Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1983/84:2564
Gunilla André

Ändring i brottsbalken m. m. (sexualbrotten) (prop. 1983/84:105)

Varje år dras omkring två tusen unga kvinnor in i prostitution-könshandel.
De flesta kommer från torftiga miljöer med personliga problem. Väl inne i
hanteringen bryts de prostituerade ned både socialt och känslomässigt.
Föraktade av omvärlden och av sig själva ödeläggs deras liv. Prostitutionen
leder till mänsklig misär. Ständigt nya unga flickor dras in i handeln och offras
för att sexuellt tillfredsställa de ca 100 000 väletablerade män som håller
kommersen i gång. Kopplaren är pådrivande.

Denna hantering sker med samhällets godkännande. Det är fullt legalt att
mot betalning köpa sexuella tjänster. Enligt skattelagstiftningen är de
prostituerade att betrakta som näringsidkare och skattskyldiga för inkomst
av rörelse med möjlighet till skönstaxering. Enligt gällande rätt är det således
inte straffbart att vare sig sälja eller köpa sexuella tjänster. Det finns dock ett
undantag. I de fall den prostituerade är under 18 år kan det bli aktuellt att
betrakta en prostitutionskontakt som straffbar för kunden.

I regeringens förslag, proposition 1983/84:105, om ändring i brottsbalken
behandlas också prostitutionen. Sexualbrottskommitténs slutbetänkande
hör till förarbetena. Betänkandet har remissbehandlats. Såsom ledamot av
denna utredning avgav jag en reservation rörande prostitutionen. Den har
följande lydelse:

Utgångspunkten för samhällets lagstiftning på samlevnads- och
sexuallivets område måste vara alla människors lika värde och rättigheter.
Prostitutionen är således en företeelse för samhället att ta avstånd ifrån och
med alla medel bekämpa.

Eftersom prostitutionen nästan undantagslöst medför allvarliga konsekvenser,
anser jag att samhället bör markera avståndstagandet så klart och
entydigt som möjligt. Den yttersta formen för ett samhälle att visa sitt
ogillande av en icke önskad företeelse är att förbjuda den. Förutom att
samhället uttrycker sitt ogillande, innebär en sådan åtgärd en vilja att hjälpa
den svagare.

Ett förbud mot prostitutionen skulle emellertid komma att medföra att
såväl kundens som den prostituerades handlingar blir straffbara. Av skäl som
jag här nedan redovisar, är jag inte beredd att förorda en sådan lösning, utan
har stannat för att föreslå en kriminalisering av de prostitutionskontakter
som tas av kunden. En sådan kriminalisering kan, som också majoriteten
framhåller, komma att uppfattas som ett förbud mot prostitution, en
omständighet som enligt min mening inte är till någon nackdel.

De som ägnar sig till prostitution, gör detta så gott som undantagslöst på
grund av något tvång. Tvånget kan bero på behov av pengar till narkotika
eller tvånget från en kopplare som kräver hela eller delar av förtjänsten.
Även om prostitutionsdebuten inte föranletts av någon sådan eller liknande

Mot. 1983/84:2564

tvångssituation är det ytterst svårt att tro att någon av verkligt fri vilja börjar
prostituera sig. Verksamheten bidrar till uppkomst eller förstärkning av en
socialt mycket utsatt ställning för den som ägnar sig åt prostitution.

För att hjälpa de prostituerade till ett annat sätt att leva, är jag i likhet med
majoriteten inom kommittén, övertygad om att sociala insatser är av allra
största betydelse. Att insatser av detta slag kan medverka till en minskning av
prostitutionens omfattning bevisas inte minst av det s. k. Malmöprojektet.
Prostitutionen är så störningskänslig.

Polisbilar som rör sig inom för prostitution kända områden verkar som ett i
vart fall tillfälligt hinder för öppna prostitutionskontakter. En kriminalisering
av den prostituerades handling skulle med all sannolikhet försvåra de
sociala insatserna. Det är mot denna bakgrund jag avvisar tanken på att
kriminalisera prostitutionen och väljer att enbart föreslå en kriminalisering
av kundkontakterna. Redan i gällande lagstiftning har vi gått ett steg på
denna väg genom att stadga straff för tillfälliga könsförbindelser mot
betalning med någon som är under 18 år. Jag anser att vi bör gå vidare på den
vägen och kriminalisera alla som utnyttjar prostituerade - oavsett ålder.
Detta skulle hindra öppna prostitutionskontakter. I realiteten innebär det ett
förbud mot prostitutionen över huvud taget.

Den vanligaste formerna av prostitution - gatuprostitution och
”massageinstitut” - är för sin fortvaro beroende av en viss marknadsföring
bl. a. att det är känt för presumtiva kunder var verksamheten bedrivs.
Genom att kriminalisera kundens utnyttjande av en prostituerad störs
marknadsföringen. Om det är allmänt känt var prostitutionskontakter finns
tillgängliga, finns denna kännedom naturligtvis även hos dem som har att
övervaka ett eventuellt förbud mot prostitutionskontakter. Det blir
nödvändigt att begränsa kretsen av personer som vet var det är möjligt att
köpa sexuella tjänster. Antalet presumtiva kunder minskar därigenom.
Framför allt gatuprostitutionen skulle få svårigheter att finna kunder.

För massageinstitutens del skulle minskningen sannolikt inte kunna bli lika
stor genom en kriminalisering. Redan i dag finns hinder för marknadsföringen
av denna form av prostitution genom det annonsförbud som i realiteten
existerar i alla seriösa tidningar. Den minskning som en kriminalisering där
kan ge upphov till, blir då främst beroende av den som överväger att utnyttja
massageinstitutens tjänster.

Att kriminalisera handlingar som innebär att någon skaffar sig sexuellt
umgänge mot betalning, utan att samtidigt kriminalisera handlingar som
innebär att man tar emot betalning för sexuella tjänster, är givetvis ingen
självklar väg att gå. Man kan ifrågasätta om inte båda parternas agerande vid
sådana kontakter borde bedömas lika. Som inledningsvis nämndes handlar
emellertid den prostituerade oftast under tvång. Detta torde numera genom
de undersökningar som under senare tid publicerats och genom massmedias
uppmärksammande av förhållandena, vara känt för en bredare allmänhet.
Kunden har frihet att välja mellan att köpa sexuellt umgänge eller att låta bli.
Vad som för kunden är en frivillig affärstransaktion, är alltså för den
prostituerade en mer eller mindre påtvingad handling.

En annan invändning mot ett straffbud är att en prostitution som försiggår i
det fördolda, minskar samhällets möjligheter att hjälpa de prostituerade. En
kundkriminaliseing bör - som tidigare nämnts - kunna medverka till en
minskning av det totala antalet prostituerade. Den ökade intensitet som
måste ägnas en uppsökande verksamhet, behöver därför inte leda till krav på
ökade resurser. Det antal personer som är i behov av hjälp torde nämligen
komma att minska i och med en kriminalisering av kunderna.

Mot. 1983/84:2564

För att kundkriminaliseringen skall få någon praktisk effekt måste den
åtföljas av polisiära insatser. Om verksamheten tillåts fortgå utan
ingripanden från polis och andra rättsvårdande myndigheter blir följden inte
bara att kriminaliseringen blir utan effekt, utan även att lagstiftaren tappar i
trovärdighet. Ett förbud att skaffa tillfällig sexuell förbindelse mot betalning
måste därför övervakas. Denna övervakning måste då främst ta sikte på att
förhindra brott och inte beivra brott. För att kunna bevisa brott måste
nämligen polis och åklagare kunna påräkna medverkan från den
prostituerade som i ett visst fall tagit emot betalning för sexuellt umgänge.
Det ter sig inte sannolikt att få vederbörande som vittne, annat än möjligen i
de fall då hon brutit med sitt liv som prostituerad. Att på annat sätt leda i
bevis att det förekommit tillfällig sexuell kontakt mot betalning torde vara
svårt.

Kommitténs majoritet anför främst två skäl mot kundkriminalisering.
Negativa följder för de prostituerade och att en sådan utformning av ett
straffbud inte skulle överensstämma med den rättsliga grundsyn som råder i
dagens samhälle. Jag vill därvid framhålla att principen om kundkriminalisering
redan tillämpas då den prostituerade är under 18 år. Ingenting tyder på
att det skulle vara svårare att med sociala insatser hjälpa den som är över 18
år än den som är under. Ytterligare kan anföras - prostitutionen utgör ett led
i den organiserade och ekonomiska brottsligheten.

Sammanfattningsvis anser jag i denna del, att det bör vara en kriminell
handling att ta kontakt med en prostituerad i syfte att skaffa tillfällig sexuell
förbindelse mot betalning. Mina skäl till detta ställningstagande är att
samhället därmed klart tar avstånd från prostitutionen, att en sådan
kriminalisering skulle minska prostitutionens omfattning och att de negativa
effekter ett sådant förbud skulle kunna medföra bör och kan motverkas
genom samhällets sociala insatser.

Jag anser följaktligen att 6 kap. 9 § BrB skall få följande lydelse:

Lagtextförslag

Den som genom att utlova eller att ge ersättning skaffar eller söker skaffa
sig tillfälligt sexuellt umgänge med annan döms för otillåten kontakt med
prostituerad till böter eller fängelse i högst 6 månader.

Bland remissinstanserna fanns åtskilliga som uttryckte sitt stöd för min
reservation. Propositionens redogörelse av remissutfallet på denna punkt är
klart missvisande. Mot kundkriminalisering framkom inte några nya bärande
skäl. Inte heller i propositionen har föredragande statsråd framfört några
tungt vägande nya skäl mot kundkriminalisering av prostitutionskunder.

I andra sammanhang brukar det både bland allmänheten och i Sveriges
riksdag vara en ganska stor majoritet som vill värna om de svaga i vårt
samhälle. Utan tvekan tillhör de unga kvinnor som hamnar i
prostitutionshanteringen i många hänseenden de svaga. Enligt min mening
måste samhället i lagsftningen ta klar ställning mot prostitutionen.

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att 6 kap. 9§ BrB skall få följande lydelse:

Mot. 1983/84:2564

Stockholm den 5 mars 1984
GUNILLA ANDRÉ (c)