2
Motion
1983/84:235
Stig Josefson m. fl.
Vissa avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande, m. m. (prop.
1983/84:68)
Inledning
I propositionen framläggs bl. a. vissa förslag om ändring av bestämmelserna
om avdrag för resor till och från arbetet, när bilen används i tjänsten.
Förslaget innebär en viss uppmjukning av vad som följer enligt nu gällande
regler.
Avdrag skall fortsättningsvis medges för de dagar som bilen används i
tjänsten om detta skett under minst 60 dagar och användningen i tjänsten
uppgått till minst 300 mil. Om bilen använts i tjänsten under minst 160
dagar under 1 år, skall avdrag medges för alla de dagar som bilen använts
för resor mellan bostad och arbetsplats, under förutsättning att tjänsteanvändningen
också här uppgår till minst 300 mil. De nya reglerna föreslås
i huvudsak bli tillämpliga första gången vid 1984 års taxering.
Regeringen föreslår också att beräkningsgrunderna för bilavdrag vid
resor mellan bostad och arbetsplats skall ändras. Avdraget skall fortsättningsvis
sättas så att endast de rörliga kostnaderna beaktas.
Avslutningsvis föreslås också att rätten till avdrag för arbetskläder vilket
gällt t. o. m. 1983 års taxering inte skall förlängas.
Bakgrund
Bestämmelserna om rätt till avdrag för tjänsteresor har sedan början av
1960-talet reglerats i anvisningar från RSV och dess föregångare. I dessa
anvisningar har stadgats att avdrag endast skall medges vid regelmässig
användning i tjänsten. Vad som menats med detta begrepp har dock i
mycket liten utsträckning ställts på sin spets eftersom de flesta avdragsyrkanden
kunnat tillgodoses genom utnyttjande av exempelvis tidsvinstregeln.
Efter beslutet om skärpning av kravet på tidsvinst från 90 till 120
minuter har frågan blivit aktuell på ett helt annat sätt.
Efter uppmaning från RSV skrevs kravet på ”regelmässighet” in i kommunalskattelagen.
Med denna lagändring åsyftades ingen regeländring i
sak utan syftet var endast av formell karaktär. Detta till trots synes RSV ha
tillsatt en arbetsgrupp för att klargöra vad som skulle förstås med begreppet
”regelmässig användning i tjänsten”. Gruppen kom därvid fram till att
rekommendera minst 160 dagars användning för att avdrag skulle kunna
medges.
Problemen med de nya reglerna blev akuta i somras. En omfattande
Mot. 1983/84:235
3
debatt bröt ut i våra massmedier och åtskilliga exempel på helt orimliga
konsekvenser på grund av den rekommenderade 160-dagarsregeln redovisades.
När detta blev uppmärksammat verkar de främsta företrädarna
för verket att ha backat från sin tidigare linje och man föreslog att lagen
borde ändras på denna punkt.
Bland annat genom detta agerande kom stor osäkerhet att prägla taxeringsarbetet
under detta år. Detta har lett till att länsstyrelserna har intagit
olika ståndpunkter och på grund härav har inte en enhetlig taxering
kunnat ske. I vissa län har man således följt RSV:s rekommendation
medan man i andra har tillämpat för den skattskyldige mildare bestämmelser.
Som en följd härav har också nämndernas arbete blivit bristfällig
från rättvise- och likformighetsaspekter. Det har t. o. m. redovisats exempel
där en och samma taxeringsnämnd har tillämpat bestämmelserna på ett
sätt under våren och på ett annat sätt under hösten, utan att ändra de
tidigare taxeringarna.
Riksdagsbeslut i skattefrågor
Vi ser med oro på den utveckling som lett till att en allt större del av
medborgarnas skattebelastning bestäms av RSV:s tillämpningsföreskrifter.
Enligt regeringsformens 1 kap. 4 § är det riksdagen som beslutar om
skatt till staten. Det förfarande som förekommit i denna fråga visar att
detta stadgande f. n. inte helt uppfylls.
Enligt vår uppfattning måste denna utveckling stoppas. Det måste i
högre grad bli folkets valda ombud och inte en statlig myndighet som
bestämmer om medborgarnas skattebelastning.
För att detta skall vara möjligt erfordras en omsorgsfullare beredning.
De regler som riksdagen beslutar införa måste förses med utförligare
motivtext. I denna måste också i högre grad än för närvarande ges synpunkter
på tillämpningen.
Avdrag på grund av användning av bil i tjänst
A vdrag för 1982
Enligt vår uppfattning är det orimligt att acceptera den olikformiga
bedömning av bilavdragen som skett vid 1983 års taxering. Vi anser därför
att de regler som riksdagen beslutar införa för 1984 års taxering, i den mån
de som i vårt förslag innebär en mildring av nu gällande regler, bör ges en
retroaktiv tillämpning. Länsrätterna bör således ges möjlighet att ändra de
åsätta taxeringarna så att överenskommelse uppnås med de nya reglerna.
Av praktiska skäl kan detta endast ske beträffande dem som anför besvär
över 1983 års taxering. Riksdagen bör därför även hos regeringen begära
att särskild information om avdragsreglerna 1982 utgår till allmänheten.
Mot. 1983/84:235
4
Vi är medvetna om att detta förfarande är unikt men vi anser att de
konsekvenser som ifrågavarande riksdagsbeslut fått också är unika. Även
utan en generell möjlighet till mildring av taxeringsnämndernas taxeringar
kommer ett stort antal överklaganden att ske. Det behöver därför inte
uppkomma någon mer betydande merbelastning enbart på grund av vårt
förslag. Tvärtom bör tillämpning av de nya och förhoppningsvis klarare
reglerna innebära att arbetet underlättas.
A vdraget för följande år
Vi kan för vår del inte acceptera de förslag till ändringar beträffande
rätten till avdrag för bilresor när bilen används i tjänsten som regeringen
avgivit. Vi anser att avdrag bör medges i större utsträckning än enligt
propositionen.
Den som för att kunna utföra sitt arbete är tvungen att använda egen bil
bör få göra avdrag för kostnaden härför. Alternativet är att arbetsgivaren
måste ställa en bil till förfogande vid arbetsplatsen. Kostnaderna för detta
som kommer att vara avdragsgill, torde överstiga det belopp som den
anställde yrkar avdrag med. Totalt sett skulle det således bli dyrare för
samhället och krångligare för arbetsgivaren med de föreslagna reglerna.
Detta gäller för både offentliga och privata arbetsgivare.
Inom många yrkesgrupper måste man ha bilen till hands på arbetsplatsen.
Man kan inte åka hem och hämta bilen när man plötsligt behöver
använda den i tjänsten. Det kan med mycket kort varsel uppkomma en
situation som gör att vederbörande måste använda sin bil. Det är då inte
rimligt att ställa krav på viss minsta användning av bilen för att avdrag
skall medges.
Det är vår uppfattning att avdrag skall medges för resor till och från
arbetet för alla dagar då bilen faktiskt har använts i tjänsten. Med användning
skall då också avses att man måste ha bilen till hands på arbetsplatsen.
Vi anser inte heller att avdragsrätten bör begränsas till de fall där minst
300 tjänstemil körts utan medges oavsett hur lång sträcka som tjänstekörningarna
utgjort.
Bilavdragets storlek
Enligt vår uppfattning bör inte någon förändring av beräkningen av
avdraget för bilresor göras. Vi avvisar således regeringens förslag att endast
de rörliga kostnaderna skall beaktas. En förändring av reglerna i
enlighet med propositionen skulle innebära en orättvis behandling av de
inkomsttagare som inte har möjlighet att utnyttja de kollektiva färdmedlen
vilka till viss del bekostas med allmänna medel.
De förmodanden som görs i propositionen beträffande motiven för
enskilda människors bilanskaffning är inte helt relevanta för boende där
kollektiva trafikmedel i stort sett saknas. För dessa människor är bilen helt
Mot. 1983/84:235
5
enkelt en nödvändighet. Det är därför vår bestämda uppfattning att avdragsrätten
bör omfatta såväl rörliga som fasta kostnader i enlighet med nu
gällande bestämmelser.
Regeringen föreslår att avdraget vid resor i tjänsten, till skillnad från nu,
skall beräknas på samma sätt som vid andra arbetsresor. Enligt vår uppfattning
bör inte någon ändring därvidlag genomföras. Avdraget vid resor
till och från arbetet när bilen används i tjänsten bör motsvara hela kostnaden
för bilanvändningen. Vid omfattande användning bör en proportionering
av årets totala bilkostnader mellan tjänste- och privat användning
göras. Om endast en mer begränsad avdragsgill användning föreligger, bör
den statliga bilersättningsnormen kunna tjäna som riktmärke vid taxeringen.
Avdrag för kostnader för vissa arbetskläder
Vi anser att avdraget för arbetskläder bör bibehållas. De arbetstagare för
vilka detta avdrag medges kan med fog anses ha en verklig kostnad för
intäkternas förvärvande. I enlighet med gällande skatterättsliga principer
bör därför detta avdrag permanentas.
Vi förutsätter att vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med ändring av regeringsförslaget i fråga om avdrag
för bilresor till och från arbetet beslutar
a) att avdrag skall medges för alla de dagar då bilen faktiskt har
använts i tjänste,
b) att avdrag skall medges utan den begränsning till 300 tjänstemil
per år som angivits i propositionen,
c) att avdrag skall medges även för fasta kostnader,
2. att riksdagen beslutar att rätt till avdrag i enlighet med vårt
yrkande under 1 skall gälla även vid 1983 års taxering,
3. att riksdagen hos regeringen begär att särskild information utgår
till allmänheten om avdragsrätten vid 1983 års taxering,
4. att riksdagen beslutar att göra bestämmelserna i punkt 5, anvisningarna
till 33 § KL, om avdrag för arbetskläder permanenta.
Stockholm den 25 november 1983
STIG JOSEFSON (c)
ROLF RÄMGÅRD (c) INGEMAR HALLENIUS (c)
ANNA WOHLIN ANDERSSON (c) ROLF ANDERSSON (c)