4

Motion

1983/84:2544

Christer Eirefelt och Hugo Bergdahl
Avtalsvillkor mellan näringsidkare (prop. 1983/84:92)

Marknadsekonomi är för liberaler den självklara grunden för samhället.
Inget annat system ger beslutsfattarna och konsumenterna så god och direkt
information om produktions- och avsättningsmöjligheter. Inget annat system
ger sådana signaler till var, när och hur framtida investeringar kan ge upphov
till lönsam produktion. Inget annat system ger i sin mångfald ett sådant skydd
mot felsatsningar. I en planekonomi där ekonomiska beslut tas i
administrativ ordning riskerar de alltid att komma för sent, bli för många
eller på annat sätt bli ineffektiva.

Marknadsekonomin förutsätter att det finns konkurrens mellan fristående
företag.

En form av konkurrensbegränsning kan sådana avtalsvillkor utgöra där
den ena av avtalsparterna vid avtalets ingående utnyttjar den andres kända
underlägsenhet. För att avtalsfriheten, som även den är en omistlig del av en
marknadsekonomi, skall fungera förutsätter den att avtalsslutande parter är
fria att ingå avtal med för dem önskat innehåll. För att förhindra att
situationer uppstår där en av parterna av skilda skäl befinner sig i ett sådant
underläge gentemot den andra parten att oskäliga avtalsvillkor kan dikteras
honom finner vi det riktigt att stärka avtalsfriheten genom en lag av den
föreslagna innebörden.

Emellertid är vi inte beredda att låta regeringens förslag ligga till grund för
en lag. Förslaget innehåller enligt vår uppfattning sådana brister att
riksdagen bör besluta att återsända det till regeringen för omarbetning.

Våra invändningar gäller det föreslagna tillämpningsområdet, marknadsdomstolens
sammansättning vid prövning av lagen samt rätten till talan.

Tillämpningsområdet

Vi delar den uppfattning som framförts från flera remissinstanser och från
lagrådet i deras yttrande att lagen också skall gälla avtalsvillkor som uppställs
vid upphandling för offentliga ändamål. Lagrådet har pekat på den
inkonsekvens som uppstår med regeringens förslag vid avtalets ingående
mellan en näringsidkare å ena sidan och ett offentligt organ å den andra, där
lagens tillämplighet blir beroende av i vilken juridisk person som det
offentliga organet uppträder. Vi är för vår del beredda att tillstyrka lagrådets
förslag till komplettering av 1 § men kan acceptera föredragandens
uppfattning att konsekvenserna av ett sådant tillägg inte är tillräckligt
utredda. Sådan utredning bör därför göras innan riksdagen på nytt föreläggs
förslaget.

Mot. 1983/84:2544

5

Marknadsdomstolens sammansättning

Vi delar inte föredragandens uppfattning att det finns något skäl varför de
ledamöter i marknadsdomstolen som företräder konsument- och löntagarintressen
skall närvara vid handläggningen av de ärenden vilka lagen avser. Det
kan rent allmänt måhända påstås att konsumenterna har ett intresse av de
avtal som sluts mellan näringsidkare, men detta avtal kan inte sägas påverka
deras ställning direkt som konsumenter utan endast indirekt. Då
konsumenter och löntagare alltså saknar direkt beröring med de frågor som
blir aktuella vid handläggningen vore det främmande för tanken med
intresserepresentationen att låta dem delta vid domstolens handläggning.

Rätten till talan

Vi tar avstånd från uppfattningen att varje sammanslutning av
näringsidkare skall ha talerätt i fråga om avtalsvillkor även om dessa villkor
inte berör organisationen själv. Som vi inledningsvis nämnde menar vi att
lagens syfte skall vara att skydda sådana näringsidkare som av olika skäl
”tvingats” ingå för dem ofördelaktiga avtal. Om sådan näringsidkare av
något skäl väljer att inte väcka talan skall det inte vara möjligt för annan, av
avtalet berörd, näringslivsorganisation att få avtalet prövat. En sådan rätt
skulle leda till en osäkerhet hos varje näringsidkare som ingått avtal för att
detta avtal skulle bli utsatt för prövning efter att utomstående väckt talan
därom.

Hemställan

Med anledning av ovanstående hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1983/84:92,

2. att riksdagen hos regeringen begär nytt förslag i enlighet med de
riktlinjer som framförs i motionen.

Stockholm den 14 februari 1984

CHRISTER EIREFELT (fp)

HUGO BERGDAHL (fp)