9
Motion
1983/84:229
Lars Werner m. fl.
Förslag till ny lagstiftning på kärnenergiområdet (prop. 1983/84:60)
Allmänna synpunkter
Vänsterpartiet kommunisterna anser att mycket mera bestämda och
preciserade regler för den fortsatta kärnkraftsdriften i vårt land måste
komma till uttryck i lagstiftningen. Om den tidigare lagstiftningen från
1950- och 1960-talen syftade till att underlätta utvecklingen och införandet
av kärnkraft, så borde 1980-talets lagstiftning, i ljuset av vad vi nu vet och
mot bakgrund av folkomröstningsresultat och riksdagsbeslut, syfta till att
hålla tillbaka vidare kärnkraftsutbyggnad och underlätta avställning och
avveckling.
Ingenting av detta tillgodoses i det framlagda lagförslaget. Det utgör en
samordning och viss strukturering av befintliga lagar, men ingen skärpning
i fråga om viktiga områden som tillståndsgivning, laddningstillstånd,
avfallshantering, export av kärnkraftsteknologi, sambandet kärnkraftkärnvapen
och kostnader för avveckling och rivning av kärnkraftsanläggningar.
I atomlagstiftningskommittén (SOU 1983:9) har det inte gått att få gehör
för strängare och mera långtgående krav. Följdriktigt har kritik riktats mot
förslaget från kommittén, t. ex. från hovrätten för Övre Norrland, som i
remissvar skriver: ”Såväl i materiellt som i formellt avseende är reforminnehållet
ganska tunt” och vidare: ”Förslaget bör snarast ses som ett gott
underlag för en fortsatt, mera fullständig samordning av regelsystemet
inom kärnenergiområdet.” Även ett yttrande från Uppsala universitet,
juridiska fakultetsnämnden, förtjänar att citeras: ”Det förefaller som om
utredningen menar att kärnenergifrågor inte kräver särskilt sträng och
detaljerad lagstiftning.” Vpk instämmer i dessa omdömen.
Det är vpk:s mening att kärnkraften snarast bör avvecklas i Sverige.
Partiet tar fasta på formuleringen i riksdagsbeslutet från 1980 om att högst
tolv reaktorer skall tas i drift i vårt land. De två snart färdiga reaktorerna
Forsmark 3 och Oskarshamn 3 skall därför enligt vpk :s mening inre laddas.
De behövs inte, eftersom det redan är svårt att placera all producerad
elkraft i det svenska energisystemet. Detta överskott utgör också en effektiv
spärr mot införandet av andra energikällor, t. ex. naturgas och vindkraft.
Inte heller andra typer av reaktorer, t. ex. värmereaktorn Secure,
skall få förekomma i Sverige enligt folkomröstningsresultat och riksdagsbeslut.
Vpk har tidigare framfört att den laddning av fyra reaktorer, som beviljats
med stöd av villkorslagen, är olaglig. Varken då eller nu kunde eller
Mot. 1983/84:229
10
kan en helt säker förvaringsmetod garanteras. Ingen kan heller påstå att
någon helt säker eller säker förvaringsmetod är möjlig att utveckla. Eftersom
den nya lagen som villkor för laddning kräver ”ett program för den
forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för att i reaktorn använt
kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta skall kunna
hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt” (lagen 6 §, p. 2), borde det
enligt vpk:s mening inte heller vara möjligt att ladda de två återstående
reaktorerna med stöd av den nya lagen. Detta under förutsättning att man
inte på nytt vill begå ett lagbrott. Beträffande de redan laddade reaktorerna
bör det för deras fortsatta drift övervägas om inte ett system med
begränsad tid av tillstånden skall införas. Sådant tillstånd kan då periodvis
omprövas, och tillstånden dras in om så behövs. Vpk avser att återkomma
i denna fråga.
Informations- och prövningsförfarandet vid tillkomst av kärnteknisk
anläggning
Atomlagstiftningskommittén har ingående diskuterat frågan om informations-
och prövningsförfarandet vid tillkomst av kärnteknisk anläggning.
Den nuvarande ordningen är klart otillfredsställande. Även om ett
fåtal sådana anläggningar kommer att bli aktuella i framtiden är det
nödvändigt att en samordning av lagstiftningen på detta område kommer
till stånd. Tvärtemot vad som påstås i propositionen visar prövningen av
slutförvar av reaktoravfall, SFR, utanför Forsmark, att de skilda prövningsförfarandena
var en klar olägenhet. Vid den kommunala debatten
om frågan att använda kommunalt veto, enligt byggnadslagen 136 a §, kan
inte frågor om strålskydd och annan radioaktiv påverkan tas upp. Därför
bör bestämmelser om samordning av prövning ingå i lagen, oavsett den
översyn av byggnadslagen som nu pågår.
Avfallshanteringen
Sverige måste självt ta hand om sitt använda kärnbränsle och förvara det
så säkert som möjligt. Mot bakgrund av de risker som all hantering,
transport och förvaring av kärnämnen och kärnavfall innebär, måste all
sådan verksamhet inskränkas så mycket som möjligt. Det betyder att all
upparbetning av använt bränsle från de svenska kärnkraftsverken måste
förbjudas.
Det är inte bara fråga om radioaktivitet och strålningsrisker, där ständigt
nya rapporter från Windscale och La Hague visar att säkerheten är
under all kritik. Det är också en fråga om sambandet kärnkraft-kärnvapen,
där upparbetat bränsle från civila reaktorer alltmer framstår som en viktig
råvara för framställning av vapenplutonium. Sverige bör inte i något
sammanhang bidra till att anskaffning av plutonium för vapenändamål
underlättas. Ett klart uttalat förbud mot export av använt kärnbränsle och
Mot. 1983/84:229
11
all slags upparbetning bör införas i lagen. Alla sådana avtal med England
och Frankrike bör sägas upp med det snaraste.
Ett annat område inom avfallshanteringen som måste uppmärksammas
är lokaliseringen av slutförvar. Som redan nämnts, anser vpk att Sverige
självt skall ta hand om och förvara sitt använda kärnbränsle i oupparbetat
skick. Det gäller också andra typer av låg- och medelaktivt avfall. Det krav
som måste ställas på slutförvaren är att dessa möjliggör inspektion och
ingripanden om något oförutsett skulle inträffa. När kravet skall uppges är
i dag omöjligt att ange. Men det enda slutförvar i Sverige, som hittills
fattats beslut om och där byggnadsarbetena är i full gång — det tidigare
nämnda SFR utanför Forsmark — är lokaliserat under havsbotten. Detta
strider mot såväl internationell rätt som den nya lagens formulering om
slutförvaring på ett säkert sätt. Lagen behöver här skärpas och en bestämmelse
om förbud mot slutförvar under havsytan införas.
Export av kärnkraftsteknologi
Det svenska kärnkraftsprogrammet skall vara avslutat år 2010. Den
svenska kärnkraftsindustrin kan därför inte räkna med någon inhemsk
marknad. Men också på detta område måste sambandet kärnkraftkärnvapen
uppmärksammas. Varje utbyggnad av civil kärnkraft öppnar
möjligheter till vapenproduktion på kortare eller längre sikt. Det förtjänar
att påpekas, att den största drivkraften bakom det svenska kärnkraftsprogrammet
ursprungligen var önskan att säkra möjligheterna för ett svenskt
atomvapen. Nu satsar den svenska kärnkraftsindustrin i stor omfattning
på en betydande export. Den bör enligt vpk:s mening hindras genom att
ett totalförbud för sådan export införs i lagen. Både i kommittébetänkandet
och i propositionen görs jämförelser med krigsmaterielexporten. Men
här finns en grundläggande skillnad. Så gott som hela svenska folket ställer
sig bakom ett nationellt försvar och godtar därmed en vapenproduktion i
landet och också en viss begränsad export. Men lika många säger nej till
kärnkraft, vill minimera all verksamhet inom området och är motståndare
till att Sverige försöker etablera sig som försäljare av utrustning och teknologi.
Det stärker ytterligare kravet om ett exportförbud.
Reglering av kärnkraftens avveckling
I riksdagsbeslutet 1980 fastslogs att antalet reaktorer i Sverige skulle
vara högst tolv och att den sista reaktorn skulle tas ur drift år 2010.
Majoriteten i atomlagstiftningskommittén har inte velat ta in detta beslut
i förslaget till ny lag. Inte heller i den nu föreliggande propositionen har
regeringen velat göra denna markering i lagstiftningen. Men alltsedan
folkomröstningen och det efterföljande riksdagsbeslutet har kärnkraftsintressenterna
bedrivit en omfattande kampanj för att förändra besluten och
Mot. 1983/84:229
12
fortsätta kärnkraftsutbyggnaden i Sverige. Det är därför enligt vpk:s mening
i högsta grad motiverat att kärnkraftens avveckling regleras i lag.
Detta är så mycket enklare, eftersom det enligt både kommitténs och
regeringens uppfattning inte föreligger några lagtekniska hinder för att
införa en sådan bestämmelse.
Uranprospektering och uranbrytning
Uran till godtagbara priser för det begränsade, svenska kämkraftsprogrammet
finns att köpa på världsmarknaden. Det finns därför inte någon
som helst anledning att bedriva prospektering efter uran eller påbörja
uranbrytning i Sverige. Vårt land bör inte heller etablera sig som exportör
med tanke på alla negativa effekter som en uranutvinning medför och den
även här ökande risken för kärnvapenspridning. Ett förbud mot uranprospektering
och uranbrytning bör därför införas i lagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda yrkas
1. att riksdagen uttalar sig för
a) att laddning av reaktorerna Forsmark 3 och Oskarshamn 3
inte bör medges samt
b) att kärnvärmereaktorn Secure eller andra typer av reaktorer
inte bör införas i det svenska energisystemet,
2. att riksdagen beslutar att avslå proposition 1983/84:60 och hos
regeringen hemställer om ett nytt lagförslag med skärpta och
mera precisa bestämmelser innefattande:
a) bestämmelser om samordning av information och prövning
vid tillkomst av kärnteknisk anläggning,
b) förbud mot upparbetning och export av använt kärnbränsle,
c) förbud mot slutförvar under havsytan,
d) totalförbud mot export av utrustning och teknologi på kärnkraftsområdet,
e) reglering av antalet reaktorer till högst 12 och tid för sista
avstängning år 2010,
0 förbud mot uranprospektering och uranbrytning.
Stockholm den 24 november 1983
LARS WERNER (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)
C. H. HERMANSSON (vpk) EVA HJELMSTRÖM (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk) OSWALD SÖDERQVIST (vpk)
TORE CLAESON (vpk)