsrätten på juridiska personer utan att denna
beskattningsrätt helt slopas. Den återstående del man nu slopar skall
kommunerna i huvudsak kompenseras för denna gång — men likväl är
förslaget i denna del en fortsatt strypning av den kommunala sektorns
expansiva möjligheter.

Det finns naturligtvis vissa problem med den kommunala beskattningen
av juridiska personer därför att den betyder mycket för vissa kommuner —
i synnerhet kommuner med många företags huvudkontor. Men det betyder
ju också att dessa kommuner (eller landstingskommuner) drabbas särskilt
hårt av slopandet. Problem finns också av en annan natur: företagen kan
välja att lokalisera sin verksamhet av skatteskäl — vilket särskilt missgynnar
kommuner som tvingas upprätthålla sin verksamhet med förhållandevis
höga skattesatser, detta ofta på grund av att befolkningen har låga
inkomster eller att andra ogynnsamma förhållanden råder. Detta motiverar
att själva uttaxeringen av den kommunala skatten på juridiska personer
bör genomföras till en och samma skattesats, den för riket genomsnittliga
kommunalskatten. Därigenom verkar skatten ”konkurrensneutralt”.
Emellertid bör hela den summa som tas in i kommunal skatt från juridiska
personer återföras till den kommunala sektorn. Man kan diskutera hur
detta återförande skall ske.

En del — omkring hälften — bör gå till de kommuner i vilka beskattningsobjekten
har sin verksamhet enär företagens verksamhet ofta åsamkar
kommunerna infrastrukturella utgifter. Det handlar ju också om inkomster
som huvudsakligen skapats på orten. En andra hälft bör föras över
till de mest utsatta kommunerna, för att bidra till en utjämning mellan
kommunerna. En särskild utredning bör snabbt tillsättas som ger ett konkret
lagförslag i denna riktning.

Regeringen vill också minska på grundgarantin i skatteutjämningssystemet.
Också detta är ett led i en nedskärningsfilosofi som inte kan accepteras.
Förslaget är ju dessutom ägnat att skärpa skillnaderna mellan kommunerna.

Medan regeringen vanligtvis brukar åberopa pågående utredningar för
att avvisa förslag om förändringar, går man här på den motsatta vägen.
Utan att avvakta förslag från skatteutjämningskommittén föreslås att

Mot. 1983/84:2687

grundgarantin i skatteutjämningssystemet skall minska med en procentenhet
för både kommuner och landsting. Vi motsätter oss detta förslag.

I propositionen gör regeringen vissa allmänna uttalanden om utveckling
av den kommunala ekonomin och av den kommunala taxepolitiken.

Av det föregående framgår att vi står för en helt annan hållning när det
gäller att skapa BETINGELSER för kommunal verksamhet än vad regeringen
gör. Detta medför givetvis förutsättningar för en helt annan utveckling.

När det gäller taxepolitiken är regeringens hållning mycket passiv. Den
konstaterar bara att den s. k. självkostnadsprincipen bör gälla. Men tendenserna
nu är att man i många kommuner alltmer uttalat bedriver en
taxepolitik som skärper sociala skillnader eller som försvårar t. ex. viktiga
kulturpolitiska mål. Denna inkomstfördelningsmässigt regressivt verkande
taxepolitik måste bekämpas och om detta borde den centrala statsmakten
ha en vägledande mening.

Våra förslag innebär att den kommunala sektorn från årsskiftet 1984/85
förstärks med 7,2 miljarder kronor, vilket för budgegåret 1984/85 kommer
att påvereka statsbudgeten med 3,6 miljarder kronor.

När vi i samband med regeringens kompletteringsproposition tar upp
den ekonomiska politiken återkommer vi till finansieringen av våra förslag.

Med hänvisning till ovanstående föreslås

1. att riksdagen beslutar att med avslag på vad som därom anförs
och föreslås i propositionen godkänna vad som i motionen
anförs om den kommunala beskattningsrätten av juridiska personer
och hos regeringen hemställa om nytt förslag i enlighet
därmed,

2. att riksdagen beslutar att avslå förslaget i propositionen till
ändring av lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag,

3. att riksdagen beslutar att med anledning av regeringens yttrande
om den kommunal-ekonomiska utvecklingen uttala vad som
därom anförs i motionen,

4. att riksdagen beslutar att med anledning av regeringens yttrande
om de kommunala taxorna uttala vad som därom sägs i motionen.

Stockholm den 27 mars 1984

LARS WERNER (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)