Mot. 1983/84:204

Motion

1983/84:204

Ulf Adelsohn m. fl.

Löntagarfonder (prop. 1983/84:50)

Innehållsförteckning

1. Motionens huvudsakliga innehåll 2

2. Bakgrund 3

2.1 Utblick 3

2.2 Återblick 3

2.3 Den tysta brådskan 5

3. Anförda motiv för löntagarfonder 6

3.1 Dämpa löneutvecklingen och stödja den

solidariska lönepolitiken 6

3.2 Bidra till jämnare förmögenhetsfördelning 7

3.3 Stärka löntagarinflytandet 8

3.4 Förbättra kapitalförsörjningen 9

3.5 Stärka ATP-systemet 9

3.6 Trygga sysselsättningen 10

3.7 Motverka spekulation 11

4. Löntagarfondsförslagets innebörd och effekter 11

5. Marknadsekonomins förutsättningar 13

6. Spritt personligt, frivilligt ägande 15

7. Hemställan 17

1 Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 204

Mot. 1983/84:204

2

1. Motionens huvudsakliga innehåll

Olika förslag till löntagarfonder har av socialdemokraterna framförts
under årens lopp. Deras uppgivna syften har skiftat lika snabbt som de
tekniska konstruktionerna. Motiven har bl. a. varit: dämpad lönekostnadsutveckling
och stöd för den solidariska lönepolitiken, jämnare förmögenhetsfördelning
och stärkt löntagarinflytande, förbättrad riskkapitalförsörjning,
tryggade pensioner, tryggad sysselsättning och minskad
spekulation. Alla dessa motiv har vid en närmare granskning visat sig
ohållbara. Därmed kvarstår endast strävan att via ökad beskattning stegvis
överföra makten i det privata näringslivet till facklig kontroll.

Det nu aktuella förslaget har samma innebörd som tidigare löntagarfondsförslag.
Företagen skall via en särskild vinstskatt, kombinerad med
löneskatt, finansiera fackligt och politiskt styrda fonders socialisering av
de svenska företagen.

Det svenska folkets motstånd mot löntagarfonderna är massivt. Fonderna
skadar företagens möjligheter att skapa sysselsättning och välstånd i
Sverige. Enbart hotet om att löntagarfonder skall införas har skadat näringslivets
utveckling.

Det är ansvarslöst av regeringen att i nuvarande ekonomiska kris splittra
nationen genom löntagarfondsförslaget- Regeringen åstadkommer inte
bara en djup klyfta mellan socialdemokraterna och det privata näringslivet
utan omöjliggör också ett samarbete kring en ekonomisk politik som skulle
kunna föra landet ut ur krisen.

Vi anser det meningslöst att i detalj diskutera tekniska brister i fondförslaget,
så länge principen om ett maktövertagande av näringslivet Finns
kvar. Den takt i vilken socialiseringsprocessen sker har inte heller någon
betydelse för vårt ställningstagande. Förslaget ger fonderna möjlighet att
ta makten i de privata företagen. När detta sker är i detta sammanhang
ointressant.

Vi förespråkar som alternativ till löntagarfonder en spridning av aktieägandet
på ett sätt som stärker marknadsekonomin. Genom de framgångsrika
aktiesparfonderna har aktiesparandet tillförts 380 000 nya aktieägare
på bara fem år. Fortsatt utvidgning av detta sparsystem kan öka aktieägandet
ytterligare.

Vi ställer oss också bakom modellen med företagsanknutna vinstandelssystem
som ett sätt att sprida aktieägandet och öka förståelsen för näringslivets
villkor. Dessa vinstandelssystem har de senaste åren fått en stor
spridning och omfattar nu ca 100 000 människor.

En tredje metod att bredda aktieägandet är att göra det mindre ofördelaktigt
för privatpersoner att direkt äga aktier.

Löntagarfondsförslaget innebär inte i något avseende en breddning av
aktieägandet. I stället medför förslaget att makten och ägarinflytandet
koncentreras till centrala, anonyma och kollektivt ägda fonder.

Mot. 1983/84:204

3

Moderata samlingspartiet har alltid och kommer alltid att bekämpa alla
socialiseringsförslag av det slag som löntagarfonder är ett exempel på. Om
fonderna skulle genomföras, kommer vi att arbeta för deras avskaffande.

2. Bakgrund

2.1 Utblick

De svenska förslagen om löntagarfonder har haft vissa internationella
förebilder. Under återuppbyggnaden i Tyskland efter kriget framfördes
förslag om vinstdelning till fondsystem med facklig förankring. Dessa
förslag kom emellertid aldrig att genomföras, bl. a. på grund av motstånd
från det tyska metallindustriarbetarförbundet. Frågan är avförd ur dagens
politiska debatt. Däremot har flera system för skattestimulerat frivilligt
sparande genomförts. Den aktiva förmögenhetspolitiken har gett hushållssparande!
stor bredd och omfattning och har bidragit till den mycket
höga sparkvot som råder i Tyskland jämfört med Sverige.

Även i Nederländerna har flera fondförslag framlagts. Det har emellertid
inte visat sig möjligt att samla en parlamentarisk majoritet bakom något
av dessa. 1 det åtstramningsprogram som nu genomförs i krisens Nederländerna
finns det ingen plats för några fondidéer.

Danmark hade under 1970-talet en debatt om ekonomisk demokrati.
Inte heller här har det visat sig möjligt att gå från ord till handling. Något
fondförslag är för dagen inte aktuellt i Danmark.

Förutom att de utländska förebilderna aldrig har införts och nu lagts åt
sidan, har de en annan sak gemensam. De har alla byggt på individuella
andelar, som de enskilda löntagarna efter en viss spärrtid skulle få disponera.

Utomlands har fonddebatten förts i tider av ett upplevt överflöd. Den
ekonomiska krisen har medfört en ökad realism, och då har fondfrågan
förlorat sin aktualitet. Det är betecknande att i närbelägna länder som
Norge och Finland har arbetarrörelsen förklarat att några löntagarfonder
av svensk modell siktar man inte på. Ingenstans ser man denna tankekonstruktion
som ett verksamt medel för att återställa balansen och tillväxten
i de utvecklade industriländernas ekonomier.

2.2 Återblick

Startpunkten för den svenska debatten om löntagarfonder var beslutet
vid 1971 års LO-kongress att sätta i gång det utredningsarbete som 1975
resulterade i det s. k. Meidner-förslaget. Detta angavs klart ha till syfte att
överföra ägandet i näringslivet till facklig kontroll. Redan detta första
förslag innehöll de viktigaste inslagen i kommande fondförslag. Fonderna
skulle byggas upp genom vinstdelning, och individuella andelar skulle inte
förekomma.

1* Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 204

Mot. 1983/84:204

4

Det ohöljda maktmotivet mottogs negativt i den allmänna debatten.
LO-kongressen 1976 nöjde sig därför med att förorda fortsatt utredning
utifrån tre mål för fonderna: stöd för den solidariska lönepolitiken, minskad
förmögenhetskoncentration och stärkt löntagarinflytande.

Redan dessförinnan hade den socialdemokratiska regeringen tillsatt
den parlamentariska löntagarfondsutredningen. Upphovet var en överenskommelse
i samband med den första Hagauppgörelsen mellan (s) och
(fp). I avvaktan på LO:s och det socialdemokratiska partiets ställningstagande
gick emellertid utredningsarbetet till en början trögt.

Det första gemensamma LO/S AP-förslaget framlades våren 1978. Eftersom
vinstläget då var lågt, hade man insett att det inte räckte med vinstdelning
utan även tillfogat en löneskatt.

Kritiken mot Meidner-förslaget för långtgående maktkoncentration föranledde
nu en uppdelning på 24 länsfonder. Detta väckte emellertid kritik
för bypolitiska risker även från socialdemokratiska ekonomer. Motståndet
mot förslaget medförde att det betecknades som inaktuellt inför valrörelsen
1979.

Det tredje stora fondförslaget presenterades våren 1981. Nu dominerade
motivet att förstärka näringslivets försörjning med riskkapital. Förslaget
var emellertid redan när det framlades inaktuellt. Det av borgerliga regeringar
införda skattefondsparandet hade efter en långsam start vunnit stor
utbredning och popularitet. Vid detta tillfälle framfördes också för första
gången tanken på en anknytning till ATP-systemet.

Efter många byten av ledamöter gick löntagarfondsutredningen in i sitt
slutskede under 1981. Ovanligt nog medgav direktiven att mer än ett
förslag kunde presenteras. Likväl misslyckades kommittén med uppgiften
att samla sig kring ens ett principavsnitt i slutrapporten. Närmare sju års
utrednande till stora kostnader hade därmed visat sig resultatlöst. Återigen
blev det bekräftat att frågan om byte av ekonomiskt system inte låter sig
lösas genom utredningsarbete utan måste avgöras på politisk väg.

Vid sidan av den socialdemokratiska löntagarfondsmodellen förordade
folkpartiets och centerns företrädare i utredningen ett tvångssparande i
medborgarfonder. Den enda reservationen i sakfrågan avgavs av den
moderate ledamoten, som sade ett bestämt nej till löntagarfonder och
förordade en frivilliglinje med satsning på aktiesparfonder och företagsanknutna
vinstandelssystem.

Den socialdemokratiska partikongressen 1981 fattade inte något beslut
angående utformningen av ett fondsystem. Den angav endast vissa principer
för det fortsatta utredningsarbetet. Partiledningen gavs handlingsutrymme
att i nära samarbete med fackföreningsrörelsen bestämma den
tekniska utformningen och tidsplanen för genomförandet.

I valdebatten 1982 uppträdde socialdemokraterna undvikande i fondfrågan.
Allt beskrevs som förhandlingsbart utom själva principen. Det
betonades att mycket återstod att utreda och att man eftersträvade samråd

Mot. 1983/84:204

5

och brett samförstånd. Farhågot för ökad facklig makt och korporativism
avvisades med partiledarens personliga förord för direkta val till fondstyrelserna.

2.3 Den tysta brådskan

Efter valet utbredde sig den stora tystnaden. Det framkom att den nya
socialdemokratiska regeringen tillsatt tre utredningsgrupper av huvudsakligen
intern kanslihuskaraktär.

Strax före semesterperioden presenterade en tremannagrupp av departementstjänstemän
det slutliga förslaget till kollektiva löntagarfonder.
Men hänsyn till frågans avgörande betydelse för den fortsatta samhällsutvecklingen
får remisstiden betecknas mycket kort. Bl. a. TCO avstod
med hänvisning därtill från att inkomma med yttrande.

Remisstiden utgick den 5 oktober. Redan dagen därpå — den 6 oktober
— var regeringen klar att fatta beslut om lagrådsremiss av propositionen.
Flera yttranden hade då inte ens hunnit komma departementet till handa.

Av alla remissyttranden är det endast ett som helhjärtat sluter upp
bakom fonderna, nämligen LO:s. Delade från politiska utgångspunkter i
en majoritet och en minoritet är två yttranden: riksbanks- och riksgäldsfullmäktiges.
Sexton yttranden svarar klart och tydligt nej på själva principfrågan,
om löntagarfonder skall införas enligt den föreslagna modellen.
Övriga avstår från att anföra någon mening i denna sak.

Löntagarnas organisationer är således splittrade. LO är för, TCO tar inte
ställning och SACO/SR är emot. På motståndarnas sida finns vidare
samtliga näringslivsorganisationer, LRF, Aktiespararnas riksförbund och
riksförsäkringsverket.

I propositionens förslagsdel görs inte många hänvisningar till remissinstanserna.
De som förekommer är av svepande och uppenbart missvisande
karaktär. Med hänsyn till den skeva fördelningen mellan till- och avstyrkanden
är det direkt vilseledande att skriva att remissinstanserna i allmänhet
inte framför några principiella invändningar eller att remissinstanserna
genomgående varit positiva till olika delar av förslaget.

Lagrådet beklagar i sitt utlåtande att myndigheter och sammanslutningar
inte varit i tillfälle att yttra sig över ett förutsättningslöst utarbetat och
samlat förslag till löntagarfonder. Därför instämmer lagrådet i kritiken
mot att en fråga av så stor principiell betydelse och med så kontroversiella
inslag beretts på sätt som skett. Lagrådet säger att dess granskning skall
avse bl. a. om förslagen är så utformade att lagarna kan antas tillgodose
angivna syften. Det sätt på vilket utredningsarbetet och remissbehandlingen
har skett gör det svårt att fullgöra denna granskningsuppgift, säger
lagrådet.

Moderata samlingspartiet konstaterar att regeringens förslag om kollektiva
löntagarfonder inte beretts på ett godtagbart sätt. Bristerna i handlägg

Mot. 1983/84:204

6

ningen är desto mer anmärkningsvärda som den åsyftade förändringen är
av djupgående karaktär. Frågan gäller om Sverige skall byta ekonomiskt
— och därmed i förlängningen även politiskt — system. Utformningen av
förslaget har inte penetrerats i detalj, och dess följder har inte tillräckligt
analyserats. Uppsplittringen på tre departementspromemorior och den
korta remisstiden har inte gett berörda instanser de möjligheter man kan
kräva för att bedöma den föreslagna förändringens innebörd. Propositionen
har utformats utan rimligt hänsynstagande till remissinstansernas
synpunkter. Denna grundläggande kritik mot regeringens förfaringssätt
bör enligt moderata samlingspartiet riksdagen ge regeringen till känna.

3. Anförda ”motiv” för löntagarfonderna

De motiv som angivits för löntagarfonder har skiftat genom årens lopp.
I propositionen och i promemorian ”löntagarfonder i ATP-systemet” (Ds
Fi 1983:20) anförs fem motiv för löntagarfonder (se punkt 3.1 —3.5 nedan).
Vid sidan av dessa motiv har socialdemokraterna hävdat att löntagarfonderna
även syftar till att trygga sysselsättningen och motverka spekulation.
Varken i propositionen eller i något tidigare utredningsmaterial har någon
prövning gjorts om löntagarfonderna svarar mot de angivna motiven.
Bristen på analys gör det angeläget att studera hållbarheten i de anförda
motiven för löntagarfonderna.

3.1 Dämpa löneutvecklingen och stödja den solidariska lönepolitiken

Att en extra vinstskatt håller tillbaka löneglidningen och därigenom
leder till en dämpad lönekostnadsutveckling och stöd för den solidariska
lönepolitiken har bl. a. hävdats i LO/SAP:s löntagarfondsrapport från
1981. Det finns emellertid inga som helst vetenskapliga belägg för att extra
vinstskatter skulle hålla tillbaka vare sig löneglidning eller centrala lönekrav.
Fondutredaren P.-O. Edin har själv i en rapport till LO-kongressen
1976 Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder konstaterat följande:

Det finns alltså i materialet en klar tendens mot att å ena sidan hög
lönsamhet och lågt löneläge hör ihop samt att det också finns en samvariation
mellan låg lönsamhet och högt löneläge. Detta är dock ett resultat som
står i direkt motsats mot det resultat som vi förväntade oss finna med
utgångspunkt från det inledande resonemanget rörande den solidariska
lönepolitiken och övervinster ... Slutsatsen av denna studie måste bli att
inom gruppen stora verkstadsföretag finns det inget samband mellan
lönsamhet och löneutveckling.

Att löneutvecklingen inte förefaller vara vinstberoende har också bekräftats
av andra undersökningar på området. Det är ännu mera osannolikt
att en dämpad lönekostnadsutveckling kan erhållas genom ökad beskattning
på det som återstår efter det att kostnaderna betalts. Det är

Mot. 1983/84:204

7

troligare att en sådan extra vinstskatt i stället får motsatt effekt. När den
marginella skatten på vinsten är hög minskar nämligen företagens drivkrafter
att hålla tillbaka kostnadsutvecklingen.

Det finns varken teoretiskt eller empiriskt stöd för att en extra vinstskatt
ger lägre lönekrav vare sig lokalt eller centralt. Det är inte trovärdigt att
medlemmarna i de fackliga organisationerna skulle vara beredda att sänka
sina löneanspråk för att facket och politikerna skall få disponera över
fondmedel för aktieköp. Att de enskilda löntagarna skulle vilja sänka sina
lönekrav och sin standard för att löntagarfonderna skall kunna köpa aktier
motsägs också av att löntagarna inte vill ha löntagarfonderna över huvud
taget. Än mindre vill de göra uppoffringar.

Om de centrala fackliga organisationerna håller tillbaka lönekraven i
utbyte mot löntagarfonder innebär det att fackert i praktiken låter sig
mutas att i utbyte mot makt hålla nere lönerna. Tankegången innebär ett
underkännande av de fackliga ledarnas omdöme och ansvar. Den bygger
på föreställningen att de fackliga organisationerna skulle vara villiga att
föra en förnuftig lönepolitik endast om löntagarfonder införs.

Socialdemokraternas nuvarande benägenhet att koppla ihop löntagarfonderna
med stabiliseringspolitiken grundas i första hand på att det skulle
vara möjligt att få en annan löne- och prisökningstakt med löntagarfonderna.
Men om inte löneavgiften och vinstskatten avräknas till minst 100 %
på löneökningarna — vilket de erfarenhetsmässigt inte gör — ökar företagens
totala kostnader. Därmed motverkar löntagarfonderna i själva verket
sitt stabiliseringspolitiska syfte. Det är mycket sannolikt att löntagarfonderna
driver upp kostnads- och prisnivån i företagen och i samhället i stort.

Vad gäller löntagarfondernas påstådda stöd för den solidariska lönepolitiken
faller även detta argument i och med att vinstskatten inte påverkar
löneglidningen. Stöd för den solidariska lönepolitiken är för övrigt inget
eftersträvansvärt. En ökad lönespridning är i själva verket nödvändig för
att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden och därmed förbättra förutsättningarna
för tillväxt i vår ekonomi. Hade inte den solidariska lönepolitiken
stått i centrum för LO:s fördelningspolitiska strävanden hade vi med
all sannolikhet fått en lugnare strukturomvandlingsprocess i Sverige under
1960- och 1970-talen.

3.2 Bidra till jämnare förmögenhetsfördelning

Kollektiva löntagarfonder sprider inget ägande och bygger inte upp
någon förmögenhet hos enskilda löntagare. I stället centraliseras ägandet
till anonyma institutioner, som styrs av fackliga ombudsmän och politiker.

Av hushållens totala förmögenhetsstock utgör aktierna endast en mycket
liten del. Hushållens samlade bruttoförmögenhet uppgår idag till runt
1 000 miljarder kronor. I inget annat industriland är förmögenheterna så
jämt spridda som i Sverige. Den helt dominerande delen av dessa förmögenheter
ligger i små- och fritidshus. Aktieägandet utgör endast ca 70

Mot. 1983/84:204

8

miljarder kronor. Spridningen av aktieägandet har därför en relativt liten
betydelse vad gäller den totala förmögenhetsfördelningen.

Det bästa sättet att åstadkomma en jämnare förmögenhetsfördelning är
att skapa möjligheter för hushållen att äga sina bostäder. Moderata samlingspartiet
har länge förordat en politik som stimulerar ägandet av egna
hem och ägandet av lägenheter i flerfamiljshus. Att skapa möjlighet för de
enskilda människorna att äga sina bostäder är det effektivaste sättet att
sprida förmögenheterna. Även på detta område har socialdemokraterna
fört en politik som går i motsatt riktning.

Om syftet enbart är att sprida aktieägandet behövs helt andra insatser.
Det av den borgerliga trepartiregeringen införda skattefondsparandet har
medfört en anmärkningsvärt snabb spridning av aktieägandet. Ca 600 000
människor sparar i dag i aktiesparfonderna. Ungefär 2/3 av dessa är helt
nya aktieägare. Skattefondsparandet har därmed inneburit att vi fått ungefär
380 000 nya aktiesparare. Aktieägandet har därmed på knappt fem år
fått större spridning än under hela efterkrigstiden. Denna framgångsrika
form för att sprida aktieägandet vill regeringen avskaffa i början på nästa
år. Det är beklagligt att socialdemokraterna av ideologiska skäl föredrar en
centraliserad förmögenhetsbildning i kollektiva löntagarfonder framför
decentraliserad privat förmögenhetsbildning genom t ex aktiesparfonder.

3.3 Stärka löntagarinflytandet

Löntagarfondsförslaget handlar inte om att den enskilde löntagaren ska
få ett bättre inflytande i företagen. Löntagarfonderna handlar i stället om
att fackliga ombudsmän och politiker får mer makt över näringslivet. På
sikt innebär fondförslaget att fackföreningarna via de kollektiva fonderna
tar över ägandet av företagen.

Fackföreningarna skall företräda de enskilda löntagarnas intressen i
fackliga frågor. Fondförslaget innebär att facket även blir arbetsgivare.
Därmed skapas en omöjlig dubbelroll som endast har sin motsvarighet i de
östeuropeiska staterna. Denna dubbelroll bäddar för interna intressekonflikter
i de fackliga organisationerna.

Kravet på att fonderna skall leverera in 3 % real avkastning till APfonderna
står i direkt strid med det kortsiktiga lokala fackliga intresset att
rädda jobben. Hur skall fonderna kunna ta aktivt ägandeansvar samtidigt
som 50 % av rösträtten skall överföras till de lokala fackliga organisationerna
i ett företag om dessa så begär? Risken är uppenbar att löntagarna
i ett nedläggningshotat företag får ge vika för sina egna fackliga företrädare
i fondstyrelserna eller att avkastningskravet inte kan upprätthållas.
Denna inbyggda intressekonflikt till följd av fackets dubbelroll kan mycket
väl resultera i minskat inflytande för löntagarna.

De företag som i dag ägs av fackföreningarna utmärks inte av att den
enskilde löntagaren där har något särskilt inflytande. De anställda i fack

Mot. 1983/84:204

9

föreningsägda företag har inte heller större anställningstrygghet eller bättre
arbetsförhållanden än i motsvarande privata.

Moderata samlingspartiet anser att löntagarnas inflytande i näringslivet
skall kopplas till de enskilda företagen och arbetsplatserna. Detta inflytande
kan tillgodoses den arbetsrättsliga vägen via lokala förhandlingar och
via direkt ägarinflytande genom frivilliga företagsanknutna vinstdelningssystem
eller frivilliga företagsanknutna aktiesparfonder med individuella
andelar.

3.4 Förbättra kapitalförsörjningen

Talet om en allmän kapitalbrist saknar verklig grund. Däremot fanns det
under senare delen av 1970-talet ett stort behov av riskkapitaltillskott till
näringslivet som inte tillgodosågs genom aktiemarknaden. Anledningen
var dels att näringslivets lönsamhet var mycket låg, dels att aktiesparandet
var hårt pressat av ett diskriminerande beskattningssystem. Aktiesparandet
var inte konkurrenskraftigt gentemot andra placeringsformer.

Under 1970-talet tillfördes börsföretagen 100—900 milj. kr. per år genom
nyemissioner. Till följd av de åtgärder de borgerliga regeringarna
vidtog för att mildra skattediskrimineringen av aktiesparandet samt den
förbättrade lönsamheten i företagen är situationen nu helt annorlunda.
Företagen värderas i dag till ca 90 % av sitt substansvärde jämfört med
40 % för 4—5 år sedan. Nyemissionerna och nyintroduktionerna 1981 var

2,1 miljarder kronor, 1982 3,2 miljarder och i år förväntas de uppgå till
runt 10 miljarder kronor. Det finns i dag inte någon brist på vare sig
riskkapital eller lånekapital till företagen; Löntagarfondsförespråkarna
har heller inte kunnat peka på ett enda lönsamt projekt som omöjliggjorts
på grund av brist på pengar.

Löntagarfonderna innebär inte någon ökning av riskkapitalsparandet,
eftersom fonderna huvudsakligen skall finansieras genom beskattning av
företagens riskkapital. Att dränera företagen på vinstmedel ökar inte kapitaltillgången.
I stället kommer denna att påverkas negativt i företag med
den högsta lönsamheten, dvs. i de effektivaste och mest expansiva företagen.

Att lönsamheten efter skatt försämras i de mest expansiva företagen,
försämrar möjligheterna och drivkrafterna för dessa företag att öka produktionen
och därmed bygga upp nytt realkapital. Det försämrade företagsklimat
som följer av fondernas införande verkar i samma riktning.

3.5 Stärka A TP-systemet

ATP-systemet är ett fördelningssystem. Ett års pensioner skall i princip
täckas av samma års pensionsavgifter. Även om så inte sker, betalas
pensionerna alltid ut enligt det fastställda systemet. Pensionerna är inte
beroende av avkastningen från AP-fonden. Avgörande är i stället på lång
sikt hur produktionen i Sverige utvecklas.

Mot. 1983/84:204

10

Det finns all anledning att tro att löntagarfonderna kommer att försämra
produktionsutvecklingen i Sverige. De företag som går bäst kommer att få
en ökad beskattning på de resurser som skapas. Därigenom minskar möjligheten
att utvidga produktionen. Strukturomvandlingen motverkas och
nyföretagandet kommer att hämmas. Därigenom minskar tillväxten.

Genomförs löntagarfondsförslaget urholkas i själva verket ATP-systemet.
De negativa ekonomiska konsekvenser som följer av förslaget försämrar
möjligheterna att långsiktigt klara pensionsåtagandena.

Fonderna skall enligt förslaget åläggas att betala en real avkastning till
ATP-systemet på 3 %. Detta är ett obetydligt tillskott som inte spelar någon
roll för möjligheterna att trygga pensionerna. Även efter 7 år, när fonderna
har fått 14 miljarder kronor, kommer maximalt 0,14 % av dagens avgiftsunderlag
att tillföras AP-fonderna genom denna realavkastning.

Det troliga är att löntagarfonderna försämrar avgiftsunderlaget, dvs.
lönesumman, i långt större utsträckning än som svarar mot de 0,14 procenten
av avgiftsunderlaget. Totaleffekten av löntagarfonderna innebär därför
en urholkning av ATP-systemet, inte en förstärkning.

Det finns minst tre taktiska motiv för socialdemokraterna att knyta
löntagarfonderna till ATP-systemet. För det första försöker man därigenom
utnyttja ATP:s goda namn. För det andra försöker man hävda att den
3-procentiga realavkastningen till ATP-systemet utgör någon typ av individuell
andel (”rakt rör till pensionärernas plånböcker”). För det tredje
undviks karaktären av konfiskation när socialiseringsskatten slussas via
ATP-systemet.

Om syftet vore att trygga ATP-systemet, finns det ingen anledning att gå
en lång och samhällsekonomiskt kostbar väg över fondsystemet. Det enda
som kan trygga pensionerna är en ekonomisk politik, som medför en högre
tillväxt i vår ekonomi.

3.6 Trygga sysselsättningen

Löntagarfonderna hindrar i själva verket en utveckling mot ekonomisk
balans genom att företagen förlorar resurser som bättre kan användas i den
egna verksamheten.

Företagen riskerar som tidigare nämnts att en stor del av de ekonomiska
resurser som de skapar slussas över till mindre framgångsrika företag.
Genom det politiskt-fackliga inflytandet i löntagarfondernas styrelser
kommer fonderna med all säkerhet att söka motarbeta strukturomvandlingen
i en kortsiktig strävan att rädda befintliga arbetstillfällen. Med en
sådan politik försämras dynamiken i näringslivet ytterligare och vår industristruktur
blir ännu mer föråldrad. Även småföretagens utveckling och
nyföretagandet kommer att hämmas. En del företag kan rent av välja att
flytta verksamhet och kapitalförsörjning utomlands. Därigenom medför
fondförslaget svårigheter att upprätthålla sysselsättningen i produktivt
arbete.

Mot. 1983/84:204

11

Tryggad sysselsättning baseras på företagens möjligheter och vilja att
ständigt skapa och utveckla produkter och marknader. En ökad beskattning
av näringslivet kommer att minska företagens vilja och förmåga att
öka produktion och sysselsättning. Redan hotet om löntagarfonder har
skadat näringslivets utveckling.

Det är vetenskapligt belagt att det är de mest lönsamma företagen som
svarar för sysselsättningsökningen. Det är just dessa framtidsföretag som
skall betala huvuddelen av fondernas uppbyggnad. Det råder därför ingen
tvekan om att fondförslaget leder till ökad arbetslöshet.

3.7 Motverka spekulation

Den senaste tiden har ett nytt motiv för löntagarfonder lanserats av
socialdemokraterna. Löntagarfondernas existens påstås kunna motverka
spekulation.

Under de senaste 10 åren har det skett en förskjutning vad gäller företagens
investeringar från realkapital till finansiella investeringar. Denna
förskjutning beror på att avkastningen på finansiella placeringar legat
mycket högre än avkastningen på maskiner och anläggningar. Att de
finansiella placeringarnas attraktivitet har ökat beror i första hand på att
budgetunderskottet drivit upp räntenivån. Den ökade ”transaktionsekonomin”
i bemärkelsen finansiell verksamhet beror med andra ord ytterst
på statens oförmåga att minska budgetunderskottet.

För att få till stånd en ökad real kapitalbildning och ökad industrisysselsättning
är det nödvändigt med en ökad lönsamhet på det arbetande
kapitalet. Dessutom krävs en kraftig neddragning av de offentliga utgifterna
och budgetunderskottet. Löntagarfonderna kommer inte på något sätt
att kunna påverka den så kallade transaktionsekonomin.

Det finns inte heller någon anledning att tro att löntagarfonderna i
mindre utsträckning än andra börsaktörer kommer att göra så kallade
börsklipp. För att kunna uppnå 3 % realavkastning på riskkapitalet är
löntagarfonderna tvingade att köpa och sälja aktier för att erhålla största
möjliga vinst. Det finns inte några regler som syftar till att förhindra
kortsiktiga spekulationsaffärer. Att fonderna skall motverka spekulation
är ett skenargument som endast syftar till att dra fördel av den debatt om
stora aktieaffärer som pågått under senare tid.

4. Löntagarfondsförslagets innebörd och effekter

De uppgivna syftena med fonderna har skiftat lika snabbt som de
tekniska konstruktionerna. Alla de motiv som anförts har som framgått av
föregående avsnitt visat sig ohållbara. Därmed kvarstår endast strävan att
via ökad beskattning stegvis överföra makten i det privata näringslivet till
facklig kontroll.

Senare års löntagarfondsförslag har alla haft samma principiella inne

Mot. 1983/84:204

12

börd. Företagen skall via en särskild vinstskatt, kombinerad med en extra
löneskatt, finansiera fackliga och politiska organs successiva socialisering
av de privata svenska företagen. Det nu aktuella förslaget skiljer sig inte i
detta avseende från de övriga.

Fonderna innebär inte bara att det ekonomiska systemet ändras. Genom
socialdemokraternas starka inflytande i ledningen för LO och TCO tillförsäkrar
de sig i praktiken ett avgörande inflytande över näringslivet oavsett
den politiska majoriteten.

Fackföreningsrörelsen och politikerna har i Sverige mycket större inflytande
över ekonomin än i övriga västländer. Den avgörande frågan i
löntagarfondsdebatten är om det är rimligt och önskvärt att facket och
politikerna skall få ännu mera makt och inflytande över näringslivet.

Varken i propositionen eller i det bakomliggande utredningsmaterialet
företas någon analys av om löntagarfonder är ett lämpligt medel för att nå
de mål som sätts upp. Propositionen och utredningsmaterialet saknar inte
bara en analys av behovet av löntagarfonder. Det finns inte heller någon
analys av innebörden och konsekvenserna av förslaget. Ingen som helst
diskussion förs om alternativa ekonomisk-politiska medel för att nå de
uppsatta målen. Det saknas med andra ord en rimlig motivering för det
förslag som lagts fram.

Moderata samlingspartiet finner det mycket anmärkningsvärt att det
saknas ett relevant beslutsunderlag för den för Sveriges framtid avgörande
frågan om kollektiva löntagarfonder skall införas eller ej.

Löntagarfonderna berör de ekonomiska betingelserna och de långsiktiga
politiska förutsättningarna för fri företagsamhet i Sverige. Det är därför
märkligt att frågan om hur företagen påverkas över huvud taget inte har
intresserat vare sig regeringen, det socialdemokratiska partiet eller LO. Det
är trots allt företagen som i första hand berörs. Det är de som skall betala
sin egen socialisering via extra skatter.

Sveriges förmåga att åstadkomma välstånd och arbete åt alla baseras på
företagens drivkrafter och möjligheter att alstra nya produkter och ny
företagsamhet. Den enskilda människans initiativförmåga och kreativitet
är avgörande för framgången i alla ekonomiska system. Vår ekonomi
utvecklas inte av sig själv eller genom ingripanden från fackföreningsrörelsen
och politikerna. Den blomstrar om det finns människor som är
villiga att ta risker och förvandla idéer till företag. Företagarna har med
andra ord en ledande och initierande roll vid framtagandet av nya investeringar
och projekt.

Nyckeln till framgång i vår ekonomi ligger i att vi kan skapa en ekonomisk
miljö, som gynnar framtagandet av nya produkter och nya affärsidéer.
Om fonderna införs, försämras i ett slag företagsklimatet i Sverige.
Mycket av skapandet, nyföretagandet och satsningarna i näringslivet kommer
att hämmas eller förflyttas utomlands. Därmed försämras möjligheterna
att upprätthålla vårt välstånd och klara sysselsättningen.

Mot. 1983/84:204

13

Löntagarfondsförslaget bygger på föreställningen att det ekonomiska
livet skulle ”demokratiseras” om fonderna genomfördes. Ingenting kan
vara mer felaktigt. Demokratins yttersta syfte är att stärka de enskilda
människornas frihet och låta dem bestämma över sin egen tillvaro. Den
enskildes frihet är ett resultat av vårt demokratiska samhällsskick men
också ett resultat av vår fria marknadsekonomi. Om den enskildes frihet
beskärs, ägandet kollektiviseras och arbetsgivaren och facket växer samman
innebär det att vår demokrati försvagas.

Det ekonomiska klimatet för att driva mindre och medelstora företag
kommer att stegvis försämras genom införandet av löntagarfonder. Dessa
företag får vara med om att betala vinst- och löneskatt men får normalt
inga medel tillbaka. När fonderna successivt får ett allt större inflytande i
de större börsnoterade företagen, kommer konkurrensen på lika villkor att
rubbas. Risken är uppenbar att de större företagen med samma ägare
kommer att diskriminera de mindre underleverantörerna som har enskilda
ägare.

Fonderna påverkar även kommunernas ekonomi. Vinstskatten skulle
om den varit införd år 1982 ha lett till minskade kommunala skatteintäkter
på ca 500 milj. kr. Den höjda löneskatten kostar kommuner och landsting
150 milj. kr.

Konsekvensen av löntagarfonderna blir att företagens långsiktiga investeringar
sjunker. Satsningar på nya produkter och nya produktionsanläggningar
minskar eller flyttas utanför Sveriges gränser. Att expansiva småföretag
dräneras på vinstmedel är särskilt allvarligt, eftersom de svarar för
en stor del av sysselsättningsökningen i industrin. Sammantaget innebär
dessa effekter att produktion och sysselsättning kommer att reduceras i
Sverige som en direkt följd av att löntagarfonderna införs.

Moderata samlingspartiets kritik av fondförslaget gäller i första hand
den principiella innebörden. Det finns inte någon anledning att diskutera
tekniska brister i ett förslag som innebär successivt fackligt-politiskt maktövertagande
av näringslivet. Inte heller hastigheten i socialiseringsprocessen
är avgörande för vårt negativa ställningstagande. Det är relativt ointressant
hur lång tid det tar för löntagarfonderna att kollektivisera/socialisera
näringslivet. Det intressanta är att fondförslaget skapar en möjlighet
för facket att ta över makten i näringslivet.

Löntagarfonderna hindrar dessutom en utveckling mot ekonomisk balans.
Det är ansvarslöst av regeringen att i nuvarande djupa ekonomiska
kris splittra näringslivet och omöjliggöra ett samarbete kring en ekonomisk
politik som skulle kunna föra landet ut ur krisen.

5. Marknadsekonomins förutsättningar

En marknadsekonomi utmärks av ett decentralicerat beslutsfattande i
frågor som rör produktion, investeringar, konsumtion m. m. Vidare för

Mot. 1983/84:204

14

utsätts många oberoende ekonomiska aktörer — hushåll, företag, kapitalförvaltare
— som fattar beslut oberoende av varandra. Fri företagsamhet
är också en central förutsättning för en marknadsekonomi. Förekomsten
av stora och små företag med många olika ägargrupper samt goda betingelser
för nyetablering av företag är centralt för att den fria företagsamheten
skall kunna fungera.

En effektiv marknadshushållning förutsätter vidare att de ekonomiska
besluten baseras på god information om de samhällsekonomiska kostnaderna.
Hushåll, företag och kapitalförvaltare som fattar beslut med betydande
konsekvenser för andra aktörer måste ha klara och entydiga beslutskriterier.
Resultaten av besluten måste kunna observeras och föranleda
konsekvenser för beslutsfattarna. Det måste finnas mekanismer i det ekonomiska
systemet som automatiskt ger sanktioner mot företag och kapitalförvaltare
med låg måluppfyllelse.

Den svenska ekonomin är i allt väsentligt en marknadsekonomi. Huvuddelen
av besluten i ekonomiska frågor fattas av enskilda hushåll, företag
och kapitalförvaltare m. m. Vår ekonomi har dock fått ett växande inslag
av beslutsfattande i offentlig regi genom att centrala myndigheter och
organisationer fattar en allt större del av besluten i ekonomiska frågor.

En växande del av ekonomins totala inkomster och utgifter har ”socialiserats”.
Skattetrycket uppgår till över 50% av BNP. Den offentliga
utgiftsandelen utgör ca 70 % av BNP. Av vår samlade produktion sker ca
25 — 30% i offentlig regi. Denna utveckling — som innebär att en allt
mindre del av våra ekonomiska resurser används av enskilda hushåll och
företag — är en av huvudorsakerna till våra nuvarande ekonomiska problem.

Det är angeläget att den offentliga sektorns inflytande minskar på alla
områden. I detta läge föreslår regeringen att en växande del av investerings-
och produktionsbesluten skall ske i kollektiv regi.

För att ett fondsystem skall vara förenligt med en fri marknadsekonomi
krävs att systemet består av många oberoende fonder som konkurrerar om
sparkapital och placeringsobjekt med andra kapitalförvaltare på lika villkor.
Det krävs också självreglerande styrmekanismer som bl. a. ger sanktioner
vid felaktiga ekonomiska beslut.

Det nu aktuella förslaget om kollektiva löntagarfonder står inte i överensstämmelse
med de grundläggande förutsättningarna för en effektiv
marknadsekonomi. Tvärtom innebär fondförslaget en utveckling som leder
bort från marknadsekonomins grundläggande förutsättningar. Förslaget
innebär en radikal kollektivisering och omstrukturering av ägandet och
kapitalförvaltningen i svenskt näringsliv. Fonderna medför påfrestningar
för företag och skattebetalare genom att en större del av inkomsterna skall
slussas till anonyma institutioner via ett ökat skatteuttag. Fondförslaget
innebär också att viljan och förmågan till investeringar, risktagande och
nyetableringar minskar hos både små och stora företag.

Mot. 1983/84:204

15

6. Spritt, personligt, frivilligt ägande

Moderata samlingspartiet sluter helt upp bakom målsättningen att
åstadkomma en jämnare spridning av aktieägandet. En breddning av
aktieägandet och av det personliga engagemanget kan förväntas öka löntagarnas
och den breda allmänhetens intresse och förståelse för näringslivets
problem. Framför allt kan förståelsen för kraven på en långsiktig hög
lönsamhet förväntas öka.

En ökad spridning av det individuella ägandet skulle medföra att enskilda
löntagare blir direkt delaktiga i näringslivets vinster. Detta är önskvärt
bl. a. för att få en ökad acceptans hos löntagarna för en nödvändig lönsamhetsförbättring
i näringslivet. I de senaste tio årens fonddebatt har spridning
av aktieägandet varit en viktig målsättning inte bara för flertalet
politiska partier utan även för näringslivet.

Det är viktigt att betona att önskemålet om en breddning av aktieägandet
inte kan uppnås med det aktuella förslaget till löntagarfonder. Ett
system med kollektiv kapitalbildning ger inte någon enskild löntagare
något ökat personligt intresse eller engagemang vare sig i det egna företaget
eller i näringslivets problem i stort. Någon form av individuell andel i
företagets förmögenhetstillväxt erhålls inte genom fondförslaget. Om löntagarfonderna
genomförs riskerar i själva verket den spridning av det
enskilda aktieägandet som skett under de senaste decennierna att upphöra.
Det enskilda aktieägandet ersätts i stället successivt av en kollektivisering
av aktieägandet.

För att kunna ta ett aktieägaransvar krävs inte bara ekonomiska resurser
utan också professionell kompetens och uthållighet. I Sverige liksom i
andra marknadsekonomier är det nödvändigt att räkna med att det aktiva
ägaransvaret i de enskilda företagen i regel utövas av relativt begränsat
antal ägargrupper. Ur maktspridningssynpunkt är det väsentligt att dessa
ägargrupper varken är för små eller tenderar att bli för stora. Det är också
väsentligt att dessa aktieägare är sinsemellan oberoende, att de konkurrerar
med varandra och att de representerar bredast möjliga grupper av
individuella aktieägare.

Moderata samlingspartiet har länge arbetat för en ökad ägandespridning.
Ett ökat enskilt ägande av allt ifrån aktier till bostäder förbättrar
användandet och fördelningen av resurserna.

Ett brett aktieägande är av stor betydelse för marknadsekonomins fortlevnad.
Vi har länge förespråkat en ändring av skattesystemet i syfte att ta
bort diskrimineringen av enskilt aktiesparande. Vi har också ställt oss
bakom en breddning av det individuella aktieägandet via aktiefonder,
aktiesparfonder, och företagsanknutna aktiesparfonder. Stimulanser till
denna typ av sparfonder är väsentliga för att öka aktieägandet på ett sätt
som stärker marknadsekonomin och möjliggör ett reellt ägarinflytande.
Dessa marknadsanpassade fonder måste kunna bildas fritt av enskilda

Mot. 1983/84:204

16

människor, företag och organisationer. Det är också betydelsefullt att
aktiespararna fritt kan välja den fond de vill spara i samt att de skall kunna
byta fond om de av någon anledning vill det.

De gällande reglerna för skattefondsparandet har varit väsentliga för att
motverka den skattemässiga diskrimineringen av aktiesparandet. Den viktigaste
effekten av skattefondsparandet har varit den väsentliga breddning
av aktieägandet som åstadkommits. Som tidigare nämnts finns i dag
600 000 aktiefondsparare. Av dessa är ca 380 000 nya aktieägare. Ingen
annan åtgärd har som detta sparsystem förmått sprida aktieägandet i
Sverige. Skattefondsparandet har också ökat tillströmningen av riskkapital
till börsen, vilket i sin tur möjliggjort en kraftig ökning av företagens
nyemissioner. Framgången med detta sparsystem visar vilka stora resurser
i form av frivilligt sparande som kan frigöras genom gynnsammare skatteregler.
Samma erfarenhet har även gjorts i andra länder t. ex. Västtyskland.

I stället för att bygga ut detta system ytterligare för att stärka det
produktiva sparandet och bana väg för en fortsatt spridning av det personliga
aktieägandet har regeringen nu föreslagit att skattefondsparandet
skall upphöra. Det torde knappast vara någon tillfällighet att regeringen
avskaffar det system som mest framgångsrikt har breddat aktieägandet
samtidigt som man föreslår löntagarfonder som obönhörligen kollektiviserar
och centraliserar aktieägandet. Regeringen vill hindra enskilt aktieägande
samtidigt som den inför ett kollektivt system.

Ett kompletterande sätt att göra grupper av svenska folket till aktieägare
är att låta de företagsanknutna vinstandelssystemen få fortsätta att växa
fram. I dag förekommer sådana vinstandelssystem i ett 50-tal företag, t. ex.
Volvo, SE-Banken och Åkermans. De omfattar runt 100 000 människor.
Dessa system är framgångsrika, därför att de är utformade för att passa det
enskilda företaget. Av allt att döma är i dag många företag intresserade av
dessa marknadsanpassade vinstsystem. Om något vinstsystem kan dämpa
de lokala lönekraven, är det företagsanknuten vinstdelning. I stället för att
stödja dessa individuella system tycks regeringen vilja motarbeta dem. I en
departementspromemoria (Ds Fi 1983:21) föreslås en grundskatt på 20 %
på de företagsanknutna vinstandelssystemen.

Moderata samlingspartiet är berett att underlätta tillkomsten av företagsanknutna
vinstandelssystem genom åtgärder främst på skattelagstiftningsområdet.

En ytterligare väg att sprida det enskilda aktieägandet är att avskaffa
dubbelbeskattningen på aktieutdelningar. Genom borttagandet av bl. a.
skattereduktionen på utdelningsinkomster, dvs. lindringen i dubbelbeskattningen,
och införandet av en utdelningsskatt har regeringen motarbetat
det enskilda aktieägandet. Vi förordar en ändring i skattesystemet så
att dubbelbeskattningen försvinner. Vi förordar också en förändring och
förenkling av reavinstreglerna i syfte att underlätta enskilt aktieägande. En

Mot. 1983/84:204

17

ändring av skattereglerna öppnar också helt andra möjligheter för de
medelstora och större familjeföretagen att kunna attrahera riskkapital
utifrån.

Att sprida aktieägandet genom avskaffande av dubbelbeskattningen,
förenklade reavinstregler och stimulans av aktiesparfonder eller företagsanknutna
vinstdelningssystem skiljer sig i grunden från det aktuella förslaget
till löntagarfonder. Fonderna har inga individuella ägare som kan
utöva styrning och kontroll över sparmedlens förvaltning. Fonderna har i
själva verket karaktären av självägande och självstyrande anonyma stiftelser.
Den enskildes ägarinflytande är helt eliminerat. I realiteten finns inte
heller några spärrar av betydelse för fondernas storlek eller makt. Tvärtom
tillförsäkras fonderna resurser som gör det möjligt att på några få år bli den
dominerande aktieägaren i flertalet av våra stora industriföretag. Att sprida
ägandet och makten har ingenting med det nuvarande förslaget att göra.

7. Hemställan

Åberopande vad som anförts hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1983/84:50,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om ärendets otillfredsställande beredning i
regeringskansliet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om skattefondsparandet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om företagsanknutna vinstandelssystem,

5. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till åtgärder för
att underlätta ett personligt ägande av aktier i enlighet med vad
som anförts i motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om effekterna av löntagarfonder på sysselsättningen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om löntagarfondernas effekter på näringslivets utveckling,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om löntagarfondernas effekter på den kommunala ekonomin,

Mot. 1983/84:204

18

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om effekterna av löntagarfonder på ATP-systemet.

Stockholm den 24 november 1983

ULF ADELSOHN (m)

ANDERS BJÖRCK (m)

NILS CARLSHAMRE (m)

ROLF CLARKSON (m)

ROLF DAHLBERG (m)

PER PETERSSON (m)

INGRID SUNDBERG (m)

LARS TOBISSON (m)

H. BERTIL LIDGÅRD (m)
INGEGERD TROEDSSON (m)
L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

CARL BILDT (m)

LiberTryck Stockholm 19S3