Mot. 1983/84:224
Motion
1983/84:224
Jan-Erik Wikström m. fl.
Löntagarfonder (prop. 1983/84:50)
1. Sammanfattning
Folkpartiet säger nej till förslaget att införa kollektiva löntagarfonder i
Sverige.
Många förslag har under det gångna decenniet presenterats, från de s. k.
Meidner-fonderna till det som antogs på LO/S AP:s kongresser 1981. Även
det förslag som nu läggs fram för riksdagen bygger på samma principer,
nämligen att
— pengar tas från företagen genom s. k. vinstdelningsskatt, och
— samlas i fonder, f. n. fem stycken fackligt dominerade,
— för att köpa aktier i företagen och alltså förr eller senare ta över ägandet
av dessa.
Fondförslaget betyder därmed en socialisering och kollektivisering av
ägendet och en förändring av vårt ekonomiska system. Detta är logiskt för
socialdemokraterna, men naturligtvis helt oacceptabelt för folkpartiet som
bygger sin politik på marknadsekonomi, mångfald och privat ägande.
Varje seriös analys av förslaget till kollektiva löntagarfonder visar att det
enda av de uppgivna motiven som stämmer gäller makten. Men införande
av fonderna leder inte till någon maktspridning, utan enbart till ett överförande
av makten från nuvarande till en annan maktgruppering.
Folkpartiet har sedan länge verkat för att sprida makt och ägande i
näringslivet. Den marknadsekonomi som vi vill slå vakt om skulle fungera
bättre om konkurrensen blev större och ägandet mera spritt.
Vi föreslår därför att stimulanser för enskilt aktiesparande återinförs
liksom stimulanser för andel-i-vinst-system, dvs. individuella andelar för
de anställda i det egna företaget. Vi föreslår också stimulanser för mindre
och medelstora företag, t. ex. slopande av förmögenhetsskatten på det
arbetande kapitalet. Den graderade rösträtten på nya börsaktier bör avskaffas.
2. Historik
Löntagarfondsfrågan har diskuteras i Sverige sedan början av 1970-talet.
År 1974 tillsattes den statliga utredningen om ”Löntagarna och kapitalbildningen”.
Folkpartiet medverkade vid direktivens utformning. Denna
utredning arbetade i sju år utan att avge något slutbetänkande.
1 Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 224
Mot. 1983/84:224
2
Ett antal mer eller mindre konkreta förslag till löntagarfonder har framförts
under denna tid, från de s. k. Meidner-fonderna 1975 till det förslag
som antogs på både LO:s och SAP:s kongresser 1981. Det förslag som nu
presenteras för riksdagen har samma grundläggande komponenter som
dessa tidigare förlag.
Frågan om de anställdas delaktighet i företagens kapitaltillväxt har
debatterats livligt inom folkpartiet. De motiv som tid efter annan framförts
för någon form av löntagarfonder har hela tiden ansetts vara väsentliga.
Det gäller framför allt näringslivets försörjning med kapital, speciellt
riskvilligt kapital, och önskemålet att bryta den starka ägarkoncentrationen
inom näringslivet.
Folkpartiet har hela tiden betonat vissa förutsättningar som mäste vara
uppfyllda. Systemet måste stärka marknadsekonomin och det måste ha
individuellt ägande. Detta innebär att folkpartiet aldrig har kunnat acceptera
de olika förslag till kollektiva fonder som framförts av LO eller
socialdemokraterna. Vi vill påminna om följande uttalande från dåvarande
folkpartiledaren Per Ahlmark i valrörelsen 1976:
Meidnerfonderna skulle innebära en enorm maktkoncentration till en
liten grupp människor. Och vi säger nej till Meidnerfonderna. När det
gäller frågan om vi ska ha en liberal ekonomi där många företag konkurrerar
med varandra eller en socialistisk ekonomi, där man planstyr företagen
från Stockholm, så är det ju en alldeles fundamental skillnad.
Samma grundsyn framgår av en rapport till folkpartiets landsmöte 1978.
I partistyrelsens yttrande över denna debattpromemoria inleds de sammanfattande
slutsatserna i fråga om löntagarfonder på följande sätt:
I partiprogram och tidigare uttalanden av landsmötet är vissa utgångspunkter
för resonemangen (om löntagarfonder) givna. Folkpartiet vill
främja en decentraliserad marknadsekonomi, motverka alla former av
maktkoncentration, främja en jämnare förmögenhetsfördelning och stärka
löntagarnas ställning i arbetslivet. Vi vill också stimulera en ökad
kapitalbildning i ekonomin och därigenom långsiktigt trygga sysselsättning
och sociala reformer. Uppenbart är att dessa mål kräver olika metoder
och instrument.
Det innebär bl. a. att folkpartiet säger nej till de förslag om löntagarfonder
som presenterats av en socialdemokratisk arbetsgrupp eller andra
system som leder till ökad maktkoncentration i ekonomin.
I en riksdagsdebatt våren 1979 sade dåvarande folkpartiledaren Ola
Ullsten:
Jag har för mitt partis och för regeringens del gjort klart att vi aldrig
kommer att medverka till införandet av ett system som skulle försvaga
marknadsekonomin i stället för att stärka den, et,t system som skulle skapa
en ny väldig koncentration i nya händer i stället för att bredda ägandet och
inflytandet i flera och öka mångfalden.
Det faktum att folkpartiet bestämt avvisar det nu aktuella förslaget till
Mot. 1983/84:224
3
kollektiva löntagarfonder är en konsekvens av den ideologiska grundsyn
som naturligtvis också präglat tidigare avståndstaganden.
3. Propositionens förslag
Vid 1981 års kongresser hos LO och socialdemokratiska partiet fattades
beslut om vissa principer för ett system med kollektiva löntagarfonder.
Vissa av de tekniska detaljerna har därefter utretts ytterligare inom tre
arbetsgrupper som tillsattes efter valet 1982. Arbetsgrupperna har presenterat
sina förslag i följande rapporter: En modell för vinstdelning (Ds Fi
1983:13), Kapitalplaceringar på aktiemarknaden (SOU 1983:44) och Löntagarfonder
i ATP-systemet (Ds Fi 1983:20).
I proposition 1983/84:50 föreslås nu att kollektiva löntagarfonder införs
i Sverige den 1 januari 1984.
Systemet bygger i princip på följande inslag:
— pengar tas från företagen genom s. k. vinstdelningsskatt och
— samlas i fonder, f. n. fem stycken fackligt dominerade,
— för att köpa aktier i företagen och alltså förr eller senare ta över ägandet
av dessa.
Sammanfattningsvis innebär de olika lagförslagen att fem löntagarfondsstyrelser
inrättas för att förvalta en del av allmänna pensionsfondens
medel. Denna del härrör dels från den tillfälliga vinstskatt som utgår för
1983, dels från en ny skatt, kallad vinstdelningsskatt; även en del av den
tilläggspensionsavgift som arbetsgivarna betalar ställs under löntagarfondsstyrelsernas
förvaltning. Vinstdelningsskatten skall erläggas av aktiebolag,
ekonomiska föreningar, sparbanker och ömsesidiga försäkringsbolag.
Underlaget för vinstdelningsskatten beräknas för varje företag för sig
och bestäms av taxeringsnämnden i samband med den årliga taxeringen.
Vinstdelningsunderlaget är företagens reala vinst. Med detta menas det
nominella resultatet beräknat på visst sätt och justerat med hänsyn till
inflationen. Vinstdelningsskatten utgör 20 % av underlaget. Mindre vinster
är undantagna från vinstdelningsskatt. Vissa gränser är satta för hur mycket
en löntagarfondsstyrelse får förvalta.
Medelsramen är 400 milj. kr. 1984 och den ökar därefter årligen med 400
milj. kr. (i fast penningvärde) till och med år 1990. Löntagarfondsstyrelserna
får placera tilldelade medel i aktier eller som riskkapital i ekonomiska
föreningar. För placering i börsaktier gäller en viss begränsning, dvs. en
löntagarfondsstyrelse får inte förvärva så många aktier att de uppnår mer
än åtta % av samtliga aktiers röstvärde. I icke börsnoterade företag finns
inga gränser för ägandet.
Det åligger löntagarfondsstyrelserna att årligen överföra en avkastning
på det förvaltade kapitalet motsvarande tre % real förräntning till de
pensionsutbetalande fondstyrelserna.
Mot. 1983/84:224
4
Löntagarfondsstyrelserna tillsätts av regeringen. Av en löntagarfondsstyrelses
nio ledamöter och fyra suppleanter skall minst fem ledamöter och
två suppleanter företräda löntagarintressen. På begäran av en lokal facklig
organisation vid ett företag vari en löntagarfondsstyrelse har aktier kan
styrelsen bemyndiga företrädare för den fackliga organisationen att utöva
rösträtt för hälften av styrelsens aktier i bolaget.
4. Kritik av uppgivna motiv för kollektiva löntagarfonder
LO och socialdemokraterna har under de senaste tio åren fört fram en
rad olika argument för de olika förslagen till kollektiva löntagarfonder. De
påstås alltså
— klara näringslivets kapitalförsörjning, speciellt med riskkapital
— stödja den solidariska lönepolitiken och stabiliseringspolitiken
— ge en jämnare inkomst- och förmögenhetsfördelning
— stärka löntagarinflytandet
— stödja ATP-systemet.
Alla argumenten har avfärdats i den seriösa debatten. Förslagen till
kollektiva löntagarfonder visar sig inte alls leda till att de angivna målen
uppfylls.
Kapitalförsörjningen
Detta motiv var länge det som starkast betonades av fondanhängarna.
Fonderna skulle tillföra näringslivet riskvilligt kapital för att säkerställa
den nödvändiga investeringsökningen i samhället. Den sparandebrist som
förelåg i den svenska ekonomin — på vilken det synliga tecknet var
underskottet i bytesbalansen gentemot utlandet — ansågs inte kunna täckas
på annat sätt. Framför allt ansågs fonderna vara nödvändiga för att
förse näringslivet med tillräckligt mycket riskvilligt kapital, dvs. för att
möjliggöra nyemissioner av tillräcklig storlek på aktiemarknaden.
Det har emellertid visat sig att detta problem har kunnat lösas utan några
kollektiva fonder och allt vad dessa skulle föra med sig i fråga om grundläggande
systemförändringar i ekonomin. De icke-socialistiska regeringarna
introducerade det s. k. skattesparandet som i sig innehöll en kraftig
stimulans för enskilt sparande i aktier. Även andra lättnader infördes,
framför allt lindringen av dubbelbeskattningen av aktieutdelningar. Båda
dessa faktorer har starkt bidragit till att den svenska börsen har börjat
fungera som den skall igen. Sparandet i aktiesparfonder har blivit en stor
succé med i dag ca 600 000 människor som deltagare. Ungefär 2/3 av dessa
har inte tidigare sparat i aktier och många säger sig inte ens över huvud
taget ha varit regelbundna sparare.
Genom dessa åtgärder har företagens nyemissioner, dvs. deras tillskott
Mot. 1983/84:224
5
av riskvilligt kapital, kunnat öka mycket kraftigt. Nyemissionerna har
under senare år varit avsevärt mycket större än under något år under
1970-talet. Bara under det första halvåret i år har emissionsvolymen uppgått
till ca 5 milj. kr., och i själva verket har emissionerna sedan hösten
1980 varit större än under hela 1970-talet tillsammans.
Det ligger också i sakens natur att kapitalbildningen inte skulle förbättras
med löntagarfonderna. Dessa skall ju framför allt finansieras med
vinstmedel från företagen, pengar som annars skulle kunna användas till
framtidssatsningar eller sparas tills tiderna blir sämre. Nettoeffekten blir
att näringslivet undandras riskvilligt kapital, dvs. motsatsen till det önskade
och åsyftade.
Att ta ut vinstmedel ur företagen och ge dem till fackliga eller politiska
fonder är motiverat bara om man tror att politiker och fackliga förtroendemän
kan styra dem till mer lönsamma projekt än vad företagen klarar
av. Erfarenheterna är i allt väsentligt de motsatta.
Stabiliseringspolitiken
Tanken är här att löntagarfonderna skall vara ett stöd för den solidariska
lönepolitiken och bidra till löneåterhållsamhet. Man utgår då från att
vinster ger upphov till löneglidning som i sin tur försvårar den solidariska
lönepolitiken. Genom att kapa vinsterna skulle då löneglidningen hållas
tillbaka.
Denna tanke är emellertid fel. Det finns inte några belägg för att det
finns något klart samband mellan vinster och löneglidning. Tvärtom har
olika studier, både empiriska och teoretiska, visat att det inte finns ett
sådant samband. Det gäller t. ex. en studie utförd av LO och likaså en
undersökning utförd för den statliga löntagarfondsutredningens räkning.
Sunt förnuft säger också att den extra vinstdelningsskatt som löntagarfonderna
skall byggas upp med snarast skulle tendera att stimulera löneglidningen.
De flesta företagare skulle säkert föredra att ge sina anställda
litet mer i lön framför att skicka iväg pengarna till staten eller någon
anonym fond, en fond som dessutom snart nog skulle kunna komma
tillbaka och köpa upp delar av företaget.
Löneåterhållsamhet är nödvändig för att bibehålla och förstärka konkurrenskraften
och för att klara jobben i framtiden. Men det är synnerligen
oklart på vilket sätt kollektiva löntagarfonder skulle bidra till denna löneåterhållsamhet.
Det bud i den kommande avtalsrörelsen som LO just lagt
kostar ca 10—11 %, vilket klart visar att förslaget om löntagarfonderna
inte har bidragit till återhållsamhet i lönekraven.
Jämnare förmögenhetsfördelning
Det socialdemokratiska argumentet är i detta avseende att en nödvändig
lönsamhetsökning i företagen leder till oacceptabelt stora förmögenhets
Mot. 1983/84:224
6
ökningar för nuvarande aktieägare.
Till att börja med måste man konstatera att den största faran för en
olämplig förmögenhetsomfördelning kommer från inflationen. Under sin
oppositionstid var socialdemokraterna mångordiga när det gällde att visa
vilka stora förmögenhetsvärden som på ett slumpmässigt och fördelningspolitiskt
oacceptabelt sätt omfördelades via inflationen. Detsamma gäller
naturligtvis nu. I proposition 1983/84:40 beskrivs också den omfördelning
som inflationen skapar från långivare och småsparare till låntagare, från
hyresgäster till villaägare. Att få bukt med inflationen är således väsentligt
från förmögenhetsfördelningssynpunkt.
Man måste också konstatera att aktieförmögenheterna utgör en mycket
liten del av hushållens samlade förmögenheter — i storleksordningen en
tjugondel. Den helt dominerande delen av hushållens förmögenheter ligger
i egna hem och varaktiga konsumtionsvaror, t. ex. bilar. Även om man
anser att förmögenhetsfördelningen är orättvis är det därför irrelevant att
gripa sig an just aktiefördelningen.
I ett mera begränsat perspektiv kan dock konstateras att aktieägandet är
snett fördelat. En mycket liten del av antalet hushåll äger en mycket stor
del av aktiestocken. De kollektiva löntagarfonderna skulle emellertid inte
medföra någon spridning av aktieägandet till fler hushåll, utan tvärtom ge
en ytterligare koncentration av aktieägandet till institutioner. Om fem
fonder köper aktier av hundratusentals enskilda människor ökar ägarkoncentrationen
i stället för att minska.
Folkpartiet anser att en rättvis förmögenhetsfördelning gynnas av rimliga
villkor för enskilt sparande, inkl. sparande i aktier, i stället för en i det
närmaste konfiskatorisk behandling av sådant sparande.
Stödja A TP-systemet
Detta motiv har tillkommit sent och kan snabbt avfärdas. Riksförsäkringsverket
har i sitt remissvar om delar av löntagarfondsförslaget gjort
beräkningar över det bidrag till pensionsutbetalningarna som löntagarfonderna
skulle komma att ge. Verkets slutsats är: ”Sorn synes är löntagarfondernas
tillskott till försäkringens finansiering från början marginell och
blir dessutom relativt sett allt mindre på längre sikt.” Löntagarfondernas
tillskott till pensionsutbetalningarna blir knappt 0,5 miljarder kronor per
år, vilket motsvarar mindre än 1 % av de totala utbetalningarna. Detta
gäller under förutsättning att avkastningen verkligen blir 3 % realt, vilket
riksförsäkringverket anser mindre troligt mot bakgrund av den historiska
tillväxten.
Om de politiska och fackliga ledamöterna i fondstyrelserna är mindre
skickliga än de vinstgivande företagen på att förvalta vinstmedlen blir
löntagarfonderna i stället ett hot mot pensionerna. Det avgörande för att
trygga pensionerna är nämligen att det blir en god tillväxt i ekonomin och
det förutsätter bl. a. lönsamma företag.
Mot. 1983/84:224
7
Löntagarinflytandet
I propositionen hävdas att de kollektiva löntagarfonderna kommer att
medverka till att bryta den privata maktkoncentrationen och stärka löntagarinflytandet
över produktionen. Detta var också det första uttalade
målet för de s. k. Meidner-fonderna, nämligen att överföra makten över
produktionsmedlen till löntagarna.
Om man sätter likhetstecken mellan löntagarinflytande och ökad makt
åt fackliga ombudsmän och politiker är propositionens uttalande korrekt.
De kollektiva löntagarfonderna kommer att ge avsevärt större makt åt fack
och politiker.
Folkpartiet anser emellertid inte att det är eftersträvansvärt att ge ökad
makt åt fack och politiker. De personer som i praktiken skulle utöva denna
makt är inte de anställda i de olika företagen utan en begränsad grupp
fackliga funktionärer.
Löntagarfonderna kommer mycket snabbt att öka den fackliga och
politiska makten. Redan 1990, alltså om mindre än sju år, kommer fondsystemet
inkl. fjärde AP-fonden att vara fyra å fem gånger så stort som den
i dag största aktieägaren.
Den begränsningsregel som föreslås i propositionen kommer inte att ha
någon större betydelse i detta fall. Den innebär att varje fondstyrelse inte
får äga mer än åtta % av aktiernas röstvärde i varje aktiebolag. Redan åtta
% av ägandet ger ett mycket stort inflytande, i praktiken ofta det dominerande
inflytandet. Det förefaller också sannolikt att de fem fondstyrelserna
kommer att samverka. Detta möjliggörs genom förslaget om undantag
från röstkvotsregeln enligt 9 kap. 3 § aktiebolagslagen. I detta lagrum
stadgas att ingen vid en bolagsstämma får rösta för mer än en femtedel av
de på bolagsstämman företrädda aktierna. Regeringen föreslår det undantaget
att varje fondstyrelse skall anses som en aktieägare för sig. Genom ett
gemensamt agerande hos de fem fondstyrelserna kommer löntagarfonderna
tillsammans att kunna äga fyrtio % av aktiernas röstvärde, vilket torde
komma att ge ett helt dominerande inflytande. I själva verket kommer
detta att ge upphov till en enorm maktkoncentration till de personer som
sitter i de fem löntagarfondsstyrelserna.
Det är enligt folkpartiets uppfattning uppenbart att det är denna maktfråga
som är det centrala motivet till införandet av de kollektiva löntagarfonderna
i Sverige. Det var tydligt utsagt i det ursprungliga Meidnerförslaget
men har sedan dess tonats ned av taktiska skäl. Icke desto mindre
är de faktiska konsekvenserna av propositionens förslag att en sådan
maktkoncentration skapas.
”Med löntagarfonderna tar vi över”, utropade en gång LO-tidningen.
Det blir i praktiken inte någon spridning av makten som socialdemokraterna
åstadkommer utan enbart ett överförande av makten från nuvarande
maktgrupper till en enda.
I propositionen behandlas frågan om direkta val till fondstyrelserna
Mot. 1983/84:224
8
mycket kortfattat (s. 53). Vi finner detta anmärkningsvärt mot bakgrund av
att socialdemokraterna under sommaren och hösten 1982 förordade direkta
val till fondstyrelserna och presenterade detta som en ur demokratisk
synvinkel bättre metod i syfte att motverka de farhågor för ett korporativt
system som knutits till löntagarfondsförslaget. I propositionen framhålls
nu, att ett direktvalssystem innehåller så betydande principiella och valtekniska
problem att frågan om direktval av fondstyrelserna bör bli föremål
för en särskild utredning. Riksdagen har alltså nu ingen möjlighet att ta
ställning till hur löntagarfondernas styrelser i framtiden skall utses. Vi
finner detta otillfredsställande med hänsyn till den principiellt stora betydelse
som formen för val av fondstyrelserna har.
Om det skulle bli allmänna, eller fackliga, val till fondstyrelserna kommer
med säkerhet kandidaterna att söka ett vidare mandat än att bara
förvalta en aktieportfölj med sikte på största möjliga avkastning. Då
kommer i stället vallöften om direkta ingrepp i företagens investeringsoch
produktionsplanering.
5. Skäl att awisa fonderna
Genomgången ovan visar med all önskvärd tydlighet att de olika motiv
som tid efter annan åberopats för de kollektiva löntagarfonderna saknar
relevans. Det enda motiv som stämmer med verkligheten är det som gäller
makten och övertagandet av ägandet till produktionsmedlen i ekonomin.
De facto innebär detta en socialisering och kollektivisering av ägandet och
en förändring av vårt ekonomiska system. Detta är logiskt för socialdemokraterna,
men naturligtvis helt oacceptabelt för folkpartiet som bygger sin
politik på marknadsekonomi, mångfald, valfrihet och privat ägande.
Även om man bortser från den ideologiska grundsynen är det uppenbart
att en seriös analys visar att systemet med kollektiva löntagarfonder kommer
att ha stora skadliga verkningar för den svenska ekonomin. Sådana
analyser har t. ex. utförts av socialdemokratiska ekonomer, som tydligen
inte övertygats av propagandan från LO. Det gäller t. ex. professor Assar
Lindbeck och huvudsekreteraren och senare ordföranden i den statliga
löntagarfondsutredningen Berndt Öhman.
Deras analys av förslagen till LO/SAP:s kongresser 1981 om kollektiva
löntagarfonder pekar på ett stort antal negativa konsekvenser för den
svenska ekonomin. Den mest väsentliga invändningen har att göra med de
olika hänsyn som fondstyrelserna skall ta i sin placeringspolitik. Hela
poängen med att införa detta system är ju att fondstyrelsernas löntagarmajoritet
inte skall betona avkastningen och vinstintresset på det sätt som
nuvarande ägare till företagen gör.
Med löntagarfonderna som den dominerande ägaren till en stor del av
företagen — det spelar mindre roll om detta tar fem, tio eller tjugo år att
genomföra — kommer också konkurrensen att minska. Varför skulle ett
Mot. 1983/84:224
9
löntagarägt företag konkurrera med ett annat löntagarägt företag? Det
kommer att te sig mera rimligt från deras utgångspunkter att dela upp
marknaderna mellan de olika företagen, vilket är detsamma som att konkurrensen
sätts ur spel.
Folkpartiet anser att marknadsekonomin förutsätter en effektiv konkurrens
mellan företagen och en fri internationell handel. Själva idén om det
kollektiva ägandet som ersättning för det individuella fönekar värdet av
konkurrens. De stora ekonomiska kollektiven kommer säkerligen att Finna
det bekvämt att med olika medel hindra ”onödig” konkurrens, ägaren
gentemot importen. Detta kommer att bli till stor nackdel för konsumenterna.
De kollektiva löntagarfonderna stärker producentintresset till förfång
för konsumentintresset.
Det är uppenbart att en stor majoritet av det svenska folket har tagit
starkt intryck av alla argument som framförts mot de kollektiva löntagarfonderna.
Varje opinionsundersökning som genomförts visar att det bara
är en liten minoritet som anser att löntagarfonderna är bra, medan en allt
större majoritet är negativt inställd till förslaget. Det är anmärkningsvärt
att socialdemokraterna trots detta av allt att döma kommer att driva
igenom förslaget med enbart kommunisternas hjälp, mot en bred folkopinion
inkl. en stor del av de egna väljarna mot det samlade näringslivet och
mot en enig politisk opposition.
Socialdemokraterna bedriver f. n. ett dubbelspel beträffande fonderna.
Å ena sidan sägs de vara ofarliga och betydelselösa och inte mer anmärkningsvärda
än något annat ekonomisk-politiskt förslag för att lotsa Sverige
genom den nuvarande ekonomiska krisen.
Å andra sidan framställs det nu lagda förslaget till kollektiva löntagarfonder
som ett första steg på vägen mot något stort och nytt.
Systemet skall bara fungera till 1990 och sedan skall det omprövas. Om
det då inte visar sig ha fungerat på avsett sätt skall ytterligare medel inte
tillföras.
Att LO har ambitioner som går långt utöver de positioner som nåtts fram
till år 1990 är alldeles uppenbart. Det förnekas inte heller från ledande
LO-företrädare. Även om den socialdemokratiska ledningen till äventyrs
skulle ha en annan mening finns det ingenting som talar för att den kan stå
emot LO bättre år 1990 än år 1983. Det mesta talar i stället för att tidsplanen
accelereras när fondsystemet inte kortsiktigt ger de väntade resultaten.
6. Riksdagsbehandlingen av fondförslaget
Den konstitutionella aspekten
Förslaget till lagstiftning om löntagarfonder har arbetats fram under
mycket stor tidspress. Lagrådet konstaterar i sitt yttrande att flera remissinstanser
endast har hörts om delar av förslagen. Myndigheter och sam
Mot. 1983/84:224
10
manslutningar har således inte varit i tillfälle att yttra sig över ett förutsättningslöst
utarbetat och samlat förslag till löntagarfonder, säger lagrådet.
Det konstateras vidare att detta faktum har kritiserats från flera håll.
Likaså har anmärkts att remisstiden varit för kort. ”Också lagrådet ställer
sig kritisk till att en fråga av så stor principiell betydelse och med så
kontroversiella inslag beretts på sätt som skett.”
För att vara ett så stort ingrepp i det svenska ekonomiska systemet med
innebörd att man inför helt nya rättssubjekt och helt nya skatteformer, är
det mycket förvånansvärt att de konstitutionella aspekterna inte har diskuterats
mera ingående.
Lagrådet har i sitt yttrande funnit att man inte kan anföra någon erinran
mot det föreslagna löntagarfondssystemet från grundlagsenlig synpunkt.
Vidare menar lagrådet att förslaget inte strider mot våra internationella
åtaganden. Vi har självfallet inte grund för att göra något annat bestämt
påstående än det som lagrådet har kommit fram till. Vi finnér det ändå
anmärkningsvärt att lagrådet accepterat att göra dessa grannlaga överväganden
om förslagets grundlagsenlighet med så stor tidspress. Ett mera
djupgående grundlagsresonemang kring löntagarfondernas grundläggande
idé, nämligen att tvinga företagen att tillhandahålla medel för vilka de
sedan skall bli uppköpta, hade förtjänat ett större utrymme i lagrådets
yttrande. Lagrådet har konstaterat att specialdestination av statsinkomster
visserligen är under avveckling, och att riksdagen så sent som 1979/80
framhållit att ny specialdestination inte bör införas. Även om det inte
föreligger något konstitutionellt hinder att specialdestinera skatter, menar
vi att riksdagens tidigare ställningstagande är en viktig grundprincip i
skatterätten, som också framöver bör tjäna som riktmärke. Inga nya specialdestinerade
skatter bör införas, och i den mån sådana existerar från
äldre lagtext, bör de successivt omprövas.
Lagrådet för också ett resonemang kring frågan huruvida förslaget
strider mot våra internationella åtaganden. I den av Sverige ratificerade
konventionen ang. skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande
friheten, konstateras i artikel 1 i ett tilläggsprotokoll att envar fysisk
eller juridisk persons rätt till sin egendom lämnas okränkt och må ingen
berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de
förutsättningar som anges i lag och av folkrättens allmänna grundsatser.
Lagrådet uttalar att ”det allmännas intresse” får anses uppfyllt i och med
att medlen tillfaller den allmänna pensionsfonden, och förvaltas av offentligrättsligt
reglerade organ. Vi måste starkt ifrågasätta lagrådets bedömning
huruvida det är tillräckligt att det allmännas intresse uppenbarar sig
först i ett andra eller tredje led i det omfattande lagkomplex som hela
löntagarfondsförslaget innebär. Med lagrådets resonemang konstateras att
det allmänna intresset inte inträder när staten ålägger företagen att inbetala
vinstavgift, ej heller när staten slussar dessa medel vidare till löntagarfonder
med tveksam offentligrättslig status. Därefter slussas medlen vidare
Mot. 1983/84:224
11
från löntagarfonder sorn riskkapital/ägarkapital till olika företag. Från
dessa företag inbetalas sedan avkastning/ränta på de pengar som löntagarfonden
placerat i företaget, varpå slutligen denna avkastning av löntagarfonden
inlevereras till allmänna pensionsfonden. Vi ifrågasätter om
inte ”det allmännas intresse” är allt för vagt när det åberopas sist i en så
lång räcka av transaktioner. Det allmänna intresse som avses, nämligen att
stärka den allmänna pensionsfonden, kan uppenbarligen ske med en
enklare process. Lagrådet menar vidare att ”det allmännas intresse” tillgodoses
genom att medlen förvaltas av offentligrättsligt reglerade organ.
Över huvud taget synes det oss som om institutionen löntagarfond är en
mycket oklar skapelse där maktutövningen och dess rättsliga status är
oklar. I vissa juridiska sammanhang beskrivs löntagarfonderna som offentligrättsligt
reglerade organ. Med detta måste rimligen menas att det är
samhällsföreträdarna som har det avgörande inflytandet. I andra mer
populära sammanhang beskrivs organen såsom varande ett organ för
löntagarnas inflytande över produktionsmedlen. Därmed synes icke förstås
att inflytandet skall utövas enligt de grunder som maktutövningen i
offentligrättsligt reglerade organ normalt vilar på. Vi menar att lagrådet på
denna punkt hade behövt få tillräckligt med tid för en betydligt mera
djupgående penetrering av förslagen.
Det finns mot denna bakgrund anledning att återkomma såväl till konstitutionella
frågor kring löntagarfonderna som till aspekter kring Sveriges
internationella åtaganden.
Det är ett minimikrav att riksdagen, innan en knapp majoritet driver
igenom ett materiellt beslut, får ta del av en grundlig genomgång av de
konstitutionella aspekterna i detta ärende. Ett första steg därvid är att
konstitutionsutskottet avger ett yttrande över de konstitutionella aspekter
som här ifrågasatts.
Fondbeslutet kommer att rivas upp
Oberoende av allt som framförs i motioner från de icke-socialistiska
partierna, oberoende av att stöd saknas för förslaget hos en folkopinion,
kommer socialdemokraterna som vi ovan konstaterat av allt att döma att
driva igenom beslut om införande av kollektiva löntagarfonder med kommunisternas
hjälp i riksdagen. Sverige kommer därmed som enda demokratiska
land att införa kollektiva löntagarfonder från den 1 januari 1984.
Departementschefen gör en hastig genomgång av den utländska debatten
i denna fråga. Han konstaterar därvid att debatten har varit livlig i flera
länder förutom Sverige, men att ingenstans har något förslag som liknar
det svenska kunnat genomföras. Han drar emellertid inte någon slutsats av
denna genomgång. Folkpartiet anser att den naturliga slutsatsen är den
som dragits tidigare i denna motion, nämligen att de kollektiva löntagarfonderna
inte kan uppfylla önskade syften utan tvärtom har skadliga
effekter på ekonomin.
Mot. 1983/84:224
12
Folkpartiet har föreslagit att de tre icke-socialistiska partierna bildar en
gemensam arbetsgrupp som förbereder avvecklingen av löntagarfonderna
vid en ändrad majoritet i riksdagen. Förslag om avveckling av fonderna
kommer därefter att snarast presenteras för riksdagen.
7. Folkpartiets förslag till maktspridning
De fåtaliga men högröstade anhängarna till kollektiva löntagarfonder
brukar hävda att fondmotståndarna saknar alternativ. Det är därför väsentligt
att konstatera att redan genom att avstå från ett skadligt ingrepp
i samhällsekonomin uppnår man något positivt. Det är alltså inte nödvändigt
att ha något ”alternativ” för att med gott samvete säga nej till kollektiva
löntagarfonder.
Som tidigare redovisats i denna motion har emellertid folkpartiet sedan
länge haft den uppfattningen att vissa av de motiv som ligger bakom
förslaget om kollektiva löntagarfonder är reella problem som måste lösas.
Folkpartiet har bl. a. på grundval av debatten under det senaste decenniet
dragit slutsatsen att en lösning av dessa problem kräver att man avvisar de
kollektiva fonderna.
Sedan lång tid har folkpartiet verkat för att sprida makt och ägande i
näringslivet. Den nuvarande ägarkoncentrationen inom företagen är ett
reellt problem. Det är emellertid ingen lösning att ersätta dem med en
annan lika stor maktkoncentration på statliga eller fackliga händer, utan
den måste brytas och makten spridas på flera. Den marknadsekonomi som
folkpartiet vill slå vakt om skulle fungera bättre om konkurrensen blev
större och ägandet mera spritt.
Spritt aktieägande
Folkpartiet anser att det är angeläget att sprida det ^.skilda aktieägandet.
Aktiefondsparande och skattereduktionen på aktieutdelningar innebar
en stark stimulans för fler människor att spara i aktier, både i form av
aktiesparfonder och direkt aktiesparande i enskilda företag. Antalet aktieägare
har också under senare tid ökat kraftigt och är nu större än en miljon.
Regeringen är emellertid i full färd med att göra motsatsen. Man bedriver
systematisk klappjakt på enskilda aktieägare för att bereda mark för
löntagarfonderna. De åtgärder som vidtagits eller föreslagits efter regeringsskiftet
är: borttagande av skattereduktionen på aktieutdelningar, dvs.
ett återinförande av dubbelbeskattningen, avskaffande av skattefondsparandet,
skärpt realisationsvinstskatt, omsättningsskatt på aktiehandel,
skärpt förmögenhetsskatt i två etapper, särskild utdelningsskatt på aktieutdelningar,
dvs. en trippelbeskattning. Folkpartiet har motsatt sig alla
dessa skattehöjningar eller nya skatter.
Folkpartiet har i en partimotion avvisat förslaget om allemanssparande,
Mot. 1983/84:224
13
vilket i praktiken blir ett rent statsskuldssparande och har i stället hävdat
att skattesparandet bör behållas. Vi vill också återinföra skattereduktionen
för aktieutdelningar som en metod att minska dubbelbeskattningen på
aktier. På sikt menar vi att dubbelbeskattningen bör avskaffas.
Folkpartiet anser också att fler organisationer och sammanslutningar,
t. ex. fackliga organisationer, bör uppmuntras att starta aktiesparfonder.
Vi har också föreslagit att andelsägarnas inflytande i aktiesparfondernas
styrelse bör utökas.
Andel-i-vinst
Fler företag bör uppmuntras att starta andel-i-vinst-system för de anställda.
Individuella andelar i det egna företaget kan medverka till en
betydande ägarspridning. De skattemässiga och andra oklarheter som f. n.
finns måste snarast tas bort.
I en departementspromemoria från finansdepartementet (Ds Fi
1983:21, Breddat underlag för produktionsfaktorskatter) har föreslagits att
individuella vinstandelar skall beläggas med arbetsgivaravgifter. Departementschefen
ansluter sig i princip till detta förslag (se proposition 1983/
84:40 s. 31): ”Även övriga nämnda förslag i promemorian bör enligt min
mening genomföras.” Ett sådant förslag har inget annat syfte än att stoppa
de företagsanknutna vinstdelningssystemen och måste enligt folkpartiet
avvisas. I stället krävs ett klart ställningstagande om att sådana vinstandelar
i det enga företaget inte kommer att beskattas.
Vi anser att företagen och de anställda själva bör utarbeta förslag till hur
sådana företagsanknutna vinstdelningssystem kan se ut. Det finns ingen
anledning att tro att ett och samma system skulle passa i alla företag.
Genom olika system för andel-i-vinst kan de anställda bli en viktig
ägargrupp i många företag. 11, ex. Svenska Handelsbanken är de anställda
genom en personalstiftelse numera den tredje största aktieägaren och i
Skandinaviska Enskilda Banken den fjärde största.
Slopa den graderade rösträtten
Den faktiska maktkoncentrationen kan i vissa fall vara större än ägarkoncentrationen.
Detta beror på systemet med A- och B-aktier med olika
röstvärde på bolagsstämman. Ett relativt litet aktieinnehav och liten kapitalinsats
kan därigenom ge ett oproportionerligt stort inflytande.
Folkpartiet anser att den graderade rösträtten för nya aktier på Al-och
A2-listan på börsen bör tas bort. För familjeföretag som går in på OTClistan
finns det dock skäl att behålla dagens regler.
Skydd för småspararna på börsen
Det bästa skyddet mot manipulationer på aktiemarknaden är en spridning
av aktieägandet och en skärpt s. k. insiderlagstiftning. Börsstyrelsen
har nyligen förstärkt det etiska regelsystemet på börsen genom att bl. a.
Mot. 1983/84:224
14
införa rekommendationer om särskilda ”uppflaggningsregler” efter internationell
förebild. Detta tvingar nya ägare att tidigare än i dag tillkännage
sina avsikter med stora uppköp på börsen, vilket bidrar till att enskilda
småsparare får tillgång till viktig information på ett tidigt stadium.
Det finns anledning att noggrant följa utvecklingen på börsen så att
dessa uppflaggningsregler verkligen följs. En ytterligare skärpning av insiderlagstiftningen
kan annars visa sig nödvändig.
Stimulans för sparandet
Under större delen av efterkrigstiden har den socialdemokratiska politiken
gått ut på att straffbeskatta det enskilda sparandet och i stället
stimulera det kollektiva sparandet. Det senaste årets ekonomiska politik
visar att socialdemokraterna åter går denna väg. Avkastningen på aktiesparande
och banksparande har under en lång följd av år varit negativ med
hänsyn tagen till inflation och beskattning.
Två gånger under det senaste året har regeringen föreslagit en skärpning
av förmögenhetsskatten. Denna har nu blivit så hög att avkastningen inte
räcker till för att betala både skatt på avkastningen och skatt på behållningen.
Speciellt negativt är detta för egenföretagare och vissa villaägare, som
varken kan sälja en bit av fabriken eller maskinparken eller en del av det
egna huset för att få pengar till skatten.
Folkpartiet anser att den ekonomiska politiken måste inkludera en aktiv
förmögenhetspolitik som går ut på att öka hushållens enskilda sparande
och förmögenhet. I stället för den ”topphuggande” förmögenhetspolitik
som socialdemokraterna länge bedrivit krävs en ”uppbyggande” sparpolitik.
Stärk småföretagen
De mindre företagen och företagarna är en oumbärlig del av marknadsekonomin.
De ger konkurrens, tekniska innovationer, sysselsättning, geografisk
spridning och inte minst enskilt inflytande.
De åtgärder som regeringen hittills vidtagit beträffande småföretagen
har nästan enbart varit av negativ art. Inte minst det senaste förslaget om
höjning av förmögenhetsskatten innebär ett dråpslag för de mindre företagen.
Folkpartiet anser att stimulanser, inte nya skatter, behövs för att underlätta
för enskilda människor att starta och driva egna företag. Ett inslag i
en sådan politik är att avskaffa förmögenhetsskatten på det arbetande
kapitalet i mindre och medelstora företag.
8. Hemställan
Med hänvisning till vad som anförts ovan hemställer vi
1. att riksdagen avslår proposition 1983/84:50,
Mot. 1983/84:224
15
2. att riksdagen återinför skattereduktionen för aktieutdelningar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffande av dubbelbeskattningen på
aktier,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skattelättnader för
andel-i-vinst-system enligt vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar avskaffa den graderade rösträtten för nya
börsaktier enligt vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen beslutar avskaffa förmögenhetsskatten på arbetande
kapital i mindre och medelstora företag enligt vad som anförts
i motionen.
Stockholm den 24 november 1983
JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)
JÖRGEN ULLENHAG (fp) KERSTIN EKMAN (fp)
KARL ERIK ERIKSSON (fp) BJÖRN MOLIN (fp)
LiberTryck Stockholm 19S3