10

Motion

1983/84:2655

Martin Olsson

Förenkling av myndigheternas föreskrifter, anvisningar och råd
(prop. 1983/84:119)

I regeringens proposition 1983/84:119 förordas en rad åtgärder angående
förenkling av myndigheternas föreskrifter och råd. I anledning av
denna proposition vill jag ta upp frågan om vikten av att myndigheternas
föreskrifter och handledningar etc. verkligen återspeglar de beslut och
uttalanden riksdagen gjort vid ärendets avgörande. Det är nämligen av
avgörande betydelse att riksdagens beslut, inte bara i fråga om lagtext och
anslagsbelopp, utan även vad gäller motiveringar för besluten kommer till
vederbörande handläggande myndigheters kännedom genom av centrala
myndigheter utfärdade anvisningar o. d. Det räcker inte med att motiveringar
i propositionen i de fall riksdagen genom utskottsbetänkandet vidgat
eller förändrat motiveringarna för exempelvis en lagregels tillämpning
och handläggning av berörda frågor. I samband med behandlingen av
proposition 1983/84:119 bör riksdagen enligt min mening göra ett uttalande
om vikten av att innebörden av riksdagens beslut kommer fram i
myndigheters föreskrifter, anvisningar och råd.

Som motivering till denna hemställan vill jag som exempel ta ett fall som
jag själv tagit upp i riksdagen i form av fråga till justitieministern. Exemplet
skall inte ses som kritik mot ett speciellt ämbetsverk utan som ett
återgivande av fakta utan att forska i varför en myndighet — i detta fall
domstolsverket — utfärdat en handledning utan att invänta att ta hänsyn
till riksdagens uttalande.

Våren 1983 beslöt riksdagen på lagutskottets förslag (LU 1982/83:30) att
bifalla regeringens förslag i proposition 1982/83:84 om undantag från
lagfartskravet beträffande vissa äldre förvärv.

Lagändringen ger främst staten, kyrkan och kommunerna möjlighet att
försälja egendom som de av ålder innehaft utan att ha lagfart på densamma.
Bl. a. är stora delar av domänverkets fastighetsinnehav i Norrland
sådan egendom.

På grund av det senare berör förslaget till lagändring samiska intressen.
Under utarbetandet av propositionen hade dock inga kontakter tagits med
samiska organisationer utan endast med myndigheter som hade positivt
intresse av införande av lagändringen.

Med hänsyn härtill beslöt lagutskottet att remittera propositionen och en
i anledning av den väckt motion till Svenska samernas riksförbund (SSR),
som avstyrkte att lagförslaget skulle tillämpas inom samiska områden.

Mot. 1983/84:2655

11

Lagutskottet hemställde dock att riksdagen skulle anta den föreslagna
lagändringen. I betänkandet framhöll lagutskottet angelägenheten av att
det sker en noggrann prövning av inskrivningsdomaren innan undantagsregeln
tillämpas. Vad gäller mark inom sameallmänning framhöll lagutskottet
att skattefjällsmålet gällde rättsläget beträffande fjällområden
inom Jämtlands län och att utgången av detta mål inte utesluter möjligheten
att samerna kan ha äganderätt till delar av sameallmänningen i andra
län.

Med hänsyn härtill anförde lagutskottet ”att det får ankomma på inskrivningsdomaren
att iaktta särskild försiktighet vid prövning av om
undantagsregeln skall kunna tillämpas i fråga om inskrivningsåtgärder på
sådana områden av sameallmänningarna där äganderättsfrågan inte prövats”.

Det var mot denna bakgrund synnerligen anmärkningsvärt att det i
domstolsverkets ”Handbok för inskrivningsmyndighet” endast redogjordes
för propositionens motiveringar medan skrivningarna i utskottsbetänkandet
— som ju innehöll riksdagsbeslutet — inte omnämndes med ett
enda ord, bortsett från att utskottsbetänkandets nummer angavs inom
parentes. Avsnittet i handboken utfärdades redan den 15 mars 1983, medan
lagutskottet justerade sitt betänkande först den 24 mars 1983 och
riksdagsbeslut fattades först under april månad. Det kan tilläggas att
specialmotiveringen i propositionen ordagrant återgavs i handboken.

Verkets information utfärdades alltså 9 dagar innan utskottsbetänkande!
justerades och långt före riksdagsbeslutet och saknade uppgifter om
riksdagens motivering och skrivning angående tillämpningen av lagändringen
och handläggningen av dessa inskrivningsärenden. Svenska samernas
riksförbund (SSR) råkade uppmärksamma att riksdagens uttalande
inte kommit att anges i handboken. SSR skrev därför den 10 juni 1983 till
inskrivningsmyndigheterna inom de samiska områdena och påpekade
vilka uttalanden lagutskottet — och därmed riksdag — gjort. En kopia av
skrivelsen överlämnades till domstolsverket, som i skrivelse den 21 december
1983 till SSR dock meddelade att verket inte avsåg att lämna någon
ytterligare information i ärendet och inte heller i övrigt vidta någon åtgärd
i anledning av SSR:s skrivelse.

Den 23 januari 1984 tog SSR på nytt upp frågan i en skrivelse till
domstolsverket. I skrivelsen bemöttes verkets påstående att det i handboken
lämnats en redogörelse för bl. a. förarbeten till lagändringen.

Den 13 februari ställde jag i riksdagen en fråga till justitieministern där
jag kortfattat redovisade vad jag nu angett i denna motion samt frågade
vilka åtgärder justitieministern avsåg att vidta för att berörda myndigheter
— inskrivningsmyndigheterna — skulle få kännedom om riksdagsbeslutet
gällande lagens tillämpning och handläggning av berörda inskrivningsärenden.

Nu visade det sig att domstolsverket ändrat inställning — kanske på

Mot. 1983/84:2655

12

grund av att frågan tagits upp i riksdagen. Den 7 mars skrev nämligen
domstolsverket till SSR och meddelade att man vid nästa ändring av
handboken skulle införa ett särskilt stycke där lagutskottets uttalande
skulle refereras. 1 sitt svar till mig påföljande dag, alltså den 8 mars, kunde
därför justitieministern meddela ”att man inom verket har för avsikt att
komplettera handboken med de uppgifter som Martin Olsson efterlyser”.

Detta är alltså eli exempel på att myndigheter helt kan bortse från
riksdagsuttalanden när de utfärdar anvisningar om hur — i detta fall — en
lag skall tillämpas. Det är även ett exempel på att det inte alltid räcker med
ett påpekande om att rättelse bör göras. 1 detta fall behövdes två skrivelser
och förmodligen en fråga i riksdagen.

Det kanske är mer en tillfällighet att sådana här brister i handledningar
uppmärksammas. Därför vågar man inte tro att detta skulle vara något
enastående exempel. Kanske är det tyvärr ett exempel bland många.

Med hänsyn till att sådana här brister kan uppstå finner jag det angeläget
att riksdagen genom ett tillkännagivande till regeringen uttalar vikten
av att regeringen för myndigheterna påpekar nödvändigheten av att de vid
utfärdande av föreskrifter och råd verkligen eftersträvar att redovisa riksdagens
beslut och inte endast propositionernas innehåll.

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om nödvändigheten av att myndigheternas
föreskrifter och råd verkligen överensstämmer med riksdagens
beslut och uttalanden.

Stockholm den 22 mars 1984

MARTIN OLSSON (c)