Motion

Mot. 1983/84

2016-2017

1983/84:2016

Ulf Adelsohn m. fl.

Utbildningspolitiken

Inledning 1

Utbildningens kostnader 3

Skolan 4

Skolstarten 5

Språket 5

Koncentration och valfrihet 7

Gymnasieskolan 10

Betyg 17

Fristående skolor 18

Lärarna 19

Vuxenutbildning 20

Högre utbildning 21

Besparingar och kvalitet 21

Internationalisering 22

Högskolans tjänsteorganisation 23

Institutionerna 23

Högskolans administration 24

Antagning till högre utbildning 25

Studiefinansieringen 26

Dimensioneringsförändringar m. m 26

Mellanexamen 28

Hemställan 29

Väl utbildade medborgare är en förutsättning för välfärdssamhället och för
en god kulturell miljö. Vi underminerar i dag vår egen framtid genom
försummelser i fråga om skolningen av den unga generationen.

Att konstatera detta är inte att svartmåla utan ett uttryck för respekt för
våra ungas krav på kunskaper. Att inte erkänna och försöka avhjälpa bristerna
i den svenska skolan och högre utbildningen är detsamma som att förvägra
ungdomsgenerationen den kunskap som den för sin personliga utveckling

Inledning

försummelser i fråga om skolningen av den unga generationen.

behöver och utan vilken vårt lands styrka inte kan tryggas.

1 Riksdagen 1983184. 3 sami. Nr 2016—2017

Mot. 1983/84:2016

2

Årets budgetproposition ger i sina beskrivande delar prov på att också
socialdemokraterna börjat höra vittnesmålen om kunskapsbristerna. Från
ord till handling är emellertid steget långt. För att regeringen skall kunna
attackera de grundläggande problemen inom såväl skolan som den högre
utbildningen måste den nämligen ge avkall på den kanske mest centrala tesen
i 1960- och 1970-talens socialdemokratiska utbildningspolitik, nämligen den
förmenta jämlikhetens försteg framför den personliga utvecklingen. I en
socialdemokratisk utbildningsskrift från 1982 uttrycks denna tes på följande
sätt:

Den obligatoriska skolan skall sätta den jämlika socialisationen (fostran
och skolning för samhällslivet) före den ojämlika kvalificeringen (fostran och
skolning för kompetensnivåer inom arbetslivet).

Vi accepterar inte en sådan utgångspunkt för utbildningspolitiken. Det är
självklart att alla medborgare måste bibringas en gemensam bas av kunskaper
och färdigheter, nödvändiga för att de skall kunna ta ansvar för sig själva
och sina närmaste och för att de skall kunna fungera socialt tillsammans med
andra. Men det är också viktigt att den enskilda människan får möjlighet att i
frihet forma sitt liv efter egna önskemål. Skolan skall genom sin kunskapsförmedling
bidra till att varje människas anlag till fullo tas till vara. Inte ens den
gemensamma basen kan f. ö. uppnås om inte den enskildes personliga anlag
och intressen möts med respekt och uppmuntran. Att få lyckas i skolan är
viktigt för självförtroendet.

En personligt engagerande utbildning kan inte åstadkommas utan frihet.
Mångfald och självständighet behövs inom det offentliga utbildningsväsendet,
men uppkommer också genom utbildningsalternativ vid sidan av den
allmänna skolan. Fristående utbildningsformer, som kan erbjuda många och
olika utgångspunkter för sin verksamhet, är en oupplöslig del av ett samhälle
och ett utbildningssystem byggt på övertygelsen om varje människas unika
värde.

För vår del ser vi heller ingen principiell skillnad mellan utbildning och
andra verksamheter då det gäller nyttan av konkurrens. En företeelse som
inte får tillfälle att ”mäta sina krafter” gentemot andra stagnerar. Om
utbildningssystemet de senaste tjugo åren hade varit utsatt för konkurrens,
exempelvis genom att föräldrar haft en reell möjlighet att välja mellan
offentliga och fristående skolor för sina barn, skulle åtskilliga av dagens
skolproblem kunnat undvikas. Fristående skolor hade tvingat också den
allmänna skolan att ta hänsyn till elevers och föräldrars kritik.

Stelhet och en tilltagande byråkratisering är också kännetecknande för de
senaste årtiondenas utveckling vid universitet och högskolor. Den högre
utbildningens och forskningens möjligheter att bidra till en vital samhällsutveckling
tas därmed inte tillräckligt till vara. En fri och kritiskt granskande
högskola är oumbärlig om Sverige skall kunna återta en internationellt
framträdande position i kunskapshänseende.

Mot. 1983/84:2016

3

Otillräcklig frihet är alltså ett av skälen till att utbildningsväsendet inte
lyckas till fullo. För skolans vidkommande tillkommer att tyngdpunkten på
det verkligt viktiga gradvis gått förlorad.

I synnerhet grundskolan har fått sig ålagd orimligt många uppgifter. Den
mängd kunskaper som skall täckas in har ökat drastiskt de senaste årtiondena.
Andra samhällsmål — vid sidan av den grundläggande utbildningsuppgiften
- har härutöver kommit att föras in i skolan. Skillnaden mellan de
uppställda målen för skolan och skolans verklighet har successivt vidgats.

Enligt vår mening är det nödvändigt att koncentrera den stoffmängd som
skall läras ut. Andra, i och för sig viktiga uppgifter, måste medvetet föras åt
sidan till förmån för arbetet att ge ungdomarna sådana kunskaper och färdigheter
som det är skolans förstahandsuppgift att förmedla.

En utbildningspolitik byggd på dessa tre grundsatser - stimulans till
individuell utveckling, utbildningens frihet samt en medveten koncentration
av skolans utbildningsuppgifter - är avgörande för skapandet av ett samhälle
av fria och självständiga medborgare.

Utbildningens kostnader

Kostnaderna för den svenska skolan är höga. Jämfört med andra länder
intar Sverige en tätposition i fråga om utbildningskostnader per person. De
betydande ekonomiska statsningarna ger vid handen att det inte först och
främst är resursbrist som är orsaken till de problem skolan i dag brottas med.

Situationen är annorlunda för den högre utbildningen. Utbildningskostnaderna
per person varierar mellan skilda utbildningsvägar. Utbildningen inom
ramen för högskolebegreppet är mycket heterogen. Förstärkningar av centrala
delar av högskolan är nödvändiga. Besparingar inom andra av högskolans
verksamhetsområden är å andra sidan möjliga.

De senaste årens utbildningsbesparingar har utan tvivel inneburit svårigheter
för framför allt skolan att leva upp till de förväntningar ungdomar
och föräldrar har rätt att hysa. Många inom skolan har ansett allmänna
besparingar utan uttryckliga prioriteringar som oärliga. Vi har för vår del
förståelse för sådana stämningar.

I den ekonomiska verklighet där också skolan och den högre utbildningen
finns kommer emellertid fortsatta besparingar att bli ofrånkomliga. Dessa
måste enligt vår mening ske på så sätt att utbildningsväsendets mest centrala
uppgifter kan fullföljas utan störningar. De besparingar vi föreslår har denna
inriktning.

Ungdomsskolans basverksamhet måste i fortsättningen undandras från
besparingar. Det innebär att skolutbildningen av äldre i vårt förslag får stå
tillbaka för utbildningen av unga.

Tillräckliga resurser måste vidare reserveras för själva undervisningen.
Det innebär att satsningar på umbärliga lokaler, utrustning och personal för
andra uppgifter än undervisningen åsätts lägre prioritet.

Till slut innebär vårt förslag en ambitionssänkning i fråga om hemspråks

Mot. 1983/84:2016

4

undervisningen. För att garantera tillräckliga resurser till den oumbärliga
skolutbildningen bör hemspråksundervisningen organiseras på ett sådant
sätt att undervisningen erbjuds utifrån striktare kriterier än i dag. Invandrarna
måste emellertid kunna tillförsäkras en sådan bas i det egna språket att
den kulturella identiteten kan upprätthållas.

Vi vill understryka att skolan och den högre utbildningen drabbas hårdast
om inga val alls görs nu. Då kommer otillräckligt övervägda nedskärningar
att fortätta att vidga gapet mellan vad utbildningsväsendet anges klara och
vad som faktiskt åstadkommes. Elever och föräldrar har rätt att ställa större
krav på dem som bär det yttersta ansvaret för utbildningen.

Våra besparingar ser i korthet ut på följande sätt (ca.):

Skoladministration m.m. 25 milj. kr.

Hemspråksundervisning 100 milj. kr.

Undervisningsmateriel 100 milj. kr.

Vuxenutbildning 240 milj. kr.

Studiestöd m. m. 220 milj. kr.

Övrigt 250 milj. kr.

De större ekonomiska omprioriteringar som vi föreslår anges i denna
motion. Förslagen konkretiseras och kompletteras i särskilda motioner.

Skolan

Ungdomsskolan skall enligt vår mening dels ge alla medborgare en gemensam
kunskapsbas, dels utveckla vars och ens personliga anlag såsom förberedelse
för yrkesverksamhet eller fortsatta studier. Desa mål måste ges prioritet
framför alla andra uppgifter som skolan kommit att ägna mycket tid åt.
Riksdagen bör göra ett uttalande av denna innebörd som vägledning för det
lokala skolarbetet.

Utbildningen bör organiseras så att alla kunskaper - också de gemensamma
baskunskaperna — lärs ut med hänsynstagande till varje elevs förutsättningar.
En elev som snabbt inhämtar och behärskar ett område bör så långt
det är möjligt tillåtas gå vidare i sina studier. Lika självklart skall den som av
olika skäl har svårt att nå avsedda resultat ges extra stöd och hjälp. Varje elev
som är undersysselsatt eller som ständigt får möta för honom oöverstigliga
hinder är ett nederlag för skolan.

Skolans arbetsmiljö skall präglas av kunskapsmålet. Eleverna har rätt att
ställa krav på att få sina ambitioner att lära tillgodosedda. Den fostran som är
nödvändig för att skolan alls skall fungera måste ytterst vila på krav gentemot
eleverna, krav som är personliga och ställda av hemmet och skolan. En god
arbetsdisciplin måste redan i första klass sättas i centrum. Eleverna skall
kontinuerligt ges uppgifter — i form av ansvar för skolan, läxor och prov som
utvärderas och leder till resultat. Flit skall uppmuntras. Små skolor
skapar ofta en särskilt god atmosfär och bör i största möjliga utsträckning
främjas.

På samma sätt som utbildningens innehåll och skolan som arbetsplats skall

Mot. 1983/84:2016

5

betona kunskapsmålet skall användningen av resurserna göra det. En allt
större andel av de medel som stat och kommuner satsar på skolan går i dag till
ändamål vid sidan av den direkta undervisningen, såsom skolbyggnader,
inventarier samt icke-pedagogiskt verksam personal. Denna trend måste
brytas. Detta är speciellt viktigt när resurserna, som nu, är knappa. Kommunerna
måste som direkt verksamhetsansvariga tillse att eventuella prioriteringar
inom skolområdet sker så att själva undervisningen alltid sätts främst.
Vi vill för vår del understryka värdet av en stor lokal frihet i fråga om
resursanvändningen både när det gäller grundskolan och gymnasieskolan.

Skolstarten

Åtskilliga av de problem grundskolan i dag präglas av kommer till uttryck
redan på lågstadiet. Koncentrations- och inlärningssvårigheter är i många
skolor legio. En vidarespridning av problemen - från lågstadiet till högre
stadier — är vanlig. Många gånger får elever med stort behov av hjälp vänta
ända till årskurs sju eller åtta innan deras belägenhet uppmärksammas - och
då är oftast hjälpen för sent ute.

För att råda bot på dessa problem är det viktigt att ägna större uppmärksamhet
åt perioden kring skolstarten. Erfarenheterna av den verksamhet
som bedrivs inom den offentliga barnomsorgen och resultaten av försöksverksamheten
med integrerad förskola och lågstadium talar för djupgående
förändringar av skol- och barnomsorgsorganisationen.

För ett barns utveckling är det av betydelse att varje tillfälle till inlärning
tas till vara. Omfånget av och allvaret i inlärningen skall gradvis förstärkas
allt efter det barnet mognar. Barn kan som regel tillgodogöra sig pedagogiskt
organiserad verksamhet långt före sju års ålder.

Sverige är ett av de få länder i Europa som har en så sen skolstart som vid
sju år. En tidigareläggning av skolstartåldern till sex år, men med viss
flexibilitet, skulle vara betydelsefull för att på bästa sätt ta till vara barnens
intresse av att lära. Förskolan måste samtidigt ges en starkare inriktning på
skolförberedelse än den för närvarande har.

I dagens situation med minskande elevkullar tillkommer ett viktigt argument
för en sänkning av skolstartsåldern, nämligen det effektiva resursutnyttjandet.
En tidigareläggning av skolstarten skulle kunna genomföras successivt
om — utöver den normala årsgruppen sjuåringar - också en del av
sexårsgruppen gavs möjlighet att börja skolan.

Ett sådant system skulle kunna förena de pedagogiska inlärningsvinsterna
med ett positivt utnyttjande av tillgängliga lärare och lokaler. Regeringen
bör ges i uppdrag att för riksdagen framlägga förslag med denna innebörd.

Språket

Goda kunskaper i det svenska språket är en förutsättning för kunskapsinhämtandet
och färdighetsträningen inom andra ämnesområden. Att kunna
läsa och uttrycka sig i tal och skrift är dessutom nödvändigt för att kunna

Mot. 1983/84:2016

6

hävda sig i samhället. Alla elever har därför rätt att kräva en skolutbildning
som ger dem tillräckliga kunskaper och färdigheter i det svenska språket.

De uttalanden om svenskämnets ställning som budgetpropositionen innehåller
är välkomna. Det är emellertid svårt att se hur dessa uttalanden skall
kunna åstadkomma de förändringar som är nödvändiga. Enligt vår mening
måste konkreta och handfasta åtgärder vidtas för att säkerställa att alla
elever kan bibringas de kunskaper och färdigheter i det svenska språket som
är nödvändiga för att de skall kunna tillgodogöra sig undervisningen inom
andra ämnen och för att de skall kunna växa upp till fullvärdiga medborgare i
det svenska samhället.

Det är viktigt att eleverna redan i lågstadiet ges en god språklig grund att
bygga vidare på. Särskild uppmärksamhet måste ägnas dem som inte förmår
tillgodogöra sig undervisningen i tillräcklig grad. Dessa elever skall ges den
kompletterande undervisning som är nödvändig för att den fortsatta skolgången
skall bli meningsfull.

Svenskämnets ställning i den obligatoriska skolan har under en följd av år
successivt undergrävts. Ämnet har - särskilt på högstadiet — alltmer kommit
att betraktas som den restpost till vilken kan föras många av de nya moment
och kunskapsområden som skolan ålagts att ansvara för och som inte naturligt
kunnat inordnas under någon annan ämnesrubrik. Så har t. ex. grunden
för all språkinlärning — grammatiken - blivit ett av ca femtiotalet moment
inom ämnet som skall behandlas under högstadietiden.

Det är nu oundgängligen nödvändigt att koncentrera stoffmängden inom
svenskämnet. Skolöverstyrelsen bör på regeringens uppdrag föranstalta om
en översyn av ämnesinnehållet med detta syfte. Antalet tillfällen då eleverna
skall formulera sig i skrift behöver utökas. Särskilt de äldre eleverna bör även
i andra ämnen än svenska regelbundet redovisa arbetsuppgifter skriftligt.
Litteraturstudier måste hårdare prioriteras, eftersom sådana verksamt kan
bidra till att stärka elevernas språkkänsla och stilistiska förmåga. För att
förbättra elevernas kunskaper om svensk historia och levnadsförhållanden i
Sverige förr och nu samt i avsikt att hålla vårt kulturarv levande är det inte
minst väsentligt att studera och uppleva svensk litteratur.

För att möjliggöra en önskvärd kvalitetsförstärkning av svenskundervisningen
och för att stärka svenskämnets ställning behöver förändringar av
timplanerna göras, så att antalet veckotimmar i svenska utökas i första hand
på högstadiet. Vi återkommer under rubriken Koncentration och valfrihet
med förslag om hur en sådan förstärkning kan åstadkommas.

Möjligheterna att studera främmande språk i den obligatoriska skolan bör
förbättras. Det är emellertid inte meningsfullt att påbörja studier av ett annat
språk innan man tillägnat sig en ordentlig grund i det egna språket. Det första
språk som studeras i grundskolan — engelska — bör därför inte påbörjas
förrän i årskurs fyra. De möjligheter som i dag finns att starta undervisningen
redan i årskurs tre bör tas bort. Genom vårt förslag om ökade tillvalsmöjligheter
i högstadiet skapas ökat utrymme för språkintresserade elever att

Mot. 1983/84:2016

7

förkovra sig i ett eller flera främmande språk.

Hemspråksreformen har nu varit i kraft sex år i grundskolan och i gymnasieskolan.
Erfarenheterna visar att en rationellare organisation av
hemspråksundervisningen krävs. Värdet av undervisningen kan dessutom, i
förhållande till satsade resurser, ifrågasättas. I Sveriges nuvarande besvärliga
statsfinansiella läge och med de därmed sammanhängande kraven på besparingar
även inom utbildningsområdet anser vi det nödvändigt att prioritera
andra delar av utbildningsväsendet.

Hemspråksundervisningen syftar bl. a. till att ge eleverna den språkliga
identitet som är nödvändig för begreppsbildning och abstrakt tänkande.
Detta sker i de lägre åldrarna. Insatserna bör därför koncentreras till förskolans
hemspråksträning och lågstadiets hemspråksundervisning. En striktare
tillämpning av regeln att hemspråket skall vara det språk som talas i hemmet
måste ske. Samtidigt bör en begränsning göras i den språkkrets som skall
berättiga till hemspråksundervisning. Resurserna för stödundervisning i
svenska för nytillkommande invandrarelever på högre stadier och för studiehandledning
på hemspråk måste självfallet finnas kvar. Undervisningen
skall organiseras så att den inte inkräktar på den ordinarie skolundervisningen.

I debatten om hemspråksundervisningen tenderar man ofta att ”glömma
bort” barnens föräldrar. Icke desto mindre måste dessa betraktas som barnens
viktigaste hemspråkslärare. Det borde också vara möjligt att låta
invandrarorganisationerna ta över delar av hemspråksundervisningen liksom
att — utan kostnadsökningar - medge att flera klasser med annat huvudspråk
än svenska inrättas. Ett ökat stöd till fristående skolor skulle dessutom
innebära ökade möjligheter för minoriteter — t. ex. finska invandrare — att
bedriva undervisning på det egna modersmålet.

Med de förändringar av hemspråksundervisningen som ovan skisserats och
som utförligare redovisas i annan motion - räknar vi med att det är
möjligt att minska anslaget till denna undervisning med ca 100 milj. kr. Inom
det återstående anslaget kan enligt vår mening de viktiga invandrarintressena
tillgodoses.

Koncentration och valfrihet

Samtidigt som många tecken tyder på allvarliga kvalitetsbrister i skolan är
kraven från det omgivande samhället mera vittomfattande än någonsin tidigare.
Stoffmängden inom ramen för respektive ämne har ökat starkt liksom
informationskraven från samhället utanför skolan. Medvetet och omedvetet
har på skolan pålagts ansvar som föräldrarna tidigare varit beredda att axla.

Enligt vår mening måste skolans uppgifter renodlas. Skolan kan inte
överta delar av familjens naturliga ansvar för barnens fostran utan menliga
konsekvenser för undervisningsresultatet.

En förutsättningslös genomgång av ämnena och deras innehåll måste
göras. I anslutning till en sådan genomgång bör det prövas om inte de

Mot. 1983/84:2016

8

enskilda ämnena inom natur och samhällsorientering på grundskolans högstadium,
dvs. kemi, fysik, biologi och teknik respektive historia, samhällskunskap,
geografi samt religion, bör åtskiljas klarare.

Alla ämnen måste också i verkligheten garanteras det timtal de åsätts i
läroplanerna. Genom utomstående gruppers krav på skolans tid störs den
ordinarie undervisningen, speciellt inom de samhällsorienterande ämnena.
Därigenom rycks lärarens planering sönder, samtidigt som elevernas respekt
för ämnets och lärarens integritet minskar. Det avgörande ansvaret för
timplanen måste enligt vår mening tillerkännas läraren. Medverkan i skolan
”utifrån” bör ske endast då det är relevant för ämnet. Övriga utifrån kommande
som önskar delta i skolans verksamhet bör hänvisas till tid utanför
timplanen.

I samband med den genomgång av grundskolans ämnen och deras innehåll
som vi här föreslår bör det prövas hur dataundervisning bäst kan organiseras.
Vi välkomnar för vår del den av regeringen föreslagna förstärkningen av
dataundervisningen. Insikter i hur datorer kan utnyttjas för att effektivisera
arbetslivet är väsentliga för att vårt land skall kunna hävda sig i den internationella
konkurrensen. Den organisatoriska lösning regeringen valt betraktar
vi emellertid som ett provisorium i avvaktan på att datakunskap mera
välövervägt kan inpassas i läro- och timplanerna.

Parallellt med en koncentration av skolans arbete på det sätt som här har
angivits måste åtgärder vidtas för att göra det möjligt att bättre tillvarata
skilda anlag och intressen. I särskilt hög grad gäller detta grundskolans
högstadium.

Högstadiet är i princip sammanhållet. Skälet härför anges ofta vara att
eleverna vid den aktuella åldern inte är i stånd att välja. Val i högstadieåldern
skulle, hävdas det, först och främst komma att ske med utgångspunkt i
föräldrarnas sociala situation.

Vi anser för vår del att det sammanhållna högstadiet som idé är ohållbar.
Skälen härför är framför allt två:

I högstadieåldern utvecklas elevernas personligheter och personliga intressen
snabbt. Om inte skolan förmår möta denna utveckling med en individuellt
inriktad utbildning kommer den enskilde inte att tillägna sig de kunskaper
och uppöva de färdigheter han eller hon annars är kapabel till. Det leder
till kvalitativa konsekvenser för alla. För många resulterar högstadiets stelhet
i bristande engagemang och i värsta fall totalt ointresse för utbildning över
huvud taget.

Ett högstadium som inte förmår engagera alla elever är oacceptabelt. Det
leder dessutom till att just det mål dagens skola ger ett sådant försteg,
nämligen utjämningen, inte kan uppnås. Den faktiska utslagning som
ointresset åstadkommer får långt allvarligare sociala konsekvenser än den
risk för socialt sneda val som ett mera differentierat högstadium anses leda
till. Värst drabbas härvid de elever som den sammanhållna grundskolan först
och främst säger sig vilja stödja. Skilda undersökningar pekar särskilt ut barn

Mot. 1983/84:2016

9

från icke studiemotiverade hem.

Mot den här angivna bakgrunden föreslår vi att högstadiet differentieras.
Vår utgångspunkt är att alla elever har anlag som kan och bör utvecklas.

För närvarande utgör tillvalet ca 10% av högstadiets timplan. Målet bör
vara att gradvis öka andelen tillval till i storleksordningen en fjärdedel.
Tillvalstiden bör gradvis vidgas i årskurserna åtta och nio. I årskurs nio kan
tillvalet ges formen av en fastare linjeindelning.

Tillvalet bör ges en stark kunskaps- och färdighetsinriktning. Tillval bör,
till skillnad från i dag, även kunna ske inom ämnen som finns på den för alla
obligatoriska timplanen. Möjligheterna öppnas härigenom för elever med
specialintressen - exempelvis matematik och språk - att fördjupa sig.

De timplaneförändringar som blir nödvändiga för att åstadkomma tillvalsmöjligheter
av tillräcklig omfattning bör utgå från en analys av vad alla elever
behöver av gemensamma kunskaper. Hit hör under alla omständigheter en
bas av svenska, matematik, engelska samt natur- och samhällsorienterande
ämnen. I fråga om andra ämnen är det inte givet att de måste ingå i samtliga
elevers undervisning på högstadiet, i vart fall inte i den omfattning de gör i
dag. Under alla omständigheter skall de självfallet finnas att tillgå såsom
tillval för de elver som så önskar. Den tid som i dag ägnas de schemalagda fria
aktiviteterna bör samtidigt överföras till ämnesundervisningen.

I den nuvarande läroplanen finns regler för att förhindra skolor från att
använda sig av nivågruppering. Dessa regler bör omedelbart tas bort. Om en
skola finner att eleverna gynnas av en undervisning baserad på en gruppindelning
efter individernas behov eller förmåga bör så ske. Möjligheterna att
anpassa undervisningen till den enskilde eleven kan då bättre tas till vara.

Läroplanens föreskrifter om att tillvalskurser som riskerar att få en sned
könsfördelning inte skall organiseras bör samtidigt upphävas. De uttalanden
som budgetpropositionen i denna del innehåller är inte tillräckliga.

Vi är medvetna om att de förändringar vi föreslår för högstadiet är omfattande.
Regeringen bör ges i uppdrag att belysa olika alternativ med den här
skisserade huvudinriktningen. Förslag såväl i fråga om ämneskoncentration
som differentiering bör föreläggas riksdagen i sådan tid att förändringar
hinner vidtas inför läsåret 1986/87.

Regeringen föreslår emellertid i årets budgetproposition att det av riksdagen
fattade beslutet om utökning av timantalet i basresurserna i årskurs nio
med fyra veckotimmar fr. o. m. 1984/85 inte skall verkställas. Beslutet fattades
i samband med att förslaget till ny läroplan behandlades (prop. 1978/
79:180 s. 104) och syftade till att utvidga möjligheterna till nya tillval. Med
hänsyn till vad vi anfört om tillvalet menar vi att regeringens förslag bör
tillbakavisas och utökningen genomföras.

Med en ökad differentiering aktualiseras också antagningsreglerna till
gymnasieskolan. Särskilda tillträdeskrav bör uppställas för olika gymnasiala
utbildningar. För elever som saknar de nödvändiga förkunskaperna skall
kompletteringsmöjligheter erbjudas efter årskurs nio. Härigenom undviks

Mot. 1983/84:2016

10

återvändsgränder samtidigt som kvaliteten på gymnasieskolans olika utbildningsvägar
kan upprätthållas. Regeringen bör ges i uppdrag att presentera
förslag också i denna del.

Enligt vår mening saknas det emellertid skäl att vänta med förändringar
när det gäller intagning till gymnasieskolan på höstterminsbetyget. Vi uttryckte
redan då systemet presenterades farhågor för de konsekvenser som
skulle kunna bli aktuella. Dessa våra farhågor har dess värre besannats. Vi
förordar snabbast möjliga återgång till intagning på vårterminsbetyget.

Gymnasieskolan

Alla ungdomar som slutar grundskolan skall i en eller annan form erbjudas
fortsatt utbildning. En gymnasieskola med stor anpassningsförmåga till enskilda
elevers krav och förväntningar är härvid av central betydelse.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen vissa förändringar när det gäller
antagningsreglerna till gymnasieskolan. Bl. a. föreslås att 16—18-åringar
skall antas med förtur före äldre sökanden. Vi välkomnar detta förslag.
Samtidigt räknar regeringen emellertid med en betydande omfattning av
uppföljningsverksamheten.

Det är angeläget att ungdomar som har intresse för och möjlighet att
tillgodogöra sig gymnasial utbildning också får möjlighet att följa en sådan
utbildningsväg. Erfarenheter tyder på att vid en otillräcklig dimensionering
av gymnasieskolan kommer de teoretiskt inriktade elever som inte får plats
på de teoretiska utbildningsvägarna att tränga ut de yrkesinriktade eleverna
från deras förstahandsval. Resultatet blir till slut en ökad påfrestning på det
kommunala uppföljningsansvaret. Vi är inte övertygade om att regeringens
dimensioneringsförslag löser de problem som gymnasieskolan i dessa hänseenden
i dag uppenbarligen brottas med.

Regeringen anför i budgetpropositionen att den senare kan komma att
besluta om ytterligare platser till gymnasieskolan om arbetsmarknadsläget så
skulle kräva. Problemet är bara det att senare kan felstyrningen vara ett
irreparabelt faktum. Vi menar därför att en ökning av gymnasieskolans
dimensionering på i första hand de teoretiska utbildningsvägarna bör genomföras
redan nu för att inte de ovan beskrivna effekterna skall uppstå. Förhållandena
mellan SÖ:s respektive regeringens bedömningar ger vid handen att
riskerna härför annars är uppenbara. Antalet platser bör således utökas med
2100 i förhållande till regeringens förslag. Finansieringen bör ske genom en
motsvarande neddragning av anslaget till uppföljningsverksamheten.

En dimensioneringsökning gör det lättare att erbjuda utbildning också för
dem som redan genomgått en utbildning inom gymnasieskolan. Vi avvisar
regeringens förslag i denna del.

Vi beklagar att regeringen inte förmått förändra antagningsreglerna i
övrigt så att kunskaperna tillåts fälla det avgörande utslaget. Meritpoäng
baserade på intresse, underrepresentation i fråga om kön och allmän arbetslivserfarenhet
är främmande för en skola som vill stimulera eleverna att till

Mot. 1983/84:2016

11

det yttersta ta till vara sina resurser.

Vi föreslår mot denna bakgrund att urvalsgrunderna ”intresse för sökt
utbildning”, ”underrepresenterat kön” och ”arbetslivserfarenhet och/eller
tidigare avslutad utbildning” utmönstras. En konsekvens av att vi föreslår en
återgång till intagning på enbart vårterminsbetyget i årskurs nio blir att det
inte heller är nödvändigt att indela de sökande i de i budgetpropositionen
diskuterade två grupperna. För att möjliggöra intagning av sökanden med
utländsk utbildningsbakgrund eller sökanden som av sociala eller andra skäl
bör beredas plats måste emellertid även framgent en fri kvot finnas.

Regeringen föreslår ett helt nytt system för statsbidrag till undervisningsmateriel
i gymnasieskolan. Regeringens ambition att rationalisera bidragssystemet
är vällovlig. Enligt vår mening borde emellertid ett mera genomgripande
förslag ha presenterats. Att dessutom utan vidare göra stödet till första
uppsättningen undervisningsmateriel permanent — när riksdagen vid upprepade
tillfällen tvärtom understrukit detta bidrags temporära karaktär —
finner vi anmärkningsvärt. När regeringen motiverar en satsning på utökat
stöd till materiel med den tekniska utvecklingen hade det dessutom varit på
sin plats om analysen kompletterats med en förklaring till varför inte en
besparande lärlingsutbildning i företagen tillåts ersätta dyrbara investeringar
i skolan.

För grundskolan gäller huvudprincipen att kommunerna står för kostnaderna
för såväl lokaler som materiel. Vi finner inte skäl att på sikt hävda
någon annan uppfattning för gymnasieskolan. Riksdagen bör med instämmande
i denna syn därför avslå regeringens förslag om nya statsbidragsregler.
Stöd bör det kommande året utgå enbart såsom förnyelsebidrag.

Innehållsmässigt fungerar den i huvudsak studieförberedande delen av
gymnasieskolan i dag i de flesta avseenden väl. De problem som finns beror
till största delen på att grundskolan inte klarar att ge eleverna tillräckligt goda
förutsättningar för den fortsatta teoretiska gymnasieutbildningen och på
antagningsreglerna till högre utbildning. Den naturvetenskapliga utbildningens
svårigheter sammanhänger först och främst med den senare orsaken.

Vissa förändringar är trots detta önskvärda inom gymnasiestudieförberedande
linjer. Ökade möjligheter till individuella variationsmöjligheter bör
t. ex. ges. Detta kan ske genom bl. a. införande av linjevarianter, koncentrationsläsning
och fördjupningsstudier.

För att främja specialisering är också specialgymnasier av betydelse. Sådana
finns i dag för framför allt idrott och i viss mån musik. Det borde enligt vår
mening vara lika självklart att främja sådan specialiserad gymnasieundervisning
också för andra inriktningar. Regeringen bör ges i uppdrag att snarast
förelägga riksdagen förslag i syfte att förbättra möjligheterna för olika begåvningstyper
att till fullo utveckla sina anlag.

Övriga åtgärder för att främja variation inom gymnasieskolans teoretiska
utbildningsvägar bör lämpligen framläggas som ett snabbt resultat av den nu
inledda försöksverksamheten med en ny gymnasieskola. I fråga om gymna

Mot. 1983/84:2016

12

sieskolreformen i övrigt för så vitt gäller de teoretiska utbildningsvägarna
återkommer vi i anslutning till den särskilda proposition regeringen aviserat.

Vad gäller de yrkesinriktade delarna av gymnasieskolan vill vi redan nu
presentera mera detaljerade förslag.

I budgetpropositionen föreslår regeringen att den hittillsvarande försöksverksamheten
med gymnasial lärlingsutbildning skall permanentas. Regeringen
framhåller emellertid att lärlingsutbildning inte skall vara ett alternativ
till den utbildning gymnasieskolan i dag erbjuder. Lärlingsutbildning kan,
säger regeringen, inte ersätta någon av gymnasieskolans yrkesinriktade studievägar.

Regeringen avvisar med sitt förslag den breda opinion som kräver att
lärlingsutbildning skall bli någonting mera än bara ett mindre komplement
till den övriga gymnasieskolan. Vi kan för vår del inte acceptera att lärlingsutbildningen
förvisas till den undanskymda plats som regeringen tilldelar den.
Ett av skälen härför är den oacceptabelt höga ungdomsarbetslösheten.

Uda kont»

Arbetslöshet
•

Arbetslös

hetens

utveckling

lu -24 it

Lgr 69

Ny yrkes

Högskole

utbildning reformen

Mot. 1983/84:2016

13

Utvecklingen inom gymnasieskolan har bidragit till den trendmässigt växande
ungdomsarbetslösheten sedan 1960-talets början.

Den likriktning som skett på bekostnad av yrkesspecialisering, praktiska
utbildningsmoment och kontakt med yrkeslivet under utbildningstiden har
gjort de färdigutbildade ungdomarna mindre attraktiva på arbetsmarknaden.
Resultatet har blivit allt längre perioder av arbetslöshet innan ungdomarna
kan erhålla de jobb de utbildats för. Långa perioder av kompletterande
utbildning hos arbetsgivaren har dessutom krävts.

Antalet ungdomar som söker men inte antas till gymnasieskolans praktiska
yrkesutbildning har hittills varit betydligt högre än det antal ungdomar som
antas. Tillgängliga uppgifter visar att mer än 20000 ungdomar stundom har
måst avvisas från dessa utbildningslinjer. Härutöver finns det välgrundade
skäl att anta att många ungdomar avstår från att söka till praktisk yrkesutbildning
på grund av platsbrist. Gymnasieskolans praktiska yrkesutbildning svarar
inte mot efterfrågan från vare sig ungdomarna eller arbetsgivarna.

Vi vill öka insatserna för lärlingsutbildning av först och främst följande
skäl:

Erfarenheterna av den gymnasiala lärlingsutbildningen i Sverige talar
entydigt för att ungdomar med denna utbildningsbakgrund har lättare än
andra att få arbete efter avslutad utbildning. Förhållandena i andra länder
med lärlingsutbildning är likartade.

Att de ungdomar som genomgått lärlingsutbildning har en bättre position
på arbetsmarknaden är inte konstigt. Lärlingsutbildning ger en direkt inblick
i arbetslivet på ett sätt som skolan ensam aldrig kan åstadkomma. Denna
inblick gäller självklart först och främst själva yrkesskolningen där verklighetsanknytningen
bidrar till engagemang och inlevelse hos lärlingarna.

Inblicken gäller emellertid även arbetsrutiner och arbetsmoral. Erfarenhet
av också denna sida av arbetslivet ökar unga människors konkurrenskraft på
arbetsmarknaden genom att bryta ner den tveksamhet många företagare i
dag känner inför oerfaren arbetskraft.

Lärlingsutbildning har alltså förutsättningar att bli kvalitativt sett fullödigare
än annan yrkesutbildning. Detta kommer sannolikt att ytterligare understrykas
under de kommande åren med de ekonomiska svårigheter som
Sverige torde komma att brottas med länge än. Utbildningsområdet kan,
som vi inledningsvis konstaterat, inte undantas från besparingar.

Åtskilliga kommuner står i dag inför behovet av omfattande moderniseringar
av den maskinella utrustningen i gymnasieskolan. Skall den gymnasiala
yrkesutbildningen ha några möjligheter att godtagbart förbereda den
unga generationen för yrkeslivet är en modern maskinell utrustning ett
måste. Det är ekonomiskt klokt att genom lärlingsutbildning dra nytta av den
utrustning företagen förfogar över. Knappa offentliga utbildningsresurser
kan därigenom satsas på andra angelägna områden.

Vi förordar mot den här bakgrunden att lärlingsutbildningen expanderas
till en omfattning där den liksom i andra europeiska länder svarar för den

Mot. 1983/84:2016

14

dominerande andelen av den gymnasiala yrkesutbildningen. I rapporter och
motioner de senaste åren har vi presenterat riktlinjer för hur en sådan mera
omfattande lärlingsutbildning bör organiseras. Vårt förslag ser i korthet ut
som följer:

Lärlingstiden varieras mellan två och fyra år beroende på utbildningens art
och krav. Större delen av utbildningstiden förläggs till företag eller andra
lämpliga arbetsplatser utanför skolan. Under en till två dagar i veckan
undervisas eleven emellertid i gymnasieskolan. Utbildningen består av allmänna
ämnen, fackteori och arbetsteknik.

Särskilda utbildningsplaner upprättas för varje yrke. En avvägning mellan
praktisk och teoretisk utbildning görs i varje plan. Riksdagen fastställer de
allmänna riktlinjerna för utbildningsplanerna. Stor lokal frihet att utforma
lärlingsutbildningen på bästa möjliga sätt och med hänsyn till lokala förhållanden
och de enskilda lärlingsföretagen måste emellertid finnas. Särskilda
lärlingsråd bör etableras lokalt. Dessa bör ta till vara de erfarenheter som
hittills vunnits i SSA-råd och yrkesråd.

Lärlingarna skall ha rätt att genomgå mer än en utbildning och då få
tillgodoräkna sig de delar av föregående lärlingsutbildning som är av betydelse
för nästa utbildning. Delar av en lärlingsutbildning skall också kunna
tillgodoräknas om lärlingen vill fortsätta med andra gymnasiestudier. Eleverna
skall få betyg och bevis över genomgången utbildning.

Lärlingssystemet förutsätter möjligheterna till tester och introduktion för
de blivande lärlingarna. Det skall vara möjligt att under en kortare tid pröva
på önskad lärlingsutbildning. I särskilda fall — t. ex. i sådana som i dag leder
till beslut om anpassad studiegång - skall eleverna kunna byta ut det sista
året i den obligatoriska skolan mot det första lärlingsåret. Tiden för lärlingsutbildningen
förlängs då samtidigt.

Företag och andra arbetsgivare som engageras i lärlingsutbildning har
arbetsgivaransvar för lärlingarna. Anpassningar inom ramen för rådande
lagstiftning måste ske. Om det visar sig nödvändigt måste en särskild försäkringsform
för lärlingar skapas, innehållande regler avseende sjukförsäkring,
arbetsskador etc.

Lärlingarnas lön bör sättas med utgångspunkt från att de befinner sig
under utbildning och att tiden på arbetsplatserna inledningsvis i huvudsak
kommer att användas för inlärning. Lönen bör höjas successivt under utbildningstidens
gång i takt med att den produktiva arbetsinsatsen ökar.

Lönen och de sociala kostnaderna betalas i sin helhet av arbetsgivaren. Det
offentliga står för de utbildningskostnader som belastar gymnasieskolan,
inklusive kostnaderna för de yrkeslärare som kan komma att bli verksamma i
företagen, samt för administrationen.

Enskilda företag som vill inrätta lärlingsplatser skall godkännas. Företagen
måste kunna bistå med lämpliga handledare. Dessa finns redan i många
fall. Möjligheter till en kortare handledarutbildning måste emellertid sannolikt
öppnas. Arbets- och utbildningsförhållandena i övrigt skall svara mot

Mot. 1983/84:2016

15

fastställda krav. Några andra villkor för godkännande - som t. ex. att företagen
omfattas av kollektivavtal — skall emellertid inte uppställas. Branschorganisationerna
kan ansvara för att enhetliga rekommendationer avseende
arbets-, utbildnings- och löneförhållanden utfärdas som stöd för de små och
medelstora företag som saknar kollektivavtal.

Lärare i allmänna ämnen kommer inte att beröras i nämnvärd grad av en
övergång till lärlingsutbildning. Yrkeslärarna berörs på så sätt att de delvis
kan komma att få undervisa på företagen i stället för i skolverkstäder.

Lärlingsutbildning kan introduceras på en mängd skilda yrkesområden,
både inom privat och offentlig sektor. Introduktionen skall ske gradvis efter
det att utbildningsplan fastställts centralt och lokalt. Exempel på linjer och
specialkurser som - där de lokala förutsättningarna finns - bör kunna
erbjudas som lärlingsutbildning är:

Social servicelinje
Distributions- och kontorslinje
Beklädnadsteknisk linje
Bygg- och anläggningsteknisk linje
Drift- och underhållsteknisk linje
El-teleteknisk linje
Fordonsteknisk linje
Jordbrukslinje
Livsmedelsteknisk linje
Processteknisk linje
Skogsbrukslinje
Trädgårdslinje
Träteknisk linje
Verkstadsteknisk linje

Automatiseringsteknik. Högre specialkurs

Barnskötare inom barnomsorgs- och allmän fritidsverksamhet. Specialkurs

Bilskadereparationer. Specialkurs

Biodling. Specialkurs

Båtbyggeri. Högre specialkurs

Damfrisörer. Specialkurs

Djurvårdare. Specialkurs

Ekonomiföreståndare på fartyg. Specialkurs

Elektronisk kommunikation. Högre specialkurs

Fastighetsskötsel. Specialkurs

Finmekanik. Högre specialkurs

Fiske och fiskberedning. Specialkurs

Floristkurs. Specialkurs

Flygplansunderhåll. Högre specialkurs

Gjuteriteknik. Specialkurs

Mot. 1983/84:2016

16

Glasmästeriteknik. Specialkurs
Glastillverkning. Specialkurs
Grafiska tecknare. Specialkurs
Grafisk utbildning. Specialkurs
Guldsmedsteknik. Specialkurs
Herrfrisörer. Specialkurs
Herrskräddare. Högre specialkurs
Hushållstekniker. Specialkurs.

Industriell elteknik. Specialkurs
Klänningssömnad. Högre specialkurs

Konditorer. Högre specialkurs
Konfektionsteknik. Högre specialkurs
Lackering. Specialkurs
Låsteknik. Högre specialkurs
Maskinmontering. Högre specialkurs
Mätningsteknik. Specialkurs
Optiker. Specialkurs
Personal till turisthotell. Specialkurs
Plåt- och svetsmekanik. Specialkurs
Processautomatik. Högre specialkurs
Receptionspersonal för hotell. Specialkurs
Skogsbruk — förmanskurs. Högre specialkurs
Skorstensfejare. Specialkurs
Svetsning. Specialkurs
Tandsköterskor. Specialkurs
Verktygsteknik. Högre specialkurs

Vävning för personal till institutioner och företag. Specialkurs.

Lärlingssystemet kan också fungera inom ramen för de arbetsmarknadspolitiska
insatser som behövs för ungdom med särskilda svårigheter att
komma in på arbetsmarknaden. För att öka antalet lärlingsplatser för s. k.
svårplacerade ungdomar kan statsmakterna under kortare perioder stimulera
företagen att inrätta fler lärlingsplatser med hjälp av riktade bidrag. Även
handikappad ungdom kan genom systemet få en naturlig plats i arbetslivet.

De statsfinansiella och samhällsekonomiska konsekvenserna av det föreslagna
lärlingssystemet är svåra att överblicka. En bieffekt av lärlingssystemet
torde emellertid bli väsentliga besparingar. I takt med sjunkande arbetslöshet
minskar statens och kommunernas kostnader. Kostnaderna för den
frivilliga skolutbildningen kommer att minska, eftersom lärlingsutbildningen
kommer att vara billigare än en traditionell yrkesutbildning inom gymnasieskolan.

När lärlingsutbildningssystemet är fullt utbyggt kommer vårt land att ha en
gymnasieskola med tre- och fyraårig i huvudsak studieförberedande utbild

Mot. 1983/84:2016

17

ning, två- eller treårig i huvudsak yrkesförberedande utbildning samt direkt
yrkesförberedande lärlingsutbildning på mellan två och fyra år. Omfattningen
av lärlingsutbildningen bör kunna bli minst 30 procent av en årskull elever.

Vi är övertygade om att arbetsmarknadens parter är beredda att medverka
till en fördjupad lärlingsutbildning av det här skisserade slaget. Under hösten
1983 har vi bett företrädare för de närmaste intressenterna - yrkesnämnder,
lärlingsnämnder och branschorganisationer - att lämna synpunkter på vårt
förslag. Svaren på denna informella remiss ger vid handen att intresset för att
medverka med konstruktiva insatser är utomordenligt stort.

Vi är väl medvetna om att en lärlingsutbildning av den omfattning vi
eftersträvar kommer att förändra gymnasieskolans karaktär. Konsekvenserna
är emellertid överblickbara och positiva. Systemet kan och bör dessutom
införas successivt och erfarenheter kontinuerligt tillgodogöras. Ändock är
det nödvändigt att innan en lärlingsreform av större omfattning beslutas
uppdra åt regeringen att penetrera en rad återstående detaljspörsmål. Vi
föreslår att regeringen ges ett sådant uppdrag.

Parallellt med detta utredningsarbete bör initiativ tas gentemot arbetsmarknadsparterna
och branschorganisationerna för att närmare diskutera
formerna för deras medverkan i lärlingsutbildningen och för att stimulera
tillkomsten av de för lärlingsverksamheten nödvändiga avtalen. Också dessa
initiativ bör riksdagen hemställa att regeringen tar ansvaret för. Det bör vara
naturligt att i överläggningarna utgå från de erfarenheter som parterna redan
gjort genom på egen hand ingångna avtal om företagslärlingar. Sådan verksamhet
bör för övrigt — om de berörda företagen så önskar — lätt kunna
inordnas i ett mera allomfattande lärlingssystem av här beskrivet slag.

Regeringen bör redovisa sina åtgärder för riksdagen i sådan tid att lärlingssystemet
kan introduceras från och med läsåret 1985/86.

Som vi redan framhållit finner vi det förslag till permanent lärlingssystem
som regeringen för fram i budgetpropositionen otillräckligt, även om flera av
de förändringar som föreslås inom ramen för försöksverksamhetens grundidéer
är ett steg i rätt riktning. Omfattningen av lärlingsutbildningen minskas
emellertid i realiteten jämfört med innevarande år från 6 500 till 5 915 platser.
Detta strider uttryckligen mot riksdagsuttalanden från hösten 1983.

Vi finner inte skäl att närmare diskutera regeringens förslag till förändringar
av nuvarande lärlingsutbildning. I avvaktan på att det av oss skisserade
förslaget kan genomföras nöjer vi oss med att föreslå att regeln att lärlingsutbildningen
inte får omfatta utbildning som i dag erbjuds inom gymnasieskolan
tas bort och att statsbidrag även i fortsättningen bör utgå för färdigutbildning.
Antalet årselevplatser bör dessutom höjas till 10000, dvs. med 4085
platser i förhållande till regeringens förslag.

Betyg

I en skola där värdet av kunskaper står i blickpunkten är det nödvändigt
med någon form av utvärdering av elevernas arbete. Undervisning utan

1* Riksdagen 1983184. 3 sami. Nr 2016-2017

Mot. 1983/84:2016

18

kontroll av resultatet riskerar att bli meningslös. I det löpande skolarbetet
utgör förhör, prov och test redskap för att klargöra för elever och lärare vad
som åstadkommits. Sådana intrument måste emellertid kompletteras med ett
yttre bevis, som ger en god sammanfattande bild av elevens prestationer.
Betyg har visat sig vara den mest rättvisa formen för redovisning av de
resultat undervisningen åstadkommit.

Dagens betygssystem är emellertid bristfälligt. Antalet tillfällen då betyg
ges i grundskolan har successivt minskat till i dag endast fyra gånger på
högstadiet. Trots de förändringar av betygssystemet som genomfördes i
samband med införandet av den nya läroplanen är betygen fortfarande i
grunden relativa.

Enligt vår uppfattning bör betyg ges regelbundet på alla grundskolans
stadier. Betygen skall sättas utifrån bestämda kursfordringar vad gäller
kunskaper och färdigheter. Möjlighet skall dessutom finnas att i efterhand
genom kompletterande studier få ett slutbetyg omprövat. Ett sådant omprövat
betyg skall vid ansökan till vidare studier räknas till sitt fulla värde.
Detsamma bör gälla för betyg erhållna genom kompletteringsstudier, som
sker i syfte att fylla krav om särskild behörighet vid ansökan till högskolan.

De samtal mellan lärare och föräldrar i grundskolan som i viss mån satts i
betygens ställe, kan aldrig bli en ersättning för alla betygens funktioner.
Däremot tillfredsställer samtalen ett informations- och kontaktbehov mellan
hem och skola. De bör därför vidareutvecklas.

Betyg infördes en gång för att garantera rättvisa och rättssäkerhet. Betygen
visade kunskaperna, inte börd eller ställning.

Dessa grundläggande motiv - rättvisan och rättssäkerheten - är alltjämt
giltiga.

Fristående skolor

Eleverna har den formella rätten att genomgå den obligatoriska skolgången
i fristående — icke-offentliga — skolor, förutsatt att skolan uppfyller vissa
grundläggande kvalitetskrav. Denna rätt för föräldrar att välja skolgång för
sina barn är garanterad i bl. a. Förenta Nationernas rättighetsförklaring och i
Europa-rådets konvention om mänskliga rättigheter.

Valfriheten är emellertid i realiteten begränsad. Stat och kommuner gynnar
ensidigt offentligt drivna skolor genom en fri skolgång. För en normal
barnfamilj är det omöjligt att klara av att dels via skatten bidra till den
offentliga skolan, dels betala terminsavgifter till en fristående skola som
måhända bättre svarar mot dess önskemål.

För närvarande erhåller fristående skolor statligt och kommunalt stöd
beroende på statens bedömningar av dessa skolors positiva inflytande på det
övriga utbildningssystemet, samt beroende på enskilda kommuners välvilja.
De statliga bidragen delas ut restriktivt och är låga — mindre än hälften av
vad staten bidrar med per elev till den offentliga skolan.

Enligt vår mening är fristående skolor en positiv del av utbildningssystemet

Mot. 1983/84:2016

19

och ett oumbärligt inslag i ett samhälle som vill kallas fritt. Från principiella
utgångspunkter är det viktigt att det existerar alternativ till den av stat och
kommuner erbjudna utbildningen. Alternativ skapar mångfald och därmed
utrymme för experiment och utveckling i banor skilda från det etablerade och
konforma.

Vi vill uppmuntra etablerandet av flera fristående skolor. Ett stabilt,
generöst och automatiskt verkande statsbidragssystem bör ersätta den nuvarande
principvidriga ”nyttoprövningen”. De skolor som uppfyller skollagens
bestämmelser och krav bör ges ett statsbidrag per elev som högst motsvarar
bidraget till den offentliga skolan. Kommunerna bör åläggas att bidra till de
fristående skolorna med ett stöd motsvarande den rörliga kommunala elevkostnaden.

Lärarna

Bland de förändringar i skolan som de successiva utbildningsreformerna
resulterat i är sannolikt förändringen av lärarrollen den största. Från att i den
gamla skolan ha varit en centralgestalt, omgiven med stor respekt inte bara
inom utan även utanför skolan, har läraren reducerats till en bland många
personalkategorier i undervisningssystemet. Uppgiften att undervisa har
alltmer kommit att konkurrera med kontorsarbete, sammanträden och elevvård.

Att bedriva undervisning med framgång är svårt. Läraryrket skiljer sig
radikalt från de flesta andra professionella verksamheter. En duglig lärare är
en förutsättning för att eleverna skall ha någon glädje av den tid de tillbringar
i lektionssalen.

Trots detta umgås uppenbarligen regeringen med tankar i fråga om lärarutbildningen
som — om de genomfördes — skulle leda till att läraren än
mindre blev en representant för bildning och kunskap. En enhetslärare, som
undervisar genom hela grundskolan, vore ett dråpslag mot alla rimligt ställda
krav på skolan och en utmaning mot hela idén om en skola med kunskapsförmedling
som uppgift. Läraren är den viktigaste länken i kedjan mellan
kunskaper och elever. Lärarutbildningens kvalitet måste därför värnas. Vi
anser att lärarutbildningen skall förändras bl. a. i följande hänseenden:

- förkunskapskraven för tillträde till klasslärarutbildningen skall
skärpas,

— nuvarande låg- och mellanstadielärarutbildning skall slås samman och
utbildningen förlängas i förhållande till nuvarande lågstadielärarutbildning
för att medge förstärkt ämnesutbildning, särskilt i svenska,

— ämnesvidden skall minskas för lärare i lägre årskurser,

— studieorganisationen skall utformas så att den underlättar vidareutbildning
för högre stadium,

- tidsramen för ämneslärarnas ämnesutbildning skall bibehållas,

- möjligheterna för de olika lärarkategorierna att samläsa enskilda ämnen
skall främjas.

Mot. 1983/84:2016

20

En förändring av lärarutbildningen utifrån dessa riktlinjer bör snarast
genomföras.

Behovet av samverkan mellan förskola och skola i syfte att skapa en för
barnen kontinuerlig verksamhet är stort. I konsekvens härmed bör motsvarande
samverkan eftersträvas i utbildningen av förskollärare och klasslärare,
framför allt vad gäller den metodiska och pedagogiska skolningen. Utbildning
av dessa lärarkategorier bör förläggas till gemensamma studieorter.

Med tanke på den snabba utvecklingen särskilt inom naturvetenskaperna
är det väsentligt att lärarna under sin aktiva tid erbjuds möjligheter till
fortbildning och ytterligare fördjupning inom sina respektive ämnen. Genom
reformeringen av skolforskningen och personalutbildningen har den enskilda
skolans vardagsproblem satts i förgrunden. En stor del av fortbildningsresurserna
ställs till den lokala skolstyrelsens förfogande som ett instrument
bland flera för att utveckla den enskilda skolan.

Rapporter tyder emellertid på att den fortbildning som från centralt håll
erbjuds utformas som kortare tvärvetenskapliga kurser av för dagen populärt
slag. Skolöverstyrelsen, som har att bedöma vilken fortbildning som skall
vara B-avdragsberättigad, måste vara mer restriktiv och inrikta denna fortbildning
mot fördjupning av ämneskunskaper.

De lokala skolmyndigheterna har ett ansvar för att fortbildningen inte
tidsmässigt förläggs så att eleverna går miste om undervisning. Det är nödvändigt
att slå fast att varje lärare självfallet måste få disponera sin fritid på
det sätt han eller hon finner bäst.

Vuxenutbildning

I arbetet för att sanera statens finanser är det ofrånkomligt att olika delar
av utbildningsområdet vägs mot varandra. Enligt vår mening måste en sådan
prioritering utfalla till ungdomsskolans förmån. Denna bör - som vi tidigare
framhållit - skyddas från större besparingar i fråga om dess basverksamhet.
En omdisponering av vuxenutbildningens resurser blir därmed nödvändig.

I ett samhälle med kontinuerliga och snabba förändringar är det emellertid
av vikt att möjligheter finns till fortsatt utbildning även efter ungdomsskolan.
Sådana möjligheter blir dessutom nödvändigare i ett utbildningssystem där
grund- och gymnasieskolan erbjuder större valfrihet och är mer differentierad
än i dag. Val gjorda under tonårens skolgång och som påverkar resten
av ens yrkesverksamma liv måste kunna korrigeras i efterhand. Vuxenutbildningens
uppgift måste även i framtiden vara att erbjuda denna möjlighet till
vidareutbildning.

Det är likaså självklart att vuxenutbildningen måste kunna bidra till att
utjämna skillnader i utbildning mellan olika generationer. De som i sin
ungdom inte fått möjlighet att tillägna sig kunskaper och färdigheter motsvarande
dagens obligatoriska skola måste få den möjligheten i vuxen ålder.

Inom studieförbundens ram erbjuds utbildning och bildningsverksamhet
av varierande slag, som är värdefullt och berikande för den enskildes person

Mot. 1983/84:2016

21

lighetsutveckling. Studieförbundens verksamhet bidrar också till att stärka
människors förmåga att överblicka och del ta i samhällslivet. Det är därför
naturligt, att de erhåller samhällets stöd för sin verksamhet. 1 dagens statsfinansiella
läge är det emellertid nödvändigt att åstadkomma besparingar på
snart sagt alla områden. Även studieförbundens anslag måste omprövas och
begränsas i en situation, där andra utbildningsinsatser får en knappare resurstilldelning.

Inom kommunal utbildning för vuxna utgör grundutbildning för vuxna
(grundvux) det viktigaste inslaget. Det är av betydelse att alla medborgare
ges tillgång till en utbildning som motsvarar den obligatoriska skolans.
Grundvux bör därför undantas från neddragningar.

Inom kommunal vuxenutbildning (komvux) erbjuds dels grundskolekurser,
dels gymnasieskolekurser. Grundskolekurserna bör av samma skäl som
grundvux ges de resurser som krävs för att utbildningsefterfrågan skall kunna
tillgodoses. Däremot är vi beredda att under rådande ekonomiska omständigheter
ge gymnasieskolekurserna en lägre prioritet. En besparing på denna
del av den kommunala utbildningen för vuxna är — som nämnts - nödvändig
först och främst för att skydda ungdomsskolan. Det måste emellertid understrykas
att stor vikt alltj ämt måste fästas vid komvux betydelse för komplettering
till högre studier.

Hur en kostnadssänkning med de här angivna riktlinjerna som utgångspunkt
skall utformas i detalj får det ankomma på regeringen att avgöra.
Därvid bör regeringen också ha möjlighet att föreskriva om viss avgiftsfinansiering.
Ett sådant alternativ kan enligt vår mening vara attraktivt för att
kunna erbjuda utbildning som annars inte skulle komma till stånd. Vi beräknar
en sammanlagd besparing inom kommunal utbildning för vuxna på ca 150
milj. kr.

Högre utbildning

Utbildnings- och forskningspolitiken måste vara en integrerad del i strategin
för att återge Sverige en ekonomi i balans. Särskilt viktigt är att kvaliteten
på utbildningen och forskningen vid våra universitet och högskolor förstärks.
En sådan förstärkning är också av betydelse i ett vidare kulturellt perspektiv.

I årets budgetproposition behandlas inte forskning och forskarutbildning.
En särskild forskningspolitisk proposition aviseras emellertid. Vi kommer i
anslutning till denna att närmare utveckla vår syn på forskningen och forskarutbildningen,
även om det inte är möjligt att bortse från dessa verksamheter
när den högre utbildningen nu behandlas. Högre utbildning är i avgörande
mån beroende av och utgör förutsättningen för forskarutbildning och forskning.

Besparingar och kvalitet

Lika lite som annan utbildning kan all verksamhet inom högskolan undandras
från den noggranna granskning som den ekonomiska situtionen

Mot. 1983/84:2016

22

kräver. På flera områden inom högskolan kan besparingar leda till direkta
kvalitetsförbättringar.

De genomgripande organisationsförändringar som genomförts under de
senaste dryga femton åren, vilka kulminerade i den s. k. högskolereformen
som beslutades av riksdagen 1975, har kostat betydande resurser samtidigt
som dynamiken i den högre utbildningen hämmats. Utbildningen har sektoriserats
och byråkratiserats. Tillkommande resurser har satsats på den administrativa
kringapparaten i stället för på åtgärder ägnade att höja kvaliteten
på och förbättra innehållet i utbildningen. Det är därför möjligt — och
nödvändigt - att genom att minska och förändra det byråkratiska utanverket
omfördela resurser i avsikt att förstärka utbildnings- och forskningskvaliteten.

En alltför stor del av utbildningen inom högskolan är i dag ensidigt inriktad
mot den offentliga sektorn. Förändringar av dimensioneringstalen för skilda
högskoleutbildningar ger normalt effekt först efter mellan tre och sju år. Det
är därför nödvändigt att antalet antagningsplatser omedelbart minskas på de
linjer som uttalat riktar sig mot en krympande offentlig sektor eller mot
yrken som av demografiska skäl har ett minskande nyrekryteringsbehov.
Detta möjliggör samtidigt dimensioneringsökningar inom andra områden.
För att uppnå bästa effekt bör hela utbildningar på vissa orter läggas ned.
Därmed möjliggörs substantiella satsningar på andra utbildningsvägar eller
på kvalitetshöjande åtgärder.

För att upprätthålla och höja kvaliteten inom främst mindre ämnen kan det
vara nödvändigt att koncentrera utbildning och forskning inom dessa småämnen
till färre högskolor än i dag. Koncentrationen får emellertid aldrig gå så
långt att forskning och utbildning likriktas i brist på konkurrens mellan skilda
forskningsinriktningar inom ämnet ifråga. Möjligheter till samarbete med
övriga nordiska länder måste bättre tas tillvara.

Internationalisering

Högre utbildning existerar i ett internationellt sammanhang. Utbildningskvaliteten
är bland annat beroende av svenska forskares möjligheter att
arbeta med internationella kontakter. Innehållet i skilda utbildningar inom
olika ämnesområden måste alltid sättas in i sitt internationellla sammanhang.
Läromedel på främmande språk måste i högre utsträckning än vad som nu är
fallet kunna användas i undervisningen. Det kräver att de studerande redan
vid tillträde till universitet och högskolor har goda språkkunskaper.

Utländska gästforskare och lärare har blivit mera sällsynta i den högre
utbildningen under senare år. Detta är beklagligt. Vi noterar dock med
tillfredsställelse regeringens förslag om ökade bidrag till nämnden för
svensk-amerikanskt forskarutbyte (Fulbrightkommissionen). Med tanke på
att detta är det enda förslag i budgetpropositionen som syftar till en ökad
interntionalisering måste vi emellertid konstatera att detta är helt otillräckligt.

Mot. 1983/84:2016

23

Till stor del beror det bristande intresset från utländska forskare och lärare
för att verka inom den svenska högskolan på den svenska skattelagstiftningen.
Högskolorna har inga ekonomiska möjligheter att erbjuda utländska
forskare och lärare konkurrenskraftiga nettolöner. Våra i annan partimotion
väckta skattepolitiska förslag skulle underlätta möjligheterna att engagera
utländska forskare och lärare till den högre utbildningen i Sverige.

De studerande bör härutöver stimuleras till någon tids utlandsvistelse.
Studieresultat som uppnåtts vid utländska universitet måste kunna räknas de
studerande till godo i större utsträckning än som nu sker. De studerande bör
också mera generöst beviljas studiemedel för studier vid utländska universitet
och högskolor.

Högskolans tjänsteorganisation

Som tidigare konstaterats är utbildningskvaliteten beroende av influenser
från pågående forskning. Det är därför olyckligt att högskolans tjänsteorganisation
ännu inte förändrats trots att lärartjänstutredningen redan 1980
avlämnade ett betänkande, vilket mottagits positivt av det övervägande
antalet remissinstanser.

Utredningens förslag innebär bl. a. att dagens konstlade indelning i rena
undervisnings- resp. forskningstjänster tas bort. Alla kompetenta lärare får
möjlighet att forska inom tjänsten. Forskarna skall, bl. a. för att förbättra
rekryteringen till forskarutbildningen, delta i den grundläggande högskoleutbildningen.
Detaljregleringen av undervisningsskyldigheten tas bort. Möjligheterna
att utnyttja expertis utanför universiteten förbättras. Forskningspotentialen
inom högskolan ökar.

I vårens propositionsförteckning finns åter uppsatt en eventuell proposition
om en förändrad lärartjänstorganisation. Riksdagen bör begära förslag
från regeringen till förändrad tjänsteorganisation för högskolan enligt vad
som ovan sagts i sådan tid att nya regler kan träda i kraft fr. o. m. 1985.

Institutionerna

Hörnstenarna i universitetens och högskolornas verksamhet utgörs av de
enskilda institutionerna. Här bedrivs den egentliga utbildnings- och forskningsverksamheten
.

I samband med den s. k. högskolereformen förändrades studieorganisationen
radikalt. Merparten av högskoleutbildningen skulle studeras på mer eller
mindre konstruerade linjer inom yrkesutbildningssektorer. Tanken bakom
förändringarna var att man ville åstadkomma en förstärkt yrkesinriktning av
den högre utbildningen. Anknytningen till institutionerna försvagades och
därmed också sambandet med forskningen.

Färre studerande väljer numera att fördjupa sina kunskaper inom de
enskilda ämnena. Nya linjer, som t. ex. samhällsvetarlinjen med valmöjligheter
mellan ett mycket stort antal ämnen, skapades för att ”ta hand om”
de studerande som valde att med utgångspunkt från egna önskemål och

Mot. 1983/84:2016

24

behov själva kombinera ämnen till en hel utbildning.

En kvalitativt högtstående universitetsutbildning skall ge de studerande
sådana metodkunskaper och en sådan kritisk skolning utöver de rena ämneskunskaperna
att detta kan nyttiggöras inom ett brett spektrum av yrken.

En översyn av högskolornas indelning i linjer och sektorer måste nu
komma till stånd. Utgångspunkten bör därvid vara att de linjer som inte kan
anses svara mot en klart definierbar yrkeskrets skall avskaffas. Institutionernas
ställning skall förstärkas. Utredningen bör samtidigt analysera och lämna
förslag till nödvändiga förändringar av anslagssystemet.

Redan nu vill vi emellertid föreslå att filosofie kandidatexamen införs. För
att få ut examen skall krävas genomgången och godkänd utbildning om minst
120 poäng med minst två fördjupningskurser samt ett självständigt arbete av
visst omfång. Benämningen ger därmed information om att den studerande
inhämtat kunskaper av ett visst minsta omfång och djup samt dessutom
presterat ett kvalificerat arbete.

Högskolans administration

Genom en högskoleutbildning bedriven i nära samband med forskningen
får de studerande möjlighet att tränga på djupet inom några ämnesområden,
att stifta bekantskap med aktuell forskning och forskningsmetodik samt att
träna upp ett vetenskapligt och kritiskt synsätt. För att utbildningskvaliteten
skall kunna upprätthållas är det väsentligt att de tillgängliga resurserna inte
sprids ut på alltför många högskoleenheter.

Samtidigt är det angeläget att den högre utbildningen blir tillgänglig för så
många som möjligt. Den senare tanken låg till grund för de möjligheter som
genom högskolereformen öppnades för de mindre högskolorna att erbjuda
traditionell universitetsutbildning — framförallt i form av enstaka kurser och
lokala linjer och inom de förutvarande filosofiska fakulteternas område —
utöver den postgymnasiala utbildning som gavs på dess orter även före
reformen.

Högskolereformen innebar att en administrativ apparat med rektorer,
förvaltningschefer, beslutande organ på olika nivåer m. m. byggdes upp på
ett antal nya orter. På vissa mindre högskolor uppgår administrationskostnaderna
till mer än 15 % av högskolans totala statsanslag. Eventuella tidigare
band med universiteten har i de flesta fall efterhand klippts av. De lärare som
används har sällan någon erfarenhet — eller i varje fall sällan någon aktuell
sådan - från forskningsarbete. Högskoleorganistionen har, tvärtemot högskolereformens
syfte, blivit mer stelbent än tidigare.

Från kvalitetssynpunkt vore det en avgjord fördel om utbildningen vid de
mindre högskolorna i stället organiserades i form av decentraliserad undervisning
med lärare hämtade från någon av forskningshögskolorna. På detta
sätt skulle också nya orter temporärt kunna erhålla högskoleutbildning utan
att stora investeringar i fasta anläggningar och i personal behövde göras.
Forskningsanknytningen skulle gynnas, vilket skulle inverka positivt på ut

Mot. 1983/84:2016

25

bildningens kvalitet.

Den översyn av högskolans studieorganisation sorn vi just föreslagit bör
också leda fram till förslag om en ny form för arbetet vid de mindre högskolorna
i enlighet med de ovan angivna riktlinjerna.

Riksdagen har nyligen beslutat om förändringar i reglerna om högskolans
institutionella organisation. Förändringarna medger en ökad lokal frihet och
kan leda till en bättre organisatorisk hantering av utbildning och forskning
vid forskningshögskolorna. Riksdagen vidtog emellertid ingen förändring
ifråga om regionstyrelserna. Erfarenheterna av regionstyrelsernas verksamhet
sedan deras tillkomst 1977 är enligt vår mening entydiga. Nödvändiga
regionala kontakter om utbildningsfrågor kan tas utan att kanaliseras via en
statlig myndighet. Regionstyrelserna är en umbärlig del av högskolan. Styrelserna
bör därför avskaffas.

Antagning till högre utbildning

Många av problemen inom den högre utbildningen kan återföras på det
behörighets- och urvalssystem som genomfördes i samband med högskolereformen.
Hit hör att den s. k. genomströmningen i den högre utbildningen
minskat kraftigt, att antalet studieavbrott ökat, att den sociala snedrekryteringen
förstärkts, att medianåldern för nyantagna studerande för många
utbildningslinjer och ämnen höjts drastiskt och att kvalitetskraven har måst
sänkas inom flera ämnen.

Vi har länge påtalat antagningssystemets många fel och brister samt föreslagit
ett helt annorlunda system. Vårt förslag innebär bl. a. skärpningar av
förkunskapskraven till åtskilliga utbildningar samt två olika allmänna behörighetsnivåer,
en för mer krävande utbildningsvägar som skall bygga på
kunskaper i nivå med de tre- eller fyraåriga gymnasielinjerna och en för övrig
högskoleutbildning. Vi har också föreslagit att en förberedande utbildning
inrättas för studerande utan föregående gymnasieutbildning eller enbart
tvåårig gymnasieutbildning. Utbildningen skall ge behörighet till olika ämnen
och utbildningsvägar i högskolan.

Nuvarande kvoteringssystem i urvalet mellan behöriga sökande kan med
vårt förslag avskaffas. En utförligare redovisning av förslaget återfinns i
motion 1982/83:581. I denna yrkade vi också på att en parlamentarisk
utredning skulle tillsättas för att se över hela antagningssystemet. Regeringen
har nu tillsatt denna utredning som tagit sig namnet Tillträdesutredningen.
I utredningsdirektiven ingår också att överväga olika former av viktning
av de sökandes betyg. Därvid får det avgöras om, utöver de förändringar av
antagningsreglerna som vi ovan förordat, viktning kan ha någon positiv
betydelse. I avvaktan på att utredningen skall slutföra sitt arbete avstår vi
från att i detta sammanhang lägga konkreta förslag till förändringar av
antagningssystemet.

Redan nu måste emellertid garantin för direktövergång höjas till 50%. En
sådan åtgärd skulle förbättra möjligheterna för de ungdomsstuderande att få

Mot. 1983/84:2016

26

tillträde till högskoleutbildning, vilket är viktigt inte minst med tanke på att
den s. k. ungdomspuckeln nu även nått högskolan. Om förändringarna av
tekniska skäl skulle visa sig omöjliga att genomföra inför hösten 1984 bör
förändringen i stället ske inför våren 1985.

Vi anser också att Tillträdesutredningens direktiv skall kompletteras så att
utredningen får möjlighet att föreslå införandet av en fri sektor. Ett fritt
universitet måste inkludera utbildningslinjer och kurser till vilka tillträdet är
fritt under förutsättning att man uppfyller förkunskapskraven. Riksdagen
bör som sin mening ge regeringen detta till känna.

Studiefinansieringen

Studiemedlens totalbelopp har inte följt den allmänna standardutvecklingen.
Effekten av detta har blivit att rekryteringen till heltidsstudier som kräver
lång studietid försvagats. Förvärvsarbete vid sidan av studierna har blivit
vanligare.

Vi har i en rad sammanhang framfört krav på höjning av studiemedlens
totalbelopp. Samtidigt har vi hävdat att bidragsdelen bör avskaffas. Denna
har nu blivit så liten — mindre än 8% av totalbeloppet — att dess rekryterande
effekt får anses begränsad.

Hösten 1983 anslöt sig den socialdemokratiska regeringen till vår principkonstruktion,
om än inte till de nivåer vi föreslagit. Efter motsättningar inom
det socialdemokratiska partiet frånföll emellertid regeringen sitt förslag.

Det är uppenbart att någon lösning på studiemedelsproblemen inom det
nuvarande systemets form inte står att finna inom överskådlig tid. Vi vill
därför föreslå att ett nytt studiefinansieringssystem introduceras.

Starka skäl kan enligt vår mening anföras mot att finansiera de studerandes
lån via statsbudgeten. Formerna för ett övertagande av delar av eller hela
ansvaret för studiefinansieringssystemet bör därför snarast utredas. Samtidigt
måste eventuella statliga förpliktelser i ett sådant system analyseras.
Härvid måste särskilt undersökas var en eventuell stödgarantis övre gräns
bör sättas samt räntans höjd. Vi vill också påminna om vår uppfattning
angående avdragsrätten. Enligt vår uppfattning är det angeläget att i ett nytt
system tillförsäkra de studerande ekonomiska villkor som inom det samhällsekonomiskt
tillgängliga utrymmet gör det möjligt att bedriva högre studier i
önskvärd takt.

Förslag bör föreläggas riksdagen i sådan tid att nya regler kan träda i kraft
den 1 januari 1985.

Dimensioneringsförändringar m. m.

I regeringens proposition 1983/84:40 gjordes vissa försök att minska antalet
utbildningsplatser på viss utbildning som i första hand riktar sig mot den
offentliga sektorn. Någon genomgripande analys av nödvändiga dimensioneringsförändringar
inom högskoleområdet i stort har emellertid inte gjorts.
Fördelningen av antalet platser mellan de skilda yrkesutbildningssektorerna

Mot. 1983/84:2016

27

och mellan linjerna inom respektive sektor har utförts mer eller mindre
slentrianmässigt. Föreliggande budgetproposition skiljer sig inte i detta
hänseende från tidigare propositioner.

Vi anser emellertid, med hänvisning till vad som tidigare framhållits angående
nödvändigheten av att minska antalet platser på utbildningar som
ensidigt inriktas mot den offentliga sektorn och med beaktande av arbetsmarknadssituationen
för dem som genomgått berörda utbildningar, att planeringsramarna
skall minskas för nedan angivna linjer med totalt ca 840
platser. De föreslagna neddragningarna tillsammans med de andra av oss
föreslagna dimensioneringsförändringarna möjliggör en ökning av antalet
platser på enstaka kurser med drygt 1500.

De ungdomskullar som nu har uppnått ”högskoleåldern” (den s. k. ungdomspuckeln)
är väsentligt större än tidigare års. Om nuvarande ungdomsgeneration
skall ges samma relativa möjlighet att vinna tillträde till högre
utbildning som tidigare årskullar är det därför nödvändigt att öka antalet
intagningsplatser. Riksdagens tidigare beslut att antalet nybörjarplatser inom
högskolan skall öka med 3000 mellan budgetåren 1982/83 och 1984/85
kan med vårt förslag därmed infrias.

Med tanke på tillgängligt beslutsunderlag måste de av oss föreslagna
dimensioneringsförändringarna betraktas som ungefärliga. Smärre justeringar
av de angivna talen kan därför bli erforderliga.

Mot bakgrund av det ovan sagda föreslår vi att planeringsramarna, i
förhållande till regeringens förslag, skall minskas för förvaltningslinjen med
60 platser, för psykologlinjen med 20 platser, för sociala linjen med 120
platser, för linjen för personal- och arbetslivsfrågor med 90 platser, för
förskollärarlinjen med 300 platser, för fritidspedagoglinjen med 90 platser,
för mellanstadielärarlinjen med 60 platser och för ämneslärarlinjerna med
100 platser. Det bör ankomma på utskottet att fastställa de exakta planeringsramarna
samt fördela minskningarna på högskoleorter efter kontakter
med närmast berörda myndigheter och högskolor.

Vi har i motion 1983/84:140 förespråkat en minskning av planeringsramarna
för tandläkarutbildningen med samma antal platser som regeringen men
med en annan fördelning på högskoleorter. I samma motion yrkade vi bl. a.
på en minskning av läkarutbildningen med 90 årsstudieplatser utöver regeringens
förslag för budgetåret 1984/85. Frågan har ännu inte färdigbehandlats
av utskottet.

I motion 1982/83:581 avvisade vi regeringens förslag om en etappindelning
av ekonomutbildningen. Vi påpekade också de negativa erfarenheterna från
den grundläggande rättsutbildningen. Utbildningen på de mindre högskoleorterna
blir kvalitetsmässigt otillräcklig. Lärarna på de mindre orterna kan
omöjligt vara kompetenta inom ett tillräckligt brett område. Oaktat detta
tvingas de undervisa inom ett flertal skilda specialiteter för vilka andra
högskolor kan erbjuda kanske fyra eller fem lärare med särskild kompetens.

Vi anser att basblocket i ekonomutbildningen och kurserna i den grundlag

Mot. 1983/84:2016

28

gande rättsutbildningen bör ersättas med ämnen och kurser ingående enbart i
fullständiga ekonom- resp. juristutbildningar. Den ovan föreslagna översynen
bör leda fram till detaljerade förslag i denna fråga. Arbetet bör bedrivas
så att riksdagen kan ta ställning till ett förslag från regeringen senast i
samband med budgetpropositionen 1986. Vi avvisar därmed också den föreslagna
ökningen av ekonomlinjens basblock med 43 platser.

Yrkesteknisk högskoleutbildning har existerat med denna benämning sedan
1977. Vi anser att en samlad utvärdering av verksamheten nu bör göras. I
sammanhanget bör också övervägas möjligheterna att återinföra någon form
av mästarvärdighet för de yrkeskategorier där så kan anses lämpligt. I avvaktan
på utvärderingen är vi inte beredda att tillstyrka utökningar av befintliga
yrkestekniska högskoleutbildningar.

Våra förslag till dimensioneringsförändringar möjliggör vissa viktiga kvalitetsförstärkningar
inom den högre utbildningen. Det är enligt vår mening av
flera skäl nödvändigt att ytterligare förstärka universitetens utbildning på
dataområdet och då även vad gäller den mer teoretiska datautbildningen. Vi
föreslår förlängning av matematikerlinjen med ett fjärde år (datalogigren) i
enlighet med UHÄ:s anslagsäskande.

Vi anser det dessutom angeläget att den föreslagna förbättringen av den
biotekniska utbildningen genom påbyggnadsutbildningen i bioteknik även
kommer universitet i Umeå till del. De senaste årens satsning på bioteknisk
forskning i Umeå och den vetenskapliga kompetens inom området som finns
företrädd där motiverar enligt vår mening att tio nybörjarplaser lokaliseras
till Umeå utöver de platser som föreslås inrättade i Uppsala och Lund.

Utöver ovanstående förslag kan dessutom en allmän kvalitetsförstärkning
av civilingenjörsutbildningarna åstadkommas. Medlen bör användas till en
höjning av per capita-kostnaderna på berörda linjer.

De resurser som frigörs genom våra dimensioneringsförändringar föreslår
vi fördelade på anslaget D 13. Lokala och individuella linjer och enstaka
kurser på så sätt att antalet årsstudieplatser för enstaka kurser ökas med
1540. Det bör ankomma på utskottet att fördela platserna på högskoleregionema.
Medlen bör användas för att utöka antalet platser inom främst de
förutvarande filosofiska fakulteternas verksamhetsområde. Resterande medel
avsätts för kvalitetsförstärkning av de fullständiga ekonom- och juristlinjerna
genom en höjning av respektive linjes per capita-kostnader.

Mellanexamen

I ett hänseende vill vi till slut beröra forskningspolitiken, nämligen i fråga
om behovet av en mellanexamen.

Dagens forskarutbildning är i många fall ensidigt inriktad mot en renodlad
universitetskarriär. Den förhållandevis långa studietiden kan verka avskräckande
för en del. Alla forskarstuderande har inte behov av en fullständig
forskarutbildning. Många önskar en kortare påbyggnad inriktad mot
karriär utanför högskoleväsendet. Därför bör en mellanexamen/specialistex

Mot. 1983/84:2016

29

amen inrättas i de ämnen eller ämnesområden där ett sådant behov finns.

Mellanexamen/specialistexamen skall inte behöva var en etapp i forskarutbildningen.
Det är tvärtom en fördel om examen blir formellt fristående. Om
en studerande väljer att fortsätta med forskarutbildning efter mellanexamen/
specialistexamen bör emellertid tillämpliga delar av examen tillgodogöras
inom ramen för forskarutbildningen.

Mellanexamen/specialistexamen bör anpassas till de krav som ställs på en
längre akademisk utbildning med specialiseringar på särskilda områden för
arbete som t. ex. ingenjör, tekniker, administratör och lärare på gymnasienivå.
Mellanexamen skulle även komma att medföra en ökad jämförbarhet
mellan svensk och utländsk utbildning.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs*

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att kunskapsmålet
måste ges prioritet framför andra uppgifter som pålagts
skolan,

2. att riksdagen uttalar att insatser för själva undervisningen skall
sättas före andra verksamheter och investeringar i skolan,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag rörande generellt sänkt
skolstartsålder till sex år i enlighet med vad som i motionen
anförts,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en gradvis introduktion
av en lägre skolstartsålder i enlighet med vad som i motionen
anförts,

5. att riksdagen hos regeringen begär ett samlat åtgärdspaket för att
förstärka svenskämnets ställning i skolan i enlighet med vad som i
motionen anförts,

6. att riksdagen beslutar att undervisning i engelska skall påbörjas i
årskurs fyra,

7. att riksdagen hos regeringen hemställer om nya regler för hemspråksutbildningen
i enlighet med vad som i motionen anförts,

8. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av läroplan och
timplaner för grundskolan i syfte att uppnå dels en koncentration
av grundskolans arbete, dels en ökad differentiering av högstadiet
i enlighet med vad som i motionen anförts,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående samhälls- resp. naturorienteringen på
grundskolans högstadium,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående datautbildning,

11. att riksdagen beslutar avskaffa nuvarande tidsbegränsning för
nivågruppering på grundskolans högstadium,

* Se även motion 1983/84:2017.

Mot. 1983/84:2016

30

12. att riksdagen beslutar upphäva läroplanens för grundskolan (Lgr
80) föreskrift om att tillvalskurser på högstadiet inte får organiseras
så att de riskerar att få en ensidig könssammansättning,

13. att riksdagen beslutar om en återgång till intagning i gymnasieskolan
på vårterminsbetyget i årskurs nio,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om dimensioneringen av gymnasieskolan,

15. att riksdagen beslutar avvisa regeringens förslag när det gäller
intagning till gymnasial utbildning av sådana som redan genomgått
en minst tvåårig gymnasial utbildning,

16. att riksdagen beslutar ändra intagningsbestämmelserna till gymnasieskolan
i enlighet med vad som i motionen anförts,

17. att riksdagen med bifall till det i motionen förordade systemet
beslutar awisa regeringens förslag om nytt statsbidragssystem för
undervisningsmateriel i gymnasieskolan,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag i syfte att förbättra
möjligheterna för olika begåvningstyper att utveckla sina anlag,

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag om nytt lärlingssystem i
enlighet med vad som anförts i motionen,

20. att riksdagen hos regeringen hemställer om initiativ gentemot
arbetsmarknadens parter i syfte att stimulera till ökad lärlingsutbildning
i enlighet med vad som i motionen anförts,

21. att riksdagen beslutar uttala att inget hinder skall föreligga att
arrangera lärlingsutbildning som ersättning för utbildning som i
dag erbjuds inom gymnasieskolan,

22. att riksdagen beslutar att statsbidrag till färdigutbildning av lärlingar
skall utgå även i fortsättningen,

23. att riksdagen beslutar utöka antalet lärlingsplatser till 10000,

24. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nya regler för betygsättningen
i grundskolan innebärande att betyg skall ges på alla
grundskolans stadier,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om komplettering av betyg,

26. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nya statsbidragsregler
för fristående skolor i enlighet med vad som i motionen anförts,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående kommunalt stöd till fristående skolor,

28. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändringar av
lärarutbildningen enligt de riktlinjer som anges i motionen,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om samverkan i utbildningen av förskollärare
och klasslärare,

30. att riksdagen uttalar att fortbildning som berättigar till B-avdrag

Mot. 1983/84:2016

31

skall inriktas mot en fördjupning av ämneskunskaperna,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ökad internationalisering av utbildning och
forskning,

32. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändrad tjänsteorganisation
för högskolan i huvudsak i enlighet med lärartjänstutredningens
förslag,

33. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av högskolans
indelning i linjer och sektorer, liksom formerna för arbetet vid de
mindre högskolorna i enlighet med vad som i motionen anförts,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regionstyrelserna
skall avskaffas,

35. att riksdagen beslutar höja garantin vid direktövergång från gymnasieskolan
till högskolan till 50%,

36. att riksdagen hos regeringen begär tilläggsdirektiv till Tillträdesutredningen
avseende en fri sektor inom den högre utbildningen,

37. att riksdagen beslutar minska planeringsramarna för vissa högskoleutbildningar
med inriktning mot den offentliga sektorn på sätt
som angivits i motionen,

38. att riksdagen beslutar förlänga matematikerlinjen (datalogigrenen)
med ett fjärde år,

39. att riksdagen beslutar tilldela Umeå universitet tio platser i påbyggnadsutbildning
i bioteknik i enlighet med vad som i motionen
anförts,

40. att riksdagen beslutar öka antalet årsstudieplatser för enstaka
kurser med 1540 i förhållande till regeringens förslag,

41. att riksdagen beslutar tillskjuta de medel, som frigörs genom
besparingar och inte ianspråktas för de övriga i motionen föreslagna
åtgärderna inom högskoleområdet, för kvalitetsförbättringar
på civilingenjörsutbildningar samt de fullständiga ekonom- och
juristlinjerna genom en höjning av per capita-kostnaderna för
berörda linjer,

42. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av YTH i
enlighet med vad som i motionen anförts,

43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om inrättande av mellanexamen/specialistexamen.

Stockholm den 25 januari 1984

ULF ADELSOHN (m)
LARS TOBISSON (m)
PER PETERSSON (m)
ANDERS BJÖRCK (m)
ROLF CLARKSON (m)

NILS CARLSHAMRE (m)
ROLF DAHLBERG (m)
INGRID SUNDBERG (m)

INGEGERD TROEDSSON (m)
CARL BILDT (m)

L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung