Motion

Mot. 1983/84

21-26

1983/84:21
Lars Werner m. fl.

Särskilda sysselsättningsåtgärder för budgetåret 1983/84 (prop.
1983/84:26)

I

Arbetslösheten och utstötningen från arbetsmarknaden är utan tvekan
1970- och 1980-talens största samhällsproblem i Sverige. Detta representerar
något nytt i den sociala och ekonomiska utvecklingen.

Under efterkrigstiden rådde i Sverige fram till slutet av 1960-talet vad som i
hävdvunnen bemärkelse brukat kallas ”full sysselsättning” - dvs. antalet
tillgängliga arbeten motsvarade eller låg något över det efterfrågade antalet.

I den dåvarande samhällsstrukturen betydde detta att flertalet kvinnor inte
ens efterfrågade arbete och att ett betydande antal människor doldes i
egenskap av medhjälpare till yrkesverksamma familjehuvudmän. I en rent
marknadsmässig mening rådde dock ”full sysselsättning”, och detta bidrog
till att gynna arbetarklassens situation inom ramen för de klasspolitiska
maktförhållandena.

Från slutet av 1960-talet börjar detta läge förändras. Arbetslösheten och
utslagningen börjar växa i omfång. En stående armé i det reguljära arbetsoch
samhällslivets utkant börjar bildas. Tendensen fram till i dag är helt klar:
den mänskliga reservarmén växer stadigt. Den är sedan länge ett stående
inslag i ekonomin.

Detta innebär att hela befolkningsskikt - f. n. mellan 10 och 15 % av den
arbetsföra befolkningen - konstant lever i samhällets marginal. Deras liv är
provisorier. De saknar stabila samband med arbetsliv och viktiga sociala
funktioner. Rättsligt och socialt är de sämre ställda än andra. Deras
personliga och kulturella identitet är satt i fråga.

Bakgrunden till denna kvalitativt annorlunda situation är att det kapitalistiska
produktionssättet nått ett nytt stadium i sin utveckling. Dess
internationella expansionsutrymme har reducerats. Spänningen mellan dess
produktiva potential, dess överkapacitet och marknadens (dvs. ytterst
lönarbetets) förmåga att absorbera denna kapacitet har skärpts. Det
framtvingar i sin tur en hårdare jakt på kostnadsreducerande åtgärder.
Därvid stimuleras systemet till att slå ut mänskligt arbete. Investeringarnas
karaktär ändras - de blir lika ofta ett medel att minska antalet arbeten som att
öka dem. Sambandet efterfrågan-investering-sysselsättning blir annorlunda.

Regeringens politiska tänkande - sådant det framskymtar i propositionen

1 Riksdagen 1983184. 3 sami. Nr 21-26

Mot. 1983/84:21

2

- gör ingen analys av situationen. Man drar över huvud inga slutsatser av det i
grunden nya läge som växt fram under 1970-talet. Man är fast i en
”arbetsmarknadspolitik” av helt traditionellt slag - en politik byggd på
förutsättningen att arbetslöshet är något tillfälligt, något som kommer och
går och som följaktligen kan mötas med kortsiktiga och tillfälliga åtgärder.

Regeringen brukar bemöta detta genom att tala om att antalet ”sysselsatta”
ökat efter 1970. Det är ett argument som helt döljer vad saken egentligen
handlar om. Det är sant att antalet yrkesverksamma ökat och att detta bl. a.
har positiva inslag ur kvinnofrigörelsens synvinkel. Men det är också ett
faktum, att det hela består i att fler människor delat på samma mängd arbete.
Utbudet av arbete mätt i tid har minskat. Det ekonomiska systemet har
behövt mindre mänskligt arbete. Och i denna utvecklings spår växer
reservarmén. Stockningseffekterna är som bekant särskilt tydliga vid
inträdet på arbetsmarknaden - mellan 70 000 och 80 000 människor i
åldrarna 16-25 år tillhör i dag dem som tvingas leva i ekonomins och
samhällets marginal.

Uppkomsten av en stående och växande mänsklig reservarmé är ett hot
inte bara mot deras liv, vilka drabbas av de omedelbara effekterna. Den
förändrar på ett avgörande sätt hela maktförhållandet i samhället. Den utgör
den ekonomisk-sociala förutsättningen för en politisk reaktion.

Det är därför hög tid för en helt ny arbetsmarknadspolitik. Kampen mot
den nutida arbetslösheten och utslagningen kan inte föras med åtgärder som
utformats under 1950- och 1960-talens annorlunda förhållanden.

II

I regeringens sätt att närma sig frågan om arbetslösheten finns två
avgörande fel.

Dagens arbetsmarknadspolitik sägs uttryckligen vara underordnad de
budgetpolitiska målen. Detta uttrycks så, att kampen mot arbetslösheten
icke får ske så att den äventyrar det överordnade målet att få ned det statliga
budgetunderskottet. Det är en utgångspunkt som helt skiljer sig från
arbetarrörelsens historiska, klassiska ståndpunkt, nämligen att kampen mot
arbetslöshet har prioritet över andra politiska mål. Denna förändrade
utgångspunkt för socialdemokratisk sysselsättningspolitik bidrar givetvis till
att konservera arbetsmarknadspolitiken i traditionella, tillfällighetsbetonade
former.

Den andra tvivelaktiga utgångspunkten består däri, att sysselsättningspolitiken
byggs på förhoppningen att den privata arbetsmarknaden så
småningom skall bli i stånd att suga upp det överskott av människor som
uppstått i reservarmén. Det är en uppenbart orealistisk förutsättning. Den
strider helt mot vad som framgår av det ekonomiska systemets långsiktiga
tendens. Den förutsätter ett traditionellt samband mellan investeringar och

Mot. 1983/84:21

3

sysselsättning som inte längre existerar.

Båda de nämnda utgångspunkterna för arbetsmarknadspolitiken måste
ersättas av andra.

Kampen mot arbetslösheten måste bli det primära, överordnade målet för
den ekonomiska politiken. Budgetpolitiken skall tjäna kampen mot arbetslösheten,
inte vara överordnad den. Detta kan tänkas innebära att man
accepterar ett högre budgetunderskott. Denna utgångspunkt är dock
ingalunda nödvändig. Samma effekt kan nås via en ökning i de offentliga
utgifterna, som är finansierad med inkomster. Konflikten mellan sysselsättningspolitik
och budgetpolitik är inte oundviklig.

Sysselsättningspolitiken måste därjämte utgå från förutsättningen att den
offentliga sektorn bildar spjutspetsen i kampen mot arbetslösheten. Det är i
samhälleliga former och via samhälleliga institutioner som nya arbeten kan
skapas. Strukturella problem kräver strukturella åtgärder - åtgärder som
börjar bryta igenom det rådande systemets ramar.

Också den organisatoriska formen för arbetsmarknadspolitiken måste
ändras. Arbetslöshet och undersysselsättning är ett strukturellt, bestående
inslag i ekonomin. Det måste mötas med mer långsiktiga och kontinuerliga
insatser. Tillfälliga ettåriga åtgärder och perspektiv räcker inte.

I detta sammanhang måste också den mänskliga reservarméns rättsställning
uppmärksammas. En tillfällig arbetslöshet, som drabbar en människa i
ett samhälle med full sysselsättning, innebär inga större problem. Utbudet av
arbetsplatser garanterar vanligen en viss frihet att välja. Tvångssituationen är
inte så utpräglad. När däremot stora skikt av befolkningen står utanför den
ordinarie arbetsmarknaden, verkar det formella tvånget att ”stå till
arbetsmarknadens förfogande” på ett kvalitativt annat sätt. Det medför i
realiteten en närmast fullständig förlust av valmöjligheter och utmynnar i ett
tvång att ta vad som först erbjuds utan invändningar. Vpk har för sin del
aldrig accepterat att man med hot om förlust av arbetslöshetsunderstöd skall
tvinga någon att ta första bästa anställning. I ett läge med en stor reserv av
arbetslösa blir rätten att ställa vissa anspråk på anställningens karaktär
särskilt viktig. Då det gäller ungdomarna i de tilltänkta ungdomslagen är ett
minimikrav att de i varje fall i detta hänseende inte skall bli sämre ställda än
andra.

En politik för att bekämpa arbetslösheten måste kombineras med en
förkortning av den allmänna arbetsdagen. Övergång till sex timmars
arbetsdag har givetvis en rad andra viktiga motiv utanför det sysselsättningspolitiska.
Det är också uppenbart att man måste akta sig för att göra
arbetstidsförkortningen till något slags patentmedicin mot arbetslösheten.
Arbetslöshet och utslagning är en ständig funktion av det moderna
kapitalistiska produktionssättet och försiggår oberoende av arbetstidens
längd. Emellertid är det lika orealistiskt att tro att den totala mängden arbete
mätt i tid skulle kunna öka därhän att full sysselsättning någonsin uppnåddes.
Sextimmarsdagen är också ur sysselsättningspolitisk synpunkt en viktig och

Mot. 1983/84:21

4

oundgänglig engångsåtgärd. Att den har betydelsefulla jämlikhetsaspekter
gör den än angelägnare.

Slutligen bör den samhälleliga situationen uppmana till en delvis ny och
fördjupad syn på det mänskliga arbetet. Det kan inte vara ett mål för
arbetsmarknadspolitiken att till varje pris hålla människor ”sysselsatta” utan
att ställa krav på vad verksamheten innehåller. Att tekniken kan befria
människor från delar av arbetet är ju i sig positivt - det som ger denna
utveckling dess socialt destruktiva form är den kapitalistiska organiseringen
av produktionen. De verksamheter, vilka utvecklas inom arbetsmarknadspolitikens
ram, får inte stanna vid att vara uppsamlingsplatser inom vilka
man med utnyttjande av människors trångmål tvingar dem att stå till tjänst på
kapitalets ensidiga villkor.

Arbetsmarknadspolitiken måste utvecklas så, att den inom sina ramar
möjliggör bildandet av nya typer av arbetsgemenskaper. Dessa gemenskaper
borde inriktas på att bli fält för skapande mänskligt arbete, löskopplat från
andra krafters exploatering. Detta skulle ansluta till den socialistiska
arbetarrörelsens ursprungliga, klassiska mål: arbetets befrielse från de gamla
banden - lönarbetets upphävande.

III

Från de ovan redovisade övergripande synpunkterna ger sig en rad krav på
ändringar och tillägg i propositionens förslag. Ändringarna och tilläggen är
såväl organisatoriska som innehållsliga.

1. Flerårsbudget för att bekämpa arbetslösheten

Arbetsmarknadspolitiken har hittills lagts upp efter traditionella budgetprinciper.
Ettåriga perspektiv, tillfälligheter och provisorier präglar verksamheten.
Skall kommuner, landsting och statliga verk ta större ansvar för
arbetsmarknadspolitiken - och särskilt då kampen mot ungdomsarbetslösheten
- måste de kunna räkna på större stabilitet och långsiktighet.

En övergång till fleråriga budgetperioder skapar större effektivitet och
utrymme för mer initiativ och framförhållning. Kommuner och verk skall
veta att de kan disponera en viss ram under några år. Efter detta kan de
anpassa sin administration och sitt framtagande av nyttiga arbeten.

2. Egna ramar och helhetsansvar för kommunerna

Traditionellt budgetsystem innebär att varje sektor och anslag styrs via
statsbudgeten. I propositionen föreslås en stark utvidgning av de kommunala
skyldigheterna. Kommunerna måste då helst ges en samlad ram att arbeta
med. De bör få ett övergripande ansvar och kunna kombinera verksamheter
inom ramen härför. Denna tanke ligger bl. a. bakom vad som kallats

Mot. 1983/84:21

5

Örebromodellen. De centrala statsorganen behåller sin övervakande funktion
och sitt ansvar för att arbetet i kommunerna ansluter till målen och sker
efter bestämda allmänna principer över hela landet.

3. 35 000 nya arbeten i offentliga sektorn

Den offentliga sektorn innefattar en mängd kvantitativa och kvalitativa
bristområden. Ökade och bättre insatser på ett flertal sådana områden är
både önskvärda i sig och ett centralt inslag i en krisbekämpande politik. Inom
den offentliga sektorn finns givetvis också delar, där rationaliseringar kan
och måste gå ut över antalet arbetsplatser. Men sektorn innefattar framför
allt också delar, där större inslag av mänskligt arbete ger viktig utdelning i
form av bättre måluppfyllelse och kvalitativ resultatförbättring.

Att under ett år tillskapa 35 000 nya arbetsplatser inom offentlig sektor
kräver ett nettotillskott av statligt stöd till kommunerna på uppskattningsvis
5 miljarder kronor.

Härutöver bör det uppsättas som ett mål att gradvis omvandla existerande
beredskapsarbeten inom offentlig sektor till fasta arbeten.

4. Utvidga ROT-programmet

Arbetslösheten bland byggnadsarbetare är rekordhög och olika industrier
beroende av byggverksamhet har stora svårigheter.

ROT-programmet bör därför utvidgas att också omfatta offentliga
byggnader, t. ex. sjukhus, skolor, bibliotek, idrottsanläggningar, m. m.
Målet bör vara att skapa 5 000 årsarbeten inom byggnadssektorn.

5. Tidigareläggning av kommunala byggprojekt

ROT-programmet skapar sysselsättning inom byggbranschen, men måste
kompletteras med ytterligare åtgärder. Det bör därför kompletteras med
särskilda åtgärder för att stimulera byggandet.

Regeringen bör därför anslå medel för att tidigarelägga olika kommunala
byggprojekt. Detta stöd bör främst inriktas på regioner med särskilt hög
byggarbetslöshet och ha som mål att skapa 2 500 årsarbeten.

6. Återinför 100-procentigt lönebidrag för anställning av handikappade

De handikappade drabbas särskilt hårt av det ansträngda arbetsmarknadsläget.
De står ohjälpligt sist i arbetslöshetskön.

Regeringen bör därför återinföra 100-procentigt lönebidrag för anställning
av handikappade i organisationer och föreningsliv. Målet bör vara att skapa
1 000 arbeten.

Mot. 1983/84:21

6

7. Garanti mot utförsäkring ur A-kassorna

16 000 personer har blivit utförsäkrade ur A-kassorna och ytterligare
55 000 står inför risken att bli utförsäkrade under vintern och våren.

De utförsäkrades försörjning måste garanteras genom arbetsmarknadsutbildning
och beredskapsarbeten. Denna modell är att föredra framför att
enbart förlänga försäkringstiden i A-kassan.

Regeringen bör som ett första steg ta fram 10 000 platser inom
arbetsmarknadsutbildningen och genom beredskapsarbeten, i första hand
avsedda för personer som utförsäkrats från arbetslöshetsförsäkringen.

8. Utökad vuxenutbildning

Många människor har en kort och otillräcklig skolunderbyggnad. Samtidigt
ökar kraven på arbetskraften. De fackliga organisationerna framför krav
om utökad vuxenutbildning dels för att ge sina medlemmar möjlighet till
vidareutbildning, dels för att detta skulle ge jobb till tusentals yrkesutbildade
som i dag går arbetslösa. Målet bör vara att bereda 5 000 personer
vidareutbildning.

9. Åtgärder inom natur- och skogsvård

Natur- och skogsvård har försummats och blivit eftersatt under många år.
Gallring och röjning av skogsbeståndet förutsätter utbildning.

Regeringen bör rikta ett särskilt stöd för utbildning och insatser inom
natur- och skogsvård. Målet bör vara att bereda 1 000 personer sysselsättning.

10. Effektivisera och bygg ut vattenkraften

Effekten från de svenska vattenkraftverken kan och bör förbättras. I
stället för att bygga ut de kvarvarande orörda älvarna borde minikraftverk
byggas. Olika utredningar har anvisat var sådana minikraftverk kan byggas.
Projektering och utbyggnad kan därför dras i gång med kort varsel. Detta
torde kunna ge 500 årsarbeten.

11. Öppna Svappavaaragruvan

Svappavaaragruvan lades inte ned utan stängdes i avvaktan på bättre
konjunkturer och efterfrågan på malm. Den internationella efterfrågan på
pellets har nu ökat och ännu finns de tidigare anställda i Svappavaaragruvan
till hands.

De fackliga organisationerna kräver att gruvan åter öppnas. Regeringen
bör leva upp till tidigare gjorda uttalanden och öppna gruvan. Därigenom
kunde 400 personer få jobb.

Mot. 1983/84:21

7

12. Ungdomslagens ställning och funktion

Regeringens förslag till bildande av s. k. ungdomslag innehåller i och för
sig sympatiska drag och utvecklingsbara sidor.

Propositionen ger emellertid ungdomslagen en ram, som riskerar att
negativt påverka deras funktion och innehåll.

Ungdomslagen är tänkt som en temporär lösning, en förvaringsplats.
Ungdomarna skall bort ur arbetslöshetsstatistiken. De skall en och en kunna
handplockas för de privata arbetsgivarnas räkning. Dessutom klyvs ungdomarna
i kategorier - många skall bara beredas deltidsarbete. Det dubbla
tvångsmomentet med hot att mista A-kassa eller KAS samt att tvingas lämna
lagen på det privata näringslivets befallning försätter deltagarna i en rättslig
och social andraklassposition, jämfört med andra lönarbetande.

Ungdomslagen borde i stället få ett eget syfte. De borde vara trappsteg till
fastare anställningar och knytas till den långsiktiga utbyggnaden av den
offentliga sektorn. Rättsligt borde de unga ges möjlighet att själva avgöra
valsituationer och större trygghet inom lagens gemenskaper. Lagen bör bilda
verkliga, någorlunda fasta arbetsgemenskaper och inte reduceras till
provisorier och förvaringsområden.

Ungdomslagen bör undvika att skapa en kategoriklyvning genom att ge
heltidsarbete åt vissa, endast deltidsarbete åt andra. De bör i stället ta sikte
på att ge ungdomarna ekonomisk bas för ett självständigt liv och en full
försörjning.

13. Ungdomsgaranti i stället för lönesubvention

Regeringen avser ersätta de enskilda beredskapsarbetena med s. k.
rekryteringsplatser. Regeringen uttrycker förhoppningen att det privata
näringslivet utifrån sitt förbättrade läge skall ”ta ansvar” för arbetslösa
ungdomar.

Sådana förhoppningar finner vi orealistiska. Hela systemet med lönesubventioner
är i grunden felaktigt.

I stället bör en anställningsgaranti för ett visst antal ungdomar utkrävas av
privatföretagen. Denna garanti bör finansieras genom en särskild arbetsgivaravgift.
Garantin bör bestå i skyldighet att ställa ett heltidsarbete till
förfogande för varje uppnått 50-tal anställda.

14. Målet för utbildningsinsatserna

Regeringens syn på utbildningsinsatser för arbetslösa ungdomar är helt
präglad av en inriktning på ”näringsliv” och ”avnämare”. Detta tycks gå
tillbaka på föreställningen, att arbetslöshet vållas av dålig utbildning och att
man kan utbilda sig bort från arbetslösheten.

Denna tes förefaller tvivelaktig. En urvalsundersökning gjord av länsarbetsnämnden
i Värmland visar att de arbetslösa ungdomarna vanligen har en

Mot. 1983/84:21

8

god utbildning bakom sig. Det blir mot den bakgrunden ytterst tvivelaktigt
huruvida utbildningsinsatserna skall behålla sin nuvarande inriktning. De
borde snarare ta sikte på att stärka de ungas allmänna bildning, ge dem en
kulturell bakgrund och identitet. Det framstår som direkt olämpligt att föra
över ansvaret för vissa utbildningar från SÖ till AMS.

15. Långsiktsprogram för 100 000 nya industriarbeten under tio år

Ehuru på kortare sikt den offentliga sektorn är den som kan svara för en
ökad sysselsättning, måste givetvis tendensen till minskning av antalet
industriarbeten motverkas. Vpk har inom ramen för det industripolitiska
ämnesområdet utförligare utvecklat detta. Också här gäller att tillskottet av
arbeten främst måste förutsättas komma i samhälleligt ägda industrier,
liksom med hjälp av samhälleligt kapital. Ett mer betydande tillskott av
industriarbeten är f. ö. möjligt endast under förutsättning att man medvetet
förskjuter industriproduktionens inriktning mot sådana avancerade former
av färdigvaruproduktion, där det kvalificerade mänskliga arbetet utgör ett
viktigt inslag.

IV

Med anledning av proposition 1983/84:26 och med ändring av propositionen
i berörda delar föreslås

1. att riksdagen uttalar att i syfte att trygga rätten till arbete bör
skapas dels 100 000 nya arbeten i den offentliga sektorn inom en
period på tre år, dels 100 000 nya arbeten i industriell
verksamhet inom en period på tio år,

2. att riksdagen uttalar sig för en allmän arbetstidsförkortning i
etapper till sex timmars arbetsdag, bl. a. i syfte att förbättra
sysselsättningsläget,

3. att riksdagen uttalar att tvångsåtgärder för att förmå enskilda
att acceptera visst anvisat arbete ej bör användas inom
arbetsmarknadspolitiken,

4. att riksdagen uttalar sig för en övergång till fleråriga budgetperioder
i enlighet med vad som anförs i motionen,

5. att riksdagen uttalar att i samband med en utvidgning av de
kommunala skyldigheterna kommunerna ges ekonomiska
ramar och övergripande ansvar i enlighet med vad som anförs i
motionen,

6. att riksdagen uttalar att 35 000 nya arbeten i den offentliga
sektorn bör tillkomma under år 1984,

7. att riksdagen uttalar att ROT-programmet bör utvidgas i
enlighet med vad som anförs i motionen, i syfte att skapa 5 000
nya årsarbeten inom byggnadssektorn,

Mot. 1983/84:21

9

8. att riksdagen uttalar att statliga medel bör anslås för att
möjliggöra tidigareläggning av kommunala byggprojekt för att
skapa 2 500 årsarbeten, särskilt i regioner med stor byggarbetslöshet,

9. att riksdagen uttalar att ett 100-procentigt lönebidrag för
anställning av arbetshandikappade i vissa delar av föreningslivet
bör återinföras,

10. att riksdagen uttalar att 10 000 platser i arbetsmarknadsutbildning
och beredskapsarbeten bör inrättas med särskilt avseende
på personer som utförsäkrats från arbetslöshetsklassorna,

11. att riksdagen uttalar att ytterligare 5 000 platser bör beredas
inom vuxenutbildning i enlighet med vad som anförs i
motionen,

12. att riksdagen uttalar sig för ett särskilt stöd för utbildning och
insatser inom natur- och skogsvård i enlighet med vad som
anförs i motionen,

13. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för
effektivisering och utbyggnad av vattenkraften i enlighet med
vad som anförs i motionen,

14. att riksdagen uttalar att Svappavaaragruvan snarast bör öppnas
på nytt,

15. att riksdagen beslutar att ungdomslagen skall ges en inriktning
mot fasta arbeten och knytas till en långsiktig utbyggnad av den
offentliga sektorn i enlighet med vad som anförs i motionen,

16. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag beträffande
s. k. rekryteringsplatser och i stället uttalar sig för en ungdomsgaranti
i enlighet med vad som anförs i motionen, finansierad
genom en arbetsgivaravgift,

17. att riksdagen uttalar att utbildningsinsatserna för arbetslösa
ungdomar i större utsträckning bör inriktas på att stärka de
ungas allmänna bildning och ge dem en kulturell bakgrund och
identitet i enlighet med vad som anförs i motionen.

Stockholm den 25 oktober 1983

LARS WERNER (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk)
C.-H. HERMANSSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)
TOMMY FRANZÉN (vpk)
HANS PETERSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)
PAUL LESTANDER (vpk)
TORE CLAESON (vpk)

i Hallstahammar