Mot. 1983/84
2653-2656
Motion
1983/84:2653
Gunnar Biörck i Värmdö
Förenkling av myndigheternas föreskrifter, anvisningar och råd
(prop. 1983/84:119)
Regeringens proposition 1983/84:119 om förenkling av myndigheters
föreskrifter, anvisningar och råd kommer inte en dag för tidigt. 1 allt
väsentligt är den värd ett positivt mottagande. Eftersom flera omständigheter
gjort att jag kommit att engagera mig inom detta område, särskilt då
medborgarnas hjälplöshet mot tilltagsna och hjärtlösa myndigheter, dristar
jag mig att kommentera propositionen tämligen utförligt.
1. Beträffande förslaget till lag (s. 2) förefaller det tyvärr beklagligt att
det ägg som hönan värpt under de därpå följande 26 sidorna ter sig ganska
oansenligt, ja, så oansenligt att kanske alltför få av dem saken berör
kommer att märka och förstå skillnaden mot vad som nu gäller. Det torde
därför komma att erfordras en utförlig bruksanvisning (se prop. s. 17) till
dem det vederbör, i form av en koncentration av texten på s. 3—28. Den
bör för säkerhets skull korrekturläsas av justitieministern själv, så att inte
någon trollar bort hans goda föresatser.
2. (s. 3) Det är glädjande att konstatera att justitieministern inser risken
med ramlagar. Man kan kanske hoppas att han i fortsättningen ser till att
inga nya sådana tillkommer och att befintliga sådana överarbetas och ges
erforderlig konkretion — exempelvis den alldeles värdelösa hälso- och
sjukvårdslagen.
3. (s. 5) Förhoppningsvis antar riksdagen helt eller delvis justitieministerns
förslag och bör i så fall ta fasta på justitieministerns löfte att återkomma
med förslag om vilka kompletterande föreskrifter regeringen bör bemyndigas
att besluta om.
4. (s. 6) Riksdagen bör observera vad justitieministern här säger om att
anvisningarna till kommunalskattelagen (1928:370) ”har lags karaktär”. I
så fall finns det skäl att riksdagen noga överväger om förändringar härutinnan
skall göras av riksdagen, eftersom det är riksdagen som stiftar lag
här i landet. Detta bör ske omgående (se s. 16!).
5. (s. 7 — 8) Jag kan tyvärr inte dela justitieministerns här förfäktade
uppfattning att myndigheter får besluta anvisningar utan något uttryckligt
bemyndigande bara därför att man hoppat över skaklarna i samband med
uttalanden under förarbetena till konsumentkreditlagen (1977:981).
6. (s. 8 — 9) Katalogarian över ”problem med den nuvarande ordningen”
är underbar i sin uppriktiga självkritik. Den skulle kunna införas i
lagboken som pendang till domarreglerna och utdelas som obligatorisk
1 Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 2653- 2656
Mot. 1983/84:2653
2
läsning för alla myndighetspersoner i landet. Själv borde justitieministern
tilldelas guldmedaljen för berömliga gärningar i 8:e storleken.
7. (s. 9) Begränsningskungörelsen bör hållas vid makt, men inte kunna
användas av Landstingsförbundet för att sabotera av riksdagen fattade
beslut. Översynsförordningen borde däremot skärpas.
8. (s. 10) Lagboken omfattar 3 000 sidor, delvis med fin stil. Till detta
fogas 3 000 sidor årligen (!) i SFS och 9 000 sidor i av ”myndigheterna”
utgivna författningar (3 500 stycken). Summa summarum blir detta 15 000
sidor per år för den stackars ”allmänheten”. Börjar någon möjligen nu inse
hur barockt det här samhället har utvecklats?
Samtidigt bygger rättskipningen på principen att ”okunnighet om lagen
friar ej från straff’. Sanningen är att ingen längre kan lagen. Förr kunde
folk i alla fall Tio Guds Bud (vilket kontrollerades vid husförhör), men
med den nutida skolundervisningen är det väl si och så även med detta.
1734 års lag, vilken för mig fortfarande framstår som ett eftersträvansvärt
föredöme (se min motion 1983/84:392), omfattande 260 sidor (förutom
register) med ganska stor stil, är både läsvärd och läsbar.
Om man kräver av ”allmänheten” att den skall känna till LAGEN, så
måste sagda ”allmänhet” — eller varje till myndig ålder kommen medborgare
— kunna begära att årligen få sig tillsänd ett personligt exemplar av
Svea rikes lag samtidigt med telefonkatalogen.
9. (s. 11) Det är klart bättre att regeringen själv ger ut föreskrifter i stället
för myndigheterna och att bemyndigandena till dessa begränsas hårt.
Under inga omständigheterbör myndigheterna själva få ge ut ”föreskrifter”,
som innehåller straff- eller vitesbestämmelser av något slag. Bäst är emellertid
att propositioner med lagförslag, som berör ”allmänheten”, inte presenteras
för riksdagen förrän beredningen gått så långt att såväl hithörande
förordningar som fullt utarbetade verkställighetsföreskrifter finns med i
propositionen och kan behandlas och beslutas av riksdagen. Varken regeringen
eller någon myndighet bör få fastställa straffbestämmelser eller vitén.
Erfarenheten har visat att ”myndigheter” saknar omdöme i dylika ting.
10. (s. 19) Regeringen bör föreskriva att termen ”anvisningar” i en äldre
författning bör vara utmönstrad den 31 december 1984.
11. (s. 19) Denna uppenbara sanning gläder mig personligen mycket,
eftersom jag vid 1981/82 års riksmöte motionerade om just detta (motion
1981 /82:327), nämligen att myndigheterna skulle åläggas att vid utfärdande
av bestämmelser gentemot medborgarna styrka på vad sätt rätten härtill
tillkom dem. Detta skulle kunna medföra att mycket ohägn stävjades.
12. (s. 20) Förslaget om förteckning (resp. utrensning) av myndigheternas
regler tillstyrkes varmt, i enlighet med den metod justitieministern
anger. Om de gör svårigheter kanske man kan skynda på processen genom
att införa belöningar till dem, som kan avskaffa flest regler på kortast tid.
13. (s. 21 —22) Förslaget att regeringen begränsar rätten för myndigheterna
att ta in ovidkommande material i sina författningar tillstyrks. Infö
Mot. 1983/84:2653
3
randet av ”hänvisningar” i form av noter eller litteraturförteckningar är en
alternativ metod.
14. (s. 23) Jag delar justitieministerns uppfattning att ”regeringen har
både rätt och skyldighet att vaka över den normgivning som den själv har
delegerat till sina underlydande myndigheter”. Om regeringen inte har
tillräcklig tid till detta kanske justitiekanslern kunde hjälpa till?
15. (s. 24—25) Justitieministern påpekar också att den språkliga utformningen
av myndigheters regler måste förbättras. Det är så sant som det är
sagt. Men det rör sig inte bara om den språkliga utformningen utan
emellanåt också om sa/cinnehållet. Somliga myndigheter utger på eget
bevåg broschyrer till vägledning för allmänheten. Författarna till dylika
broschyrer vet emellanåt inte vad de talar om utan använder felaktiga
begrepp. Intill dess envar medborgare har en egen lagbok måste det anses
likvärdigt att ha inhämtat kunskap ur av offentlig myndighet utgivna
broschyrer eller liknande meddelanden. Alla myndighetspersoner, som har
att skriftligen kommunicera med allmänheten, bör ha undergått tentamen på
regeringsformen.
Det kan också vara skäl att här påminna om att JO Per-Erik Nilsson
gjort berömvärda insatser för att förbättra den kommunala språkvården
och bör hedras härför. De s. k. språkvårdarna i regeringskansliet ger jag
dock tyvärr inte mycket för. Vårt offentliga språk behöver bli klarare men
inte för den skull nödvändigtvis torftigare.
Under hänvisning till det ovan anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att i fortsättningen ej stifta ramlagar,
2. att riksdagen beslutar att ”anvisningar till kommunalskattelagen”
i fortsättningen skall utfärdas i lagform,
3. att riksdagen beslutar att myndigheter fortsättningsvis får utge
”anvisningar” och ”föreskrifter” endast efter uttryckligt bemyndigande
av riksdagen,
4. att riksdagen beslutar utdela ett exemplar av Svea rikes lag till
varje hushåll i Sverige, med årliga kompletteringar allteftersom
lagen ändras,
5. att riksdagen ger regeringen till känna att inga myndigheter
själva får ge ut föreskrifter, som innehåller straff- eller vitesbestämmelser
av något slag,
6. att riksdagen ger regeringen till känna att propositioner med
lagförslag även bör innehålla textförslag till erforderliga förordningar
och verkställighetsföreskrifter,
7. att riksdagen ger regeringen till känna att det i alla förordningar
och föreskrifter skall anges med stöd av vilket bemyndigande
dessa utges,
8. att riksdagen bifaller förslaget i proposition 1983/84:119 om
förteckning av (och utrensning i) varje myndighets nuvarande
regelsamlingar,
Mot. 1983/84:2653
4
9. att riksdagen ger regeringen till känna att den biträder justitieministerns
uttalande att regeringen har både rätt och skyldighet
att övervaka den normgivning den själv har delegerat till underlydande
myndigheter och att den därigenom är ansvarig inför
riksdagen för denna.
Stockholm den 13 mars 1984
GUNNAR BIÖRCK (m)
i Värmdö