9

Motion

1983/84:219

Rolf Rämgård m. fl.

Löntagarfonder (prop. 1983/84:50)

Det nu föreliggande förslaget om löntagarfonder har utretts hastigt och
på ett splittrat sätt. Förslaget har långtgående principiella konsekvenser
för landets ekonomiska och konstitutionella förhållanden. För riksdagens
behandling av denna utomordentligt viktiga fråga är underlaget bristfälligt
och tillfredsställer inte rimliga anspråk. Parlamentarisk anständighet kräver
att de konstitutionella aspekterna får en mer tillfredsställande beredning
än den två veckors granskning i lagrådet medger.

Förslaget innebär, i korthet, att medel tvångsvis överförs från våra
svenska företag till statsägda löntagarfonder, medel som dessa fonder
därefter skall använda för inköp av aktier i olika bolag. Sett i ett större
sammanhang tvingas företagen att finansiera sin egen socialisering.

Överförandet av äganderätten över produktionsmedlen till staten föreslås
ske med stöd av beskattning. Det ligger nära till hands att påstå att
denna rättsliga konstruktion icke är förenlig med regeringsformen. Regeringsformen
skall nämligen tolkas och utfyllas med ledning av Europakonventionen
om de mänskliga rättigheterna; konventionen har karaktär av
rättskälla, Sverige har förbundit sig att följa denna. Konventionen ger visst
skydd för äganderätten. En huvudfråga är om beskattningsmakten i Sverige
får användas för konfiskation.

För en grundlig konstitutionell genomgång vill vi också åberopa handläggningen
av en i åtskilliga stycken likartad konstitutionell fråga i Norge,
nämligen förslaget om s. k. demokratisering av affärsbankerna i Norge.
Detta förslag gick bl. a. ut på en maktförskjutning i företagens styrelser till
förmån för en offentlig styrelserepresentation.

Den norska grundloven innehåller i likhet med den svenska ett stadgande
om ekonomiskt skydd genom ersättning vid expropriation (jfr SOU
1975:9 s. 98 f. f.). Frågan ställdes därför, vilka krav den norska konstitutionen
ställde på det s. k. demokratiseringsförslaget, bl. a. om berörda aktieägare
kunde fordra kompensation såsom vid expropriation och om kompensationsplikten
i sådant fall kunde fullgöras ur bankernas fonderade
tillgångar eller inte.

Den norska situationen hade med andra ord åtskilliga beröringspunkter
med vår svenska löntagarfondsproblematik då det gäller både det konstitutionella
regelinnehållet och föreslagna förändringar i det ekonomiska
livet.

Dessa konstitutionella problem utreddes utomordentligt grundligt av en
norsk kommitté, som tillsattes den 17 januari 1975 och avslutade sitt arbete

Mot. 1983/84:219

10

den 30 november 1976. Kommittén arbetade med andra ord i ca två år —
jfr NOU 1976:52. De konstitutionella frågorna granskades särskilt av fyra
framstående rättsvetenskapsmän i särskilda utlåtanden.

Bedömningen blev att åtgärderna från rättslig synpunkt var att jämställas
med expropriation och att kompensation måste lämnas av statskassan,
icke av bankerna själva.

I förhållande härtill ter sig den svenska beredningen av motsvarande
spörsmål närmast obefintlig. Någon konstitutionell beredning har över
huvud taget inte skett av löntagarfondsproblematiken i Sverige, trots de
påfallande likheter som funnits att tillgå från erfarenheterna i andra länder,
t. ex. Norge. Det faller sig självt att en granskning i lagrådet under kort
tid inte uppfyller rimliga krav på en verklig penetrering av dessa frågor.
Med tanke på frågans ekonomiska räckvidd och utomordentligt vittgående
konstitutionella konsekvenser måste från riksdagens sida krävas att en
inträngande analys kommer till stånd.

Nationaliseringar brukar i Västeuropa betraktas som expropriation och
sker under rättslig kontroll. I lagstiftning brukas ange vilka syften och skäl
som ligger till grund för socialiseringsbesluten i varje enskilt fall. Socialiseringsbesluten
prövas normalt av domstol och medel till olika företagsförvärv
anslås då ur det allmännas budget, på sätt som de folkvalda bestämmer.

Ingenting av detta återfinns i den svenska modellen för socialisering av
företagen. Fonderna kommer att vid sidan av legalitetskontroll bestämma
över hur socialiseringen skall ske. Ingen lag anger vilka grunder eller
syften som ligger bakom olika företagsövertaganden av staten. Inte heller
fordras några särskilda budgetbeslut från riksdagen för detta. Fonderna
ställs i stället under facklig hegemoni och kan föra en egen regionalpolitik,
industripolitik eller arbetsmarknadspolitik med de företag de övertar.
Riksdagen förutsätts icke skola ingripa och ge direktiv till fondstyrelserna.
Fonderna blir på så sätt en stat i staten. Offentlig makt kommer därmed att
kunna utövas korporativt i Sverige i strid med tankarna bakom regeringsformen.
Riksdagens ställning i systemet är enligt förslaget helt oacceptabel.
Som framgår av det anförda har en rad grundläggande konstitutionella
frågor lämnats obesvarade. Lagstiftningsärendet är uppenbarligen ej
moget för beslutsfattande.

Med hänvisning till det anförda får vi hemställa

att riksdagen begär en förutsättningslös grundlig utredning av de
konstitutionella frågorna som löntagarfondsförslaget reser innan
proposition 1983/84:50 angående löntagarfonder behandlas
av riksdagen.

Stockholm den 23 november 1983

ROLF RÄMGÅRD (c)

BÖRJE STENSSON (fp) BJÖRN KÖRLOF (m)