5

Motion
1983/84:2556
Rolf Clarkson m. fl.

Förslag till lag om kontrollavgift vid olovlig parkering, m. m. (prop.
1983/84:104)

Det finns två olika former av parkering, dels gatumarksparkering (s. k.
offentlighetsrättslig parkering), dels tomtmarksparkering (s. k. privaträttslig
parkering). Med gatumarksparkering avses parkering av fordon i huvudsak
på gator och andra allmänna platser. Med tomtmarksparkering avses sådan
parkering som i huvudsak sker på tomtmark eller i parkeringshus.

I proposition 1983/84:104 föreslår regeringen att skillnaderna i sanktioner
för olovlig parkering på tomtmark resp. gatumark skall utjämnas.
Propositionen föreslår i en lag om kontrollavgifter att vid olovlig parkering
skall avgift tas ut om inte överträdelsen omfattas av förordnande enligt lagen
1976:206 om felparkeringsavgift eller utgör brott mot vägtrafikkungörelsen.

Lagförslaget innebär en s. k. anpassning av reglerna för bilparkering på
tomtmark eller parkeringshus till de regler som gäller enligt lagen om
felparkeringsavgift (1976:206). En granskning av det nu framlagda
lagförslaget måste för den skull utgå från överväganden om de bestämmelser
som gäller i 1976 års lag. Det skall då genast markeras att 1976 års lag gäller
rätten att nyttja offentlig mark medan det nu framlagda förslaget avser
reglering av en upplåtelse av privaträttslig natur, dvs. avtal mellan enskilda.

1976 års lagstiftning innebar två mycket dramatiska förändringar av
rättsprinciper som allmänt godtagits under all tid i Sverige; dels att ingen
annan än den som genomfört lagöverträdelse kunde straffas, dels att ingen
kunde straffas med mindre han befunnits skyldig. 1976 års lagstiftning gav
samhället rätt att utdela straffpåföljd för ägaren till ett fordon och skyldighet
för ägaren att betala böter utan att utredning behövde göras. Undantag görs
endast beträffande de fall då ägaren kan bevisa att bilen frånhänts honom
genom brott. Genom felparkeringsavgiftslagen ålades bilägaren ett strikt
ansvar byggt enbart på ägandet. Det är att märka att denna strikta
ansvarsrisk ej kan försäkras.

1976 års lag innebär vidare att samhället har rätt att utkräva påföljd utan
att skuld konstaterats hos vare sig gärningsmannen eller ägaren.
Trafikövervakare eller polisman kan utfärda parkeringsanmärkning som
därefter i visst förfarande direkt kan drivas in. Den som utpekats som ägare
och därmed gärningsman för parkeringsöverträdelse erbjuds att till sitt
fredande följa visst förfarande som innebär att skyldigheten att betala
straffpåföljd kan verkställas långt innan den rättsliga frågan slutligen prövas.
Det är slutligen att märka att den som på grund av sen eller underlåten
försäljningsanmälan alltjämt är registrerad som ägare till ett fordon lagligen

Mot. 1983/84:2556

6

kan hållas ansvarig för parkeringsöverträdelse av ett fordon över vilket han
förlorat tillsynen.

Det är uppseendeväckande och beklagligt att en lag, som på detta sätt så
markerat bryter svensk rättstradition i fråga om ansvar och påföljd, nu tas till
intäkt för en ny lag, som enligt föredragande statsråd avser att anpassa
parkering på tomtmark eller i parkeringshus till den nyss skildrade 1976 års
lag. I varje fall gäller överförandet av ansvaret strikt till den registrerade
ägaren.

Olovlig parkering på gatumark strider mot vägtrafikkungörelsen (VTK)
och eventuella lokala trafikföreskrifter som kommunerna i enlighet med 37 §
får meddela. Överträdelse av vägtrafikförordningens stadgande om
stannande resp. parkering beivras antingen genom böter eller felparkeringsavgift.
Felparkeringsavgift används också för att beivra brott mot de lokala
trafikföreskrifterna i vad gäller stannande och parkering.

Vid tomtmarksparkering anses att ett avtal träffats mellan den som
parkerar ett fordon och ägaren av marken. Vid parkering anses föraren godta
de regler för parkering som vanligen finns uppsatta vid infarten till
parkeringen i fråga. I parkeringshus och liknande innehåller anslaget ofta
regler om att en extra avgift tas ut för varje påbörjat kalenderdygn om ett
fordon är parkerat i strid mot de skyltade villkoren. Den extra avgiften är i
princip ett på förhand fastställt skadestånd eller avtalsvite. Även om
tomtmarksparkering saknar författningsbestämmelser på samma sätt som
gatumarksparkering har en fast praxis för tomtmarksparkering växt fram.

Regeringens förslag innebär att den som i vinningssyfte upplåter enskilt
ägd mark eller byggnad till parkeringsplats får tillgång till en i lagen anvisad
särskild sanktion genom att fordonets ägare åläggs betalningsansvar för
kontrollavgiften, oberoende av om han fört fordonet vid tillfället eller ej, och
oberoende av om han varit civilrättsligt att anse såsom ägare vid tillfället i
fråga.

Varje lagreglering av samhällslivet och ingrepp i rättsförhållanden
enskilda parter emellan måste, för att kunna accepteras, bygga på ett
övertygande behov av reglering och styrning. Den nu föreslagna lagen om
kontrollavgift vid olovlig parkering motsvarar inte ett sådant behov. Den
markägare som upplåter område eller parkeringshus för parkering bör
rimligen påta sig att svara för bevakningen av det upplåtna området så att
eventuella överträdelser av erbjudna uppställningsregler kan beivras med
tillämpning av gällande regler.

För sådan parkering och uppställning av fordon som sker i strid mot
föreskrifterna, på tomtmark eller inom byggnad, gäller f. n. regler som
tillfredsställande reglerar förhållandet mellan fordonets förare och
markägaren. I varje fall synes med fog kunna hävdas att denna situation inte
påkallar särskild samhällsreglering.

Det faktum att olovlig parkering på gatumark är ett brott mot
vägtrafikkungörelsen eller/och lokala trafikföreskrifter, medan olovlig

Mot. 1983/84:2556

7

tomtmarksparkering bryter ett civilrättsligt avtal mellan fordonsföraren och
markägaren, talar emot likartade sanktionsregler. Olovlig parkering på
gatumark innebär ofta ett allvarligt hinder i trafiken samtidigt som det
felparkerade fordonet kan utgöra en allvarlig trafikfara. Vid olovlig
parkering på tomtmark torde detta förhållande sällan råda. Denna skillnad
talar starkt emot den föreslagna likformigheten och att de mycket stränga
restriktioner som gäller vid olovlig parkering på gatumark också skall bli
gällande vid olovlig parkering på tomtmark. Snarare kan ifrågasättas om
särskild lagstiftning behövs vad beträffar parkering på tomtmark.

Den utredning som föregått propositionen, liksom propositionen, utgår
från målsättningen att skapa likställighet mellan olovlig gatumarksparkering
och tomtmarksparkering. Av skäl som redovisats ovan anser vi detta
felaktigt. Vi föreslår därför att propositionen avslås.

Vi föreslår samtidigt att 1976 års lag om felparkeringsavgift, som har ett
direkt samband med propositionens förslag, omarbetas och att regeringen får
i uppdrag att förelägga riksdagen ändringar i den lagstiftning som reglerar
felparkering på gatumark med hänsynstagande till svensk rättstradition vad
beträffar ansvar och påföljd.

Med stöd av ovanstående hemställs

1.att riksdagen avslår proposition 1983/84:104,

2. att riksdagen med hänsyn till vad i motionen anförts hos regeringen
begär förslag till ändring av 1976 års lag om felparkering på
gatumark.

Stockholm den 5 mars 1984

ROLF CLARKSON (m)
GÖREL BOHLIN (m)
GÖRAN RIEGNELL (m)

WIGGO KOMSTEDT (m)
PER STENMARCK (m)

minab/gotab 78020 Stockholm 1984