Motion
1983/84:214
Margit Gennser

Löntagarfonder (prop. 1983/84:50)

Förslaget om löntagarfonder motiveras i propositionen med att nya
medel krävs för att lösa upp den stabiliseringspolitiska konflikten och att
det är viktigt att finna vägar att göra en omfattande vinstökning förenlig
med en jämn fördelning och en lugn kostnadsstegring.

Löntagarfondernas väsentligaste uppgift skulle således enligt propositionen
vara att minska de fördelningspolitiska motsättningarna och därmed
ge löntagarnas organisationer bättre förutsättningar att medverka till
att bevara en hög lönsamhet i näringslivet. Fonderna kan — heter det i
propositionen — i första hand genom vinstdelning bidra till att bryta den
onda cirkel som består i att höga vinster tenderar att följas av kraftig
löneglidning, vilket i sin tur leder till högre inflation och försämrad köpkraft.
Fonderna anses vidare enligt propositionen innebära att löntagarna
ges ett direkt ansvar för riskkapitalets användning och allokering samtidigt
som de anställda får del i framtida vinster och ett ökat inflytande i företagen.
Detta bör — enligt propositionen — kunna medverka till en utveckling
som kan överbrygga vissa av de starka motsättningar som i dag finns
mellan kapital och arbete.

I propositionen konstateras att kritiken mot förslaget om löntagarfonder
i stor utsträckning handlat om fondernas eventuella effekter på samhällsordningen
och dagens ekonomiska system. Framför allt har kritikerna —
enligt propositionen — under senare tid framfört uppfattningen att löntagarfonderna
innebär att marknadsekonomin successivt kommer att ersättas
av en planekonomi. I förlängningen av detta resonemang har t. o. m.
utmålats farhågor för ett centralstyrt byråkratiskt samhälle, som rent av
skulle innebära risker för demokratin. Departementschefen betonar i propositionen,
att han inte delar dessa farhågor. Samtidigt framhåller han att
en ekonomi som inte inbegriper grundläggande marknadsekonomiska
funktioner är oförenlig med en politisk demokrati av vår typ. Inte minst
utgör de östeuropeiska ekonomierna talande bevis för detta. Det är således
i längden nödvändigt, trots inneboende konflikter, att slå vakt om såväl ett
medvetet hävdande av de mänskliga och sociala värdena som de grundläggande
marknadsekonomiska funktionerna. Denna ”samlevnad” är — enligt
propositionen — en av de bärande tankarna bakom utvecklingen av
svensk blandekonomi.

Remissbehandlingen har som framgår av de tidplaner som gällt för
arbetet med löntagarfondsförslaget varit ytterst summarisk. Remissge

Mot. 1983/84:214

9

nomgången i propositionen är utomordentligt knapphändig. Svaren från
remissinstanserna kommenteras ytterst sparsamt. Skattemyndigheternas
synpunkter behandlas mycket kort. Skattemyndigheterna har — enligt
propositionen — anfört att den föreslagna vinstdelningen på ett olyckligt
sätt komplicerar ett redan synnerligen invecklat skattesystem. Departementschefen
instämmer i detta. En ny skatt innebär oundvikligen — konstaterar
han — ett merarbete för skatteadministration och de skattskyldiga.
De administrativa problemen anses dock inte innebära ett hinder för
införandet av löntagarfonder.

Problemanalysen

Huvudmotivet för löntagarfonderna anges i propositionen som stabiliseringspolitiskt.
En icke uttalad förutsättning är då att vinstdelningen är
neutral, när det gäller kostnader, priser och kapitalbildning. En sådan
utgångspunkt vilar på felaktigheter och missuppfattningar. Ett obligatoriskt
vinstdelningssystem påverkar kapitalkostnaderna. I ytterlighetsfallet
kan förutsättningarna för en fri kapitalmarknad upphöra med ett obligatoriskt
vinstdelningssystem, men ett sådant kan också utformas så att det
inte direkt och omedelbart förhindrar en fri kapitalmarknad. Det är i första
hand detta senare alternativ som skall beaktas. Vid kontant vinstdelning
där pengarna inte direkt återförs till företaget minskar självfinansieringen.
Vid oförändrade avkastningskrav från kapitalmarknaden stiger dessutom
företagens kostnader för nytt riskkapital. En vinstdelning där medlen
återförs till företaget minskar visserligen inte självfinansieringsgraden,
men vinstdelningen bidrar till att höja kostnaderna för kapital som t. ex.
skall anskaffas genom nyemissioner. Detta innebär att företagen måste
anpassa sina investeringar, så att avkastningen motsvarar de nya ökade
kapitalkostnaderna. En sådan anpassning kommer troligen att minska
benägenheten att investera. Företagen kommer helt enkelt att skära bort de
minst lönsamma investeringarna, och investeringar med högt risktagande
kommer att undvikas.

Dessa nu refererade slutsatser förbigås helt i propositionen. I stället
hänger man upp sin diskussion på förmodanden att vinstdelning kommer
att leda till lägre lönekrav. Att företagen genom lägre lönekrav från de
anställda och deras organisationer skulle kompenseras för vinstdelning
och ökade löneskatter kan inte beläggas empiriskt. Erfarenheterna från det
senaste decenniets avtalsrörelser tyder i stället på att ökade löneskatter
endast till ringa del avräknas vid avtalsförhandlingarna. Utspelen i årets
avtalsförhandlingar tycks också bekräfta detta. LO ”avser” endast att
avräkna vinstdelningsavgiften på 0,2 % vid avtalsförhandlingarna. Löntagarfonderna
har beräknats kosta verkstadsföretagen i genomsnitt 2 %.
Själva vinstdelningen skall inte avräknas enligt LO.

Mot. 1983/84:214

10

Vinster och löneglidning

Enligt propositionen skulle löntagarfonderna fungera stabiliserande genom
att vinstökningar inte skulle starta en spiral av lönekompensationer.
Löneglidningen anses vara ett samhällsekonomiskt problem. Problemet
består i att den föder kompensationskrav av två slag, dels via förtjänstutvecklingsgarantier,
dels via den solidariska lönepolitiken. Löneglidningen
är emellertid ett sätt för marknaden att kompensera ”felaktiga” centrala
avtal, medan förtjänstutvecklingsklausuler och den solidariska lönepolitiken
i sin tur justerar resultatet av en marknadsmässig lönebildning. En
”rättvisare” lön anses dessutom alltid uppnås genom justeringar av lönerna
uppåt. Priset för detta blir en ökande arbetslöshet och/eller andra
störningar i samhällsekonomin. Om full sysselsättning och det svenska
näringslivets konkurrenskraft på en gång skall bevaras, måste den ”solidariskt”
fastställda lönenivån ligga lägre än en marknadsanpassad lönenivå.
Vinstdelning i enlighet med löntagarfondsförslaget kräver ytterligare
sänkta löner.

En vinstökning genererar inte automatiskt löneglidning, vilket tycks
vara uppfattningen i proposition 1983/84:50. Sambanden mellan löneglidning,
vinstutveckling och arbetsmarknadsläget har studerats av IUI.
Resultaten visar att det finns en stark konjunktureffekt i löneglidningen.
När konjunkturerna vänder uppåt, ökar produktionen framför allt på
exportsidan och vinsterna förbättras. Fortfarande brukar det dock finnas
gott om outnyttjad kapacitet i företagen. Först ett till två år efter en
begynnande konjunkturuppgång börjar tillgången, särskilt på yrkeskunnig
arbetskraft, stramas åt. Det är först då löneglidningen sätter i gång.

Löneglidningens höjd samvarierar således inte i första hand med vinsterna
i företagen utan med de olika konjunkturfaserna och arbetsmarknadsläget.
Att löntagarfonderna skulle fungera stabiliserande och inflationshämmande
genom vinstdelning, som skulle leda till lägre löneglidning,
stämmer således inte. Ett av de väsentligare argumenten för löntagarfonder
i proposition 1983/84:50 är inte sakligt underbyggt.

Löntagarfonderna och marknadsekonomin

I propositionen konstateras att det är utomordentligt väsentligt att inte
skada marknadsekonomins funktionssätt. Den svenska biandekonomin
har sedan början av 1970-talet varit utsatt för så många inslag av statlig
styrning att marknadssystemet redan är allvarligt skadat. Den stora offentliga
sektorn, omfattande statliga ingrepp för att rädda gravt olönsamma
branscher, nästintill statlig totalstyrning av hela branscher, framför allt
bostads- och byggsektorn, har lett till en blandekonomi med tunga inslag
av effektivitetssänkande planhushållning. Införandet av löntagarfonder
och vinstdelning kommer att öka ineffektiviteten i det svenska biandekonomiska
systemet.

Mot. 1983/84:214

11

Motiven för ingrepp i marknadsekonomin bygger dessutom på en felaktig
verklighetsuppfattning. 1 propositionen står att det råder en motsatsställning
mellan mänskliga värden och samlevnad samt marknadsekonomi.
Modern beslutsteori har visat att dessa förmodanden är felaktiga. I
Scientific American (maj 1983) redogör Douglas R. Hofstadter för resultaten
från dataturneringar gällande bästa lösningar på upprepade spel med
paradoxen ”Fångens dilemma”. Analysen av dessa spel visar att det lönar
sig, rent egoistiskt sett, att satsa på samarbete och inte på ”fusk” eller ett
beteende som brukar beskrivas som ”allas kamp mot alla”. Hofstadters
artikel i Scientific American, som bygger på en bok av A. Axelrod: The
Evolution of Cooperation (Basic Books 1983), visar att framväxten av
samarbetet (i propositionen uttryckt som samlevnad och mänskliga värden)
inte behöver förklaras med moral eller altruism. Dataspelen har gett
nya insikter om hur samarbete mellan olika individer och grupper (program)
växer fram. För det första kan konstateras att program som var
samarbetsvilliga hade störst chans att bli vinstrika under en förutsättning,
att de snabbt försvarar sig mot fusk. Komplexa strategier, antingen de
bygger på samarbete eller inte, ger upphov till frustration hos medparterna.
Komplexitet uppfattas ofta som totalt kaos. Strategier som bygger på
slumpmekanismer, eller som tycks byggda på sådana, uppfattas som icke
samarbetsvilliga. Är en motpart inte samarbetsvillig skapas inga incitament
till samarbetsvilja från omgivningen. Att arbeta med för utstuderade
strategier är således en mindre framgångsrik taktik.

Löntagarfonderna ökar komplexiteten i de regler företagen skall följa.
Till detta kommer att lagen om löntagarfonder bara är en, av ett stort antal
lagar, som utgör konstifika förhållningsregler för företag och hushåll.
Slutresultatet blir motsatsen till vad lagstiftaren vill uppnå, ett hårdare och
ineffektivare samhälle. Strategier som bygger på samarbete får helt enkelt
svårare att hävda sig i en miljö som kännetecknas av en omfattande,
svårförståelig — och inte sällan — inkonsekvent lagstiftning. Analysen
bakom löntagarfondsförslaget bottnar i en marxistiskt inspirerad motsatsställning
mellan kapital och arbete. Det marxistiska synsättet bygger sannolikt
på antaganden att vårt lands ekonomi är ett nollsummespel. Så är
naturligtvis inte fallet. Ett rationellt samhälle, där var och en har rätt att
handla fritt, skapar oöverskådliga fördelar: Det materiella värdet av den
enskildes arbete bestäms nämligen inte bara av den egna ansträngningen
utan också av det arbete och de ansträngningar som utförs av de mest
talangfulla och produktiva människorna.

Sammanfattningsvis kan konstateras att samarbete etableras av små
grupper, som sätter den sociala utvecklingen i rörelse. En miljö med många
svårförståeliga regler, där goda handlingar bestraffas och onda belönas,
fördröjer och försvårar de små gruppernas samarbetssträvanden. Marknadsekonomin
bygger i hög grad på individer och gruppers samarbete, och
marknadsekonomin har härigenom kunnat åstadkomma de välfärdsvins

Mot. 1983/84:214

12

ter som även författarna till propositionen om löntagarfonder är medvetna
om. Att ”bestraffa” framgångsrika företag genom extra skatter i form av
vinstdelning innebär ett ingrepp som på avgörande sätt förstör samarbetssträvanden
och välfärdstillväxt.

Förändring av det ekonomiska systemet

Förslagsställarna till löntagarfondsförslaget måste bevisa att det nuvarande
ekonomiska systemet inte genom löntagarfonderna förvandlas till
ett rent socialistiskt system. Någon bevisning av detta slag finns inte, vare
sig i propositionen eller i de utredningar som legat till grund för propositionen.

Ett av motiven i löntagarfondsdiskussionerna har varit att reformen
skulle leda till ”ekonomisk demokrati”. Med ”ekonomisk demokrati” har
förslagsställarna menat att majoritetsbeslut skall utsträckas från det politiska
till det ekonomiska området. En enkel tillämpning av majoritetsbeslut
på det ekonomiska området finns inte, därför att antalet ”berörda”
individer är oöverblickbart stort. Vilka skall då få vara med att rösta när
det gäller den ekonomiska demokratin? Detta är ett klassiskt problem och
svaret är sedan länge givet av socialistiska tänkare och ekonomer: Den
enda naturliga avgränsningen av gruppen ”berörda” är medborgarna i
landet i dess helhet. Följaktligen är den enda rimliga tillämpningen av
majoritetsprincipen på det ekonomiska området, att näringslivet styrs av
folkets valda företrädare. Namnet på detta ekonomiska system är socialism
eller mera precist statssocialism. Argumentationen för ekonomisk
demokrati — antingen den är välgrundad eller ej — är argumentation för
ett socialistiskt system.

Även om regeringen verkligen avser att hålla marknadsekonomin någorlunda
intakt dels genom att hålla fast vid det aviserade stoppåret 1990
för fondutbyggnaden, dels genom att exempelvis sänka skattetrycket både
på arbets-, kapital- och företagsinkomster har löntagarfonderna då sannolikt
åstadkommit genomgripande förändringar i det politiska och ekonomiska
systemet.

Löntagarfonder leder till en sammanvävning av det politiska och det
ekonomiska livet. Den lagstiftande församlingen kommer i växande utsträckning
att hamna i en besvärlig belägenhet när deras lagstiftningsarbete
på det ekonomiska området i ökad utsträckning direkt kommer att
påverka den egna situationen. Det är i och för sig inget nytt problem.
Riksdagsmän befinner sig exempelvis i den pinsamma belägenheten att
behöva bestämma de egna lönerna. Höjer de riksdagsarvodet kan de
anklagas för egennytta, och höjer de inte sitt arvode, kan detta skapa
problem att rekrytera kompetenta riksdagsledamöter. Om den här typen
av situationer blir vanligare, kommer detta att urholka de konstitutionella
ramarna, rättssystemet och rättssäkerheten. Detta kan ske på två helt olika

Mot. 1983/84:214

13

sätt: Beslutsfattandet kan inriktas på att gynna en viss grupp av makthavare
eller de lagstiftande kan ta överdriven hänsyn till vad som i dagsläget
uppfattas som god moral och etik för att inte beskyllas för egennytta och
nepotism. Denna senare typ av handlingsmönster försvårar möjligheterna
att fatta rationella beslut. I bägge fallen blir resultatet detsamma: Vårt
värdesystem eroderas och det ekonomiska och politiska systemet omvandlas
i en icke förutsedd och oplanerad riktning. (De nu berörda problemen
är viktiga att beakta av lagstiftaren, varför jag hänvisar till Scientific
American, januari 1982, Hofstadter: Metamagical Themas. About Nomic:
A Heroic Game that Explores The Reflexivity of the law.)

Har väl löntagarfondsförslaget införts och löntagarfonderna fått verka
under ett decennium eller längre minskar möjligheterna att lägga ner
systemet även om betydande nackdelar blir uppenbara. Löntagarfonder är
alltså en reform som efter en tioårsperiod knappast är reversibel. Det är
därför viktigt att om lagen om vinstdelningsskatt m. m. införs avskaffa den
så snabbt som möjligt. Ett avskaffande 1985 av lagen om vinstdelningsskatt
m. m. skapar få problem medan motsvarande operation skulle te sig
utomordentligt mycket svårare 1995.

Gunnar Myrdal har under senare år varnat för att genomföra reformer
som inte i efterhand går att göra ogjorda. Om en sådan reform ändå anses
vara önskvärd, måste utomordentligt stora krav ställas på utredningsmaterialet.
Propositionen om löntagarfonder fyller inte detta krav utan kännetecknas
av ofullständiga utredningar, hastverk och en helt otillfredsställande
remissbehandling av förslagen.

Hemställan

På grundval av det ovan anförda yrkar jag

att riksdagen avslår proposition 1983/84:50.

Stockholm den 24 november 1983

MARGIT GENNSER (m)

LiberTryck Stockholm 1983